Sagan om Frigida Ida, Kapten Förhud och Killer

Frigida Ida ligger i sängen, hon har en dålig dag. Hon har alltid dåliga dagar.

Vid hennes fötter ligger katten och blänger dolskt, sådär som katter alltid blänger på frigida fruntimmer. De är värre än karlar, tänker Frigida Ida och kliver upp. Föser katten åt sidan.

Ute blåser full storm, i hennes hjärta är det lugnt och tyst. Inte en krusning på ytan, snarare ett tunt täcke av frostnupen stiltje.

Man kanske borde flytta norrut, tänker hon. Upp på ett berg. Sitta och idissla något nyttigt krafs som växer på fjället och känna sig stark och levande.

Hon står vid köksbänken och slevar ned kli och kruska i en stor porslingskopp, sådär som frigida fruntimmer gärna gör om morgnarna. I kylen ligger en flaska champagne på kylning. Den har legat där i ett halvår nu. Hon rör den inte. Hon är Frigida Ida. Vad ska hon med champagne?

När telefonen ringer vet hon att det är Kapten Förhud. Han har provat att ringa nu i flera veckor. Hon svarar inte. Står där bara och lyssnar när signalerna går fram, räknar dem tyst en efter en tills de tystnar.

Kapten Förhud är galen. Det visste hon i samma ögonblick hon såg honom. Jobbar på både krematorium och i djuraffär. Två jobb. Varför har man två jobb? Tänker Frigida Ida där hon tuggar länge och väl på sitt kli och sin kruska. Det blåser värre än någonsin utanför men hennes bröstkorg häver sig lugnt.  Känslorna ligger stendöda.

När hon lämnar lägenheten snubblar hon på katten och slår framtanden i dörrposten. Frigida Ida har alltid dåliga dagar.

*

Kapten Förhud har stort rött skägg. Han jobbar deltid i en djuraffär och på krematorium. De skift han jobbar ensam går han ofta omkring naken på krematoriet. Det är så varmt. Och han tycker så mycket om att vara naken.

I djuraffären får han ibland underliga tankar.  Vad händer t.ex. om han stoppar in sin penis i djurburarna? Han har provat några gånger. Som den där dagen då beostararna gick amok. Han stoppade helt sonika in sin penis i buren och de blev dödstysta. Faktum är att de satt tysta hela dagen, långt efter att han dragit upp gylfen.  Kapten Förhud har en makalös penis. Den kan göra trick. Han är stolt över den, talar med den varje dag. Han tror sig kunna tämja lejon med den. En dag tänker han testa det också.

Men nu är det hög tid att åka till krematoriet. Bränna på ugnarna. Lyssna på Händel. Han spelar ofta Händel för döingarna. Tycker det känns passande. Utom ibland, när han har druckit. Då vill han bara lira Blade Runner med Robert & the Punchdrunks på full volle. Det gör han också. Det slår aldrig fel. Han skyfflar lik och får lust att ringa Frigida Ida. Naken, ståendes framför ugnen. Det ska hetta rejält, annars räknas det inte. Tycker Kapten Förhud.

*

Killer jobbar inom hemtjänsten. Hon är mycket omtyckt av gamlingarna. Inte bara för att hon aldrig städar hos dem. Det har hon inte tid till. Istället kliver hon in hos dem med bandspelare. Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg, de har vant sig nu. Vid Killer och hennes bandspelare. Hon bandar deras samtal. De skiter i städningen, allesammans. De snackar sex. Killer bandar deras knullminnen. Sen lyfter hon sin lön från kommunen. Det är en utmärkt ordning. Fungerar väloljat och smidigt som ett gammalt dansband.

Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg tycker Killer är det bästa som hänt på flera år. Kommunen tror Killer far fram med golvmoppen. Kommunen har inte en susning vilket ju passar Killer fint. Det passar också Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg fint. De skiter i sina skitiga golv. De vill minnas. Hur det var. När det hände något. När det gick som fyrverkerier om nyårsnatten! Kärlekens alla explosioner och regnbågar.

Killer drar ur dem rubbet, allt det spännande, allt det där kladdiga och svettiga som gav livet mening och skärpa. Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg tycker inte att rena golv är det som kröner deras liv så här strax innan de ska dö. De vill minnas sina orgasmer. Och minnas igen. Deras små hjärtan klappar som kastanjetter de dagar Killer besöker dem. Deras skrynkliga kinder färgas svagt rosa. Killer låter bandspelaren stå på, hon är obarmhärtig med sina frågor. Allt ska ut, allt!

Varje vecka klipper hon ihop deras berättelser och lägger i brevlådan hos sin granne, Frigida Ida. Det tänker hon fortsätta med tills de har dött allesamman; Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg.

