Vaknar. Känner ett starkt behov av att lyssna på Whole Lotta Love med Led Zep. Oklart varför. Hög volym. Konstaterar att det måste vara ett av rockvärldens bästa intron. Ett intro som känns ända ned i musslan. Jag blir belåten. Häller i mig starkt kaffe. Mycket. Fort.
Konstaterar att idag är det fredag. Jag vill att allt ska vara mycket och gå fort idag…
…Och inser nånstans i bakhuvudet att lättnaden och lusten kommer som ett brev på posten när jag slipper måsten. Fuck måsten. Idag undgick jag med nöd och näppe ett möte jag inte vill ha. Uppskjutet på framtiden. Uppskjutet är i och för sig inte bra. Men i andrummet som uppstår finns det plats för Led Zep. Mycket Led Zep. Och fort ska det gå.
Henry Miller var rätt taskig på att fingerpulla, läser jag. Han grävde oroligt med sina lätt tjocka fingrar. Och så sablade han ned henne i sin bok Kräftans vändkrets. Och sen skrev Anais Nin om henne också. Två författare gjorde karriär via hennes kropp, hennes underliv, hennes krampaktiga ängsliga lögner för att underhålla och passa in… Miller och Nin blev världsberömda. Och Mansfield, musan, glömdes bort. Gick ned sig. Tvångsintagningar, drogberoende, elchocker, piller, alkohol, tappat hår, tappade tänder och fattigdom… och så Nins och Millers olustkänslor inför åsynen av henne, åsynen av vad tiden och de båda gjort med henne i konstens namn….
Det är en brutal skildring jag läser men den är god. Stilistiskt sparsmakad, alltmer träffsäker och rå för varje kapitel. När jag lägger ifrån mig ”Att omfamna ett vattenfall” är jag lite ömhudad, lite genomknådad och funderar över detta med att vara inspirationskälla till någon – men också att vara någons studsmatta, någons sopkärl, någons plånbok. Att komma från djupaste fattigdom och kamp och heta Juliette alias Julia alias June och ge upphov till några av 1900-talets mest välkända och debatterade litterära texter – och samtidigt lämnas åt sophögen när böckerna väl var skrivna… Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig reflekterat över June Mansfield. Jag såg Kaufmans film på 90-talet, byggd på Anais Nins bok ”Henry & June” och blev sådär tjusigt bortkollrad och förälskad i storyn om Henry Miller och Anais Nin och jag såg Uma Thurmans rolltolkning av June Mansfield och hennes marionettdocka Count Bruga och köpte rubbet. Det är ju det där med att bli förälskad i en myt; myten om Henry Miller (men läsa hans böcker och tänka: fy fan vad unket!) och myten om Anais Nin (och läsa hennes böcker och tänka: fy fan vad stentrist!) och myten om Paris på 1920- och 30-talet (vackert, läckert, farligt men i verkligheten… skitigt, fattigt, gone with the wind). Man letar kanske efter något som aldrig funnits, eller åtminstone inte längre finns. Och inser att den blåögda fantasin och myten slår verkligheten med hästlängder.
Ida Theréns bok ”Att omfamna ett vattenfall” (en strof från svenske poeten Paul Andersson) försöker bl.a ge röst åt musan June och hennes öde, skildrat med avstamp i hennes immigrantuppväxt i USA:s tidiga 1900-tal. Det är en välbehövlig påminnelse – som inte alls sticker hål på några av mina fantasibubblor – om att den litteraturhistoria jag älskar de facto befolkats av människor av kött och blod. Det är varken vackert eller osnyggt. Det bara är. Och det är gott nog.
