Prästerna i Grekland

”Ask for these things in the shop…”

(Fångat i ett skyltfönster i Hora, Naxos)

Catapulta mea culpa. Fattas bara annat.

Tågklarerare Hansson från Tomelilla är etthundrasjuttiotre centimeter över marken och har mustaschen på samma plats sedan 1979. Noggrant ansad. Fattas bara annat.

Tågklarerare Hansson är frankofil, märk väl. Han brukar uttala sitt efternamn som om det vore franskt. Hänn-zång. Det går aldrig hem hos någon. Men Hansson märker sällan andras reaktioner. Hemma i hallen till sin lilla inrökta tvårummare hänger små tavlor med Brigitte Bardot. Alla bilder han klippt ut under ett helt liv, ramat in och satt upp på väggen; de uppgår nu till tvåhundrasjuttioåtta stycken. Tågklarerare Hansson från Tomelilla har satt på Brigitte i runda slängar tiotusen gånger. I fantasin. Fattas bara annat. Brigitte är väldigt glad i sin Hänn-zång. Det säger hon varje gång. Hon stönar och har sig. Är franskt passionerad. Vrider sig som en orm under tågklarerare Hanssons erfarna förförarnävar. I Hanssons fantasi. Tiotusen gånger om. Fattas bara annat.

Nu har tågklareraren byggt en katapult bakom den gamla magasinsbyggnaden vid återvinningscentralen. Bygget har tagit dryga två år. Men idag står den färdig. För att fira köper Hansson sig en flaska Baileys. Går ut från bolaget, sätter sig i sin lilla röda Honda och kör mot magasinsbyggnaden. Parkerar, tar flaskan i ena näven och kopplet till sin lilla vita pekingese Zizi i den andra. De travar mot katapultbygget som finns dolt under segelduk. Hunden gläfser av gammal vana, sneglar upp mot Hansson som så många gånger förr. Zizi har hängt med husse ut hit många gånger. Idag är en dag som alla andra. Idag är en dag helt olik alla andra. Fattas bara annat.

”Om man betraktade vår värld utifrån rymden, du Zizi, om man såg på planeten utifrån skulle man se något mycket lustigt och komplicerat”, säger Hansson till hunden. Hon gläfser tillbaka som på kommando. Ett litet och gällt gläfs. Husse är på det filosofiska humöret. Men det kommer att bli värre. Det blir lätt det med Baileys innanför västen. Om det vet Zizi ingenting för Hansson har aldrig tidigare besökt katapultbygget med en flaska chokladlikör tidigare. Men det finns en första gång för allt. Om vi nu ska vara på det filosofiska humöret.

Igår kväll efter middagen hemma i sin lilla inrökta tvårummare hade tågklareraren erfarit något lätt förbryllande och rätt så obehagligt. När han burit ut sin tallrik och sitt mjölkglas till diskbänken, återvänt till sin fåtölj framför tv-apparaten och halat fram sitt kön, slutit ögonen och tänkt på Brigitte hade han plötsligt hört en stämma i vardagsrummet. Brigitte talade svenska! Usch, så obehagligt? Han kramade hårdare om sitt kön, drog handen upp och ned allt hastigare, väntade på de franska stönen från Brigitte. Det hjälpte inte. Hon skrek på svenska. ”Rödlök, rödlök!”

Tågklarerare Hansson slaknade nästan av hela upplevelsen. Försiktigt kikade han fram under ögonlocken. Stod tv-apparaten på? Nej. Var fanns den riktiga Brigitte, hans lilla franska dessert? Nu hörde han det igen, klart och tydligt ekade orden ”rödlök, rödlök” genom vardagsrummet, om än med lätt märkbar fransk accent. Han stirrade på sitt ollon. Javisst fan såg det ut som en rödlök?!

”Brigiiiiiiiitte” ylade han när han kom. Precis som snälltåget 15.23, hann han tänka.

