Plötsligt händer det… väl?

Fyllfinken utanför har lärt sig en ny tonart. I månader har han entonigt lockat på en hona, men eftersom han saknar ordinarie sångkunskaper har det visst inte blivit något i år. Jag har länge kallat honom för fyllfinken, för han låter lite berusad. Om jag inte hör honom på några dagar blir jag orolig. Har han dött? Var det grannens katt, hon den där feta med lömsk blick?

I gryningen idag drar fyllfinken igång. Först den ordinarie repertoaren och sedan – kabam! – något helt nytt. Jag blir helt häpen och tappar frukostmackan. Kanske blir han lika häpen för han tystnar abrupt. Vad var det där?!

Kanske öppnar sig nu en helt ny tillvaro för min lille Caruso? Jag önskar honom det, liksom jag önskar mig själv något nytt. Det känns som om det är på tiden. Skinnet börjar bli lite trångt. Tillvaron, den inrutade och vanliga, behöver lite ny sprätt. Nya infallsvinklar, nya toner, nya möjligheter. Vet inte vad, vet bara att jag välkomnar något nytt nu.

Efter fyra år i Lillhålan inser jag att jag blivit småstadstjej på nytt. Efter ett vuxenliv i diverse storstäder har jag återvänt till något som påminner om platsen där jag föddes. En småstad. Med allt vad det innebär. Jag ser dock regelbundet till att doppa tårna i Köpenhamn varje vecka. Men ändå… det lugnare tempot passar hjärtat bättre. Men jag undrar fortfarande vad jag gör här? Kommer den här tiden att vara en parentes i mitt liv? Eller kommer den att framträda tydligt utmejslad och viktig när jag ser tillbaka?
Jag äter upp mackan och väntar på fyllfinken. Han låter mig vänta. Som karlar gör.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om det inte känns, vad ska man då ha det till?

Kråkorna snackar mycket utanför mitt hus, kanske tror de att jag begriper vad de säger? Jag tror det är något om hösten som är på ingång. Lika lång som ett Pink Floyd-intro.

Är ledig i några veckor. Planer och icke-planer lindar sig kring varandra i skallen.

Jag tänkte masa mig in till fotofestivalen i Landskrona. Hoppas på bilder som känns rejält. För om de inte känns, vad ska man då ha dem till?

Vissa bilder kan ju sätta hjärtat i kraftig svängning, ni vet. Porträtt, stadsscener, gränder, svartvitt, nattliga exteriörer… ansikten på folk man vill känna och kan låtsas att man redan känner… och så blir man slängig i rörelserna, man blir nonchalant och lätt i stegen… munnen uttalar främmande ord olikt ens vardagsjag. Sånt hoppas jag på… när man blir så där slängig… så där slängigt som Julio Cortazar bär ciggen i käften och man får en smak av kontinenten i gommen. Hjärtat rister av längtan, man spelar musik högre än man borde och vill dricka sig full. Bli omfamnad av en främling och skita i allt vad vardag heter. Ta mig ut i världen, fyll kroppen med sleazy jazz och lägg en varm näve på vardera skinkan, släng med håret, olja blick och tunga… för nu är det dags!

Knatar till ICA. Skosnöret går upp.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Fruntimmer, unga män, grytor och sånt där viktigt, ni vet

På fejsbuck dyker det upp en bild på Patti Smith. Den är fin.  Hon sitter vid sitt cafébord, tittar ut i tillvaron. Jag gillar hennes rangliga uppenbarelse. Hon känns trygg. Det där som var uppkäftigt och farligt är fortfarande uppkäftigt och farligt men eftersom jag är så rasande gammal numera så känns det uppkäftiga och farliga tryggt. Man har växt i kostymen. Om Patti vill får hon bo i mitt gästrum. Jag sätter till och med upp gardiner för hennes skull – om hon vill alltså. Jag konstaterar att hon blir snyggare ju äldre hon blir. Undrar om det gäller mig själv också?

Jag besökte som hastigast en visfestival för nån vecka sedan, mest av en slump. Marie Bergman framförde någon slags hemgjord jojk. Det var väl inget vidare men hon var väldigt vacker med sitt blekta hår och sin bruna hatt. Jag har börjat förälska mig i äldre kvinnor. Det är ett gott tecken. Äldre kvinnor och yngre män. Det är som det ska vara. Man håller hjärtat igång.

Nedräkningen har börjat. Jag räknar dagarna tills jag drar till Skottland. Där har jag hyrt mig en tvårummare av en kille som heter Ross, utan TV men med öppen spis. Det ska bli bra. Det kommer att regna på mig och jag ska bara gå omkring och låta öronen dränkas i den där härliga dialekten och jag ska provsmaka whiskys och förhoppningsvis finna fram till hav och berg och ropa hej. Det blir min present till mig själv efter ett år av sjukdom och skruttighet. Nu mår jag bättre än på länge. I höst fyller jag jämnt och jag ger mig själv några skotska ösregn i present. Till att börja med. Det känns som om det ligger ett eller ett par riktigt snuskiga äventyr och kokar i grytan. Men grytan är stor och jag når inte riktigt upp att kika över kanten ännu. Så fan vet vad det blir av det hela. Men vagabonden i mig är vid gott mod, spottar över axeln och småflinar.

