Opium

Frankrikes vingårdar, de fetsvullet gröna och lätt arroganta… Eftermiddagstrion med slippriga stråkar och avslagna drinkar… Bryan Ferry Orchestra spelar The Only Face på constant repeat. Och de där tanterna, de halvvissna i hattar och med suddiga blickar… Alla de där evinnerliga somrarna på rad. De där, självklara och trista som TV-repriser.

Och så du och jag flera timmar efter uppvaknandet i de där dävna dagarna utan färg, utan smak. Vi simmar som som bleka guldfiskar, dövstumma, patetiska, sömngångaraktiga. Ja, allt det där… alla de där bilderna, minnesskärvorna ur tidens spegel; allt det där samlas, hopar sig och mångfaldigas under några få minuter en sommardag 2021, i konvulsioner, i små korta, korrekt militäriska uppkastningar.

Och så ligger vi där, utsträckta på en jävligt trött gräsmatta som leds av våra kroppar; vi ligger där som gamla kvarglömda handgranater från ett djävulskt, ettrigt krig. Vi ruttnar i solen. Det är sommar. Det är alldeles för varmt. Och vi provar att svalka oss med lagom obscena dagdrömmar om Frankrikes vingårdar, de fetsvullet gröna och lätt arroganta. Farmor i spetskjol vacklar runt med skallen full av syndiga tankar. Den ruttna maten på bordet och alla flugorna i en pervers tango…Inte en enda jävel spelar dragspel. Och man undrar varför man överhuvudtaget lever? Ge mig opium. Nu!

2 kommentarer

Under Uncategorized

Morgonstund har guld i mund

Kalla mig elak men jag njuter av min morgonstund där jag sitter på balkongen medan parkeringsvakten utanför går en runda och lappar bilarna. En efter en far morgontrötta grannar ut genom porten och kommer med den ena bortförklaringen efter den andra. Jag lyssnar fascinerat på kvinnan som påstår att vi har stambyte i kvarteret. Jaså? Det har jag inte märkt. Varför stambytet skulle inverka på hennes parkering är mera oklart. Hon drar något om alla barnen och tvättstuga och inte hinna med men det ändrar inget i sak. Så provar hon med att önska honom en ”fortsatt god dag”. Han veknar inte, svarar bara lakoniskt ”detsamma”. Fotar av bilar och trycker ut sina långa gula remsor. Jag sörplar mitt kaffe och ser hur hon svettas i morgonsolen.

Nästa granne kommer ut just som parkeringsvakten börjat avlägsna sig. Han skriker högljutt. ”Vad fan, vad fan, vad fan gör du? Har du lappat min bil, din jävel?” Parkeringsvakten svarar sitt lugna ”ja” och förhåller sig omedgörlig och stilla medan min skäggige granne härjar vidare tills svordomarna tar slut. Parkeringsvakten avlägsnar sig och jag inväntar nästa granne; han med hunden som han alltid lyfter upp de sista metrarna innan porten. Varför är oklart. Kan hunden inte gå själv?

Skägget gnölar nu sin sorg inför hundägaren. ”Vad fan, va, vad fan han lappade mig, mannen, fattar du?” Hundägaren säger, inte utan skadeglädje, ”ja, jag kom på det igår kväll och flyttade bilen. Hur mycket fick du?”

”450 spänn, jävla skit, den mannen alltså, vad fan…”

”Jag har aldrig varit med om att de lappar bilar på den här gatan förr?” säger mannen lite klädsamt ursäktande där han står med hunden upptryckt i famnen. Innerst inne är han skadeglad som tusan. Jag kan se det från min plats. Jag är också skadeglad.

”Nej, nej, vad fan, jag har blivit lappad här många gånger” invänder den skäggige. Jag undrar i mitt stilla sinne varför han inte lärt sig något av detta?

Men jag har ingen bil. Jag gillar bara att sitta på balkongen om morgonen och känna skadeglädje. Sån är jag.

8 kommentarer

Under Uncategorized

Det här är ingen underhållning

Det var ett tag sedan man skrev här eller där. Orden tar slut ibland. Eller snarare, tanken om att ”det inte tjänar något till” tar överhanden. Gärna kombinerat med bristande självförtroende och en släng bristande självinsikt. Men skit i den soppan nu, tänker jag, och så får fingrarna gå bäst de vill över tangenterna.

Det är en kall vår, enligt många. Jag tycker den är toppen. För mig får temperaturen gärna ligga mellan 8 och 18 grader Celsius året om. Det är finfint. Varken för kallt eller varmt. Bara perfekt. Kroppen går som smort då. Inget klet innanför pannbenet. Inga frostskador i systemet.

Syrenerna står i blom, fruktträden börjar tappa sina blad. De är ju så få, de där dagarna då luften är söt och kryddig av försommardofter. Innan man hinner blinka tar det mörkgröna och svullna överhanden. Sen blir allt bara trögrörligt, lite småtråkigt. Grannens unge, hon som fyllt vuxen men inte flyttar hemifrån, fläker sig på bakgården. Oavsett temperatur drar hon av sig kläderna och lägger sig på marken med cigg och mobiltelefon och caffe latte-glas. Hennes spray-tan är lite fläckig här och där, noterar jag genom köksfönstret. Och tänker att den där caffe latte-vanan gör henne fet innan 30-årsdagen. Jag är så snäll i tankarna nu för tiden. Jag hoppas på hagel innan lunch.

Skummar platsannonserna med uppgiven blick. Jobb på Österlen. Ska man söka dit? Finns det bostäder där? Jag googlar hyresrätter. Österlen är poppis som semesterställe, verkar det. Man kan hyra sig en lägenhet för 24 000 i månaden. Men då ingår nog möbler. Och så ska man ut igen innan hösten. Men jag tar ett nappatag med skiten, för jag är beredd att flytta. Men det gör fysiskt ont att glo på ettor i inlandet (där man dessutom behöver ha bil, vilket jag inte har och inte vill ha). Jag kan inte, kan verkligen inte, flytta bort från vattnet. Hur fan kan folk bo i inlandet, tänker jag hädiskt. Det går ju inte att andas utan havet?

Öland? Gotland? Bornholm? Samsö? Irland? Hebriderna? Färöarna? Var fan kan man få jobb och bostad där det finns vatten? Samtidigt… jag orkar snart inte leta mer info. Raderar numera mail på löpande band efter att bara ha läst rubrikerna. Samma jävla annonser som kommer från fjorton olika håll dygnet runt. Jobb som inte matchar mina kunskaper, inte ens en promille. Jobb som redan är tillsatta. Jobb som det inte går att försörja sig på. Ideella jobb. ”Brinner du för något har du säkert inte något emot att jobba gratis”…

Alla jag känner har blues. De som jobbar. De som inte jobbar. De som är vaccinerade. De som inte är vaccinerade. Vissa dagar vet jag inte vad jag ska säga till folk. Andra dagar orkar jag peppa. Sen tar orden slut. Fan vet var de tar vägen… och så plötsligt står de i farstun igen. Ramlar in, huller om buller. På bloggen. Eller nån annanstans.

Jamen vi säger väl så då…

Det här blev ju inte ett dugg kul.

Men det lovade jag heller aldrig.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Klockan 09.51

– Det är en upplevelse jag helst skulle vilja vara utan, skriver hon lakoniskt till mig denna morgon.

Upplevelsen? Att sitta intill sjukhusbädden där sonen ligger medan sirenerna ljuder oavbrutet och missiler far genom luften. Hon är rädd. Jag är rädd. Hon är i Israel. Jag är i Sverige. Vi ber båda två att det ska lugna sig, att förnuftet ska få råda, att detta eviga vansinne får ett slut. Jag får så svårt att finna orden när jag ska skriva till henne. Jag vill bara ta henne och sonen därifrån. Ge skydd.

Tanken att jag ingenting kan göra tynger och skaver. Jag famlar efter en lösning, efter ett magiskt trollspö, som en barnunge som vägrar inse fakta, som bara vill men inte kan.

