Etikettarkiv: Skottland

När man är en girigbuk full av kärlek

4

Att komma till Skottland – det är samma känsla som när man lägger det där pusslet med 5000 bitar. När sista biten klickar på plats. Man är färdig och hemma. Exakt så känns det. Som att landa. Som att komma hem. Som att bli färdig.

Det värsta med att komma till Skottland är vetskapen att man måste lämna det igen. Jag önskade jag kunde åka hit en gång och veta att jag inte behövde dra iväg igen förrän jag själv vill. Men just den friheten har jag inte. Inte idag.

Friheten att resa över landsgränser och hav har jag förvisso. Jag är född in i ett ynka promillegäng av den här planetens befolkning som är så priviligierade att vi inte ens förmår greppa att det vi har är ett extremt överflöd. Vi tar det bara för givet. Så jag borde väl vara nöjd över att jag har möjlighet och lov att ta mig hit då och då. Men mycket vill ha mer. Man är inget annat än en jäkla girigbuk.

Nu ska jag snart resa hem. Och omfamna samma gamla längtan igen. Längtan är ingrediensen man aldrig får bortse från. Utan den platt fall, fadd smak och grå sörja.

Om några månader ska det här landet motvilligt skiljas från resten av EU. Brexit är ett ord ingen längre tycks vilja ta i sin mun. Förra året blev folk som långfil i ansiktet när det kom på tal, jag träffade ingen som inte blev orolig och ledsen vid tanken. I år är det bara tyst här. Man går och väntar. På något som man vet ska komma men inte förstår omfattningen av. Hur går det med jobben? Hur går det med ekonomin? Hur dyr blir maten? Kommer det att finnas medicin på hyllorna?

Själv tänker jag hädiskt: undrar hur dyr whiskyn blir?

Ty jag är en hädisk whiskydrinkare. Tydligen. Också.

Men jag känner en bultande kärlek till det här regniga, grå, blåsiga landet med sina tunga stenhus, sin svarta humor, sitt smakrika öl och bergens dimsjok. Jag älskar hur man omhuldar berättandet och det skrivna ordet här.

Och all denna lammull och tweed ska vi inte tala om! Tweed som i generationer vävts för hand av kvinnorna ute på öarna. Tyger med samma färger som den skotska naturen; hedar, berg, dalar, torv, ljung, himmel och vattendrag. (Min kärlek för rutigt har dessutom växt sig monumental. Numera är jag besatt! En gång i tiden tyckte jag det var skitfult).

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här skottlandskärleken. Det finns gränser för hur mycket folk orkar höra när jag går igång. De flesta jag känner drömmer om sol och värme. Paraplydrinkar på playan. Själv fantiserar jag om vapenfett och krutrök i duggregn, en fickplunta med livets vatten och skällande, lyckliga hundar som rusar fram över leriga åkrar. Sura, pyrande torvbrasor som luktar grav (okay, okay, jag ljuger, jag drömmer om feta sprakande björkvedsbrasor).

Nå, nog nu. För idag.  12356879111012141319181716152021

 

 

Annonser

11 kommentarer

Under Resor, Uncategorized

Utvisad från Tutterian

-Du får inte fotografera här inne, säger den indiske gamle mannen med tunga ögonlock.

Jag som glatt fiskat upp mobilen inför alla de stora skyltarna i affären känner mig skyldig att förklara.

Ni vet de där ögonblicken när käften går innan hjärnan hinner stoppa en? Jag har ett sådant ögonblick, inne i den gigantiska affären med alla underkläderna i spets.

-Bra means good in Swedish, kvittrar jag. And fit, well it can be read as pussy. So your signs in here says “It’s good pussy times again”.

Jag kommer av mig när jag ser hans blick.

(En liten fundering: varför är det alltid gamla indiska män som förestår såna här affärer i Storbritannien?)

Här är en bild på några byggkranar och en liten stjärt. Något ska ni ju ha att glo på…

20180906_104638

Lämna en kommentar

Under Resor, Uncategorized

På besök i Twilight Zone…

Han är nästan två meter lång och tunn som en räka. På huvudet där det en gång fanns hår har han några små fjälliga utslag i grått, beige och rosa. Jag försöker undvika att se på dem. Hans dyrbara Harriskostym hänger för stor från hans axlar. På lillfingret glimmar två tunga guldringar, den ena med vapen. Ögonen är vattnigt blå och när han hostar svajar hans kropp som en flaggstång i blåst. Jag är rädd att han ska falla omkull och dö där nere i källaren. Vi står ensamma i ett 1700-talskök, omgivna av serveringsfat i silverpläter och rad efter rad av skinande blanka kopparkastruller. Eftersom han så uppenbart är plågad över att hosta inför mig och jag inte vill genera honom blir stämningen än mer konstig. Vi försöker båda låtsas som om han inte hostar. Vilket han ju gör, med otäcka små väsningar efter varje andetag. Jag ser ned i stengolvet där han pekat ut de små mässingsspikarna som går i ojämna rader. Han tycker det är viktigt att jag uppmärksammar dem så jag lyder. De små spikhuvudena är så nednötta bland stenarna att de knappt går att skönja.

