När man är en girigbuk full av kärlek

Att komma till Skottland – det är samma känsla som när man lägger det där pusslet med 5000 bitar. När sista biten klickar på plats. Man är färdig och hemma. Exakt så känns det. Som att landa. Som att komma hem. Som att bli färdig.

Det värsta med att komma till Skottland är vetskapen att man måste lämna det igen. Jag önskade jag kunde åka hit en gång och veta att jag inte behövde dra iväg igen förrän jag själv vill. Men just den friheten har jag inte. Inte idag.

Friheten att resa över landsgränser och hav har jag förvisso. Jag är född in i ett ynka promillegäng av den här planetens befolkning som är så priviligierade att vi inte ens förmår greppa att det vi har är ett extremt överflöd. Vi tar det bara för givet. Så jag borde väl vara nöjd över att jag har möjlighet och lov att ta mig hit då och då. Men mycket vill ha mer. Man är inget annat än en jäkla girigbuk.

Nu ska jag snart resa hem. Och omfamna samma gamla längtan igen. Längtan är ingrediensen man aldrig får bortse från. Utan den platt fall, fadd smak och grå sörja.

Om några månader ska det här landet motvilligt skiljas från resten av EU. Brexit är ett ord ingen längre tycks vilja ta i sin mun. Förra året blev folk som långfil i ansiktet när det kom på tal, jag träffade ingen som inte blev orolig och ledsen vid tanken. I år är det bara tyst här. Man går och väntar. På något som man vet ska komma men inte förstår omfattningen av. Hur går det med jobben? Hur går det med ekonomin? Hur dyr blir maten? Kommer det att finnas medicin på hyllorna?

Själv tänker jag hädiskt: undrar hur dyr whiskyn blir?

Ty jag är en hädisk whiskydrinkare. Tydligen. Också.

Men jag känner en bultande kärlek till det här regniga, grå, blåsiga landet med sina tunga stenhus, sin svarta humor, sitt smakrika öl och bergens dimsjok. Jag älskar hur man omhuldar berättandet och det skrivna ordet här.

Och all denna lammull och tweed ska vi inte tala om! Tweed som i generationer vävts för hand av kvinnorna ute på öarna. Tyger med samma färger som den skotska naturen; hedar, berg, dalar, torv, ljung, himmel och vattendrag. (Min kärlek för rutigt har dessutom växt sig monumental. Numera är jag besatt! En gång i tiden tyckte jag det var skitfult).

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här skottlandskärleken. Det finns gränser för hur mycket folk orkar höra när jag går igång. De flesta jag känner drömmer om sol och värme. Paraplydrinkar på playan. Själv fantiserar jag om vapenfett och krutrök i duggregn, en fickplunta med livets vatten och skällande, lyckliga hundar som rusar fram över leriga åkrar. Sura, pyrande torvbrasor som luktar grav (okay, okay, jag ljuger, jag drömmer om feta sprakande björkvedsbrasor).

Nå, nog nu. För idag.  

 

 

Annonser

På liv och död

Jag undrar över det raseri som får en far att sticka en gaffel i hjärtat på sin sjuårige son. Gång på gång. En gaffel! Dessutom en ganska liten sådan. Med vilken kraft har den inte ränt igenom huden och bröstkorgen. Mannen måste ha varit komplett vanvettig av raseri. Jag kan tydligt skönja de små hålen i det gulbleka hjärtat. Små som spikhål. Bredvid finns den lilla gaffeln, nu rostig av tidens tand. Dråpet på den lille pojken skedde 1831. Jag har ingen aning om vad som utlöste det blodiga, förfärliga dramat. Det finns heller ingen bakgrundsberättelse. Bara det lilla bleka hjärtat som nu förvaras i sprit i en behållare. Hjärtat med sina små, tydligt urskiljbara hål. Och så en rostig gaffel.

En bit bort förvaras en florstunn segerhuva, utbredd som en silverfjäril. Den är från 1888 och har suttit kring skallen på en nyfödd. På den lilla textlappen kan jag läsa att modern var stolt. Att födas med segerhuva ansågs bringa tur och skydda barnet mot drunkning.

Fäder som dräper barn och mödrar som hoppas på tur.

