Kafka, hänger du med på en fika?

Förra året drog jag in 13 miljoner kronor på mitt jobb. Och inte behöver jag skatta en spänn i Sverige. Det är ju fantastiskt!

Nå, det där är inte riktigt sant men jag funderar på att skriva ovanstående till skattemyndigheterna. För att retas lite. De verkar så… fyrkantiga?

Jag har jobbat i Danmark i många år. Jag betalar skatt och deklarerar där. I Sverige tjänar jag inte ett öre. Äger inga fastigheter eller aktier. Men varje år ska jag självmant kontakta de svenska skattemyndigheterna och be om att få deklarera i Sverige. De sänder mig inga blanketter. Jag kan heller inte deklarera över nätet eller mobilen. Näpp serru.

Jag har i alla år lydigt deklarerat på svenska. Oavsett vad jag lämnar för inkomst- och skatteuppgifter från utlandet så får jag troget som ett sommarregn tillbaka ett papper där det står o kr i inkomst. Tack och hej, leverpastej.

But why? I år skrev jag och frågade dem vad de egentligen gör med inkomstuppgifterna som jag lämnar.

Svaret? Ingenting. De registreras inte någonstans ty det handlar om slantar som ej är intjänade i landet Svea. Min deklaration går i papperskorgen!

Men varför ska jag då deklarera?

Det är din skyldighet som svensk medborgare.

Men varför skickar ni då inga blanketter?

Du tjänar ju ingenting här.

Men då behöver jag väl heller inte deklarera i Sverige?

Jo, du är svensk medborgare, då har du upplysningsskyldighet.

Men ni sparar ju inte uppgifterna någonstans? Om jag söker lägenhet och någon tar en inkomstuppgift på mig så står det att jag har noll inkomst. CSN straffar mig med en extra procentsats per år för att de inte finner några inkomstuppgifter om mig i de svenska registren… och så vidare.

Du har upplysningsskyldighet. Du ska själv be om att få deklarationsblanketter varje år. Sedan får du själv ta fram uppgifter från Danmark om t.ex. någon hyresvärd vill få en inkomstuppgift på dig.

Men då kan jag ju lika gärna ge fanken i att lämna inkomstuppgifter i Sverige? Vad händer om jag struntar i det? Arkebuseras jag i gryningen?

DU ÄR SVENSK MEDBORGARE BOSATT I SVERIGE. DU HAR UPPLYSNINGSSKYLDIGHET!

Ja ni fattar mejlgången de här senaste dagarna… Idioti är bara förnamnet. Så nu funderar jag på att skriva det där om 13 mille under raden ”Övrigt”… De slänger ju ändå bara uppgifterna. Eller ska jag rentav dra till med 37 mille? Vad tycker ni? 579 mille? Samt 1 kr och 83 öre i skatt? Bara för att kittla paragrafryttarna lite extra?

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

När Frankie Boy kastade in handduken…

Frank Sinatra hade precis dött. Det var nån gång i maj. Mina fina vänner inbjöd till cocktailparty samma eftermiddag. Vi infann oss på Drottningtorget i Malmö. Jag i min lilla svarta. Drinkarna var svala. Franks porträtt i svartvitt ståtade i arbetsrummet.

Dansade med min lillebror och trampade honom på tårna… eller om det var han som trampade på mig? Vi kikade på varandra, gapskrattade och kände oss vuxna.

Jazzen var len som smält kola och kvällen led mot sitt slut och det enda jag minns att jag tänkte var: allt är bra, jazz är gott… Frank är död men vi lever vidare…

…och vi lever fortfarande vidare… och lär säkert trampa varann på tårna då och då… och Frank får mig alltid att känna mig så vuxen… men skit samma. Allt går vidare… och allt är okay.