Snart försvinner bittert nog de där sista resflagorna och allt blir som vanligt igen, eller som ovanligt igen. För fortfarande är det vanliga ovant. Man är fortfarande i de första timmarna av hemkomst. Och det som i vanliga fall är så vanligt är – ännu en stund – ovant och ovanligt: ljuset, lukten, de svenska golvtiljorna och varmvattnet i kranen, den skira skandinaviska vårgrönskan därute som exploderat i ens frånvaro. Men snart dras rullgardinen ned och man är tillbaka, hemmablind. Där det ovanliga blir vanligt. Och det man just lämnat börjar skingras som krutrök över slagfältet. Man kommer att bli osäker på detaljerna, dofterna, vem som sa vad, hur dagarna skiljde sig åt och hur de nya tankarna landade inom en och beredde sig ett bo. Var har de tagit vägen nu, de där tankarna som var mitt nya jag? Var flög de?
Och kvar i kroppen finns den märkliga blandningen av trötthet och förnöjsam trygghet och rastlöst kliande. Man har väckt den där djävulen till liv igen – reslusten – den som pockar på och krokar tag i ens själ fast man egentligen inte vill – för det kostar så mycket – och då talar jag inte om kronor och ören. Den där förbannade resklådan som sandpapprar ens skinn tills man är så hudlös att inget står emellan ens innersta och den brutala verkligheten långt där ute, långt där borta. Där ingenting är gratis eller garanterat eller självklart. Där allt kan göra så ont och vara så underbart.
Det är svårt att förklara sånt för någon som aldrig varit utanför landets gränser. Det är svårt att förklara det där vansinnet för någon som tycker om att vara där han eller hon alltid är.
”A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction.”
Virginia Woolf visste vad hon snackade om. Ge mig stålar och ett hörn i världen och jag går igång. Men man måste äta också.
Jag måste ha ett brödjobb. Ett stadigt som inte inverkar för mycket på det som verkligen betyder något: att skriva. Jag behöver fler frilanskunder konstaterar jag och undrar var de finns just nu. Samtidigt som jag bara vill vara ifred. Översätta de böcker som betyder något. Skriva de berättelser som skjuter skott inombords när jag utsätts för nya miljöer där gamla tankar prövas på nytt, igen och igen. Det är ett evigt nyttigt knådande av den kreativa degen som vill jäsa och svälla och leva. I ekorrhjulet blir det lätt platt och hårt. Nog om det.
Ny dag i bergen. Blåser som i skotska högländerna. Tydligen har Naxos den kallaste våren på åratal. Nån där uppe måste ha hört min hemliga bön: låt det inte bli bastuhetta. Nu sitter man istället och småfryser lite men det är bra skit. Man är väl viking.
Katten snusar efter en natt i vildmarken. Om man skulle ta och fånga dagen då? Lite Carpe Fucking Diem så här på lördagen?
Åskan mullrar uppe i bergen denna morgon. Jag kör lite värme i rummet medan det fortfarande finns el. Man vet aldrig… och det gäller att få upp värmen, som sagt. Det blir snabbt utkylt i gamla stenhus.
Drömde mobbingdrömmar hela natten. Jösses, så mobbad jag blev. Främlingar som leende berättade för mig vilken äcklig vidrig ful varelse jag var. Jag kunde inte försvara mig, inte argumentera emot. Vaknade förvirrad och inte så lite stukad. Var kom nu detta ifrån? Ska man behöva ta med sig bössan in i sovrummet?
Måsarna flockas i skyn, man ser på flera kilometers håll hur de slirar nedför bergskanten, cirkulerar runt. Någonstans på marken: ett dött djur. Måsar är festprissar, vill ha kalas. Men så kommer falken glidandes och skocken skingras pilsnabbt. Falkar, tänker jag, små men bra jäklar.
Efter ett par veckor här på ön kan jag bara konstatera att min sedvanliga rutin när jag reser, att varje dag anteckna vad jag gör, inte alls fungerat denna gång. På nåt vis känns det som att jag skriver i onödan. För vem och varför liksom?
Det enda jag gör är att översätta, glo på bergskammarna, periodvis stappla på promenad på de gamla romarstigarna, tända i kaminen om kvällarna och brottas med ryssen Bulgakov och hans eviga name dropping. Fast det kanske räcker?
