Dagens Pål Pommac

Pål Pommac ringer till gud

Idag ringde Pål Pommac till Gud.

6 kommentarer

Filed under Pål Pommac, Uncategorized

Paradisträd och pippande pudlar

Pippande pudlar… i vardagsrummet, gästrummet eller sovrummet? Det är frågan. Lilla Blå hänger tavlor efter att ha bott snart tre år i sin lägenhet. Betyder det att jag slagit ned bopålarna nu? Nja… det återstår att se. Man ska alltid ha en kappsäck ståendes för husbehov.

I sanningens namn säger jag aldrig ”pippande pudlar”. Men jag tyckte det var en kärnfull inledning. Till vardags pratar jag engelska om ”konsten”. Jag kallar bilden ”fornicating dogs”, det låter liksom lite finare. Det är en lokal konstnär som gjort den och jag markerar härmed en liten, liten bopåle i Lillhålan. Den är kanske inte tjockare än en tandpetare men den är ändock ett faktum.

Så har jag satt blommorna i ny jord. Jag talar med dem, de lyssnar. Folk som har blommor men inte snackar med dem förstår jag mig inte på. Det är säkert sådana där människor som lever i tysta äktenskap också. Vad jag säger till blommorna? Tja, jag lirkar med vissa, berömmer andra, säger åt på skarpen någon sällsynt gång…

Min palm heter Bob Marley, när man ser den förstår man varför. Paradisträden har växt något så in i helskotta men så är de gamla också. Den äldsta kommer från Island, sedan bodde den några år i Tyskland och sedan i Danmark. Där adopterade jag den och tog hem den till Sverige. Den har fått barn. Jag har tre generationer av den nu. Sådant känns fint. Och citronträdet som fyller två år sedan det var fem kärnor ur en citron köpt på ICA. Jo minsann. Det är nästan så man får lust att dra på en samba bara för att fira.

Jag sätter upp tavlor idag. Samt dammtorkar. Det är mycket damm. Typ ett halvårs samlande. Mitt hem har förfallit sorgligt den sista tiden. Men det ska nog bli bra, det här. Bara jag kan bestämma vart de pippande pudlarna ska få hänga. Lokalfärg ni vet. Viktiga grejor.

15 kommentarer

Filed under Uncategorized

När Clooneys brorsa fann min inre katedral

Min livmoder inifrån ser ut som när man står i en katedral med höga, välvda väggar. Eller… okay, låt oss vara ärliga… om vaginan är en vägtunnel så har vi nu hamnat i viadukten. Den är femtio nyanser av grått på skärmen. Kameran sveper runt därinne och man anar nån vägkrök in till vänstra äggledaren. Gissa om man känner sig märklig när man ligger och betraktar sitt innanmäte på skärmen samtidigt som man är VÄLDIGT medveten om att man har en kamera uppkörd i sin petit-choux.

”Har du gjort det här förr?” frågar George Clooneys okända halvbror och håller upp något som ser ut som en massiv dildo på ca 40 centimeter. Han klämmer ut en halv tub glidmedel på toppen och ser på mig utan att röra en min. George Clooneys okända halvbror, med Costa del Sol-bränna och kritvita tänder, är gynekolog och trycker utan att vänta på mitt svar in den där kameran. Ja, hela härligheten ska gudskelov inte in men för två sekunder hinner jag tänka att jag står vid vägs ände! Mon dieu, sacre bleue!

Tja, det finns väl ingen anledning att hymla med saker och ting här på bloggen. Ni är väl likna nyfikna på vägarbeten och tunnlar som jag själv. Men skämt åsido, jag har brottats med cancerskräck i flera månader och gått igenom en del undersökningar och lort, men mest har jag stått i vårdkö. Som så många andra. George Clooneys okända halvbror fick säkert avbryta Costa del Sol-vistelsen en vecka tidigare och masa sig hem till den kalla nord bara för att ett antal livrädda fruntimmer stod i kö till hans klinik. Halleluja, prisa gud, här kommer stavmannen!

När jag kliver ut ur byggnaden efteråt skiner solen. Jag borde gå direkt tillbaka till jobbet men jag gitter liksom inte. Istället travar jag med ett fånigt leende rakt in i närmsta flaskbutik och införskaffar mig ett helrör Highland Park. Ty min livmoder ser inifrån ut som en katedral och bär inga spår av några som helst sjukdomar. Min årslånga ryggvärk kommer från ryggen och inget annat. Ännu en punkt kan strykas från listan. Jag anar inte bara ljuset i tunneln längre, det känns plötsligt som om jag badar i ljus. Våren är på min sida och fläskar på rejält med alla watt hon förmår. På kvällen somnar jag som ett barn. Trygg för första gången på länge.

Det har gått några dagar sedan dess. Det slår ju aldrig fel. Idag jobbar jag och det är strålande solsken ute. Imorgon är jag ledig och det utlovas moln och blåst. Sverige, kära fosterland, du förnekar dig aldrig, din gamla kratta.

Jag gör ingenting av det där man ska göra för att behålla läsare. Jag tar långa pauser, glömmer bort bloggen, kommenterar dåligt hos andra. Det är ytterst få andra bloggar jag läser numera, en handfull som jag tycker håller måttet.

