Jag har inte tid att dö, jag vill sätta solrosor

Har haft fyra hyfsat smärtfria dagar på raken, de första sedan juni förra året. Vad det gör med karamellen på axlarna kan man knappt sätta ord på. Det är som om man gått med skallen i en soppåse under tre årstider och sedan sliter nån av en påsen och man vaknar igen!
Går fortfarande och väntar på svar om vad den där lilla bortopererade tumörjäveln var av för sort och om det finns mer skit i kroppen. Men herregud, hade det varit något djävulskap hade jag väl varit döende nu efter alla månader?
Jag är inte döende. Jag har precis slitit väck den svarta påsen från skallen.

Det väller fram bilder ur mig. De slår ut nånstans i bakhuvudet och de ser likadana ut allihop. Jag begriper som vanligt ingenting och det är rätt skönt. Jag ser vidöppna vindpiskade landskap, det regnar och blåser och fåglarna skriar i skyn. Havet är oändligt stort och gråvitt. Jag diggar’t.

Det finns ett litet hus där också, uppe på en liten kulle, med utsikt över vattnet. Vägen upp dit är lerig. Jag har byggt en liten mur mot havet och vindarna och satt solrosor i rabatten innanför. De kommer inte att ta sig men jag bryr mig inte. Jag har ett litet kök med vedkamin. Där hänger lite löst folk på te mellan varven. De bär alla goretex och oljerockar och annat praktiskt och talar på en underlig dialekt. Jag är främling där men jag trivs. Ibland bråkar jag med gästerna. Slänger ut dem. Mest för att visa att ingen ska jävlas med mig bara för att jag är nyinflyttad. Bakom köket finns ett rum knökfullt med böcker och en sliten soffa. Är man snäll kan man få sova över.

Nu är ju frågan den… varför i helvete jag vill till regn, blåst och kyla? Det där huset ligger inte vid medelhavet, det är ett som är sant. Snarare på en ö nånstans i Nordatlanten…
Varför krånglar jag till det för mig? Och varför svär jag så satans mycket nuförtiden?

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

Barndomsälgen?

Helt plötsligt och som ett otäckt infall från nån däruppe kommer bilden i skallen: hade jag inte en älg som barn? Alltså en leksaksälg i brun plast, överdragen av nån slags filt som skulle föreställa… öh…älgpäls? Jag får en klar och tydlig minnesbild att jag pillar bort filten från manken och blottlägger den där bruna plasten inunder. Älgen ser skabbig ut. Och den har en krona som går att vrida på. Den ser helgalen ut med kronan bak och fram.

Lekte jag verkligen med en älg när jag var barn?

Vem fan köper en leksaksälg till ett barn?

Känner mig gravt förvirrad nu.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Storebror ser dig… ända in i sängkammaren.

Har jag haft sex med män och kvinnor de sista 12 månaderna? Användes någon kondom då? Var det tillfälliga kontakter eller? Har jag nån att tala förtroligt med? Finns det någon som hjälper mig att handla när jag blir sjuk? Hur mycket väger jag egentligen? Svettas jag mer än fem timmar i veckan pga ansträngning? Äter jag grönsaker och rotfrukter mer än två gånger om dagen? Har jag tagit t.ex. kokain, LSD, heroin, amfetamin eller ecstacy under de senaste 30 dagarna eller var det kanske mer än 12 månader sedan? Händer det ibland att jag snusar? Orkar jag kliva upp ett trappsteg för att komma på bussen? Har jag använt en hel dag på att försöka vinna tillbaka pengar som jag förlorat på spel? Har jag någon gång under de senaste 12 månaderna försökt ta mitt liv eller kommit i den situationen att jag allvarligt övervägt att ta mitt liv? Susar det i mina öron? Har jag eksem? Upplever jag att jag gjort nytta de senaste veckorna? Kan jag springa 100 meter? Har jag hörapparat? Vad jobbar jag med? Vilka är mina huvudsakliga arbetsuppgifter? Hur många glas sprit klarar jag av på en kväll? Fler än sex stycken?

För att vi ska slippa fråga dig så mycket, Lilla Blå, har vi redan registrerat din ålder, ditt namn, din bostadsadress, ditt medborgarskap osv. Vi hoppas du besvarar frågorna så snabbt som möjligt. Vi kommer nog tillbaka till dig i framtiden också för att kolla upp dig vidare. Du är en av 113 500 slumpvis utvalda männsikor i Sverige som vi kartlägger för folkhälsans skull. Men var lugn, du kommer att vara helt ANONYM!

Kära Statistiska centralbyrån. Kyss mig i arslet!
Mejlar jag dem rart tillbaka.

irony

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

Splish splash I was taking a bath

Så praktisk jag var en gång i tiden. Hur kunde jag glömma det här?

Det är inte alltid man blir klokare med åren.

Note to self: gå och bada!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mox nox in rem

Den borrar sig in i foten, jag kan tydligt känna det. Smärtan ilar upp genom benet. Det gör satans ont. Nu äter den på mig och gör någon slags vridning med sin lilla fula kropp som får mig att skrika av smärta. Jag vaknar och sätter mig upp i sängen. Sliter av mig täcket. Tror på fullaste allvar att det ska sitta något djur där, ett djur som äter på min fot.

Somnar om.

Det är vinter. Snö och is. Min far sitter vid ratten, mor bredvid. Min syster och jag i baksätet. ”Jag vill inte”, säger jag panikslaget. ”Jag vill inte!” Vi närmar oss hopptornet, där man kör inspelningarna av backhoppningen som visas i TV. Nu är det snart kväll, inte en människa därute. De drar ut mig ur bilen och vi stretar mot toppen. Jag halkar i snön men dras upp igen. De har gett sig fan på att jag ska slängas ut därifrån. Högt däruppe från toppen och rakt ned mot isbanan långt därnere i mörkret. De tänker döda mig! Jag ser min storasysters leende. Det skrämmer mig så mycket att jag vaknar med ett ryck.
Nu lämnar jag sängen för ett tag. Vankar runt i lägenheten och försöker skaka av mig mardrömmen. Tar mod till mig och kryper ned under täcket igen.

Somnar om.

Det ser ut som en krigszon. Kvarteret där jag en gång bodde och flydde ifrån på grund av all skit. Nu har någon kastat en bomb rakt in i huset där jag bor. Hela ytterväggen av tegel står söndertrasad och lägenheterna där innanför gapar som öppna sår. Grannarna irrar omkring och skriker. Jag har inget hem längre. Jag har ingenstans att ta vägen. Och någon vill att jag ska dö!

Det är gryning när jag vaknar. Kudden är våt av svett. Jag har blodsmak i munnen, kroppen känns tung. Hela dagen därpå går jag omkring med den där tyngden i kroppen, i hjärtat. Det är så symboliska drömmar, så överdjävligt övertydliga och jag vet varför de kommer. Det är inte det.
Men energin, den där otroliga kraften som ligger i de här bilderna… det gör mig sorgsen att jag inte kan tanka den, snylta på mitt eget inre och skapa något verkligt laddat.
Jag går bara omkring i ett jolmigt vakuum och väntar.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized