Antydan till ro

Nystädad balkong. Ett helt års spindelväv och gamla löv och sot och fågelbajs tvättas bort. En nyinköpt liten stol placeras där, liksom ett bord och ett gäng pelargoner. Jag placerar stjärten därute, hörlurar på, Pink Floyd från spåttan och Bengt Liljegrens bok om samma band i knäet. Sommaren kan börja. Jag känner en antydan till ro för första gången på länge.

På taket till huset tvärs över gatan har familjen Mås fått ungar. En liten grå boll ramlar nedför tegelpannorna, kämpar som en sate för att komma upp på taknocken igen, alltmedan mamma Mås skriker som om kniven sitter i henne. Jag följer dramat med andan i halsen. Ska den ramla ned på gatan eller klara sig? Den klarar sig. Syd Barrett tar LSD. Pink Floyd dönar i öronen. Det är spänstig ung sommar. Jag känner som sagt en lätt ro.

Men tankarna är långt fram i tiden. De krumbuktar sig,  vrider och vänder på diverse idéer. Har jag inte fått jobb till hösten, har det inte lossnat fram i september – ska jag dra till medelhavet då? Kan jag finna mig ett frilansgig över vintern? Kanske höra med M och W om de behöver kattvakt i Grekland? Jag vattnar deras plantor, matar deras katt, städar deras hus.. mot en sovplats, en skrivplats..?

Får jag inget jobb till nästa sommar i gamla Svedala – ska jag magasinera/sälja av det jag har och flytta utomlands igen? Och varför, varför är det så att jag inte kan se mig själv bli gammal i Sverige? Varför tror jag alltid att jag kommer att sluta mina dagar i ett annat land? Den tanken har förföljt mig i decennier. Fråga mig inte varför. Skänker tanken mig ro? Tveksamt.

Jag vill ha en plan. En slick och läcker fan.

En sån plan som Sickan hade.

En som styr upp,  balanserar planeten som är jag därute i rymden och för mig framåt.

Tills den kommer helt på plats lyssnar jag på Pinkan och tänker på Syd, snygg men helgalen. Kreativiteten som spritter jämsides med den sorgliga vanvettigheten, missbruket, tragiken… Men sen tänker jag på hur en solnedgång i Grekland månne kan te sig, hur kallt det kan blåsa från bergen, hur fiskarna kommer in med båtarna till hamnen och månen stiger över himlavalvet… och så lyssnar jag på Shine on, you crazy diamond och inser plötsligt att det jag känner i kropp och själ just nu faktiskt är… ro. För första gången på länge.

Det går några timmar. Solen börjar bli tung i arslet, halkar ned mot horisonten alltmer.  Pinkan, (som ju egentligen inte är särskilt bra – kan vi inte bara enas om det?), tar slut och när Yvonne Ellimans flytande kolasmetsröst i If I can’t have you hälls in i örat minns jag Saturday Night Fever och barndomsåren. Jag minns hur jag som unge lånade hem alla sexton mörkröda skinnband av Svenska slott och herresäten från det lokala biblioteket och råpluggade ägarelängder hos den svenska adelns alla gods, från norr till syd.

Jag var ett barn som lyssnade på amerikansk disco, pluggade svensk historia och gjorde ritningar över slott och herrgårdar. Inte teckningar föreställande hus med tinnar och torn. Nej, arkitektritningar där varenda skottglugg, varenda dörr var upptecknad och tjockleken på murbruket antecknat. 10-12 år och besatt av detaljer… det var jag, det. Allt medan John Travolta åmade sig i tajt vit polyesterkostym och Beethovens femma i discoremix ljöd genom mitt barnrum. Då tillvaron var fylld av blandningen viktoriana, stormaktstid och biedermeiermöbler i björkfanér samtidigt som Giorgio Moroder fyllde dansgolven med fejkidoler som i verkligheten var tyska anonyma studiomusiker. Vilken härlig hybrid, vilken orgiastisk självklar yra alltså…

Indiska sålde patchoulirökelse i form av askar med 12 små pyramider som doftade DIVINE och alla hade stormönstrade tapeter och heltäckningsmattor hemma, gillestugor i sjukligt gul furu firade triumfer… och det var fortfarande ett par år kvar tills bokstavskombinationen, den märkliga otäcka som formade ordet AIDS, gjorde entré och det inte längre var comme il fault att åma sig i tajt polyester och platåskor… då DÖDEN trädde in med ett grin och allt liksom tystnade. Själv brottades jag med tonåren, tyst och innesluten… mediterandes i timtal över mina slottsritningar.