Mannen berättar att silvret putsas en gång om året. Pjäserna fotograferas innan de lyfts, en åt gången, från sin plats. Han beskriver hur han tar på sig bomullshandskarna och varsamt torkar av varje pjäs och sedan noga bär tillbaka det hela. Jag tänker att han nog hellre hade suttit i matsalen och blivit uppassad av andra i vita bomullshandskar, men det säger jag inte högt. Det är nya tider nu.

Han följer efter mig in i det lilla trånga diskutrymmet. ”Pumpen är modern”, säger han, och blev installerad först 1820. Han pekar in i hörnet. Den svarta tingesten är lika stor som jag. Det är mörkt därinne och kallt. Här stod alltså en jäntunge, längst ned på rangskalan i köket, och pumpade upp vatten i stenhon för att diska efter varje måltid i huset. Ingen elektricitet finns. Det råder skymingsljus därinne. Mannen andas väsande bakom min rygg. Jag vill ut härifrån. Hans ögon följer mig när jag med små, nervösa steg går mot källartrappen efter att ha tackat honom för hans tid. Han följer mig inte upp i ljuset vilket bara befäster min teori; att han sover i en öppen kista i ett av de låsta källarutrymmena därnere. Att han har gjort så i trehundra år.

..

dining room

middagsbord

Det var mina Jane Austen-fantasier som förde mig hit. Ja, och så GPS:en förstås. 80 silvermynt i entréavgift tas emot av en snuvig dam i marinblå kofta. Hon undrar varifrån jag kommer och lyser upp när jag säger Sverige. Jag vet inte varför skottar skiner upp när man berättar att man är svensk. Antagligen är de programmerade sedan barnsben av förutseende föräldrar. De har nog upptäckt att det är bäst att avväpna oss innan vi börjar plundra och våldta. Man ska inte inbilla sig något, det här är ett land som tar allvarligt på sin historia och de minns oss från förr, de har inte glömt ett smack. Av artighet döper de dessutom sina söner till Magnus. Alla heter det. Åtminstone ute på vischan. Så efter att ha skärskådat mig från topp till tå och avfärdat mig som icke våldtäktsbenägen, pekar hon mot salongerna. Naivt träder jag genom de höga dörrarna och blir direkt tillfångatagen av en 90-årig dvärg. Med turkos ögonskugga. Jo, de har sina metoder, skottarna. Raffinerade sådana.

..

Först blir jag fascinerad över hur hon lyckats finna en ögonskugga som så totalt matchar hennes turkosa blus. Den skära skallen lyser igenom de vita glesa hårtestarna på hennes huvud. Längst ut finns en antydan till permanentlockar kvar. Hon når mig till armbågen. Nej, hon är inte dvärg, men jäkligt kortväxt, ska vi säga så? Jag är 1.62 ifall någon undrar. Hon når mig alltså till armbågen. Kring halsen har hon ett band med nyckel hängandes. National trust, står det. Hon är guide. Hon tänker inte släppa taget om mig. Kanske är jag hennes första besökare på flera månader? Det känns så. Hon hugger mig med kloliknande små nävar där huden är så genomskinlig att jag tydligt ser varje ben och ådra. Hon liksom hänger sig fast i mig och jag kommer inte loss.

fire place

Hennes berättelse, eller vad det nu är, punkteras ideligen av långa pauser där hon frånvarande stirrar ut i fjärran. Mitt i meningarna tystnar hon, letar efter ord och minnen som inte kommer. Hon håller fast min arm, jag ska inte tro att jag kan smita undan här. Fascinerat betraktar jag henne. Det är som att se en dator reboota sig. Hon går snart igång igen. Snart, snart…

piano

”Ser du pianot? Ser du att det saknas pedaler? Kvinnorna fick hamra hårt med fingrarna på klaveret, det gällde att ha starka fingrar när man skulle underhålla herrarna på kvällarna.”

