Oskar, Alma, Agneta och Agatha… och Iggy

Jag läser Agneta Pleijels skildrade samtal mellan målaren Oskar Kokoscka (är det inte världens bästa namn?) och författarinnan Agatha Christie; jag ligger där lagom utfläkt som en gammal solfjäder i soffan när Iggy Pop kliver in och börjar sjunga King of the Dogs. Han sliter av sig hatten i sista versen, hans nakna överkropp smälter samman med tapeterna i muminsalongen och jag jublar och slänger konfetti.

Oskar förvirrar sig bakåt i tiden och sin gamla kärlek till Gustav Mahlers hustru Alma. Han lät göra en life-size-docka av henne – efter att hon dumpat honom – och tog den med sig i sängen för kärleksfulla lekar. Flera decennier senare, någon gång i slutet av 1960-talet, sitter Agatha Christie och hör på Oskars bekännelser i en engelsk salong. Själv tänker jag tillbaka till det tidiga 1900-talet i Österrike där Oskar vandrade på gatorna i Wien tillsammans med min idol Egon Schiele; Freud satt nåt kvarter bort och pillade societetsdamerna i naveln och jag själv var inte ens född … men världen snurrade några varv till… och rätt som det var ryckte det till i fars underliv när han mötte mor… och jag blev till…

…och nu sjunger Iggy Pop King of the Dogs och just denna text blir till nånstans i universum… precis lika oförutsägbart och självklart som alltid. Vill du läsa boken så heter den ”Dubbelporträtt” av Agneta Pleijel och tar sisådär 3 timmar att dansa sig igenom… och vill du lyssna på svenskättlingen James Söderberg (det borde du vilja) – eller Iggy Pop som han kallar sig – och hans jyckekung – så finns den här på Spotify.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Jag låter bli!

– Ska du inte ge ut en bok snart? undrar folk. Sen typ decennier.

– Ge ut en själv, brukar jag svara. Eller så citerar jag vem-det-nu-var som sa: Kan du låta bli att skriva en bok, så låt bli!

Det ges ut tusentals och åter tusentals boktitlar varje år. De flesta av dem läses av ingen alls.

Sen bränns de. Bokbålen tog inte slut med andra världskriget om nån nu trodde det. Fast nu använder man andra ord. Makulatur. Pappersmassa. Fjärrvärme.

Det finns olika siffror på hur många författare i Sverige som de facto kan leva på sitt skrivande: några säger 5-10 personer, andra siffror visar cirka 15-20 namn. Men inte mer än så. Sug på den ett tag, kamrat!

Allt fler förlag vill att författarna själva ska betala för sin utgivning. ”Vi hjälper dig med distributionen” erbjuder de sig glatt, utan att närmare gå in på detaljerna. Men resten får man stå för själv. Plus själva skrivandet då. Som kan ta – åratal. I pressen talar man om gigekonomin och de nya daglönarna – de skulle granska författarnas villkor! Och snart är det AI för hela slanten och historier framställda av datorer. I ett nafs. Med rätt ingredienser för att sälja. Likriktningen blir total.

Imorse läste jag om en novelltävling, ett samarbete mellan ett bokförlag och några tidningar (jag gitter inte nämna namn). Tio noveller ska ges ut i bokform. Första pris: 35 000 bagare. Andra pris: 10 lakan. Tredje pris:  5000 silverpengar. De övriga sju får alltså ingenting! Jo, de får tre böcker vardera som betalning. Troligtvis för att dela ut till de närmast sörjande. Inte mycket till distribution där inte. Men för att delta i tävlingen måste du betala 550 kronor i anmälningsavgift. Hur många skrivande själar därute vill inte delta? Hur mycket slantar kan man inte håva in på bara anmälningsavgifterna? Tryckningen lär inte bli ett problem. Och vi talar knappast några stora upplagor heller…

Om detta kan man tala mycket. Men jag gitter inte. Jag blir bara förbannad.

Januari är snart till ända. Det har varit en jävla månad på flera sätt. I privatlivet såväl som ute i världen. Jag har gnisslat tänder, svurit många fula ord, legat sömnlös, ragglat mellan total passivitet och mycket, mycket destruktiva tankar. Nu vill jag ta hål på den här bölden. Klämma ut lorten och ta mig an februari – vad nu den för med sig. Sexorgier? Bergsbestigning? Intervjuer med getfarmare? Inget är säkert… bara detta: jag ger inte ut nån bok nästa månad heller. För jag kan låta bli!