Sen då? The Clash gjorde gudskelov entré; jag städade undan slottsritningar och rökelse utan nån större tvekan. Fan vet hur det hade slutat annars.

Allt det där minns jag, på en nystädad balkong, med Yvonne Elliman i hörlurarna, med familjen Mås skrikande på taket mittemot, en eftermiddag i juni 2019.

En antydan till ro? Jo. För en stund. Gott så.

 

Annonser

2 kommentarer

Under Uncategorized

Balans

IMG_20190523_111359

Det luktar sjukdom ute. Nån slags klibbig, kvalmig åskvärme i kombination med stillastående vattendrag får mig att känna mig som om jag vandrar rakt in i koleran när jag sticker ut näsan. Det är svalare inomhus än utomhus. Obalans. Men jag tvingar ut mig själv. Det är döden därute.

I vägrenen sitter gubbarna i orangea västar och slokar. De har satt upp bommar överallt och stängt av gångstigarna men de orkar fan inte jobba. De ser generat på mig när jag hasar förbi och jag ger dem ett bistert ögonkast ty såna är jag bra på. En egenskap jag förädlat de sista månaderna. Nu är jag vass som en svärdsklinga. Slickar inga rövar. Får heller inte min egen slickad. Tillvaron är bister. Mina ögonkast likadana. Balans alltså.

Jag minns plötsligt den gamla svenskläraren hemma i obygden. Hon som kallades Ugglan för att hon hade så stora glasögon. Blicken där innanför kunde skära genom stål och fick oss ungar att brista ut i nervösa fniss varje gång hon gick förbi. Tanten var helt väck; hade nån idé om att man kunde utjämna kroppstemperaturen jämte miljön genom att gå klädd i täckkappa mitt i sommaren. Balans. Där skred hon fram med tre meter långsjal kring halsen och konstanta ryckningar i ansiktet. Ju varmare ute – ju mer klädde hon på sig. Ugglan! Henne glömmer man inte.  Lagom till midsommar var hon helfordrad som en Michelingubbe.

Överhuvudtaget var obygden full av märkligheter. Där fanns Karamell-Sven som sålde flera år gamla dagstidningar där han for omkring på sin moppe; Myrbo-Anna som aldrig tvättade sig, (man kände henne på en kilometers håll), som sket i ICA-kassar som hon hängde på en spik utanför sitt köksfönster… och så kvinnan som allmänt gick under benämningen ”Åklagarn’s kärring”. Hon som friserade sig med fyra korkskruvslockar som hängde och vippade på varsin sida ansiktet när hon gick. Balans. En sån där frisyr som Tant Grön hade i Elsa Beskows saga, ni vet. Åklagarn’s kärring påstod att hon frös jämt för hon hade ett hål i huvudet där vinden drog in. Ingen sa emot. Det var så uppenbart att hon hade rätt.

I mitt kvarter har nån oavbrutet flaggat i sin trädgård sedan ett par veckor. Uppenbarligen någon som älskar den svenska flaggan och anser att den ska ståta mot himlen dygnet runt. Skit i reglerna, det finns alltid nåt att fira liksom… Kanske firar man nassarna som sprang runt så käckt på Lunds gator och torg i förrgår kring lunch och knockade folk? Vad vet jag. Vissa lär tycka de är rara pöjkar; småfeta keruber, obildbara keldjur med skev verklighetsbild och fotsvett. För Sverige i tiden.

Jag vandrar hemåt över den gamla kolerakyrkogården intill havet, den som numera är lekplats. Ha!

