Etikettarkiv: Skottland

Grabben i gränden

grabben i gränden

Grabben i gränden är stentuff. 10-12 år gammal, som nåt ur Dickens, står han och röker som han aldrig gjort annat. Han får syn på mig när jag viker om hörnet och han följer mig bistert med blicken när jag låtsas fotografera husfasader. Det är honom jag vill fota. Men hans blick stoppar mig på flera meters håll. Han är iskall. Det är hans kvarter, hans del av världen. Jag fascineras av den plötsliga respekt han inger mig, ungjäkeln. Sättet han blossar, kroppshållningen, hans vana gest att fimpa ciggen med skosulan… Här på hörnet är han kung. Och under hela tiden släpper han mig inte med blicken. Inte en sekund.

Annonser

3 kommentarer

Under Uncategorized

Jesus, ta din telefon, det ringer!

Man är ju blind om man inte ser konsekvenserna av den här pubkulturen och då snackar jag inte alkoholism – även om den säkert är utbredd. Jag snackar om det faktum att folk tycks häcka på puben från det de går från jobbet. Och vad käkar de där? Pubmenyn såklart. Och vad består den av? Fett, friterat eller knaperstekt skit. Följdaktligen ser alla ut därefter. Lev ditt liv på flottiga kolhydrater och inte så mycket mer så ser du ut som fan efter ett tag. Jag blir ledsen, jag.  Man är blind om man inte ser att det här är ett fattigt land. Inte fattigt a la Rumänien, men fattigt. Även i centrala, snobbiga Edinburgh syns utslagenheten, den sociala utsattheten hos många. Hemlösa överallt. Hela baletten med taskig tandstatus, blekhet, fetma, förtidigt åldrande och skitiga, trasiga kläder. Många ser helt enkelt för jävliga ut!

En fredag eftermiddag utanför centrum är fyllan i full blom på trottoarerna, utanför pubarna. Lokalbefolkningen sitter som antiloper kring vattenhålen och råmar. Inne i city löper turiststråken Royal Mile och Princes Street, två långa tarmar med souveniraffärer och restauranger och pubar. Där flockas turisterna; skandinaver och asiater mest, en del amerikaner…

tjej med dragspel

Skandinaverna är på fyllan redan vid lunchtid. Men de är välklädda, de är fullproppade av c-vitaminer och hela kostcirkeln sen barndomen, de har tänderna i behåll. Nu vill de bara sitta i solen och dricka öl, råmandes som antiloper. De är på weekendresa. Om två dagar har de åkt hem. Uteliggarna är kvar. De finns mindre än ett kvarter därifrån.

Jag har aldrig förr sett så många anslag i skyltfönstren om ”personal sökes” som nu. Kravet är att man ska kunna engelska. Och plötsligt inser jag att numera handlar jag så gott som aldrig av skotsk personal. Bakom disken står kineser, serber, pakistanier, ryssar… i affärerna, på krogarna, i kiosken och på snabbköpet. Något har hänt här på bara tre fyra år.

”Gud älskar dig, darling! Gud älskar dig!” ropar en gammal man efter mig på gatan. Han vill sticka en broschyr i händerna på mig. Jag skakar avvärjande på huvudet.

”Snälla Jesus, kan du ta din telefon nån gång? Det ringer!” ropar en annan man när kyrkklockorna börjar dåna. Han höjer näven mot himlen och folk runtomkring skrattar till. Han tigger pengar av oss. Han vet att humor går hem bättre än ”please, please”.

sjungande man.jpg

Jag tycker så oändligt mycket om den här stan. Men jag är på besök en kort tid. Jag bor inte här. Och jag inser hur mycket jag saknat en rejäl tallrik grönsallad när den väl hamnar framför mig på bordet efter flera dagar. Inget friterat. Inget sönderkokt. Inget vidbränt. Bara fräscha, upphackade grönsaker och en kanna källvatten. Mercy!

Jag kommer att längta tillbaka hit igen när jag lämnat stan. Det gör jag alltid. Men för varje gång jag tar mig hit, ju mer tränger ett annan stad innanför huden. En som skaver mer, en som kräver mer… och det är väl som det ska vara. Skottland är ingen jävla turistbroschyr. Trots tonvis av Loch Ness-gosedjur made in Taiwan. Trots kiltar i fladdrig syntet till extrapris.

tant med hund

6 kommentarer

Under Uncategorized

Very easy going ostmacka

hemma hos bettan

– Det har hänt att mina kollegor träffat på nån av dem i köket, i full färd med att bre sig nån macka eller så… Så ja, de är väldigt easy going, det får man säga. Never any trouble. Always fun when they come here.

Tänk vad konstigt att bre sig en macka i eget kök! tänker jag lite hädiskt men tjuvlyssnar ogenerat vidare.

