Vill ha allt

Som när man vacklar vårberusad men lycklig längs Rose Street i Edinburgh utan att tänka på morgondagen. Som när man snubblar över tovorna på väg upp mot Old Man of Storr och fruktar vikingaregnet som hotar ovanför men ändå inte orkar bry sig för att bröstet bubblar av lycka. Som när man drar med handen längs det hårigaste manslåret man någonsin känt och möts av ett vargleende i mörkret under täcket; som att höra kyrkklockorna i Gamla Stan innan solen klivit över horisonten. Som nyinköpta, slarvigt bundna buketter på den där tvärgatan till Strøget i Köpenhamn med en öl i magen och en ny vän som famlar efter ens hand; som iskalla stjärnfall i Norrland och champagne en tidig vinterdag på Rivieran utan turister; som en sprillans ny Ossler-låt i hörlurarna, som en oväntad chokladask i gåva; som koltrastarnas överraskningskonsert i din trädgård i mars och discovitt fräscha vitlöksklyftor när du lagar mat; oset från det franska bistroköket och rytmen i de främmande rösterna, dammet från trottoarerna och männens loja blickar och jazziga leenden, rutschkanan rakt in i bröstkorgen och ned i skrevet; det sträva, trygga, skrovliga under fingertopparna som drar över nyvävd Harristweed; ljudet av lamm i hagen och lukten av våtvarm ull; den leriga jorden och det salta havet; underkläderna som inte bytts på tre campingdagar och solskärvorna i ögonvrån hos den du älskar och ljudet av hundarnas suckar och kattens knorriga spinnande mot din hals när du krupit ned i sovsäcken; doften av rökt fisk och sotig vedklabb; farfars brännvinsstinna andedräkt när han blir fjollig men fin; den lätt rosa färgen längs ned på vitsippsknopparna om våren där i skogsbacken; solen som pressar sig obönhörligt genom nykläckta löv på lindens gren och ljudet av musettdragspel från en gränd i skymningen. Allt det där. Och en hel del annat. Allt det där som jag vill ha och kräver. Av framtiden. Snart. Nu.

Vad vill du ha? Om du får önska vad du vill?

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Nån karl i Gnosjö…

Utanför mitt fönster…

Tvåmeterstransvestiten går förbi utanför mitt fönster, aprilsolen spiller solkatter i hens syntetperuk. Vi ler stort mot varandra, så där som vi alltid gör, utan att jag egentligen vet varför. Det är tisdag, det fick jag påminna mig själv om imorse när jag vaknade. För som vanligt är numera, vaknar jag utan att veta var jag är, vilken dag det är eller ens varför jag vaknar.

Nu fixar jag en gigantisk laxsallad med majs och bulgur och rostade solrosfrön och lite annat. En försenad lunch. Naturligtvis spelar jag ”In the mountains of bliss” med Asagaya på hög volym medan jag blandar till dressingen. Italienska oljor, vitvinsvinäger. Lagom till jag sätter mig ned för att äta tar den trevande, halvdebila trumpeten över i Ibrahim Maaloufs ”Will soon be a woman” från spotifylistan. Liveinspelningen från Babylon i Istanbul. Såklart. Jag äter till de gungande körerna. Jag klunkar mitt billiga chilenska vita vin och rapar belåtet när porrorgeln i Jackie Mittoos ”Get up and get it” hälls ut genom högtalarna. Det är tisdag. Det vet jag bestämt. Det har jag kollat upp.

