Man måste hålla hjärtat mjukt

Kilometer efter kilometer i kvällningen. Bussen tar mig från utkanten av Storköpenhamn och in till city. Jag ser kvarter efter kvarter med billiga syltor, slitna husfasader; skyltfönster som lyser allt starkare ju tyngre mörkret faller. Det känns hemtamt och lite vemodigt och jag tänker på Sverige där jag bor, Lillhålan, i det tysta grå töcknet på andra sidan vattnet. Hur annorlunda min värld blir så fort jag byter sida av sundet. Annorlunda på tusen sätt – och ändå så hemtamt.

Sverige är som det är. Jag känner förtvivlan över mitt hemland, den väg vi slagit in på. Det känns som det bara kan gå käpprätt åt helvete. Har alla blivit kompletta idioter? Naturligtvis inte. Jag känner massor av normala, varma, kärleksfulla och vettiga människor där. Men ändå är det som ett virus av vanvett sprider sig med vindens hastighet. Överallt. Jag vet inte ens om jag vill bo kvar. Jag vet inte ens om Sverige vill ha medborgare som jag?

Så ibland lämnar jag Lillhålan och flyr över sundet. Luftar mig. Mjuknar i hjärtat. På den danska sidan blir jag snällare mot människor. Ler självklart mot främlingar. För att de ler mot mig. För att tonen är en annan än i Sverige. Och allt det där slörpar jag i mig, av hela min själ, som en brustablett c-vitamin i min frusna, svenska själ.

 

 

November – nä!

Lördag, en dag som borde ligga knullvarm och glad framför en, fylld av goa påhitt och ball studs. Vad blev det? En jämntjock konstant grå smet av iskallt spöregn och noll dagsljus. Noll ball studs.

Det är i såna lägen jag är glad åt att Edward Blom och Mats Ryd kickat igång sin gamla radiopodd efter ett uppehåll jag fruktade skulle vara för evigt. Men de två guldgossarna har samlat ihop sig och släpper nu hyfsat regelbundet ifrån sig nya avsnitt under titeln Edward Bloms smörgåsbord. Finns att lyssna på här.

Eftermiddagens planer på konstutställningar och diverse hemstök fick alltså stryka på foten. Jag hamnade i soffhörnan istället, lyssnade på senaste avsnittet – med den lämpliga titeln ”Tröst och tips i novembermörkret” – och virkade vidare på mina pungvärmare som jag ska förära alla herrbekanta till jul. I år blir de randiga. (Ja, jag vet att du är nyfiken).

Jag har inte så mycket mer att tillägga just nu.

Dagens humör är väl inget vidare.

Det enda positiva med november är att man får bära tweed. Oavbrutet. Så då gör jag det.

Ljus eller mörker

Köttar i mig några gamla julpärlor tillsammans med frukosten. Helt mot mina principer. Avskyr ju normalt det där med att tjuvstarta julen och hinna ledsna långt innan själva helgen infaller. Det var många år sedan jag kände nåt för julen – annat än leda och lite sorg.

Men jag kör på nu. Vill jag ha Nat King Cole till mitt leksandsknäcke så vill jag. Då blir det så.

Man ska inte skjuta fram det goda. Snåla och portionera ut. Dela upp i tårtbitar och skarva i kanterna. Det är ett skitnödigt beteende som jag släpper alltmer nu. Jag vet inte vad det beror på. Eller jo, det vet jag ju. Jag blir äldre, jag ser hur människor runt omkring mig rycks bort alltför tidigt. Det går fort ibland. Det tar ju bara en sekund och så kan hela tillvaron ställas på ända. Och då sitter man där, som en förkrympt nisse, med sin oro och sin ängsliga pensionsplan och fan vet vad. Till vad nytta?

Vågar knappt slå upp en tidning längre. Vågar knappt se nyheterna. Det är inte bara alla dessa bomber och skottlossningar och knivdråp och våldtäkter och mobbing och trakasserier och förföljelse av påhittad ”annorlundahet” – det är liksom hela klangen av grotesk idioti, av en tanklöshet som är så bisarr i sin omfattning att alltsammans, hela världen, numera ter sig overklig. Har man en gång tagit på sig de där glasögonen, börjat betrakta allt som sker genom det där filtret, känner man sig alltmer avskärmad från verkligheten. Den där verkligheten vill jag inte ha. Jag förstår den inte. Den skrämmer mig från vettet i all sin avsaknad av medmänsklighet.

Ändå är jag ju inte ensam. Vi är många. Många som står och betraktar vår samtid såsom man betraktar ett skenande tåg innan den far över det brantaste stupet.

Jag känner en matt beundran för de som fortfarande försöker påverka med eftertänksamhet, visdom och logik. Som envetet fortsätter försöka sprida upplysning, ljus, klokhet och lugn.

