När gamla ormar slingrar

Kobran och jag. Där satt vi till slut, efter en busstur genom ett snötungt Stockholm. Jag hade den där sjalen kring halsen, den med det orientaliska motivet i svart och brunt och han hade den där mörkblå rocken. Den som han skröt med att han burit sedan 70-talet. Vad brydde jag mig? Vi satt där till slut, på Djurgårdsbrunns värdshus, och nu skulle vi leka frågelekar tyckte han.  Vi satt i skenet från stearinljus och bakom honom på väggen fanns nån slags uppstoppad haj eller svärdfisk.

Jag var i sena tonåren. Kobran var över 30, vuxen. Det var en asiatisk frågelek, påstod han. Jag svarade naivt på frågor om björnar, vatten och nycklar. Svaren blottade min ungdom, min tilltro till det vilda, till kärleken och passionen och allt det där som kallas liv. Kobran ville vara blasé. Han var vuxen. Hans svar var tråkigare än mina. Men allt jag sa begrundade han länge. Hans ögon vände inåt medan han tycktes tugga på mina svar, skuggorna i hans ansikte fick honom att likna en dödskalle eller ett vilt djur. Han beställde in sexor. Sa till personalen att de skulle sluta servera honom efter ett tag, annars skulle de få bära ut honom därifrån. Vad jag själv drack minns jag inte.

Vi lekte den där vinternatten. En jäkla massa trams och allvar om vartannat medan snön föll. Och tillbaka i Vasastan betraktade han mig över nya ljuslågor, for upp med jämna mellanrum och plitade ned några rader till Dödens tal i sitt block medan jag låg tillbakalutad och väntade. Han ville se om min klänning var genomskinlig. Det var den. En klänning med små guldbroderier. Från Indien. I den kände jag mig vacker. För att han sa det. För att jag var det. Inuti kändes det som jag äntligen anlänt till en tid och plats där det var meningen att jag skulle vara.

På tunnelbanan hängde han över mig som en lång och varm orm men blev alltmer frånvarande för varje station vi passerade. I handen höll han en vit bok om sinnessjukdomar. Så kysste han mig farväl och rann iväg. Jag minns fortfarande den unga killen som betraktade oss storögt en bit bort.

Farsan ville spöa skiten ur mig när jag kom hem. Men jag brydde mig inte längre. Jag skrev dikter. Mellan benen brann en eld. Det var ett bra år. Ett slags födelseår.

Idag finns det en låda med brev från kobran. Brev med spretiga ord i svart tusch på utrivna lappar. De blixtrar fortfarande. Mycket av min tonårstid ryms i den där lådan. Fast mina egna dikter från den tiden är bättre. Konstaterar jag nu.

Alla människor som kommer och går i ens liv. Sätter spår. Försvinner. Glöms bort och kommer tillbaka ibland. Det är som ett tombolahjul. Jag undrar ibland om minnena har rätt färg. Fanns det verkligen en uppstoppad haj på Djurgårdsbrunns värdshus?

 

Curry nam nam

Han ska dika ur sjön, säger han. Där nere vid strandkanten, frilägga skiten.

Så faller hans ord där han står och viftar mot vattnet medan hon står bredvid.

– Jag ska ta upp skiten, säger han.

– Vilken skit? undrar hon.

– Algerna så klart! Jag ska göra eget käk och sälja till de där veganerna på campingen. De äter ju vilket jävla kaninskit som helst. Så får jag in extra kulor. Kommer gå skitbra.

Han svär mycket, tänker hon och säger inte att hon själv är en av de där veganerna.

– Hur ska du anrätta algerna då? Och hur vet du att de inte är giftiga?

– Vad fan, det är väl inte så noga? Jag blandar ned skiten i ägg och ströbröd, slänger på curry eller nåt. Tror du det funkar med curry? Man kanske kan göra flera sorter? Fryser in det och så får dom köpa och steka själva. Algburgare. Tiopack blir nog bra. Eller vad tror du? Går dom på det, veganjävlarna?

– Du får väl prova, säger hon.