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Fine de Claire med fri skumpa!

Det finns ett litet hak i Nice på franska Rivieran. Det ligger på den där lilla gatan nedanför berget som leder till alla de där fancy antikaffärerna. Alldeles runt hörnet ligger den, mitt emot matvarubutiken som säljer rosévin för en femtiolapp. Det ser inte mycket ut för världen. Men därinne… oj! Därinne råder full aktivitet redan vid lunchtid. De hala kalla golvplattorna, slamret från köket, den avlånga trånga lokalen, fullproppad med folk. Kyparna som ler och ler, iklädda nästan fotsida förkläden, de där kyparna som rasslar från köket och ut bland borden med brickor fyllda av ostron till löjligt låga priser.

Ler du extra mycket tillbaka är champagnen gratis. Jodå! Om det är lunchtid och lågsäsong och du är svensk och glad. Jag lovar!

När jag kommer dit ler jag som om ansiktet håller på att spricka.

Jag goffar små friska deliciösa Fine de Claire-ostron från isbäddar, jag smaskar på brödet från den lilla korgen, jag njuter av anblicken av de äldre herrarna med käpp; herrarna som vänder blad i sina stora vita nyhetstidningar, avnjuter lunchen och skålar med varandra mellan borden. Där sitter jag, svensk och virrig men munter inombords. Där sitter jag och tänker: åh fy fan, vad livet kan vara härligt ibland!

Och när kyparen kommer glidandes som en panter över de hala golvkaklen ler jag som om mitt liv hängde på det. Och han skrattar tillbaka, stryker den svettiga luggen ur pannan och drar av champagnen från notan.

Gud, vad jag kan sakna Frankrike en grå januaridag i Sverige!

2 kommentarer

Under Uncategorized

Ank-knark

Ja, jag lägger in ett bindestreck i rubriken för de flesta av er vet väl inte vad ankknark är? Ni kan ju tro att det är ett samiskt ord för en benknäckare – eller benämningen på någon motordel till en snöscooter. Men det här, mina vänner, det här är berättelsen om knark i ankor och inget annat. Det här är också berättelsen om smugglare John-Åke från Tvärshult norr om Märgbäcken.

Allt började den där gången John-Åke kom i kontakt med männen i den gula Amazonen nere vid macken, precis där i korsningen där Tvärshult tar slut och Märgbäcken tar vid. Han var nere för att köpa en stock snus då han blev tilltalad av en man med främmande dialekt. Vad som utspelade sig därefter är lite dimmigt men det var i alla fall den dagen John-Åke blev leverantör av ankknark (nu får ni klara er utan bindestreck, hörni).

Hemma på gården hade John-Åke 137 feta och fina ankor gåendes. Alla hette Sune eller Ulla och såg likadana ut. John-Åke såg aldrig nån skillnad på en Sune eller en Ulla, trots att han haft ankor så länge nån kunde minnas. Dock hade han råpejl på hur många de var till antalet. Etthundratrettiosju stycken; fina, frodiga och extremt aggressiva. Om John-Åke nån gång råkade se ett ägg trilla ur röven på någon av dessa så utropade han alltid ett triumferande ”Ulla” – men glömde lika snart bort det hela igen. 137 Sunar och Ullor skulle nu bli knarklangare av värsta sorten. Iförda små skyddsvästar. Och detta var bara början…

John-Åke hade utlovats fruktansvärt mycket stålar av männen i Amazonen. Det krävdes också en hel del deg för att fresta John-Åke att genomföra slakten på 137 prima feta ankor. Och fort skulle det gå! Han funderade över bästa sättet att närma sig dessa aggressiva djur och döda dem utan att egentligen åstadkomma någon yttre skada på deras kroppar. Varje kropp skulle ju nämligen bli käril för ett icke föraktligt antal gram högoktanigt heroin.

Jag vet, jag vet. Just nu tänker ni inte på i vilken kroppsöppning heroinet skulle stoppas in. Nej, ni funderar över varför 137 feta och fina ankor skulle iföras skyddsvästar. Bra fråga! Kul att ni är observanta. Men vi kommer till det…

Först skulle alla Sunar och Ullor slaktas. Amazonen körde upp på gårdsplanen tätt följd av en kylbil som girade in framför boningshuset. Mannen bakom ratten rörde sig inte ur fläcken utan satt lugnt kvar och rökte. Hans mustasch hängde snett, noterade John-Åke. Männen i den gula Amazonen vevade ned rutan, vinkade till sig honom. Han kände sig stingslig, nervös rentav. Det var en viktig dag. Ankorna hade han föst ihop inne i ladan, de förde ett jävla liv och var mer aggressiva än någonsin.

*

Näää, hörni….

Fortsättningen?

Det är inte bara jag som ska jobba härinne. Fortsättningen kan ni skriva själva. Gärna i kommentarsfältet. Tack för kaffet!

2 kommentarer

Under Uncategorized

Resplaner

– Men himlen är ändå rätt lovande, säger greven i tofflor när januarimörkret sänker sig över salongen redan kl 15.00. Greven är lätt tipsy, som vanligt är om eftermiddagarna, ty greven är alkoholist – och dessutom en jävligt bra jazzbatterist. Men det är det inte många som vet.

Utanför lyser himlen mjölkaktig alltmedan skuggorna sänker sig inne i skogen. De svarta avlövade träden ser ut som tuschteckningar mot det vitgrå. Greven slörpar lätt ur sitt glas, sneglar bort mot sina trummor. Men så avbryts han av hennes stämma från schäslongen.

– Vi måste göra planer, käre du. Resplaner. Så många bergskedjor som kallar på oss. Så många rökdisiga barer vi ännu inte gjort bort oss i. Så många orökta cigarrer, så många oskrivna brev…

– Så många orörda skrev, fyller han i och de skrattar båda.

Varje år samma ramsa.

Varje år nya planer.

Uppiggad närmar han sig batteriet. Prövar pukan lite lätt, blåser dammet av visparna och låter dem slira lätt över virveltrumman. De rasslar yrvakna till, väser som kåta snokar. Något belåtet och varmt sprider sig från hans fingrar och ned mot underlivet och vidare ut i pungkulorna.

Punkkulorna, tänker han ologiskt och oväntat.

Utanför fönstren växer sig skymningen tätare. Jazzskymningen. Bleksvullen, lagom magisk, som om den legat och jäst i vinterns egen lut och nu väntar på ett tecken. Ett tecken från greven.

Han fattar trumstockarna, slickar lätt på dem med laxfärgad tungspets, och hivar upp nästa andetag från navelschaktet.

Bortifrån schäslongen hörs ett nervöst fnitter. Där ligger hon. Hans egen lilla hushållerska. Doppad i mjuka, medgörliga bulldegar. Viftande med sina grönskimrande, norrländska fiskfenor. Januarifnittret rinner likt ålsnor ur hennes mungipor och ned på golvet, rinner som en liten munter rännil ända bort mot hans trummor där de bildar en pöl, kittlar hans tår. Han räknar in takten. Bom, ena skinkan, bom andra skinkan, tjack tjackelitjack pungen.

– Punken, säger han högt.

Sen säger han inget mer.

Det behövs inte.

Skymningen och jazzen fattar tag, gnider sig mot varandra med tunga andetag. Farliga danspartners, de där två. Men golvet gungar, ålsnoret rinner och punkkulorna vibrerar.

Imorgon har resplanerna fallit på plats.

Liksom varje år.

Kanske blir det blå berg.

Kanske blir det gula barer.

Kanske blir det varma dalsänkor med bräkande får och lukten av vidbränd misär.

Kanske boulevarder med pustar av pastis, främlingars våta gomsegel, trestegssymfonier i brallan.

Imorgon vet vi.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Jag är en fladdermus men Nina är Nina

”Jag hoppas gud är min bästa vän” säger hennes blå läppar i en svensk intervju, nån gång för trettio år sedan eller så…

Själv minns jag hennes rangliga, höga gestalt i duggregnet i Amsterdam där hennes hår stod rakt ut i regnet och hennes ögonsmink gjorde henne igenkännlig direkt. Nina Hagen.

Jag blev virrig och klev in på närmsta fik, begapade henne genom rutan. Själv var jag hemlös men Nina rörde sig som om hon ägde hela kvarteret. Regnet föll över Leidseplein. Hon var två meter lång, bar Zarah Leander i sin kappficka. Hon såg så bestämd ut, kanske lite elak? Själv var jag hemlös, som sagt, och brukade söka tröst hos Frälsningsarméns soppkök. Det är länge sedan nu… Många år har förflutit. Jag vet inte vad det blev av Nina i sin långa skinnkappa, sitt spretiga hår och svarta makeup. Men jag vet vad det blev av mig; fortfarande vilse i tillvaron.