Min egen kraft räcker knappt till att inse att jag måste börja med mig själv och mitt sätt att tänka kring min egen privata situation. Det funkar ibland. Men det är ju bara att fortsätta kämpa. Liv är kamp. Det fattar man ju så fort man ser minsta naturfilm. Allt liv är kamp. Varenda varelse och växt på den här planeten har sin kamp från dag ett. För livet. Balansen mellan ljuset och mörkret.

 

Dags att spotta upp sig

Fanken, det har ju gått mer än en månad sedan sist jag skrev här? I min inbillade bubbla är jag inne och skriver hyfsade bloggar här åtminstone varje vecka. I min inbillade bubbla sker allt möjligt – jag vallar får i Skottland över lerig mark, jag eldar i vedspis och hör havet vråla utanför i stormen. Och alla jag känner är varma och trygga och friska, lever sitt liv i skön lunk och jag själv sover gott om nätterna. I den där bubblan händer det också att jag får till blogginlägg av verklig kvalitet. Jag hänger aldrig på fejjan och känner en sur smak i munnen av leda inför mig själv och andra. Nej då, nej då. I min inbillade bubbla är allt frid och fröjd. Det är bara ibland som ångesten sätter åt mig så hårt att bubblan spricker och verkligheten blir skärande vass – och jag en liten darrande skit på marken.

Ett problem jag har numera är att jag alltid ska skriva genomtänkt och bra och intressant. För det finns ju så mycket lort därute i cyberspace. Så varför bidra till mer av den varan? Och i tankarna skriver jag. När det sen kommer till att få ned allt här, händer nåt och poff, så är allt borta. Och då tycker jag inte det är nån idé. Tiden går. Veckor blir till månader. Jag blir jäkligt gnölig och sur av hela processen.

Så nu skriver jag de här raderna direkt.

Utan att tänka efter först.

Det är kanske enda sättet att få nåt gjort.

Oavsett hur det blir.

Cold turkey

Dags för nya rutiner. Nu måste jag banne mig lägga om kurs annars går det rent åt helsicke. Kroppen passiv och tung, skallen rusar som en turbomotor, varje dag samma sak.

Sover illa, vaknar mitt i nätterna, ligger och glor i mobilen, läser en massa skit. Blir uppjagad över världens tillstånd. Somnar i gryningen, vaknar igen, känner mig krockskadad.

Om dagarna: alldeles för många timmar på internet; tv-nyheter, kvällstidningar, sociala medier. Allt tas in, huller om buller, elakheter och ytligt tjafs. All denna kränkthet, allt vansinne, bisarra övertydligheter och groteskerier.

Oro, ilska, sorg. Över min situation, mina vänners situation, över världens tillstånd. Till slut klarar hjärnan inte av att göra nån skillnad, allt blir en soppa av elände och hjärtat skenar och tankarna vilar aldrig – allt medan jag sitter passiv, tung och splittrad.

Så – dags för nya rutiner. Jag ska bli min egen officer. En sadistisk liten fan. Jag ska ryta åt mig själv. Utmäta disciplinstraff om jag inte lyder.

Det är ju höst – min högst efterlängtade tid. Varför solkar jag ned den med en hysterisk massa skit?

Det är dags att städa ut det som ställer till det. Som stjäl och förstör.

Från och med nu: mer fysiska möten med vännerna, inte via sociala media.

Lägga undan mobilfan. Det är ingen snuttefilt.

Stänga ned internet flera timmar om dagen.

Frisk luft. Promenader varenda dag – även om det tar emot och regnet pissar ned.

Ordentlig mat, inget mer junkfood. Jag blir fet och olycklig och tycker illa om mig själv. Och alla andra på kuppen.

Läsa böcker! En enda story åt gången, från pärm till pärm. Inte som nu; datorn påslagen, en eller ett par tidningar bredvid, mobilen i näven, hoppa mellan alltsammans som en påtänd ekorre.

En.Enda.Story.Åt.Gången.

Och så skippa nyheterna en vecka. Går det? Kommer jag ohjälpligt efter om jag inte vet vad som sker i världen? Men jag vet ju vad som står där redan, det är ju samma förbannade soppa varje dag. Jag vet ju det. Så varför kollar jag, flera gånger om dygnet, ibland flera gånger i timmen? Blir världen bättre då? Blir jag lugn då?

”Stoppa världen, jag vill kliva av…”

Maggie, Keith och jag

Hon hette Margaret. Vi kallade henne Maggie. Hon var från Brooklyn. Eller var det Bronx? Nej, Brooklyn. När jag mötte henne första gången såg hon ut som en åldrande Viveca Lindfors. Georg Rydebergs kvinna, ni vet. Ni vet inte? Okay, men googla då, för fanken.