Han nickar viktigt. Han, entreprenören. Nog fan ska han prova. Han kan omöjligt misslyckas.

Hon viker av på stigen, lämnar honom åt hans framtidsplaner och går ned mot campingen.

Många timmar senare, när månen kommit fram, kliver hon ut ur tältet och går mot sjön. Där står han, entreprenören som saknar grävmaskin. Han kör ned sin spade i vattenbrynet, rytmiskt, med hårda plaskanden. Hans silhuett avtecknar sig i månskenet där han hugger loss som en galen dödgrävare. Hon tänker att man borde skriva en låt om just den där scenen. Så gäspar hon och vänder om. Nån annan gång.

Allt blir bra och blir det inte bra så finns det ingen kvar som bryr sig…

Rönnbär och nypon, röda som frustrerade ollonpickar, har signalerat om det i flera dagar men jag har sett åt andra hållet. Fast igår morse när det bara var 6 plusgrader ute under morgonrundan vid havet fick jag inse sanningen. Det går mot höst. Men sen daskade jag till mig mentalt över rumpan; inte deppa ihop nu!

Varje gång de där svullna sköna sommarmånaderna går mot ett slut och något annat ska in i systemet och stångas blir jag så bitterljuv. Hela bröstkorgen blir tung och vemodig, trots att hösten har sina klara fördelar. Men i år har det ju inte varit någon riktig sommar, inte för mig i alla fall, så jag konstaterar att övergången inte blir så jävlig. Den kommer knappt att kännas alls. Inget särskilt vemod, bara en stark rörelse framåt. Inget varmt och svullet att ta avsked av, bara en småfesen glidande gest med mamma Jords pokernäve och så är vi inne i en annan årstid. I år kan det gå smidigt. Om jag har tur.

Annat är det med tillståndet i världen. I september ska jorden gå under, läser jag att några domedagsprofeter har sagt. Inte vet jag hur de kommit fram till den slutsatsen; kanske genom att glo extra länge i tesumpen, röka allt som växer i stadsparken eller överdosera kvällstidningarnas dagliga hjärnblödningar? Kanske allt på samma gång? Men jag ska erkänna min noja; jag blir ängslig och rädd, jag. Den där galna clownen borta i USA, det där fuckfejset nere i Korea… och så vi andra däremellan, alla vi vilsna, rädda, arga, bångstyriga rön för vinden.

Jag vet inte om det är jordens undergång som kommer om några veckor. Men jag vet att hösten kommer. Och jag ska inte sjunka.

Imorse under promenaden klev jag upp i buskaget och klämde på ett av de där mörkröda nyponen. Det sprack som en gigantisk finne. Övermoget och mjukt. Några råkor följde mig intresserat med blicken. Kanske var jag och tafsade på deras frukost?

Om några dagar är jag inte längre kvar i moder Sveas famn. Då har jag kasat iväg ut i världen, med mitt ängsliga hjärta och min gamla resväska. Jag ska infria en dröm. Jag är rädd och längtansfull och redan lite trött på mig själv.

Det är som det brukar vara.

 

Att lära sig knipa käft

– Men vad är det för fel på dig? säger hon och stirrar på mig som om jag vore en lort. Och jag känner mig för ett ögonblick som en lort. Något felplacerat, felkonstruerat.
Hennes blick är så nedlåtande, hon ser på mig som vissa ser på missbildade människor. Med något slags illa dolt äckel.

Jag ångrar att jag berättat för henne om mina drömmar om att resa till platser där det inte finns så många människor. Faktiskt inga människor alls. Inget internet. Bara vild natur och hav. För det är ju det jag drömmer om. Det är dit jag längtar.
Kanske är det för att jag varit så ivrig, så bubblande glad när jag berättat om det här som hennes svar gör så ont. Det är som om hon drämmer till mig med en slägga.
– Men vad är det för fel på dig?

