Cold turkey

Dags för nya rutiner. Nu måste jag banne mig lägga om kurs annars går det rent åt helsicke. Kroppen passiv och tung, skallen rusar som en turbomotor, varje dag samma sak.

Sover illa, vaknar mitt i nätterna, ligger och glor i mobilen, läser en massa skit. Blir uppjagad över världens tillstånd. Somnar i gryningen, vaknar igen, känner mig krockskadad.

Om dagarna: alldeles för många timmar på internet; tv-nyheter, kvällstidningar, sociala medier. Allt tas in, huller om buller, elakheter och ytligt tjafs. All denna kränkthet, allt vansinne, bisarra övertydligheter och groteskerier.

Oro, ilska, sorg. Över min situation, mina vänners situation, över världens tillstånd. Till slut klarar hjärnan inte av att göra nån skillnad, allt blir en soppa av elände och hjärtat skenar och tankarna vilar aldrig – allt medan jag sitter passiv, tung och splittrad.

Så – dags för nya rutiner. Jag ska bli min egen officer. En sadistisk liten fan. Jag ska ryta åt mig själv. Utmäta disciplinstraff om jag inte lyder.

Det är ju höst – min högst efterlängtade tid. Varför solkar jag ned den med en hysterisk massa skit?

Det är dags att städa ut det som ställer till det. Som stjäl och förstör.

Från och med nu: mer fysiska möten med vännerna, inte via sociala media.

Lägga undan mobilfan. Det är ingen snuttefilt.

Stänga ned internet flera timmar om dagen.

Frisk luft. Promenader varenda dag – även om det tar emot och regnet pissar ned.

Ordentlig mat, inget mer junkfood. Jag blir fet och olycklig och tycker illa om mig själv. Och alla andra på kuppen.

Läsa böcker! En enda story åt gången, från pärm till pärm. Inte som nu; datorn påslagen, en eller ett par tidningar bredvid, mobilen i näven, hoppa mellan alltsammans som en påtänd ekorre.

En.Enda.Story.Åt.Gången.

Och så skippa nyheterna en vecka. Går det? Kommer jag ohjälpligt efter om jag inte vet vad som sker i världen? Men jag vet ju vad som står där redan, det är ju samma förbannade soppa varje dag. Jag vet ju det. Så varför kollar jag, flera gånger om dygnet, ibland flera gånger i timmen? Blir världen bättre då? Blir jag lugn då?

”Stoppa världen, jag vill kliva av…”

Annonser

Maggie, Keith och jag

Hon hette Margaret. Vi kallade henne Maggie. Hon var från Brooklyn. Eller var det Bronx? Nej, Brooklyn. När jag mötte henne första gången såg hon ut som en åldrande Viveca Lindfors. Georg Rydebergs kvinna, ni vet. Ni vet inte? Okay, men googla då, för fanken.

Hon var tvilling. Jag är våg.

”Vi skulle kunna vara otroligt fina vänner, vi två”, sa hon på sin amerikanska när vi möttes i Köpenhamns utkanter för många år sedan. ”Jag har nämligen ställt ditt horoskop”.

Jag nickade mot henne. Hon var så fin, så tidlös och vacker och jag gillade henne direkt på ett nästan otäckt, hemtamt sätt. Hon visste tidslaget för min födsel. Via vår gemensamma, finska vän; magdansösen/blivande psykoterapeuten hade hon fått mina uppgifter och ställt mitt horoskop.

”Vi kan bli så otroligt, otroligt fina vänner, du och jag” sa hon och log, nästan lite häpet. Hon sträckte ut en gammal ådrig hand mot mig och jag tog den direkt. Vi log mot varandra och sket fullständigt i omgivningen. Allt kändes perfekt, där och då. Det var hon och jag och två katter i rummet. De andra försvann i bakgrunden…

En gång i tiden stod jag arm i arm med Keith Richards på Champs Elysee’s.