Hon var tvilling. Jag är våg.

”Vi skulle kunna vara otroligt fina vänner, vi två”, sa hon på sin amerikanska när vi möttes i Köpenhamns utkanter för många år sedan. ”Jag har nämligen ställt ditt horoskop”.

Jag nickade mot henne. Hon var så fin, så tidlös och vacker och jag gillade henne direkt på ett nästan otäckt, hemtamt sätt. Hon visste tidslaget för min födsel. Via vår gemensamma, finska vän; magdansösen/blivande psykoterapeuten hade hon fått mina uppgifter och ställt mitt horoskop.

”Vi kan bli så otroligt, otroligt fina vänner, du och jag” sa hon och log, nästan lite häpet. Hon sträckte ut en gammal ådrig hand mot mig och jag tog den direkt. Vi log mot varandra och sket fullständigt i omgivningen. Allt kändes perfekt, där och då. Det var hon och jag och två katter i rummet. De andra försvann i bakgrunden…

En gång i tiden stod jag arm i arm med Keith Richards på Champs Elysee’s.

En gång i tiden hängde hon med samme man i New York, i skinnjacka och med något vilt i blicken. Längre tillbaka i tiden.

Vi kände oss besläktade – såklart.

Och vår gemensamma finska vän, magdansösen/blivande psykoterapeuten, log stolt mot oss och bjöd på te, där i utkanten av Köpenhamn, i en av de mindre fina stadsdelarna.

…

Några år senare träffar jag Maggie igen. Hon har fått stroke. Hon bor i en liten trång etta i Christianshavn, hennes amerikanska accent är tjock som en boaorm, hennes ögon lätt vattniga och hon går med käpp. Att korsa hennes lägenhet tar åtta sekunder, så liten är den. En gång i tiden hängde hon med Keith Richards. Jag påminner mig om det, nyper mig i armen och sätter mig på hennes sängkant. Hennes grå hår är fantastiskt, hennes kindben skulpterade av en konstnär. Hon kan inte riktigt komma ihåg vem jag är men hon låtsas artigt som ingenting. Kokar mig en kopp te. Talar med grannen genom fönstret, där på första våningen. Grannen står på gatan, katterna kliver över fönsterkarmen, jag får Hemingwayvibbar och ryser och känner melankoli och lycka i en märklig blandning. Hon stänger fönstret, vänder sig om och ser mig. För en sekund fladdrar något igenkännande förbi i hennes blick. Vi ler tafatt mot varandra.

Sen går vi ut på stan. Hon, jag och vårt sällskap; den finska magdansösen som numera är leg. psykoterapeut samt den israeliske mannen som en gång arbetat för underrättelsetjänsten men sedermera halkat över en osynlig, brutal gräns och numera knaprar piller och lyssnar till rösterna från rymden och vid ett tillfälle kunde ses rusa naken nedför Köpenhamns gator… och så ett par till som jag inte nämner här.

Vi drar gemensamt ut i Köpenhamn, vi pyntar Christianshavns kanaler och jag tänker på min lillebror Magnus och jag tänker på hans far och sen minns jag Cornelis W i samma kvarter och sen kommer tårarna i ögonen och Maggie ser mig, fattar min arm och berättar om den våldsamme irländar’n som hon gifte sig med, han som fick henne att lämna Brooklyn och flytta till Danmark och hon ler sorgset och lite förvirrat, stödjer sig mot käppen och ruskar på huvudet. Kanalen genom Christianshavn är mörk och lite skitig och vi går sakta mot en bar, placerar våra rövar mot stolarna, beställer in och ser lite melankoliskt mot varandra….

”Du och jag”, säger hon och höjer sitt glas. ”Vi har hållit i Keith, vi har hållit i äventyret!”

Jag ler tappert tillbaka. Känner mig oväntat sorgsen.

”Men du utstrålar ett sånt lugn”, fortsätter hon. ”Man kan värma sig hos dig, som vid en brasa!”

Och då vill jag bara brista i gråt.

För livet känns så vackert.

Och sorgset.

Och den schizofrene israelen fattar min hand och ser mig djupt i ögonen.

”Jag har inte tagit min medicin”, erkänner han. ”Men idag bjuder jag”.

”Nästa gång bjuder jag”, svarar jag automatiskt.

Det är många år sedan nu.

Vi har inte sett varandra sen den dagen.

Jag vet inte ens om Maggie lever. Om israelen tar sina tabletter som han ska.

Och jag saknar Köpenhamn. Gud vad jag saknar Köpenhamn!

Och min finska magdansös/leg.psykoterapeut. Som lämnade Danmark.

