Etikettarkiv: Skottland

Är det för tidigt för en liten rackare?

Efter gårdagskvällens skottlossningar, knivhuggningar och tjutande ambulanser somnade jag till polishelikoptern som skannade av Lillhålan från ovan. Fredagskväll, bus, elände.

Vaknade på topp. Körde finstuket med färgkoordinerad tweedstass med basker. Det är ju ändå helg? Randig skjorta, skotskrutig slips. Nån måste hålla stilen och I’m so fucking gorgeous. Jag kan inte hjälpa det.

Minus två grader utomhus. Inte mig emot. Vandrar. Krispig, tidig morgon genom stadsparken där scillan börjar se lite mosig ut. Det skramlar från torget där handlarna börjar plocka upp sina varor. Jag glider förbi, tjackar upp mig på hembakade bullar och tekakor från nån fnittrig liten tant. Man är för slö för att baka själv. Idag skämmer jag bort mig. Because I’m worth it, som flickan sa. En äldre man betraktar mig storögt. Jag vet, gubbe, jag vet. Titta du, jag vet att jag knockar dig med min tweed. Min basker. Min slips. Jag ler stort mot honom. Han står med gapande mun. Lillhålan. Igår skottlossningar, knivslagsmål, ambulanser. Idag: jag. What else is there to wish for?

Väl hemma i muminsalongen smakar kaffet guld. Varför är dagens första kopp alltid godast?

Jag lyder väninnans råd och softar till serien ”Men in kilts” på Viaplay. Fånig titel på ett underbart litet reseprogram. Har ni sett Outlander så känner ni igen de två snubbarna som nu skaffat sig en skön van och reser Skottland runt i små halvtimmeslånga avsnitt där de dreglar över hummer, cyklar på Skye, fajtas med svärd (och mygg), dricker whisky och ’tar pis på hinanden’ som dansken skulle sagt. Vad heter det på svenska? Jävlas kärleksfullt med varann?

Så där sitter jag, tidig förmiddag, och glor och blir sugen. Messar med väninnan, undrar: ”Är det för tidigt för en liten rackare?”  Att se karlar bokstavligt vältra sig på mältgolvet i whiskydestilleriet gör mig törstig. Hon är en förstående kvinna. Det är skönt med förstående vänner där man inte behöver förklara sig. Men naturligtvis håller jag mig nykter. Hur det blir till kvällen låter jag vara osagt. Det är ju ändå helg och det var länge sedan jag drack några skotska små droppar. Tror bestämt jag har nån kvarglömd skvätt Bowmore som står och viner entonigt, undrandes varför den blivit övergiven? Så kan vi inte ha det.

Men oj, vad jag vill ha en husbil! (Körkort är det mindre noga med. Jag vill hellre ha en chaufför). Dra fram genom Skottland igen, återbesöka alla de där ljuvliga platserna jag nu ser paradera förbi i rutan. I vartenda avsnitt är det nån plats där jag känner igen mig direkt. Och tweedkavajerna och kiltarna och de tjocka snygga tröjorna radar upp sig som på kommando. Apsnyggt! Som sagt, jag vaknade på topp. Det fortsatte på topp. Och nu skiner solen. Kan inte tusan sitta här och skriva. Adjö!

6 kommentarer

Under Uncategorized

Grabben i gränden

grabben i gränden

Grabben i gränden är stentuff. 10-12 år gammal, som nåt ur Dickens, står han och röker som han aldrig gjort annat. Han får syn på mig när jag viker om hörnet och han följer mig bistert med blicken när jag låtsas fotografera husfasader. Det är honom jag vill fota. Men hans blick stoppar mig på flera meters håll. Han är iskall. Det är hans kvarter, hans del av världen. Jag fascineras av den plötsliga respekt han inger mig, ungjäkeln. Sättet han blossar, kroppshållningen, hans vana gest att fimpa ciggen med skosulan… Här på hörnet är han kung. Och under hela tiden släpper han mig inte med blicken. Inte en sekund.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Jesus, ta din telefon, det ringer!