*

Kapten Förhud kommer hem. Varje kväll efter jobbet hetsäter han salta kex. Utan smör. Hans framtänder gnager sig igenom de spröda kexen som en galen ekorre. Han känner sig speedad, kan inte sluta. Salta kex och Nick Cave på hög volym. Hans vardagskvällar, de kvällar då han landar i sin kropp och känner sig nära existensens kärna. Så långt ifrån de döda kropparna och ugnarnas hetta. Så långt ifrån reptilerna och gnagarna och fåglarna. Så nära det vibrerande vita ljuset. Salta kex, minst 100 stycken! Han rapar och tuggar vidare. Nick Cave mumlar i bakgrunden om något som är konstigare än vänlighet. Kapen Förhud ser ned på sin penis. Den vilar sval, begrundande i hans knä. Han nickar mot den. Tystnaden är talande. Hans röda skägg fullt med smulor. Imorgon är en ny dag. Då ska han tillbaka till krematoriet, jobba fram till lunch. Det är visst en massa gamlingar som dött i veckan. Stranger than kindness.

Han trevar efter mobilen. Kanske dags att ringa Frigida Ida igen?

 

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Blåkopia

Jag vill bli falkenerare. Jag vill lära mig gaeliska. Jag vill bli en jävel på taxidermi.

Jag säger så mycket och drömmer så mycket. Kanske blir det inget av allt det där. Men jag konstaterar att jag är bra på att locka sjöfågel, nynna skotska folkvisor och finna obskyra ting på nätet.

Kanske en slags blåkopia av mina inre önskningar? De där blåkopiorna blir ju alltid lite blekare.

Jag är blekblå. Men jag är i livet. Fortfarande. Så nu kör vi!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Skärmen på och skärma av

Nittiotalisterna gökar inte, läser jag i DN idag. Åtminstone ligger de mindre än vad unga gjorde på 20-talet.
Det är internet som är problemet. Folk är uppkopplade, glor på porr, drar sig själva i snöret och gitter inte träffa andra längre. Åtminstone inte ansikte mot ansikte.

Tinder startade som en knull-app för några år sedan, bytte namn och försökte städa upp sin image litegrann. Men vad gör det, alla vet ju att Tinder är en app för att träffa folk för att få sig ett snabbskjut. Lätt förklätt till fika på stan och chans att spana in varandras kroppar. Ingen orkar bry sig om att lära känna någon ordentligt längre, det väntar ju tusen potentiella nya ligg bakom nästa hörn. Någon som säkert är bättre, snyggare, roligare… eller? Så vid minsta motstånd, minsta lilla stund av tystnad och ’vad konstigt det blev nu då’ så verkar folk dra vidare till nästa äventyr. Lära känna någon? På allvar? Med allt vad det innebär av tidsinvestering, mindre bra dagar och oretuscherade profilbilder? Är du galen? No way! Säger Tinder-förespråkarna och fladdrar vidare med pekfingret över skärmen. Bara i Sverige lär det svajpas mer än 40 miljoner gånger – per dag!

Det är en konstig tid vi lever i. Gamla som unga sitter och glor i sina mobiler hela dagarna, var de än befinner sig. Mammor glor mer i mobilen än de glor sina nyfödda i ögonen, läser jag någon annanstans och blir lite illamående. Så illa kan det väl ändå inte vara?
Hur som helst, vi lever i en tid då vi inte orkar träffa andra lika mycket, öga mot öga, kött mot kött liksom. Det är läskigt att låta blicken vila i någon annans blick, det blir naket och oskyddat då. En blick kan man inte bara scrolla sig bort ifrån.
Men hur gör vi med längtan då? Vår längtan efter att tillhöra någon annan? Vår längtan efter att kunna vila hos någon annan, i någon annan? Bra dagar som dåliga dagar.
Det är synd om nittiotalisterna, tänker jag och fortsätter tanken: det är synd om oss människor.
love

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Behöver jag en autopilot?

Det händer nåt, jag tappar aptiten och käkar knappt under tre veckor. Sköldkörteln lever rövare och medicinen tar inte. Jag fattar ingenting. Igår tog jag ett glas vin för första gången på evigheter, blev kanonfull! Alkoholen tjongade in som en stridsspets, utan nåd.

Jag funderar över det här med öl, vin och sprit. Öl är så bortkastat på mig eftersom det jag häller i däruppe omedelbart vill ut därnere. Snacka om att kasta pengarna i sjön. Går jag på lokal och beställer in en stor stark kan jag lika gärna ta med mig glaset in på muggen direkt och dricka den där. Värdelöst. Öl är för annat slags folk än jag.

Vin då? Jag älskar rödtjut. Tycker det förhöjer den taskigaste middag, får mig att slappna av och gör mig också lite extra människovänlig och kelsjuk. En fantastisk dryck. Det gäller att veta var gränsen går. En vinbakfylla kan få den starkaste att krokna.

Sponken? I mitt fall mest maltwhisky och oftast en gång i veckan höst och vinter. Det är fantastiskt vad tre centiliter kan räcka långt om varenda droppe är som guld och njutningen därefter. Inte blir man bakis heller. Jag tror dessutom det stärker hela systemet. Håller doktorn borta.

Men igår?! Vad var det som hände? Jag fick lust att lägga mig på golvet och jojka efter några få klunkar. Nio timmar senare var jag fortfarande yr i mössan, halvtre imorse ville jag ut och uppföra byggnader i mitt namn. Det händer nåt med ämnesomsättningen just nu, inget snack. Att ha en pajad sköldkörtel är att leva spännande och oförutsett. Man vet aldrig när man lyfter och när man landar. Jag tror inte ens jag har någon vid spakarna just nu om jag ska vara ärlig.

Ja, ja. Snart ska man väl dö också.

Amen.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hur vi kommer tillrätta med gamlingarna

Vi har alldeles för många gamlingar på jorden, det vet vi alla. Framför allt i Sverige. Det kryllar av en allt äldre befolkning, de är överallt, de gör ingen samhällsnytta och de tar upp mycket plats och kostar pengar. Vad göra? Avrätta dem såklart!

Igår skulle jag hem från jobbet. En drygt tre timmar lång pendlingspina, det vet alla som försökt ta sig från jobbet i Danmark till hemmet någonstans i Skåne med ID-kontroller och gränskontroller, försenade tåg, inställda tåg, trasiga tåg och fan och hans mormor.  Man har varit uppe sedan halvfem på morgonen, man har jobbat heltid, man är trött, varm och irriterad. Dock är man uppfostrad. Man vet att köa, man vet att le artigt när man möter andra, lämna plats, hålla upp dörren etc. Man inbillar sig även att gamlingar vet allt detta – men det gör de inte.

no rude dude Don’t be rude, dude!

När jag växte upp gnällde äldre över ungdomen och deras dåliga uppfostran. (Ursäkta, men var det inte den äldre generationen som stått för just denna uppfostran)? Men vi skulle itutas att de äldre minsann visste hur man uppförde sig. Det är ju dikt och förbannad lögn, det vet alla som mött tvättäkta gamlingar. De är oartiga, otrevliga och inte sällan utstuderat elaka.  En väluppfostrad gamling är en sällsynt juvel. Många är nästan kriminellt ohyfsade ute bland folk. De kör över alla och envar och saknar fullkomligt hum om vett och etikett.

En stilla undran… vad har pensionärerna att göra i pendlingstrafiken i rusningstid? De har ju inga jobb att gå till?

Ombord på färjan Helsingör-Helsingborg. Jag sjunker trött ned på en av de där snurrstolarna när jag bryskt blir bortknuffad av en liten äldre herre i hatt så jag nästan far i golvet. Han ser inte ens på mig, slår sig bara ned och vänder bort huvudet. Jamen, tack lille farbror. Hoppas pacemakern stannar på dig innan kvällen. 

Jag går in i färjans butik för att köpa mig ett paket tuggummi. Därinne är fullt av gamlingar som trängs i den lilla gången. Jag knuffas hit och dit, de tjattrar oavbrutet med varandra, gapar och härjar, stinker sprit och ignorerar mig fullständigt. Det är fint, jag vill inte bli uppmärksammad av fyllon och as, men måste ni knuffas så hårt? När jag lägger upp mitt lilla paket på bandet för att betala i kassan och samtidigt blir tacklad åt sidan av en liten minitant på en och en halv meter som utan att tveka vräker upp – håll i er nu – femtio chokladkakor på bandet – då är jag farligt nära att placera en fot i ansiktet på henne. Men man är uppfostrad! Man backar i kön fastän man var först och försöker sig på ett leende. Då kommer tantens väninna, av samma storlek, och dunkar upp minst lika många chokladkakor. Sedan väller hela syjuntan in. Alla ska ha choklad. Alla tycks tro det är okay att ignorera kön som växer sig lång. Varje gamling tar tid eftersom kassörskan måste räkna chokladkakor. De fyller tre stora kassar. Det finns inte längre en chokladkaka kvar i butiken. Sedan ska det räknas småmynt ur olika börser. Jag möter kassörskans blick, vi tänker båda samma sak: DÖDA FANSKAPEN!