Precis som jag gjort.

Men jag är djupt tacksam.

Över vad mig förunnats.

Och Keith borde känna detsamma.

Var han nu håller hus.

Tammefan.

Sockrigt och strävt ska det vara

Jag kan nästan höra hur det går för tanterna i salongen när inzoomningen av Downton Abbey börjar däruppe på duken. Slottsbyggnaden, som heter Highclere Castle i verkligheten, syns nu i all sin grandiosa prakt, som en gigantisk spettekaka. Vi i publiken lutar oss tillbaka, vi är lika lyckliga som ungar på tivoli med varsin pinne sockervadd. Och i sanningens namn är väl Downton Abbey nästan lika sötklibbig och publikfriande men vad gör det? Det är ju så grymt snyggt gjort, det är rena orgien för oss anglofiler som gillar att fly till gamla tider, snaska i oss slottsmiljöer, fåniga intriger, tjusiga kläder och stereotypa herrskap och tjänstefolk.

När serien avslutades för några år sedan var jag ärligt talat less på alltsammans. Melodramerna var för tillskruvade, som gamla damtidningars följetonger. De goda var så inihelsickes goda, de onda så onda och förutsägbarheten stod mig upp i halsen. (Den där skenheliga Bates-gubben och hans Anna, t.ex. Minns ni hur de drogs i långbänk? Fifan)! Men när nu långfilmen gick upp på biograferna, som ett fläskigt supermegaglassigt avslut på familjesagan, kände jag att jag i alla fall ville se den. Det blev en två timmar lång godispåse att knapra sig igenom, ett kärt återseende med välbekanta ansikten och ett manus sådär härligt, onödigt, gammaldags tramsigt så man egentligen borde rodna. (Men man slapp en överdos av goody goody-gubben Bates, prejs di lård)!

De där jäkla tomtarna Anna och Bates…

Största behållningen? Elegansen…  i miljöerna, i manusets lätta penna – men framför allt insikten att den här sortens scenografi ska upplevas på stor duk! Wow, känslan var 100 gånger bättre än att se TV-avsnitten på liten skärm. När ljuset tändes såg jag många lyckliga ansikten i salongen.

Men kanske var nog tweeden allra bäst. Jo, jag tror det. Numera är herrkläder det första jag kollar in i TV-serier och filmer. Är skjortkragarna runt edwardianska eller har snibbarna det rätta spetsiga 30-talsstuket? Är det grov harristweed i jaktrocken? Ull? Nej, vänta, den där kostymen måste vara donegaltweed väl? Så pass mycket vitt i väven…? Oj, vänta nu, är det där two-plus eller four-plusbrallor? Jädrans, vilken snygg ruta på den väven. Och se detaljen där med västfickorna! Vilken fin herringbone. Skorna, vad är det för skor? Är det oxforddojor han går omkring i eller brogues? Jaså, jaha…

Ja, jag har blivit galen. Jag kan inte hjälpa det. Kanske går det över så småningom. Kanske inte. Värre hobbies kan man ha. Men jag älskar tweed! Jag drömmer våta drömmar om rutiga ”gangsterkostymer” från amerikanskt 30-tal; i tankarna kan jag smeka en brittisk tredelad herrkostym från 20-talet med djupaste vördnad. En snygg baker boy-keps i de rätta färgerna får det att pirra i hela mig! Och vilken karl ser inte bättre ut i en fin överrock? Jag bara frågar.

Förra helgen drog jag till Köpenhamn enkom för att gotta mig med de glada människor som deltog i Copenhagen Tweed Ride 2019. (Tweed Ride är en gemensam cykeltur för inbitna tweedfans som äger rum på en mängd olika platser i världen varje år). Ett hundratal människor samlades för gemensamt gruppfoto på Nytorv innan avfärd. Jag tog massor av bilder och de flesta återfinns på facebook (Pål Pommac härjar ju där, som de flesta av er vet) men här är några riktiga snyggingar:

Ja, nä, nu får det vara bra. Men är du sugen på tweedporr så finns det flera instagramkonton där människor lever ut sina ulliga lustar, tro mig. Leta bara! (Finner du några snygga så tipsa mig gärna).  För att inte tala om tillverkarnas egna instakonton: Thomas Farthing, t.ex… tar nog priset för sina läckra, genomtänkta teman. Campbell’s of Beauly går all in med både hundar och jakt och bilder från sin lilla läckra butik i skotska högländerna. Harris Tweed Authority’s sätt att först avbilda sin tweed för att sedan följa upp med bild på det landskap som inspirerat, har numera satt sig så djupt i mig att jag under mina vandringar utomhus ”översätter” landskapen till tyger i skallen. My god, jag behöver avgiftas.

Eller inte.