I magen morrar en längtan efter fler konstutställningar. Jag satsar på Lillhålans fotofestival som börjar på torsdag och varar i dagarna tio. Festivalpasset hänger på dörren till frysen och fladdrar till varje gång jag går förbi. Själen blir bångstyrig och krumbuktar sig. Den vet vad som väntar. Good shit. Förhoppningsvis. Det gäller att fylla på med intryck och uttryck. Så man inte dör. I förtid.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Lite wienskt, lite peniskt

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Jag glor på Klimt-filmen med John Malkovich i huvudrollen, en surrealistisk drömsk rulle av den där venezuelaren Ruiz… Malkovich sätt att mejsla fram varje litet ord som vore det små sylvassa men spröda kakverk gör något med mig, jag vet inte vad, men det känns nedanför naveln. Klaus Kinskis son, Nikolai,  är med i filmen. Han gestaltar Egon Schiele, med manierat kroppsspråk och spretande fingrar. Snygg så det svider, så klart, men helt väck.

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Under en vecka i Wien för några år sedan följde John Malkovich mig i hasorna, osynlig men märkligt påtaglig, iklädd skrynklig vit kostym, hatt och käpp. Det var minst lika surrealistiskt som den här filmen men trevligare. Vi förde långa dialoger om konsten och livet. Han hade alltid så bra svar. Vi åkte spårvagn också. Jävla Malkovich, var tog du vägen? Jag saknar dina lakoniska elakheter i örat.

Det är lördag och min tolvåriga Cragganmore luktar blommor och smakar som vaniljrån och jag tänker bourbonfat, den här whiskyn måste vara lagrad på bourbonfat… och så går jag och googlar och det visar sig att jag har helt rätt och jag gör vågen för mig själv. Ty jag sitter hemma och nördar, jag glider in och ut ur drömska filmsekvenser på skärmen och vill inte ta del i något som sker utanför mina väggar. Inte nu.

I Wien ligger de svulstiga palatsen fortfarande som stora överjästa degar. En självgod håla, Wien, men det är också staden där John Malkovich kan dyka upp på en spårvagn och slå följe med dig utan att du bett om det. Jag tänder lampan med pärlfrans och minns när jag köpte den på den lilla bakgatan… minns hur nära det var att jag struntat i alltsammans och lämnat den där i skyltfönstret. Det gjorde jag nu inte och det är jag glad för idag.

Wien är också staden som bjuder på öl i penisglas. Det finns ju bakgator för allt som ni ju säkert vet.

När den där penisölen kom in reste sig John Malkovich, såg kort på mig och tog sin käpp och försvann. Jag blev ensam kvar.

2 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Konst, Whisky

Sotig kärlek

Pelle Osslers bilder har beskrivits som svarta. Vete fan om jag håller med. Jo, det är mycket svärta och sot, men där ryms så mycket mer. Så mycket dov rytm. Som musik, ni vet. Skum musik. Inte en hitlåt i sikte.

Själv har jag svårt att hålla isär ord, musik och bild.

När jag ser bilder – fotografi eller måleri som är bra – då hör jag automatiskt musik i mitt inre.

När jag läser något bra eller själv skriver, då är det rytmen det handlar om. Och ordens färg. Bra ord exploderar med färg på duken. Under läsningen alltså. Färg och form som glider in i varandra till musik.

Och när jag hör musik som är bra, då rullar det igång en film på insidan av skallen. Bilder av alla de slag.

Så de där tre flyter samman för mig, jag gör ingen åtskillnad. När det är som allra bäst då hänger allt ihop. Då är allt som det ska. Och världen bågnar, brister och exploderar. Kittlar dödsskönt i kistan!

Men har jag inte musik, ord eller bilder – då blir själen liksom anorektisk… utsvulten och ledsam. Den behöver bränsle, puls, rytm och färg. Även om färgen heter svart. Svart är en fet basgång. De olika skiftningarna av grått går från vispande lena jazztrummor till mördande hård ångest och tillbaks till lätta fågeldun igen. Men allt hänger ihop. Sen får man kalla det bild, musik eller litteratur. Men i skallen hänger de samman och skickar blodet genom ådrorna – håller en vid liv. Så där som det ska vara…

*

Jag äntrade båten på väg ut till ön och det blåste otroligt hårt, regnet piskade och jag satt där och läste On the Road i en gulnad pocket jag funnit på loppis och tänkte ”jösses vad den har åldrats och tänk ändå vilket intryck den gjorde på mig när jag var ung”… och båtfan krängde ut över gamla boaormen Öresund. Den silvergrå som det inte går att flirta med hur man än försöker. Genom fönstren, ute på däck såg jag den lilla hunden springa omkring, tuffare än nån av oss passagerare. Han gled några meter, skällde och viftade med svansen som om det var världens party.