Söker mig fram i mörkret som nån jäkla fladdermus, sänder ut signaler i hopp om nån slags vägledning framåt.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Höstfeeling II

Vaknar till strilande regn utanför det öppna fönstret. Sovrummet är utkylt, krispigt skönt och röven blottad och kall. Härliga tider, lördagstider!

-Är det idag? frågar Lilla Blå lätt sömnmosigt.

-Ja, för fan. Jag tror bestämt det är idag!

-Som jag har längtat, säger hon. Faktiskt ända sedan i våras.

-Jag med. Vilken ska du ta? Den chokladbruna?

-Kanske den mossgröna. Jag vet inte… Låt oss dricka kaffe först. Sen bestämmer vi oss.

Sagt och gjort.

Vi pimplar java, lyssnar traditionsenligt på Al Bowlly för att få snällheten in i systemet och blåsa rent från sånt som skaver och grusar. Works every god damn time.

Idag är det den 17 augusti. Idag är dagen då lammullen kommer fram ur garderobsgömman. Vi ska klappa den ömt, snusa längtansfullt och viska små kärleksord.

Fortsätter vädret så här står det inte på innan vi kan hångla upp tweeden. Men inte helt ännu. Trots några få gula löv i träden utanför dröjer sig sommaren kvar, lite lagom uttjänt och sliten, men ömsint som en gammal mor. Faktiskt är hon som allra bäst just nu.

-Jag är också som allra bäst just nu, konstaterar jag när jag glor mig i spegeln.

-Det har du sagt varje lördag sedan 1987.

-Va? Har jag? Jamen då så, då måste det vara sant.

Al Bowlly säger ingenting. Men han sjunger desto mer. Sicken len jamare han var ändå. Hör bara…Bara att döna loss rakt ned i honungstunnan.

/Ur Pål Pommacs arkiv, Facebook 20019

2 kommentarer

Under Pål Pommac

Höstfeeling I

Jag sitter i ett mörkt hörn nånstans, troligtvis längst inne på en pub i Edinburgh, den stad som tagit varje besökare i hampan, gnuggat deras ansikten i gotisk kärlek och magi, vare sig de hetat Harry Potter eller Pål Pommac. Jag har en lång dag bakom mig, sinnet är platt och tungt. Jeffrey Lee Pierces röst i högtalarna är gäll och skarp som en punkig svärdsklinga, ute faller regnet mot asfalten utan att be om lov. Timmarna löper.

Glasen avlöser varandra.

Bordskivan är densamma.

Sorlet sveper runt en som dimman över ett slagfält.

Skuggorna hopar sig.

Sommaren packar resväskan, gör sig redo att lämna med en avmätt vinkning. En annan gäst kliver in i farstun, någon mörkare, mer dov… men med fylligare klang, fetare färger, porrigare famntag. Jag ser mig omkring… vem är det som sitter där några meter bort? Vem nynnar på Careless Love? Är det Siouxsie Sioux? Tammefan, tänker jag och lyfter ett ögonbryn åt hennes håll. Hon skrattar hest tillbaka. Ute faller löven i små fjantiga piruetter. Jag hann knappt ställa om mig. Samma visa varje år. Nytt kapitel. Som ett brak. Som en käftsmäll. Som en kyss från en döing.

/Ur Pål Pommacs arkiv, Facebook 2018

2 kommentarer

Under Pål Pommac, Uncategorized

Baby och jag

En ingivelse bara… och så dyker hennes ansikte upp på skärmen. Jag har googlat hennes namn. Ett namn jag trodde jag glömt. Men det gick att fiska upp nånstans från botten av minneskällan och där är hon alltså. Hennes ögon är inte längre svärtade av kajal men de blickar lika storögt och vilt tillbaka som jag minns dem. Baby.