Jag mår rätt bra. Nån karl i Gnosjö har skickat mig en bok av Anais Nin. En gulnad pocket. Den ligger framför mig och viskar lite hest. Ja, jävlar…

Lämna en kommentar

Under Musik

Återbruk

Han föddes härinne på Lilla Blå Bloggen, pajasen, filosofen, levnadskonstnären, äcklet himself; Pål Pommac. För ett decennium sedan fick han ett fejsbuck-konto. Det var inte min idé, inte heller hans. En mycket företagsam läsare härifrån tog helt fräckt och registrerade ett konto i hans namn och sände mig inloggningsuppgifterna med uppmaningen: kör! Hade det varit en random läsare vemsomhelst hade jag blivit tvärförbannad. Man snor inte mina gubbar! Men nu var det ju samma läsare som en gång i tiden sagt åt mig att börja blogga, så vad tusan… Jag föll till föga. Pommac fick sin egen arena och så har det fortsatt.

Idag för fyra år sedan besökte han sjukgymnastiken. På riktigt. Så här rapporterade han:

Jag kommer in i lokalen tidigt om morgonen. Där är dom, fysioterapeuterna; långa medelålders män med små ölkaggar som hänger lite nätt över livremmen. Guldkedjor kring halsen, kortärmade pikétröjor, plastsandaler... Jag får själv välja om jag vill dra såna där ljusblå skoskydd i form av bajspåsar över stövlarna eller byta till plastsandaler. Jag väljer det senare. "Min" fysioterapeut har, förutom nätt ölkagge, ett guldarmband och bröst som ser lite kvinnliga ut. Jag kan se hans bröstvårtor styva som pistolskott under pikétröjan. Det är omöjligt att låta bli att stirra fascinerat. Han klämmer och drar i mig och talar uppmuntrande på småländska. Det hela tar en kvart. 
Sen vacklar jag mot dörren, ler tappert och kastar en sista blick på hans bröstvårtor innan jag går därifrån. Smålänningar! Ett fint släkte!

Och med detta häller jag så upp ännu en kopp java och lyssnar på Rebekka Bakken när hon knarrsjunger Tom Waits fina Little Drop of Poison. Det är en ny vecka, jag önskar jag hade nya planer men det har jag inte. Jag har förra veckans, de ännu inte genomförda. Man får köra återbruk. Det lär vara inne nu.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Jag har blivit en fjortis

Ibland undrar man ju om man likt Ingmar Bergman har demoner som hälsar på. Små illvilliga jävlar som gnager på nerverna där de löper under huden, gnager som råttor, tills man får kortslutning och knakar ihop. Fast Bergman lär ha haft sina i magen. Tydligen led karln av rännskita hela livet. Eller hur det nu var. Allt var i alla fall demonernas fel.

Mina demoner heter Ångest och Panik. Jävligt osköna typer. De har en kusin, Passivitet, som luktar ruttna päron och brukar bre ut sig från topp till tå i mig. Passivitet kan jag för det mesta stå ut med men de andra två… fy fan. De flyttade in i påskhelgen, oväntat och ändå inte. Jag bjöd inte på kaffe, så mycket kan jag säga. Men låt oss tala om nåt annat. Just idag lyser de med sin frånvaro och man ska inte ge dem för mycket uppmärksamhet, de liksom svullnar upp av självgodhet då, tar för sig ännu mer.

Solen skiner. Jag har inte varit ut på tre dagar. Varje kväll tänker jag: imorgon, imorgon går jag ut. Regn eller snö eller sol, jag går ut och trampar lite. Får igång systemet. Varje dag konstaterar jag att jag tänker bra tankar, där framåt kvällen… Synd bara att det inte blir så mycket mer. Passivitet gnuggar händerna, drar upp hängslena med en snärt och gapflabbar.

Det står en vår och torkar av sig skorna i farstun. Jag vet inte vad jag känner inför det. Hon för med sig mycket känslor, rastlöshet och längtan, som man just nu inte kan göra så mycket med. Man sitter där man sitter, pandemin brassar oförtröttligt på och hela världen står på stand by. Men en dag har lorten planat ut. När det sker har jag en plan. Jag har avgett ett löfte till mig själv. Det är nog det enda som håller mig uppe just nu. Mitt löfte till mig själv. Jag har inte avgett många i mitt liv och löften är inget jag tar lätt på, ska ni veta. Men jag infriar vartenda ett. Jag ska infria detta också. Det är jag värd. Som tack för att jag hållit ut de här sista två åren. Med Ångest, Panik och Passivitet. Med alla förlusterna som varit. Nu är det fan dags att börja fylla bägaren med bra grejer. Ömsa skinn. Kliva vidare.

