Höstfeeling II

Vaknar till strilande regn utanför det öppna fönstret. Sovrummet är utkylt, krispigt skönt och röven blottad och kall. Härliga tider, lördagstider!

-Är det idag? frågar Lilla Blå lätt sömnmosigt.

-Ja, för fan. Jag tror bestämt det är idag!

-Som jag har längtat, säger hon. Faktiskt ända sedan i våras.

-Jag med. Vilken ska du ta? Den chokladbruna?

-Kanske den mossgröna. Jag vet inte… Låt oss dricka kaffe först. Sen bestämmer vi oss.

Sagt och gjort.

Vi pimplar java, lyssnar traditionsenligt på Al Bowlly för att få snällheten in i systemet och blåsa rent från sånt som skaver och grusar. Works every god damn time.

Idag är det den 17 augusti. Idag är dagen då lammullen kommer fram ur garderobsgömman. Vi ska klappa den ömt, snusa längtansfullt och viska små kärleksord.

Fortsätter vädret så här står det inte på innan vi kan hångla upp tweeden. Men inte helt ännu. Trots några få gula löv i träden utanför dröjer sig sommaren kvar, lite lagom uttjänt och sliten, men ömsint som en gammal mor. Faktiskt är hon som allra bäst just nu.

-Jag är också som allra bäst just nu, konstaterar jag när jag glor mig i spegeln.

-Det har du sagt varje lördag sedan 1987.

-Va? Har jag? Jamen då så, då måste det vara sant.

Al Bowlly säger ingenting. Men han sjunger desto mer. Sicken len jamare han var ändå. Hör bara…Bara att döna loss rakt ned i honungstunnan.

/Ur Pål Pommacs arkiv, Facebook 20019

Höstfeeling I

Jag sitter i ett mörkt hörn nånstans, troligtvis längst inne på en pub i Edinburgh, den stad som tagit varje besökare i hampan, gnuggat deras ansikten i gotisk kärlek och magi, vare sig de hetat Harry Potter eller Pål Pommac. Jag har en lång dag bakom mig, sinnet är platt och tungt. Jeffrey Lee Pierces röst i högtalarna är gäll och skarp som en punkig svärdsklinga, ute faller regnet mot asfalten utan att be om lov. Timmarna löper.

Glasen avlöser varandra.

Bordskivan är densamma.

Sorlet sveper runt en som dimman över ett slagfält.

Skuggorna hopar sig.

Sommaren packar resväskan, gör sig redo att lämna med en avmätt vinkning. En annan gäst kliver in i farstun, någon mörkare, mer dov… men med fylligare klang, fetare färger, porrigare famntag. Jag ser mig omkring… vem är det som sitter där några meter bort? Vem nynnar på Careless Love? Är det Siouxsie Sioux? Tammefan, tänker jag och lyfter ett ögonbryn åt hennes håll. Hon skrattar hest tillbaka. Ute faller löven i små fjantiga piruetter. Jag hann knappt ställa om mig. Samma visa varje år. Nytt kapitel. Som ett brak. Som en käftsmäll. Som en kyss från en döing.

/Ur Pål Pommacs arkiv, Facebook 2018

Baby och jag

En ingivelse bara… och så dyker hennes ansikte upp på skärmen. Jag har googlat hennes namn. Ett namn jag trodde jag glömt. Men det gick att fiska upp nånstans från botten av minneskällan och där är hon alltså. Hennes ögon är inte längre svärtade av kajal men de blickar lika storögt och vilt tillbaka som jag minns dem. Baby.

En gång i tiden var vi som ler- och långhalm. Du, ständigt med en hemrullad cigg i mungipan, kajalpennan i fickan så du kunde bättra på tvättbjörnslooken flera gånger om dagen. Lite fräknig, med svartfärgat långt hår och batikfärgade brallor och sliten mockajacka från nån secondhandhörna. Du drömde om Frankrike. Du slängde ur dig franska fraser och gick till bolaget varje vecka för att köpa rött Languedoc-vin för studiemedlet. Och så skrev du brev till mig. Ibland flera gånger om dagen. Brev där du kallade mig darling, ma chérie, liebling och käraste kära. Vilda galna handskrivna brev med märkliga meningar som ringlade likt ormar över pappret. Vinfläckade papper. De luktade av tobak och dagen efter. Du tryckte kyssar mot dem innan du lade dem på min bänk när lektionerna började; kletiga läppstiftsmärken på blad utrivna ur anteckningsböcker som du smög ned i min väska eller lade i brevfacket utanför matsalen där vi elever fick hämta dagens post. Jag skrev tillbaka, har jag för mig. Men om vad minns jag inte. Märkligt.