Jag ler inombords för det är en formulering som väcker helt andra bilder i min skalle. Men så är jag ju svensk också. Och 1.62 lång, sa jag det förresten? Jag känner hur jag tornar upp mig som en fjälltopp över den gamla damen. Jag är Kebnekaise. Eller åtminstone Ben Nevis.

Vi hasar runt i salen. Hon ska visa mig varje tavla. Eftersom det är många tavlor tar det en jävla tid. Dessutom har hon inte sina glasögon med sig och kan därför inte läsa innantill. Men efter nån halvtimme har vi fått in rytmen, vi stavar oss närsynt igenom de små texterna högt i kör. Det är lord Ditten och titta där, där är lady Datten. Jag härmar hennes överklassengelska. Hon är nöjd med mig. ”Din engelska är utmärkt”, säger hon. ”Varifrån kommer du? Sverige? Åh!” Hon lyser upp och trycker min arm. Jag ler mitt raraste vikingaleende och låter blicken glida över hennes diamantring. Hon skälver till lite och drar äntligen åt sig handen.

”Let’s look at the painting with the smoking monkeys, shall we”, säger hon och placerar oss framför en liten, liten tavla med tre apor som röker haschpipa. Ja, jag förmodar att det är hasch. Den har dryga 300 år på nacken. Vi står och glor ett slag. Till slut blir jag otålig. Men nu måste damen från National trust reboota igen så vi blir kvar ytterligare fem minuter och glor på aporna. Det är en mycket underlig dag. Jag undrar om jag någonsin kommer ut ur det här gamla huset? Will I live to tell?

bedroom

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Resor

Små druvor

Mitt i floden av asiatiska turister står han och svajar, heroinisten. Hans hy är gulblek och sitter så stramt över kindbenen att jag tror den ska brista när som helst. Han håller en plastförpackning med gröna druvor med båda händerna som för att inte tappa dem. Hans ögon är halvslutna. Om jag andas ut hastigt när jag passerar honom kommer han att falla omkull.

Det är tisdag eftermiddag i Edinburgh. Solen skiner. De asiatiska turisterna flödar.

Det är löjligt skönt att vara här igen. De tunga grå stenhusen omfamnar mig med sina skitiga fasader och spetsiga torn. Trafiken är tung. Långt därute finns bergen. Som ett eko i bröstet. Jag försöker att inte höra.

ljus

 

11 kommentarer

Under Resor

Orkneyöarna, tur och retur

Jag går i motsatt riktning, möter och stångas med folk i den lilla cirkeln. De traskar lydigt i flock, jag kom in fel och hittar inte ut ur det här helvetet. Nån guide står och tutar fakta men hans ord försvinner i vinden från havet. I marken framför oss finns hål, hål med lämningar efter flertusenåriga bostäder. Det har bott människor här. Skara Brae. Folk glor lydigt ned i groparna, jag vantrivs så det kliar ända upp i arslet. Till slut hoppar jag över något litet stängsel, vinglar till och drösar nedför en slänt. Ut härifrån kvickt!

orkeny strand

Jag småspringer därifrån, når en brant backe och där, där nere ligger en öde vit strand och därute havet, Nordsjön… eller Nordatlanten, fan vet, jag har tappat både räkningen och riktningen efter alla öar jag passerat fram och tillbaka på sistone. Det var inte så här jag hade tänkt mig att uppleva Orkney. Men här är jag nu. Och havet sträcker sig blått och oändligt mot horisonten, allt är platt och vinden är precis lagom snäll mot kinden. Där står jag och andas… försöker hitta centrum i mig själv, hitta andningen, hitta drömmarna… de där drömmarna som burit mig ända hit, genom åren… mina drömmar om de vindpinade, karga vikingaöarna där ute i havet… Men jag står i ett turisthelvete utan dess nåde. Bakom mig har jag horder av japaner och kineser och tyskar och amerikaner. Långfärdsbussarna står uppradade som urtidsdjur, i kilometerköer. Man slussas fram och tillbaka, som boskap. Det är köer för att komma in på områdena, för att komma in på muséerna, för att komma in på caféerna, för att komma in på dass. Betala inträde, betala inträde!

Jag vallas genom en stenring äldre än Stonehenge. Jag trängs under jord i några dåligt upplysta gångar med speakerröster i dolda högtalare. Jag får tio-femton minuter på mig att springa genom slottet Skaill House beläget ute på en stor slätt. Skynda dig nu, sen åker vi vidare. Här ska klämmas in så mycket det bara går på en dag.