Min husvärd tittar in varje dag. Vi dricker kaffe. Är det sol halvligger vi i varsin stol på terrassen. ”Jobbar du nåt?” frågar han och jag svarar jakande. Vi slänger ur oss något om dagsläget i politiken. Vi är rörande ense så det blir ingen riktig fart på karusellen. Ibland kommer katten och lägger sig ömsom i mitt knä, ömsom i hans. Där spinner hon så länge hon gitter innan hon försvinner över taken. Hon kör sitt eget race. Som jag försöker göra. Utan att riktigt veta var jag är på väg – eller varför. ”Bort över taken och lyfta” tänker jag. Man borde vara som en fågel. Bara dra iväg, långt bort…
Morgonen övergår i förmiddag och regnet börjar plaska därute på terrassens marmorplattor. Kör Ballad of a thin man på stereon. Nere på gården hör jag husvärden gå lös med yxan. Veden är snart slut och våren virrar utan att kunna bestämma sig om hon ska slå ned röven över oss eller ej.
”1300 för en stor säck ved”, säger han. ”Räcker normalt en månad. Kostar lika mycket som elen men är mysigare.”
Själv funderar jag över varför jag glömmer bort hur det ser ut i mitt eget hem varje gång jag reser iväg. Efter bara några dagar får jag anstränga mig för att minnas. Jag bara stänger av. Hela hemmet bara raderas ur skallen. Men väl hemma är jag värsta huskatten. Märkligt, det där.
Så lättar regnet, två falkar dyker upp och måsarna försvinner som en avlöning. En ny dag har börjat.
Den står där mitt i vägen, ståtlig, med böjda horn. Baggen. Vi tvärnitar för att inte köra på den när vi svänger i kurvan. Den är lurvig och fin. Men den står på tre ben. Det fjärde, ett av frambenen, hänger brutet. Den stirrar stressat på oss några sekunder innan den haltandes och hoppandes tar sig in till vägrenen. Vi borde kört över den.
– Man skär halsen av dem här, säger mitt färdsällskap. Det går snabbt. Han ryker snart.
Gamla baggar. Från ett ögonblick till ett annat – och allt är slut. Livet är brutalt. Man påminns varje dag om man orkar glo.
Vi kör ner från serpentinvägarna i bergen, skiljs åt om eftermiddagen. Mitt huvud sprängvärker, jag är trött, öronen känns konstiga.
– Det är höjdskillnaden. Själv känner jag det när jag cyklar uppåt.
– Jo, svarar jag. Det är väl höjdskillnaden.
Sätter mig på terrassen. Det är varmare ute än inomhus. Tröttheten övermannar mig – samt en rejäl dos vemod. Jag är inte riktigt beredd på det, jag som gungat i förnöjsamheten hela veckan, så vad fan är det här? Vemodet övergår i rejäl tungsinthet samtidigt som solen försvinner över bergskammen.
Tänder i kaminen. Bränner mig på luckan. Står i flera minuter med näven under kallvattenkranen. Pekfingret svullnar upp, går inte att böja. Jag svär. Hur fan ska jag nu kunna skriva?
Halva natten ligger jag där och vältrar mig i hur totalt värdelös jag är, grubblar, rids av maran. Funderar också på hur det skulle kännas att skära halsen av en gammal bagge. Hade jag klarat det? Såklart, konstaterar jag i ett ögonblick av klarsyn och somnar utmattad in i gryningen bara för att väckas av klockan någon timme senare. Jaha.
Upp. Low and behold, på fingrarna syns inga blåsor mer. Jag öppnar min författares instakonto. Low and behold igen, hon har tagit samma bild som jag tog igår?! Ett öde vingligt restaurangbord och några stolar precis intill vattenbrynet. Är hon i Grekland? Jag kikar. Mochlos! Vad är det för ö? Måste googla.
Så, väck med tungsinne och skit. Idag är det mulet i bergen. Passar perfekt för att sitta vid datorn hela dagen. Gå in i en annan värld. Inte pilla så mycket i den egna sörjan. På med koftan, massera fingrarna mjuka, hinka kaffe, köra vidare. Ännu en dag på Naxos.