Väl på ön var jag hemma igen. Sådär som jag alltid känner mig hemma där. Varje gång jag kliver iland och känner lukten av mitt kära grå Öresund börjar den feta katten inuti mig att spinna. Allt blir så hemvant och tryggt. Spelar ingen roll var jag officiellt bor, ön och jag har en hemlig deal oss emellan. När jag sätter ned fötterna där biter hon sig fast i mina anklar och allt blir självklart igen. Hjärtat stillar sig.

För många år sedan drev jag ett litet hotell på andra sidan jordklotet. Dit kom guldgrävare och oljeborrare från öknen och bodde under sina lediga perioder. Dit kom också några italienska antropologer för att studera aboriginerna. En av dem förälskade sig i en av männen från stammen och han flyttade in på hotellet. Han hette Errol, hade långa dreadlocks och skrattade som raspigt sandpapper. Han och jag tillbringade några magiska dagar långt ute i vildmarken en gång, med levande larver till middag och AC/DC på högsta nivå – men det är en annan historia. Dock, Errol berättade för mig om den vita måsen som var aboriginernas symbol för kärlek. Jag tyckte det var så vackert. För hemma i Sverige så var ju måsen liksom stockholmaren skränig och hade låg status. Sket och skräpade ned.

I Västaustralien är måsarna gigantiska; vita vackra bombplan! I Perth finns en landningsbana från 1920-talet som idag är omgjord till Langley Park och omgiven av palmer och joggingstråk. När jag bodde där brukade jag ibland smyga mig dit efter mörkrets inbrott, för där i det gigantiska avlånga området numera täckt av gräs, där invid den trögflytande breda Swan River, där samlades varje natt tusentals måsar för att sova. Jag tog mig ned för backen från Hill Street och sprang så rakt in i flocken. Måsarna vaknade under fruktansvärda skrin, de sket och hade sig, flög in i varandra och fjädrarna regnade ned över mig som konfetti. Tro mig, har du aldrig provat att springa in i en lyftande flock av tusentals fåglar har du aldrig riktigt levt!

Efteråt gick jag hem till hotellet med nävarna fulla av fjädrar. Med fläckar av vitt i de svarta spetsarna. Kärlekens symbol, som sagt. Från total tystnad till plågsamt skrän.

På ön har Pelle Ossler hängt en tavla med måsar som lyft. Deras platta Kalle Anka-fötter slår emot mig från fotografiet. Jag börjar le för de startar en gammal kär film i mitt inre. Och när jag ser tavlan med den ensamma majestätiska måsen som flyger i lika stora fält ljus som mörker är det svindlande nära att jag lägger höstens skottlandsresa på hyllan för att istället köpa tavlan.

Och sen vänder jag mig om och möter den uppfordrande blicken från en kråka eller råka eller vad fan det nu är och då ger jag liksom upp… För dagen innan har jag införskaffat en svinaktigt dyr och svinaktigt vacker uppstoppad råka från Jylland som jag förälskat mig i. Och nu är det som om jag ställs inför hans porträtt. Sammanträffanden som känns självklara och förunderliga på samma gång.

Det är gott att se utställningar som får igång ens inre biograf. Jag känner att jag längtat efter detta. Att bli berörd, javisst, men också att få fart på den där gamla gistna inre projektorn som vevar igång en själv. Med den här fotoutställningen händer något inuti mig. Jag tänker att jag är lyckligt lottad. Två bra utställningar på kort tid. (Den andra har jag skrivit om här).

Osslers bilder från ön skiljer sig från de gängse turistbilderna som jag är så van att se; de där starkt kolorerade med gula fält och gnistrande blå himmel och alla de lyckliga turisterna på sina jävla cyklar… Här är de i avsaknad av färg. Nästan hotfulla. Jag glider in i dem och känner igen mig fast ändå inte. Idyllen blir kriminell. Det stilla, dovt hotfulla känns mer sant där jag står och glor på vyer jag sett i verkligheten hundratals gånger, men som här mejslats ut och förenklats till en ny självklarhet.

Efteråt är jag tung i kroppen men förnöjd. Märkligt laddad fast i slow motion.

Just nu finns Osslers bilder att se på Galleri M i Eslöv – augusti månad ut. Förhoppningsvis dyker de upp nån annanstans, i närheten av dig, i framtiden. Får du chansen så ta den. Ha inte bråttom. När man har för bråttom ser man inte ett skit. Men det där vet ju minsta barnunge. De hemliga nycklarna delas bara ut till dem som har vett att lyssna till tolvtaktaren som heter hjärtat.

2 kommentarer

Filed under Konst