I ett annat hörn hänger två skelett. Först får jag intrycket av att de snurrar sakta i luften, upphängda i sina snören, innan jag inser att det är en synvilla. Skelettdelarna är så vridna att kropparna ser ut som spiraler. Båda har tillhört kvinnor. Båda dog i barnsäng då deras bäckenben sprack p.g.a de vridna ryggarna. Allt hade kunnat åtgärdas om man bara förstått vikten av D-vitamin. Solsken. De här kvinnorna fick varken det ena eller det andra. I en burk förvaras något brunt och sprucket. Jag går närmare och ser siffrorna 2594 prydligt tryckta direkt på livmoderväggen. För det är vad det är. En livmoder från 1830.

Jag ser pyttesmå spädbarnslungor angripna av TBC. Lungorna är fyra centimeter långa. Jag ser livmodercystan från tidigt 1800-tal vari man funnit hår och en tand! Jag betraktar armen efter den sexårige pojke som sprang ut framför en vagn och blev så illa skadad att de åtta dagar senare fick kapa av honom både arm och ben. Jag ser den lilla handen och naglarna som fortfarande har kvar sin smutsrand. Jag läser om den andre pojken, några decennier senare, som blev överkörd av en spårvagn och fick kapa benet. Han lär ha överlevt amputeringen. Benet svävar nu nästan tyngdlöst i sin behållare.

..

Vi varnas innan vi går in. Utställningarna är inget för äckelmagade. Barn mellan 10-16 år får bara gå in i vuxens sällskap. Kameror är totalförbjudna.

..

På nästa våning finns en liten deformerad pitt, som en knubbig liten utskjutande knapp där några  ilsket röda hårstrån skjuter ut. Bredvid finns en penis som injicerats med kvicksilver. Den har antagit formen av en silverprydnad, som något man skulle kunna ställa fram på matsalsbordet. Jag skämtar inte, den ser ut som en saltströare. Ca 6 cm lång.

Rum efter rum är fyllda av hyllor där diverse kroppsvävnader, svulster, benbitar och annat finns utställda. Det känns drömlikt och utmattande att vandra därinne, alla inälvor som ser ut som syltbitar, sjösten, surrealistiska konstverk. Vener där rött vax sprutats in och stelnat och där kroppsvävnaderna sedan ruttnat bort och lämnat kvar intrikata mönster av blodomlopp utanpå skeletten. Jag ser skottskadade inälvor från 1:a världskriget, missformade kranium som ser ut att ha tillhört UFO:s, jag betraktar skadorna från kroppar i Boerkrigen, utrustningen från Napoleonkrigens fältskärer, torkade skelett som ser ut som brun skinka, vetedegsliknande magsäckar med sår i, svarta lungor som tillhört kolgruvearbetarna, en njursten lika stor som min knutna näve som överleveren (de var inte många som överlevde såna ingrepp för några hundra år sedan) fick som present i en liten fin lackask. Jag studerar hjärncystor och drösvis av hjärtan, tarmar, små barns inälvor som ser ut som luddiga sjöstjärnor, aborterade fosterskelett, amputerade mansöron och diverse frakturer och utväxter. Gallblåsor och pissblåsor och utskurna hudbitar med tatueringar på, tvåhundra år gamla. (Lika fåniga motiv då som nu, om ni frågar mig). Jag ser benskinnen från en flådd fransk soldat, helt intakta och upphängda som en tavla på väggen.

..

Jag befinner mig på Surgeons’ Hall Museums i Edinburgh. Ett av landets äldsta museer och också beviset på att här i stan funnits många medicinska forskare och föregångare som studerat människokroppen och dess sjukdomar. Redan i slutet på 1600-talet efterfrågades kroppar för medicinska studier och 1678 kom de första rapporterna om hur gravar plundrats på sitt innehåll och sålts vidare till dåtidens medicinare. Läkarkåren betalade bra och i början av 1800-talet var Edinburgh faktiskt ökänt för sin gravplundring, såväl som för sina medicinska landvinningar. Folk som hade råd byggde hela mausoleum på kyrkogårdarna just för att skydda kropparna mot plundrare.

En av de mest kända historierna är den om herrarna Burke och Hare som 1828 avslöjades med att ha dödat 16 människor och sålt dessa vidare till Knox Anatomy School för mellan 8 och 10 pund stycket! Det ligger en sällsam ironi i att de själva blev hängda och sedan dissekerade och utställda – allt i vetenskapens namn.

