Kategoriarkiv: Film och TV

Kondomer är väl ändå bättre än Hitler?

Jag ser en dokumentär om hur 1800-talets apotekare tillverkade kondomer av tvättade fårtarmar och rökte dem med svavel för att göra dem mer hygieniska. Det är riktigt festligt. Jag ser hur man utvinner acetylsalicylsyra ur älggräs och pilbark och gör ”piller” av rispapper som dåtidens människor fick försöka svälja ”som åt de ostron”. Det är rejäla doningar som fastnar halvvägs ned i halsen på killen som provar. Han får helt enkelt stå och vänta tills de löses upp.

Jag gillar dokumentärer där man lär sig något. Det är väl kulturhistorikern i mig. Men när jag kollar svenska kanaler eller för all del den stora globala streamingtjänsten för att leta något kul och matnyttigt så möts jag av en störtflod av diktatorer, massmördare, naturkatastrofer och ännu fler massmördare. Jag ger inte upp, jag försöker med ”dokumentärer/historia”. Då forsar det fram en radda filmer om andra världskriget. Hitler måste vara världens populäraste snubbe att göra film om. Jag antar att resten av världen enbart associerar dokumentärer med krig, mord, våld, elände och så mera elände. Märkligt.

Så var hittar jag mitt godis? Ofta hos engelska BBC. De tycks lägga en hel del stålar på folkbildning. Folkbildning, ja… Det där uppdraget som även Sveriges television också hade en gång i tiden. Hur det står till idag vet jag inte. Men jag vet exakt hur man tillverkar kondomer av fårtarmar. Och det, mina raringar, är en kunskap man aldrig vet när man kan behöva i framtiden. Så det!

7 kommentarer

Under Film och TV

Jag är Aaafööhr på knark

En av de bästa låttitlarna jag vet är ”Never fight a man with a perm”. Låten är väl sådär men titeln… JA! Det är också en av låtarna i en av de läckraste teveserierna jag vet: Peaky Blinders. Har du inte sett den får du skylla dig själv. Jag är som Arthur på knark idag. Som Arthur på knark i säsong fem när han tar itu med kineserna. Eller är det säsong fyra? Ja, ja, du som vet, vet.  

Jag är förbannad så in i helvete. På grannfamiljen såklart. De självgoda små asen. I tankarna försöker jag inte längre att vänligt uppmärksamma dem på att de beter sig som arslen, i tankarna är jag Aaafööhr Shelby och jag är hög som ett hus och beväpnad. I wish. Typ.

Annars så skiner solen. Det är väl ok. Känns fortfarande fräscht såhär dags på året. Snart är jag less på det också, som allt annat. Jag tröttnar fort.

Mer än ett år med corona i världen… Jag är less. På stillaståendet, på all väntan, på folk, på mig själv, på detta letargiska träsk som pyr och stinker och bubblar dagarna igenom.

Såklart är det jävligast för dom som drabbas, som förlorar sina anhöriga, som jobbar halvt ihjäl sig för att rädda andra… men det går heller inte att bortse från den psykiska terror den här tiden utgör, den som sakta men säkert skaver bort civilfernissan hos oss andra. Själv vill jag som sagt beväpna mig. Trots att solen skiner.

Och inte har jag deklarerat heller. Eller rensat avloppet i badrummet. Men jag har slitit grannarna i blodigt granna skinnslamsor. Hängt upp dem på tork på gården. I tankarna, i tankarna… Och jag ångrar mig inte en sekund. Om nu nån trodde det.

Ge mig ett berg att bestiga. En osynlig ryggsäck full av raketbränsle. Ge mig kyliga morgnar och svindlande vidder. Suddig horisont. Örnar som skriar ovanför min ilskna skalle. Eller en oändligt stor slätt och en fulltankad jeep.

Kan man drunkna i stiltje? Gå under totalt?

5 kommentarer

Under Film och TV, Uncategorized

Exit

En snärtig stepp ned i ett moraliskt moras. Eller kanske ett snabbdopp i bajstunnan? Svårt att säga. Själv känner jag det lite som om man står och betraktar en tågolycka waiting to happen, i slow motion. Det är skitäckligt men man kan inte låta bli att glo. Det här är TV-serien som får Succession och Billions att framstå som en walk in the park. De giriga rovdjuren i storfinansen är inte bara kåta på att göra dealar och tjäna vansinniga mängder pengar, de är dessutom misogyna ärkesvin, de knarkar och knullar sig rakt ned i avgrunden med ett människoförakt som osar värre än en hel gatukökskedja.

