Anders ställer skåpet

Ibland kan saker vara så bra att jag nästan blir lite arg. Jag vet inte hur det fungerar men när någon är riktigt skicklig på sin sak och jag verkligen gillar vad jag ser blir jag så överväldigad att jag känner något som nästan liknar ilska. Nej, jag är inte avundsjuk. Tvärtom, jag är lycklig. Lyckligt arg. Man vill liksom bara utbrista: – Nejmen, lägg av nu! när man ställs inför ännu en cool bild, tavla, text eller vad det nu kan röra sig om.  It’s too much.

Jag minns första gången jag var i Prag. Stan tog andan ur mig. Varje morgon startade jag pigg och nyter med att vandra på gator och torg, varje eftermiddag var jag bombarderad av intryck och märkligt småförbannad. Det finns liksom gränser för hur mycket man kan ta in på en och samma gång. Tydligen.

Italia på Dunkers kulturhus i Helsingborg är en fotoutställning med bilder från, ja just det, Italien, plåtade av Martin Bogren, Lorenzo Castore och nestorn själv, Anders Petersen. Det är vardagsbilder, inga glassiga turistvyer gjorda för att locka nordbor till södern och solen. Eller kanske lockas en och annan av just dessa bilder – jag gör det nog.  Fast de kunde lika gärna vara tagna någon annanstans, jag tycker inte att jag finner någon som helst geografiskt fokus här och inte heller spelar det någon roll. Det är fotografernas upplevelser av sina vistelser i landet som visas… Minnen, intryck. Det är en slags poetisk rock’n’roll över många av bilderna.

Jag vill ju att det ska svänga och gunga och kännas – och det gör det ju onekligen här. Framför allt om Anders Petersens bilder.

martin bogren

Men först träder man in i Martin Bogrens lätt  romantiska värld av gråtoner, mjuka bilder med svagt gnisslande dissonans. Det är långt ifrån mesigt. Men man andas lugnt, man betraktar, pulsen slår lugnt och tungt.

så kan man också hänga lorenzoSedan kommer nästa sal med Lorenzo Castores bilder. Tempot ökas. En svartmålad sal med svarta ramar, högt högt i tak på alla sätt, och ett urval bilder som spretar och vill än hit, än dit… Inte så konstigt med tanke på att Castore har samlat bilderna under drygt 20 år, så ung han är, och han talar om musik i mitt öra. Jag hör hans röst i hörlurarna… han talar ivrigt på engelska, med sin italienska brytning… ibland tystnar han och jag tror han är färdig… men så drar han igång igen… Han snackar rytm och musik mer än fotografi och jag förstår honom. Han är sprungen ur både Strömholm och Petersen men har inte gått hela vägen ännu. Det är ok. Han är inte dålig, gud nej, men han är inte bäst. För sen..

… kommer jag in i tredje salen och då blir jag sådär förbannad som man blir när jag ser något svinbra. Här ställer Anders skåpet! Alla printar är i 70×50 och fastnålade i en tegelvägg (?) med vita knappnålar. Så jävla anarkistiskt när man betänker vad hans bilder säkert betingar idag… Men här hänger de, nonchalant oinramade, utan någon speciell inriktning eller tanke (enligt honom själv för han är ju inte sån som person, som han säger i presentationen…) Han har bara valt ut ett gäng bilder som rymmer hans minnen, utan någon större eftertanke vad gäller röd tråd eller tema. Så man får knullbilder jämsides med katter med attityd – och jösses vad jag älskar honom för det!

kortsida anderskatten.jpg

Sedan är det ju en alldeles speciell känsla att gå i en folktom utställning med Anders mjuka stämma i öronen och samtidigt betrakta hans svärtade bilder – fräckt eleganta, råa och right in your face. Hela den mannen är ju en makalös kontrast. Hans framtoning kontra hans bilder.

”Jag är så nyfiken”, säger han själv. Och den nyfikenheten parad med hans ödmjuka framtoning tycks ta honom in i de allra intimaste situationer där han får fritt spelrum. Åtminstone är det vad hans bilder vittnar om. Jag blir nästan avundsjuk på hans förmåga att komma människor nära. Men mest blir jag lycklig. Upprymd. Småförbannad ni vet. Han rör vid världar jag själv får lust att kliva in i och bevittna.

