Pervon i varje soffhörna

”Bajskorv”, lyder stämman i mitt öra. Jag skriver lydigt ordet, här behövs inga specialkoder. De senaste timmarna har jag skrivit orden ”bajs” och ”bajskorv” i runda slängar… femtio gånger? Plus en massa annat. Obskyra porrtermer som jag får googla. (’mark someone with a brown star’… men vad tusan?!) Jag googlar namn på barnprogram, asiatiska dockjävlar och TikTok-fenomen. Jag tampas med amerikanska rappare som inte stavar sina namn som man tror att de stavas. (Efter nån dag börjar jag föra ett litet register över dem, en lista som jag kallar ”Haschplantorna”. Där står de snart uppradade, en efter en, snubbar med konstiga namn och pårökt utseende). Med hjälp av listan finner jag snabbare ut vad som sägs på de sjutusen (!) ljudfiler jag fått att transkribera. Jobbet? Att renskriva sökord och kommandon för kommande AI-program. Artificiell intelligens.

I framtiden ska vi ju tala med våra elektroniska hem; sitta i bilen och med hjälp av nån app be tvättmaskinen hemma att hoppa igång så allt är färdigt när vi ramlar in genom dörren. Vi ska beordra kylskåpen att sänka temperaturen på tredje hyllan; kaffebryggaren att fixa vårt kaffe och såklart… med hjälp av rösten spela upp önskade filmer och musik eller berätta om hur vädret är utanför ifall vi inte själva orkar gå fram till fönstret och titta ut. Det var apparaterna, det. Vad vi människor ska göra i framtiden är mera oklart. Tydligen ingenting. Kanske sätta en och annan brown star på vår partner? Ja, jag vet inte. Snart har vi väl elektronik som sköter den delen också. Känslodelen. Sexdelen. Längtansdelen.

Själv sitter jag som sagt med tusentals ljudfiler från svenska hem. Det är fredagsmys med tacos, äktenskapliga gräl, sockerspeedade småungar som löper amok (och gissa om de kan skrika högt); det är invandrarfamiljer som snackar arabiska och tigrinja och persiska och språk jag inte ens känner igen, uttråkade mammor som glömmer stänga appen och får sina telefonsamtal med väninnorna inspelade. Jag lyssnar. Det är ensamma pensionärer som pratar för sig själv, bröliga ungdomsgäng, karlar på fyllan, kåta par med heta önskemål hemma i sängen. Jag lyssnar. Och så är det, tack och lov, några få människor som jag skulle kunna kyssa av tacksamhet när de dyker upp. De där som verkligen tagit uppgiften på allvar och i normal samtalston tydligt och klart beställer sökningar på ”recept för lax i ugn” och ”visa kyrkor i Småland”. Helt normala, stentrista och underbara typer.

Jag bjuds jag på en fascinerande inblick i svenskarnas hem vintern 2020-2021. En fascinerande men mörk inblick; småkul i början men senare, efter 375 ”bajskorv” är det inte ett dugg skoj. Vem söker på ordet ”bajs”? Vet folk inte vad det är för något? Vill de googla bilder på skiten? Sjutusen ljudfiler och många dygn senare står ”bajs” som klar vinnare i kategorin ”mest använda sökord i Sverige”. Hos både barn och vuxna. Tätt följt av ”Just Dance”.  Ett ohyggligt populärt program vad det verkar. Jag erkänner, jag har aldrig sett det. Där har ni mig, en nutida oskuld, en analfabet vad gäller populärfenomen. Jag skäms inte för att erkänna det, tvärtom, jag är stolt!

I princip varje inspelning ska kodas på allehanda sätt. Jag lyssnar igenom en fil, hör inte vad som skriks, sluddras, viskas eller drunknar i omgivningens alla ljud, får lyssna igen och igen, leta koder och skriva in mellan orden, de få jag lyckas urskilja. Det kräver djup koncentration så jag pallar bara nån timme i stöten. När kvällen kommer är jag så trött så jag tror skallen ska börja brinna. Jag hatar hela mänskligheten. Utan undantag!