*

Det är söndag eftermiddag. Idag ska tågklarerare Hansson testa sin färdigställda katapult. Men först måste han smaka på sin chokladlikör. Egentligen hade han velat köpa en flaska fransk calvados men de var ju så dyra. Hansson hade grimaserat lite men bestämt sig för en Baileys. Nu skruvar han av kapsylen, inser att han inte hade tagit med sig något glas, ser sig omkring och sätter sen lätt tveksamt läpparna mot flaskhalsen. Hans lilla välansade mustasch, på plats sedan 1979, omsluter flaskan som en väluppfostrad tusenfoting. Klamrar sig fast med alla sina sugfötter medan Hansson hinkar likt ett törstigt spädbarn. Oh, vad det är gott! Gottigottgott, tänker tågklareraren och blickar saligt ned på Zizi som glor fånigt tillbaka med runda ögon.

*

Det tar 18 minuter så är tågklarerare Hansson ohjälpligt på fyllan. 24 minuter senare mår han riktigt illa. Munnen känns klibbig som ett åsnearsle och Hansson har nästan glömt bort var han befinner sig och varför.

Katapulten! Hemmabygget ståtar mot magasinsbyggnadens tegelvägg, skymningen börjar falla och Hansson försöker sansa sig. Lyfter sin lilla vita pekingese Zizi i famnen och går längs hävarmen, den hävarm han huggit ur tjuvad skog och slipat och putsat så kärleksfullt. Hansson hummar en liten fransk chanson och ignorerar lusten att kasta upp en hel pöl av irländsk chokladlikör. Blocktygen påminner honom om gigantiska strängar på en himmelsk lyra. Det är ett vackert bygge tågklareraren åstadkommit.

”Det är vackert, du Zizi” sluddrar han och sväljer idogt likörspyan. Drack han verkligen hela flaskan? Han minns inte längre. Han tar av hunden kopplet och placerar den lilla kroppen i hävarmens skålformade urholkning längst ut. ”Sitt still nu, Zizi” uppmanar han medan han böjer sig fram och fumlar med att lossa blocktygen. Och Zizi lyder och far snart som en projektil genom luften, ut över återvinningscentralen, alltmedan tågklarerare Hansson ylar Non, Je Ne Regrette Rien och solen går ned som en pannkaka. Fattas bara annat.

Fransk potens

– Jag ringer henne och frågar. Men jag tror hon sa havskräftor.

– Det stämmer kanske. Men om det är som jag tror, så är det räkor du ska ha. Ett par kilo bör räcka.

– Hon svarar inte. Vad fan gör jag nu? Det är lördag kväll och jag vet att hon vill ligga.

Jean-Claude säljer inte bara havets läckerheter. Han säljer medicin mot slaka pittar. Kvarterets män litar på honom och hans råd. Innehållet i korgarna försvinner fortare än en avlöning.

– Ta ett par kilo. Det ordnar sig, mannen.

Jean-Claude hivar upp de små skära snorkarna från isbädden och öser ned dem i en påse.

– Kanske några ostron också? Extra mycket zink, trugar Jean-Claude.

– Zink?! Ja, ja, för fan.

– Så det blir fart i kranen.

De två fransmännen är gravallvarliga. Man tar allvarligt på kärlek i det här landet. Liksom mat.

Same same liksom.

Höger lillfinger

Han vägrar att stänga av sin mobil vid starten. Flight mode finns inte i hans sinnesvärld. Han ska ju läsa fiskeblogg. Det är livsviktigt just nu.

Han kom sent, med andan i halsen, han beter sig som han är den viktigaste personen i världen. Vad gör det att vi andra får vänta på karlfan?

Naturligtvis ska han sitta bredvid mig. Jag ler automatiskt. Han ler tillbaka och knuffar till mig med knät. Okay, okay, cowboy, lugna ned dig.