En gång i tiden hängde hon med samme man i New York, i skinnjacka och med något vilt i blicken. Längre tillbaka i tiden.

Vi kände oss besläktade – såklart.

Och vår gemensamma finska vän, magdansösen/blivande psykoterapeuten, log stolt mot oss och bjöd på te, där i utkanten av Köpenhamn, i en av de mindre fina stadsdelarna.

…

Några år senare träffar jag Maggie igen. Hon har fått stroke. Hon bor i en liten trång etta i Christianshavn, hennes amerikanska accent är tjock som en boaorm, hennes ögon lätt vattniga och hon går med käpp. Att korsa hennes lägenhet tar åtta sekunder, så liten är den. En gång i tiden hängde hon med Keith Richards. Jag påminner mig om det, nyper mig i armen och sätter mig på hennes sängkant. Hennes grå hår är fantastiskt, hennes kindben skulpterade av en konstnär. Hon kan inte riktigt komma ihåg vem jag är men hon låtsas artigt som ingenting. Kokar mig en kopp te. Talar med grannen genom fönstret, där på första våningen. Grannen står på gatan, katterna kliver över fönsterkarmen, jag får Hemingwayvibbar och ryser och känner melankoli och lycka i en märklig blandning. Hon stänger fönstret, vänder sig om och ser mig. För en sekund fladdrar något igenkännande förbi i hennes blick. Vi ler tafatt mot varandra.

Sen går vi ut på stan. Hon, jag och vårt sällskap; den finska magdansösen som numera är leg. psykoterapeut samt den israeliske mannen som en gång arbetat för underrättelsetjänsten men sedermera halkat över en osynlig, brutal gräns och numera knaprar piller och lyssnar till rösterna från rymden och vid ett tillfälle kunde ses rusa naken nedför Köpenhamns gator… och så ett par till som jag inte nämner här.

Vi drar gemensamt ut i Köpenhamn, vi pyntar Christianshavns kanaler och jag tänker på min lillebror Magnus och jag tänker på hans far och sen minns jag Cornelis W i samma kvarter och sen kommer tårarna i ögonen och Maggie ser mig, fattar min arm och berättar om den våldsamme irländar’n som hon gifte sig med, han som fick henne att lämna Brooklyn och flytta till Danmark och hon ler sorgset och lite förvirrat, stödjer sig mot käppen och ruskar på huvudet. Kanalen genom Christianshavn är mörk och lite skitig och vi går sakta mot en bar, placerar våra rövar mot stolarna, beställer in och ser lite melankoliskt mot varandra….

”Du och jag”, säger hon och höjer sitt glas. ”Vi har hållit i Keith, vi har hållit i äventyret!”

Jag ler tappert tillbaka. Känner mig oväntat sorgsen.

”Men du utstrålar ett sånt lugn”, fortsätter hon. ”Man kan värma sig hos dig, som vid en brasa!”

Och då vill jag bara brista i gråt.

För livet känns så vackert.

Och sorgset.

Och den schizofrene israelen fattar min hand och ser mig djupt i ögonen.

”Jag har inte tagit min medicin”, erkänner han. ”Men idag bjuder jag”.

”Nästa gång bjuder jag”, svarar jag automatiskt.

Det är många år sedan nu.

Vi har inte sett varandra sen den dagen.

Jag vet inte ens om Maggie lever. Om israelen tar sina tabletter som han ska.

Och jag saknar Köpenhamn. Gud vad jag saknar Köpenhamn!

Och min finska magdansös/leg.psykoterapeut. Som lämnade Danmark.

Precis som jag gjort.

Men jag är djupt tacksam.

Över vad mig förunnats.

Och Keith borde känna detsamma.

Var han nu håller hus.

Tammefan.