Ja, vad är det för fel på mig som gillar ensamheten? Jag, som även om jag älskar mina vänner, allt som oftast måste kliva ur gemenskapen och vara ifred långa perioder för att överhuvudtaget kunna fungera, kunna tänka, drömma. Vad är det för fel på mig som utifrån betraktar andras ständiga samvaro och undrar hur man gör, hur man står ut? För jag står ju inte ut om jag alltid är tillsammans med andra. Och så dyker den upp igen, den där gnagande lilla skräcken längst bak i skallen som följt mig hela livet… att det nog är något fel på mig trots allt. Och att andra kan märka det på mig. Peka ut mig som den avvikande, som den konstiga.

Vi sitter vid middagsbordet och jag har precis berättat om min kärlek till havet och fåglarna, till klipporna och stormarna och isoleringen… och hon ger mig den där blicken som om hon äcklas lite av mig. Och så frågan:
– Men vad är det för fel på dig?
Då kommer den. Skamkänslan.

Ibland ska man nog bara hålla käften.
Om det som verkligen betyder något.

Numera är allt så blekt

En tjej var dvärg. Hon hade för vana att alltid tala högt för sig själv när hon gick på toaletten. Jag vet inte varför men hörde det många gånger. Hon hade också mycket lätt för att brista i gråt. Hennes stora intresse var det danska kungahuset. Och tigrar. Hon älskade tigrar. Hela hennes hem var fyllt av bilder på tigrar och små pälsklädda gosedjur för barn, föreställande… tigrar.

Och så var det engelsmännen, forskarparet som studerade insekter. De hade lådor och åter lådor hemma fyllda med små skalbaggar. Till och med under den gemensamma sängen fanns små samhällen med skalbaggar. Jag tyckte framför allt om kvinnan, hon var stor och generös och varm och talade med nordengelsk dialekt. Hennes man var mer tystlåten.

Den nära två meter långa transvestiten har jag glömt namnet på. Hen dansade flamenco och använde illande rött läppstift. Var förtjust i långkjolar, verkade lätt deprimerad och satt ofta med blicken förlorad i fjärran. En drömmare. Lockigt hår. Jag vet inte om det var en peruk. Jag tror det.

Och så var det killarna som startat sitt äktenskap i en liten etta i Köpenhamn och sedan hux flux blivit med herrgård i mångmiljonklassen. Jag tillbringade en weekend i deras stora hus för flera år sedan. De höll som bäst på att ställa allt i ordning. Det var många hästensängar som levererades. Rum som skulle målas och repareras. Det skulle bli hotell. Det varade inte så länge. Jag vet inte riktigt vad som gick snett.

Och så var det amerikanskan som gick med käppar efter flera strokes, hon som var i 70-årsåldern och när hon pensionerade sig lämnade en våldsam man i USA och bosatte sig strax utanför Christiania. Hon lär en gång legat under Keith Richards. Hon ställde mitt horoskop, sa att hon och jag var som gjorda för varandra, det var bara synd att jag var kvinna. Hon såg ut som Viveca Lindfors, den svenska skådespelaren som en gång polade med Georg ”ögonbrynen” Rydeberg. Sista gången jag såg henne kände hon inte igen mig.

Och så var det den schizofrene forskaren från Israel, han som haft topphemliga jobb åt armén innan det gick en säkring och han sprang naken genom ett kvarter i Köpenhamn och skrek att invasionen från rymden var nära. Efter några månaders inlåsning kom han ut igen. Vi brukade käka indiskt ihop på ett ställe inne i stan och lyssna på Mark Lanegan.

Och så var det min finska väninna, magdansösen från Åbo som lämnande dansgolvet och blev psykoterapeut.

Under några år besökte vi svenska kyrkans luciakonsert i Köpenhamn tillsammans. Allihop. Så här i efterhand inser jag att vi måste utgjort ett illustert sällskap där i kyrkan.

Imorse vaknade jag och saknade dem, saknade våra krogaftnar och samtal. Insåg att mitt umgänge numera är mer svenne banan. Inget ont om mina vänner men så jävla färgstarka är de inte. Inte jag heller. Fan.

