Storebror ser dig… ända in i sängkammaren.

Har jag haft sex med män och kvinnor de sista 12 månaderna? Användes någon kondom då? Var det tillfälliga kontakter eller? Har jag nån att tala förtroligt med? Finns det någon som hjälper mig att handla när jag blir sjuk? Hur mycket väger jag egentligen? Svettas jag mer än fem timmar i veckan pga ansträngning? Äter jag grönsaker och rotfrukter mer än två gånger om dagen? Har jag tagit t.ex. kokain, LSD, heroin, amfetamin eller ecstacy under de senaste 30 dagarna eller var det kanske mer än 12 månader sedan? Händer det ibland att jag snusar? Orkar jag kliva upp ett trappsteg för att komma på bussen? Har jag använt en hel dag på att försöka vinna tillbaka pengar som jag förlorat på spel? Har jag någon gång under de senaste 12 månaderna försökt ta mitt liv eller kommit i den situationen att jag allvarligt övervägt att ta mitt liv? Susar det i mina öron? Har jag eksem? Upplever jag att jag gjort nytta de senaste veckorna? Kan jag springa 100 meter? Har jag hörapparat? Vad jobbar jag med? Vilka är mina huvudsakliga arbetsuppgifter? Hur många glas sprit klarar jag av på en kväll? Fler än sex stycken?

För att vi ska slippa fråga dig så mycket, Lilla Blå, har vi redan registrerat din ålder, ditt namn, din bostadsadress, ditt medborgarskap osv. Vi hoppas du besvarar frågorna så snabbt som möjligt. Vi kommer nog tillbaka till dig i framtiden också för att kolla upp dig vidare. Du är en av 113 500 slumpvis utvalda männsikor i Sverige som vi kartlägger för folkhälsans skull. Men var lugn, du kommer att vara helt ANONYM!

Kära Statistiska centralbyrån. Kyss mig i arslet!
Mejlar jag dem rart tillbaka.

Splish splash I was taking a bath

Så praktisk jag var en gång i tiden. Hur kunde jag glömma det här?

Det är inte alltid man blir klokare med åren.

Note to self: gå och bada!

Mox nox in rem

Den borrar sig in i foten, jag kan tydligt känna det. Smärtan ilar upp genom benet. Det gör satans ont. Nu äter den på mig och gör någon slags vridning med sin lilla fula kropp som får mig att skrika av smärta. Jag vaknar och sätter mig upp i sängen. Sliter av mig täcket. Tror på fullaste allvar att det ska sitta något djur där, ett djur som äter på min fot.

Somnar om.

Det är vinter. Snö och is. Min far sitter vid ratten, mor bredvid. Min syster och jag i baksätet. ”Jag vill inte”, säger jag panikslaget. ”Jag vill inte!” Vi närmar oss hopptornet, där man kör inspelningarna av backhoppningen som visas i TV. Nu är det snart kväll, inte en människa därute. De drar ut mig ur bilen och vi stretar mot toppen. Jag halkar i snön men dras upp igen. De har gett sig fan på att jag ska slängas ut därifrån. Högt däruppe från toppen och rakt ned mot isbanan långt därnere i mörkret. De tänker döda mig! Jag ser min storasysters leende. Det skrämmer mig så mycket att jag vaknar med ett ryck.
Nu lämnar jag sängen för ett tag. Vankar runt i lägenheten och försöker skaka av mig mardrömmen. Tar mod till mig och kryper ned under täcket igen.

Somnar om.

Det ser ut som en krigszon. Kvarteret där jag en gång bodde och flydde ifrån på grund av all skit. Nu har någon kastat en bomb rakt in i huset där jag bor. Hela ytterväggen av tegel står söndertrasad och lägenheterna där innanför gapar som öppna sår. Grannarna irrar omkring och skriker. Jag har inget hem längre. Jag har ingenstans att ta vägen. Och någon vill att jag ska dö!

Det är gryning när jag vaknar. Kudden är våt av svett. Jag har blodsmak i munnen, kroppen känns tung. Hela dagen därpå går jag omkring med den där tyngden i kroppen, i hjärtat. Det är så symboliska drömmar, så överdjävligt övertydliga och jag vet varför de kommer. Det är inte det.
Men energin, den där otroliga kraften som ligger i de här bilderna… det gör mig sorgsen att jag inte kan tanka den, snylta på mitt eget inre och skapa något verkligt laddat.
Jag går bara omkring i ett jolmigt vakuum och väntar.

Schyssta lökar?