Vi låg på internat. Två år av våra liv i Languedoc-dimma, med slitna pocketböcker av Stenberg och Kerouac i fickan, långa vandringar längs dammiga vägar (vem hade råd med buss liksom?), lata dagar i gräset på en ständig diet av apelsiner, ljummet vin och hemrullade cigg. Jag rökte inte. Du rökte. Det luktade inget vidare. Dina fingertoppar var redan gula av nikotin.

Vi drömde om världen där ute. Och talade om litteratur, konst, poesi och mera litteratur. Sen försvann jag till Australien och du till Frankrike. Det blev knäpptyst mellan oss. Det gick rykten om att du hamnat i ”dåligt sällskap” med några marockaner i Paris. Det gick rykten om ”hemodlat” och ”fängelse”. Men jag fick aldrig de där ryktena bekräftade. Och åren gick. Jäklar vad det gick många år. Trettio stycken konstaterar jag häpet i dagarna – och tanken svindlar så mycket att jag måste sätta mig ned, jag får en tyngd i bröstet som gör mig oväntat melankolisk och nästan rädd. Var fasen tog livet vägen liksom? Men visst fyllde jag mina år med bra grejer, visst gjorde jag? hör jag min egen inre röst fråga ängsligt.

Jag vet ju varför jag kommer att tänka på henne, Baby med den kolsvarta blicken och de överspända kärleksutgjutelserna. Imorgon återvänder jag nämligen till det där internatet. För första gången på tre decennier. Minnesskärvor, namn och ansikten ur det förflutna bubblar upp till ytan; sådant jag trodde jag lagt bakom mig, glömt bort för alltid. Och med detta kommer insikten om den jag var då, och alla de människor som fanns runt mig men inte längre, föräldrar, syskon, pojkvänner… Jag åker liksom rutschkana tillbaka inuti mig själv, finner en ung kvinna som var jag och som jag önskar jag kunnat krama och säga: du, du är jäkligt bra som du är! Och allt kommer att ordna sig. Allt det där du är så rädd för kommer att ordna upp sig.

Jag googlar Baby. Och hon finns… eller fanns – åtminstone fram till pandemins utbrott. Därefter finns inga livstecken på nätet. Hennes vilda ögon stirrar mot mig från skärmen. Jag följer hennes uppdateringar några år tillbaka: hemrullade cigg, vinglas, katter, vänner, fler hemrullade cigg, vinglas, katter och vänner. Hon bor i Sydfrankrike, hon skriver enbart på franska. Jag kör hennes texter genom ett översättarprogram. Helt plötsligt är det livsviktigt att jag får veta vad hon säger. Hon är sig så lik: lev livet, fort, hårt. Drick och var glad. Vi ska alla dö en dag. Klappa dina katter, älska dem tills du brister, samtala med dina vänner ute på lokal, sitt inte hemma och torka ihop.

Där finns ingen äkta man, inga barn, inget villa-vovve-volvo-liv. Hon tycks ha förblivit sann sina ideal. Har jag det? Vem blev jag? Skulle hon känna igen mig idag? Skulle vi ha något att säga varandra?

Sen ramlar en polett ned (det tog visst bara 30 år): hon älskar sina ”väninnor”. Suddiga bilder på deras ansikten mot kudden med texter som ”efteråt” och  ”bästa dagen”…  Jag känner mig generat trög. Trots en hel kartong med galna kärleksbrev förstod jag henne tydligen inte alls. Tyckte bara hon var vild och härligt crazy. Tyckte om hur vi provocerade killarna i klassen. Jag trodde hon, liksom jag, bara testade olika sätt att skriva, spänna bågen, utforska genrer. För mig var det bara skrivandet som betydde något. Och så de där högtidliga löftena om att vara sann mot sig själv, sann mot alla oavsett vad det kostade; och alltid skriva som om det gällde livet, naket, utan föreställningar. Inget falskt, inlindat, fegt och tråkigt.