20170822_141341

20170822_141432

20170822_141751

Inombords gråter jag, sparkar emot, förbannar. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att det här var något att prova på? En turistutflykt…. oh mother!  Kirkwall, huvudstan på en av öarna, är så full med folk att jag knappt ser katedralen. St Magnus – vacker som få men vad gör det när man inte får en sekund ifred? Det går inte att ta in. Inte heller historien om Mrs. Scarth och hennes sovrum… eller de italienska krigsfångarna från 2:a världskriget och deras kyrka eller och hur de byggde broarna mellan öarna… Skeppskyrkogården utanför i havet… Historierna är många men allt dränks i tidsbrist, i kommersialism, i nån slags hysterisk disneyland-upplevelse…

20170822_124855

20170822_125124

Det pågår nån slags regatta bland öarna, folk från hela jorden har rest hit. Hit, till platsen som i mina eviga drömmar ligger så gott som övergiven, men som i verkligheten är en turisthora med brutalt uppfläkt underliv som ligger och skrevar där i Nordsjön/Nordatlanten var det nu var…

20170822_132815

Men visst är det vackert. Det finns vyer som tar andan ur mig av och till. Om jag bara hade fått vara ensam – eller i sällskap av någon som också haft vett att hålla käft och mjölka sina drömmar för allt vad de är värda. Tänk att resa här i stilla mak med någon,  häpnas tillsammans, lämna varandra ifred när man behöver vara ifred, och sedan mötas över en bit bröd och ett glas gott och i tyst samförstånd, med bara en blick, veta att man delar ögonblick som är guld…

På tillbakavägen blåser det upp till storm. Ska vi komma över till fastlandet? Det råder tvivel in i det sista och när vi klivit ombord på den lilla båten ombeds vi gå ned under däck, hålla i oss för allt vad vi är värda. Det är förbjudet att gå ut på däck, vågorna kommer att sopa rent där, från både folk och fä.

Och nog gungar det alltid. Det är när folk sitter och kaskadkräks omkring mig som jag av någon anledning, någon pervers anledning, fylls av lycka. Jag kastas upp från stolen och ned igen av de hastiga krängningarna. Allt löst ombord far all världens väg. Horisonten försvinner och kommer tillbaka varje sekund. Båten står nästan rakt upp i luften i vissa stunder. Jag korsar Pentland Firth, ett av jordens farligaste vatten, för andra gången i mitt liv, och inom mig jublar jag. Det är en adrenalinkick utan dess like. Jag är så perverst, oförklarligt lycklig! Jag skulle kunna stanna här ute för alltid. Jag skulle kunna dö just nu och det skulle vara helt okay.

4 kommentarer

Under Resor, Uncategorized

Ön Shitshit, del III

– Hell-ååh?
– Hello, svarar jag automatiskt. Det står en gammal vithårig man utanför huset. Han verkar lika förvånad över att se mig som jag honom. Det visar sig vara grannen som besöker sin stuga över helgen. Han är där med sin syster. Jag kanske tror att hon är galen, men det är hon inte, hon har bara haft ett brustet blodkärl i skallen (han pekar mot tinningen) och dessutom har hon blivit döv just i dagarna men hon är inte galen, nejdå. Och själv är han pensionerad. Blockerar han vägen för mig med bilen?

Allt detta på två sekunder. Jag stammar något tillbaka. Nej, han blockerar inte vägen för mig. Möjligtvis för fåren men inte för mig. Jag är inget får, tillägger jag för säkerhets skull och känner mig precis så korkad som jag låter. Den här ön gör saker med mig, därom råder inget tvivel. Men mannen nickar bara och går vidare. Vill du något, så knacka bara på! ropar han över axeln. Vi är hemma, Margaret och jag.

Ok. Det är en ny dag. En dag då jag ska tvätta. Solen skiner faktiskt, kanske rentav i hela tio minuter om jag har tur. När jag knökat in resväskans innehåll i tvättmaskinen är den stendöd. Såklart. Vad hade jag väntat mig? Jag trycker på alla knappar jag hittar. Jag kollar proppskåpet. Jag öppnar och stänger luckan. Provar igen. Stendöd!