Inavel. Tidelag. Hembränt. Självmord medelst hagelbössa. Bajsa i ICA-kassar. Ta ungarna ur skolan. Säga vad man vill, svensk landsort är finfina grejer! Banjolirare överallt. Himlen blå. Flaggan i topp. Och i storstaden sitter jättebebisarna på Söder, rynkar på näsan och broderar ”PK” prudentligt på sina nattmössor.

kuvös

Sa jag att det luktar sjukdom därute?

Jag går hem och stänger dörren om mig. Ordentligt.

5 kommentarer

Under Uncategorized

I detta satans vakuum

Måndag. Black Dog med Led Zep och tredje koppen rävgiftskaffe. Ute stiger himlalampan allt högre. Har en sönderhackad natt bakom mig som lämnat mig i skärvor. Rävgift räcker inte men det får duga. Ännu en vecka framför mig, en väg in i intigheten.

Efter fyra månaders arbetslöshet, i detta satans vakuum, brottas självföraktet med allmänt hat mot allt och alla. Rädslan, den förbannade råttan, som gnager och gnager på vartenda dygn, lämnar hål i allt som är jag, allt som är mitt.

Och nu sommarhelvetet som står därutanför och fjollar sig. Jag vill inte ha sommar. Pallar inte denna upphaussade årstid som får folk att tappa sans och vett.

Men Led Zep i hörlurarna funkar. Om det är högt. Skyhögt. Kaffet har kallnat förstås.

fru dödinnan och skuggorna på väggen

2 kommentarer

Under Uncategorized

Homoerotik, pang-pang!

Homoerotik. Smaka på det ordet. Det är tydligen extremt lockande att använda om man får tro de tidningar som hittills skrivit om GAN-utställningen i Stockholm i sommar. Varenda text är pepprad med ordet homoerotik. Jag kan inte låta bli att garva. Lille Gösta. Men är du i Stockholm, gå och se GAN, han svänger som fan!

För övrigt undrar jag varför media är så snabba med att rapportera om skjutningar i USA. Är det en nyhet; att folk skjuter i ett land där varenda käft tycks bära vapen? Det borde väl vara mer regel än undantag…? Nä, jag upprörs inte över skolskjutningar och vad det nu brukar handla om… Däremot  upprörs jag över USA:s vapenlagar. Först ropar de på sin rätt att knöka ned en pickadollar i fickan, även skolbarn, sen gråter de i världspressen över att nån galning går amok och skjuter. Ja, vad fanken trodde ni skulle hända liksom?

Vi har haft en fin vår, en perfekt sådan, om ni frågar mig. Ibland är den ju över på en kvart. Man längtar hela vintern och så slår häggen ut med en sommarsmocka. Icke i år. I år har det varit vår i… vad blir det… två månader? Perfekt. För mig hade det gärna kunnat få fortsätta så här. Ett halvår vår följt av ett halvår höst. Det där andra som brukar stånka in och bre ut sig emellan kan vi slopa. Så överskattat. Alla blir ständigt besvikna på att det är för mycket eller för lite av allt: värme, snö, regn, whatever. Ett evigt gnällande. Vi svenskar ska ha konstant vår och höst. Varför? Det är ju solklart. Det är LAGOM!

Så vad nu? En helg står för dörren. Stockholmarna kan fylla den med homoerotik (där kom det igen) på Sven-Harrys museum. Ni andra får väl trösta er med hundpromenader och hembränt. Själv smeker jag mitt nya husdjur passiviteten, odlar magsår och tänker på döden. Utanför sovrumsfönstret har syrenen blivit brun. Jag tror jag väljer fisk till middag.

IMG_20190531_162428

Sista maj 2019. Lillhålan vid Sundet. Ingen homoerotik så långt ögat når. Allt var bättre förr.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Miss Piggy was here liksom

-Jag har ingen sexlust längre! utbrister hon med lika delar häpnad som ilska. Inte ett jävla dugg. Jag vill varken knulla eller onanera. Tänk om jag lever till jag blir 90 bast. Tänk dig! Det är ju flera decennier dit – och ingen sexlust?! Jag kan ju lika gärna skjuta mig direkt. Men först vill jag skjuta alla andra jävlar. Jag hatar alla! Jag gör verkligen det! Det finns inte en enda jävel på den här jorden som jag gillar. Jag vill ha ihjäl allesamman. Och sen skär jag halsen av mig. Ska fan leva i den här tiden, va? Domedagen är nära. Fucking harmageddon blues, vi är på väg mot avgrunden med en rasande fart, hördu. En rasande fart! Snart störtar vi ned i helvetet och då ska du få se på grillbrasa.