Jag måste haft en påse på huvudet.

Men till mitt försvar får jag väl säga att jag just då var gräsligt upptagen av magra, känsliga män i blommiga skjortor. Baby var upptagen av sitt vin och sina franska drömmar. Och, konstaterar jag nu, upptagen av mig.

Jag släcker ned skärmen, undrar om Baby lever fortfarande och i så fall var. Hennes hår är inte längre färgat svart. Hon är blond?! Hon älskar katter. Hon dricker vin. Hon röker som en skorsten. Talar och skriver på franska. Fotograferar suddigt. I hennes sydfranska lägenhet finns knappt några möbler; ett rangligt bord, nån enstaka stol som ser ut att ha blivit upphämtad ur en container. Minns jag henne rätt så är det precis så det gått till.

Imorgon trampar jag våra gamla kvarter. De där gatorna jag och Baby gick en gång när vi var unga, vilda och trodde hela världen bara väntade på att just vi skulle komma och ta den, skildra den i heta litterära storverk. Och som vi skulle leva! Vilt och vackert! Det enda, sanna sättet!

En nyttig påminnelse, tänker jag, och ser framför mig hur jag, numera medelålders, imorgon kommer att rulla en liten väska på hjul över skolgården där jag ordentligt och omständligt packat ned alla förnödenheter. Sånt som är bra att ha. Extra ombyten. Plåster.

Ingen skriver galna kärleksbrev till mig längre, med kyssmärken och rader som går härs och tvärs över pappret. Fan också!

Helt plötsligt vill jag bara dra iväg ut i Europa, dricka vin och skriva om alla jag möter. Fotografera suddiga bilder ”morgonen efter” och uppleva ”den bästa dagen”. Oavsett med vem. Men jag får väl rulla min jävla väska på hjul. Rakt in i fucking ålderdomen. Åh Baby!

Itu?

Jag har kluvits mitt itu. Pandemin har kluvit mig som ett svärd. Inte våldsamt och abrupt, snarare med långsamma, sågande, plågsamt hackiga drag. Nu ligger jag i två delar; en försiktig, ängslig del som räds andra människors andedräkt och kroppar, som äcklas av att dela luft och rum med främlingar, som rynkar pannan åt andras ovarsamma framfart och ignorans, som ser strängt på när kroppar planlöst och ivrigt närmar sig varandra som obetänksamma barn. Och så min andra del; den del av mig som plötsligt vaknar och sträcker på sig, som gnisslar av leda och vill bege sig långt bort, som inte vill vänta mer, som bara vill ge sig iväg och låta livet flå skinnet av kroppen. Den där delen som vill dra ned solen till sig, som vill lysa genomskinlig och vinterblek framför andra utan skam. Som en nyfödd vill jag sitta där i främmande land, vila i främlingars blickar med ett självklart leende, låta mig förledas bort på okända vägar, in i okända gränder, på okända hotell. Jag vill andas andra människors luft och lust, jag vill att min hud ska lukta av någon annans hud, jag vill utsätta mig för intryck och ljud och hastiga, hetsiga rörelser. Inga fler inrutade dagar, ingen struktur mer, inga försiktighetsåtgärder och ingen mer ängslan. Jag är så innerligt trött på ängslan.

De två delarna som är jag kommer att gå flera brottningsmatcher mot varandra under veckorna, månaderna framöver. Jag känner det. Kanske får jag leva med båda två. Kanske slår den ena ihjäl den andra. Eller så lämnar jag båda bakom mig som ett gammalt ormskinn och låter något nytt komma fram. Ett nytt jag. Ett äldre jag. Dåraktigare. Vingligare. Tvärsäkrare. Med blodiga hål för vingfästen i ryggen. Med gapande fontanell, med vidöppna spjäll. En okänt jag. Imorgon.

Reprisnisse?

