Sol eller regn, I don’t give a damn!

Riojan Muriel i sin nätstrumpa av guld lockar från köksbänken och man faller till föga, lättköpt som man är efter ännu en knegardag. Det är ju nästan helg. Och helgen ser ut att kunna bli bra, riktigt stunsig och fint oljad. Antikmässa med såna där vänner man kan va’ sig själv med, lite vinprovning ovanpå det och slutligen en tur till kära ön och ännu en fotoutställning. Sol eller regn, I don’t give a damn. Men helgen, du är min. Jag tar dig rakt av och ingen annan får ha dig som jag ska ha dig! Lägg dig på rygg, babe!

Lullar runt framför bokhyllorna och glor på skatterna, så där som jag gör ibland. Ser boktitlar och ler, minns fina läsningar och känner mig rik. Klappar lite på Hjalmar Söderberg-pärmarna. Hans porträtt alltså… lite dästa, lite allvarliga, lite halvkåta. Till en början har man lite svårt att fatta hur den grabben kunde väcka sådan moralpanik i Sverige kring 1900 men sen så tittar man lite extra in i den där loja blicken och tänker…. mmmmm…. jorå.

Jag vurmar lite för Hjalmar. Vill att man närmar sig honom försiktigt, med ömhet och lätt handlag. För det är något skirt över de där gamla texterna… trots erotiken och illdåden och morden. Men idag har vi nog för brått för att upptäcka Söderbergs skira ord och suggestiva scener. Idag är vi mer brutala, mer fyrkantiga. Nyanserna får vika. Allt ska gå så förbaskat fort.

Muriels nätstrumpa åker av och jag dricker av henne. Hon är inte så dyr men hon är välrundad och pålitlig. Vi trivs ihop, riojan och jag. Efter ett glas vill jag sjunga soul. Såna där fetglänsande, runda souldängor som liksom sätter sig i skinkfläsket och får det att gunga.

Ute har sommaren som vanligt svårt att bestämma sig och jag orkar inte bry mig längre. Varmt eller kallt, molnigt eller ej, det är som det är.

På mitt bord ståtar en vacker bukett utslagna rosor. Fick dem av en tacksam mor för att jag plåstrat om hennes unge som jag fann gråtande på marken häromdagen. Cykla aldrig utan hjälm, ungar, det kan gå åt helvitte!

Inatt drömde jag att jag var mobbad på fejsbuck. Vaknade sur och illa till mods. Fejjans skolgård förvandlar oss alla till småglin. Får jag vara med och leka? Nej, stick!

Men som sagt, det står en helg för dörren. En helg med gung och upplevelser. Och filmen jag översatt är färdig och fin som en nykokt potatis och på köksbordet ligger min flygbiljett till Skottland. Yay!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

När jag går i pension ska juvelerna vara fler än mina år

När glaset har stått urdrucket hela natten kör jag snoken i det på morgonen och inhalerar djupt. Jodå, doften är ännu starkare nu. Det luktar julkryddor och choklad. En underlig känsla mitt i sommaren men sommaren har varit kall som vintern i år så därav den förlängda säsongen.

Vad talar jag om? Maltwhisky såklart. En Tamdhu avger spår av jul dagen efter, prova får ni se. Oavsett årstid. Den påminner om en sån där engelsk fruktkaka med nötter och guggimojs; det är vanilj, äpple, kanel och lite pepparkaka över den.  Kanske mer i doften än i smaken. Dessutom är den nya art deco-flaskan så snygg så stjärten nästan skrynklar sig när man ser den.

Annars? Sjukt mycket jobb. Knegar för två denna sommar p.g.a personalbrist. Men sen, sen när alla de ordinarie är tillbaka och en aning höst börjar smyga sig in, då är det jag som drar… Då kan de sitta där vid sina skrivbord och få skavsår i rövva och avundas mig. Då drar jag till ett annat land. Då är det äntligen min tur!