Men så håller jag det där vuxensamtalet med mig själv. Jag låter som min mor. Eller som min psykolog. Det är inte mig det är fel på, ingen jäkel kan tända en brasa med våt ved. Det säger sig själv. Det är inget att skämmas för. Och visst var det tråkigt att det inte fanns toapapper i kåken men hon som hyrde ut glömde väl, det kan hända den bästa. Och jag har ju fått hem dasspapper? Jag har ju skitit. (Gud, som jag har skitit! Välmotionerat och ingånget om man så säger). Och nu är tvättmaskinen alltså sönder. Jamen, hur gjorde folk innan tvättmaskinen fanns? Just det. Och jag har rinnande vatten i kökskranen. Så slut på gnället, ta dig samman! För fan, lägger mammas röst till inne i skallen. Jag hör henne glasklart. Min laestadianskt uppfostrade mor från Kalix som nästan aldrig svor. När det skedde var det allvar. Utav helvete! Nu svär hon. Skärp dig för fan, jänta! Säger hon och jag lyder.

Tappar upp vatten i diskhon, finner tvättpulver under bänken, börjar blaska bland trosor och T-tröjor. Himlalampan står på, havet ligger knallblått utanför köksfönstret. Jag trivs nästan. Triumferande finner jag både torkställning och klädnypor i ett förråd och bär ut alltsammans i trädgården. Visserligen blåser det men om jag sitter bredvid och håller fast torkställningen ska det nog gå bra. Kanske skiner den skotska solen i en hel timme? Jag hoppas det. För inomhus torkar ingenting. Handduken från gårdagens dusch är fortfarande blöt. Efter 27 timmar!

Så går dagen. Jag tvättar. Letar kvistar som inte är dyngsura. Sitter och håller fast torkställningen när det blåser som värst. Sneglar ängsligt mot himlen och eventuella regnmoln. På den här ön regnar det 320 dagar om året. Minst. Inte ska väl lilla jag ha sån tur att jag råkar befinna mig här en av de sällsynta dagarna då det inte faller en regndroppe? Jag är ödmjuk nu, förväntar mig katastrofer varje timme. Men något regn faller inte. Tack gode jävla gud i himlen! Tack mamma om du sitter där uppe och ser mig nu. Tack för rena och torra trosor. Tack farsan också. Förresten, kan ni skicka lite tändvätska? Jag vill så gärna ha eld i brasan… Bara en enda kväll. Pretty please?

Jag börjar tro på att det trots allt ska ordna sig. Axlarna åker ned när jag snusar mot värmen och barndomens doft av får; färgerna är onaturligt skarpa i solskenet och jag kliver runt lite i trädgården, på slänten mot havet. Sjunker direkt ned en halv decimeter i den vattensjuka marken. Okay, okay, inte det… Nej, men det gör inget. Jag kan gå på öns enda väg under mina promenader. Nemas problemas.

Så är det lunch. I ett skåp har jag funnit något kvarglömt som ska röras ihop och värmas i ugnen. Jag dukar fint. Hjärtat slår nästan lugnt och mamma har tystnat i skallen. Så greppar jag grillvanten och drar ut den heta plåten ur ugnen. Men grillvanten har inget foder kvar, visar det sig. Den är tunn som en oblat. Hjärnan signalerar blixtsnabbt och jag parerar med den andra handen. Det fräser till i köttet och jag skriker rakt ut, släpper plåten och käket stänker ut över golvet.
In med näven under kallvattenskranen. Jättelänge. Tills jag inte härdar ut och så lite till. Jag stirrar på klockan på väggen. Det går fem minuter, det går tio evighetslånga minuter. Tårarna rinner längs kinderna, det gör så fruktansvärt jävla ont att illamåendet skjuter upp genom halsen, jag kallsvettas och vill kräkas.
Jag är på Shitshit Island.

Det finns ingen förbandslåda i huset. Inte ett plåster. Jag vacklar mot grannhuset. I trädgården sitter en vithårig dam med käpp. Hon ler soligt mot mig.
– Hell-ååh dear! säger hon och tycks inte registrera mina tårar. Where are you from?
– Sweden, klämmer jag ur mig och håller upp handen. Är din bror hemma? Jag har skadat mig.
– I’ve never been to Sweden, säger damen och skrattar. Is it nice?
Oh, fucking jesus Christ!
Men brodern har hörsammat och kommer ilandes, barfota i pyjamasbyxor. Han häller en halv flaska jod över handen. Jag tuppar nästan av. Men det är bra mot allt, påstår han. Till och med kolera. Och så drar han in mig i köket, lindar om handen med ett onödigt stort bandage, bjussar på te och berättar att han ska uppträda i kväll. Iförd kilt. På öns årliga ceilidh i församlingshuset.