Idag för 14 år sedan började jag blogga. Det var nog ett bra beslut. Andra bra grejer jag gjort? Min universitetsutbildning, min flytt till Australien, mina resor i världen… bra grejer alltsammans. Dessutom är jag en jävel på att plocka de finaste vännerna, de må vara få men de är valda med omsorg. Tanken får mig att le lite snett. Nu sitter man i en bubbla och saknar dem alla. Egentligen borde jag valt ännu omsorgsfullare, valt folk där jag själv bor. Men så lätt ska man ju inte ha det, väl?

14 år idag alltså. Snart är man väl vuxen.

Lilla Blå för ett stycke tid sedan.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Exit

En snärtig stepp ned i ett moraliskt moras. Eller kanske ett snabbdopp i bajstunnan? Svårt att säga. Själv känner jag det lite som om man står och betraktar en tågolycka waiting to happen, i slow motion. Det är skitäckligt men man kan inte låta bli att glo. Det här är TV-serien som får Succession och Billions att framstå som en walk in the park. De giriga rovdjuren i storfinansen är inte bara kåta på att göra dealar och tjäna vansinniga mängder pengar, de är dessutom misogyna ärkesvin, de knarkar och knullar sig rakt ned i avgrunden med ett människoförakt som osar värre än en hel gatukökskedja.

Men är det bra? Ja. Tyvärr, höll jag på att lägga till. Man vill ju inte gärna erkänna att man dras till en skildring av såna förbenta äckel, men ja, det här är bra. Manus bygger på samtal med norska snubbar ur storfinansen. De har inte haft invändningar mot hur de skildrats, bara invändningar mot en del detaljer av sorten: ”nej vi skulle aldrig åka business class till Nice, vi skulle chartra ett eget plan”. Exit. Både säsong 1 och 2 finns på svt.play just nu. För dig som inte vill se folk ha sex eller knarka sig så väck att de kryper som skadskjutna igelkottar över golvet – titta inte! Ni andra, hämta popcornen. Det blir åka av, kan jag lova.

3 kommentarer

Under Film och TV

Pippi på ostron

Inleder morgonen med att glo på fågelvideos på YouTube. Det finns nån engelsk tjej som jag avundas rejält, hon har en tam korp som heter Fabel, hon har rovfåglar som hon tränar. Jag har ju en, nej två, våta drömmar: att bli stridspilot eller falkenerare. Det första stöp ju på att jag varit halvblind sen barnsben, men den andra drömmen… det går säkert att göra något åt? Och jodå, jag drömmer väl om en hel del annat också men det kan vi ta nån annan gång. Huvudsaken är att man har dem. Drömmarna alltså. Utan dem kunde man ju lika gärna lägga sig och dö direkt.

Plocka ostron är nog också en dröm, när jag tänker efter. I väntan på att få göra det kliver jag in till fiskar’n i hamnen en dag. Varför inte be honom öppna ett eller två sådär rakt av bara? Svepa ett ostron mitt på blanka vardagen, det vore väl härligt? Men så tusan heller. Fiskar’n öppnar inga ostron, meddelar han, för han är rädd om fingrarna! Inte heller den övriga personalen vill öppna något åt mig just på grund av risken att skära sig. Jag går därifrån, inte så lite snopen. De små franska delikatesserna får ligga kvar på sin isbädd. Är det inte lite oproffsigt att sälja ostron men inte kunna öppna dem? (Å andra sidan öppnar ju inte heller jag ostron för jag är rädd om fingrarna). Duh!