Det här jobbet får mig att avsky barn på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Ni vet de där Harmagedonstunderna då fyra ungar hoppar i soffan, välter chipsskålen, skriker i falsett, slår varandra och till slut spyr upp lördagsgodiset över soffdynorna medan någon hysterisk och trött förälder står och vrålar hot i bakgrunden? Tänk dig såna stunder på hög volym i dina hörlurar, från morgon till kväll, dag efter dag. Man vill bara dra upp en revolver och rikta den mot sin egen tinning. Hur var det, hördes det inte nån röst där bland alla skriken som sa åt TV:n att visa Just Dance nu igen? Eller varför inte en sluddrig treåring som inte kan prata rent men som lik förbannat önskar en påhittad figur i nåt jävla tevespel du aldrig hört om och vars kinesiska namn det tar en kvart att googla fram så det blir rättstavat?

Efter några dagar har jag lärt mig rutinerna och urskiljer direkt de olika grupperna:

  • gallskrikande barn. Vill de något eller gapar de bara, vilket/vilka språk är det?
  • gnöliga fruntimmer. De gnölar och gnäller och ältar skit i telefonen utan att fatta att de avlyssnas.
  • sura tonåringar som inte kan tala ur skägget. Varför mumlar de om filmsnuttar med folk som käkar hundskit? Ibland önskar de nån låt med…jag konsulterar Haschplantelistan… jaha, den och den.
  • män. Män i alla åldrar som sänker rösten och får det där speciella tonfallet, som om de tror att mamma lyssnar. (Och det gör hon, var så säkra). Det gäller porrsök så klart. Nån vill ha bilder på hästar som blir avsugna, andra vill runka av till allsköns andra perversiteter. Jodå, bajs-termen dyker upp där också.

Det är en mörk och sorglig inblick i svenskarnas vardagsrum som sagt. Svenskarna; gräsligt upptagna av att skrika, supa, runka, gnälla, spela tevespel och glo på dansprogram. Jag tappar snabbt tron på folk i allmänhet. Pervon i varenda soffhörna, tycks det. Och ingen kan tala rent. (Jo, ”lax-i-ugn-mannen”. Han kan, han!)

Efter några veckor konstaterar jag att jag aldrig mer vill komma i närheten av transkribering för vår kommande AI-tillvaro. Aldrig mer!

Jag säger bara en sak: BAJS!

2 kommentarer

Under Uncategorized

Aldrig förakta en bra dokumentär

”You could have a person 82 years in there, and you could have a person 52 years in there, and you could have a person 22 years in there. And they can all meet. They get used to talking to each other and interacting with each other. And they appreciate each other and they respect each other. And respect is what it’s all about in a public place.”

En innehavare i Dublin reflekterar över pubens betydelse. Jag funderar stilla över om vi har såna ställen i Sverige, ställen där folk möts över generationerna och finner varandra? Ställen där berättelser och sånger får rum, där allt går sin gilla gång oavsett vad som sker ute i övriga världen? Jag har dessvärre skralt med förslag. Faktiskt har jag inte ett enda.

”The Irish pub is a place where you could talk… without the interruption except by everyone. I know it’s a contradiction but if you’re at home you’re interrupted by one person, your wife, husband, son, daughter or your partner, whatever. Being interrupted by one person you have to shut up but when you’re interrupted by 50 people and everyone talks together, everyone gets to say their piece so it’s like a safety valve for the population of Ireland. We probably have less psychologist and psychiatrics than any other country in the world”.

Ett av slutcitaten i denna underbara pärla till dokumentär jag varmt rekommenderar. Här passerar många original, många fantastiska vattenhål där tiden stått still i decennier, med många skrönor och många skönsjungande irländska dialekter…

Vad sägs t.ex om puben där musiker i mer än 40 år kommit in en särskild dag i veckan för att spela tillsammans? Ett tjugotal människor på sina instrument hopträngda i ett rum – musiker som efter sin död får sitt porträtt upphängt på väggen över stolen där de brukade sitta… Eller den lilla hålan Clonakilty där Noel Redding bosatte sig (ja, den Redding, ja, som lirade med Hendrix) och där man nu ömsint putsar plaketten i marken med hans namn… Jag föreslår att du kryper ihop i nåt hörn nånstans och tar dig lite egentid med den här rullen. Det är den värd. Själv smälter jag som en klick smör. Kulturhistoria när den är som finast.