Hos Dogon-stammen i Mali lär doften av stekt lök vara bland det finaste som finns. Så det finns faktiskt folk som gnider in sig med lök, hörni. Både män och kvinnor steker lök i smör och gnider sedan in kroppen med det. Det är poppis även i Senegal. Sådant kan man tänka på när fingrarna luktar efter att man haft ännu en hacknings-sejour vid köksbänken. I en viss del av Afrika hade jag ansetts otroligt läcker. Själv är jag mer tveksam. Eller rent ut sagt: jag genomgår just nu en period då jag ömsom äcklas av mig själv, ömsom tänker ”fuck everyone, sådan här är jag”. Det svänger väldeliga fram och tillbaka. Jag blir lite åksjuk av det. Det är hormoner. Det är ju alltid hormoner. Och lök förstås.

Det finns ett slags vax man kan köpa och smälta över värmeljus. Det ska lukta vedbrasa, är det tänkt. Det funkar faktiskt. I några minuter luktar det ved. Sedan tar något artificiellt över och jag måste öppna balkongdörren för att vädra. Det gäller att undvika huvudvärk. Jag hade hellre haft en öppen spis. Eller en kakelugn. Herregud, en vedkamin hade räckt.

Det går inget vidare just nu. Kroppen bråkar. Både vardag och helg blir svedd av det dåliga humöret. Jag har ett skrivprojekt som hänger över mig sedan flera månader. Jag får ingenting gjort och deadline närmar sig lika fort som en vinterstorm. Nätterna fylls följaktligen av sådana där stressdrömmar, där jag släpar på för mycket bagage och missar bussen/tåget/färjan/flyget. Varje natt packar jag mina förbannade resväskor, packar upp, stuvar om, försöker lämna bakom mig… men likförbaskat missar jag min anslutning och ser andra människor åka ifrån mig. Det är så symboliskt så det är larvigt. Men jag vaknar trött, ledsen och grinig. Varför drabbas en sådan som jag av skrivkramp? Vad är det som är så svårt? Varför kan jag inte bara skriva skiten och få det ur världen? Jag är livrädd för att inte klara det, det är så mycket som står på spel denna gång. Min passivitet skrämmer mig. Och så självföraktet.

Kanske borde man flytta till Afrika? Gnida in kroppen med lök stekt i smör, sätta sig i solen och vänta på lyckan…flugorna, friarna… Men jag hade väl missat flyget förstås. Stått där på flygplatsen och sett tiden rinna mig ur händerna. Fått svårt att andas, bröstet trångt som en sardinburk igen.

Kom och skjut mig, någon.

Vind i brallan

Skotsk dialekt. Kittlar dödsskönt i kistan. Så här oss emellan, jag blir lite kåt, jag, när jag hör det. Det känns som om ett par rejäla nävar far över hela ens kropp, rena rama smekningen. Ska vi vara riktigt ärliga, så är det ju ett snack som låter lite imbecillt. Nästan som i en tecknad film. Jamen, visst gör det? Egentligen? Men jag kan inte hjälpa det… jag tycker det är bland det vackraste lätena som människan frambringat.

Släng sedan dit några karga, vindpinade öar, ett grått hav som beter sig hutlöst opålitligt, några skvättar whisky och en och annan hårdflörtad karl iförd tredagars skäggstubb och grovstickad tröja… ja, då går man ju i spinn, tammefan.

Ursäkta min uppriktighet så här mitt på dagen. Men jag säger bara som det är.

Så böcker som innehåller ovanstående gillar jag naturligtvis att läsa. Filmer som avhandlar ovanstående gillar jag att glo på. Och så vidare…

Idag inledde jag morgonen med slöfrukost i soffan, raggsockorna på såklart och tebaljan inom räckhåll. Sedan glodde jag på TV-serien Shetland som precis dragit igång (heja svt). Naturligtvis har jag läst böckerna som serien bygger på. Efter att ha kommit riktigt i stämning insåg jag att det var dags att leta sig ut mot havet.

Fick en smärre chock när jag såg temperaturen. Tretton plusgrader!!! I början av januari! Vi snackar, som tidigare nämnts, my kind of winter.

Men det är visst stormvarning också.
Det förstod jag när jag kom ut.
Inga människor i sikte.
Ingen trafik.

Nere vid havet förlorade jag fotfästet en stund.
Vattnet skummade så det såg ut som stora snösjok kastades upp i luften. Där bakom skymtade jag danska fastlandet. Jag provade min egen röst. Den hördes inte i dånet.

Ni vet de där stunderna då man inte längre har någonting att sätta emot?
När naturkrafterna tar överhanden och man inser vilken liten skit man egentligen är under det stora himlavalvet?
När man får ta i med hela kroppen för att överhuvudtaget inte blåsa iväg.
När man för några svindlande sekunder är så upprymd av adrenalinet som pumpar att man bara vill skrika rakt ut samtidigt som rädslan börjar gnaga i bakhuvudet… Där var jag för nån timme sedan.
Nu är jag hemma. I det vanliga.
Men för ett litet tag där ute, ensam med havet och den rytande vinden, fick jag en påminnelse om något annat.