– Lova mig att du tar hand om dig, skriver jag tafatt.

Några minuters väntan. Så kommer orden tillbaka:

– Jag lovar.

I den där pausen som uppstår mellan våra textmeddelanden hinner katastroftankarna ta över. Är sjukhuset bombat nu? Lever de? Klockan 09.51 fredag morgon lever de.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Sänklod

Avvaktar hjärnans serotoninfabrik. Hoppas de små skiftarbetarna inne i skallen jobbar övertid. Jag betalar snart vad som helst för att gå igång igen. Känns som jag har ett sänke kring fötterna. Kände hur järnen slog ihop om mig för ett par dygn sedan. Förra veckan sprang jag speedad, som på knark. Fick nåt slags rus, gick igång, garvade tillvaron rakt i ansiktet. Det satt i några dagar. Jag kunde knappt äta eller sova. Kände mig überjävligt stolt och stark. Sen slog jag i marken. Det grå hann ikapp mig. Kletade sig fast, drog och klibbade och sänkte mig nedåt, nedåt. Spikrakt ned. Som ett sänklod.

Imorse tog jag fram texten till den där boken jag skulle skriva i höstas. Eller rättare sagt, det där projektet jag gick med på. Tre sidor om dagen i hundra dagar. Jag skrev inte ens femtio sidor. Blev äcklad av alltihop. Planering, schemaläggning, konstruktioner, en handling bestämd av nån annan. Även om det just då kändes skönt att nån annan bestämde. Jag sa ”ja” och fick sen se mig som löftesbrytare. Hacka i mig det sura faktum att jag är en lögnare och loser, nån som inte ens kan skriva tre sidor om dagen. Men imorse tog jag fram texten, började läsa. Nej, nej, nej, inte bra. Fast kanske lite bra? Nej, skit. Borde brännas. Vem fan tror jag att jag är? Och vad jag svär hela tiden? Är det där jag? Vem är jag?

Sänklodet drar, det bubblar och slörpar nere i gyttjan.

Utanför blev världen grön över en natt. Jag stirrar ut i den där försommaren och vantrivs. Jag vill inte ha sommar. Vill inte ha det där ljuset. Det känns falskt.

Fåglarna är snart de enda jag talar med. Mer än ett år har gått. Den här isoleringen gör mig inte galen, jag var nog galen redan innan pandemin, slår det mig nu. Men isoleringen får mig att vantrivas med själva galenskapen. Den milda varianten. Får mig att vantrivas med mig själv. Mer än vanligt alltså.

Jag vill vara ifred från människor. Jag saknar sällskap så det värker.

Dagens livlina ”Fram mellan stenarna” går på repeat i bakgrunden. Jag lyssnar inte på texten. Det är något med den långsamma dova hejaramsan som passar min sinnesstämning. Den blir som en vägg att luta sig mot.

Halva dagen har gått. Ska jag ens klä på mig idag? Finns det nån anledning?

Läser på 1177. Nästa månad kan jag få min första vaccinspruta. I början av juni. Ingenting kommer att förändras efteråt. Ingenting.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Hundanus (nej, det är inte latin)

När jag börjat varje morgon med att scrolla ett femtontal hundanus på fejjan inser jag att det är dags att göra nåt åt saken. I pandemitider har massor av folk skaffat vovve. Inget fel i det. Jag älskar vovvar. Katter. Fåglar. Hästar. Får. Uttrar. Ja, ni fattar… Men det är som om luften gått ur mänskligheten sista året. Alla söker kontakt men ingen vet längre hur det var man gjorde. Så de fotar sina jyckar under promenaderna. Bakifrån. Efter en tid består mitt facebookflöde av hundarslen. Och de sedvanliga tallrikarna med käk som många lägger ut. (Så vi andra ska se att de äter. Och det är ju bra. Men jag behöver liksom inte bli påmind arton gånger om dygnet). Så vad göra? Säga upp kontot och mista kontakten med alla sköningar? För jag gillar ju dem. Annars skulle jag ju inte vara där alls.