Man är ju blind om man inte ser konsekvenserna av den här pubkulturen och då snackar jag inte alkoholism – även om den säkert är utbredd. Jag snackar om det faktum att folk tycks häcka på puben från det de går från jobbet. Och vad käkar de där? Pubmenyn såklart. Och vad består den av? Fett, friterat eller knaperstekt skit. Följdaktligen ser alla ut därefter. Lev ditt liv på flottiga kolhydrater och inte så mycket mer så ser du ut som fan efter ett tag. Jag blir ledsen, jag.  Man är blind om man inte ser att det här är ett fattigt land. Inte fattigt a la Rumänien, men fattigt. Även i centrala, snobbiga Edinburgh syns utslagenheten, den sociala utsattheten hos många. Hemlösa överallt. Hela baletten med taskig tandstatus, blekhet, fetma, förtidigt åldrande och skitiga, trasiga kläder. Många ser helt enkelt för jävliga ut!

En fredag eftermiddag utanför centrum är fyllan i full blom på trottoarerna, utanför pubarna. Lokalbefolkningen sitter som antiloper kring vattenhålen och råmar. Inne i city löper turiststråken Royal Mile och Princes Street, två långa tarmar med souveniraffärer och restauranger och pubar. Där flockas turisterna; skandinaver och asiater mest, en del amerikaner…

tjej med dragspel

Skandinaverna är på fyllan redan vid lunchtid. Men de är välklädda, de är fullproppade av c-vitaminer och hela kostcirkeln sen barndomen, de har tänderna i behåll. Nu vill de bara sitta i solen och dricka öl, råmandes som antiloper. De är på weekendresa. Om två dagar har de åkt hem. Uteliggarna är kvar. De finns mindre än ett kvarter därifrån.

Jag har aldrig förr sett så många anslag i skyltfönstren om ”personal sökes” som nu. Kravet är att man ska kunna engelska. Och plötsligt inser jag att numera handlar jag så gott som aldrig av skotsk personal. Bakom disken står kineser, serber, pakistanier, ryssar… i affärerna, på krogarna, i kiosken och på snabbköpet. Något har hänt här på bara tre fyra år.

”Gud älskar dig, darling! Gud älskar dig!” ropar en gammal man efter mig på gatan. Han vill sticka en broschyr i händerna på mig. Jag skakar avvärjande på huvudet.

”Snälla Jesus, kan du ta din telefon nån gång? Det ringer!” ropar en annan man när kyrkklockorna börjar dåna. Han höjer näven mot himlen och folk runtomkring skrattar till. Han tigger pengar av oss. Han vet att humor går hem bättre än ”please, please”.

sjungande man.jpg

Jag tycker så oändligt mycket om den här stan. Men jag är på besök en kort tid. Jag bor inte här. Och jag inser hur mycket jag saknat en rejäl tallrik grönsallad när den väl hamnar framför mig på bordet efter flera dagar. Inget friterat. Inget sönderkokt. Inget vidbränt. Bara fräscha, upphackade grönsaker och en kanna källvatten. Mercy!

Jag kommer att längta tillbaka hit igen när jag lämnat stan. Det gör jag alltid. Men för varje gång jag tar mig hit, ju mer tränger ett annan stad innanför huden. En som skaver mer, en som kräver mer… och det är väl som det ska vara. Skottland är ingen jävla turistbroschyr. Trots tonvis av Loch Ness-gosedjur made in Taiwan. Trots kiltar i fladdrig syntet till extrapris.

tant med hund

6 kommentarer

Under Uncategorized

Very easy going ostmacka

hemma hos bettan

– Det har hänt att mina kollegor träffat på nån av dem i köket, i full färd med att bre sig nån macka eller så… Så ja, de är väldigt easy going, det får man säga. Never any trouble. Always fun when they come here.

Tänk vad konstigt att bre sig en macka i eget kök! tänker jag lite hädiskt men tjuvlyssnar ogenerat vidare.

– Well, drottningen och prince Philip skulle aldrig gå ned i köket men de andra kan man hitta där ibland, skvallrar hon vidare. Och barnbarnen älskar att vara här, liksom föräldrarna gjorde när de var små. De älskar att smita ut på stan och köpa godis…

– Det kan de nog inte göra i London?

– Nej, just det. Det är nog bara här de har en chans att kunna komma undan med sånt, barnen…

Kvinnan säger ”children”, inte ”kids”. Det är inte vilka ungar som helst det handlar om.