-Du ska inte ta och lugna dig med rosévinet?

-Vad menar du? Syftar du på den här rosa kärringsaften? Miss Piggy was here liksom? Skit i det du. Jag är så heligt jävla förbannad. Jag är en missil. Jag vill blåsa hela förbannade samhället åt helvete. Fan, jag tror aldrig jag varit så kokande jävla förbannad som nu!!!

Ilskan som väller upp inom henne… det är nog hormonerna. Hormonernas krig. Världskriget. Klimakteriet. Det är åtminstone vad jag tror. Säkert du också.

Varenda dag är hon förbannad. Hon slamrar och smäller. Svär värre än alla hamnsjåare tillsammans.

-Vad fan är en hamnsjåare? gapar hon.

Jag kan inte svara. Jag orkar inte. Jag vill vila. Jag vill ha svala rum och ljuva änglaröster. Jag får svordomar som osar, jag får evighetslånga litanior om att domedagen är nära, planeten är dödsdömd och alla jävlar borde dö. Helst för hennes hand. Hon vill ha en bazooka. Hon googlar vapen. Hon vill döda.

-Du kanske borde kolla upp dina hormoner? Ringa vårdcentralen imorgon kanske?

-KÄFTEN! Sätt dig! Håll tyst! Kolla där ute, kolla! Hur fan kommer det sig att ingen märker hur allting står i brand? Hela planeten är dödsdömd, och därute ränner Svenne Banan runt och dillar om sommar och sol och visar upp sitt äckliga vita kött och sina dito brunbetsade jävla solariefejkbrännor och planterar pelargonskit i sina jädra balkonglådor och fittar runt som de värsta hönsen – utan att märka att vi går under! VI GÅR UNDER, SÄGER JAG!!!

Hon skalar potatis. Varje knöl slänger hon i kastrullen så vattnet stänker över bänken.

-Jag blir så jävla arg så jag domnar bort längst ut på näsan. Det bara sticker i huden. Tror du jag håller på att få diabetes? Va, tror du det? Är det diabetes? Var tusan la jag laxröven? Är den fortfarande fryst? Det är ju själva faaan också…  Denna satans förbannade söndag! Gud vad jag hatar allt och alla! Allt och alla, hör du det?!

-Ja, jag hör dig.

-Jag tror jag ska börja knarka. Det är lika bra. Fullt ös bara, in med skiten intravenöst och sen rakt ned i fucking jävla avgrunden. Ligga och slabba i nån trappuppgång med skum kring munnen. Man kan lika gärna dö. Gud vilken huvudvärk jag har helt plötsligt. Och det sticker i näsan, sa jag det? Vad tror du det beror på? Hur länge ska den här potatisskiten koka då? Va, va?

Jag svarar inte.

Jag vill ha tystnad, jag vill ha svala rum och ljuva änglaröster.

-Men vet du? Jag är för arg för att vara suicid. Jag är för satans arg! Det är då själva fan också…

Ur lådan plockar hon plötsligt fram alla vassa knivar och lägger upp dem på bänken framför sig. Så blir hon ståendes och tittar på dem.

-Jävla skit alltså… säger hon stilla efter en lång paus. Jag tror inte jag mår riktigt bra.

-Nä.

Köksfläkten surrar. Potatisen sjuder. Laxröven är fortfarande fryst.

Nu kommer sommaren.

8 kommentarer

Under Uncategorized

3 små ord av kärlek: utflytt, uppsägning, sluträkning

I januari gjorde jag äntligen slag i saken och bytte teleoperatör. De lortarna jag låg hos hade urusel täckning där jag bor. Så jag knatade in hos deras konkurrent, låt oss kalla dem Telenor. Där tjackade jag ny mobil då min gamla uppnått stenåldersstatus. Faktum är att killen, låt oss kalla honom Telenor-killen, blev riktigt medlidsam när han såg den gamla blinglådan.