Jag stannar framför en sköldkörtel med cystor. Läser att den är från 1827. Den är beigegrå. Jag betraktar den länge och noga. Min sköldkörtel har också cystor, de har läkare sett på skärmen, den där skärmen som jag själv aldrig vågar titta på när jag undersöks. Min sköldkörtel som numera nästan bara består av bubblor och ärrvävnader och orsakat mig så mycket smärta och oro i åratal. Kanske eller kanske inte tar en sån där beigegrå vävnad livet av mig en dag, den sopade banan med både farmor och faster. Jag blir plötsligt lite illamående och vill ut därifrån, ut i friska luften.

Men jag hinner med Alphonze Louis käkprotes också. Al the pal fick nedre delen av ansiktet bortsprängt av en granatkartesch på 3,5 kilo i Antwerpen 1832. (Jag vet att halva ansiktet försvann för det kan man glatt studera i en gispavgjutning som i detalj visar rubbet). Men Alphonze överlevde, läkarkåren lyckades operera honom och skapade en protes av underkäken i koppar som målades hudfärgad och spändes fast med rejäla remmar runt skallen. Den vägde 1,5 kilo. Snitsigt nog har de också monterat på en svart mustasch, den är lång och tunn och lockig längs ut. Al måste ha sett ut som en kokainsmugglare i en gangsterrulle. Han hade också en mask av silver. För söndagsbruk får man förmoda.

..

Jag vet att allt ovanstående kan tyckas obscent, groteskt och äckligt. Men jag fylls av en ofantlig ömhet inför oss människor, hur mycket skit och elände har vi inte brottats med och tagit oss igenom i vår historia, vilken oerhörd kraft ligger det inte i oss att överleva och ta oss framåt. Egentligen borde hela människosläktet dukat under för längesedan.

Medicinhistorian är fascinerande, inte alltid vacker och ibland komplett galen. Men människans envishet, nyfikenhet och strävan efter att hela det som är sjukt tycks aldrig ha svikit oss. Utan dessa insamlade och noggrant kategoriserade vävnadsprover och fan vet vad hade vi fortfarande gått omkring i forna tiders vidskeplighet och irrläror. Dött av sådant vi inte behövt dö av. En sån här museirunda väcker mycket tankar och känns, mitt i sin detaljrikedom och obönhörlighet, märkligt trösterik.

Utvisad från Tutterian

-Du får inte fotografera här inne, säger den indiske gamle mannen med tunga ögonlock.

Jag som glatt fiskat upp mobilen inför alla de stora skyltarna i affären känner mig skyldig att förklara.

Ni vet de där ögonblicken när käften går innan hjärnan hinner stoppa en? Jag har ett sådant ögonblick, inne i den gigantiska affären med alla underkläderna i spets.

-Bra means good in Swedish, kvittrar jag. And fit, well it can be read as pussy. So your signs in here says “It’s good pussy times again”.

Jag kommer av mig när jag ser hans blick.

(En liten fundering: varför är det alltid gamla indiska män som förestår såna här affärer i Storbritannien?)

Här är en bild på några byggkranar och en liten stjärt. Något ska ni ju ha att glo på…

På besök i Twilight Zone…

Han är nästan två meter lång och tunn som en räka. På huvudet där det en gång fanns hår har han några små fjälliga utslag i grått, beige och rosa. Jag försöker undvika att se på dem. Hans dyrbara Harriskostym hänger för stor från hans axlar. På lillfingret glimmar två tunga guldringar, den ena med vapen. Ögonen är vattnigt blå och när han hostar svajar hans kropp som en flaggstång i blåst. Jag är rädd att han ska falla omkull och dö där nere i källaren. Vi står ensamma i ett 1700-talskök, omgivna av serveringsfat i silverpläter och rad efter rad av skinande blanka kopparkastruller. Eftersom han så uppenbart är plågad över att hosta inför mig och jag inte vill genera honom blir stämningen än mer konstig. Vi försöker båda låtsas som om han inte hostar. Vilket han ju gör, med otäcka små väsningar efter varje andetag. Jag ser ned i stengolvet där han pekat ut de små mässingsspikarna som går i ojämna rader. Han tycker det är viktigt att jag uppmärksammar dem så jag lyder. De små spikhuvudena är så nednötta bland stenarna att de knappt går att skönja.

Mannen berättar att silvret putsas en gång om året. Pjäserna fotograferas innan de lyfts, en åt gången, från sin plats. Han beskriver hur han tar på sig bomullshandskarna och varsamt torkar av varje pjäs och sedan noga bär tillbaka det hela. Jag tänker att han nog hellre hade suttit i matsalen och blivit uppassad av andra i vita bomullshandskar, men det säger jag inte högt. Det är nya tider nu.