Nej, jag inser att jag behöver ett nytt konto. Ett smygkonto där ingen vet vem jag är. (Låter det bekant?) Så jag fiser lite diskret i mitt hörn av världen och ser om det händer något. Det händer något. Men det går långsamt. Det blir liksom bara en krusning på ytan. Men ändå… nytt folk, nytt blod. Inga hundanus. Men väl nån som verkar vara en polsk godsägare som gillar att klättra i träd, en grönhårig kvinna med tatueringar, en herrskräddare från USA som röker cannabis och tar LSD och så några andra mer eller mindre skumma typer. Vi säger inte så mycket till varandra. Men det är vilsamt på något sätt. Fast snart sitter man väl fast i den geggan också, då man börjar lajka brasspipor av ren artighet…

9 kommentarer

Under Uncategorized

Är det för tidigt för en liten rackare?

Efter gårdagskvällens skottlossningar, knivhuggningar och tjutande ambulanser somnade jag till polishelikoptern som skannade av Lillhålan från ovan. Fredagskväll, bus, elände.

Vaknade på topp. Körde finstuket med färgkoordinerad tweedstass med basker. Det är ju ändå helg? Randig skjorta, skotskrutig slips. Nån måste hålla stilen och I’m so fucking gorgeous. Jag kan inte hjälpa det.

Minus två grader utomhus. Inte mig emot. Vandrar. Krispig, tidig morgon genom stadsparken där scillan börjar se lite mosig ut. Det skramlar från torget där handlarna börjar plocka upp sina varor. Jag glider förbi, tjackar upp mig på hembakade bullar och tekakor från nån fnittrig liten tant. Man är för slö för att baka själv. Idag skämmer jag bort mig. Because I’m worth it, som flickan sa. En äldre man betraktar mig storögt. Jag vet, gubbe, jag vet. Titta du, jag vet att jag knockar dig med min tweed. Min basker. Min slips. Jag ler stort mot honom. Han står med gapande mun. Lillhålan. Igår skottlossningar, knivslagsmål, ambulanser. Idag: jag. What else is there to wish for?

Väl hemma i muminsalongen smakar kaffet guld. Varför är dagens första kopp alltid godast?

Jag lyder väninnans råd och softar till serien ”Men in kilts” på Viaplay. Fånig titel på ett underbart litet reseprogram. Har ni sett Outlander så känner ni igen de två snubbarna som nu skaffat sig en skön van och reser Skottland runt i små halvtimmeslånga avsnitt där de dreglar över hummer, cyklar på Skye, fajtas med svärd (och mygg), dricker whisky och ’tar pis på hinanden’ som dansken skulle sagt. Vad heter det på svenska? Jävlas kärleksfullt med varann?

Så där sitter jag, tidig förmiddag, och glor och blir sugen. Messar med väninnan, undrar: ”Är det för tidigt för en liten rackare?”  Att se karlar bokstavligt vältra sig på mältgolvet i whiskydestilleriet gör mig törstig. Hon är en förstående kvinna. Det är skönt med förstående vänner där man inte behöver förklara sig. Men naturligtvis håller jag mig nykter. Hur det blir till kvällen låter jag vara osagt. Det är ju ändå helg och det var länge sedan jag drack några skotska små droppar. Tror bestämt jag har nån kvarglömd skvätt Bowmore som står och viner entonigt, undrandes varför den blivit övergiven? Så kan vi inte ha det.

Men oj, vad jag vill ha en husbil! (Körkort är det mindre noga med. Jag vill hellre ha en chaufför). Dra fram genom Skottland igen, återbesöka alla de där ljuvliga platserna jag nu ser paradera förbi i rutan. I vartenda avsnitt är det nån plats där jag känner igen mig direkt. Och tweedkavajerna och kiltarna och de tjocka snygga tröjorna radar upp sig som på kommando. Apsnyggt! Som sagt, jag vaknade på topp. Det fortsatte på topp. Och nu skiner solen. Kan inte tusan sitta här och skriva. Adjö!