Kallgrader imorse. En vår som knixar och trixar sig ur vinterns skal. Precis som det ska vara. Man ska vänja sig successivt, det ska inte explodera över en natt. Det ska börja klia i själen, saven ska stiga sakta men säkert, rastlösheten knoppas och slå ut. Samma visa varje år. Härligt och jävligt på samma gång. Extra jävligt i år då man sitter fast i en pandemi. Andra våren i rad. När man bara vill ge sig av nånstans, till ostronbankar, fågelriken, whatever…

Kolla in YouTube om du gillar fåglar. ”Falconry and me”. Sök på det så får du upp en massa godis med hon den där som jag avundas.

10 kommentarer

Under Uncategorized

Hur helvetes gott det kändes…

Minns ni den där magiska känslan innan konserten? Känslan i kroppen inför att se nån artist man beundrat länge? Eller den inte fullt så märkbara spänningen inför en artist eller ett band man inte kände till… men likförbannat så fanns känslan där, eller hur? Minns ni den? När man stod i skumrasket inne på en klubb, med en öl i näven och fick höja rösten alltmer för att höras i sorlet när publiken samlades runt om en, där framför scenen. De där speciella lukterna som fanns där, vibrationen i luften, de svarta väggarna, den där speciella klubbsvärtan… och så spotlighten mot scenen där det stod instrument uppställda. Vissa i ljuset, vissa anade man bara konturerna av. Minns ni känslan då? Hur man väntade, hur man var på tå, hur helvetes gott det kändes i magen… för man visste att snart var bandet eller artisten på g, snart skulle det braka loss.

Jag kan längta efter livemusik så det värker i kroppen. Det är ett fysiskt begär. Precis som jag längtar efter att ge mig ut och tugga i mig av mitt Europa igen.

Tänk av vi som lever nu skulle bli den generation som fick uppleva en världsomspännande pandemi.

Det blir kanske nåt att skryta med om något decennium – om vi gitter och finns då – men just nu tänker jag mest på saknaden. Saknaden efter livemusik, levande teater, möten med vännerna, kroppsberöringen, att uppleva saker tillsammans, möjligheten att kunna ge sig iväg, se nya platser, få näsan fylld av andra dofter, känna livet igen…

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Imorgon är en helt annan psalm

”Child, wipe the tears from your eyes”, sjunger Bono och han är klädd i midnattssvart och vintern, den underliga, vidriga coronavintern ligger plötsligt i dödsryckningar. Vi har berusat oss på bubblor från Frankrike, de där som vi planerade att dricka under nyårsaftonen 2020–2021 men som blev kvar inne i kylskåpet under dystra miner och håglöst hängande axlar…

Nu helt plötsligt exploderar eftermiddagen och allt blir vackert och dryper honungssött av kommande löften. Det är lika fint som när cirkushästarna fick fnatt där i manegen och sågspånen yrde, som när popcornen dröp av smör, som när ”Desire” dundrade ut ur MTV-burken på 80-talet; det är vackert oskyldigt som platta tonårsmagar, varmt och gott som nylagad spaghetti alle vongole, det är lika fint och spännande som att hänga upp och ned i karusellerna på Grönan, det kittlar lika dödsskönt i kistan som när Keith Richards skrattandes tar en om axlarna där på Champs Elysées och kvällens asfalt doftar rock’n’roll och parfym.

Det är våren, peeps, det är våren och den oväntade berusningen som slår till. Och jag är hundra år gammal och hinner tänka: nej men inte skall väl jag – och sen klarar jag inte att tänka mer och allt blir suddigt och mjukt och imorgon är en helt annan psalm. Med helt andra verser.

Det tar vi då.

Nu ska vi hänga upp och ned i karusellerna på Grönan.

Och Bono klädd i midnattsvart ska fjanta runt med Dylan i bakfickan. Samme Dylan som plötsligt sträcker ut en arm och hugger Bono i skinkan med en gaffel. För nån ordning ska det ju ändå vara.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

I sökarljuset?