Men är det bra? Ja. Tyvärr, höll jag på att lägga till. Man vill ju inte gärna erkänna att man dras till en skildring av såna förbenta äckel, men ja, det här är bra. Manus bygger på samtal med norska snubbar ur storfinansen. De har inte haft invändningar mot hur de skildrats, bara invändningar mot en del detaljer av sorten: ”nej vi skulle aldrig åka business class till Nice, vi skulle chartra ett eget plan”. Exit. Både säsong 1 och 2 finns på svt.play just nu. För dig som inte vill se folk ha sex eller knarka sig så väck att de kryper som skadskjutna igelkottar över golvet – titta inte! Ni andra, hämta popcornen. Det blir åka av, kan jag lova.

3 kommentarer

Under Film och TV

Jazz kan ni ju behöva

Låg knockad i soffan hela dagen igår, totalt dränerad på energi. Men det är ju i såna lägen man är glad för Netflix. Kollar just nu fransk-amerikanska ”The Eddy”. (musiktrailer i länken). Nutid. Paris. Sketen jazzklubb på fallrepet. Amerikansk ägare, med förflutet som trumpetare i New York, har trubbel med rättvisan. Samt en strulig tonårsdotter. Och så husbandet, ett gäng coola cats med trasig bakgrund.

Det här är riktigt bra, hörni. Efter en första trevande introduktion tar det sig. Varje karaktär får ett eget avsnitt där deras historia fördjupas. Så, rekommenderar ”The Eddy” alltså. Mycket jazzmusik också. Det kan ni ju behöva, popmonster där.

IMG_20200131_012107

Vad annars? Sitter med nåt skit som jag hällt i örat och som ska lösa upp halva hjärnan, enligt texten på flaskan. Ja herregud, det är ju tisdag. Nåt måste man ju hitta på.

Två plus ute när jag slog upp ögonen imorse. Jag klagar inte. Sommarvärmen får gärna dröja för min del. Jag funkar bäst mellan 5 – 15 plus. Det är min melodi. Kroppen och hjärnan spinner fint som en Ferrari. Allt över 20+ går bort numera. Då blir det gnäll och stånk i systemet. (För att inte tala om alla exponerade gubbkroppar på stan som förstör utsikten). Nej, det är nu i dagarna som man är på topp. Allt är skirt och grönt ute, det blåser snålt och himlen är renskurad som käften på en klosterunge. Man andas!

Ja, vad tusan… jag har inte så mycket på hjärtat idag. Ska sopa rent spindelväven från igår, skölja örat och tälja mig en Danmarksfärja av bark. Blir skitbra. På återhörande!

 

Lämna en kommentar

Under Film och TV

Man är i alla fall inte valfångare

Jag fick vända mig bort när de tvingade in den unga matrosen i den stinkande valen. Hans kväljningar blev mina. Så inatt har jag varit till havs. Min inre skeppare har ryat order i fåfänga försök att överrösta stormens dån. Jorå.

In-the-Heart-of-the-Sea-2-Full

Ja, jag såg filmen ”In the heart of the sea” igår. Fann den på Blockbuster för ett par tior. Stormen och havet och desperationen sög in mig. I storslagna bilder skildras valfångares grymma tillvaro på 1800-talet. (Förresten, ett tips såhär i lockdown-tider: Blockbuster är i flera fall 10-20 spänn billigare än SF Anytime för samma filmer. När ni tröttnat på Netflix och HBO). Sen har man ju snåldagar också (ganska många såna faktiskt) och då finns ju gratisfilm på Youtube och Openculture. Ibland har man tur och kvaliteten är inte alltför illa på en del grejer. Hur många dokumentärer från BBC har jag inte funnit på tuben genom åren? Där kan man slå ihjäl några timmar då och då.