Italia är en utställning fylld av svärta, den rymmer alla nyanser från skiraste grått till djupaste nattsvart. Det är rått och brutalt, det är elegans och stilla poesi på en och samma gång. Det spretar och buktar än hit och dit och vore det musik skulle det vara både romantisk etyd och hetsig bebop. Frätande själfull chanson, rak rock’n’roll.

Varför låta tre ensamvargar haka i varandra på en utställning? frågar sig en skribent i Helsingborgs Dagblad. Jag tänker: varför inte, när de så tydligt tillhör en och samma Strömholmskola? Jag tycker om att se hur de seglar i varsin enskild ränna men ändå i samma vatten. Det är vackert. Heja Dunkers! Italia är en varm och intuitiv uppföljning på Christer Strömholm-utställningen för några år sedan. Den pågår på Dunkers Kulturhus i Helsingborg till 2 september i år.  Gå och glo!

https://dunkerskulturhus.se/utstallningar/italia/

4 kommentarer

Filed under Konst

Kaktusmannen

Jag är på konstutställning och helt plötsligt står han där; han ser ut som Albert Einstein med flygigt vitt hår. Han pekar ivrigt på en tavla med en kaktus. Rycker fatt i mig. Upprepar ordet kaktus tre fyra gånger, verkar förtjust som en barnunge. Fint, kul att en kaktus kan göra nån så glad, hinner jag tänka innan mannen drar igång en svada som aldrig tycks ta slut. Han gestikulerar vilt, jag begriper så pass mycket som att han har sett gigantiska kaktusar i USA, de största någonsin.
– Bosnia, säger han och lägger handen på sin bröstkorg. Jag nickar att jag förstår även om det är mycket annat jag inte begriper. Vi har aldrig setts förr. Hans svenska är minst sagt bristfällig.
Han visar hur han bitit i kaktusfikon, hur han fått stickor i händerna. Han gapar stort och pekar med ett finger in i sin mun, grimaserar vilt. Han har den taskigaste tandstatus jag sett på en man och tungan är svart. Jag tycker lite synd om honom men, okay alltså, jag är här för att glo på tavlor, inte snacka om jättekaktusar. Kan jag få gå nu?
Men icke. Einstein vill snacka volt och watt. Han vill snacka motorer, ljusdioder, kablar som skickar ström… Han vevar med armarna, luktar starkt av gammal oljerock och maskinolja.
Så där fortgår det ett slag och till slut står jag bara passivt och nickar, önskar hett att någon annan ska komma in i lokalen så jag kan smita undan den här gubben. Efter en stund börjar han slita i sina kläder på överkroppen och jag tänker, nej fan, nu ska han strippa också, fattades bara det! (Varför är galningar alltid så förtjusta i mig? Varför?) Mannen blottar sina ärr, ett går tvärs över strupen på honom. Han pekar på det.
– Förlåt, säger han.
Jag vet inte varför men jag nickar tillbaka. Okay, jag förlåter dig.
Så återgår han till sitt prat om motorer. Ibland med ett och annat svenskt ord inskjutet. Jag förstår bara en bråkdel och han tycks irriterad när han upprepat orden Diana och Paris flera gånger och jag inte reagerar. Han klappar sig på bröstet igen, säger ”jag, jag, bil i Paris, min motor, förstår du, i tunnel… Diana!”
Åh fan!
Till slut verkar han tröttna på mig, pekar på sitt huvud, säger nåt om för mycket el och så går han.


Annan gubbe

3 kommentarer

Filed under Gubbar

Degenererad konst…

Tänk er att hålla en konstutställning med syfte att förlöjliga konstnärerna! Hänga vissa tavlor upp och ned, tränga in alltför många bilder i för små rum, strunta i att rama in en del verk, se till att ljussättningen är så taskig som den kan bli, skriva texter på väggarna där man tar heder och ära av upphovsmakarna – allt för att väcka avsky, skadeglädje, illvilja och olust hos besökarna.