Sockrigt och strävt ska det vara

Jag kan nästan höra hur det går för tanterna i salongen när inzoomningen av Downton Abbey börjar däruppe på duken. Slottsbyggnaden, som heter Highclere Castle i verkligheten, syns nu i all sin grandiosa prakt, som en gigantisk spettekaka. Vi i publiken lutar oss tillbaka, vi är lika lyckliga som ungar på tivoli med varsin pinne sockervadd. Och i sanningens namn är väl Downton Abbey nästan lika sötklibbig och publikfriande men vad gör det? Det är ju så grymt snyggt gjort, det är rena orgien för oss anglofiler som gillar att fly till gamla tider, snaska i oss slottsmiljöer, fåniga intriger, tjusiga kläder och stereotypa herrskap och tjänstefolk.

När serien avslutades för några år sedan var jag ärligt talat less på alltsammans. Melodramerna var för tillskruvade, som gamla damtidningars följetonger. De goda var så inihelsickes goda, de onda så onda och förutsägbarheten stod mig upp i halsen. (Den där skenheliga Bates-gubben och hans Anna, t.ex. Minns ni hur de drogs i långbänk? Fifan)! Men när nu långfilmen gick upp på biograferna, som ett fläskigt supermegaglassigt avslut på familjesagan, kände jag att jag i alla fall ville se den. Det blev en två timmar lång godispåse att knapra sig igenom, ett kärt återseende med välbekanta ansikten och ett manus sådär härligt, onödigt, gammaldags tramsigt så man egentligen borde rodna. (Men man slapp en överdos av goody goody-gubben Bates, prejs di lård)!

De där jäkla tomtarna Anna och Bates…

Största behållningen? Elegansen…  i miljöerna, i manusets lätta penna – men framför allt insikten att den här sortens scenografi ska upplevas på stor duk! Wow, känslan var 100 gånger bättre än att se TV-avsnitten på liten skärm. När ljuset tändes såg jag många lyckliga ansikten i salongen.

Men kanske var nog tweeden allra bäst. Jo, jag tror det. Numera är herrkläder det första jag kollar in i TV-serier och filmer. Är skjortkragarna runt edwardianska eller har snibbarna det rätta spetsiga 30-talsstuket? Är det grov harristweed i jaktrocken? Ull? Nej, vänta, den där kostymen måste vara donegaltweed väl? Så pass mycket vitt i väven…? Oj, vänta nu, är det där two-plus eller four-plusbrallor? Jädrans, vilken snygg ruta på den väven. Och se detaljen där med västfickorna! Vilken fin herringbone. Skorna, vad är det för skor? Är det oxforddojor han går omkring i eller brogues? Jaså, jaha…

Ja, jag har blivit galen. Jag kan inte hjälpa det. Kanske går det över så småningom. Kanske inte. Värre hobbies kan man ha. Men jag älskar tweed! Jag drömmer våta drömmar om rutiga ”gangsterkostymer” från amerikanskt 30-tal; i tankarna kan jag smeka en brittisk tredelad herrkostym från 20-talet med djupaste vördnad. En snygg baker boy-keps i de rätta färgerna får det att pirra i hela mig! Och vilken karl ser inte bättre ut i en fin överrock? Jag bara frågar.

Förra helgen drog jag till Köpenhamn enkom för att gotta mig med de glada människor som deltog i Copenhagen Tweed Ride 2019. (Tweed Ride är en gemensam cykeltur för inbitna tweedfans som äger rum på en mängd olika platser i världen varje år). Ett hundratal människor samlades för gemensamt gruppfoto på Nytorv innan avfärd. Jag tog massor av bilder och de flesta återfinns på facebook (Pål Pommac härjar ju där, som de flesta av er vet) men här är några riktiga snyggingar:

Ja, nä, nu får det vara bra. Men är du sugen på tweedporr så finns det flera instagramkonton där människor lever ut sina ulliga lustar, tro mig. Leta bara! (Finner du några snygga så tipsa mig gärna).  För att inte tala om tillverkarnas egna instakonton: Thomas Farthing, t.ex… tar nog priset för sina läckra, genomtänkta teman. Campbell’s of Beauly går all in med både hundar och jakt och bilder från sin lilla läckra butik i skotska högländerna. Harris Tweed Authority’s sätt att först avbilda sin tweed för att sedan följa upp med bild på det landskap som inspirerat, har numera satt sig så djupt i mig att jag under mina vandringar utomhus ”översätter” landskapen till tyger i skallen. My god, jag behöver avgiftas.