Vem hade kunnat ana det i september? Att Lilla Blå Bloggen skulle ta den längsta pausen i sin drygt femtonåriga historia. Men det är kul att bli överraskad, visst? Dock gör omständigheterna ibland att man inte hinner, inte gitter, inte kan, inte… ja, ni fattar. Märkligt nog tycks Pål Pommacs konto på fejjan tuffa på extra mycket i de tider det är lugnt härinne. Jag har ingen aning om hur det hänger ihop… såklart. Men när man inte själv har så mycket tid så kan man ju alltid sno gamla texter därifrån och lägga ut här. Eller är det fusk? Det bryr jag mig såklart inte om. Här är en text som skrevs idag för exakt två år sedan. Det blåste hårt. Väldigt hårt.

”Idag ska det bli storm igen. Ciara heter hon. Låter som nåt virus. Nåt virus man drar på sig i hamnkvarteren på andra sidan Östersjön. Jag känner mig rastlös som ett djur i bur. Men vem fan kan vara utomhus nu när regnet vräker ned och det blåser… låt mig se… 23 m/s i byarna.. jaha, ja. Till kvällen ska det bli 28. Det kallar jag åka.

Jag vankar av och an i muminsalongen, låtsas inte se högarna med tvätt även om jag snubblar över dem vartannat varv, som han betjänten över isbjörnsfällens huvud, ni vet. Ni vet inte? Nå, det är fan inte mitt problem.

Jag är rastlös. Som ett djur i bur. Gör i alla fall ett försök att ta mig ut till soprummet, kasta lite mindre väldoftande matrester. Ligger som en fällkniv längs trädgårdsgången. Jädrans, det kallar jag styv kuling. Pungkulorna krympte ihop till två pinjenötter på en tredjedels sekund. Jag skulle kunna lagt dem i salladen. Stoppat dem mellan framtänderna. Jag är rastlös. Som ett djur i bur. Vad ska man göra om strömmen går? I blaskan läser jag om hur skåningarna just nu bör ladda med batterier och ficklampor och survival kits. Jag har ingetdera hemma. En påse värmeljus ligger väl och skräpar sen juletid nånstans. Fan vet. Jag har en sillburk i kylen. Några tomater. En öl. Ett halvt paket knäcke. Tre mosiga blodapelsiner. En sisådär tio-femton liter whisky. Ja, vad fan… Jag klarar mig nog. Men jag är rastlös. Som ett djur i bur, vet ni.

Jag glider ut i trappuppgången, dunkar näven mot grannens dörr, hos Nils, han den lille magre med tvångsneuroserna. Idag är det han och jag, men det vet han inte ännu.

-Nisse, vrålar jag så det hörs genom alla tre våningarna. Är du hemma, gubben? Har du lust på lite bakvänd klädpoker? Jag är redan naken.

Nils öppnar inte dörren. Men jag hör honom andas där på andra sidan. Jag har hörsel som en jävla orm. Jag liksom uppfattar vibrationerna av honom. Han står där, tvångsneurotisk som fan, och andas i påse på andra sidan dörren. Livrädd och trängtande efter mänskligt sällskap.

Efter en stund tröttnar jag och går tillbaka in till mitt. Smäller igen dörren. Snubblar över tvätthögen på golvet. Han fick sin chans. Nils. Now fuck off!

Jag knäcker en sillburk. Står naken på köksgolvet och glor ut på regnet, sörplar inlagd fiskrumpa, känner mig vanvettigt rastlös. Denna dag, denna dag. Vad ska den vara bra för? Vad var gårdagen bra för? Rätt och slätt ingenting alls. Vad gjorde jag då? Ingenting alls. Vad ska jag göra idag? Ingenting alls.

Har förlagt instruktionerna på hur man bygger en bomb. Har inte vågat googla mer sen den där gången i höstas. Google har fan koll på allt numera. Jag fick precis ett mail från dem med en lång lista på alla ställen jag besökt under januari. Vad fan ska jag med den? Hur kan de veta? Och varför ska de veta? Jag glor på den där listan och inser att jag inte ens själv kommer ihåg hälften av alla platserna. Troligtvis var jag helt väck. Kanske var jag drogad? Kanske var jag naken? Kanske har google drönfotat mig uppifrån och nedifrån och inifrån hela jäkla januari utan att jag lagt märke till det och nu skickas det väl nån anmälan nånstans och snart kommer de och hämtar mig och jag förs bort i tvångströja.

