Kvalitetsknark

Utan att skryta, jag trodde jag var knarkare av rang! Jag trodde jag hade upplevt de bästa tripperna redan. Inte så att jag inte trodde jag skulle få uppleva något mäktigt igen; jag jagar alltid nästa höjd, som en bergsbestigare vill jag upp där luften är tunn och synerna svindlande och allt blir elektriskt. Där det gnistrar och sprakar och man fylls av adrenalistinn, obändig livslust. En sån där kraftkänsla som får en att triumferande tro sig kunna slå bergsgorillor på käften. Men de stunderna blir ju alltmer sällsynta ju längre man håller på. Man söker sin dos hela tiden men oftast kommer den avmätt, ljummen, som ett handslag hos en feg matthandlare. Det håller en kanske på benen ett tag till, avhåller en från att ramla ned i det mörka hålet där inget når en; men nog saknar man de där tripperna då man raskt steg mot höjderna som en raket. Sånt var mer förr, då man var ny på banan, vidöppen för både det ena och det andra.

Ute på gatan är det långa köer åt båda hållen. Två mjukt böljande ormar löper från entrédörrarna där vakter står utposterade. Ormarna består av folk i alla åldrar. Unga konststuderanden som pyntat sig i trasiga nylonstrumpor, i kängor och litervis med hårspray; äldre i kostym och hatt, några ungar i sällskap av sina föräldrar… Det är en faslig blandning. Vi är i Paris 11 arrondissement och septemberkvällen är hyfsat varm. Jag och sällskapet är lyckligt lottade, vi har förbeställda biljetter och släpps in på det givna klockslaget. De andra möts av beskedet om slutsålt. Trots det ringlar sig ormarna ihärdigt kvar längs husväggarna. Kanske finns det en möjlighet att släppas in i värmen ändå. Till det som pågått ända sedan i våras, dag som kväll, vardag som helg. Till det som engagerar så mycket att det förlängts till januari nästa år. Är det en rockkonsert? En teaterföreställning? Nej, det är knark!

Vi har hört om folk som stannat därinne i fem timmar. Legat på golvet på medhavda filtar. Tja, ska man trippa ska man väl göra det bekvämt. Vi har inga filtar med oss, bara våra ivriga svenska nosar och en stor bultande kärlek till en speciell slags narkotika, en slingrig, färgstark, ornamenterad  sådan. En kärlek som tagit oss hela vägen till Paris. Enkom för detta. Väl inne, i den mörka entrén, framför dörren in till det gamla f.d. järngjuteriet, frågar sällskapet mig om jag är redo? Redo? Hell, I was born ready!

Där inne väntar 3 300 kvardratmeter knark. Exponerad över tio meter höga väggar och hela den enorma golvytan. Alltsammans till hög musik som följer färgerna och formernas rytm allteftersom de sveper fram och tillbaka. Jag kan inte stå på benen. Inom några minuter gråter jag. Inte av sorg. Men hela bröstkorgen knådas varm och mjuk och benen viker sig och jag låter tårarna rinna. Ingen bryr sig ändå. Jag ser skuggor av andra människor, några barn som ilar förbi, ett par tonåringar som rusiga tar tag i varandra och dansar en balett samtidigt som färgerna sköljer över dem och de blir ett med väggen bakom dem.

AMIEX. Art and music immersive experience. Ett sensoriskt sätt att uppleva konst, där rörelser och ljud och färg samverkar, där betraktaren upplever sig bli en del av konstverken. På L’Atelier des Lumières kan du kliva in i Gustav Klimts guldfärgade fin de siècle-värld, övermannas av Schieles förvridna kroppar, virvla iväg med Hundertwasser och se din kropp bli en del av hans regnbågsfärgade naivism.

Det sitter 140 projektorer långt däruppe i taket, i det svarta dit man inte riktar sina blickar. När musiken börjar sätts mer än 3000 bilder i rörelse. Och det är bara att åka med.

Jag älskar tanken på att knarka konst på det här viset. Jag älskar entusiasmen det väcker hos alla åldrar. Jag älskar att vistas därinne i färgexplosionerna och se skuggorna av människor som ligger ned på golvet och låter sig sköljas över av alltsammans. Det är som att flyga på en magisk matta.

Vill du se det får du bege dig till Paris och L’Atelier des Lumières. Missar du wienerkonstnärerna Klimt, Schiele och Hundertwasser, eller varför inte svartvita Poetic AI av Ouchhh… (klicka, som en härlig horunge till Neubauten) innan utställningen försvinner i januari, får du ställa dig i kö till deras nästa projekt. Det ryktas om Marc Chagall. Flyga bland hästar… I’m all for it. (Fast rätt in i kaklet med Otto Dix hade nog varit ännu häftigare).

Annonser

För mycket marmeladfärger

Idag föll den första snön några kilometer härifrån. Själv gick jag i två plusgrader, snålvind, regn och solsken.  Ja, solen sken medan regnet föll. Det är väl som det ska så här års.

Jag har fortfarande inte kommit igång med de sedvanliga höstrutinerna. Det har varit för varmt, för soligt, för mycket marmeladfärger ute i naturen. Inga virrar, inga tända ljus. Men de skotska filtarna ligger framme, den tunga gråblå från Högländerna och de tunnare i merinoull från Shetland. Jag lindar in mig som en kåldolm, myser, slänger dem av mig när det blir som en herrturk därunder. Vilket det ju blir nästan med en gång. Jag klappar på fårskinnen. Räknar raggsockorna. Ska nog klara den här vintern också.

Igår var jag låg, oväntat, för första gången på länge. Melankolin och ensamheten slog ned över mig som ett ledset vingpar. Jag vet inte varför och det störde mig lite. Det är lättare att känna sig låg om man vet varför. Eller?

Sen sov jag i elva timmar. Gick upp, rätade på ryggen och kände efter. Melankolin var väck. Den fågeln hade flugit sin kos under natten. Idag fiser jag runt, steker potatis, går ut i det iskalla duggregnet under solen, tittar på marken och löven som fortfarande ligger som kokt marmelad överallt… Ingen snö ännu. Inte här. Men några kilometer härifrån…

Inne i muminsalongen tänder jag lamporna, de små, de med varmgult ljus. Lyssnar på musik som lägger sig som varma boarmar i hörnen, gör limekräm till fisken, tummar på ”En fest för livet” men kommer mig inte för att läsa ut den… Förstår inte Hemingways storhet. Han är inte dålig, inte alls. Men jag förstår inte vad som gör honom så stor i vissa människors ögon. Han skriver mycket skit om Scott Fitzgerald. På ett låtsat ömsint sätt. Om Zeldas dåliga inflytande på Scotts arbetsmoral. Om hans hypokondri och hans oförmåga att tåla alkohol. Jag läser för att det handlar om en tid som intresserar mig mycket: 20-talets Paris. Men mest steker jag potatis. Gör limekräm till fisken. Och är tacksam för avsaknaden av melankoli.

Hunger

Det är säkert en turistfälla, tänker jag men skiter i vilket. Jag är hungrig. Och inte bara på mat. Hela systemet brinner av lust efter att ta för mig av stan, av människorna, av all stank och parfym och allt däremellan. Ramlar in på St. Regis, en bistro på Ile St Louis, mitt i Seine, mitt inne i Paris, på sin egen lilla ö. Därinne springer en gubbe i 70-årsåldern med svart förkläde ned till smalbenen. Han är liten och skinntorr, balanserar runda brickor i luften som en cirkusartist. Han visslar och sjunger oavbrutet. Han är som en stolt gräshoppa på gladknark. Jag älskar honom.

Det här är en sån där dag då jag är beredd att älska allt, inser jag. Då hjärtkamrarna står vidöppna, en bordell vid happy hour. Från himlen skvätter högoktanig watt över gatorna, jag känner mig elektrisk där jag dansar fram, kvarter efter kvarter. Var tredje meter fångar ögat nån vinkel, nån färg, nån form, en skugga och jag greppar efter mobilen, den där gamla som borde bytts ut för länge sedan och som gör varje fototillfälle till en tombola. Får jag eller får jag inte nåt som fastnar på bild?

Timmarna går. På St Regis dansar den gamle mannen mellan borden, han är proffs ut i fingerspetsarna. Jag käkar getost. Känner mig oövervinnerlig. Det är dags att återerövra den här gamla horstan. Paris. Först nu känner jag mig gammal nog att betvinga henne. Jag ler mot alla. Utan tvekan, utan rädsla. Idag tar jag emot allt som kommer i min väg.

Några timmar senare dråsar jag i backen. Blir sittande på den skitiga asfalten. Runt omkring mig hastar folk förbi. Jag är så yr att jag ser dubbelt.

En härlig dag! En dag som välter omkull!

När man är en girigbuk full av kärlek

Att komma till Skottland – det är samma känsla som när man lägger det där pusslet med 5000 bitar. När sista biten klickar på plats. Man är färdig och hemma. Exakt så känns det. Som att landa. Som att komma hem. Som att bli färdig.

Det värsta med att komma till Skottland är vetskapen att man måste lämna det igen. Jag önskade jag kunde åka hit en gång och veta att jag inte behövde dra iväg igen förrän jag själv vill. Men just den friheten har jag inte. Inte idag.

Friheten att resa över landsgränser och hav har jag förvisso. Jag är född in i ett ynka promillegäng av den här planetens befolkning som är så priviligierade att vi inte ens förmår greppa att det vi har är ett extremt överflöd. Vi tar det bara för givet. Så jag borde väl vara nöjd över att jag har möjlighet och lov att ta mig hit då och då. Men mycket vill ha mer. Man är inget annat än en jäkla girigbuk.

Nu ska jag snart resa hem. Och omfamna samma gamla längtan igen. Längtan är ingrediensen man aldrig får bortse från. Utan den platt fall, fadd smak och grå sörja.

Om några månader ska det här landet motvilligt skiljas från resten av EU. Brexit är ett ord ingen längre tycks vilja ta i sin mun. Förra året blev folk som långfil i ansiktet när det kom på tal, jag träffade ingen som inte blev orolig och ledsen vid tanken. I år är det bara tyst här. Man går och väntar. På något som man vet ska komma men inte förstår omfattningen av. Hur går det med jobben? Hur går det med ekonomin? Hur dyr blir maten? Kommer det att finnas medicin på hyllorna?

Själv tänker jag hädiskt: undrar hur dyr whiskyn blir?

Ty jag är en hädisk whiskydrinkare. Tydligen. Också.

Men jag känner en bultande kärlek till det här regniga, grå, blåsiga landet med sina tunga stenhus, sin svarta humor, sitt smakrika öl och bergens dimsjok. Jag älskar hur man omhuldar berättandet och det skrivna ordet här.

Och all denna lammull och tweed ska vi inte tala om! Tweed som i generationer vävts för hand av kvinnorna ute på öarna. Tyger med samma färger som den skotska naturen; hedar, berg, dalar, torv, ljung, himmel och vattendrag. (Min kärlek för rutigt har dessutom växt sig monumental. Numera är jag besatt! En gång i tiden tyckte jag det var skitfult).

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här skottlandskärleken. Det finns gränser för hur mycket folk orkar höra när jag går igång. De flesta jag känner drömmer om sol och värme. Paraplydrinkar på playan. Själv fantiserar jag om vapenfett och krutrök i duggregn, en fickplunta med livets vatten och skällande, lyckliga hundar som rusar fram över leriga åkrar. Sura, pyrande torvbrasor som luktar grav (okay, okay, jag ljuger, jag drömmer om feta sprakande björkvedsbrasor).

Nå, nog nu. För idag.  

 

 

På liv och död

Jag undrar över det raseri som får en far att sticka en gaffel i hjärtat på sin sjuårige son. Gång på gång. En gaffel! Dessutom en ganska liten sådan. Med vilken kraft har den inte ränt igenom huden och bröstkorgen. Mannen måste ha varit komplett vanvettig av raseri. Jag kan tydligt skönja de små hålen i det gulbleka hjärtat. Små som spikhål. Bredvid finns den lilla gaffeln, nu rostig av tidens tand. Dråpet på den lille pojken skedde 1831. Jag har ingen aning om vad som utlöste det blodiga, förfärliga dramat. Det finns heller ingen bakgrundsberättelse. Bara det lilla bleka hjärtat som nu förvaras i sprit i en behållare. Hjärtat med sina små, tydligt urskiljbara hål. Och så en rostig gaffel.

En bit bort förvaras en florstunn segerhuva, utbredd som en silverfjäril. Den är från 1888 och har suttit kring skallen på en nyfödd. På den lilla textlappen kan jag läsa att modern var stolt. Att födas med segerhuva ansågs bringa tur och skydda barnet mot drunkning.

Fäder som dräper barn och mödrar som hoppas på tur.

I ett annat hörn hänger två skelett. Först får jag intrycket av att de snurrar sakta i luften, upphängda i sina snören, innan jag inser att det är en synvilla. Skelettdelarna är så vridna att kropparna ser ut som spiraler. Båda har tillhört kvinnor. Båda dog i barnsäng då deras bäckenben sprack p.g.a de vridna ryggarna. Allt hade kunnat åtgärdas om man bara förstått vikten av D-vitamin. Solsken. De här kvinnorna fick varken det ena eller det andra. I en burk förvaras något brunt och sprucket. Jag går närmare och ser siffrorna 2594 prydligt tryckta direkt på livmoderväggen. För det är vad det är. En livmoder från 1830.

Jag ser pyttesmå spädbarnslungor angripna av TBC. Lungorna är fyra centimeter långa. Jag ser livmodercystan från tidigt 1800-tal vari man funnit hår och en tand! Jag betraktar armen efter den sexårige pojke som sprang ut framför en vagn och blev så illa skadad att de åtta dagar senare fick kapa av honom både arm och ben. Jag ser den lilla handen och naglarna som fortfarande har kvar sin smutsrand. Jag läser om den andre pojken, några decennier senare, som blev överkörd av en spårvagn och fick kapa benet. Han lär ha överlevt amputeringen. Benet svävar nu nästan tyngdlöst i sin behållare.

..

Vi varnas innan vi går in. Utställningarna är inget för äckelmagade. Barn mellan 10-16 år får bara gå in i vuxens sällskap. Kameror är totalförbjudna.

..

På nästa våning finns en liten deformerad pitt, som en knubbig liten utskjutande knapp där några  ilsket röda hårstrån skjuter ut. Bredvid finns en penis som injicerats med kvicksilver. Den har antagit formen av en silverprydnad, som något man skulle kunna ställa fram på matsalsbordet. Jag skämtar inte, den ser ut som en saltströare. Ca 6 cm lång.

Rum efter rum är fyllda av hyllor där diverse kroppsvävnader, svulster, benbitar och annat finns utställda. Det känns drömlikt och utmattande att vandra därinne, alla inälvor som ser ut som syltbitar, sjösten, surrealistiska konstverk. Vener där rött vax sprutats in och stelnat och där kroppsvävnaderna sedan ruttnat bort och lämnat kvar intrikata mönster av blodomlopp utanpå skeletten. Jag ser skottskadade inälvor från 1:a världskriget, missformade kranium som ser ut att ha tillhört UFO:s, jag betraktar skadorna från kroppar i Boerkrigen, utrustningen från Napoleonkrigens fältskärer, torkade skelett som ser ut som brun skinka, vetedegsliknande magsäckar med sår i, svarta lungor som tillhört kolgruvearbetarna, en njursten lika stor som min knutna näve som överleveren (de var inte många som överlevde såna ingrepp för några hundra år sedan) fick som present i en liten fin lackask. Jag studerar hjärncystor och drösvis av hjärtan, tarmar, små barns inälvor som ser ut som luddiga sjöstjärnor, aborterade fosterskelett, amputerade mansöron och diverse frakturer och utväxter. Gallblåsor och pissblåsor och utskurna hudbitar med tatueringar på, tvåhundra år gamla. (Lika fåniga motiv då som nu, om ni frågar mig). Jag ser benskinnen från en flådd fransk soldat, helt intakta och upphängda som en tavla på väggen.

..

Jag befinner mig på Surgeons’ Hall Museums i Edinburgh. Ett av landets äldsta museer och också beviset på att här i stan funnits många medicinska forskare och föregångare som studerat människokroppen och dess sjukdomar. Redan i slutet på 1600-talet efterfrågades kroppar för medicinska studier och 1678 kom de första rapporterna om hur gravar plundrats på sitt innehåll och sålts vidare till dåtidens medicinare. Läkarkåren betalade bra och i början av 1800-talet var Edinburgh faktiskt ökänt för sin gravplundring, såväl som för sina medicinska landvinningar. Folk som hade råd byggde hela mausoleum på kyrkogårdarna just för att skydda kropparna mot plundrare.

En av de mest kända historierna är den om herrarna Burke och Hare som 1828 avslöjades med att ha dödat 16 människor och sålt dessa vidare till Knox Anatomy School för mellan 8 och 10 pund stycket! Det ligger en sällsam ironi i att de själva blev hängda och sedan dissekerade och utställda – allt i vetenskapens namn.

Jag stannar framför en sköldkörtel med cystor. Läser att den är från 1827. Den är beigegrå. Jag betraktar den länge och noga. Min sköldkörtel har också cystor, de har läkare sett på skärmen, den där skärmen som jag själv aldrig vågar titta på när jag undersöks. Min sköldkörtel som numera nästan bara består av bubblor och ärrvävnader och orsakat mig så mycket smärta och oro i åratal. Kanske eller kanske inte tar en sån där beigegrå vävnad livet av mig en dag, den sopade banan med både farmor och faster. Jag blir plötsligt lite illamående och vill ut därifrån, ut i friska luften.

Men jag hinner med Alphonze Louis käkprotes också. Al the pal fick nedre delen av ansiktet bortsprängt av en granatkartesch på 3,5 kilo i Antwerpen 1832. (Jag vet att halva ansiktet försvann för det kan man glatt studera i en gispavgjutning som i detalj visar rubbet). Men Alphonze överlevde, läkarkåren lyckades operera honom och skapade en protes av underkäken i koppar som målades hudfärgad och spändes fast med rejäla remmar runt skallen. Den vägde 1,5 kilo. Snitsigt nog har de också monterat på en svart mustasch, den är lång och tunn och lockig längs ut. Al måste ha sett ut som en kokainsmugglare i en gangsterrulle. Han hade också en mask av silver. För söndagsbruk får man förmoda.

..

Jag vet att allt ovanstående kan tyckas obscent, groteskt och äckligt. Men jag fylls av en ofantlig ömhet inför oss människor, hur mycket skit och elände har vi inte brottats med och tagit oss igenom i vår historia, vilken oerhörd kraft ligger det inte i oss att överleva och ta oss framåt. Egentligen borde hela människosläktet dukat under för längesedan.

Medicinhistorian är fascinerande, inte alltid vacker och ibland komplett galen. Men människans envishet, nyfikenhet och strävan efter att hela det som är sjukt tycks aldrig ha svikit oss. Utan dessa insamlade och noggrant kategoriserade vävnadsprover och fan vet vad hade vi fortfarande gått omkring i forna tiders vidskeplighet och irrläror. Dött av sådant vi inte behövt dö av. En sån här museirunda väcker mycket tankar och känns, mitt i sin detaljrikedom och obönhörlighet, märkligt trösterik.

Utvisad från Tutterian

-Du får inte fotografera här inne, säger den indiske gamle mannen med tunga ögonlock.

Jag som glatt fiskat upp mobilen inför alla de stora skyltarna i affären känner mig skyldig att förklara.

Ni vet de där ögonblicken när käften går innan hjärnan hinner stoppa en? Jag har ett sådant ögonblick, inne i den gigantiska affären med alla underkläderna i spets.

-Bra means good in Swedish, kvittrar jag. And fit, well it can be read as pussy. So your signs in here says “It’s good pussy times again”.

Jag kommer av mig när jag ser hans blick.

(En liten fundering: varför är det alltid gamla indiska män som förestår såna här affärer i Storbritannien?)

Här är en bild på några byggkranar och en liten stjärt. Något ska ni ju ha att glo på…

På besök i Twilight Zone…

Han är nästan två meter lång och tunn som en räka. På huvudet där det en gång fanns hår har han några små fjälliga utslag i grått, beige och rosa. Jag försöker undvika att se på dem. Hans dyrbara Harriskostym hänger för stor från hans axlar. På lillfingret glimmar två tunga guldringar, den ena med vapen. Ögonen är vattnigt blå och när han hostar svajar hans kropp som en flaggstång i blåst. Jag är rädd att han ska falla omkull och dö där nere i källaren. Vi står ensamma i ett 1700-talskök, omgivna av serveringsfat i silverpläter och rad efter rad av skinande blanka kopparkastruller. Eftersom han så uppenbart är plågad över att hosta inför mig och jag inte vill genera honom blir stämningen än mer konstig. Vi försöker båda låtsas som om han inte hostar. Vilket han ju gör, med otäcka små väsningar efter varje andetag. Jag ser ned i stengolvet där han pekat ut de små mässingsspikarna som går i ojämna rader. Han tycker det är viktigt att jag uppmärksammar dem så jag lyder. De små spikhuvudena är så nednötta bland stenarna att de knappt går att skönja.

Mannen berättar att silvret putsas en gång om året. Pjäserna fotograferas innan de lyfts, en åt gången, från sin plats. Han beskriver hur han tar på sig bomullshandskarna och varsamt torkar av varje pjäs och sedan noga bär tillbaka det hela. Jag tänker att han nog hellre hade suttit i matsalen och blivit uppassad av andra i vita bomullshandskar, men det säger jag inte högt. Det är nya tider nu.

Han följer efter mig in i det lilla trånga diskutrymmet. ”Pumpen är modern”, säger han, och blev installerad först 1820. Han pekar in i hörnet. Den svarta tingesten är lika stor som jag. Det är mörkt därinne och kallt. Här stod alltså en jäntunge, längst ned på rangskalan i köket, och pumpade upp vatten i stenhon för att diska efter varje måltid i huset. Ingen elektricitet finns. Det råder skymingsljus därinne. Mannen andas väsande bakom min rygg. Jag vill ut härifrån. Hans ögon följer mig när jag med små, nervösa steg går mot källartrappen efter att ha tackat honom för hans tid. Han följer mig inte upp i ljuset vilket bara befäster min teori; att han sover i en öppen kista i ett av de låsta källarutrymmena därnere. Att han har gjort så i trehundra år.

..

Det var mina Jane Austen-fantasier som förde mig hit. Ja, och så GPS:en förstås. 80 silvermynt i entréavgift tas emot av en snuvig dam i marinblå kofta. Hon undrar varifrån jag kommer och lyser upp när jag säger Sverige. Jag vet inte varför skottar skiner upp när man berättar att man är svensk. Antagligen är de programmerade sedan barnsben av förutseende föräldrar. De har nog upptäckt att det är bäst att avväpna oss innan vi börjar plundra och våldta. Man ska inte inbilla sig något, det här är ett land som tar allvarligt på sin historia och de minns oss från förr, de har inte glömt ett smack. Av artighet döper de dessutom sina söner till Magnus. Alla heter det. Åtminstone ute på vischan. Så efter att ha skärskådat mig från topp till tå och avfärdat mig som icke våldtäktsbenägen, pekar hon mot salongerna. Naivt träder jag genom de höga dörrarna och blir direkt tillfångatagen av en 90-årig dvärg. Med turkos ögonskugga. Jo, de har sina metoder, skottarna. Raffinerade sådana.

..

Först blir jag fascinerad över hur hon lyckats finna en ögonskugga som så totalt matchar hennes turkosa blus. Den skära skallen lyser igenom de vita glesa hårtestarna på hennes huvud. Längst ut finns en antydan till permanentlockar kvar. Hon når mig till armbågen. Nej, hon är inte dvärg, men jäkligt kortväxt, ska vi säga så? Jag är 1.62 ifall någon undrar. Hon når mig alltså till armbågen. Kring halsen har hon ett band med nyckel hängandes. National trust, står det. Hon är guide. Hon tänker inte släppa taget om mig. Kanske är jag hennes första besökare på flera månader? Det känns så. Hon hugger mig med kloliknande små nävar där huden är så genomskinlig att jag tydligt ser varje ben och ådra. Hon liksom hänger sig fast i mig och jag kommer inte loss.

Hennes berättelse, eller vad det nu är, punkteras ideligen av långa pauser där hon frånvarande stirrar ut i fjärran. Mitt i meningarna tystnar hon, letar efter ord och minnen som inte kommer. Hon håller fast min arm, jag ska inte tro att jag kan smita undan här. Fascinerat betraktar jag henne. Det är som att se en dator reboota sig. Hon går snart igång igen. Snart, snart…

”Ser du pianot? Ser du att det saknas pedaler? Kvinnorna fick hamra hårt med fingrarna på klaveret, det gällde att ha starka fingrar när man skulle underhålla herrarna på kvällarna.”

Jag ler inombords för det är en formulering som väcker helt andra bilder i min skalle. Men så är jag ju svensk också. Och 1.62 lång, sa jag det förresten? Jag känner hur jag tornar upp mig som en fjälltopp över den gamla damen. Jag är Kebnekaise. Eller åtminstone Ben Nevis.

Vi hasar runt i salen. Hon ska visa mig varje tavla. Eftersom det är många tavlor tar det en jävla tid. Dessutom har hon inte sina glasögon med sig och kan därför inte läsa innantill. Men efter nån halvtimme har vi fått in rytmen, vi stavar oss närsynt igenom de små texterna högt i kör. Det är lord Ditten och titta där, där är lady Datten. Jag härmar hennes överklassengelska. Hon är nöjd med mig. ”Din engelska är utmärkt”, säger hon. ”Varifrån kommer du? Sverige? Åh!” Hon lyser upp och trycker min arm. Jag ler mitt raraste vikingaleende och låter blicken glida över hennes diamantring. Hon skälver till lite och drar äntligen åt sig handen.

”Let’s look at the painting with the smoking monkeys, shall we”, säger hon och placerar oss framför en liten, liten tavla med tre apor som röker haschpipa. Ja, jag förmodar att det är hasch. Den har dryga 300 år på nacken. Vi står och glor ett slag. Till slut blir jag otålig. Men nu måste damen från National trust reboota igen så vi blir kvar ytterligare fem minuter och glor på aporna. Det är en mycket underlig dag. Jag undrar om jag någonsin kommer ut ur det här gamla huset? Will I live to tell?