Han kränger fram och tillbaka i sätet. Sliter upp väskan med knyckiga rörelser. Brer ut sina tidningar, på tre olika språk, vänder sida. Det är stora tidningar. Sidorna faller ut över mitt knä. Han ser inte på mig. Samtidigt som han ska läsa tidningar på tre olika språk ska han kolla Abbes fiskeblogg. Eller om det var Albins? Jag ser inte riktigt. Och så ska det skrivas livsviktiga sms. Med en massa hjärtan. Jag sneglar ogenerat.

Flygvärdinnan blänger. Upprepar sitt budskap om att all elektronisk uttrustning ska vara avstängd under start och landning. Han låtsas inte höra. Hans ena ben hoppar upp och ned som en vansinnig gräshoppa. Händerna trummar över tidningssidorna. Fiskeblogg. Nya sms. Vi har taxat ut och står nu med varvade motorer. Nya tidningssidor. Nya trummanden med händer och ben. Jag är irriterad och tänker: liten kuk. Sådär som jag gör med karlar som irriterar mig. Jag lyfter liksom lillfingret lite ironiskt i luften även om jag inte säger något högt. Ni fattar.

Men det tar tid innan jag fattar. Innan poletten trillar ned. Karln är flygrädd!

Kunde han inte bara sagt det då? Jag kunde hållit hand. För fanken, jag är inte omänsklig.  Jag har hållit många händer under start och landning i mina dagar. Gamla tanter. Småungar. Vilt främmande livrädda svettiga stackare.

Däruppe är himlen blå. Solen stark. Världen är vacker.

Ovanför molnen är allt renskurat och skarpt, utan jordiskt skit och tjafs.

Halvvägs in i resan lugnar mannen ned sig några snäpp. Hans knä nuddar ibland vid mitt. Han trycker sin arm mot mig. Vi ser inte på varandra under hela tiden. Vi håller inte handen. Men jag håller höger lillfinger lite höjt hela resan. Sån är nämligen jag.

 

Rutinerat

Varje vår reser Porr-Rune till Paris. Ensam. Det har han gjort i 18 år. Porr-Rune gillar rutiner. Väl i Paris söker han upp samma restaurang och bokar ett bord utanför, i det lilla hörnet. Där sätter han sig och väntar på henne. Samma dag varje år. Samma rutin. I 18 år. Inte en enda gång har hon dykt upp. Men skam den som ger sig, tänker Porr-Rune rutinerat. Han har tänkt samma tanke i 18 år. Kanske är han lite tröttare i år men tankarna går i samma banor som alltid. Det är i Paris han ska möta henne, kvinnan som ska få honom in på en annan bana, hans sanna bana. Den utan porr.

Porr-Rune fick sitt öknamn hemma i Sverige, i trakterna där det viskades om att den där Rune, han var nog ett riktigt äckel. Hela ladan full med porrtidningar, porrleksaker, porrfilmer och attiraljer made in Taiwan och made in Hong-Kong. Porr-Rune började samla redan 1971, när han var i sena tonåren. Till slut blev samlandet en mani. Han hade till och med grävt en jordkällare för att kunna förvara de mer exklusiva varorna i aluminiumlådor som han prydligt staplat därnere. Porr-Rune hade en vild fantasi som aldrig tycktes mattas. Den fick sin näring från blanka magasin med blanka kön i närbild, blanka underkläder och blanka kroppsvätskor. Porr-Rune gillade när det var blankt. Han hade aldrig legat med en kvinna. I år skulle han fylla 67.

Länge hade han närt den här drömmen om kvinnan som var annorlunda. Hon som var verklig, av kött och blod. Hon som talade franska och inte luktade plast. Hon som skulle möta honom i ett hörn av den franska restaurangen och följa med honom hem till den svenska landsorten. Han skulle bränna ned ladan då. Det hade han redan planerat. Jordkällarens öde var lite mera vagt men det kunde han tänka på senare. Inte nu. Nu satte han sig i hörnet och väntade. För nittonde gången…

Ciao, ciao Larry

Vad alla människor är halvnakna helt plötsligt? Så himla varmt är det väl inte ute? Tänker jag småsurt där jag tvingar mig fram i dammiga chelseas och skinnjacka. Tvingar mig fram, ut i solen, försöka gå bort huvudvärken.