Raskt tömmer jag sillburken, slänger ut den genom köksfönstret och rapar ljudligt. Går sen ut i trappuppgången igen och dunkar på Nisses dörr.

-Snart kommer de och hämtar oss, du Nisse. Google har redan anmält oss. De vet att du fuskar i stötpoker. De vet allt. Allt! Kom ut så jag får slå dig på käften, Nils! Din jävla tångräka! Kom ut ska du få dig en blytung kyss så du går i backen. Det är jag som är Ciara, hörru! Öppna dörrjäveln!

Till min häpnad hör jag hur han fumlar med låset och öppnar…”

Kondomer är väl ändå bättre än Hitler?

Jag ser en dokumentär om hur 1800-talets apotekare tillverkade kondomer av tvättade fårtarmar och rökte dem med svavel för att göra dem mer hygieniska. Det är riktigt festligt. Jag ser hur man utvinner acetylsalicylsyra ur älggräs och pilbark och gör ”piller” av rispapper som dåtidens människor fick försöka svälja ”som åt de ostron”. Det är rejäla doningar som fastnar halvvägs ned i halsen på killen som provar. Han får helt enkelt stå och vänta tills de löses upp.

Jag gillar dokumentärer där man lär sig något. Det är väl kulturhistorikern i mig. Men när jag kollar svenska kanaler eller för all del den stora globala streamingtjänsten för att leta något kul och matnyttigt så möts jag av en störtflod av diktatorer, massmördare, naturkatastrofer och ännu fler massmördare. Jag ger inte upp, jag försöker med ”dokumentärer/historia”. Då forsar det fram en radda filmer om andra världskriget. Hitler måste vara världens populäraste snubbe att göra film om. Jag antar att resten av världen enbart associerar dokumentärer med krig, mord, våld, elände och så mera elände. Märkligt.

Så var hittar jag mitt godis? Ofta hos engelska BBC. De tycks lägga en hel del stålar på folkbildning. Folkbildning, ja… Det där uppdraget som även Sveriges television också hade en gång i tiden. Hur det står till idag vet jag inte. Men jag vet exakt hur man tillverkar kondomer av fårtarmar. Och det, mina raringar, är en kunskap man aldrig vet när man kan behöva i framtiden. Så det!

Fel

Det var ju faktiskt enklare förr. Det var högern och vänstern. Blått och rött. Ditten och datten. Och så lite dutten i mitten. Men idag? Bara en enda stor gegga av oheliga allianser.

Inte politik för allas skull utan politik för politikernas skull.

Inte visioner utan angrepp på senaste utspel från någons sida. Oavsett fråga. Oavsett tro. Finns det nån tro? Det gör inget om man säger emot sig själv från förra veckan, bara man framför sitt besked med rätt tonläge och emfas. Leta fel, peka finger, se till att motparten rasar i nästa opinionsmätning. Det är ett sandlådekrig som vi andra tvingas bevittna. Vi som röstat fram dem. Hur var det? Populasen mot asen? Asen mot populasen? Det är många ”mot” numera. Det är nästan inga ”med”.

Och ska man med på nåt tåg så är det skam- och skuldtåget. Det tuffar konstant genom Sverige. Det är det enda tåg som aldrig är försenat. Ni är väl med allihop? Ni känner väl skam och skuld för än det ena, än det andra? Allt är visserligen nån annans fel men vi ska skämmas, vi ska skuldbelägga varandra. Vi är dåliga människor. Och vi ska banne mig finna fel hos alla andra också. Det är det enda spelet går ut på numera. Inget är bra. Inget får vara bra. Och blir det bra så angriper vi det också. Då är det säkert något som vi gjort fel på vägen. Vi har säkert gjort fel och borde hänga med huvudena i skam. Medan någon pekar finger åt oss.

Allt är fel.

Tiden bär man i bröstkorgen

Hon talade febrilt inför klassen. De gick igenom hela musikhistorien i snabba, hastiga meningar. Hon stötte ur sig fakta, drog linjer och ristade hektiska anteckningar på tavlan; förband decennierna i oheliga allianser, krokiga spiraler och spikraka motorvägar, explosiva som molotovcocktails. Ungarna satt som förtrollade. Dessutom drack hon ogenerat ur vinglaset hon hade framför sig. Hon kallade bordet för katedern. Ungarna var förstummade.