Han följer efter mig in i det lilla trånga diskutrymmet. ”Pumpen är modern”, säger han, och blev installerad först 1820. Han pekar in i hörnet. Den svarta tingesten är lika stor som jag. Det är mörkt därinne och kallt. Här stod alltså en jäntunge, längst ned på rangskalan i köket, och pumpade upp vatten i stenhon för att diska efter varje måltid i huset. Ingen elektricitet finns. Det råder skymingsljus därinne. Mannen andas väsande bakom min rygg. Jag vill ut härifrån. Hans ögon följer mig när jag med små, nervösa steg går mot källartrappen efter att ha tackat honom för hans tid. Han följer mig inte upp i ljuset vilket bara befäster min teori; att han sover i en öppen kista i ett av de låsta källarutrymmena därnere. Att han har gjort så i trehundra år.

..

Det var mina Jane Austen-fantasier som förde mig hit. Ja, och så GPS:en förstås. 80 silvermynt i entréavgift tas emot av en snuvig dam i marinblå kofta. Hon undrar varifrån jag kommer och lyser upp när jag säger Sverige. Jag vet inte varför skottar skiner upp när man berättar att man är svensk. Antagligen är de programmerade sedan barnsben av förutseende föräldrar. De har nog upptäckt att det är bäst att avväpna oss innan vi börjar plundra och våldta. Man ska inte inbilla sig något, det här är ett land som tar allvarligt på sin historia och de minns oss från förr, de har inte glömt ett smack. Av artighet döper de dessutom sina söner till Magnus. Alla heter det. Åtminstone ute på vischan. Så efter att ha skärskådat mig från topp till tå och avfärdat mig som icke våldtäktsbenägen, pekar hon mot salongerna. Naivt träder jag genom de höga dörrarna och blir direkt tillfångatagen av en 90-årig dvärg. Med turkos ögonskugga. Jo, de har sina metoder, skottarna. Raffinerade sådana.

..

Först blir jag fascinerad över hur hon lyckats finna en ögonskugga som så totalt matchar hennes turkosa blus. Den skära skallen lyser igenom de vita glesa hårtestarna på hennes huvud. Längst ut finns en antydan till permanentlockar kvar. Hon når mig till armbågen. Nej, hon är inte dvärg, men jäkligt kortväxt, ska vi säga så? Jag är 1.62 ifall någon undrar. Hon når mig alltså till armbågen. Kring halsen har hon ett band med nyckel hängandes. National trust, står det. Hon är guide. Hon tänker inte släppa taget om mig. Kanske är jag hennes första besökare på flera månader? Det känns så. Hon hugger mig med kloliknande små nävar där huden är så genomskinlig att jag tydligt ser varje ben och ådra. Hon liksom hänger sig fast i mig och jag kommer inte loss.

Hennes berättelse, eller vad det nu är, punkteras ideligen av långa pauser där hon frånvarande stirrar ut i fjärran. Mitt i meningarna tystnar hon, letar efter ord och minnen som inte kommer. Hon håller fast min arm, jag ska inte tro att jag kan smita undan här. Fascinerat betraktar jag henne. Det är som att se en dator reboota sig. Hon går snart igång igen. Snart, snart…

”Ser du pianot? Ser du att det saknas pedaler? Kvinnorna fick hamra hårt med fingrarna på klaveret, det gällde att ha starka fingrar när man skulle underhålla herrarna på kvällarna.”

Jag ler inombords för det är en formulering som väcker helt andra bilder i min skalle. Men så är jag ju svensk också. Och 1.62 lång, sa jag det förresten? Jag känner hur jag tornar upp mig som en fjälltopp över den gamla damen. Jag är Kebnekaise. Eller åtminstone Ben Nevis.

Vi hasar runt i salen. Hon ska visa mig varje tavla. Eftersom det är många tavlor tar det en jävla tid. Dessutom har hon inte sina glasögon med sig och kan därför inte läsa innantill. Men efter nån halvtimme har vi fått in rytmen, vi stavar oss närsynt igenom de små texterna högt i kör. Det är lord Ditten och titta där, där är lady Datten. Jag härmar hennes överklassengelska. Hon är nöjd med mig. ”Din engelska är utmärkt”, säger hon. ”Varifrån kommer du? Sverige? Åh!” Hon lyser upp och trycker min arm. Jag ler mitt raraste vikingaleende och låter blicken glida över hennes diamantring. Hon skälver till lite och drar äntligen åt sig handen.