Och med det låter vi kissen Frankie smyga sig fram som en lömsk och glad liten panter, hör bara… domdipidibah bah…

13 kommentarer

Filed under Gubbar, Jazz, Musik

Politik, Paris och poesi

Jag ser att Hillary Clinton vill bli USA:s nästa president och jag tänker; hellre hon än en republikan. De sistnämndas människokärlek tycks bara omfatta dem själva. Men å andra sidan, vem fan kan lita på en politiker, oavsett partitillhörighet? Världens viktigaste ämbete har det kallats. Med så mycket makt följer obestridligen korruption… väl?

För ett par veckor sedan träffade jag en kvinna från djupaste mormonland, Utah. Hon jobbar för republikanerna. Men oss emellan, hon lade plötsligt handen på hjärtat, med knuten näve, och utbrast: Obama is my president! Och i den stunden tyckte jag så mycket om henne. I den stunden blev hon jordnära som en norrlänning. Jag vet vad hon kämpar mot varje dag på sitt jobb. Hon är modig.

Det är måndag och jag har en ledig dag, en liten kvarglömd semesterdag från långt tidigare som jag nu tar ut. Jag hade stora planer för idag. Storstädning och nyttigheter. Men jag skiter i det. Ute blåser det så kallt, trots den tillfälliga solen. I min trädgård, utanför köksfönstret, ser jag blåmesarna och gråsparvarna. Deras fjäderdräkter är uppburrade i värsta punkfrisyrerna. Så jag stannar inne. Översköljs av en plötslig längtan till det franska. Franska lokaler, fransk musik, fransk attityd, franskt hångel i filmisk tobaksrök.

Så jag sprejar lite 20-talsparfym i luften, jag plockar fram Georges Brassens och Mistinguett. Kurar bland kuddarna, tänker på Henry Miller när han satte på Anaïs Nin efter att ha cyklat som en tok bland de parisiska gränderna för flera decennier sedan. Allt för att hinna fram till hennes späda kropp innan hennes man kom hem… Imorgon kan jag också göra vad jag vill. Sista lediga dagen. Kanske blir det böcker, kanske blir det havet, kanske blir det skurhinken eller poesin. Spelar ingen roll. Allt är som det ska. Äntligen!

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Trent barnvakt

Om man lägger Nine Inch Nails kring halsen som en sjal och kör en gammal barnvagn längs gatan, in i parken bland tanterna och hattarna, en sån där gammal barnvagn från tidigt 1900-tal ni vet, och Trent Reznor vrålar ur ens strupe som en illvillig ande och kärringarna flyr och påskliljorna vrider sig i sin vidriga gulhet och himlen störtar ned över ens hjässa… är det en bra dag då?

Jag tror det.

Starfuckers Inc.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Har du vad som krävs eller är du rockmusiker?

”If you don’t have the ability you wind up playing in a rock band”. Tunga ord av jazztrummisen Buddy Rich. Säkert också tunga ord att höra för en och annan rockmusiker.

Jag inleder påsken med att rysa till filmen Whiplash. Den är ruggigt bra. Den känns i hela kroppen och under  två timmar har jag nästan svårt att andas. Det var länge sedan en film drämde till rakt in i köttet och manglade mig – på ett bra sätt! Se den om du inte redan gjort det! Snacka inte, gör det bara! Du behöver inte ens gilla jazzmusik.

I och för skulle jag vilja skriva en hel del om den här rullen och de tankar och känslor den väcker men det känns som att snuva vissa av er på konfekten, så jag lämnar det.

Whiplash. Kom förra året. En stenhård rulle om att vilja bli  världens bästa musiker. Se den som sagt!

Jag ägnar motvilligt resten av helgen åt att skriva om den tidiga kristendomen. Inte för att jag vill eller för att det är påsk – utan för att jag måste färdigställa ett arbete så jag äntligen kan bli mig själv igen. När det här är över ska jag köra ner snoken i ett balja profan Macallan. Sanna mina ord! Amen på det då och adjö så länge…

 

 

4 kommentarer

Filed under Film och TV, Jazz