-Du kommer att få ett mycket enklare liv nu, sa han stilla och såg mig djupt i ögonen. Jag trodde honom.

Sen, när han insåg att mitt gamla abonnemang hade tre månaders uppsägningstid, fick han nästan ett anfall.

-Det är ju kriminellt!? flämtade han. Såna avtal får man inte skriva. Du har rätt att säga upp ett avtal samma månad.

-Ja, numera ja. Men det är ett gammalt abonnemang serru. I’m stuck with them i tre månader till. Tyvärr.

Telenor-killen ruskade på huvudet och fattade på stående fot ett alldeles eget Telenor-beslut.

-Vi bjuder dig på de tre första månaderna. Här, ta den nya telefonen direkt. Och så kontaktar jag din nuvarande operatör och säger upp ditt avtal. Och först om tre-fyra  månader får du din första nya faktura från oss. Ska vi säga så?

-Bara om jag kan behålla mitt gamla nummer.

-Naturligtvis. Jag ordnar det. Om du vill så fixar jag det direkt medan du väntar.

Så jag nickade bifall och Telenor-killen kontaktade lortoperatören som vi för enkelhetens skull kan kalla 3. Det knappades in grejer på datorskärmen och så var det klart.

-Är det uppsagt nu? Kommer jag att få nån bekräftelse från 3?

-Det skulle jag tro men jag vet inte deras rutiner.

Lugnad travade jag hem med ny blinglåda. Från 3 kom ett brev där de låtsades jäääättebesvikna över att jag nu skulle lämna dem. Ville jag verkligen inte bli kvar som kund? De kunde t.ex. erbjuda mig en ny mobil (samma som jag redan köpt hos Telenor)  till ett bra pris (högre än hos Telenor). Jag ignorerade deras vädjanden och de tre åtföljande samtal med ”extraerbjudanden” som följde.

Mitten av april. Tänker: adjöss 3, hej Telenor!

Överföringen går smärtfritt och efter ytterligare ett par veckor kommer en slutfaktura från 3. Jag har ringt för 54 kronor mellan mitten av mars och mitten av april. Men jag ska betala flera hundralappar ytterligare. Räkningen sträcker sig nämligen ändra fram till 17 juli. Que?!

Ringer 3. Ombeds välja om jag vill identifiera mig med bank-ID eller personnummer. Jag väljer personnummer och knappar in detta. Får idiotfrågan om jag inte vill identifiera mig med bank-ID i alla fall? Så där håller det på i några minuter. Till slut får jag knappalternativet ”tala med en livs levande människa”. Jatack. Äntligen. Det gäller fakturafrågor, ja. Ytterligare 16 före mig i kön. Ja, just, samtalet kostar mig numera x antal kronor i minuten då jag inte är kund hos dem längre. Jättetrevligt. Vad mysigt det känns just nu.

Till slut når jag Lulliga Linda. Hon önskar mig VARMT VÄLKOMMEN. Jag känner mig inte ett dugg välkommen, jag är förbannad! Frågar hur 3 kan ta betalt för ytterligare flera månaders abonnemang? Det är ju uppsagt till mitten av april.

-Ja, alltså… du har flyttat ditt nummer.

-Exakt. Och mitt abonnemang löpte ut i april.

-Nej, då flyttade du ut, så att säga. Men du har tre månaders uppsägning på abonnemanget. Så du måste betala fram till mitten av juli.

-Jag, eller rättare sagt, Telenor, sa upp mitt abonnemang i januari. Med tre månaders uppsägningstid.

-Ja.

-Så jag ska alltså betala fram till april. Inte mer än så.

-Jo.

-Nej.

-Jo. Vi förstod inte att du, eller Telenor, sa upp abonnemanget. Bara att numret skulle flyttas över.

-Driver du med mig? Tror du verkligen att jag skulle flytta över ett telefonnummer och så ha kvar ett abonnemang hos er UTAN NÅN TELEFON?