Jag säger inte att jag är illa däran, såsom Strindberg kring tiden för hans blå bok. Nejdå. Jag hör inga röster (jo, Nick Caves). Men jag ser tecken. Övertydliga. Jag småler, tränger undan dem, tänker på annat. Det går nån dag. Nya tecken. Övertydliga. Snart kommer väl falkar att landa på mitt huvud och slita ögonen ur mig om jag inte reagerar. De väntar på en reaktion. Jag småler, tränger undan, tänker på annat.
Varje dag tar allt längre tid på sig att väcka mig. Visst är det väl så? Det är inte jag som är lat, det är dagarna som anländer lite försent, med andan i halsen, säger ”ursäkta, vi skulle visst väcka dig?”. Varför de är sena? De hånglar med nätterna. Opålitliga typer, som vi alla vet.
Men när dagen väckt mig går jag långsamt igång. Långsamt men säkert. Kör igång värmefläkten för att kunna veckla ut fingrarna. Gammelfingrarna. De stelnar när jag sover numera, oavsett årstid. Även om det är bättre i värmen. När de vecklat ut sig vecklar även mitt sinne ut sig. Ibland hinner sinnet före. Det gör inget. Jag stämmer av läget. Fungerar jag? Är jag lycklig, olycklig, tickar och rinner allt som det ska i kroppen? Det gör det. Jag fungerar. Jag är varken lycklig eller olycklig, jag är något bättre än så. Jag är förnöjd. Det där med lycka och olycka är lite svajigare lägen, de kan kasta en fram och tillbaka så våldsamt. Man är ju ingen tennisboll! Att vara förnöjsam är kanonläge! Tänker jag och kliver upp.
Igår tog jag ”lördag” från boken. Men idag, den officiella lördagen, bör jag jobba igen. Jag kommer på mig själv med att längta in i handlingen – och det är trösterikt efter två dagars slit med en rättegångsscen som utföll så kackigt att jag vet att den måste skrivas om. Men inte idag. Senare. Nu är det en råöversättning som får inta första plats. Finliret får komma senare. Jag inser att jag inte ens läst igenom de senaste 35 sidorna. Jag vill inte. Det är som om jag måste skynda vidare. Som om min vistelse här på ön utmäter tiden för hur långt jag ska ha hunnit innan jag åker hem. Bullshit! Jag och mina många delmål. De spricker lika ofta som duvor skiter. Men vad gör det? Jag fixar nya.
Det blåser i Trageadalen. Här lär finnas 40 000 olivträd. Eller var det 400 000? Jag undrar vem som ägnar sig åt att räkna dem. Och vad gör man om man gått flera kilometer och sedan kommer på att man nog räknat fel? Går man tillbaka och börjar om då?
Fårflockarna bräker, de ulliga kropparna sprider värme, arslena ståtar med intorkat bajs. Lammen börjar växa till sig. Rosmarinen smakar något beskt och jag diggar rubbet. Käkar fikonyoghurt, lyssnar omväxlande på Nick Cave och opera om morgnarna.
Vissa dagar flyttas getterna över bergsstigarna för nya betesmarker. I hundratal sveper de förbi, småjoggandes. Skällorna kring deras halsar klämtar oavbrutet. Ljudet från dem låter som envisa kyrkklockor nedsänkta i havet när de rullar nedför slänten och når mig på terrassen. Det kan hålla på i timmar. Ibland bränner en skottsalva av i fjärran. Man skjuter småfåglar. Oklart varför.
Tror jag satsar på glass idag. Grekisk glass. Kan bli något att boosta förnöjsamheten med. En promenad längs med de smala vägarna. Sedan inköp av lite grönsaker och ost. Tillbaka uppför backarna till mitt örnnäste, en stunds eftermiddagsläsning i Bulgakovs Mästaren och Margarita. (Flummigt återseende efter flera decennier). Och mer jobb. Kanske snor jag ved av grannen och tänder i kaminen i afton. Sen blir det sömn. Och väntan på att nån av dagarna ska anlända, väcka mig till liv igen. Och så börjar allt om.