”Let’s look at the painting with the smoking monkeys, shall we”, säger hon och placerar oss framför en liten, liten tavla med tre apor som röker haschpipa. Ja, jag förmodar att det är hasch. Den har dryga 300 år på nacken. Vi står och glor ett slag. Till slut blir jag otålig. Men nu måste damen från National trust reboota igen så vi blir kvar ytterligare fem minuter och glor på aporna. Det är en mycket underlig dag. Jag undrar om jag någonsin kommer ut ur det här gamla huset? Will I live to tell?

Små druvor

Mitt i floden av asiatiska turister står han och svajar, heroinisten. Hans hy är gulblek och sitter så stramt över kindbenen att jag tror den ska brista när som helst. Han håller en plastförpackning med gröna druvor med båda händerna som för att inte tappa dem. Hans ögon är halvslutna. Om jag andas ut hastigt när jag passerar honom kommer han att falla omkull.

Det är tisdag eftermiddag i Edinburgh. Solen skiner. De asiatiska turisterna flödar.

Det är löjligt skönt att vara här igen. De tunga grå stenhusen omfamnar mig med sina skitiga fasader och spetsiga torn. Trafiken är tung. Långt därute finns bergen. Som ett eko i bröstet. Jag försöker att inte höra.

 

Bottenslam

Jag har överlevt den här konstiga, långa sommaren. Den som började keligt smeksam i maj för att sedan bli en överdos av unken overklighet där skogar brann i veckor, vattnet luktade ruttet och allt vissnade ned. Det fanns stunder när jag trodde jag kokat sönder inifrån. När de första regnen kom i augusti var det som att få en ny kropp. En lättnad skön som en orgasm.

Sverige luktar annorlunda idag. Det luktar av sånt som kryper upp till ytan efter en lång, lång värme. Bottenslam. Människors tankar tycks förgiftade, slingrar sig ut som allt djärvare giftormar. Sånt som inte tidigare var rumsrent, sånt som tidigare inte gick att säga eller ens tänka… det vältrar sig nu öppet i dagsljuset, i offentlighetens rum. Man tvingas förhålla sig – vare sig man vill eller ej, vare sig man vet hur eller ej.

Jag räds den blinda dumheten mer än någon mastermind. Och mitt i alltihop konstaterar jag att jag snart, för första gången på 16 år, får vara ledig fyra veckor i ett sträck. Som en riktig svenne. Om några dagar lämnar jag den här konstiga lukten. Jag litar inte på en käft längre. Jag funderar på hur många månader sedan det är som jag sov en hel natt. Jag vill gärna mota bort tanken på att det här bara är början på något värre. Att inte ens jag lär komma undan. Hur mycket jag än lämnar landet.

Eva vid pianot och jag däckad i salighet

Det måste ha varit nån gång på 80-talet. 1988? Hela vardagsrumsfönstret var täckt av krukväxter i grönt. Jag hade aldrig sett så många samlade på en så liten yta. De stod i rader. Täckte varje ledig centimeter. Jag var klädd i svart, nåt med axelvaddar som modet påbjöd, och hon satt där, blond och skir med blåklintsögon och de känsliga fingrarna dansandes över tangenterna. Själv låg jag bakfull i den bruna skinnsoffan och luktade gårdagskväll och smygsex.

De där åren. De där nätterna och dagarna. Eva som spelade klassiskt. Hur vi rände runt. Från ställe till ställe i hennes röda gamla PV. Den där bilen som dånade så högt att hjärnan nästan lossnade från skallen. De där svarta evighetslånga höst- och vårnätterna. När vi sket i jobbet. När allt var en jakt på heta ögonkast och rock’n’roll. När vi var små nog att rymmas i en tändsticksask.

Jag tror det var Wilmer X som spelade. Vi gled med i den mörka natten. Ingenting var omöjligt. Om eftermiddagarna samlade vi ihop oss, Eva och jag, i hennes föräldrars vardagsrum med de tusen krukväxterna. Eva spelade Beethoven på det bruna pianot. Jag låg däckad i soffan och älskade livet, älskade tonerna, älskade det utlevade, det sårade, det djärva och outsläckliga. Det slog aldrig fel. Jag somnade. Med bultande underliv. Med naiviteten som en snuttefilt omkring mig.

När jag vaknat och borstat tänderna klämde vi in oss i hennes röda PV som hette Grålle och drog ut i Sverige på nya rockkonserter. Det var som det skulle.

Ibland tänker jag på Eva. Vad blev det henne?

Jag vet ju vad det blev av mig.