Ja, jag brukar ju göra så där ibland när inget lockar på TV eller streamingtjänster. Går in på YouTube och skriver in ”BBC documentaries” eller nåt liknande i sökfältet och får upp massor av förslag; historiska, politiska m.m. Och det är alldeles gratis (än så länge). Och gratis är ju som bekant gott.

För övrigt konstaterar jag att 2021 valsat in. Alla önskar varandra gott nytt. Vete fan om man vågar. Kanske får man bara vara glad över att man fick ett nytt år? Och så försöker man fylla det med innehåll som känns vettigt. Själv tänker jag ta mig en öl ikväll. Lägga fötterna på bordet. Sluta ögonen och drömma mig bort nånstans där människor är vänliga, historieberättandet får ta tid och ett garv alltid ligger på lur. Efter snart ett år mer eller mindre isolerad tror jag att jag är långt ifrån ensam om att sakna skönt häng med sköna människor. Ta hand om er, hörni.

1 kommentar

Under Uncategorized

Tror nog allt är bra?

Vaknar.

Tänker: Vad gott det hade varit med champagnefrukost!

Kliver upp.

Fantiserar vidare.

Dricker två koppar kaffe.

Kliver ur raggsockorna och in i duschen.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Jag tänker lyfta mig och flyga

Hej lilla cancerspöke, lilla pest, dödsskräck, patetik… Är det du nu igen?

Hur kommer det sig att du alltid lyckas smita in genom dörren fast jag låser alla lås?

Hur bär du dig åt?

Hur fan bär du dig åt för att ta sån plats, bre ut ditt stinkande arsle överallt, över all min vardag, all min efterlängtade helg, alla mina sömnlösa nätter, mina fina skira kaffedoftande eftermiddagar med Edith Piaf på stereon och barnatro i hjärtat? Hur bär du dig åt? Hur fan kan det vara att du saknar all stil? Vem bjöd in dig?

Vem gav dig rätt att så skräckfrön i mitt hjärta?

Vem gav dig rätt att kliva in genom dörren, in i mitt land, utan att ens visa pass?

Jävla as!

Ditt förbannade jävla as!

Vem gav dig rätt att låsa min kropp och slänga bort nyckeln?

Vem gav dig rätt att kortsluta alla system och rulla ut den svartaste av nätter?

Vem gav dig rätt att fnissa som en elak sadistisk unge på rasten? Tjuvnypa själen med blank tom blick?

Men jag gråter, jag kvider, jag morskar till mig och skrapar ihop resterna av nån slags värdighet.

Jag samlar ihop mig.

På näthinnan är jag en sjöman, en stursk krigare till havs, med vågor som slår in över mig.

På min egen näthinna återfinns jag, urgammal, som en suddig bild i svartvitt. Jag står längs framme i fören, med piskande vatten som slungar mig upp och ned igen… Men jag biter mig fast, står där stadigt, vägrar ge tappt. Jag, en tjurskallig satan, jag biter mig fast, fast, fast. Istadigt, ilsket. Fy fan så ilsket! Min ilska är urstark, som berggrund, som kanoneld.

Men…

Det gör ont i kroppen. Det gör så oväntat ont.

Och blodet är rödare än rött. Har allt det där blodet som rinner ur min kropp nånsin varit så rött?

Och instrumenten de för in i mig gång på gång är kalla och vassa och hör inte till.

Men jag fäster blicken på fågeln därute i trädet, den där lille tjocke fan som sitter och kurar i decembersvärtan och jag känner systers tröstande hand mot min arm och jag försöker att andas från magen och finna en melodi i det svartaste svarta…

Och nånstans därinne bland de kippande andetagen, de smutsgrå fattiga loser-andetagen, stiger nånting annat… Nånting med vass näbb och svarta vingar.

Jag. Tänker. Lyfta. Mig. Och. Flyga.