Nu står hon iklädd sin uniform; blackwatch-kjol och matchande överdel. Den marinblå jackan har hon krängt av sig för att gå åt sidan. Kanske har hon fikarast? Det gamla paret hänger hänfört vid hennes minsta ord. De ser ut som två pigga tomtenissar framför henne, hon som är anställd på slottet och nu kråmar sig inför uppmärksamheten. Hennes hårsnodd hänger lite snett, höfterna är breda och rejäla. Själv smyger jag iväg igen utan att de märker mig.

Jag är hemma hos gamla Bettan på Hollyrood. Hon syns inte till fast jag letar i varje vrå. Man blir heller inte bjuden på te. Inte minsta slörp.

Däremot noterar jag att i stort sett alla Storbritanniens kungar varit knark- och spritmissbrukare. Vittnesmålen hänger där i form av deras porträtt i stora galleriet. Bevisen är ovedersägliga. De ser gravt stenade ut, hela bunten. Nej, jag har inga bilder. Du får gå dit och glo själv. Hamnar du i köket kan du alltid hyvla ost tillsammans med nån ur kungafamiljen. Bring a skogaholmslimpa and you got a friend for life.

 

2 kommentarer

Under Uncategorized

Lite fucking carpe diem om jag får be!

Vaknar runt sexsnåret till nån minusgrad. I skallen bräker en gammal låt av Docenterna. Jag ligger och glor i taket ett slag. Torsdag, skotskt aprilväder, flera timmar att slå ihjäl. Det här duger inte. Lite fucking carpe diem nu, säger jag bistert till mig själv och ragglar mot badrummet. Fånga den här dagen, come what may, och se vad den har att bjuda på. Bita i äpplet eller åtminstone bite the bullet.

Jag vet exakt vad jag ska göra nästa vecka. Jag vet exakt vilka jäkla rekryteringssajter som ska dammsugas, vilka papper som ska iväg hit och dit. Det kan jag tänka på nästa vecka. Påskveckan, inte nu! Nu ska natten skrubbas väck, Docenterna ska ut, mästerjamaren Al Green ska innanför pannbenet och smeka sitt balsam i Take me to the river.

Grannens fyra ungar ligger och sover. Alltså inga pianolektioner ännu. Jag kurar med första kaffet och ser att temperaturen ute kryper uppåt. Tror aldrig jag har sett så mycket sol i Edinburgh som de senaste dagarna. Har jag uppskattat det? Knappast. Men nu får det bli ändring.

Jag räknar på fingrarna. Sex stycken. Sex vilt främmande människor som kom upp till mig igår under dagens timmar och kommenterade hur fin jag var, vilken snygg rock jag hade och ”hey, you look so stylish, madam”! Carpade jag ögonblicken? I helvete. Igår gick jag i en glasbubbla alltmedan änglarna gjorde sitt bästa för att väcka mig. Otacksam är vad jag är. Ändring på det nu, tammefan!

Huvudet högt. Idag ska det var ögonkontakt, lovar jag mig själv. Inget mer grubblande, inget mer jäkla navelskådande, inget självupptaget vojande och ojande. Det är bara att fortsätta uppåt.

Fucking carpe diem! Nu!

trappor

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

En bön till Henry Miller

Studsen saknas. Rytmen. Den finns liksom inte där. Det är så förbannat irriterande. Jag är äntligen tillbaka i Edinburgh och solfan skiner och den nya bostaden är finfin och folk är hyggliga och allt är bra. Men jag har ingen studs. Ingen rytm. Det är något som saknas. Det rinner inte till varken här eller där, om ni fattar.

Istället för att gotta mig i nuet känner jag saknaden som ska komma om en tid då jag inte längre är här. Istället för att jazza runt i gränderna och snacka med främlingar och känna hur allt fläktar går jag innesluten i mig själv och ler blankt om nån tilltalar mig. Den där jäkla oron som gnager som en kloakråtta på mig sen i vintras, jag blir inte av med den. I skallen har jag en sur kamrer som räknar kronor och öron och säger ”nej, nej” till allting. Ostron? Nej, för helvete, är du GALEN?! Ett glas bubbel i solen? Helt onödigt! ropar kamrern.

