Orden är inte så noga

Omslag i vädret kallas det visst. Rejält så denna höst. Brittsommaren i sin kjol vänder tvärt på klacken och plötsligt får vinterkläderna letas fram. Den fuktiga luften vid Öresund blir kall och ogästvänlig när kylan sveper in, förvandlas till en elak orm som slingrar sig in mellan tygvecken och får själva skelettet att skallra. Whiskyplunteväder. Men whiskypluntan ligger glömd i nåt köksskåp. Såklart.

När de där pianotonerna från La chanson des vieux amants börjar ljuda förflyttas jag alltid raskt någon annanstans. Jacques Brels röst smyger vemodigt in i öronen, dagen blir melankolisk. På ett skönt sätt.

Jag kan ju inte mycket franska. Det vore djärvt – och lögnaktigt – att påstå. Jag har ingen aning om vad han sjunger om. Men vem behöver begripa? Känslan finns ju där. Och jag tycker det är en alldeles utmärkt melodi att trava runt till i tankarna, ensam nånstans i Europa, troligtvis mot regnblanka trottoarer, det är sen eftermiddag, skymningen faller, trafiken drar förbi och man har ingen aning om var man är på väg. Kanske har man just skiljts från någon. Saknaden skaver innanför huden. Samtidigt är man lite masochistiskt nöjd över hur tjusigt det är med den där ensamheten, hur stolt och vacker den ter sig. I tankarna alltså. Som musik. Som Jacques Brel när han sjunger La chanson des vieux amants.

Jag gjorde ett experiment härförleden. Avstod medvetet från att läsa nyheter i min telefon och på min skärm. Ville se om jag mådde bättre. Om algoritmerna i mitt digitala flöde förbättrades. Jag vägrade kategoriskt att fångas av svarta rubriker. Det tog bara tre dagar så föreslogs jag enbart konst- och bokrecensioner. Reseberättelser. Och så de konstanta kattfilmerna förstås. Ni vet väl att man kan sänka hjärtfrekvensen av att umgås med katter? Det funkar till och med att bara titta på kattbilder så sker något med pulsen. Troligtvis fungerar det även med hundvalpar. Hur det ställer sig med guldfiskar låter jag vara osagt…

Jag mådde bättre efter den där veckan. Verkligheten därute tedde sig inte längre så hotfull, allt kändes inte så otryggt och eländigt. Den uppgivenhet jag känt inför mänskligheten taggade ned några snäpp. Folk kändes lite mysigare. Jag blev mjukare och öppnare. Ville ta hand om istället för att skjuta ihjäl.

En vecka tog det. En vecka som var svår i början men gick allt lättare för varje dag.

Så varför startade jag nu dagen med att dyka ned i helvetestunnan? Click bait-rubriker som skrivs – inte i syfte att upplysa – utan att skrämma. För klickar vi är det någon som tjänar pengar på oss och vår ängslan. Det är meningen att vi ska uppröras. Då blir det stålar i slutänden. Ju mer känslosvall, ju större vinst.

De där känslorna igen.

Jag håller mig nog hellre till såna som Jacques Brel. Eller vilken musik som helst. Där kan mina känslor få fritt spelrum. Orden är inte så noga. Man behöver inte förstå allt. Hjärtat brukar kunna sköta spelet helt på egen hand.

Minns också att det är bra med en whiskyplunta. Åtminstone om man bor vid Öresund och november knackar på dörren.