Category Archives: Gubbar

En karl måste äta

-Brösten då? Vad tycker du om hennes bröst?

-De är fina. Väldigt fina.

-Lagar hon mat åt dig?

-Nä. Inte ännu. Jag får nog jobba lite på det.

-Hur då? Hur har du tänkt göra det?

-Måste du gå så fort? Jag blir helt flåsig. Hunden måste pissa.

-Kom igen nu, till saken. Hur ska du få henne att laga mat åt dig?

-Jag får ta henne på brösten ibland. Det räcker väl? Äta kan jag göra hemma.

-Brösten tröttnar du snart på. Men en karl måste äta. Kom ihåg det! Nu klämmer vi sista sträckan. Öka, för fan!

fran-forsta-borjan-1736

5 kommentarer

Filed under Gubbar

Nya tider nu

Han vaknar med handen om sitt könsorgan. Det ligger skrumpet och hopdraget och han känner en lätt oro fladdra till i bröstkorgen. Det är inte så här det ska vara. Nya tider nu. Han klämmer till med handen men inget sker. Under några långa sekunder ligger han där medan hjärtat slår tungt, andetagen kommer som hesa läten ur hans bröst. Så släpper han otåligt taget, slänger täcket åt sidan och kliver upp.

Genom köksfönstret, som alltid står på glänt så här års, hör han skramlet från spårvagnarna. Kaffet är slut, konstaterar han när tänder gårdagens fimp. Och han har nog inga pengar kvar… får väl tigga till sig en kopp nere på hörnan. Hon som jobbar nere på caféet, hon med katten bakom disken och de långa blickarna, hon ordnar nog det där.

När han står och morgonpissar betraktar han sitt kön, fundersamt, lite misslynt. Det är inte så här det ska vara. Nya tider nu. Inte bra. Inte bra alls.

Kavajen luktar gammal svett och sur tobak, så mycket att han inte längre kan låtsas att den egentligen är okay, att den duger ett tag till. Men den får hänga på, han har ju ingen annan. När solen träffar honom i ansiktet glömmer han alltsammans. Gatan ned mot caféet ligger i skarpt ljus, som en vass sågklinga klyver den genom ögat och in i skallen. Han ser inte en käft han känner igen. Nya tider nu.

nya tider

3 kommentarer

Filed under Gubbar

Fisk, fågel och inget mittemellan

Darn, vad jag älskar mitt liv ibland! Vaknar tidigt och ger mig iväg, dimman ligger tung och fuktig överallt, inte en käft ute. Mistluren brölar genom töcknet och håller mig sällskap hela vägen längs havskanten. Kära ön, Öresunds egen klitoris som jag brukar kalla henne, syns överhuvudtaget inte alls denna morgon. Danska fastlandet är ett minne blott. Runt om mig är det bara mjölkigt vitt och lent, som om naturen släppt en jättesats. (Ja, f’låt…)

Färsk gös. Två fiskfärsbiffar som doftar hav. Samt en liten burk remouladsås med stort R, en sån där hemlagad dansk variant som får alla härskna tubvarianter att rodna av skam! Yep, det blir morgonens fångst hos Lilla Blå, peeps.

Men innan dess får jag till min oerhörda häpnad  sällskap av en papegoja! Helt plötsligt dyker den upp framför mig i det vita, med fjäderverk som den värsta dragshow queen. Överraskningen är total…en stor papegoja i rött, blått och grönt! Den flaxar omkring lite och försvinner igen. Jag begriper ingenting men det känns fett surrealistiskt.

Svettig av promenaden anländer jag till fiskelägret nån halvmil längre bort och flirtar in mig hos gubbarna. Slår på stort och köper gös – utan att ha en aning om hur man anrättar den. Fiskarens näsa är tre gånger större än min och blåröd. Han har galonbrallor på sig och tjock stickad tröja. Händerna är stora som dasslock.

Ja, det är samma karl som matar mig med remouladsås en stund senare. Han håller fram en gaffel framför munnen på mig och får mig att smaka, väl medveten om att den här hemlagade varianten kan ingen kvinna stå emot. Jag sväljer lydigt och lycksaligt, blir kallad ”tösabit” och ”lilla hon”.

Livet vid sundet – man har haft det värre!

12 kommentarer

Filed under Gubbar

En skål för Al

Känner du till sångaren Al Bowlly? Inte?