– Jag brukar inleda med att stå på huvudet. Det får alltid igång folk, säger han illmarigt och jag börjar skratta. Så blir jag kvar där i syskonens varma lilla kök. Inredningen ser ut att vara från 30-talet, en sån där miljö jag bara sett i gamla engelska filmer. Margaret struttar in, hopvikt som en fällkniv över käppen, hon skrattar hela tiden, oavsett vad jag säger. Kanske är hon hög på medicin? Hon är så liten att hon nog får rum i min ryggsäck, tänker jag.

Syskonparet släpper bitska kommentarer om människorna på de andra öarna. Skotska fastlandet verkar avlägset, som ett annat land. Det är öarna som räknas. Men ikväll ska det rentav komma folk från overseas. Det vill säga Skottland. Visste jag förresten att Donald Trumps mamma var från Stornoway?
– Och ändå blev det inte folk av honom? försöker jag.
Det blir knäpptyst i köket några sekunder. Har jag sagt fel nu? Så nickar mannen och småler.
– Aye, you’re alright, lass. You’re coming with us tonight, to the ceilidh.
Sen provar han sina gags på mig och vill lära sig hur man uttalar smörgåsbord korrekt. Vi övar hela eftermiddagen. Jag har öns största bandage. Jag stinker jod och kommer att göra det i flera dagar. (Men jag låtsas att det är Laphroaig så det går bra). I magen finns en varm känsla – och jag har glömt att stänga dörren mot fåren. Såklart.

5 kommentarer

Under Resor

Ön Shitshit, del II

Det är väl såhär det känns att kränga fram på safari i Afrika, tänker jag halvapatiskt där land rovern studsar över leråkrarna i mörkret. Killen som hämtat upp mig säger glatt att kvinnan som hyrt ut huset ska resa utomlands nån vecka och därför inte har tid att möta mig. Det finns ingen nyckel till stället men dörren står alltid öppen för ”här har inte skett något kriminellt sedan 50-talet”. Jag undrar om inavel eller intimt med får är legalt i Skottland men säger inget högt. Hela skallen är som mos och jag börjar bli elak i tankarna.

Nej, det går inte att betala med kort i den lilla affären. I alla fall inte utländska kort. Har jag ett utländskt kort?
– Not where I come from, försöker jag men han tycks inte fatta. Äh, det är svenskt, säger jag trött. Och så har jag ett danskt.
– Nej, såna kort tar vi inte på ön. Du måste betala med cash.
Och om man inte har så mycket cash? Han verkar tro att jag skämtar och skrattar högt. Pekar ut skuggor i mörkret. Där är kyrkan. Där är församlingshuset. Och där är affären och det lilla posthuset. Det är vad som finns på ön. Förutom får. Och en och annan ruin från gamla tider. Typ vikingatiden, säger han och sneglar på mig. Du är viking, va?
– Visst, visst. Vet du om tvättmaskinen är fixad? Det skulle vara en tvättmaskin i huset men den var visst trasig?
– Vill du så kan jag laga den ikväll? Eller ja, nu inatt?
Det vill jag för jag har inget val. Killen ska resa bort imorgon förmiddag och inte vara tillbaka på ön förrän jag rest därifrån. Och den här vikingen måste få tvätta. Hela jag är lerig och i väskan har jag bara smutskläder.

Efter att han parkerat nånstans i mörkret (”det är bara en kort väg att gå nu”) så kliver jag ned i en lera som inte skämts för sig ens på Roskildefestivalen. Jag känner hur kängorna liksom ”schmack” sugs fast i marken. Shitshit, hej, nu är jag här.
Fåren bräker nånstans i närheten. Inne i huset luktar det rått och kallt. Alla fönster står på vid gavel. Det spöregnar såklart.
– Det är bäst att du drar igen dörren. Annars går fåren in.
Säger mannen och slänger sig ned på köksgolvet för att reparera tvättmaskinen. Jag fryser så mycket att jag hackar tänder. Han ligger i T-shirt på ett iskallt golv och tycks helt oberörd. Jävla skottar!
– Vill du något får du ringa. Om du går ut i trädgården och längst ut på kanten mot havet så kan du få mobilsignal… om du har tur. Annars finns det i hamnen. Du kan surfa på färjebolagets lina. Eller gå till affären.

Affären ja. Det blir sju kilometer har jag räknat ut. Men jag nickar. Jag är viking. Jag klarar det här. Är tvättmaskinen fixad? Jaså? Fint. Tack då.
– Jag tar egentligen 13 pund för att köra från hamnen och hit, säger han då. Så ser han min blick och kommer tvärt av sig.
– Ok, ok. Men vi säger väl god natt då.
Han försvinner ut i mörkret. Jag ska aldrig se honom igen.