Nå, idag vaknade jag till skotskt väder: mulet, blåsigt, grå himmel, skrikande havsfågel, regn i luften. Det kändes oväntat tryggt och skönt. Inte för att jag steppar av glädje men vädret passade liksom humöret idag. Jag har det så jäkla bra, tak över huvudet, mat i magen, fortfarande frisk, inget jobb att plåga mig iväg till, böcker att läsa, film att se, böcker att läsa. Så jag vill inte gnälla. Men vissa dagar är det inte bara mysigt att vara isolerad. Det gnager. Jag blir elak. På mig själv. På andra. Då är det en lärorik läxa att hålla käft och ta det lugnt. Inse att allt går över.

Jag står inte med fara för mitt eget liv i en liten vilt gungande båt och ska harpunera en valjävel med bara handkraft ute på öppet hav. Till exempel. Det tar jag med mig från filmen. Och funderar vidare på dagens middag. Fisk?

2 kommentarer

Under Film och TV

Sockrigt och strävt ska det vara

Jag kan nästan höra hur det går för tanterna i salongen när inzoomningen av Downton Abbey börjar däruppe på duken. Slottsbyggnaden, som heter Highclere Castle i verkligheten, syns nu i all sin grandiosa prakt, som en gigantisk spettekaka. Vi i publiken lutar oss tillbaka, vi är lika lyckliga som ungar på tivoli med varsin pinne sockervadd. Och i sanningens namn är väl Downton Abbey nästan lika sötklibbig och publikfriande men vad gör det? Det är ju så grymt snyggt gjort, det är rena orgien för oss anglofiler som gillar att fly till gamla tider, snaska i oss slottsmiljöer, fåniga intriger, tjusiga kläder och stereotypa herrskap och tjänstefolk.

När serien avslutades för några år sedan var jag ärligt talat less på alltsammans. Melodramerna var för tillskruvade, som gamla damtidningars följetonger. De goda var så inihelsickes goda, de onda så onda och förutsägbarheten stod mig upp i halsen. (Den där skenheliga Bates-gubben och hans Anna, t.ex. Minns ni hur de drogs i långbänk? Fifan)! Men när nu långfilmen gick upp på biograferna, som ett fläskigt supermegaglassigt avslut på familjesagan, kände jag att jag i alla fall ville se den. Det blev en två timmar lång godispåse att knapra sig igenom, ett kärt återseende med välbekanta ansikten och ett manus sådär härligt, onödigt, gammaldags tramsigt så man egentligen borde rodna. (Men man slapp en överdos av goody goody-gubben Bates, prejs di lård)!

Inkedanna-and-bates_LI

De där jäkla tomtarna Anna och Bates…

Största behållningen? Elegansen…  i miljöerna, i manusets lätta penna – men framför allt insikten att den här sortens scenografi ska upplevas på stor duk! Wow, känslan var 100 gånger bättre än att se TV-avsnitten på liten skärm. När ljuset tändes såg jag många lyckliga ansikten i salongen.

Men kanske var nog tweeden allra bäst. Jo, jag tror det. Numera är herrkläder det första jag kollar in i TV-serier och filmer. Är skjortkragarna runt edwardianska eller har snibbarna det rätta spetsiga 30-talsstuket? Är det grov harristweed i jaktrocken? Ull? Nej, vänta, den där kostymen måste vara donegaltweed väl? Så pass mycket vitt i väven…? Oj, vänta nu, är det där two-plus eller four-plusbrallor? Jädrans, vilken snygg ruta på den väven. Och se detaljen där med västfickorna! Vilken fin herringbone. Skorna, vad är det för skor? Är det oxforddojor han går omkring i eller brogues? Jaså, jaha…

Ja, jag har blivit galen. Jag kan inte hjälpa det. Kanske går det över så småningom. Kanske inte. Värre hobbies kan man ha. Men jag älskar tweed! Jag drömmer våta drömmar om rutiga ”gangsterkostymer” från amerikanskt 30-tal; i tankarna kan jag smeka en brittisk tredelad herrkostym från 20-talet med djupaste vördnad. En snygg baker boy-keps i de rätta färgerna får det att pirra i hela mig! Och vilken karl ser inte bättre ut i en fin överrock? Jag bara frågar.