Så hur överlever man till dess? Man startar ett whiskyprojekt; ny samling för första gången på tio år. Det här ska bli den största i mitt liv! En riktig samling. Man snuvar gammelbanken på besparingarna och investerar i skotska juveler. Det är möjligt att jag blir fattigpensionär i framtiden – men jag ska banne mig alltid ha anständig virre varje fredag tills jag dör.  Så det är lika bra att börja jobba ihop en samling medan man är hyfsat ung och stark. Och blir det kärvt om nåt decennium eller två så får man väl sälja av några flaskor, tänker jag förnumstigt och skriver i min whiskybok med blodröda pärmar.  Longrow Red bla bla bla… Glencadam… pris och datum, ladiladidah…

Så kommer sommarvärmen till slut. Efterlängtad av många sveper hon nådigt in som en gammal operadiva. Parkerar sitt jästa arsle över svearna som genast börjar gny ängsligt. Vi är bönder allihop; oavsett väderlek gnäller vi. Det är för kallt, det är för varmt, det är för torrt eller blött. Själv tänker jag bara: aha, där tog whiskysäsongen slut. Ty när det är sommar står mina juveler och dammar. Men under höst och vinter klappar jag om dem.  Året 2015 varade dock säsongen ända in i juni.  Se oli valtala! Som finnen brukade nynna…

Jag går ut i solen. Daskar operadivan i rumpan. Dra ned kjolen, hörru. Snart kommer det en nordanvind!

10 kommentarer

Filed under Whisky

Vi gör berättelser på nytt

Efter att ha glott på några bilder får jag en knytnäve i magen. Känner till min förvåning hur ögonen tåras och rinner över. Det var länge sedan. Men det händer ju ibland när man går på utställning. Man drabbas så där plötsligt och starkt så det känns i hela kroppen. Kramp över bröstet, magen som drar ihop sig, ögonen som börjar rinna.

Ibland går det inte att värja sig och jag tutar på ett slag därinne i utställningslokalerna. Det är svalt i salarna och gudskelov folktomt. Så jag snorar och glor och tycker på det hela taget att det är skönt att bli berörd igen.

Fotoutställning när den är som bäst.

Ute är det kvavt och trettio grader i skuggan.  Man kliver omkring och försöker låtsas som om man är med i något av Tennessee Williams. Konstant klibbig, het och svart i blicken. I själva verket är man bara en blekfet och obekväm säl som rinner längs vägrenen och längtar hem till duschen.

Men där inne i de svala salarna ser jag fotografier som får mig att minnas uppväxten och bilderna på TV från länderna på andra sidan järnridån. Där bakom där alla var allvarliga hela tiden, där svårmodet, fattigdomen och staten ristat både själ och kropp. När jag växte upp var kommunismen alltid svartvita bilder på allvarliga män, kvinnor och barn. I tidningarna, på TV. Det var matköer och leriga åkrar och höghusområden som såg ut som futuristiska spöklandskap.

Här ser jag bilderna igen… och tänker: det där är över nu. Det där kommer folk som växer upp idag aldrig någonsin att haja. Och fast jag själv aldrig deltagit på insidan så blir jag märkligt nostalgisk och vek. Känner mig gammal. Det där, det tillhör ju en annan tid. För jättelänge sedan. Fast det bara var igår.

Idag förväntas vi ha en västligare än västlig blick på kommunismen. En amerikansk ”fy fan så jävligt”-syn.  I sanningens namn kan jag inte minnas att vi såg det så, då… Men idag är det, som sagt, en annan tid. I backspegeln blir allting suddigare och till slut vet vi inte, bryr vi oss inte, om vad som var sanning och lögn då. Nu är nu och vi arrangerar om, lägger till rätta, gör berättelser på nytt.

På utställningen hänger en och annan bild på människor som lika gärna kunde vara tagna för 100 år sedan.  Jag går närmare och kikar. Hoppsan, tagna på 80-talet! Det gungar till lite i kroppen. Har jag levt med skallen i en papperspåse?

Det är närgånget, där finns mycket svärta – så mycket att tårarna rinner på mig – men också ömhet.

Det här är en utställning jag tycker ni ska se om ni får chansen. ”Czech Republic. A century of avant-garde and off-guard photography” på Landskrona Museum. Pågår till 6 september. Kostar inte en spänn.

8 kommentarer

Filed under Czech Republic fotoutställning Landskrona Museum, Konst

Men landa då!

Sommaren 2015. Ryska stridsplan siktas över Gotland. Ryska plan glider in över Öland och Bornholm. Jag tänker: Men landa nån gång! Hålla på och fisa i farstun sådär. Kom ned på jorden så vi får bekanta oss lite på allvar.

Vi har finkel och foppa.  Bofors och surströmming … Komsi komsi bara… Vi är jättemysiga.  Jag lovar!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Dagens Pål Pommac

Pål Pommac ringer till gud

Idag ringde Pål Pommac till Gud.

6 kommentarer

Filed under Pål Pommac, Uncategorized