Den äldre mannen kom in för att checka lektionen och såg tavlan, stirrade förvirrat några sekunder innan han höjde armarna i en segergest och skrek: jävlar! Vände sig sedan ut mot klassen och gapade högt: vicken jävla lektion ni haft, ungar! Jag får gåshud!

Han bevisade det genom att vifta med sina armar där håren stod rakt upp. Lärarinnan – var hon ens lärarinna?  –  drack vin och log belåtet.

– Vilket fruktansvärt, ohyggligt, svårbegripligt, überhärligt och underbart århundrade det var, nittonhundratalet! Sa han och hon nickade instämmande.

Så stannade han upp och insåg det faktum att ingen av eleverna ens var född under det förra århundradet. Han såg hjälplöst mot lärarinnan som direkt förstod vad han tänkte och lakoniskt sa: ”som att stirra ned i en avgrund, eller hur? Tanken svindlar. Den är obegriplig.”

Han nickade. Ungarna satt tysta. Varför hade de en lärarinna som drack vin under lektionstid? Som knöt samman Vietnamkrig och hippies och nassar och punkmusik och jazz och Stravinskij och så Amy Winehouse med nån konstig låt från 1927 och som talade om shimmy, strut, one-step och charleston och storbandsorkestrar, depression, maratondanser och döden för la belle epoque, som talade om skyttegravar och morfin- och amfetaminmissbruk och krigspsykoser och korrupta politiker över hela västvärlden och konsten, om fosterlandskärlek och så mera om konsten, ständigt den här konsten? De förstod inte men de älskade plötsligt att vara i skolan. Det var något okänt och stort som smugit sig in i letargin, i de sega eftermiddagarna. Den ordinarie läraren sjuk. Och därför detta oväntade, jättekonstiga men skithäftiga.

                                                                                       *

Nu pekar hon på en av eleverna i främre raden. Hon ler med vinblå tänder.

– Du, du… fattar du? Tänk dig att du reser bakåt i tiden, du ramlar baklänges genom alla årtionden och hamnar på en plats hundra år innan du föddes… du, fattar du? Tänk hur underbart att veta att du kommer att finna likasinnade där. Såna som tänker som du, känner som du, gillar att uttrycka sig som du. Det är det fina med historien. Historien, den är inte dammig och stendöd, den är någon du bär i bröstkorgen, ömt som en kattunge… Var varsam med den. Ta hand om den. Göd den!

Hon går fram och knackar honom i bröstet med ett finger. Hela tiden ler hon stort mot honom, mot klassen. Hon står där som en galen ängel i sin vida långa kjol, sina snörkängor och sin svettiga blus. Håret i oordning. Leendet skär som en ljusbåge genom skolsalen. Vilken tid kommer hon själv ifrån? Ungarna ruskar på sig, vill skingra förvirringen som lagt sig runt dem som ett rökmoln.

– Du bär historien här inne, fortsätter hon utan att ta fingret från hans bröstkorg. Du är historien. Den dunkar i ditt hjärta, i ditt blodomlopp. Den är du. Tro aldrig något annat.

Så vänder hon sig mot mannen som kom in och avbröt lektionen. Säger:

– Vi som föddes på 1900-talet. Vi är snart i minoritet. Vi begriper det inte. Tiden löper så fort. Vi visste allt och hade hela världen i våra små skitiga nävar. Vi visste bäst. Och vi var så stolta över att vara de där sällsynta människorna som bara finns en gång vart tusende år, vi som fick uppleva ett millennieskifte. Och därefter födde vi fram den här krillen… de här små räkorna… ur våra sargade underliv.

Hon vänder sig mot klassen och gör en svepande gest, ler med hela ansiktet. De ler ofrivilligt tillbaka. De fattar inte allt hon säger men sättet hon talar på får dem i gungning. Deras små själar rycker fram och tillbaka som i en ilsken tango. Nu är de villiga att följa henne till världens rand och hoppa rakt ut i det okända.

Hon känner det. Han känner det. Ungarna känner det.

Solen skiner in genom de smutsiga skolfönstren. Det är i början av 2020-talet. Utanför står en värld och hummar sin eviga sång. Samma sång som likförbannat alltid upplevs som ny av dem som lyssnar för första gången. Krillstimmen. Barnen. Flisorna. De vassa briljanta små skärvorna ur tidens söndersprängda glasruta.