Långt bort.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Mörkerveckor

Var det från trakterna utanför Stromness jag tog bilden? Nä, det var väl längre söderut? På vägen mot Houton? Jag suckar lite för att jag inte minns, för att jag var så ouppmärksam då och inte antecknade. Tre år senare är det plötsligt så viktigt att veta positionen då. Utsikten mot ön Hoy där borta i dimman. Den som verkade så reslig i jämförelse med det övriga platta landskapet. Var jag ens på the Mainland, huvudön? Eller var jag rentav nere på Burray?

Jag ger upp. Minnet är borta men behovet av tankeflykt är stort. Att få fly tillbaka till nåt som var då. Det som jag hade då men som inte finns kvar längre. Det är mycket nytt att förhålla sig till numera och jag vet inte om jag alls vill förhålla mig till nånting längre. Jag vill bara fly. Men det är väl en känsla jag delar med många i dessa dagar.

Just nu är det mörkerveckor, årets mörkaste. Det är som att sitta inkilad i röven på nåt stort jättemonster. Det känns kvävande, läskigt och tröstlöst. Jag erkänner, jag är låg. Ligger lägre än en sjunken båt, för att citera vem det nu var. Lundell? Bilden här ovan är tagen från trakter med många sjunkna skepp. Pentlandsundet med omnejd, en skeppskyrkogård.

Men okay, man får spotta upp sig. Tro på att man en dag kan blicka ut mot öar igen, mot vidder och såna där svarta kossor. Förhoppningsvis med framtidstro. Tillförsikt. Kanske rentav lite jävlar anamma.

Ja, lite jävlar anamma hade suttit fint.

6 kommentarer

Under Uncategorized

På dejt med mig

Ibland önskar jag att jag kunde hänga ihop med mitt 23-åriga jag. Som ikväll till exempel; vi kunde delat en flaska vin och snackat skit i novembermörkret. Mitt 23-åriga jag brydde sig inte ett skvatt om vilken veckodag det var; mitt 23-åriga jag kunde festa loss en hel helg och ändå dyka upp klockan halvåtta måndag morgon på jobbet, fräsch som en jävla jordgubbe. Alltid med ett skämt i fikarummet; alltid vass nog att få med sig alla tanterna på socialkontoret…

Mitt 23-åriga jag hade hår som stod som en trevåningsbyggnad, färgat kolsvart och uppstöttat med en halv flaska hårspray. Mitt 23-åriga jag levde på knäckebröd, snabbmakaroner och Iggy Pop. Hon jobbade på soc, skrev rent familjehemsutredningar och tecknade fejkskyltar som hon satte upp i hela kommunhuset. Hon ändrade i utskottens kallelser efter eget behag, införde den fiktiva figuren Milgot Bigott i vart och vartannat sammanträdesprotokoll och fick ledamöterna att vika sig dubbla av skratt.

Mitt 23-åriga jag och mitt idag-jag kunde suttit i soffan i afton, pimplat rödtjut, diskuterat vilken Iggy Pop-platta som var bäst och konstaterat att svarta snörkängor ALDRIG blir omoderna. Jag tror vi hade tyckt om varandra. Åtminstone hade jag tyckt om henne.

Jag hade klappat om henne kärleksfullt; berättat för henne att livet är svårt som fan ibland men att man alltid, på något märkligt sätt, hamnar ovanpå igen och tar nya tag, med små ljusgnistor i hjärtat. Jag hade smekt henne över kinden och viskat att hon inte skulle vara så förtvivlat rädd innerst inne, inte så förtvivlat angelägen om att vara alla till lags. Jag hade uppmanat henne att ta för sig mer, glufsa i sig av livet med stor hunger utan att skämmas. Och sen hade vi sett varandra i ögonen och fnissat, igenkännande, varmt och nyfiket. Hennes lilla 23-åriga hand hade vilat i min medelålders kvinnonäve, vi hade inte släppt taget om varandra. Vi hade skålat i ömsesidigt förtroende och enats om att utan rock’n’roll stannar livet. Och jag hade avslutat vår afton med att viska förtroligt: det finns två åldrar som är de allra bästa: alldeles just nu och då.