Jag dör inför anblicken av hans ondulerade hår, tanken på att han suttit där med värmetång och snitsat till lockarna till lodrätt liggande snokar över skallen innan han ska upp på scenen… wow! Jag dör lite av hans korta kroppshydda och de vida kavajslagen… hans exakthet, hur de fyrkantiga händerna sirligt formar tonerna i luften när han sjunger…

När Al fyllt 43 år fick han en flygande sovrumsdörr över sig och dog! Det är så ironiskt, så tragiskt, så hopplöst fnissframkallande och sorgligt.

Livet… ja, du vet. Det håller alltid döden i näven där de gångar fram tillsammans, sida vid sida. Ibland svingar de där båda lite extra med armarna och så – pang!

Al fann sin första fru i sängen med en okänd karl på självaste bröllopsnatten! Trots detta ansträngde sig paret i två veckor innan de la in om skilsmässa. Man undrar hur stämningen var där… lite avslagen får man förmoda.

Men du, nu ska du lyssna till den här låten. Close your eyes heter den.

I original är den en elegant, tidlös cocktail av mellankrigstid och pillande på klänningens axelband… Snyggt patinerad genom åren till en mjuk och len smörkola. Men tänk dig den med ett munspel, blåare än blått. Som en sorgset klagande blues. Den här låten är så evigt, hopplöst tidlös och snygg så det svider i musikhjärtat. Till och med när Johnny Bode gör den på svenska. Ja, han med Bordellmammas visor, ja. Men innan Johnny ramlade ned i det träsket gjorde han en massa annat också. Glöm inte det.

Jag begriper inte att folk inte känner till Al idag. Han lirade in över tusen plattor mellan 20- och 40-talet! Ja, du läste rätt.  Killen bokstavligt bodde i studion i långa perioder. Ibland fick han sparken från banden han lirade med och fick sjunga på gatorna för att klara livhanken.

Han hade grekisk-libanesiska föräldrar som träffades på väg till Australien. Mamman klämde ur sig Al i Mocambique. Sen drog de till Sydafrika där Al växte upp. Killen var världsmedborgare innan han ens blev av med tonårsfinnarna! Som vuxen tillbringade han även tid i USA och Asien där han turnerade runt – när han inte bodde i studion förstås och spelade in låtar en efter en. På fyra år hann han med 500 stycken! Det var nog lite löpande band-teknik över Al.

Men i USA försvann rösten och man upptäckte en vårta i halsen på honom. En vårta! Han tog sig till New York på lånade stålar för att operera bort den. Och sen i april -41, tillbaka i London, när han åkte hem från en föreställning för att softa lite på kvällen – så faller en bombjäkel i kvarteret där han bor. Men det är inte den som dödar Al. Det är detonationskraften som spränger loss sovrumsdörren från dess gängor och som dunkar honom i skallen med sådan kraft att han knoppar in för gott. Nyss fyllda 43. Sen läggs han i en massgrav med andra krigsoffer.

Al the pal. Världens förste smörsångare, som han kallats.

Nå, nu vet du vem han var. Och nu tycker jag du ska lyssna till Close your eyes en gång till. Så höjer vi våra glas för honom, för det är han banne mig värd.

Och javisst ja, du som sett Stanley Kubricks film The Shining känner säkert igen den här låten. Du vet, när Jack Nicholsons rollkaraktär ser syner från tidigare 20-talsfester där på hotellet… yep, folks, det är Al som sjunger där i bakgrunden… Skål på er!

 

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Musik

”Snus är snus om ock i Ettans dosa…”

En Aftonbladet, en dosa Ettans snus och ett paket Minden. Det var den stående beställningen jag lämnade in i kvarterskiosken varje dag. Farsan orkade nämligen inte gå själv så han skickade iväg sin lydiga slav. Det var rätt surt, det där. Han satt vid köksbordet och lade upp mynt på vaxduken. Någon enstaka gång kunde det hända att jag fick några kronor för besväret men lika ofta kontrollräknade han åt andra hållet.  Snåljåp!

Skit samma vad det var för väder, dagens order var att pallra sig iväg till kiosken och hämta hem väsentligheterna. Det här hände nämligen under förra årtusendet, då barn utan problem kunde köpa ut tobak till sina föräldrar utan att någon höjde ett ögonbryn.