Gränskontrollen på svenska sidan: vi som kommer från arbetet ställer oss trött och lydigt i kön. Då travar två gamla vithåriga damer förbi oss allesammans och knuffar sig in längst fram vid avspärrningarna.  Stämningen i kön närmar sig kokpunkten. Lynchning, far det genom mitt huvud. Jag fantiserar om hur jag är en av dem som halar upp repet längs närmsta stolpe. Tillsammans firar vi upp de vithåriga kräken till allmän varnagel.

Nej, det finns bara en sak att göra. Återinföra ättestupan. En utmärkt idé, om jag får säga det själv, och det gör jag ju eftersom ingen annan gör det.

Så fort äldre upphör med vanlig hederlig artighet och hyfs mot sina medmänniskor – då ska de tippas över kanten! Inget utdraget tjafs med långvård och pensionssystem och annat; över kanten med dem bara! Rakt ned i avgrunden.

Tänk så mycket pengar vi skulle spara! Så mycket plats det skulle bli till oss andra!

Och vi gör naturligtvis business av det hela ty vi har ju så mycket berg och branter i Sverige. Norrbotten och liknande trakter skulle äntligen kunna få lite studs och framtidstro. Danskarna kunde skicka upp sina ohyfsade äldre medborgare till oss och t.o.m. betala oss för att ta hand om problemet, de har ju själva inga bergstoppar att tala om. Nederländerna likaså. Vi kunde t.o.m. sätta folk i arbete och bygga särskilda avyttringsanläggningar. Jämtland kunde vara en fin plats. Paketerbjudande för den uttröttade familjen: köp en hotellnatt till din gamling där de får glo på vacker utsikt och sedan ajöss. Låt dem falla sin ålder i meter: 78 år = 78-meters stupet… und so weiter.

Om Fonus får för lite att göra kan de ju alltid köpa in sig i någon avyttringsanläggning. Gitter inte jämtarna hålla massgravar kan vi ju alltid elda med gamlingarna och utvinna energi. Kanske rentav slippa den där skatten på solenergi som vår (drygt pensionärsgamla) regering fått för sig att införa. (Svenska regeringen: Oj! Sol ger energi. Vem äger solen? Jamen, det gör vi. Låt oss ta betalt av andra för att den skiner på dem).

Det skulle gå mycket fortare att få tid på vårdcentralen i fortsättningen för det skulle inte vara ettusensjuhundrafemtionio gamlingar före dig i kön som till varje pris envisas med att leva fast deras kroppar sagt nej.  Bara en sån sak. Och alla de där jobben där folk går och sliter ut ryggarna på att lyfta nedpissade gamlingar skulle försvinna! Istället kunde de sköta spakarna på anläggningarna i Jämtland och Norrland. Ergonomiskt mysigt och med trivsam bakgrundsmusik.

Tänk på alla lediga lägenheter i storstäderna! Mumma för den bostadslösa ungdomen eller varför inte den invandrande befolkningen i arbetsför ålder?

Aldrig mer skulle vi behöva oroa oss över våra gamla föräldrar och deras begynnande Alzheimer. Inga fler skuldkänslor för att vi inte besöker dem tillräckligt ofta, tar med dem på sommarsemestrar och lyssnar på deras oförskämda orediga tankar i timmar.

Gamlingar behöver inte längre med oro och ängslan se fram emot en ensam, tung ålderdom och funderingar kring om de klarar att hålla sig friska eller ej. Ingen behöver bekymra sig om begravningskostnader och sådant tjafs. Ättestupan tar hand om allt. Det är dags för lite nygammalt tänkande i Sverige. Vikingarna visste hur man gjorde. Och nu är de alla döda. Hur praktiskt som helst!

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

”Comes love, nothing can be done”

– Vuxen? säger han ironiskt. Jag blev vuxen när jag träffade henne där för ett år sedan.

Hårburret nickar mot kvinnan i de röda skorna. De sitter på en uteservering nånstans i Spanien, i sällskap med ett tyskt par, välsmorda och inkörda efter sina eftermiddagsdrinkar.

-Hon slet ut tarmarna på mig, rullade dem kring sig, spottade på dem och gned några varv innan hon stuvade in dem i magen på mig igen. Så blev jag vuxen.

Säger Hårburret och tyskarna sitter stumma. Vad ska de svara på nåt sånt?

Caféradion spelar Ella Fitzgerald och Comes Love.

De slinkiga palmerna vajar längs strandpromenaden, Hårburret har sin Chet Baker-tisha på sig och kvinnan i de röda skorna dansar därute på strandcaféets golv.