En gång i tiden var vi som ler- och långhalm. Du, ständigt med en hemrullad cigg i mungipan, kajalpennan i fickan så du kunde bättra på tvättbjörnslooken flera gånger om dagen. Lite fräknig, med svartfärgat långt hår och batikfärgade brallor och sliten mockajacka från nån secondhandhörna. Du drömde om Frankrike. Du slängde ur dig franska fraser och gick till bolaget varje vecka för att köpa rött Languedoc-vin för studiemedlet. Och så skrev du brev till mig. Ibland flera gånger om dagen. Brev där du kallade mig darling, ma chérie, liebling och käraste kära. Vilda galna handskrivna brev med märkliga meningar som ringlade likt ormar över pappret. Vinfläckade papper. De luktade av tobak och dagen efter. Du tryckte kyssar mot dem innan du lade dem på min bänk när lektionerna började; kletiga läppstiftsmärken på blad utrivna ur anteckningsböcker som du smög ned i min väska eller lade i brevfacket utanför matsalen där vi elever fick hämta dagens post. Jag skrev tillbaka, har jag för mig. Men om vad minns jag inte. Märkligt.

Vi låg på internat. Två år av våra liv i Languedoc-dimma, med slitna pocketböcker av Stenberg och Kerouac i fickan, långa vandringar längs dammiga vägar (vem hade råd med buss liksom?), lata dagar i gräset på en ständig diet av apelsiner, ljummet vin och hemrullade cigg. Jag rökte inte. Du rökte. Det luktade inget vidare. Dina fingertoppar var redan gula av nikotin.

Vi drömde om världen där ute. Och talade om litteratur, konst, poesi och mera litteratur. Sen försvann jag till Australien och du till Frankrike. Det blev knäpptyst mellan oss. Det gick rykten om att du hamnat i ”dåligt sällskap” med några marockaner i Paris. Det gick rykten om ”hemodlat” och ”fängelse”. Men jag fick aldrig de där ryktena bekräftade. Och åren gick. Jäklar vad det gick många år. Trettio stycken konstaterar jag häpet i dagarna – och tanken svindlar så mycket att jag måste sätta mig ned, jag får en tyngd i bröstet som gör mig oväntat melankolisk och nästan rädd. Var fasen tog livet vägen liksom? Men visst fyllde jag mina år med bra grejer, visst gjorde jag? hör jag min egen inre röst fråga ängsligt.

Jag vet ju varför jag kommer att tänka på henne, Baby med den kolsvarta blicken och de överspända kärleksutgjutelserna. Imorgon återvänder jag nämligen till det där internatet. För första gången på tre decennier. Minnesskärvor, namn och ansikten ur det förflutna bubblar upp till ytan; sådant jag trodde jag lagt bakom mig, glömt bort för alltid. Och med detta kommer insikten om den jag var då, och alla de människor som fanns runt mig men inte längre, föräldrar, syskon, pojkvänner… Jag åker liksom rutschkana tillbaka inuti mig själv, finner en ung kvinna som var jag och som jag önskar jag kunnat krama och säga: du, du är jäkligt bra som du är! Och allt kommer att ordna sig. Allt det där du är så rädd för kommer att ordna upp sig.

Jag googlar Baby. Och hon finns… eller fanns – åtminstone fram till pandemins utbrott. Därefter finns inga livstecken på nätet. Hennes vilda ögon stirrar mot mig från skärmen. Jag följer hennes uppdateringar några år tillbaka: hemrullade cigg, vinglas, katter, vänner, fler hemrullade cigg, vinglas, katter och vänner. Hon bor i Sydfrankrike, hon skriver enbart på franska. Jag kör hennes texter genom ett översättarprogram. Helt plötsligt är det livsviktigt att jag får veta vad hon säger. Hon är sig så lik: lev livet, fort, hårt. Drick och var glad. Vi ska alla dö en dag. Klappa dina katter, älska dem tills du brister, samtala med dina vänner ute på lokal, sitt inte hemma och torka ihop.

Där finns ingen äkta man, inga barn, inget villa-vovve-volvo-liv. Hon tycks ha förblivit sann sina ideal. Har jag det? Vem blev jag? Skulle hon känna igen mig idag? Skulle vi ha något att säga varandra?