Tankarna far runt i skallen nu i dagarna, mer än vanligt. Jag ställs inför en oväntad fråga, en oväntad öppning, och saker och ting spetsas till. Vad vill jag egentligen med mitt liv? Klarar jag ens av att fatta ett vettigt beslut längre? De sista två åren har varit en rejäl slänggunga mentalt; oro och stress och letargi om vartannat. Förhoppningens låga som tänts och sen slocknat abrupt, gång på gång. Det sista halvåret har jag mer känt en slags uppgivenhet och cynism. Inför arbetsmarknaden, inför gig-ekonomin, inför regler, lagar och administration, lockbeten, fördomar och erbjudanden om gratisjobb och fan vet vad… Det har varit många dörrar som slagits igen mitt framför ansiktet, det har varit käftsmällar och ibland total tystnad. Och sen plötsligt, rätt ur det blå, en liten rörelse därute. Kan jag tänka mig att börja om på nytt i ett främmande land? Det stora multinationella företaget hör av sig. De hör av sig till lilla mig. Jag har inte hört av mig till dem. Först förvåningen, pirret, glädjen och sen den bistra verkligheten. Allt det praktiska. Vad det skulle innebära.

Förhoppningens låga har inte slocknat, nej, men den flackar betydligt ju mer jag får reda på. Luther på axeln säger ”hör nu här, om de erbjuder dig så tacka ja och var tacksam”; kroppen och känslorna och de nattliga mardrömmarna säger motsatsen.

Det enda jag vet än så länge är att jag – åter igen – har tvingats ställa mig frågan vad jag vill med mitt liv. Och svaret har utkristalliserat sig. Egentligen är det samma svar som alltid dykt upp i bilder och trevande ord genom åren. De där bilderna som jag hela tiden bäddar in i dimman, förnuftet, Luther och lydnad. Bäddar in så rejält att de försvinner ur sikte. Ändå går jag och skjuter den där jävla drömmen framför mig på kärran.

Jag har gjort resan förr i mitt liv. Åkt till länder där jag aldrig tidigare satt min fot eller känt en käft och försökt ordna mig en tillvaro. Det är inga erfarenheter jag ångrar. Men jag är en annan människa idag och jag vet att min rastlöshet och frustration också fått mig att slänga ut barnet med badvattnet, gjort mig oförmögen att se det jag har och vara rädd om det, vare sig det gällt relationer, tillhörigheter eller möjligheter.

Ett samtal väntar i veckan som ska ge mig mer kött på benen. Jag har redan lagt två veckor på research och det jag funnit hittills har gett mig ont i magen och tryck över bröstet. Men också insikten om vad jag är beredd att göra – och vad jag inte gör mer, oavsett omständigheter. Det är väl också en vinst, antar jag.

Ingen jävel ska komma och säga att livet är enkelt. Eller snarare, ingen ska komma och säga att vi inte är ena jävlar på att krångla till det som kanske är just enkelt?

4 kommentarer

Under Uncategorized

En magisk liten djävul

Lördag kväll, den sista vintermånaden ligger i dödsryckningar. Fuck off, February, du har gjort ditt för denna gång. Nu är något annat på gång därute. Grannens katt ger strupljud ifrån sig, smeksamt, uppfordrande och enträget.

Jag går fram till fönstret och kikar upp mot grannen tvärs över gården. Och där, därute krumbuktar sig himlen, där skälver och vibrerar det magiskt mellan molnen. Jag står som förtrollad och väntar på henne, väntar på den lilla djävulen själv; fullmånen i Jungfrun. Tar en bild just i detta nu. Sekunderna innan hon trillar över husnocken som en gigantisk ispärla…

Det är vackert, konstaterar jag småleende och återvänder till soffhörnan. Det blir en vår i år också. Vi kanske rentav överlever den. Vi kanske rentav överlever den med något som liknar hopp spirande i hjärtevrån. Kanske.

2 kommentarer

Under Uncategorized