En fullständigt bisarr idé kan tyckas, men inte för nazisterna i Berlin på 30-talet, vars huvudtanke med utställningen var att visa hur degenererad modern konst var.
Nazismens innersta ruttna kärna, att vädja till människans lägre instinkter, tydliggörs. Det är som två motpoler ställs mot varandra: konsten som förmedlare av människans alla sidor, som verktyg för öppenhet, acceptans, skönhet, nyfikenhet och livslust kontra den känslostympade människans bittra idé att håna, förlöjliga och förödmjuka det och dem man inte förstår – och i yttersta fall – utplåna totalt!

Söndagsmorgnar och -förmiddagar här hemma i muminsalongen går som ofta i dokumentärfilmens tecken. Ett lagom soft sätt att vakna till liv och under stillsamt plock med frukosten samtidigt förkovra sig lite i än det ena, än det andra. Så från min soffa bland alla sammetskuddar och halvätna ostmackor ger jag er här en dokumentär om den tyska utställningen, alldeles gratis och rekommendabel.
Stäng aldrig dörren till det ni inte förstår – bara för att ni inte förstår. Nyfikenheten är en bättre drivmotor än rädslan. https://www.youtube.com/watch?v=1QE4Ld1mkoM

Lämna en kommentar

Filed under Film och TV, Konst

Note to self: aldrig bjuda på grappa

Viktor Vongello.
Han kommer spatserandes in i mitt liv en dag när solen lyser genom trädkronorna på kyrkogården och förvandlar allt till las vegas-guld. Viktor Vongello ser ut som en lång, smal gangster i skinande vit kostym och hatt. Han är så mager att man skulle kunna peta tänderna med honom. Hakan är spetsig och vass. Han har gått hit från Italien, meddelar han.
Jag har lite svårt att tro honom men bjuder honom att sitta ned vid mitt bord. Jag bjuder på ett glas grappa. Han hinkar i sig som det vore vatten.

– Jag stickar västar, upplyser han med en vid gest. Som om han väntar sig att jag ska bli mäkta imponerad. Själv bär han ingen väst, bara den vita kostymen.
Jag har fått en knöl bakom ena örat sedan några dagar, en minimal liten ärta som vätskar. Det sipprar nån slags klar olja därifrån, i små tunna stråk, utan doft, genomskinlig, knappt märkbar – ändock irriterande. Det är inte första gången det sker, knölen dyker upp med några års mellanrum, vätskar lite och försvinner av sig själv. Alltid bakom vänstra örat.

Jag ber om ursäkt inför Viktor Vongello när jag diskret torkar mig med en servett. Han greppar om min handled med vidöppna ögon, för fingrarna till sina läppar.
– Madonna, viskar han hest. Du är smord. Du är smord av den helige!
Så tar han ett fastare tag om min handled och drar mig intill sig. Den spetsiga hakan nuddar vid min.
– Jag måste få knulla dig! väser han.
Det känns som att stirra in i ansiktet på en stor orm.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Nej, jag vill inte, Jean

20170115_140944
Fotografen Jean Hermanson på Landskrona museum. Är det en bra utställning? Ja. Tycker jag om den? Nej.

Jag har sett den två gånger nu. Första gången var på vernissaget för tre månader sedan. Låt oss slå fast en sak med detsamma: vernissager är rätt äckliga små tillställningar. Möjligtvis inte för konstnären som förhoppningsvis blir pussad på och kanske rentav uppvaktad med en blomkvast eller två. Och är det en känd konstnär som möter upp är vernissager mumma även för starstrucks som vill känna och klämma in real life. Men för oss andra, vi som helst vill glo på och uppleva konsten mer än konstnären, är vernissager inte de bästa tillfällena. Cidern, eller i bästa fall vinet, är alltid blaskigt och ingen anledning till att vara där. Klubben för inbördes beundran kan vara stor och därför gör trängseln att man inte ser särskilt mycket av det som hänger på väggarna. Vill man uppleva saker i lugn och ro så är man smart och väntar en tid.

Nu var jag inte så smart vad gällde Jean Hermanson. Jag gick dit på vernissagen, karln är ju ändå död numera så hur mycket folk kunde det bli? En hel del, visade det sig. Alla lika prat- och mingelglada. Så häromsistens gav jag utställningen en ny chans. Dessutom hade jag köpt med mig hans fotomapp första gången och alltså i lugn och ro kunnat spana in lite av materialet hemma.
Temat är hans barnbilder från 60-talets Dublin.
20170115_140519

Det är snygga kompositioner, det är mänskligt varmt och insiktsfullt och de som gjort utställningen har också velat visa Hermansons arbetsprocess och publicerar även kontaktkartorna invid några av de utvalda bilderna. Allt borde vara bra. Hur bra som helst. Men jag gillar det inte och det tar tid innan jag fattar varför.

