Category Archives: Gubbar

När Frankie Boy kastade in handduken…

Frank Sinatra hade precis dött. Det var nån gång i maj. Mina fina vänner inbjöd till cocktailparty samma eftermiddag. Vi infann oss på Drottningtorget i Malmö. Jag i min lilla svarta. Drinkarna var svala. Franks porträtt i svartvitt ståtade i arbetsrummet.

Dansade med min lillebror och trampade honom på tårna… eller om det var han som trampade på mig? Vi kikade på varandra, gapskrattade och kände oss vuxna.

Jazzen var len som smält kola och kvällen led mot sitt slut och det enda jag minns att jag tänkte var: allt är bra, jazz är gott… Frank är död men vi lever vidare…

…och vi lever fortfarande vidare… och lär säkert trampa varann på tårna då och då… och Frank får mig alltid att känna mig så vuxen… men skit samma. Allt går vidare… och allt är okay.

Och med det låter vi kissen Frankie smyga sig fram som en lömsk och glad liten panter, hör bara… domdipidibah bah…

13 kommentarer

Filed under Gubbar, Jazz, Musik

När han ler blir hans ansikte som en dessert

Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.

1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.

Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!

– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.

Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.

Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?

– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.

Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?

Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.

Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…

Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…

7 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Konst, Musik

Vilken jucktyp är du?

Är du mannen som genom livet gått från symaskins-juck till det närbesläktade psykopat-jucket? Kanske är du en klassisk hantverkar-juckare eller rentav en huppiguppare? Ja, tillvaron är full av diverse juckanden, göranden och låtanden som vi alla vet. Se bara nedanstående, högst ovetenskapliga lista, som naturligtvis kan göras mycket längre. Eller inte.

Jesus just left Chicago med ZZ Top! Här har vi låten alla slöjuckare älskar. Han orkar inga häftiga rörelser men gungar väl så tungt med underlivet när han väl kommit igång. Det händer att han stämmer in med sångaren i ylandet: ”Take me home, Jesus”, utan att närmare kunna gå in på vad guds son gör i dessa sammanhang. ZZ Top – Jesus Just Left Chicago

Sedan finns ju den s.k. hantverkarjuckar’n, med sin lilla snärtiga discotwist ibland om lördagarna. Här ypperligt exemplifierat av Miss You med Stones. Taktfast, istadig, utan större variationer… men ack så enveten. The Rolling Stones – Miss You

Uppförsbackejucket finner man exempel på i introt till Sunshine of your love med Cream… Det börjar lite trevande, som en sextonåring som vill men inte vet om han vågar och kan. Men det kan han naturligtvis. Fast sen såsar det bara ut (!) och blir kasst. Precis som det brukar med sextonåringar. Och Sunshine of your life. Cream – Sunshine Of Your Love

Vidare finner vi psykopatjuckaren som likt en gigantisk kanin bara kör och kör och kör utan att märka att hon stuckit för länge sedan. Ace of Spades såklart. Motörhead. Jamen, ni hör ju själva… Motörhead – Ace of Spades

Struttjuckar’n fungerar bäst till the Cure och låten Lovecats. Han är vanligen en rätt klen och gnällig figur. Kan ingen berätta för honom att det är kutym att byta strumpor ibland? Tedrickning gör heller ingen karl. Ofta går han upp i falsett när han blir exalterad. Men det blir han inte så ofta och det är kanske tur det. The Cure – The Lovecats

Så finns naturligtvis harmonijuckar’n, han som gillar rytmen i Venus med Shocking Blue. Först går det lite si och sen ska det plötsligt ändras takt men likförbannat hamnar han direkt i samma gamla spår igen. Harmoni-juckar’n brukar förr eller senare få höftledsproblem. Shocking Blue – Venus

Du tillhör väl inte skaran räknejuckare? Han som ligger och mer eller mindre tyst räknar ett två, ett tre, två… nej vänta, ett två… Störig fan. Diana Ross med låten Chain Reaction brukar gå i bakgrunden. Tro mig, vilken normal människa som helst vill bara att det ska ta slut. Diana Ross – Chain Reaction

Så har vi förstås gammeljuckar’n… Lyssna bara på John Lee Hooker och Tupelo. Har han börjat, har han slutat, var tog han vägen, lever han? Han blir liksom aldrig färdig… om han ens kommer igång…? Men det funkar märkvärdigt nog… om man ids hålla sig vaken. John Lee Hooker – Tupelo

Symaskinsjuckar’n! Här är mannen som älskar snabba framstötar, liksom inledningen till Tremolo Song med Charlatans. Han ser sig som ostoppbar. Det är han antagligen också. Samt jobbig. Och egenkär. För det mesta klarar han sig bäst på egen hand, om ni fattar. The Charlatans – Tremelo Song

Huppiguppjuckar’n. Diggar basgångar som går i baktakt och har Desmond Dekker som husgud, framför allt i låten The Israelites. Märker aldrig om han är helt eller halvt inne. Det är inte så noga, tycker han, bara det huppiguppar. När han är ensam lyssnar han på Robban Broberg. Desmond Dekker – Israelites

Så återstår bara frågan: vilken typ är du?

13 kommentarer

Filed under Gubbar, Musik

Ponkel

Onkelponkel

Han skrattar för sig själv. Det låter som knäckebröd dränkt i riktigt fett smör. Exfrun, denna beskt kuttrande duva, har precis lämnat platsen och han får vara ifred nu. Med kaffet och läsningen. Han tänder nästa cigarett med fimpen av den förra. Det är eftermiddag. Det är som vanligt. Och en bit därifrån skejtar tonåringarna, runt, runt i cirklar på klippavsatsen ovanför vattnet. Han ger dem inte en blick.

7 kommentarer

Filed under Gubbar

Alla dessa män, alla dessa bilar… och så jag.

???????????????????????????????
Det är mest män här… män i medelåldern och uppåt. En och annan skinnväst, ett oräkneligt antal ölmagar… och en läcker varghund!
Värmen är som en bakugn efter förmiddagsregnet. Över 400 fordon står uppställda. Inte vilka fordon som helst för då hade inte jag varit här. Jag är bara intresserad av veteraner, se. Ju äldre dess bättre. Så jag är här. Plus en massa, hyfsat återhållsamma, män i olika åldrar. De liksom försöker behärska sig. Se coola ut inför varandra. Men i ögonen blänker det när de strosar från bil till bil, hoj till hoj, timme efter timme. Jag tycker det är vackert.

Ja, ni får ursäkta om det blir nördigt nu. Det här är nördigt. Härligt nördigt.
I love this shit!

Detta bildspel kräver JavaScript.

9 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Gubbar