Bilden tog jag i Prag. Jag känner inte en käft. Numera är allt så blekt.

823 ord, förlåt, jag vet ni har brått

Det är inte böckerna det är fel på. Herregud, jag har ju staplat upp drygt 50 av dem och när jag rör vid de där högarna blir jag nästan kåt. De är ju som skatter som ligger där och väntar på just mig. Vem borde inte bli exalterad? Dessutom har jag ju själv valt ut dem för att de verkar så bra. Likförbannat blir de inte lästa. Jag läser inte böcker längre. Fastän jag vill.

Är det inte böckernas fel så måste det väl vara mitt fel. Men jag vill ju läsa? Faktum är att jag ingenting hellre vill än plöja alla olästa böcker. För att inte tala om de gamla favoriterna som jag vill läsa om på nytt. Vad är det man kallar det inom filosofin? Akrasia? Man har två alternativ (här: att läsa eller inte läsa), man vet vilket alternativ man föredrar, man vet vad som är bäst i längden – men likförbannat så gör man tvärtom. Akrasia, kokobäng, viljesvag, lat, dum i hövve, kalla det vad du vill… Faktum kvarstår, jag läser inte böcker längre. Fastän jag vill.

Vad är det som tar min tid? Dagdrömmerier? Nej. Sömn? Nej. Arbete? Nej. Kärlek? Nej. Det är scrollandet. Vilket jäkla ord förresten. Skrållandet. Det betyder att jag med hjälp av högerhandens pekfinger, på knapp eller skärm, åker kana över bildskärmen, uppifrån och ned, bläddrar fram nya sidor så snabbt att jag ibland blir illamående, lite yr. Men slutar jag för det? Nej, jag kan inte längre med viljans hjälp lyfta undan fingret från mobilen eller datorn eller pekplattan. Det lever sitt eget liv och det scrollar. Utav helvete. Ögonen jobbar förtvivlat för att hänga med. Fort måste det gå utan att jag egentligen förstår varför. Blicken jobbar med katastrofrubriker, foton, recept och flimrande kattvideos en masse, den försöker parera pop-up reklam och haka sig fast vid någon textruta innan denna rullar undan för nya underligheter som kräver uppmärksamhet. Som jag ändå inte har att ge.

Ingenting fastnar och blir kvar – utom en stor tomhet, en lätt yrsel, en trötthet och leda som får mig att skämmas över mig själv. Tänk så otacksam jag är som har tillgång till så mycket teknik, så mycket information; oändliga möjligheter att förkovra mig på ett sätt som ingen annan före mig i historien. Och vad gör jag? Hänger på instagram; glor på bilder av solnedgångar och lunchrätter i närbild. Ser små korta filmsnuttar om absolut ingenting. Jag erfar en känsla som nästan liknar dåligt samvete för att jag inte själv lägger ut mer filmsnuttar – fast jag vet att ingen ändå bryr sig, oavsett gilla-tryck. Ska vi vara riktigt ärliga så lägger jag inte upp mer film pga långsam hemmateknik och min ovilja att ladda ned ännu en app som ska skynda på uppladdningen. Inget får ju ta tid numera. Vi har ju så lite tid. Öh?

I tankarna är jag en bokläsande människa. Jag har böcker i hundratal hemma. Jag växte upp på bibliotek; mellan bokryggarna plöjde fantasin upp nya vindlande vägar och jag lärde mig språk, jag lärde mig skriva, jag lärde mig tala begripligt med hjälp av böcker. Jag fann tröst i böcker, nya utmanande tankar; jag brottades med texter som var svåra och svor ve och förbannelse över människorna som skrivit dem; jag har skrattat, gråtit och blivit heligt förbannad över saker jag läst i böcker. Framför allt har jag sluppit känna mig ensam. Men nu? Jag läser inte längre böcker. Fastän jag vill.