Hon dricker ur sitt vinglas, ställer ned det med en duns på det hon kallar katedern. Går mot dörren. Säger inte ens hejdå. Ger inga läxor.

Opium

Frankrikes vingårdar, de fetsvullet gröna och lätt arroganta… Eftermiddagstrion med slippriga stråkar och avslagna drinkar… Bryan Ferry Orchestra spelar The Only Face på constant repeat. Och de där tanterna, de halvvissna i hattar och med suddiga blickar… Alla de där evinnerliga somrarna på rad. De där, självklara och trista som TV-repriser.

Och så du och jag flera timmar efter uppvaknandet i de där dävna dagarna utan färg, utan smak. Vi simmar som som bleka guldfiskar, dövstumma, patetiska, sömngångaraktiga. Ja, allt det där… alla de där bilderna, minnesskärvorna ur tidens spegel; allt det där samlas, hopar sig och mångfaldigas under några få minuter en sommardag 2021, i konvulsioner, i små korta, korrekt militäriska uppkastningar.

Och så ligger vi där, utsträckta på en jävligt trött gräsmatta som leds av våra kroppar; vi ligger där som gamla kvarglömda handgranater från ett djävulskt, ettrigt krig. Vi ruttnar i solen. Det är sommar. Det är alldeles för varmt. Och vi provar att svalka oss med lagom obscena dagdrömmar om Frankrikes vingårdar, de fetsvullet gröna och lätt arroganta. Farmor i spetskjol vacklar runt med skallen full av syndiga tankar. Den ruttna maten på bordet och alla flugorna i en pervers tango…Inte en enda jävel spelar dragspel. Och man undrar varför man överhuvudtaget lever? Ge mig opium. Nu!

Morgonstund har guld i mund

Kalla mig elak men jag njuter av min morgonstund där jag sitter på balkongen medan parkeringsvakten utanför går en runda och lappar bilarna. En efter en far morgontrötta grannar ut genom porten och kommer med den ena bortförklaringen efter den andra. Jag lyssnar fascinerat på kvinnan som påstår att vi har stambyte i kvarteret. Jaså? Det har jag inte märkt. Varför stambytet skulle inverka på hennes parkering är mera oklart. Hon drar något om alla barnen och tvättstuga och inte hinna med men det ändrar inget i sak. Så provar hon med att önska honom en ”fortsatt god dag”. Han veknar inte, svarar bara lakoniskt ”detsamma”. Fotar av bilar och trycker ut sina långa gula remsor. Jag sörplar mitt kaffe och ser hur hon svettas i morgonsolen.

Nästa granne kommer ut just som parkeringsvakten börjat avlägsna sig. Han skriker högljutt. ”Vad fan, vad fan, vad fan gör du? Har du lappat min bil, din jävel?” Parkeringsvakten svarar sitt lugna ”ja” och förhåller sig omedgörlig och stilla medan min skäggige granne härjar vidare tills svordomarna tar slut. Parkeringsvakten avlägsnar sig och jag inväntar nästa granne; han med hunden som han alltid lyfter upp de sista metrarna innan porten. Varför är oklart. Kan hunden inte gå själv?

Skägget gnölar nu sin sorg inför hundägaren. ”Vad fan, va, vad fan han lappade mig, mannen, fattar du?” Hundägaren säger, inte utan skadeglädje, ”ja, jag kom på det igår kväll och flyttade bilen. Hur mycket fick du?”

”450 spänn, jävla skit, den mannen alltså, vad fan…”

”Jag har aldrig varit med om att de lappar bilar på den här gatan förr?” säger mannen lite klädsamt ursäktande där han står med hunden upptryckt i famnen. Innerst inne är han skadeglad som tusan. Jag kan se det från min plats. Jag är också skadeglad.

”Nej, nej, vad fan, jag har blivit lappad här många gånger” invänder den skäggige. Jag undrar i mitt stilla sinne varför han inte lärt sig något av detta?

Men jag har ingen bil. Jag gillar bara att sitta på balkongen om morgonen och känna skadeglädje. Sån är jag.