6 kommentarer

Under Uncategorized

Lättnad, förnöjsamhet, pigg förväntan

Lättnaden när man dunkat in arbetsproverna. Nu ligger bollen hos dem. Går det så blir det lite stålar och jobb framöver. Går det inte så snurrar jorden i alla fall vidare och jag med den.

Förnöjsamheten när man är inomhus och det blåser halv storm ute. Man softar runt, plockar fram lite sparris ur frysen. Hackar hasselnötter, skalar vitlök, fibblar med grön pesto, ruccola och pecorino. Kokar spagetti. Lyxlunch. Why not liksom?

Den pigga förväntan som man känner när en kompis skickar en sitt manus för läsning. Kan arta sig till en skitskön eftermiddag.

Till denna dag stompar jag vidare med låten ”Egyptian Fantasy”. Denna gång i Allen Toussaints tappning. Det är inte Sidney Bechet, men det får duga.

4 kommentarer

Under Uncategorized

På östfronten intet nytt

Jag har lugnat mig idag. Grannarna har hållit sig på sin kant, likaså jag.

Fåglarna på taket tvärs över gatan lyser med sin frånvaro. Nej, de har inte dött eller givit upp. Jag såg skymten av ett par måsar för några timmar sedan, men det kalla kriget tycks just nu sakna soldater. Kanske har de bara omgrupperat sig, planlägger nya strategier? Än är det inte försent för ett rejält blodbad.

Jag har ägnat dagen åt arbetsprover. Det känns rätt okay att översätta igen. Vi får se om det ger något…

Sa jag att jag hade lugnat mig? Jag har lugnat mig. Det känns verkligen ovant.

Gårdagens ilska var monumental.

Jag tycker om att känna mig monumental.

Men man blir rätt trött också. Av allt det där monumentalandet.

Ikväll blir det serietittande. Lössläppta orgier sparas till lördag afton, som hos alla normala människor.

Adjö.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Jag är Aaafööhr på knark

En av de bästa låttitlarna jag vet är ”Never fight a man with a perm”. Låten är väl sådär men titeln… JA! Det är också en av låtarna i en av de läckraste teveserierna jag vet: Peaky Blinders. Har du inte sett den får du skylla dig själv. Jag är som Arthur på knark idag. Som Arthur på knark i säsong fem när han tar itu med kineserna. Eller är det säsong fyra? Ja, ja, du som vet, vet.  

Jag är förbannad så in i helvete. På grannfamiljen såklart. De självgoda små asen. I tankarna försöker jag inte längre att vänligt uppmärksamma dem på att de beter sig som arslen, i tankarna är jag Aaafööhr Shelby och jag är hög som ett hus och beväpnad. I wish. Typ.

Annars så skiner solen. Det är väl ok. Känns fortfarande fräscht såhär dags på året. Snart är jag less på det också, som allt annat. Jag tröttnar fort.

Mer än ett år med corona i världen… Jag är less. På stillaståendet, på all väntan, på folk, på mig själv, på detta letargiska träsk som pyr och stinker och bubblar dagarna igenom.

Såklart är det jävligast för dom som drabbas, som förlorar sina anhöriga, som jobbar halvt ihjäl sig för att rädda andra… men det går heller inte att bortse från den psykiska terror den här tiden utgör, den som sakta men säkert skaver bort civilfernissan hos oss andra. Själv vill jag som sagt beväpna mig. Trots att solen skiner.

Och inte har jag deklarerat heller. Eller rensat avloppet i badrummet. Men jag har slitit grannarna i blodigt granna skinnslamsor. Hängt upp dem på tork på gården. I tankarna, i tankarna… Och jag ångrar mig inte en sekund. Om nu nån trodde det.

Ge mig ett berg att bestiga. En osynlig ryggsäck full av raketbränsle. Ge mig kyliga morgnar och svindlande vidder. Suddig horisont. Örnar som skriar ovanför min ilskna skalle. Eller en oändligt stor slätt och en fulltankad jeep.

Kan man drunkna i stiltje? Gå under totalt?

5 kommentarer

Under Film och TV, Uncategorized