”Bajskorv”, lyder stämman i mitt öra. Jag skriver lydigt ordet, här behövs inga specialkoder. De senaste timmarna har jag skrivit orden ”bajs” och ”bajskorv” i runda slängar… femtio gånger? Plus en massa annat. Obskyra porrtermer som jag får googla. (’mark someone with a brown star’… men vad tusan?!) Jag googlar namn på barnprogram, asiatiska dockjävlar och TikTok-fenomen. Jag tampas med amerikanska rappare som inte stavar sina namn som man tror att de stavas. (Efter nån dag börjar jag föra ett litet register över dem, en lista som jag kallar ”Haschplantorna”. Där står de snart uppradade, en efter en, snubbar med konstiga namn och pårökt utseende). Med hjälp av listan finner jag snabbare ut vad som sägs på de sjutusen (!) ljudfiler jag fått att transkribera. Jobbet? Att renskriva sökord och kommandon för kommande AI-program. Artificiell intelligens.
I framtiden ska vi ju tala med våra elektroniska hem; sitta i bilen och med hjälp av nån app be tvättmaskinen hemma att hoppa igång så allt är färdigt när vi ramlar in genom dörren. Vi ska beordra kylskåpen att sänka temperaturen på tredje hyllan; kaffebryggaren att fixa vårt kaffe och såklart… med hjälp av rösten spela upp önskade filmer och musik eller berätta om hur vädret är utanför ifall vi inte själva orkar gå fram till fönstret och titta ut. Det var apparaterna, det. Vad vi människor ska göra i framtiden är mera oklart. Tydligen ingenting. Kanske sätta en och annan brown star på vår partner? Ja, jag vet inte. Snart har vi väl elektronik som sköter den delen också. Känslodelen. Sexdelen. Längtansdelen.
Själv sitter jag som sagt med tusentals ljudfiler från svenska hem. Det är fredagsmys med tacos, äktenskapliga gräl, sockerspeedade småungar som löper amok (och gissa om de kan skrika högt); det är invandrarfamiljer som snackar arabiska och tigrinja och persiska och språk jag inte ens känner igen, uttråkade mammor som glömmer stänga appen och får sina telefonsamtal med väninnorna inspelade. Jag lyssnar. Det är ensamma pensionärer som pratar för sig själv, bröliga ungdomsgäng, karlar på fyllan, kåta par med heta önskemål hemma i sängen. Jag lyssnar. Och så är det, tack och lov, några få människor som jag skulle kunna kyssa av tacksamhet när de dyker upp. De där som verkligen tagit uppgiften på allvar och i normal samtalston tydligt och klart beställer sökningar på ”recept för lax i ugn” och ”visa kyrkor i Småland”. Helt normala, stentrista och underbara typer.
Jag bjuds jag på en fascinerande inblick i svenskarnas hem vintern 2020-2021. En fascinerande men mörk inblick; småkul i början men senare, efter 375 ”bajskorv” är det inte ett dugg skoj. Vem söker på ordet ”bajs”? Vet folk inte vad det är för något? Vill de googla bilder på skiten? Sjutusen ljudfiler och många dygn senare står ”bajs” som klar vinnare i kategorin ”mest använda sökord i Sverige”. Hos både barn och vuxna. Tätt följt av ”Just Dance”. Ett ohyggligt populärt program vad det verkar. Jag erkänner, jag har aldrig sett det. Där har ni mig, en nutida oskuld, en analfabet vad gäller populärfenomen. Jag skäms inte för att erkänna det, tvärtom, jag är stolt!
I princip varje inspelning ska kodas på allehanda sätt. Jag lyssnar igenom en fil, hör inte vad som skriks, sluddras, viskas eller drunknar i omgivningens alla ljud, får lyssna igen och igen, leta koder och skriva in mellan orden, de få jag lyckas urskilja. Det kräver djup koncentration så jag pallar bara nån timme i stöten. När kvällen kommer är jag så trött så jag tror skallen ska börja brinna. Jag hatar hela mänskligheten. Utan undantag!
Det här jobbet får mig att avsky barn på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Ni vet de där Harmagedonstunderna då fyra ungar hoppar i soffan, välter chipsskålen, skriker i falsett, slår varandra och till slut spyr upp lördagsgodiset över soffdynorna medan någon hysterisk och trött förälder står och vrålar hot i bakgrunden? Tänk dig såna stunder på hög volym i dina hörlurar, från morgon till kväll, dag efter dag. Man vill bara dra upp en revolver och rikta den mot sin egen tinning. Hur var det, hördes det inte nån röst där bland alla skriken som sa åt TV:n att visa Just Dance nu igen? Eller varför inte en sluddrig treåring som inte kan prata rent men som lik förbannat önskar en påhittad figur i nåt jävla tevespel du aldrig hört om och vars kinesiska namn det tar en kvart att googla fram så det blir rättstavat?
Efter några dagar har jag lärt mig rutinerna och urskiljer direkt de olika grupperna:
- gallskrikande barn. Vill de något eller gapar de bara, vilket/vilka språk är det?
- gnöliga fruntimmer. De gnölar och gnäller och ältar skit i telefonen utan att fatta att de avlyssnas.
- sura tonåringar som inte kan tala ur skägget. Varför mumlar de om filmsnuttar med folk som käkar hundskit? Ibland önskar de nån låt med…jag konsulterar Haschplantelistan… jaha, den och den.
- män. Män i alla åldrar som sänker rösten och får det där speciella tonfallet, som om de tror att mamma lyssnar. (Och det gör hon, var så säkra). Det gäller porrsök så klart. Nån vill ha bilder på hästar som blir avsugna, andra vill runka av till allsköns andra perversiteter. Jodå, bajs-termen dyker upp där också.
Det är en mörk och sorglig inblick i svenskarnas vardagsrum som sagt. Svenskarna; gräsligt upptagna av att skrika, supa, runka, gnälla, spela tevespel och glo på dansprogram. Jag tappar snabbt tron på folk i allmänhet. Pervon i varenda soffhörna, tycks det. Och ingen kan tala rent. (Jo, ”lax-i-ugn-mannen”. Han kan, han!)
Efter några veckor konstaterar jag att jag aldrig mer vill komma i närheten av transkribering för vår kommande AI-tillvaro. Aldrig mer!
Jag säger bara en sak: BAJS!