Ser dock en påbylsad historia i rullstol. Han håller säkert 60 knyck ute på vägen. Kanske har knappen låst sig? Han svishar förbi och jag går ned mot vattnet.

Halvnakna människor som sagt. Obehagligt. De ser ut som de sprider allsköns sjukdomar. Vänta nu, sa jag det där högt? De glor på mig, jag blänger tillbaka.

De tre grabbarna i tonåren spanar in mig på håll. De är hormonstinna och flabbiga under vårhimlen. De spanar in allt som rör sig. De spritter av elektricitet. Men så kommer de närmare och tystnar medan de går förbi. Inte så många sekunder dock. Sen kommer det nervösa fnittret: fan, hon var ju gammal ju.

– Ja, jag kanske är för gammal för er, grabbar, men ni är inte för gamla för mig så passa er! De gapskrattar och jag drar på munnen. Ungjäklar.

En trio pensionärer har ramlat omkull i slänten med picknickkorg. Det ser rart ut. På håll alltså. De har säkert bakat bullar och fyllt kaffetermosen. Men i helsicke heller. När jag kommer närmare sitter de och hinkar rosévin för glatta livet. Den där skiten som smakar outspädd saft och som alla svennar hinkar i sig dunkvis av så fort solen tittar fram. Fullständigt obegripligt. Jag vill tillbaka till tiden då gamlingar drack kaffe med dopp. Sju sorters kakor. Tänker jag och undrar om jag inte borde säga åt dem? Gå hem och baka bullar! Jädra friluftsfyllon!

På hemvägen ser jag att magnolian slagit ut i ett av grannhusen. Funderar på att fota den när en liten ilsken byracka kastar sig mot staketet. Den skäller som fan. På mig. Jag som snart har världsherraväldet i min hand. Djärvt av en terrier, det måste man säga.

Uppmaningen inifrån trädgården: tyst, Larry, tyst med dig!

Larry!?! Jag noterar. Och tänker sakligt, med den där inre rösten som aldrig har några gränser numera: ”Köttben. Arsenik. Gå förbi huset igen. Köttben över staketet. Ciao, ciao, Larry.” Dirty deeds done dirt cheap.

Och nu är det dags att öppna en burk tonfisk åt katten. Och katten, det är jag, det. Man måste ju äta.

Påskafton 2019, en död Errol och så jag

Errol Flynn dog när han var 50 år gammal. Det var hans 17-åriga älskarinna som fann honom. Jag tittar på en dokumentär över den gamle fallne matinéhjälten och rumlaren. Jag halvligger i soffan fulltankad med potatisgratin och rökt lax. Full av vild trots mot vårsolen utanför fönstren. NEJ! Jag tänker inte göra pöbeln sällskap därute, alla de där vårkåta svennarna i sina T-shirts och solglasögon, påsklediga helgfirare, rosévinsblaskiga småmödrar, livsdugliga men skelögda tonåringar, blekfeta karlar med enfaldiga kvardröjande blickar… Idag vägrar jag. Idag liksom igår. Solen får lysa bäst den vill, jag gitter inte. Har vi otur står jättelampan på ända till september. Som förra året. Vem minns inte den mordiska, evighetslånga, onormala mardrömshettan som svedde marken torr och gul redan i maj? Errol Flynn dog när han var 50 år. Hans 17-åriga älskarinna kände inget särskilt när hon fann honom, berättar hon i dokumentären. Det är eftermiddag. Det är påskafton.