– Well, drottningen och prince Philip skulle aldrig gå ned i köket men de andra kan man hitta där ibland, skvallrar hon vidare. Och barnbarnen älskar att vara här, liksom föräldrarna gjorde när de var små. De älskar att smita ut på stan och köpa godis…

– Det kan de nog inte göra i London?

– Nej, just det. Det är nog bara här de har en chans att kunna komma undan med sånt, barnen…

Kvinnan säger ”children”, inte ”kids”. Det är inte vilka ungar som helst det handlar om.

Nu står hon iklädd sin uniform; blackwatch-kjol och matchande överdel. Den marinblå jackan har hon krängt av sig för att gå åt sidan. Kanske har hon fikarast? Det gamla paret hänger hänfört vid hennes minsta ord. De ser ut som två pigga tomtenissar framför henne, hon som är anställd på slottet och nu kråmar sig inför uppmärksamheten. Hennes hårsnodd hänger lite snett, höfterna är breda och rejäla. Själv smyger jag iväg igen utan att de märker mig.

Jag är hemma hos gamla Bettan på Hollyrood. Hon syns inte till fast jag letar i varje vrå. Man blir heller inte bjuden på te. Inte minsta slörp.

Däremot noterar jag att i stort sett alla Storbritanniens kungar varit knark- och spritmissbrukare. Vittnesmålen hänger där i form av deras porträtt i stora galleriet. Bevisen är ovedersägliga. De ser gravt stenade ut, hela bunten. Nej, jag har inga bilder. Du får gå dit och glo själv. Hamnar du i köket kan du alltid hyvla ost tillsammans med nån ur kungafamiljen. Bring a skogaholmslimpa and you got a friend for life.

 

2 kommentarer

Under Uncategorized

Lite fucking carpe diem om jag får be!

Vaknar runt sexsnåret till nån minusgrad. I skallen bräker en gammal låt av Docenterna. Jag ligger och glor i taket ett slag. Torsdag, skotskt aprilväder, flera timmar att slå ihjäl. Det här duger inte. Lite fucking carpe diem nu, säger jag bistert till mig själv och ragglar mot badrummet. Fånga den här dagen, come what may, och se vad den har att bjuda på. Bita i äpplet eller åtminstone bite the bullet.

Jag vet exakt vad jag ska göra nästa vecka. Jag vet exakt vilka jäkla rekryteringssajter som ska dammsugas, vilka papper som ska iväg hit och dit. Det kan jag tänka på nästa vecka. Påskveckan, inte nu! Nu ska natten skrubbas väck, Docenterna ska ut, mästerjamaren Al Green ska innanför pannbenet och smeka sitt balsam i Take me to the river.

Grannens fyra ungar ligger och sover. Alltså inga pianolektioner ännu. Jag kurar med första kaffet och ser att temperaturen ute kryper uppåt. Tror aldrig jag har sett så mycket sol i Edinburgh som de senaste dagarna. Har jag uppskattat det? Knappast. Men nu får det bli ändring.

Jag räknar på fingrarna. Sex stycken. Sex vilt främmande människor som kom upp till mig igår under dagens timmar och kommenterade hur fin jag var, vilken snygg rock jag hade och ”hey, you look so stylish, madam”! Carpade jag ögonblicken? I helvete. Igår gick jag i en glasbubbla alltmedan änglarna gjorde sitt bästa för att väcka mig. Otacksam är vad jag är. Ändring på det nu, tammefan!

Huvudet högt. Idag ska det var ögonkontakt, lovar jag mig själv. Inget mer grubblande, inget mer jäkla navelskådande, inget självupptaget vojande och ojande. Det är bara att fortsätta uppåt.

Fucking carpe diem! Nu!

trappor

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

En bön till Henry Miller

Studsen saknas. Rytmen. Den finns liksom inte där. Det är så förbannat irriterande. Jag är äntligen tillbaka i Edinburgh och solfan skiner och den nya bostaden är finfin och folk är hyggliga och allt är bra. Men jag har ingen studs. Ingen rytm. Det är något som saknas. Det rinner inte till varken här eller där, om ni fattar.

Istället för att gotta mig i nuet känner jag saknaden som ska komma om en tid då jag inte längre är här. Istället för att jazza runt i gränderna och snacka med främlingar och känna hur allt fläktar går jag innesluten i mig själv och ler blankt om nån tilltalar mig. Den där jäkla oron som gnager som en kloakråtta på mig sen i vintras, jag blir inte av med den. I skallen har jag en sur kamrer som räknar kronor och öron och säger ”nej, nej” till allting. Ostron? Nej, för helvete, är du GALEN?! Ett glas bubbel i solen? Helt onödigt! ropar kamrern.

Jag ägnar dagarna åt att trava gata upp och gata ned. Allt är sig likt. Jag har inte längre en främlings blick inför den här stan. Men studsen saknas. Jag har ingen rytm.