Sen ramlar en pollett ned (det tog visst bara 30 år): hon älskar sina ”väninnor”. Suddiga bilder på deras ansikten mot kudden med texter som ”efteråt” och  ”bästa dagen”…  Jag känner mig generat trög. Trots en hel kartong med galna kärleksbrev förstod jag henne tydligen inte alls. Tyckte bara hon var vild och härligt crazy. Tyckte om hur vi provocerade killarna i klassen. Jag trodde hon, liksom jag, bara testade olika sätt att skriva, spänna bågen, utforska genrer. För mig var det bara skrivandet som betydde något. Och så de där högtidliga löftena om att vara sann mot sig själv, sann mot alla oavsett vad det kostade; och alltid skriva som om det gällde livet, naket, utan föreställningar. Inget falskt, inlindat, fegt och tråkigt.

Jag måste haft en påse på huvudet.

Men till mitt försvar får jag väl säga att jag just då var gräsligt upptagen av magra, känsliga män i blommiga skjortor. Baby var upptagen av sitt vin och sina franska drömmar. Och, konstaterar jag nu, upptagen av mig.

Jag släcker ned skärmen, undrar om Baby lever fortfarande och i så fall var. Hennes hår är inte längre färgat svart. Hon är blond?! Hon älskar katter. Hon dricker vin. Hon röker som en skorsten. Talar och skriver på franska. Fotograferar suddigt. I hennes sydfranska lägenhet finns knappt några möbler; ett rangligt bord, nån enstaka stol som ser ut att ha blivit upphämtad ur en container. Minns jag henne rätt så är det precis så det gått till.

Imorgon trampar jag våra gamla kvarter. De där gatorna jag och Baby gick en gång när vi var unga, vilda och trodde hela världen bara väntade på att just vi skulle komma och ta den, skildra den i heta litterära storverk. Och som vi skulle leva! Vilt och vackert! Det enda, sanna sättet!

En nyttig påminnelse, tänker jag, och ser framför mig hur jag, numera medelålders, imorgon kommer att rulla en liten väska på hjul över skolgården där jag ordentligt och omständligt packat ned alla förnödenheter. Sånt som är bra att ha. Extra ombyten. Plåster.

Ingen skriver galna kärleksbrev till mig längre, med kyssmärken och rader som går härs och tvärs över pappret. Fan också!

Helt plötsligt vill jag bara dra iväg ut i Europa, dricka vin och skriva om alla jag möter. Fotografera suddiga bilder ”morgonen efter” och uppleva ”den bästa dagen”. Oavsett med vem. Men jag får väl rulla min jävla väska på hjul. Rakt in i fucking ålderdomen. Åh Baby!

11 kommentarer

Under Uncategorized

Itu?

Jag har kluvits mitt itu. Pandemin har kluvit mig som ett svärd. Inte våldsamt och abrupt, snarare med långsamma, sågande, plågsamt hackiga drag. Nu ligger jag i två delar; en försiktig, ängslig del som räds andra människors andedräkt och kroppar, som äcklas av att dela luft och rum med främlingar, som rynkar pannan åt andras ovarsamma framfart och ignorans, som ser strängt på när kroppar planlöst och ivrigt närmar sig varandra som obetänksamma barn. Och så min andra del; den del av mig som plötsligt vaknar och sträcker på sig, som gnisslar av leda och vill bege sig långt bort, som inte vill vänta mer, som bara vill ge sig iväg och låta livet flå skinnet av kroppen. Den där delen som vill dra ned solen till sig, som vill lysa genomskinlig och vinterblek framför andra utan skam. Som en nyfödd vill jag sitta där i främmande land, vila i främlingars blickar med ett självklart leende, låta mig förledas bort på okända vägar, in i okända gränder, på okända hotell. Jag vill andas andra människors luft och lust, jag vill att min hud ska lukta av någon annans hud, jag vill utsätta mig för intryck och ljud och hastiga, hetsiga rörelser. Inga fler inrutade dagar, ingen struktur mer, inga försiktighetsåtgärder och ingen mer ängslan. Jag är så innerligt trött på ängslan.

De två delarna som är jag kommer att gå flera brottningsmatcher mot varandra under veckorna, månaderna framöver. Jag känner det. Kanske får jag leva med båda två. Kanske slår den ena ihjäl den andra. Eller så lämnar jag båda bakom mig som ett gammalt ormskinn och låter något nytt komma fram. Ett nytt jag. Ett äldre jag. Dåraktigare. Vingligare. Tvärsäkrare. Med blodiga hål för vingfästen i ryggen. Med gapande fontanell, med vidöppna spjäll. En okänt jag. Imorgon.

6 kommentarer

Under Uncategorized