Trots pandemi, arbetslöshet, vilsenhet och novembersvärta: min ålder nu och mitt 23-åriga liv har hittills varit de bästa. Jag konstaterar det stilla och alldeles glasklart. Och suckar lite över alla åren där emellan då jag stångat mig blodig, kämpat som en viking, vandrat vilse, ragglat omkring och inbillat mig att jag vetat vad jag gjort och att det jag trodde var så viktigt – visade sig vara alldeles, alldeles oviktigt. Så snopet att konstatera?

Många år har det blivit.

Förhoppningsvis har jag många år kvar.

Kanske sitter jag en dag med mitt 85-åriga jag och skålar i vinternatten, kanske fattar den gamla damen min näve i sin och viskar: ”du är bra, du duger så fint så. Ta för dig av allt som bjuds och skäms inte ett endaste, endaste dugg!”

Och förhoppningsvis har jag vett att lyssna då.

5 kommentarer

Under Uncategorized

Har de picknick i himlen?

Har de picknick i himlen, tänker jag plötsligt när jag får beskedet att du dött. I så fall hoppas jag du fixar en bra sådan tills jag kommer. Du var alltid en jävel på picknick. Vi hann dela flera under mer än trettio år. Här ovan till exempel. Gröngräset i Kungsan, Malmö. Billig öl, mycket fniss och dåliga historier om diverse karlar, deras företräden och tillkortakommanden. Tjejsnack. Det blev mycket sådant.

Det blev också många tårar. Som vi grät ut hos varandra, vi två. När den ena visade styrka och den andra behövde få vara svag. Vi turades om. Vi var aldrig ledsna samtidigt. Vi var praktiska på så sätt.

Och som vi bråkade. Som vi skavde mot varandra i perioder. Missförstånden. Grälen. Tystnaden. Och sedan återföreningarna. De försiktiga ögonkasten, de trevande gesterna och så de varma, självklara kramarna. Stunderna med huvudet i varandras knä där i soffan. Förtroenden, stunder då allt som behövde få komma ut fick komma ut, pysa över, ta plats och sedan ömsint klappas om och skickas på soptippen. Vi började om många gånger, vi två.

Första gången jag mötte dig hade du precis mist en förälder. Jag var svettig och nervös, du verkade sval och oberörd. Vacker, med pärlhalsband kring halsen och inte ett hårstrå i oordning. Jag kunde inte förstå hur någon kunde se så sval ut när man just mist en närstående. Så lite jag visste om sorg då, om sorgens alla ansikten. Så lite jag visste om dig. Så lite jag visste då om den styrka som finns i oss alla när döden kliver in.

Du var jobbig som fan ibland. Tog plats, krävde svar jag inte hade eller var villig att ge; du ville analysera allt, vrida på varje tanke och känsla, hålla upp det i ljuset och finna klara sanningar. Inte undra på att du ägnade dig åt forskning. Allt skulle grävas fram, testas, ifrågasättas, testas igen. Du gav dig aldrig. Du var nyttig för mig.

Vi skrattade så mycket tillsammans. Vi kunde fylla många timmar med gapskratt, historier… Så många att vi med åren bara behövde utbyta en blick i vissa situationer för att se humorn i något som omgivningen missade. Då var vi nära. Självklara.

Det fanns en raksträcka mellan våra hjärtan. Oavsett vad. Jag tror den alltid kommer att finnas där.

Jag minns när första cancern dök upp. Hur jag kom hem till dig en dag och du tog dig åt bröstet och viskade att du var rädd. Vi var i ditt sovrum, du hade lite ont. ”Asch, det är nog bara en sträckning”, sa du sen. Jag bad dig gå och kolla upp det där. Du lovade att ringa och boka en tid för undersökning. ”Säg inget till pojkarna”, sa du. När det blev skarpt läge blev dina söner alltid ”pojkarna”, inte de vuxna män de var. Du ville skydda dem. En tid senare skulle du tvingas berätta för dem. Och livet skulle ta en ny vändning. Igen.

Den dagen du visade mig att du tappat ditt hår och bara de små sträva fjunen på huvudet fanns kvar strök jag med handen över dig och sa att du såg ut som en örnunge. Då log du, nästan lite stolt. Peruken du haft så mycket kval inför att skaffa fick hänga kvar i sovrummet. ”Den kliar så förbannat” sa du och jag tyckte du var snygg ändå. Du var alltid jäkligt snygg. Höll hårt på stilen. I alla lägen. Du granskade dig själv i spegeln uppifrån och ned med laserblick. Du log aldrig då, du bara granskade, synade dig själv i sömmarna. Fåfäng, ja. Och klarsynt. Skarp.