Jag och de två damerna ligger utfläkta i väninnans salong. Deras karlar har left the premises, som engelsmännen säger. Kanske är de iväg och fiskar? Lagar motorer? Gu’vetva män gör när de leftar the premises och lämnar damer ensamma i salongerna. Jag har ingen karl. Men jag har vin. Tre flaskor har jag tagit med mig för numera känner jag tydligen inga svenssongränser. Eller så har jag blivit alkoholist? Oavsett vad, jag har också med mig ett kilo jordnötter. Vi äter jordnötter som om vi aldrig sett dem förr. Vi är alla klädsamt robusta numera. Till åren komna, som man sa förr. Och så hinkar vi rödtjut. Pratar allt mer, allt fortare, våra röster faller in i varandra som dansare i varandras famn. Sen lutar vi oss tillbaka. Stinna vackra bröst står ut som fregatter från våra kroppar. De guppar ju mer vi skrattar. Och vi skrattar alltmer. Snart är det nog full storm.
– Man luktar gott ur munnen när man äter jordnötter och dricker vin, säger jag. Det är nästan så man vill hångla med sig själv.
En av väninnorna brister ut i skratt.
– Ja, inte vill man hångla med gubben sin numera.
Sen ser hon sig förskräckt omkring, som om hon är osäker på vem som kan ha hört henne, som om hon är förvånad över orden som hoppat ur hennes mun, lätta som grodyngel, hyggligt slemmiga i sin uppriktighet.
Men vi nickar och hummar instämmande. Sörplar ur våra vinglas. Spotifylistan rasslar ur sig ännu en sån där fransk hisslåt, försynt tassande, lite monoton och låtsasromantisk. Vi känner oss ungefär likadana, antar jag. Förutom försynta förstås. Vi blir allt mindre försynta ju längre dagen lider.
Vi kommenterar bästa vännen till en av de frånvarande männen. Han som inte får till’et med nån kvinna.
– Men så är han också lika spännande som ett tomt skafferi!
Säger nån av oss och så guppar fregatterna muntert och instämmande i takt.
Utanför fönstren skymmer det. Väninnornas karlar fiskar eller lagar motorer.
Jag vet inte – och de andra två tycks inte bry sig.
Jag läser Agneta Pleijels skildrade samtal mellan målaren Oskar Kokoscka (är det inte världens bästa namn?) och författarinnan Agatha Christie; jag ligger där lagom utfläkt som en gammal solfjäder i soffan när Iggy Pop kliver in och börjar sjunga King of the Dogs. Han sliter av sig hatten i sista versen, hans nakna överkropp smälter samman med tapeterna i muminsalongen och jag jublar och slänger konfetti.
Oskar förvirrar sig bakåt i tiden och sin gamla kärlek till Gustav Mahlers hustru Alma. Han lät göra en life-size-docka av henne – efter att hon dumpat honom – och tog den med sig i sängen för kärleksfulla lekar. Flera decennier senare, någon gång i slutet av 1960-talet, sitter Agatha Christie och hör på Oskars bekännelser i en engelsk salong. Själv tänker jag tillbaka till det tidiga 1900-talet i Österrike där Oskar vandrade på gatorna i Wien tillsammans med min idol Egon Schiele; Freud satt nåt kvarter bort och pillade societetsdamerna i naveln och jag själv var inte ens född … men världen snurrade några varv till… och rätt som det var ryckte det till i fars underliv när han mötte mor… och jag blev till…
…och nu sjunger Iggy Pop King of the Dogs och just denna text blir till nånstans i universum… precis lika oförutsägbart och självklart som alltid. Vill du läsa boken så heter den ”Dubbelporträtt” av Agneta Pleijel och tar sisådär 3 timmar att dansa sig igenom… och vill du lyssna på svenskättlingen James Söderberg (det borde du vilja) – eller Iggy Pop som han kallar sig – och hans jyckekung – så finns den här på Spotify.
LILLA BLÅ BLOGGEN 