När Hermanson drog till Dublin i slutet av 60-talet var det för att med kamerans hjälp gå i James Joyces fotspår, eller rättare sagt Leopold Blooms fotspår, han från Ulysses ni vet. Rätt snart sket sig Jeans idé och han började plåta Dublins ungar istället.
Kristian Lundberg skriver fint om de utställda fotografierna: ”Det finns inget försonande över bilderna, ingenting som kan konkretiseras till att vara hopp. Det är att leva på botten av en brunn, en mörk djup brunn och veta att i den brunnen kommer man leva och dö, omgiven av leksaker, barn, trafik, dagar och nätter.”

Och det är ju just det som jag inte klarar. Sist jag var och såg en fotoutställning på Landskrona muséum, och blev tokkär i Tore Johnsons bilder, var det ju mycket pga viljan att själv vilja vara med i bilderna, få krypa in i och bli en del av den där världen han visade.
Det är möjligt att Dublins barn bjöd in Jean Hermanson till sin värld, men hans bilder är inte en inbjudan till mig som jag hörsammar. Jag försöker men de ligger för nära en barndom som visserligen inte var helt trasig men som lika gärna kunnat vara en värld som hållit mig fast för gott. Och det är såklart därför jag inte vill ta hans bilder till mig. Jag stannar utanför och blir en distanserad betraktare. Trots att jag inser att det här bra bilder, ett fantastiskt tidsdokument… så jag vill inte kliva in där. Jag orkar inte ens känna värme. Jag blockerar mig.

För några år sedan satt jag en vinterkväll tillsammans med goda vänner som rest tillsammans med Hermanson i Afrika. De visade mig flera av hans arbeten och det var också där jag fann bilderna av de järnverksarbetare jag så väl kände igen från min egen uppväxtmiljö. Då kände jag en viss smärta som sedermera blev till någon slags öm nostalgi. Med tiden och avståndet försvann lite av det äckliga och skitiga och blev hanterbart. Fejkat hanterbart. Den där hanterbarheten som man inbillar sig finns efter att man har gjort sin klassresa – men som är tunn som glas och kan spricka inför en enda bild.

Det är inte Jean Hermansons fel. Han var säkert en skitbra fotograf. Jo, det var han. Jag ser ju det. Men jag gillar inte den här utställningen. Han må ha ”dansat som en kobra” men nu är vi färdiga med varandra, han och jag.

3 kommentarer

Filed under Konst

Könsloppor whatever…

20170215-giftgul

– Könsloppor! utbrister hon triumferande men hejdar sig när hon ser hans blick.

-Det heter flatlöss, rättar han henne.

-Whatever…

Gud, måste han vara så korrekt hela tiden, t.o.m. i diskussioner om detta, tänker hon hädiskt och orkar inte le mot honom.

De sitter vid hans köksbord och har precis plöjt en artikel om veneriska sjukdomar. Eller rättare sagt, han har läst valda stycken högt för henne. Hon har lyssnat. Lyssnat och undrat vad hon gör där. Vad vill han henne egentligen? Höra om hon är frisk mellan benen? Han bjuder inte ens på kaffe. Men den där bebisblå kanariefågeln han har i bur på köksbänken sprätter omkring på nån gungställning och ger ifrån sig höga skrik med jämna mellanrum. Hon vill resa sig, släppa ut fågelstackarn, öppna köksfönstret… Knappt har hon tänkt tanken förrän hon gör det. Hon reser sig, öppnar fågelburen och köksfönstret i ett svep och som hon trott sveper den bebisblå ut som skjuten ur en kanon.

-Vad i helvete gör du? ylar han och far upp från bordet.

-Könsloppor! Den hade könsloppor!

Hon går mot ytterdörren.  Det sista hon ser är hur han hänger ut genom köksfönstret gapandes mot himlen. Som om han på allvar tror att den bebisblå skulle komma tillbaka.