Sista gången vi sågs tog vi en picknick i Kungsan, Malmö. Såklart. Du låg på din filt i solen, liten som en fågel. ”Min örnunge”, tänkte jag och såg på dig med hela bröstet fullt av ömhet.

När vi gick därifrån tappade vi en ölburk i backen. Den exploderade och stänkte ned oss båda. Jag skrattade högt, du mer dämpat, trött efter timmarna i solen. ”Men guuuud vad vi är klantiga”, sa du. ”Låt den ligga”, svarade jag. ”Kom nu så går vi”.

Vi kramades inte den där sista gången. Vi skiljdes åt utanför ditt hus, pallade inte med den där fåniga coronahälsningen med armbågarna mot varandra. Vi grimaserade istället.

Nu har du lagt dig på picknick-filten där i gräset, vännen. Jag ser dig tydligt. Du vänder näsan mot solen som du alltid gör. Alltid vill du vara i ljuset. Du har kämpat mot den där jävla cancern i åratal. Du har krigat mot den, tvingats dansa länge med den. Det är en jävla dålig danspartner, den absolut sämsta man kan ha men han kramar hårt. Hårdare än nån annan.

Min köksklocka stannar i gryningen. Du dör då, men det får jag veta först några timmar senare.

Lycklig resa, vännen min. Vi tar en picknick igen när vi ses. För de har väl picknick i himlen? Om inte, får du styra upp det där. Som du brukar göra.

12 kommentarer

Under Uncategorized

Höst, högläsning

– Hon föll stenhårt för trummisen, blev ihop med honom. Hade ingen aning om att han var gift, hade en nyfödd unge hemma. Hon visste inte ens hans riktiga namn, han sa att han hette Slim Shadow.

– Slim Shadow?! Ha!

– Jorå… och en gång kom han på henne när hon stulit ett par stekar från Gristedes.

– Åh tusan. Det var fattiga år…

– De blev ihop och till slut sa han vad han egentligen hette.

– Och han hette?

– Sam Shepard. Och hon, ja det var naturligtvis Patti Smith.

– Naturligtvis.

Det är ännu en slö hösteftermiddag. Ännu en dag i coronans tid. Allt tycks gå i slow motion. De talar ibland, ibland inte. Timmarna går. Han i fåtöljen, småleende med en av hennes böcker i knät. Tekoppen på golvet. Ingen dricker så mycket te som han.

Hon i soffan, med nål och tråd. Hans låtlistor från Spotify. Hennes låtlistor från Spotify. När de sparat ned samma låtar ser de upp på varandra och ler överraskat, småbelåtet. Musiken lägger sig som ett varmt flöde emellan dem.

– Och hör här då, fortsätter han efter att ha bläddrat några kapitel i boken hon själv inte kommit sig för med att läsa. Vet du vem Vali Myers var?

– Såklart, svarar hon lugnt. Den där kvinnan i Ed van der Elskens bok. Hon som blev tossig på senare år och hängde med en massa djur nere i Italien. Fan vet om hon inte låg med dem också.

– Positano.

– Va?

– I närheten av Positano, i Italien. Det står här. Hon bodde där med alla djuren, tatuerad överallt. Men när hon var i New York på 70-talet träffade hon Patti Smith. Patti hade precis läst om hur indianska krigare tatuerade in blixtar på öronen på sina hästar innan de red ut i strid. Det skulle visst symbolisera att man aldrig skulle stanna upp och roffa åt sig bytena på slagfälten utan dra vidare, snabbt som blixten.

Han hasar ned i fåtöljen, den ena foten skjuter ut tekoppen på golvet. Han är så nöjd med att läsa för henne, inbäddad i musiken, i deras slöa hösteftermiddag. Hon lyssnar med ett halvt öra. Försöker dra sig till minnes bilderna av Vali Myers. Inte de vackra från 50-talet, utan de där andra, bilderna på den vilt tatuerade kvinnan som tyckts balansera på avgrunden till galenskap de sista åren av sitt liv.