*

Jag läser noggrant instruktionerna om hur man gör upp eld i spisen.
Jag har frågat land rover-snubben var själva spjället sitter. Jag vill ju inte att det ska börja ryka in mitt i all skiten. Han tycktes inte förstå vad jag menade. Nej, nåt sånt fanns nog inte. Men du har tändstickor där… och så pekade han lite avigt.

Nu är jag ensam i huset, det är min första natt och tammefan om jag inte äntligen ska få kröna den här vistelsen med en brasa i vardagsrummet. Jag måste få upp värmen. Dagen har varit för jävlig. Jag fryser så jag skakar. Jag har sagt det några gånger nu, va?

Enligt instruktionerna ska man lägga hopknycklat papper i botten, placera ut kindlings (tändved i form av kvistar) i ett lettuce pattern minsann och så placera några kolstycken ovanpå. Försiktigt tända pappret, vänta tills kvistarna tar fyr och sedan invänta att ett eller ett par kolstycken börjar glöda. Då ska man varsamt lägga ut ytterligare några kolbitar runt om det hela och så ska saken vara biff. Enligt instruktionerna alltså. Jag inser att det inte kommer att bli den tryggt flammande vedbrasa jag tänkt mig utan snarare en glödande röd bädd, men sprider det bara värme så… Några element finns inte i vardagsrummet. Bara kyla och rå fukt. Ja, jag sa visst det.

Jag skrider till verket. I spisen har någon redan lagt tidningspapper med ett luffarschack av kvistar ovanpå. De känns lite fuktiga. Ett par kolbitar tronar överst. Jag provar med tändstickan. Ingenting händer. Absolut ingenting. Jag känner mig lite fånig. Är rutmönster detsamma som lettuce pattern? Jag vrider lite på kvistarna. Jag vet inga salladsblad som växer i rutmönster. Kanske i Skottland? Provar igen. Pappret glöder till längst ut i kanten och slocknar. Jag provar igen – och igen – och igen. Svär på svenska. Svär på engelska. Hur svårt kan det vara? Ett tiotal tändstickor senare tar den ena pappersbollen fyr och brinner… i tio sekunder. Så slocknar allt igen. Jag kämpar i en halvtimme. Tar bort allt och börjar från scratch. Svär värre än ett helt fotbollslag. Känner mig urdum. Ingenting händer annat än att jag får sot upp till armbågarna. Men jag får lära mig hur svårt det är att tvätta av sig koldamm i strilande kallvatten. Det var alltså såhär folk kände sig förr i tiden? Fräscht. Vikingafräscht.

Men nu jag är nödig något så fruktansvärt. I det iskalla badrummet finns inget toalettpapper. Såklart. Nu svär jag t.o.m. på danska. Letar igenom varje skrymsle i hela kåken. Inget dasspapper någonstans. Nu jädrans ska den där uthyraren få höra ett par sanningens ord. Jag bryr mig inte om vad klockan är.
Stapplar ut i leran och regnet, undrar var kanten i trädgården tar slut i mörkret och havet tar vid… håller upp mobilen och ber om att det ska tändas ett litet streck eller två i displayen. Mobilen är lika svart som natten omkring mig. Jävla Skottland! Jävla Shitshit! Jävla allting!

Till slut sveper jag hastigt en kaffekopp av den svindyra finsmuttarwhiskyn jag prånglat med från Inverness och går och lägger mig, fullt påklädd. Jag somnar av ren utmattning, under två täcken och ett överkast. Vikingen har intagit ön.

Morgonen därpå står ytterdörren, den där med hål i bräderna och som inte går att låsa, på vid gavel. Jag kommer ut i köket och betraktar den vantroget. Har någon varit här medan jag sovit? Eller har den blåst upp? Oavsett är nu huset kallare än någonsin. Frågan är om jag ska våga mig på en dusch? Finns det varmvatten? Jag krånglar med termostaten ett slag och får till slut igång något ljummet. Vattenberedaren brummar som en hord bufflar. Inser att jag har dryga milen att gå i regnet idag för att fixa en rulle toapapper. Living my dream? Snarare my ass!


Öns enda telefonkiosk.