För att få folk till sin blogg ska man skriva kort och kärnfullt, uppdatera ofta, helst flera gånger om dagen, man ska ha massor av bilder (gärna på husdjur och familjemedlemmar) och länka till tammefan varenda kotte i varenda mening man skriver. Och så gärna bjucka på en massa go reklam som skvätter fram mellan inslagen och på varenda ledig yta på skärmen. Man ska inte som jag, en gammal surkärring, envist neka reklamplats åt kreti och pleti. Men så har jag inte många läsare heller. Lilla Blå Bloggen hamnar inte på några hitlistor men jag brukar ödmjukt och underdånigt tänka att man är som en liten klubb dit stammisarna hittar, en klubb med kultstatus! Kort sagt, ett av de bästa ställena på jorden. Men hit hittar inga busslaster med turister direkt. Det är nog lika bra det. Då hade man kanske fått anpassa sig. Ge fan i att tala om sin livmoderkatedral. Börja ta inträde till texterna. Stryka medhårs, gulla med främlingar en masse och skriva smygreklam för tallriksunderlägg, doftljus och gu’vet vad.
Jag funderar på att snacka lite om whisky nästa gång. Jag har nämligen startat upp ett litet privat projekt… Men mer om det senare. Eller kanske inte alls. Ja, ja, vi får väl se.

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kafka, hänger du med på en fika?

Förra året drog jag in 13 miljoner kronor på mitt jobb. Och inte behöver jag skatta en spänn i Sverige. Det är ju fantastiskt!

Nå, det där är inte riktigt sant men jag funderar på att skriva ovanstående till skattemyndigheterna. För att retas lite. De verkar så… fyrkantiga?

Jag har jobbat i Danmark i många år. Jag betalar skatt och deklarerar där. I Sverige tjänar jag inte ett öre. Äger inga fastigheter eller aktier. Men varje år ska jag självmant kontakta de svenska skattemyndigheterna och be om att få deklarera i Sverige. De sänder mig inga blanketter. Jag kan heller inte deklarera över nätet eller mobilen. Näpp serru.

Jag har i alla år lydigt deklarerat på svenska. Oavsett vad jag lämnar för inkomst- och skatteuppgifter från utlandet så får jag troget som ett sommarregn tillbaka ett papper där det står o kr i inkomst. Tack och hej, leverpastej.

But why? I år skrev jag och frågade dem vad de egentligen gör med inkomstuppgifterna som jag lämnar.

Svaret? Ingenting. De registreras inte någonstans ty det handlar om slantar som ej är intjänade i landet Svea. Min deklaration går i papperskorgen!

Men varför ska jag då deklarera?

Det är din skyldighet som svensk medborgare.

Men varför skickar ni då inga blanketter?

Du tjänar ju ingenting här.

Men då behöver jag väl heller inte deklarera i Sverige?

Jo, du är svensk medborgare, då har du upplysningsskyldighet.

Men ni sparar ju inte uppgifterna någonstans? Om jag söker lägenhet och någon tar en inkomstuppgift på mig så står det att jag har noll inkomst. CSN straffar mig med en extra procentsats per år för att de inte finner några inkomstuppgifter om mig i de svenska registren… och så vidare.

Du har upplysningsskyldighet. Du ska själv be om att få deklarationsblanketter varje år. Sedan får du själv ta fram uppgifter från Danmark om t.ex. någon hyresvärd vill få en inkomstuppgift på dig.

Men då kan jag ju lika gärna ge fanken i att lämna inkomstuppgifter i Sverige? Vad händer om jag struntar i det? Arkebuseras jag i gryningen?

DU ÄR SVENSK MEDBORGARE BOSATT I SVERIGE. DU HAR UPPLYSNINGSSKYLDIGHET!

Ja ni fattar mejlgången de här senaste dagarna… Idioti är bara förnamnet. Så nu funderar jag på att skriva det där om 13 mille under raden ”Övrigt”… De slänger ju ändå bara uppgifterna. Eller ska jag rentav dra till med 37 mille? Vad tycker ni? 579 mille? Samt 1 kr och 83 öre i skatt? Bara för att kittla paragrafryttarna lite extra?

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

När Frankie Boy kastade in handduken…

Frank Sinatra hade precis dött. Det var nån gång i maj. Mina fina vänner inbjöd till cocktailparty samma eftermiddag. Vi infann oss på Drottningtorget i Malmö. Jag i min lilla svarta. Drinkarna var svala. Franks porträtt i svartvitt ståtade i arbetsrummet.

Dansade med min lillebror och trampade honom på tårna… eller om det var han som trampade på mig? Vi kikade på varandra, gapskrattade och kände oss vuxna.

Jazzen var len som smält kola och kvällen led mot sitt slut och det enda jag minns att jag tänkte var: allt är bra, jazz är gott… Frank är död men vi lever vidare…

…och vi lever fortfarande vidare… och lär säkert trampa varann på tårna då och då… och Frank får mig alltid att känna mig så vuxen… men skit samma. Allt går vidare… och allt är okay.

Och med det låter vi kissen Frankie smyga sig fram som en lömsk och glad liten panter, hör bara… domdipidibah bah…

13 kommentarer

Filed under Gubbar, Jazz, Musik