Farsan måste ha trott att det var hälsosammare med Mindens mentolcigg än vanliga cigg. Många trodde det på den här tiden. Mentol var lite hälsosammare, det smakade ju nästan som halstabletter.  Men Blå Blend var för kärringar, ansåg farsan, och tryckte i sig ett paket av den starkare sorten. Varje dag i många år. Och så snusade han. Ty det gjorde ju alla riktiga karlar. Påstod de själva i alla fall.

På den här tiden, under förra årtusendet, fanns inget portionssnus. Jag kom hem, farsan kollade eventuella växelmynt på vaxduken, körde ned näven i dosan och knådade sig en rejäl prilla. Sedan körde han in den under överläppen, tände en Minden och slog upp Aftonbladet med en bestämd snärt och lade den på köksbordet. Morsan slutade med dukar av tyg och gick över till vaxduk av den enkla anledningen att trycksvärtan från kvällstidningen kunde – åtminstone en tid – gå att torka bort med disktrasan. Det var värre med mormors hemvävda linnedukar.

Expressen då? Det var en dödssynd, enligt farsan. Den där gången jag köpte den för att Aftonbladet var slutsåld orsakade närapå en stroke. Jag gjorde aldrig om misstaget.

Själv har jag aldrig riktigt förstått skillnaden på de där blaskorna, pest som kolera, senap som ketchup liksom. Big deal. Nej, farsan läste aldrig en bok. Men Aftonbladet var ett måste. Samma visa varje dag. Han slog upp tidningen och så blev han tvärförbannad.  Varför han så gärna ville läsa något som alltid fick honom på dåligt humör begrep jag inte då och inte nu heller.

Egentligen var han rätt dum i hövve.

Fast han gjorde mor gravid. Och det var ju tur, annars hade jag ju inte kunnat sitta här och blogga.

Och då hade du kanske fått hålla till godo med Blondinbella istället.

Bara en sån sak.

10 kommentarer

Filed under Gubbar

Umberto,hejdå…

Umberto Eco ställer tofflorna sent en fredagskväll, den 19 februari 2016, och jag vaknar upp till nyheten dagen därpå. Nu har han glidit vidare, gud och fan vet vart, och har förhoppningsvis nya marker att upptäcka.

Jag upptäckte Eco, precis som så många andra, via Rosens namn. Filmatiseringen av boken, med Sean Connery utklädd i munkkåpa lösandes mordgåtor under medeltiden, är ju svår att motstå. Men Ecos snåriga, vindlande böcker är värda ett försök. Hela karln och hans humor och skatt av kunskaper är absolut värt att försöka sig på. Även om han kräver en hel del, framför allt av de som tycker att hela två minuters filmsnuttar på fejjan inte är värda att klicka på för att de tar för lång tid; eller de som bara orkar använda pekfingret till att peta snorkråkor eller snabbt åka kana över mobilskärmen.  Umberto Ecos böcker är säkert en fasa för den som har alltid tror sig ha bråttom.

Men om man lyckas stänga av den där känslan av att allt måste gå så sabla fort; om man klarar att lägga band på sig och sakta men målmedvetet kliva in mellan ett par bokpärmar och begrava sig i vindlande berättelser som leder en vidare på stigar man aldrig trodde man skulle gå… ja, då kan Umberto Eco vara en förbannat cool vägledare.

Det finns mycket att säga om honom, filosofen, författaren, akademikern… men jag struntar i det. Jag kände honom inte. Jag har aldrig träffat honom men skrattat gott åt hans elaka humor, känt beundran för hans lärdom och varit urtrött på hans aldrig sinande svada…

Själv sammanfattade han meningen med livet i form av tre hörnstenar: att skriva, att undervisa och att ha sex.

 

5 kommentarer

Filed under Gubbar, Litteratur

Längtan

Från första början 1398
Ge mig en kvinna!

led zep riff
Ge mig ett Led Zeppelin-riff!

Från första början 124
Gud, skänk mig en kvinna!

Från första början 1375
Ge mig en kvinna!

Från första början 1780
Ge mig en kvinna!

Från första början 1380
Ge mig en kvinna!

Från första början 1776
Ge mig en annan kvinna!

Från första början 2246
Ge mig någon, vem som helst!

Från första början 1831
Gode gud, skänk mig en kvinna!

Gud ge oss kvinnor
Gud, ge oss kvinnor! Massor med kvinnor!

i hamn
En kvinna?

3 kommentarer

Filed under Gubbar