Nånstans har jag ändå förhoppningen att jag ska kunna använda mitt kort i affären så det är det första jag frågar när jag kommer dit. Den lilla lanthandeln är som båten ut till ön, av samma storlek som muminsalongen därhemma. Mannen bakom disken nickar lugnande. Javisst tar han kort. Men bara kort från UK. Jag är väl från UK?
– Nej, jag är svensk.
– Du låter som du kommer från England?
Det känns inte riktigt som en komplimang i de här trakterna så jag gör bara en frågande gest mot kortapparaten på disken.
– Det där är kortapparaten för postkontoret, säger mannen upplysande.
– Postkontoret? Är inte det här affären?
Bakom mig har jag hyllor med russin, konserver och kex.
– Här är affären, säger mannen och måttar på disken. Här börjar postkontoret.
Han flyttar händerna en halvmeter i sidled.
– Aha. Kan jag ta ut pengar på posten? För att betala med i affären?
Nu viftar även jag med händerna över disken.
– Jajamensan!
Vi provar det svenska kortet. ”No service” står det i apparatens display. Vi testar det danska kortet. ”No service”.
Nu ser han lite medlidsamt på mig. Det är lite si och så med tekniken här ute ibland. Eller, ja, alltid.
– Har du inga pengar alls?
– Jodå, säger jag. Men jag vet inte hur mycket det räcker till. Var har du toapappret? Och… (jag gör ett litet uppehåll)… bindor… tamponger?
Nu rodnar han. Jag plockar ihop det allra, allra viktigaste och därefter får jag hjärnsläpp. Greppar ett paket med salta kex. Släpper ned alltsammans framför honom på disken.
– I’m in for a party tonight! deklamerar jag högljutt för att bryta den konstiga stämningen. Han kan inte sluta skratta. Hans hysteriska skrattsalvor följer mig ut genom dörren och hela vägen tillbaka. Nu lär väl hela Shitshit få veta att vikingen ska ha mens också. Jag bjuder på det. Visst. Inga problem. Och idag blir det salta kex till middag. Det är ju ändå fredag. Imorgon är en ny dag. Kanske kan jag slakta ett får? (Finns det vegetariska får?)

Jag nickar avmätt mot mina nya grannar och potentiella middagsmat när jag kommer tillbaka. Nånstans i tröttheten inser jag att jag befinner mig på en otroligt vacker plats. Men inuti är jag liksom nollställd. Hittills har inget gått som jag hade trott. Inte ett dugg. Så utsikten får locka med behagen som värsta Kivikstrippan, jag bryr mig inte.


Vy från trädgården – precis innan man trillar över kanten med ev. mobilsignal

När eftermiddagen kommer är jag redo för en ny kamp med brasan. På golvet i rummet står en korg med några mögliga, fuktiga vedklampar. Några få tidningssidor återstår att rulla ihop. De känns också fuktiga. I trädgården, bakom huset, ligger några blå ikeakassar fulla med ved som rasat omkull i regnet. Allt är plaskvått. Hinken med kol är halvfull.

Jag läser igenom instruktionsbladet en gång till för säkerhets skull. Behöver du kvistar, plocka utomhus, står det. Jag behöver kvistar. Allt ute är dyngsurt.
Jag drömmer nu febrigt om små nätta svenska grillbricketter, helrör med skimrande T-doja, läckra tändstål och allt vad som finns i eldningsväg bland oss civiliserade vikingar. Tittar bistert mot kolhinken, faller på knä, tar ett djupt andetag och sätter igång.

Efter dryga 40 minuter är jag nästan, jag säger nästan, svettig. Okay, så fick jag upp värmen i alla fall. I den öppna spisen är det däremot dött. Och tidningspappret är slut. Likaså kartongen där alla tepåsarna förvarats. Och allt annat av papp som jag hittar i huset. Jag överväger allvarligt att gå lös på en av husets tre guideböcker som ligger i en fönstersmyg. Jag SKA FAN I MIG HA ELD I BRASAN! Jag har rest hundratals mil för att sitta vid en öppen spis i skymningen och dricka finvirre, se ut över Atlanten och skriva ned storslagna tankar. Kontemplera tillvaron, känna magin, finna lugn och ro.

Men Shitshit och Skottland får mig på knä. Jag är totalt förödmjukad. Innan natten faller gråter jag av ilska, trötthet och hunger (och de sista resterna av whiskyn). Snorig vacklar jag omkring i det mögelstinkande huset, nyser och svär på att aldrig, aldrig mer sätta min fot i det här jävla landet! I fortsättningen blir det Svennebanan-semestrar i Thailand eller nåt.

Som i en dröm ser jag ett vitt manshuvud guppa förbi utanför fönstret. Det uppenbarar sig och försvinner igen. Vad fan?! Jag som trodde jag var ensam?

2 kommentarer

Under Resor