-Vi har våra bestämmelser. Jag kan tyvärr inte göra något. Hade du fler frågor?

Jag får nån slags metallsmak i munnen. För några sekunder vill jag halshugga Lulliga Linda. Hon som följer order. Hon som önskade mig varmt välkommen. Jag vill halshugga henne. Litegranna.

-Så hur vet ni att jag har sagt upp abonnemanget nu då? säger jag elakt.

-Förlåt?

-Du påstår att ni inte fått besked i januari om att abonnemanget sagts upp? Korrekt?

-Ja?

-Ni tolkade det som att bara mitt nummer skulle flyttas?

-Ja.

-Så varför är mitt abonnemang uppsagt nu då? Om ni inte fattade det i januari, vad är det som gör att ni fattar det nu?

-Ja, alltså… du har gjort en s.k. utflytt, försöker Lulliga Linda. Och därefter så tolkade vi det som att ditt abonnemang skulle sägas upp… med tre månaders uppsägningstid… Hade du fler frågor? Annars får jag önska dig en god dag.

Jag är så förbannad att jag inte kan svara. Lulliga Linda lägger på. Tre minuter senare kommer en förfrågan på min mail. Vill jag svara på en kundenkät om hur jag upplevde servicen hos 3 idag?

OM JAG VILL!

3 kommentarer

Under Uncategorized

Jävla mysig tid vi lever i

Det är en sån människofientlig tid vi lever i. I Alabama har man tydligen beslutat om totalt abortförbud, t.o.m. efter våldtäkter. I Brunei beslutade sultanen Hasse Anal* eller vad han nu heter att homosexuella skulle stenas till döds. Nåt med argumentet att homosexuella inte var normala. Nej, det är mer normalt att vara en av världens rikaste snubbar och bo i världens största kåk (1 800 rum!) och vara envåldshärskare. När världen protesterade genom att hota med att bojkotta hans lyxhotell (!) backade Hasse Anal något. Men dödsstraffet kvarstår. Dock utan stening. Jävla mysig tid vi lever i!

Minns när kollegorna bänkade sig framför TV:n och serien Handmaid’s tale. Den var ju så hemsk – hemsk och bra. Jag såg tre avsnitt och höll på att spy. Den var inte hemsk och bra – den kändes hemsk och snart verklig. Det var val i Sverige just då. Tongångarna hos KD och SD och fan vet vilka lät ju  – och låter fortfarande – som om det skulle kunna bli  verklighet för kvinnor en dag. Jävla mysig tid vi lever i!

mysig tid

Och så allt detta eviga, gnöliga, ängsliga, ensidiga fokus på den personliga skulden och det individuella ansvaret. Det som snävar av tillvaron allt mer för den enskilde. Som enskild ska man ta ansvar för miljöförstöringen. Flyg inte! Ät inte det och det! Köp inte plastkassar! Ta inte bilen! Slösa inte på vattnet! Känn skuld! Känn pekpinnen upp i stjärten! Allt är DITT ansvar. Håll dig ajour med de senaste larmrapporterna. Var alltid beredd på att nån annan vet mer än du och beskäftigt klandrar dig därefter. Känn skulden brutalknulla dig i alla hål. Jävla mysig tid vi lever i!

Igår stod jag i affären och hade glömt min tygkasse. Köpte alltså en plastkasse och fick mig en uppsträckning av kassörskan. Vad ända in i helvitte…?! Jag stirrade så länge på henne att hon till slut kände sig föranledd att själv ”erkänna” (ja, hon sa så… hon erkände – som om hon stod inför rätta) att hon själv hade för många plastkassar där hemma. Det var ju så skamligt. Jag skulle ha frågat henne om det är skamligare än att stena ihjäl folk? Eller tvinga kvinnor att föda efter en våldtäkt? Men jag kom mig liksom inte för. Jag är ju lika menlöst svensk och passiv som hon. Men det är allt en jävla mysig tid vi lever i!

Och ute skiner solen. Fåglarna sätter på varandra. Skiter i skallen på folk. De vet minsann hur man ska leva livet.

*Hassanal hette han visst. Fick googla. But same same.

5 kommentarer

Under Uncategorized