Förra helgen drog jag till Köpenhamn enkom för att gotta mig med de glada människor som deltog i Copenhagen Tweed Ride 2019. (Tweed Ride är en gemensam cykeltur för inbitna tweedfans som äger rum på en mängd olika platser i världen varje år). Ett hundratal människor samlades för gemensamt gruppfoto på Nytorv innan avfärd. Jag tog massor av bilder och de flesta återfinns på facebook (Pål Pommac härjar ju där, som de flesta av er vet) men här är några riktiga snyggingar:

IMG_20190914_101640

IMG_20190914_095825

IMG_20190914_100416

IMG_20190914_095520

Ja, nä, nu får det vara bra. Men är du sugen på tweedporr så finns det flera instagramkonton där människor lever ut sina ulliga lustar, tro mig. Leta bara! (Finner du några snygga så tipsa mig gärna).  För att inte tala om tillverkarnas egna instakonton: Thomas Farthing, t.ex… tar nog priset för sina läckra, genomtänkta teman. Campbell’s of Beauly går all in med både hundar och jakt och bilder från sin lilla läckra butik i skotska högländerna. Harris Tweed Authority’s sätt att först avbilda sin tweed för att sedan följa upp med bild på det landskap som inspirerat, har numera satt sig så djupt i mig att jag under mina vandringar utomhus ”översätter” landskapen till tyger i skallen. My god, jag behöver avgiftas.

Eller inte.

1 kommentar

Under Arty farty de luxe, Cyberrymdens bästa, Film och TV

Påskafton 2019, en död Errol och så jag

errolflynn1Errol Flynn dog när han var 50 år gammal. Det var hans 17-åriga älskarinna som fann honom. Jag tittar på en dokumentär över den gamle fallne matinéhjälten och rumlaren. Jag halvligger i soffan fulltankad med potatisgratin och rökt lax. Full av vild trots mot vårsolen utanför fönstren. NEJ! Jag tänker inte göra pöbeln sällskap därute, alla de där vårkåta svennarna i sina T-shirts och solglasögon, påsklediga helgfirare, rosévinsblaskiga småmödrar, livsdugliga men skelögda tonåringar, blekfeta karlar med enfaldiga kvardröjande blickar… Idag vägrar jag. Idag liksom igår. Solen får lysa bäst den vill, jag gitter inte. Har vi otur står jättelampan på ända till september. Som förra året. Vem minns inte den mordiska, evighetslånga, onormala mardrömshettan som svedde marken torr och gul redan i maj? Errol Flynn dog när han var 50 år. Hans 17-åriga älskarinna kände inget särskilt när hon fann honom, berättar hon i dokumentären. Det är eftermiddag. Det är påskafton.

bar deco spegeln

Igår provade jag konceptet biofilm med käk och dryck. På Spegeln i Malmö. Hela idéen lät så lockande. Att tillsammans med andra njuta av en film samtidigt som man kunde ta sig ett glas vin eller en öl, käka lite god mat. Allt i påhittad 30-talsmiljö. Det kunde säkert ha fungerat fint men jag upptäckte snart att jag nog föredrar ”vanlig bio” där folk sitter på sin plats under filmen och förhoppningsvis tiger still. Inte som här ränner omkring ideligen för att gå fram till baren (placerad i biosalongen) och tanka mera vin, öl och sprit. Inte lämna beställningar på mat och snacks hos personalen som en gång var femtonde minut öppnade dörren och klev in för att kolla läget. Beställningsläget. Det var dyrt och det var förbannat störigt. Jag som ville fokusera på filmen fick finna mig i bestickslammer, skålanden och folk som rände förbi i tid och otid. Men nu har jag provat det. Nu är jag hemma i muminsalongen med Errol, bakom skitiga fönster där solen studsar förgäves och en lång lista på ogjorda måsten liggandes på bordet. Jag tuggar lite på underläppen. Tänker på Pentlandsundet. Tänker på stumfilmstiden och vikingatiden och funderar över hur en isbjörns andedräkt kan lukta. Fryser man på månen? Jag tänker på att jag inte vet särskilt mycket. Att jag gått upp fyra kilo sen i vintras och att Errol hade en 17-årig älskarinna. Runt halsen har jag lindat en sidenscarf. Den får mig att känna mig lite som Sven-Bertil Taube. Det är ju också själva fan.