De är i Spanien. Kärleksmosiga. Förvirrade. Märkligt beslutsamma. Fulla.

Solen står på som en svullen fet ros, som ett funky rymdskepp.

Hårburret vill bara greppa tag om kvinnan i de röda skorna, greppa henne om röven och klämma upp henne mot närmsta vägg. Men han behärskar sig, suckar, ler mot tyskarna och höjer sitt glas.

-Hej och hå, säger han på svenska och de ler trevande tillbaka mot honom.

-Heil Hitler, tillägger han tyst för sig själv och ler brett tillbaka mot dem.

Det är en sjuk årstid.  Sommarfeber i Spanien. Hon i de röda skorna dunsar ned på stolen bredvid honom.

-Jag svettas under brösten! konstaterar hon. Men det skiter jag i. Nu vill jag höra Louis Armstrong. Tror du de har Louis Armstrong här?

Han ler mot henne. Hon är det bästa som hänt honom. Hon har tagit ut hans tarmar och flätat ihop dem och stoppat tillbaka dem i hans kropp. Han är hennes hund nu.

Medan tyskarna låtsas se åt ett annat håll böjer han sig fram emot henne och slickar henne långsamt längs halsen och upp över kinden.

-Louis Armstrong! kvider hon. Jag måste ha Louis Armstrong!

2 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Hjärtförsäljaren

Den struttar fram som popcorn poppar. Den slår i golvet taktfast men lätt som en ballerina. ”Hoist That Rag”. Tom Waits röst är som grovt hyvelspån som faller till tiljorna. Saxofonisten lägger sig på golvet och rullar sig i rösten. Var fan är hon? Han är hungrig. Imorse innan han var helt vaken hallucinerade han om hennes röda skor. Jävla fruntimmer. Hon går honom på nerverna med sina ord, sina leenden, örfilar och matkassar. Det är som om hon ser rakt igenom honom, hon har samma godmodiga nonchalanta stil mot honom som hans mor. Han tål henne inte. Han saknar henne. Vanvettigt.

När han ligger där och skrubbar sig mot Waits röst ringer telefonen. Den Långe undrar var han är. De sitter på krogen och väntar, hans kumpaner, de kamouflageklädda, hans soldater. Han lovar att komma ner meddetsamma. När han lagt på luren glider Waits över ”Sins of My Father” och han faller i sömn till det mjuka kompet.

Solen står på utanför. Det är eftermiddag. Saxofonisten sover och missar fullkomligt hur fyra små svalor lämnar sitt bo på balkongen och lyfter mot sommarhimlen för att aldrig återvända.

Han drömmer att hon i de röda skorna dansar bort från honom i en vit klänning. Den skummar kring benen på henne som vispgrädde, hon skrattar. Det är inget snällt skratt. Det rinner som små giftormar ur truten på henne. Själv står han på stranden och viftar med armarna. Ropar åt henne men hon försvinner, längre och längre bort. Ormarna ringlar sig ur henne och faller ned i sanden där de ligger och rycker. Han vänder sig om och där står Tom Waits. Han har en svart kostym på sig och en flätad pilkorg i näven.

– Titta, säger han och håller fram korgen.
Saxofonisten böjer sig fram och kikar ned. Där ligger ett bultande rött hjärta. Det pulserar i trefjärdedelstakt.
– Ett valshjärta? utbrister han förvånat.
– Ja, ett valshjärta! säger Tom med röst som grovt hyvelspån. Du måste opereras. Nu med detsamma!

Saxofonisten inser att han har rätt. Han tar utan tvekan upp sin fickkniv och sprättar upp en perfekt ruta tvärs över bröstkorgen. Tar ut sitt eget hjärta och ger till Tom.
– Här! säger han ivrigt.
– You gonna wash the sins of your father, sjunger Tom och räcker över det nya hjärtat. Saxofonisten känner för ett ögonblick hur det bultar starkt i hans handflata innan han klämmer det på plats i bröstkorgen. Huden sluter sig automatiskt runt det. Hela han fylls av vals! Det är magi, det är ljuvligt.

– Jag ska dansa efter henne! Säger han med allvarlig röst.
Tom ler mot honom.
– The horse is steady but the horse is blind, sjunger han och backar baklänges i sanden. Korgen på hans arm får honom att likna en liten torggumma. En begravningsentreprenör som sadlat om. En hjärtförsäljare.

Saxofonisten vaknar med ett ryck. Det är fortfarande eftermiddag. På balkongen står saxofonen tom.

2 kommentarer

Filed under Saxofonisten, Tom Waits