Jag ägnar dagarna åt att trava gata upp och gata ned. Allt är sig likt. Jag har inte längre en främlings blick inför den här stan. Men studsen saknas. Jag har ingen rytm.

Ramlar in på Armchair Books. Ett sånt där ljuvligt gammalt antikvariat där det sitter nån liten gubbe i en hörna, nån slags tomte som tycks bo därinne och sälja en bok i halvåret. Man undrar hur såna ställen överlever. Rum efter rum är klädda med böcker. Det luktar som det brukar göra på vinden till gamla sommarstugor. Därinne glömmer jag min saknade studs och rytm. Jag tassar runt bland de trånga gångarna och beundrar böcker med hundra år på nacken. De var så snygga förr, så vackert inbundna med jugendmönster i guld på ryggarna.

Jag finner gamla kompisar: Hunter S Thompson. Charles Bukowski. Såna där gubbgalningar som aldrig tycktes sakna studs. Jag fingrar på en gammal upplaga av Plexus av Henry Miller. Den är gulnad av ålder och luktar sunkigt. Jag blundar en stund och skickar en bön till Henrygubben. Ber om studs. Studs och rytm. Så här kan man ju fan inte fortsätta…

Lämna en kommentar

Under Gubbar, Litteratur, Resor

När man är en girigbuk full av kärlek

4

Att komma till Skottland – det är samma känsla som när man lägger det där pusslet med 5000 bitar. När sista biten klickar på plats. Man är färdig och hemma. Exakt så känns det. Som att landa. Som att komma hem. Som att bli färdig.

Det värsta med att komma till Skottland är vetskapen att man måste lämna det igen. Jag önskade jag kunde åka hit en gång och veta att jag inte behövde dra iväg igen förrän jag själv vill. Men just den friheten har jag inte. Inte idag.

Friheten att resa över landsgränser och hav har jag förvisso. Jag är född in i ett ynka promillegäng av den här planetens befolkning som är så priviligierade att vi inte ens förmår greppa att det vi har är ett extremt överflöd. Vi tar det bara för givet. Så jag borde väl vara nöjd över att jag har möjlighet och lov att ta mig hit då och då. Men mycket vill ha mer. Man är inget annat än en jäkla girigbuk.

Nu ska jag snart resa hem. Och omfamna samma gamla längtan igen. Längtan är ingrediensen man aldrig får bortse från. Utan den platt fall, fadd smak och grå sörja.

Om några månader ska det här landet motvilligt skiljas från resten av EU. Brexit är ett ord ingen längre tycks vilja ta i sin mun. Förra året blev folk som långfil i ansiktet när det kom på tal, jag träffade ingen som inte blev orolig och ledsen vid tanken. I år är det bara tyst här. Man går och väntar. På något som man vet ska komma men inte förstår omfattningen av. Hur går det med jobben? Hur går det med ekonomin? Hur dyr blir maten? Kommer det att finnas medicin på hyllorna?

Själv tänker jag hädiskt: undrar hur dyr whiskyn blir?

Ty jag är en hädisk whiskydrinkare. Tydligen. Också.

Men jag känner en bultande kärlek till det här regniga, grå, blåsiga landet med sina tunga stenhus, sin svarta humor, sitt smakrika öl och bergens dimsjok. Jag älskar hur man omhuldar berättandet och det skrivna ordet här.

Och all denna lammull och tweed ska vi inte tala om! Tweed som i generationer vävts för hand av befolkningen ute på öarna. Tyger med samma färger som den skotska naturen; hedar, berg, dalar, torv, ljung, himmel och vattendrag. (Min kärlek för rutigt har dessutom växt sig monumental. Numera är jag besatt! En gång i tiden tyckte jag det var skitfult).

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här skottlandskärleken. Det finns gränser för hur mycket folk orkar höra när jag går igång. De flesta jag känner drömmer om sol och värme. Paraplydrinkar på playan. Själv fantiserar jag om vapenfett och krutrök i duggregn, en fickplunta med livets vatten och skällande, lyckliga hundar som rusar fram över leriga åkrar. Sura, pyrande torvbrasor som luktar grav (okay, okay, jag ljuger, jag drömmer om feta sprakande björkvedsbrasor).