2 kommentarer

Under Film och TV, Gubbar, Uncategorized

Degenererad konst…

Tänk er att hålla en konstutställning med syfte att förlöjliga konstnärerna! Hänga vissa tavlor upp och ned, tränga in alltför många bilder i för små rum, strunta i att rama in en del verk, se till att ljussättningen är så taskig som den kan bli, skriva texter på väggarna där man tar heder och ära av upphovsmakarna – allt för att väcka avsky, skadeglädje, illvilja och olust hos besökarna.

En fullständigt bisarr idé kan tyckas, men inte för nazisterna i Berlin på 30-talet, vars huvudtanke med utställningen var att visa hur degenererad modern konst var.
Nazismens innersta ruttna kärna, att vädja till människans lägre instinkter, tydliggörs. Det är som två motpoler ställs mot varandra: konsten som förmedlare av människans alla sidor, som verktyg för öppenhet, acceptans, skönhet, nyfikenhet och livslust kontra den känslostympade människans bittra idé att håna, förlöjliga och förödmjuka det och dem man inte förstår – och i yttersta fall – utplåna totalt!

Söndagsmorgnar och -förmiddagar här hemma i muminsalongen går som ofta i dokumentärfilmens tecken. Ett lagom soft sätt att vakna till liv och under stillsamt plock med frukosten samtidigt förkovra sig lite i än det ena, än det andra. Så från min soffa bland alla sammetskuddar och halvätna ostmackor ger jag er här en dokumentär om den tyska utställningen, alldeles gratis och rekommendabel.
Stäng aldrig dörren till det ni inte förstår – bara för att ni inte förstår. Nyfikenheten är en bättre drivmotor än rädslan. https://www.youtube.com/watch?v=1QE4Ld1mkoM

Lämna en kommentar

Under Film och TV, Konst

Kaninfoster, njursten och hjärna i smörsås

De viktorianska männen uppmanades att ta ut en brandförsäkring på frugan eftersom  krinolinerna var så vida att kvinnorna lätt kunde fatta eld när de vände sig om i stugan i närheten av en öppen eldstad.

Och på 1600-talet uppmanades krasslig överklass att bada i rödtjut med malört. Var man törstig så var det ju bara att dricka upp badvattnet samtidig… eller efteråt.

Se där, två små pigga scener ur historien som visas i den engelska serien ”Supersizers”. Och vad är då det? Jo, det är inget annat än föregångaren till svenska ”Historieätarna” med Lotta Lundgren och Erik Haag… som för övrigt ska komma i en trejde säsong, om man får tro svt.

Men originalet, från slutet av 00-talet, är minst lika bra. En man och en kvinna äter sig igenom århundradena, så autentiskt som de bara kan. Med allt vad det innebär av urgröpta kalvögon i närbild, itusågade skallar under grimaser och jubel, ut- och invända lammtestiklar från 1500-talet och annat smaskens.

Hur känns det egentligen att suga ut tuppens ögon ur skallen och svälja dem? Hur smakar hjärna i smörsås? Kolla in ”Supersizers” så får du svaret.

I serien äts det utav helvete. Men om ni vill ha inslaget med Erik Haag där han visar rumpan så kan ni glömma’t, det här är ändå britter. För säkerhets skull mäts programparets värden hos en läkare i början och slutet av varje avsnitt. Det är intressant. Fattar ni hur vanligt det var med njursten på 1600-talet just på grund av att födan hos överklassens män var så groteskt proteinrik? ”Operationen” bestod i att man band fast patienten i en stol, förde upp ett verktyg via penis och med våld drog ut stenarna. Det krävdes minst två man för att hålla patienten på plats i stolen men lyckligtvis svimmade denne inom några sekunder pga smärtan. Att karlarna sedan ofta dog av infektioner är en annan historia…

Den s.k. medeltida fastan innebar inte fasta såsom vi tänker oss den utan en diet bestående av fisk och föda som kunde jämställas med fisk, såsom kaninfoster! Så när ni läser i historieböckerna om hur de stackars satarna fastade stup i kvarten innebar det i praktiken bara att de avstod från att käka kött.

”Supersizers” är en skön serie med mycket humor och mycket historia. Gillade du ”Historieätarna” bör du ge originalet en chans också, trots avsaknaden av Erik Haags nakna röv. Eller kanske just därför.

Och det där svenska avsnittet om 1600-talet där levande grodor kommer upp ur pajen… no, no, no, det är inget nytt. Det är en complete rip off av det engelska avsnittet.