När hon vandrar hemåt är himlen svavelgul. Hela världen har blivit sjuk.

Över sundet ligger fortfarande en tunn isskorpa.

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Februaris små kalla knytnävar

Vaknar till ännu en grå, rå morgon. Det är februari. Trots att temperaturen konstant ligger lite över nollan vet varenda käft vid Sundet att den här vätan ute inte är att leka med. Det är en elak orm som slingrar sig in under kläderna, vintervätan från havet, när luften är vitmjölkig av dimma och fuktigheten i luften är över 90 procent.  Då letar sig kylan in i märgen på en, den visslar en rå blues i benpiporna…  Det är en kyla man inte kan värja sig emot med kläder. Det är kylan som förvandlar sig till en orm, en mager ondskefull fan som alltid hittar en glipa, en öppning och smiter in, sprider sig under lagren av kläder och drämmer till en där man är som mest sårbar. Eller så kan vi bara kalla det för whiskyväder. Okay?

20161228-dimma

Men vi vaknar och ligger där i sängen och hör hur regnet drämmer mot rutan; myriader av små, små knytnävar, som illvilliga skvallerkärringar beslutna att förstöra tillvaron för någon… så långt ifrån de där smeksamma mjuka dropparna som utgör ett sommarregn. Jag vill inte gå upp, du vill inte gå upp.  Så vi ligger kvar där under täcket och jag är kissnödig men låtsas inte om det.

Det är skönt att hålla om någon. Någon som kramar hårt när han kramar. Hårt men tryggt, inte hårt och elakt. Finns det elaka omfamningar? tänker jag vidare och frågar honom. Han mumlar något om att han inte vet.

-Kramar jag bra?

-Du kramar bra, intygar han och jag hör att han ler.

-Bra.

Efter en stund låter det som han sover igen. Jag vill inte att han ska sova. Jag vill småprata. Inte sova, inte vara helt vaken, bara ligga i värmen och utbyta funderingar precis i det ögonblick de kommer upp till ytan.

-Alla som vill borde få gå i ide fram till påsk. Bara släppa allt och vila under minst tre fyra månader. Inte arbeta. Sova när de vill.

Han rör sig lite men blundar. Makar sig till rätta bredvid mig.

-De som absolut vill jobba kan ju göra det, men vi andra… Det borde finnas en lag om att vi som inte pallar mörkret och vintern får sova hur mycket vi vill. Och vaknar vi får vi bara ägna oss åt kärlek och matlagning. Ja, och så läsa böcker förstås. Förkovra oss i poesi och tankar vi inte tar oss tid till annars. Låter inte det bra?

-Mmm.

Han trycker in mig mot sig, gnider sin tumme över min axel.

-Jag undrar hur många som blivit vansinniga på kuppen? Tänk så många som aldrig stannat upp och provat att höra sina egna tankar i vila under flera månader. Tror du självmorden hade ökat?

-Kanske, mumlar han.

-Nej, jag tror snarare att Sverige hade blivit ett friskare land. Hon är inte kry nu. Okay, hon mår hyfsat men fan vad mycket löss hon fått, gamla Svea. Det kliar och stinger överallt, folk river sig som besatta. Det är därför vi vänder oss mot varandra. Vi har börjat betrakta oss som ohyra. Vi är inte helt friska.

Han svarar inte men jag vet att han lyssnar. Hans tumme liksom punktmarkerar vissa ord, stannar upp och smeker sedan vidare. Slirar som en liten skridskoåkare över min hud.

-Det känns som om de hopar sig därute, fortsätter jag dystert. De blir fler och fler.

-Lössen?

-Ja, de där på två ben. Tror du idioti är en sjukdom? Något som föds ur hopplöshet och desperation och sedan tar sig formen av ondska? Idioti utan styrning, något som bara får forsa fram och dra med sig allt fler, som en blind massa?

-Som Hattifnattarna, svarar han efter en stunds tystnad och jag ler. Det är skönt med nån som fattar. Det är skönt med nån som läst Tove Jansson.

-Jag måste kissa.

Och jag sätter mig upp på sängkanten och inser att bädden bakom mig är tom och att han tonat bort igen. Det enda som är kvar är de små kalla knytnävarna i miniatyr som hamrar mot fönstret. Jävla februari.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized