Hur vi kommer tillrätta med gamlingarna

Vi har alldeles för många gamlingar på jorden, det vet vi alla. Framför allt i Sverige. Det kryllar av en allt äldre befolkning, de är överallt, de gör ingen samhällsnytta och de tar upp mycket plats och kostar pengar. Vad göra? Avrätta dem såklart!

Igår skulle jag hem från jobbet. En drygt tre timmar lång pendlingspina, det vet alla som försökt ta sig från jobbet i Danmark till hemmet någonstans i Skåne med ID-kontroller och gränskontroller, försenade tåg, inställda tåg, trasiga tåg och fan och hans mormor.  Man har varit uppe sedan halvfem på morgonen, man har jobbat heltid, man är trött, varm och irriterad. Dock är man uppfostrad. Man vet att köa, man vet att le artigt när man möter andra, lämna plats, hålla upp dörren etc. Man inbillar sig även att gamlingar vet allt detta – men det gör de inte.

no rude dude Don’t be rude, dude!

När jag växte upp gnällde äldre över ungdomen och deras dåliga uppfostran. (Ursäkta, men var det inte den äldre generationen som stått för just denna uppfostran)? Men vi skulle itutas att de äldre minsann visste hur man uppförde sig. Det är ju dikt och förbannad lögn, det vet alla som mött tvättäkta gamlingar. De är oartiga, otrevliga och inte sällan utstuderat elaka.  En väluppfostrad gamling är en sällsynt juvel. Många är nästan kriminellt ohyfsade ute bland folk. De kör över alla och envar och saknar fullkomligt hum om vett och etikett.

En stilla undran… vad har pensionärerna att göra i pendlingstrafiken i rusningstid? De har ju inga jobb att gå till?

Ombord på färjan Helsingör-Helsingborg. Jag sjunker trött ned på en av de där snurrstolarna när jag bryskt blir bortknuffad av en liten äldre herre i hatt så jag nästan far i golvet. Han ser inte ens på mig, slår sig bara ned och vänder bort huvudet. Jamen, tack lille farbror. Hoppas pacemakern stannar på dig innan kvällen. 

Jag går in i färjans butik för att köpa mig ett paket tuggummi. Därinne är fullt av gamlingar som trängs i den lilla gången. Jag knuffas hit och dit, de tjattrar oavbrutet med varandra, gapar och härjar, stinker sprit och ignorerar mig fullständigt. Det är fint, jag vill inte bli uppmärksammad av fyllon och as, men måste ni knuffas så hårt? När jag lägger upp mitt lilla paket på bandet för att betala i kassan och samtidigt blir tacklad åt sidan av en liten minitant på en och en halv meter som utan att tveka vräker upp – håll i er nu – femtio chokladkakor på bandet – då är jag farligt nära att placera en fot i ansiktet på henne. Men man är uppfostrad! Man backar i kön fastän man var först och försöker sig på ett leende. Då kommer tantens väninna, av samma storlek, och dunkar upp minst lika många chokladkakor. Sedan väller hela syjuntan in. Alla ska ha choklad. Alla tycks tro det är okay att ignorera kön som växer sig lång. Varje gamling tar tid eftersom kassörskan måste räkna chokladkakor. De fyller tre stora kassar. Det finns inte längre en chokladkaka kvar i butiken. Sedan ska det räknas småmynt ur olika börser. Jag möter kassörskans blick, vi tänker båda samma sak: DÖDA FANSKAPEN!

Gränskontrollen på svenska sidan: vi som kommer från arbetet ställer oss trött och lydigt i kön. Då travar två gamla vithåriga damer förbi oss allesammans och knuffar sig in längst fram vid avspärrningarna.  Stämningen i kön närmar sig kokpunkten. Lynchning, far det genom mitt huvud. Jag fantiserar om hur jag är en av dem som halar upp repet längs närmsta stolpe. Tillsammans firar vi upp de vithåriga kräken till allmän varnagel.

Nej, det finns bara en sak att göra. Återinföra ättestupan. En utmärkt idé, om jag får säga det själv, och det gör jag ju eftersom ingen annan gör det.

Så fort äldre upphör med vanlig hederlig artighet och hyfs mot sina medmänniskor – då ska de tippas över kanten! Inget utdraget tjafs med långvård och pensionssystem och annat; över kanten med dem bara! Rakt ned i avgrunden.

Tänk så mycket pengar vi skulle spara! Så mycket plats det skulle bli till oss andra!

Och vi gör naturligtvis business av det hela ty vi har ju så mycket berg och branter i Sverige. Norrbotten och liknande trakter skulle äntligen kunna få lite studs och framtidstro. Danskarna kunde skicka upp sina ohyfsade äldre medborgare till oss och t.o.m. betala oss för att ta hand om problemet, de har ju själva inga bergstoppar att tala om. Nederländerna likaså. Vi kunde t.o.m. sätta folk i arbete och bygga särskilda avyttringsanläggningar. Jämtland kunde vara en fin plats. Paketerbjudande för den uttröttade familjen: köp en hotellnatt till din gamling där de får glo på vacker utsikt och sedan ajöss. Låt dem falla sin ålder i meter: 78 år = 78-meters stupet… und so weiter.

Om Fonus får för lite att göra kan de ju alltid köpa in sig i någon avyttringsanläggning. Gitter inte jämtarna hålla massgravar kan vi ju alltid elda med gamlingarna och utvinna energi. Kanske rentav slippa den där skatten på solenergi som vår (drygt pensionärsgamla) regering fått för sig att införa. (Svenska regeringen: Oj! Sol ger energi. Vem äger solen? Jamen, det gör vi. Låt oss ta betalt av andra för att den skiner på dem).

Det skulle gå mycket fortare att få tid på vårdcentralen i fortsättningen för det skulle inte vara ettusensjuhundrafemtionio gamlingar före dig i kön som till varje pris envisas med att leva fast deras kroppar sagt nej.  Bara en sån sak. Och alla de där jobben där folk går och sliter ut ryggarna på att lyfta nedpissade gamlingar skulle försvinna! Istället kunde de sköta spakarna på anläggningarna i Jämtland och Norrland. Ergonomiskt mysigt och med trivsam bakgrundsmusik.

Tänk på alla lediga lägenheter i storstäderna! Mumma för den bostadslösa ungdomen eller varför inte den invandrande befolkningen i arbetsför ålder?

Aldrig mer skulle vi behöva oroa oss över våra gamla föräldrar och deras begynnande Alzheimer. Inga fler skuldkänslor för att vi inte besöker dem tillräckligt ofta, tar med dem på sommarsemestrar och lyssnar på deras oförskämda orediga tankar i timmar.

Gamlingar behöver inte längre med oro och ängslan se fram emot en ensam, tung ålderdom och funderingar kring om de klarar att hålla sig friska eller ej. Ingen behöver bekymra sig om begravningskostnader och sådant tjafs. Ättestupan tar hand om allt. Det är dags för lite nygammalt tänkande i Sverige. Vikingarna visste hur man gjorde. Och nu är de alla döda. Hur praktiskt som helst!

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

”Comes love, nothing can be done”

– Vuxen? säger han ironiskt. Jag blev vuxen när jag träffade henne där för ett år sedan.

Hårburret nickar mot kvinnan i de röda skorna. De sitter på en uteservering nånstans i Spanien, i sällskap med ett tyskt par, välsmorda och inkörda efter sina eftermiddagsdrinkar.

-Hon slet ut tarmarna på mig, rullade dem kring sig, spottade på dem och gned några varv innan hon stuvade in dem i magen på mig igen. Så blev jag vuxen.

Säger Hårburret och tyskarna sitter stumma. Vad ska de svara på nåt sånt?

Caféradion spelar Ella Fitzgerald och Comes Love.

De slinkiga palmerna vajar längs strandpromenaden, Hårburret har sin Chet Baker-tisha på sig och kvinnan i de röda skorna dansar därute på strandcaféets golv.

De är i Spanien. Kärleksmosiga. Förvirrade. Märkligt beslutsamma. Fulla.

Solen står på som en svullen fet ros, som ett funky rymdskepp.

Hårburret vill bara greppa tag om kvinnan i de röda skorna, greppa henne om röven och klämma upp henne mot närmsta vägg. Men han behärskar sig, suckar, ler mot tyskarna och höjer sitt glas.

-Hej och hå, säger han på svenska och de ler trevande tillbaka mot honom.

-Heil Hitler, tillägger han tyst för sig själv och ler brett tillbaka mot dem.

Det är en sjuk årstid.  Sommarfeber i Spanien. Hon i de röda skorna dunsar ned på stolen bredvid honom.

-Jag svettas under brösten! konstaterar hon. Men det skiter jag i. Nu vill jag höra Louis Armstrong. Tror du de har Louis Armstrong här?

Han ler mot henne. Hon är det bästa som hänt honom. Hon har tagit ut hans tarmar och flätat ihop dem och stoppat tillbaka dem i hans kropp. Han är hennes hund nu.

Medan tyskarna låtsas se åt ett annat håll böjer han sig fram emot henne och slickar henne långsamt längs halsen och upp över kinden.

-Louis Armstrong! kvider hon. Jag måste ha Louis Armstrong!

2 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Hjärtförsäljaren

Den struttar fram som popcorn poppar. Den slår i golvet taktfast men lätt som en ballerina. ”Hoist That Rag”. Tom Waits röst är som grovt hyvelspån som faller till tiljorna. Saxofonisten lägger sig på golvet och rullar sig i rösten. Var fan är hon? Han är hungrig. Imorse innan han var helt vaken hallucinerade han om hennes röda skor. Jävla fruntimmer. Hon går honom på nerverna med sina ord, sina leenden, örfilar och matkassar. Det är som om hon ser rakt igenom honom, hon har samma godmodiga nonchalanta stil mot honom som hans mor. Han tål henne inte. Han saknar henne. Vanvettigt.

När han ligger där och skrubbar sig mot Waits röst ringer telefonen. Den Långe undrar var han är. De sitter på krogen och väntar, hans kumpaner, de kamouflageklädda, hans soldater. Han lovar att komma ner meddetsamma. När han lagt på luren glider Waits över ”Sins of My Father” och han faller i sömn till det mjuka kompet.

Solen står på utanför. Det är eftermiddag. Saxofonisten sover och missar fullkomligt hur fyra små svalor lämnar sitt bo på balkongen och lyfter mot sommarhimlen för att aldrig återvända.

Han drömmer att hon i de röda skorna dansar bort från honom i en vit klänning. Den skummar kring benen på henne som vispgrädde, hon skrattar. Det är inget snällt skratt. Det rinner som små giftormar ur truten på henne. Själv står han på stranden och viftar med armarna. Ropar åt henne men hon försvinner, längre och längre bort. Ormarna ringlar sig ur henne och faller ned i sanden där de ligger och rycker. Han vänder sig om och där står Tom Waits. Han har en svart kostym på sig och en flätad pilkorg i näven.

– Titta, säger han och håller fram korgen.
Saxofonisten böjer sig fram och kikar ned. Där ligger ett bultande rött hjärta. Det pulserar i trefjärdedelstakt.
– Ett valshjärta? utbrister han förvånat.
– Ja, ett valshjärta! säger Tom med röst som grovt hyvelspån. Du måste opereras. Nu med detsamma!

Saxofonisten inser att han har rätt. Han tar utan tvekan upp sin fickkniv och sprättar upp en perfekt ruta tvärs över bröstkorgen. Tar ut sitt eget hjärta och ger till Tom.
– Här! säger han ivrigt.
– You gonna wash the sins of your father, sjunger Tom och räcker över det nya hjärtat. Saxofonisten känner för ett ögonblick hur det bultar starkt i hans handflata innan han klämmer det på plats i bröstkorgen. Huden sluter sig automatiskt runt det. Hela han fylls av vals! Det är magi, det är ljuvligt.

– Jag ska dansa efter henne! Säger han med allvarlig röst.
Tom ler mot honom.
– The horse is steady but the horse is blind, sjunger han och backar baklänges i sanden. Korgen på hans arm får honom att likna en liten torggumma. En begravningsentreprenör som sadlat om. En hjärtförsäljare.

Saxofonisten vaknar med ett ryck. Det är fortfarande eftermiddag. På balkongen står saxofonen tom.

2 kommentarer

Filed under Saxofonisten, Tom Waits

Patti-måndag

window.JPGEn eftermiddag av slarviga masturbationer, mycket blåst och en hel del avtrubbad slöhet… Han ligger på soffan och glor i taket. Det är måndag och han har ingenting att göra. Ingen frågar efter honom. Han ligger där med gylfen öppen och Patti Smith på stereon och känner sig varken förnöjd eller olycklig – allt är bara måndag och inget särskilt och rätt okay.

Han kommer på sig själv med att undra hur Patti Smith ser ut naken. Hon har alltid oborstat hår. Men hur ser hon ut naken? Reciterar hon poesi innantill när hon får av sig trosorna?

Han gäspar.

Måndag.

Fågelungarna i saxofonen har växt till sig. Snart flyger de iväg.

Hans gitarr står oanvänd i vardagsrummets ena hörn med nykokta strängar som redan ballat ur. Såklart, det var väntat. Han är saxofonist. Det är lika bra att erkänna det. Han är saxofonist. Imorgon kommer han att ställa undan gitarren i garderoben. Vänta ut ungarna tills de är flygfärdiga. Rengöra saxen och börja tuta igen.

Hans penis ligger slak tvärs över högerlåret. Patti Smith tuggar sitt Gung Ho och solen har försvunnit utanför rutan. Himlen mörknar. Svensk sommar. Åska i luften.

Han undrar var hon är, hon i de röda skorna, hon med matkassarna och örfilarna. Han saknar henne nästan. Men bara nästan.

3 kommentarer

Filed under Saxofonisten

En bestämd tungspets

Han har en mycket bestämd tungspets, konstaterar hon, och säger det också högt.
-Jag vet, svarar han grumligt med tungan i hennes mun.
-Men du, jag måste röka!

Hårburret drar ut tungan och kliver upp från soffan och går mot balkongdörren. Som en dresserad hund. Det är en anblick av honom hon tycker om. Hans lilla fasta rumpa, det faktum att han redan lärt sig att röka på balkongen när han är hemma hos henne.
När han kommer tillbaka luktar han apa men hon bryr sig inte. Hon tar en klunk ur vinglaset och så är allting bra igen.

-Var är vi nu, undrar hon högt.
-Här, svarar han och stoppar tungan i hennes mun igen.

Stereon spelar I Only Have Eyes for You med Jimmy Bee och hon blir plötsligt bajsnödig. Så typiskt. Det är onsdag. Hon har glömt matkassen till saxofonisten. Nu får han svälta. Eller gå och handla på egen hand.

Hårburret plöjer ned händerna under hennes blus och grabbar tag om hennes bröst.
-Har du nånsin varit i Spanien? frågar hon.
Han stirrar förvirrat på henne.
-Nej?
-Jag har ett hus där som jag hyr. Vill du åka dit?
-Om! svarar han.
-Bra!
Hon drar ned hans gylf. Onsdag. Undrar om saxofonisten är hungrig nu?

3 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Dessa kokta divor

brasiliansk skräckfilm

-Jag svär, Biggan Nilsson var med i en brasiliansk skräckfilm!

Saxofonisten slänger fram bildbevis. Hans händer skakar, av indignation eller annat må vara osagt.

-Där hon bränner ett foto av… vem är det… Bobby Ewing i Dallas?

Saxofonisten ser upprört på henne men hon låter sig inte övertygas. Skulle den skånska divan, prima primadonnan Birgit Nilsson nedlåtit sig till att medverka i en skräckrulle på 70-talet? Aldrig i livet!

Det är onsdag och hon har precis kommit med veckans matkasse. Köket luktar kloak som vanligt. Han kokar gitarrsträngar idag. En kastrull står och sjuder på spisen.

-Varför kokar du strängar? frågar hon.

-Jag ska börja lira igen. Jag skiter i saxofonen. Jag är gitarrist nu!

Händerna skälver mer än någonsin. Han plockar fram och tillbaka med fotot av den påstådda operadivan på knä i en svart ritual.

Hon veknar för ett par sekunder.

-Vill du ha mitt Neil Young-plektrum? erbjuder hon med mjuk röst. Det där från New York?

Hans nävar stannar upp ett slag och hon ser hur han andas djupt.

Så vrålar han:

-Ut! Ut härifrån för fan! Du har alltid hatat Neil Young! Jävla människa, ut! Försvinn!

-Vi ses på fredag, säger hon lugnt och stänger dörren efter sig sekunden innan kastrullen träffar den med full kraft.

2 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Spelbegär

Hon ligger utfläkt framför honom i värmen och har samma blick som hans morsa hade när farbror Holger kom hem till dem varje jul, full som ett ägg. Visserligen har hon inga kläder på sig och visserligen ligger hon med särade ben men det är något i hennes ögon som hindrar honom. Han svär till och sätter sig på sängkanten.

-Vad är det? kostar hon på sig att fråga. Kan du inte?

Han ids inte svara. Rummet är kvavt och de där humlebomberna han svept hela eftermiddagen gör inte saken bättre. Tjeckiskt piss, tänker han surt. Hela han är slak som en överkörd snok. Magen ligger skrynklig som ett hopfällt dragspel. Vad kvinnan i sängen heter minns han inte. De träffades för ett par timmar sedan.

-Kan du inte? frågar hon igen, denna gång uppfordrande.

-Käften! Du får gå nu, hördu.

-Va?

-Du hörde vad jag sa. Du får gå nu. Jag måste spela.

-Vadå spela? Spelar du på hästar?

Hon har inte ens vett att dra ihop benen. Han hjälper henne på traven, föser ihop hennes lår med ett otåligt grepp.

-Gå nu, jag ska spela.

När hon lämnat lägenheten smyger han naken ut på balkongen. Kikar försiktigt ned i saxofonen där svalorna byggt bo. De ligger och trycker förskrämt när han närmar sig.

-Hej, säger han lågt. Hej, hej.

Lämna en kommentar

Filed under Saxofonisten