Men när man väl fnissat sig igenom programledarnas kamp att sätta i sig kokta kalvöron och annat märkligt, kan man ju fundera över vad framtidens människor kommer att säga om det vi äter idag.

Kommer vi att väcka samma äckelreaktioner om femtio eller hundra år? Kommer vi att avfärdas som komplett galna? Troligen.

Du finner ev. serien på Netflix eller något liknande. Annars får du väl googla. Youtube har en otextad version ute av varierande bildkvalitet. But it’s worth a try, framför allt i väntan på ”Historieätarna”, säsong 3.

Här är ett smakprov.

Lämna en kommentar

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Recept

En skål för Al

Känner du till sångaren Al Bowlly? Inte?

Jag dör inför anblicken av hans ondulerade hår, tanken på att han suttit där med värmetång och snitsat till lockarna till lodrätt liggande snokar över skallen innan han ska upp på scenen… wow! Jag dör lite av hans korta kroppshydda och de vida kavajslagen… hans exakthet, hur de fyrkantiga händerna sirligt formar tonerna i luften när han sjunger…

När Al fyllt 43 år fick han en flygande sovrumsdörr över sig och dog! Det är så ironiskt, så tragiskt, så hopplöst fnissframkallande och sorgligt.

Livet… ja, du vet. Det håller alltid döden i näven där de gångar fram tillsammans, sida vid sida. Ibland svingar de där båda lite extra med armarna och så – pang!

Al fann sin första fru i sängen med en okänd karl på självaste bröllopsnatten! Trots detta ansträngde sig paret i två veckor innan de la in om skilsmässa. Man undrar hur stämningen var där… lite avslagen får man förmoda.

Men du, nu ska du lyssna till den här låten. Close your eyes heter den.

I original är den en elegant, tidlös cocktail av mellankrigstid och pillande på klänningens axelband… Snyggt patinerad genom åren till en mjuk och len smörkola. Men tänk dig den med ett munspel, blåare än blått. Som en sorgset klagande blues. Den här låten är så evigt, hopplöst tidlös och snygg så det svider i musikhjärtat. Till och med när Johnny Bode gör den på svenska. Ja, han med Bordellmammas visor, ja. Men innan Johnny ramlade ned i det träsket gjorde han en massa annat också. Glöm inte det.

Jag begriper inte att folk inte känner till Al idag. Han lirade in över tusen plattor mellan 20- och 40-talet! Ja, du läste rätt.  Killen bokstavligt bodde i studion i långa perioder. Ibland fick han sparken från banden han lirade med och fick sjunga på gatorna för att klara livhanken.

Han hade grekisk-libanesiska föräldrar som träffades på väg till Australien. Mamman klämde ur sig Al i Mocambique. Sen drog de till Sydafrika där Al växte upp. Killen var världsmedborgare innan han ens blev av med tonårsfinnarna! Som vuxen tillbringade han även tid i USA och Asien där han turnerade runt – när han inte bodde i studion förstås och spelade in låtar en efter en. På fyra år hann han med 500 stycken! Det var nog lite löpande band-teknik över Al.

Men i USA försvann rösten och man upptäckte en vårta i halsen på honom. En vårta! Han tog sig till New York på lånade stålar för att operera bort den. Och sen i april -41, tillbaka i London, när han åkte hem från en föreställning för att softa lite på kvällen – så faller en bombjäkel i kvarteret där han bor. Men det är inte den som dödar Al. Det är detonationskraften som spränger loss sovrumsdörren från dess gängor och som dunkar honom i skallen med sådan kraft att han knoppar in för gott. Nyss fyllda 43. Sen läggs han i en massgrav med andra krigsoffer.

Al the pal. Världens förste smörsångare, som han kallats.

Nå, nu vet du vem han var. Och nu tycker jag du ska lyssna till Close your eyes en gång till. Så höjer vi våra glas för honom, för det är han banne mig värd.

Och javisst ja, du som sett Stanley Kubricks film The Shining känner säkert igen den här låten. Du vet, när Jack Nicholsons rollkaraktär ser syner från tidigare 20-talsfester där på hotellet… yep, folks, det är Al som sjunger där i bakgrunden… Skål på er!

 

4 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Musik