Igår provade jag konceptet biofilm med käk och dryck. På Spegeln i Malmö. Hela idéen lät så lockande. Att tillsammans med andra njuta av en film samtidigt som man kunde ta sig ett glas vin eller en öl, käka lite god mat. Allt i påhittad 30-talsmiljö. Det kunde säkert ha fungerat fint men jag upptäckte snart att jag nog föredrar ”vanlig bio” där folk sitter på sin plats under filmen och förhoppningsvis tiger still. Inte som här ränner omkring ideligen för att gå fram till baren (placerad i biosalongen) och tanka mera vin, öl och sprit. Inte lämna beställningar på mat och snacks hos personalen som en gång var femtonde minut öppnade dörren och klev in för att kolla läget. Beställningsläget. Det var dyrt och det var förbannat störigt. Jag som ville fokusera på filmen fick finna mig i bestickslammer, skålanden och folk som rände förbi i tid och otid. Men nu har jag provat det. Nu är jag hemma i muminsalongen med Errol, bakom skitiga fönster där solen studsar förgäves och en lång lista på ogjorda måsten liggandes på bordet. Jag tuggar lite på underläppen. Tänker på Pentlandsundet. Tänker på stumfilmstiden och vikingatiden och funderar över hur en isbjörns andedräkt kan lukta. Fryser man på månen? Jag tänker på att jag inte vet särskilt mycket. Att jag gått upp fyra kilo sen i vintras och att Errol hade en 17-årig älskarinna. Runt halsen har jag lindat en sidenscarf. Den får mig att känna mig lite som Sven-Bertil Taube. Det är ju också själva fan.

En bön till Henry Miller

Studsen saknas. Rytmen. Den finns liksom inte där. Det är så förbannat irriterande. Jag är äntligen tillbaka i Edinburgh och solfan skiner och den nya bostaden är finfin och folk är hyggliga och allt är bra. Men jag har ingen studs. Ingen rytm. Det är något som saknas. Det rinner inte till varken här eller där, om ni fattar.

Istället för att gotta mig i nuet känner jag saknaden som ska komma om en tid då jag inte längre är här. Istället för att jazza runt i gränderna och snacka med främlingar och känna hur allt fläktar går jag innesluten i mig själv och ler blankt om nån tilltalar mig. Den där jäkla oron som gnager som en kloakråtta på mig sen i vintras, jag blir inte av med den. I skallen har jag en sur kamrer som räknar kronor och öron och säger ”nej, nej” till allting. Ostron? Nej, för helvete, är du GALEN?! Ett glas bubbel i solen? Helt onödigt! ropar kamrern.

Jag ägnar dagarna åt att trava gata upp och gata ned. Allt är sig likt. Jag har inte längre en främlings blick inför den här stan. Men studsen saknas. Jag har ingen rytm.

Ramlar in på Armchair Books. Ett sånt där ljuvligt gammalt antikvariat där det sitter nån liten gubbe i en hörna, nån slags tomte som tycks bo därinne och sälja en bok i halvåret. Man undrar hur såna ställen överlever. Rum efter rum är klädda med böcker. Det luktar som det brukar göra på vinden till gamla sommarstugor. Därinne glömmer jag min saknade studs och rytm. Jag tassar runt bland de trånga gångarna och beundrar böcker med hundra år på nacken. De var så snygga förr, så vackert inbundna med jugendmönster i guld på ryggarna.

Jag finner gamla kompisar: Hunter S Thompson. Charles Bukowski. Såna där gubbgalningar som aldrig tycktes sakna studs. Jag fingrar på en gammal upplaga av Plexus av Henry Miller. Den är gulnad av ålder och luktar sunkigt. Jag blundar en stund och skickar en bön till Henrygubben. Ber om studs. Studs och rytm. Så här kan man ju fan inte fortsätta…

Sassa Brassa Millermassa

Det kommer ett sms från förlaget. Boken är äntligen på väg. Den som Brassai skrev om sin tid i Paris när han hängde och slängde med Henry Miller. Tidigare visste jag inte ens att Brassai skrev böcker, för mig var han fotograf. Jag hade små vykort med Brassai-motiv hemma från unga år, innan jag ens visste vem karln var. Det var nåt med de där motiven som slog an en ton i mitt tonårsbröst. En slags längtan, en ömhet och en nyfiken hunger som varit främmande för mig fram till då.