– Patti samlade mod till sig och frågade om Vali ville tatuera in en blixt på henne.

– Va? Är det sant?

– Yup. Vali Myers tatuerade in en blixt på Pattis knä. Allt medan Sam Shepard satt och tittade på. Han ryckte upp sig och bad om en tatuering, han också.

– Vad fick han då?

– En halvmåne mellan tummen och pekfingret.

Det blir tyst ett slag. Han bläddrar vidare i boken, hon syr. Från högtalaren kommer en kinesisk cover av Guns of Brixton. Yan Jun pratsjunger texten. Regnet slår mot rutan. Slö hösteftermiddag. Mörkret faller tidigt nu. Det är coronatid. Mörkertid.

Vali Myers

5 kommentarer

Under Uncategorized

Vackert vansinne

Fullmåne, Hornsgatan, Stockholm.

Den första oktober idag. Fullmånedag. Den första av två denna månad. Sånt där som bara inträffar med nästan tre års mellanrum; två fullmånar inom en och samma månad. När det händer kallas den andra för ”blue moon” på engelska. Det är vackert. Blåmåne. Håll utkik ikväll och håll utkik den 31 oktober.

Jag sover med månljuset rakt i ansiktet. Då känner jag mig trygg.

Men enligt legenden kan man bli vansinnig av sånt.

Det stämmer säkert.

Jag känner mig konstant vansinnig.

Men månen, månen älskar jag. Hur kan man annat?

4 kommentarer

Under Uncategorized

Det här med hål

Lördag morgon. Jag vaknar rosig som en nyplockad räka. Jag dressar mig i snyggslips och skjorta, jag är på hugget, jag känner en frisk fläkt av livet. Ute är det grått och lerigt efter fredagens skyfall.

Inne hos en bloggare med blues skriver jag något förvirrat om det här med hål. Vi ramlar alla ner i gropar lite då och då under livets gång. Trixet är att kämpa sig upp igen. Föga anar jag då hur jag kommer att få äta upp de orden…

Sen går jag ut. Studs i stegen. In i skogen, på den där lilla stigen som ringlar sig mellan de urgamla ekarna. Tio minuter senare kommer marken emot mig. Jag ligger där i leran, har trampat i en grop. Landat på vänster armbåge och handled. Vänsterfoten har vikt sig på ett märkligt sätt. Smärtan skjuter upp som en ljusbåge genom kroppen liksom illamåendet. Hjärtat skenar.

Det tar en evighet att komma hem på egen hand. Jag rasar in i lägenheten, kryper över golvet, blir liggandes framför spisen i köket. Not my finest moment in life. Kallsvetten rinner oavbrutet, jag får av mig skon och tittar ned på en fot som nu är nästan dubbelt så stor som den andra. Det där är inte min fot, tänker jag genom illamåendet och frossbrytningarna. Det där är absolut inte min fot!

Men det är det. Dygnet som följer blir en pina i kubik. Jag googlar akutavdelning. Inser att jag bor på ett ställe där jag nog får ta taxi några mil för att få hjälp en lördag eftermiddag. Jag är snål. Jag sansar mig, talar till mig själv med mammarösten, den lite barska och stränga. Kryper ut till skåpet, finner alvedon och bandage. Kör is och omslag och foten i vädret-läge. Sömnlös natt och många tankar.

Det här med hål, alltså…

Dagen efter upptäcker jag att man kan få hemleverans av matvaror via nätet. Sånt där som jag lite föraktfullt avfärdat med ”lata, rika människor som inte orkar handla själv”… Nu kickar jag loss på två veckors förbrukning. Ikväll kommer ett lass med mat. Jag känner mig som en lyxhustru. En lyxhustru med blå fot. Men jag ligger inte längre i ett hål. I tankarna har jag redan klättrat upp igen. Nu ska jag bara få med mig kroppen också så ska det fan bli ordning på torpet!

Snart är den här människan rosig som en nyplockad räka igen. Man kan inte ligga på rygg hur länge som helst, varken i soffan eller hålet. I’ve got shit to do!

6 kommentarer

Under Uncategorized