Nå, nog nu. För idag.  12356879111012141319181716152021

11 kommentarer

Under Resor, Uncategorized

Utvisad från Tutterian

-Du får inte fotografera här inne, säger den indiske gamle mannen med tunga ögonlock.

Jag som glatt fiskat upp mobilen inför alla de stora skyltarna i affären känner mig skyldig att förklara.

Ni vet de där ögonblicken när käften går innan hjärnan hinner stoppa en? Jag har ett sådant ögonblick, inne i den gigantiska affären med alla underkläderna i spets.

-Bra means good in Swedish, kvittrar jag. And fit, well it can be read as pussy. So your signs in here says “It’s good pussy times again”.

Jag kommer av mig när jag ser hans blick.

(En liten fundering: varför är det alltid gamla indiska män som förestår såna här affärer i Storbritannien?)

Här är en bild på några byggkranar och en liten stjärt. Något ska ni ju ha att glo på…

20180906_104638

Lämna en kommentar

Under Resor, Uncategorized

På besök i Twilight Zone…

Han är nästan två meter lång och tunn som en räka. På huvudet där det en gång fanns hår har han några små fjälliga utslag i grått, beige och rosa. Jag försöker undvika att se på dem. Hans dyrbara Harriskostym hänger för stor från hans axlar. På lillfingret glimmar två tunga guldringar, den ena med vapen. Ögonen är vattnigt blå och när han hostar svajar hans kropp som en flaggstång i blåst. Jag är rädd att han ska falla omkull och dö där nere i källaren. Vi står ensamma i ett 1700-talskök, omgivna av serveringsfat i silverpläter och rad efter rad av skinande blanka kopparkastruller. Eftersom han så uppenbart är plågad över att hosta inför mig och jag inte vill genera honom blir stämningen än mer konstig. Vi försöker båda låtsas som om han inte hostar. Vilket han ju gör, med otäcka små väsningar efter varje andetag. Jag ser ned i stengolvet där han pekat ut de små mässingsspikarna som går i ojämna rader. Han tycker det är viktigt att jag uppmärksammar dem så jag lyder. De små spikhuvudena är så nednötta bland stenarna att de knappt går att skönja.

Mannen berättar att silvret putsas en gång om året. Pjäserna fotograferas innan de lyfts, en åt gången, från sin plats. Han beskriver hur han tar på sig bomullshandskarna och varsamt torkar av varje pjäs och sedan noga bär tillbaka det hela. Jag tänker att han nog hellre hade suttit i matsalen och blivit uppassad av andra i vita bomullshandskar, men det säger jag inte högt. Det är nya tider nu.

Han följer efter mig in i det lilla trånga diskutrymmet. ”Pumpen är modern”, säger han, och blev installerad först 1820. Han pekar in i hörnet. Den svarta tingesten är lika stor som jag. Det är mörkt därinne och kallt. Här stod alltså en jäntunge, längst ned på rangskalan i köket, och pumpade upp vatten i stenhon för att diska efter varje måltid i huset. Ingen elektricitet finns. Det råder skymingsljus därinne. Mannen andas väsande bakom min rygg. Jag vill ut härifrån. Hans ögon följer mig när jag med små, nervösa steg går mot källartrappen efter att ha tackat honom för hans tid. Han följer mig inte upp i ljuset vilket bara befäster min teori; att han sover i en öppen kista i ett av de låsta källarutrymmena därnere. Att han har gjort så i trehundra år.

..

dining room

middagsbord

Det var mina Jane Austen-fantasier som förde mig hit. Ja, och så GPS:en förstås. 80 silvermynt i entréavgift tas emot av en snuvig dam i marinblå kofta. Hon undrar varifrån jag kommer och lyser upp när jag säger Sverige. Jag vet inte varför skottar skiner upp när man berättar att man är svensk. Antagligen är de programmerade sedan barnsben av förutseende föräldrar. De har nog upptäckt att det är bäst att avväpna oss innan vi börjar plundra och våldta. Man ska inte inbilla sig något, det här är ett land som tar allvarligt på sin historia och de minns oss från förr, de har inte glömt ett smack. Av artighet döper de dessutom sina söner till Magnus. Alla heter det. Åtminstone ute på vischan. Så efter att ha skärskådat mig från topp till tå och avfärdat mig som icke våldtäktsbenägen, pekar hon mot salongerna. Naivt träder jag genom de höga dörrarna och blir direkt tillfångatagen av en 90-årig dvärg. Med turkos ögonskugga. Jo, de har sina metoder, skottarna. Raffinerade sådana.