Henry Miller betyder inte lika mycket för mig. Jag försöker läsa honom men efter några kapitel är det något med karln som känns otidsenligt, lite gubbigt. Stackars Henry, han hörde inte hemma i sin egen tid heller. Men det är okay. Han hade hunger. Det är bra. Folk utan hunger får mig att tappa intresset. Men jag gillar den morrande hungern. Den som bara låter sig anas. Miller skvätter över alla bräddar hela tiden. Jag blir lite trött. Jag vill ha pantern i koppel, skenbart lugn… inte rännandes fritt. Det lämnar ju inget åt fantasin.

20- och 30-talets Paris är aldrig fel att dyka ned i. Varje gång jag åker till Paris är det just den tiden jag letar efter – och aldrig hittar. Jag åker alltid därifrån med en konstig, svartgrumlig saknad inombords. Jag letar efter en stad som inte längre finns. Som vanligt kommer jag flera decennier för sent. Det är då själva fan. Vad är det för fel med oss som får för oss att vi inte hör hemma i vår egen tid? Gitter vi inte bara vara? Eskapister på rymmen – tungarslade och dävna men med sprättiga drömmar?

Jag tänker: är boken bra översätter jag den till svenska. Eller så gör jag det inte.

 

 

Kaktusmannen

Jag är på konstutställning och helt plötsligt står han där; han ser ut som Albert Einstein med flygigt vitt hår. Han pekar ivrigt på en tavla med en kaktus. Rycker fatt i mig. Upprepar ordet kaktus tre fyra gånger, verkar förtjust som en barnunge. Fint, kul att en kaktus kan göra nån så glad, hinner jag tänka innan mannen drar igång en svada som aldrig tycks ta slut. Han gestikulerar vilt, jag begriper så pass mycket som att han har sett gigantiska kaktusar i USA, de största någonsin.
– Bosnia, säger han och lägger handen på sin bröstkorg. Jag nickar att jag förstår även om det är mycket annat jag inte begriper. Vi har aldrig setts förr. Hans svenska är minst sagt bristfällig.
Han visar hur han bitit i kaktusfikon, hur han fått stickor i händerna. Han gapar stort och pekar med ett finger in i sin mun, grimaserar vilt. Han har den taskigaste tandstatus jag sett på en man och tungan är svart. Jag tycker lite synd om honom men, okay alltså, jag är här för att glo på tavlor, inte snacka om jättekaktusar. Kan jag få gå nu?
Men icke. Einstein vill snacka volt och watt. Han vill snacka motorer, ljusdioder, kablar som skickar ström… Han vevar med armarna, luktar starkt av gammal oljerock och maskinolja.
Så där fortgår det ett slag och till slut står jag bara passivt och nickar, önskar hett att någon annan ska komma in i lokalen så jag kan smita undan den här gubben. Efter en stund börjar han slita i sina kläder på överkroppen och jag tänker, nej fan, nu ska han strippa också, fattades bara det! (Varför är galningar alltid så förtjusta i mig? Varför?) Mannen blottar sina ärr, ett går tvärs över strupen på honom. Han pekar på det.
– Förlåt, säger han.
Jag vet inte varför men jag nickar tillbaka. Okay, jag förlåter dig.
Så återgår han till sitt prat om motorer. Ibland med ett och annat svenskt ord inskjutet. Jag förstår bara en bråkdel och han tycks irriterad när han upprepat orden Diana och Paris flera gånger och jag inte reagerar. Han klappar sig på bröstet igen, säger ”jag, jag, bil i Paris, min motor, förstår du, i tunnel… Diana!”
Åh fan!
Till slut verkar han tröttna på mig, pekar på sitt huvud, säger nåt om för mycket el och så går han.

Annan gubbe