Eller inte.

Själens ståfräs

Finskan. Vilket jävla überspråk. Det rycker som magen på en fet, mean mutha fukking rock’n’roll-orm efter svalt offer. Stunsig, djärv och uppkäftig där den piskar hjärnan som en evig jävla vildmarkspsalm. Man har ju inte en chans!

Ska vi snacka rock’n’roll i språk så slår finnarna hela planeten! Man behöver inte begripa ett ord men så fort de öppnar käften inser man att de kan sin sak. De kan sin sak som en kulspruta kan sin sak. De skjuter hål i din lilla bleka svensksjäl lika lätt som Elvis vickade på höften.

Och så sopar de banan med sydamerikanerna vad gäller tango. De är ursvarta i själen, finnarna. De skimrar inifrån av okänt djupsvart ljus, som aliens från yttre rymden. De har en kniv i käften som de använder lika lätt som Don Juan dansade med fingrarna över jungfrudomen. Jag lägger mig platt. Du lägger dig platt. Om du vet ditt eget bästa.

Eftersom jag föddes i blåmörka skogar växte jag upp med finskan vinande kring öronen. Inget är som smäktande karelsk tango, drypande av misantropiskt gift och långsinthet. Då är jag på hemmaplan. Då spottar jag ut nappen, så bebis jag är, och höjer min knubbiga näve mot skyn. Då, satana perkele, först då skymtar jag gud i skuggorna med ett vasst leende. Då är jag hemma. Voi voi.

Finskan alltså… Själens ståfräs. 

Röd rosenröv

Kolla här! En kopp nypon lär motsvara lika mycket C-vitamin som i 35-40 apelsiner! Jag menar, nu snackar vi dunderkur inför höst och vinter! För att inte tala om hur mycket annat gojs de innehåller; järn, A-vitamin, kalcium, vitamin B6, antiinflammatoriska ämnen… you name it. Ja, och så klipulver förstås. Glöm inte klipulvret!

I år, liksom förra året, hugger det i ”koka-marmelad-nerven” och jag lyder impulserna, sådär som jag ofta gör. I år blir det tomatmarmelad, rödlöksmarmelad och framför allt: nyponmarmelad. Getosten ska få ligga med nåt extra smarrigt. Kexen ska pimpas!

Jag inser hur ofta jag travar förbi veritabla mängder av vilt växande vresros nere vid havet och hur nyponen bara går till spillo år efter år. Inte en käft är intresserad av dem. Möjligen nåt gäng törnskator.  Vresrosor sprider sig så förbannat att de t.o.m. lär vara  förbjudet att plantera dem på vissa ställen i landet och många vill gräva upp dem och bränna dem för gott. Och tacka tusan för det; de växer till ogenomträngliga snår där ingen jäkel vill gå in och riva upp ben och armar på taggarna. Och så blockerar de tillgången till stranden! Och visst, rosorna doftar underbart men snåren sprider sig och har plötsligt tagit över hundra meter mer än det var tänkt från början. Så ja, jag fattar de som vill göra sig av med buskarna.

Å andra sidan, när jag tänker på allt man kan göra av nyponen… soppa, te, marmelad, essens, chutney… Eller varför inte nyponpulver att stärka sig med under de tider på året då vi knappt får nån sol? Pulver att blanda i brödbaket, hälla i müslin… Eller varför inte smaksätta snapsen med nyponessens, kanske tillsammans med slånbär och björnbär? Tänk att ta fram en liten flarra när vinterbluesen slagit till och inhalera hela gångna sommarens solvarma dofter?

Det är när jag läser hur bra nypon är mot artros och ledvärk som jag gör slag i saken. Mina jäkla tummar som periodvis känns som om nån hackat dem med kniv ska få sig en omgång. Jag smyger ut i gryningen och pullar några buskar precis när solen går upp.

Väl hemkommen igen står jag med nära två kilo rött guld i köket! Helt gratis! Kolla in priset på torkat nyponpulver på apotek och hälsokostbutiker så fattar du… Jag känner mig rik. Dessutom har man ju nån liten inre stenåldersman i sig som mår som en kung när man går där och plockar. Tillfredsställelsen är djup. Plocka, samla in, lagra för bistrare tider… det sitter i människans DNA.

Operation snoppning och tvätt tar vid. En halvtimme senare har jag rensat bort 3 hekto grufs och blafs. Rätt snyggt i och för sig.

Nu återstår bara att skrapa ur klipulvret. Kanske sälja små påsar till kvarterets ungar, skinna dem på hela veckopengen?

Sen är det nåt visst med att tänka på att en ros som vissnar ned samtidigt, i sin ”stjärt” (rosenröv?) liksom ”skiter ur sig” det som blir till en skenfrukt. Naturen alltså! Asballa grejer!

Kolla, en fräknig! Jordgubbe wannabie? Teenage nypon med pormaskar?

Som en minipumpa.

Eller som en liten tomat.

I all sin blöta prakt.

Hur som helst, nu är frågan den: torka eller koka? Eller både och?

1,7 kilo! Det gäller att snabba sig på innan bananflugorna upptäcker att mitt kök just nu är det bästa stället på jorden.

Fransk potens

– Jag ringer henne och frågar. Men jag tror hon sa havskräftor.

– Det stämmer kanske. Men om det är som jag tror, så är det räkor du ska ha. Ett par kilo bör räcka.

– Hon svarar inte. Vad fan gör jag nu? Det är lördag kväll och jag vet att hon vill ligga.

Jean-Claude säljer inte bara havets läckerheter. Han säljer medicin mot slaka pittar. Kvarterets män litar på honom och hans råd. Innehållet i korgarna försvinner fortare än en avlöning.

– Ta ett par kilo. Det ordnar sig, mannen.

Jean-Claude hivar upp de små skära snorkarna från isbädden och öser ned dem i en påse.

– Kanske några ostron också? Extra mycket zink, trugar Jean-Claude.

– Zink?! Ja, ja, för fan.

– Så det blir fart i kranen.

De två fransmännen är gravallvarliga. Man tar allvarligt på kärlek i det här landet. Liksom mat.

Same same liksom.

Kärlekslöst kravlöst

To som elsker hinanden. Jag vaknar med ett ryck, ramlar ut i salongen för att scanna av bokhyllorna. Visst fan har jag en bok av Tove Ditlevsen som heter så? Begäret efter att läsa Tove slår ned som en könssjukdom och jag finner en gulnad pocket, fixar lite java och slår mig ned på balkongen i skuggan. Dagen kan börja.

To som elsker hinanden. Rå poetisk skildring av ett äktenskap i upplösning. Den lätt alkade journalisten Torben som kärat ned sig i 19-åriga Eva samtidigt som hans trötta hustru Inger går därhemma och inser att hon, otroligt nog, blivit gravid. Med mannen som inte vill ha henne. Som inte velat ha henne på länge. De för ett evigt, tyst krig mot varandra.

Det är knivskarpt, bittert och mänskligt och jag vaknar inte till förrän jag är halvvägs in i skildringen och sopbilen där ute på gatan girar om hörnet med gnisslande bromsar.

Kärlek. Svåra grejer.

Jag lever kärlekslöst. Kravlöst.

Jag borde kanske vara tacksam för lugnet? Stillheten som svept in mig i ett vegetativt tillstånd.