..

Först blir jag fascinerad över hur hon lyckats finna en ögonskugga som så totalt matchar hennes turkosa blus. Den skära skallen lyser igenom de vita glesa hårtestarna på hennes huvud. Längst ut finns en antydan till permanentlockar kvar. Hon når mig till armbågen. Nej, hon är inte dvärg, men jäkligt kortväxt, ska vi säga så? Jag är 1.62 ifall någon undrar. Hon når mig alltså till armbågen. Kring halsen har hon ett band med nyckel hängandes. National trust, står det. Hon är guide. Hon tänker inte släppa taget om mig. Kanske är jag hennes första besökare på flera månader? Det känns så. Hon hugger mig med kloliknande små nävar där huden är så genomskinlig att jag tydligt ser varje ben och ådra. Hon liksom hänger sig fast i mig och jag kommer inte loss.

fire place

Hennes berättelse, eller vad det nu är, punkteras ideligen av långa pauser där hon frånvarande stirrar ut i fjärran. Mitt i meningarna tystnar hon, letar efter ord och minnen som inte kommer. Hon håller fast min arm, jag ska inte tro att jag kan smita undan här. Fascinerat betraktar jag henne. Det är som att se en dator reboota sig. Hon går snart igång igen. Snart, snart…

piano

”Ser du pianot? Ser du att det saknas pedaler? Kvinnorna fick hamra hårt med fingrarna på klaveret, det gällde att ha starka fingrar när man skulle underhålla herrarna på kvällarna.”

Jag ler inombords för det är en formulering som väcker helt andra bilder i min skalle. Men så är jag ju svensk också. Och 1.62 lång, sa jag det förresten? Jag känner hur jag tornar upp mig som en fjälltopp över den gamla damen. Jag är Kebnekaise. Eller åtminstone Ben Nevis.

Vi hasar runt i salen. Hon ska visa mig varje tavla. Eftersom det är många tavlor tar det en jävla tid. Dessutom har hon inte sina glasögon med sig och kan därför inte läsa innantill. Men efter nån halvtimme har vi fått in rytmen, vi stavar oss närsynt igenom de små texterna högt i kör. Det är lord Ditten och titta där, där är lady Datten. Jag härmar hennes överklassengelska. Hon är nöjd med mig. ”Din engelska är utmärkt”, säger hon. ”Varifrån kommer du? Sverige? Åh!” Hon lyser upp och trycker min arm. Jag ler mitt raraste vikingaleende och låter blicken glida över hennes diamantring. Hon skälver till lite och drar äntligen åt sig handen.

”Let’s look at the painting with the smoking monkeys, shall we”, säger hon och placerar oss framför en liten, liten tavla med tre apor som röker haschpipa. Ja, jag förmodar att det är hasch. Den har dryga 300 år på nacken. Vi står och glor ett slag. Till slut blir jag otålig. Men nu måste damen från National trust reboota igen så vi blir kvar ytterligare fem minuter och glor på aporna. Det är en mycket underlig dag. Jag undrar om jag någonsin kommer ut ur det här gamla huset? Will I live to tell?

bedroom

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Resor

Små druvor

Mitt i floden av asiatiska turister står han och svajar, heroinisten. Hans hy är gulblek och sitter så stramt över kindbenen att jag tror den ska brista när som helst. Han håller en plastförpackning med gröna druvor med båda händerna som för att inte tappa dem. Hans ögon är halvslutna. Om jag andas ut hastigt när jag passerar honom kommer han att falla omkull.

Det är tisdag eftermiddag i Edinburgh. Solen skiner. De asiatiska turisterna flödar.

Det är löjligt skönt att vara här igen. De tunga grå stenhusen omfamnar mig med sina skitiga fasader och spetsiga torn. Trafiken är tung. Långt därute finns bergen. Som ett eko i bröstet. Jag försöker att inte höra.

ljus

 

11 kommentarer

Under Resor