När jag försöker finna ro, tar en bok i handen, sätter mig i favorithörnan, har plottrat färdigt med allsköns attribut (läs tekopp eller vinglas, kuddar, rätt belysning, filten över knäna eller vad det nu kan vara) och öppnar boken så kommer rastlösheten krypande. Blicken irrar över textraderna, tankarna far iväg åt alla håll utom in i handlingen. Läsandet blir en kamp om att komma till ro. Finna stillheten. Skärma av, inte så mycket från omgivningen, som från allt inre trams som nu äntligen ser sin chans att ta över.

Antalet halvlästa böcker jag lämnat bakom mig de sista fyra-fem åren är fler än vad jag vill kännas vid. De ligger där som bevis för mitt eget tillkortakommande. Jag kan tala mig blå för hur jag inte längre bryr mig om att läsa ut böcker om de inte håller måttet, inte fångar min uppmärksamhet direkt – innerst inne vet jag ju att det är JAG som INTE HÅLLER MÅTTET.

Och så går jag tillbaka till skärmen igen. Scrollar mig yr, illamående och trött. Utan att fylla på med något innehåll. Blir sur och jävlig, skyller på andras ytlighet, skyller på vår tomma tid och skäms över mig själv. Men scrollar snabbt vidare, rädd för att missa något. Missa vad då?

En gång läste jag böcker för att det var något självklart, lika självklart som att andas, äta, skita och sova.

Idag tittar jag på böcker. Med längtan och frustration och faktiskt lite skam.

Gud hjälpe mig!

Välsvarvat och välslarvat

Vi tycks sexualisera allting numera. Det är lite konstigt för samtidigt ligger vi allt mindre, vad det verkar. Eller kanske är det inte så konstigt, kanske är det rena rama övermättnaden, utmattningen? Vi målar ju sex överallt… på alla möjliga situationer. Kanske främst där det inte hör hemma. Ungefär som de gamla viktorianerna då. Fast de blev ju sexgalna pga att de var så utsvultna. All lusta skulle döljas och tigas ihjäl. Man inbillade ungdomen att tungan skulle svartna och ramla ur käften på dem om de drog i snöret på sig själva. Bordsdukarna skulle gå ända ned i golvet, gömma de svarvade bordsbenen som kunde få männen att associera till kvinnoben och kanske hoppa på de stackars borden, juckandes som vansinniga kaniner då får man förmoda. Inte bra mitt i middagen… inte bra. Kotletterna kunde kallna.

Jag funderar lite över de där unga tjejerna som kallar sig feminister idag. Som är upprörda över sexismen och gubbväldet och kvinnohatet. Flera av dem protesterar genom att visa brösten i officiella sammanhang. Kallar det politisk handling. De tänker annorlunda än jag för jag kan inte förstå meningen med de där pattprotesterna. Vi vill inte bli betraktade som sexobjekt, menar de, och sliter av sig på överkroppen.

Fotografier av nakna kroppar betraktas numera ofta som unket snusk och spekulation ifall de är tagna i konstnärliga sammanhang. Åtminstone i vissa debatter. För konsten sexualiseras. Och sex är tydligen detsamma som utnyttjande, våld, spekulation och förnedring. Men man pratar mindre sällan, om ens alls, om lustan som drivkraft. För konsten. För våra liv.

Samtidigt svankas det arslen som aldrig förr på sociala media. Unga kvinnor putar med allt de har på varenda selfie de lägger ut. Framhällda urringningar slår emot en i parti och minut. För tjejer är trötta på att betraktas som sexobjekt. Jo fan.

Jag gillar att glo på naket i konsten. Nakna kvinnokroppar och nakna manskroppar och t.o.m. nakna barnkroppar. Men huvvaligen så illa det kan gå när man sexualiserar alla sammanhang. En naken barnkropp idag är kanske det mest tabubelagda som finns – just för att så många inte tycks kunna glo på en nakenbild längre utan att tänka att det måste ha med sex att göra.

Jag antar att framtidens människor kommer att garva åt oss och vår tid. Rulla med ögonen.

Tänka att vi borde haft bättre vett att skyla oss och våra mentala bordsben.

Taggat ned lite. Sett varandra i ögonen lite oftare.

Snällt och nyfiket. Och länge.