Ramlar in på Armchair Books. Ett sånt där ljuvligt gammalt antikvariat där det sitter nån liten gubbe i en hörna, nån slags tomte som tycks bo därinne och sälja en bok i halvåret. Man undrar hur såna ställen överlever. Rum efter rum är klädda med böcker. Det luktar som det brukar göra på vinden till gamla sommarstugor. Därinne glömmer jag min saknade studs och rytm. Jag tassar runt bland de trånga gångarna och beundrar böcker med hundra år på nacken. De var så snygga förr, så vackert inbundna med jugendmönster i guld på ryggarna.

Jag finner gamla kompisar: Hunter S Thompson. Charles Bukowski. Såna där gubbgalningar som aldrig tycktes sakna studs. Jag fingrar på en gammal upplaga av Plexus av Henry Miller. Den är gulnad av ålder och luktar sunkigt. Jag blundar en stund och skickar en bön till Henrygubben. Ber om studs. Studs och rytm. Så här kan man ju fan inte fortsätta…

Lämna en kommentar

Under Gubbar, Litteratur, Resor

När man är en girigbuk full av kärlek

4

Att komma till Skottland – det är samma känsla som när man lägger det där pusslet med 5000 bitar. När sista biten klickar på plats. Man är färdig och hemma. Exakt så känns det. Som att landa. Som att komma hem. Som att bli färdig.

Det värsta med att komma till Skottland är vetskapen att man måste lämna det igen. Jag önskade jag kunde åka hit en gång och veta att jag inte behövde dra iväg igen förrän jag själv vill. Men just den friheten har jag inte. Inte idag.

Friheten att resa över landsgränser och hav har jag förvisso. Jag är född in i ett ynka promillegäng av den här planetens befolkning som är så priviligierade att vi inte ens förmår greppa att det vi har är ett extremt överflöd. Vi tar det bara för givet. Så jag borde väl vara nöjd över att jag har möjlighet och lov att ta mig hit då och då. Men mycket vill ha mer. Man är inget annat än en jäkla girigbuk.

Nu ska jag snart resa hem. Och omfamna samma gamla längtan igen. Längtan är ingrediensen man aldrig får bortse från. Utan den platt fall, fadd smak och grå sörja.

Om några månader ska det här landet motvilligt skiljas från resten av EU. Brexit är ett ord ingen längre tycks vilja ta i sin mun. Förra året blev folk som långfil i ansiktet när det kom på tal, jag träffade ingen som inte blev orolig och ledsen vid tanken. I år är det bara tyst här. Man går och väntar. På något som man vet ska komma men inte förstår omfattningen av. Hur går det med jobben? Hur går det med ekonomin? Hur dyr blir maten? Kommer det att finnas medicin på hyllorna?

Själv tänker jag hädiskt: undrar hur dyr whiskyn blir?

Ty jag är en hädisk whiskydrinkare. Tydligen. Också.

Men jag känner en bultande kärlek till det här regniga, grå, blåsiga landet med sina tunga stenhus, sin svarta humor, sitt smakrika öl och bergens dimsjok. Jag älskar hur man omhuldar berättandet och det skrivna ordet här.

Och all denna lammull och tweed ska vi inte tala om! Tweed som i generationer vävts för hand av kvinnorna ute på öarna. Tyger med samma färger som den skotska naturen; hedar, berg, dalar, torv, ljung, himmel och vattendrag. (Min kärlek för rutigt har dessutom växt sig monumental. Numera är jag besatt! En gång i tiden tyckte jag det var skitfult).

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här skottlandskärleken. Det finns gränser för hur mycket folk orkar höra när jag går igång. De flesta jag känner drömmer om sol och värme. Paraplydrinkar på playan. Själv fantiserar jag om vapenfett och krutrök i duggregn, en fickplunta med livets vatten och skällande, lyckliga hundar som rusar fram över leriga åkrar. Sura, pyrande torvbrasor som luktar grav (okay, okay, jag ljuger, jag drömmer om feta sprakande björkvedsbrasor).

Nå, nog nu. För idag.  12356879111012141319181716152021

 

 

11 kommentarer

Under Resor, Uncategorized

Utvisad från Tutterian

-Du får inte fotografera här inne, säger den indiske gamle mannen med tunga ögonlock.

Jag som glatt fiskat upp mobilen inför alla de stora skyltarna i affären känner mig skyldig att förklara.

Ni vet de där ögonblicken när käften går innan hjärnan hinner stoppa en? Jag har ett sådant ögonblick, inne i den gigantiska affären med alla underkläderna i spets.

-Bra means good in Swedish, kvittrar jag. And fit, well it can be read as pussy. So your signs in here says “It’s good pussy times again”.

Jag kommer av mig när jag ser hans blick.

(En liten fundering: varför är det alltid gamla indiska män som förestår såna här affärer i Storbritannien?)

Här är en bild på några byggkranar och en liten stjärt. Något ska ni ju ha att glo på…

20180906_104638

Lämna en kommentar

Under Resor, Uncategorized