Massmördaren i Borstahusen

Det här är den fasansfulla historien om massmördaren i Borstahusen. Klenhjärtade ombeds omedelbart lämna bloggen. Nu!

Det var en hyfsat solig senvinterdag i det lilla fiskesamhället. Konstapel Vinge och Kommissarie af Trut kallades ut till hamnen där ännu en kropp påträffats. Sedan en tid tillbaka hade mördaren i Borstahusen gäckat den lokala poliskåren och nu höjdes alltfler röster för att kalla in Rikspolisvingarna från Köpenhamn. Kommissarie af Trut knep hårt ihop näbben vid tanken. I många år hade han varit överstekucku i Borstahusen och ville fan inte släppa in danskfjädrarna från andra sidan sundet. Över min döda kropp, tänkte han – föga smakfullt i sammanhanget. Han skrek efter konstapel Vinge som förvirrat uppenbarade sig med en bit franskbröd i näbbgipan. Tillsammans gav de sig ned mot hamnen och den påträffade kroppen.

-Det är den sjunde i ordningen, konstaterade konstapel Vinge dystert medan de inväntade teknikerna på kajen.

-Hur i helvete kommer det sig att vi inte får upp minsta spår? röt kommissarien frustrerat.

Konstapel Vinge sneglade oroligt mot af Trut. Det låg inte för kommissarien att svära. Han var av fin familj. Förde sig med stil. Hade alltid högervingen hängandes i sextiotre graders vinkel, lagom nonchalant. Numera svor han alltmer för varje dag som gick. Det oroade hela personalen.

Sjunde mordet på raken och inte ett enda av dem löst. Hamnen i Borstahusen var numera ett ställe folk skydde som pesten. Liken staplades bokstavligt talat på hög.

-Den här vintern har varit för djävlig, svor kommissarie af Trut. Och var i helvete är teknikerna?

-Jag tror de dyker ute i sundet, kommissarien.

-Vad fan gör de där? Liket ligger ju här?

-De letar ledtrådar, vågade konstapel Vinge säga innan han bryskt blev avbruten av sin uppretade chef.

-Vänta här för fan! Jag får väl hämta dem själv! Han knyckte till med högervingen och lyfte hastigt från kajen. Konstapel Vinge lämnades att vakta liket.

*

Senare samma dag…

-Ingångshålet såg mystiskt ut. Omöjligt att säga vad det var för vapen. Vi inväntar den slutliga rapporten från obduktionen.

Kommissarie af Trut blickade trött ut över den lilla trogna personalstyrkan. Han ville inte säga högt vad obducenten uttryckt. Att mordvapnet med stor sannolikhet varit en näbb ur måssläktet.

-Som sagt, vi får invänta rapporten.

Avdelningsmötet hos fjäderfä Krim avblåstes lika hastigt som det påkallats. Patrullerande Span lyfte direkt för sitt eftermiddagsskift. Idag fick de räkna med övertid.

Nysmorda vingfästen. Vässade näbbar. Blickar av stål.

Den dagen cirklade de oavbrutet över Borstahusen. Liksom de senaste dagarna. Utan avbrott. Utan att få upp minsta ledtråd.

*

Redan nästa förmiddag återfanns nästa lik. På samma kaj. Samma gärningsman?

-Hitåt, kommissarien! ropade konstapel Vinge. Han lät nästan upplivad, hann af Trut tänka innan han kom fram till kroppen. Som alltid när han var upprörd började af Trut tala engelska.

-Oh my God! That’s fucking horrible! kraxade han inför konstapel Vinge som stirrade ned på liket med ett koncentrerat uttryck. Det såg ut som om han nästan… dreglade?

-Ja,  synnerligen mystiskt. Det verkar inte finnas några skador på kroppen, mumlade Vinge samtidigt som han gav till ett slörpande läte med näbben.

-Men för tusan, vad gör ni, karl!?

Kommissarie af Trut röt till när Vinge nästan tycktes nosa på liket, närgånget och obehagligt.

-Vänta för fan på teknikerna, människa! Var är de? Ligger de med skallarna under vatten igen? Förbannade badjävlar. Bloody hell!

Konstapel Vinge ryckte till, vände på fläcken och backade bort från liket, trillade nästan över kajkanten. Han såg nervös ut.

Kommissarien hann inte fundera mer över vad som kändes så fel när scenen avbröts av ett alarm från luften. Span, fjäderfä Krim 13, med halvdansken Måge-Naebsen i ledningen, hade en fasansfull upptäckt att rapportera. En massgrav! Inte långt från där af Trut och konstapel Vinge befann sig! Det var som om något brast i vingfästet för kommissarien. Inte detta, hann han tänka medan de snabbt tog sig till platsen. Inte detta! Fucking bloody hell och alla helvetes jävla fanskap! Inte detta!

Liken låg prydligt staplade i plastback efter plastback. Stanken var nästan outhärdlig.

Ståendes på ett ben och med utspärrade vingar hyperventilerade gamle kommissarie af Trut. Det har var klart det djävligaste han upplevt under sin mångåriga karriär.

Djupt beklämd såg han ned i plastbacken, räknade långsamt kropparna… elva, tolv, tretton, fjorton… Och hur många plastbackar fanns det? Sex sju stycken? Mycket hade han sett i sina dagar men det här fick honom nästan att vilja gråta.

Så sansade han sig och tog itu med det praktiska. Ville fortfarande visa mannarna att han hade ledningen, kontrollen… trots att han innerst inne visste att det här nog skulle innebära slutet på hans karriär.

*

Det var när de försenade bilderna från hamnens övervakningskamera äntligen dök upp som mordgåtan oväntat och hastigt fick sin upplösning.

På bild efter bild kunde förövaren ses mörda den ena efter den andra för att därefter hacka sig in i deras kropp med näbben. Iskallt, ihärdigt åt han på kropp efter kropp. Hans blodtörst visste inga gränser; han släpade kroppar längs kajen, åt våldsamt av än den ena, än den andra för att sedan raskt hoppa åt sidan, se sig vilt omkring och så rusa iväg för att hämta upp ännu en kropp ur plastbackarna. Det hela såg vanvettigt och groteskt ut, som om mördaren besatts av djävulen själv! Han tycktes leka med liken!

Hela fjäderfäavdelningen Krim 13 mådde våldsamt illa av bevisen. Det var i särklass det vidrigaste de nånsin sett. Ännu vidrigare var att mördaren så tydligt gick att känna igen. Spaningsledare Måge-Naebsen, bördig från andra sidan sundet, kräktes utan vidare upp frukosten över kommissarie af Truts spräckliga bröst. Denne i sin tur kom sig inte ens för att svära, varken på svenska eller engelska.

-Var är han? frågade han personalen trött. Har någon sett konstapel Vinge?

Ingen svarade. Av konstapel Vinge syntes inte ett spår. Rikslarm gick ut och senare samma vecka påträffades resterna av vad som sannolikt varit Vinge. Hans död utreddes aldrig.

Sista bilden som togs av konstapel Vinge i ett stycke. Titta noga! Så här ser en massmördare ut. Massmördaren i Borstahusen!

Annonser

Jag slipper inte slipsen

Jag står inför fullbordat faktum. Jag har blivit med slipssamling. Fråga mig inte hur det gick till. Jag har levt hela livet utan att veta av den här besattheten – men plötsligt slår den ut i full blom. Som en könssjukdom. Antar jag. (Jag har ingen erfarenhet av’et men det lät bra, håll med om det)!

Men visst, anstränger jag mig kan jag dra mig till minnes en beigegul satinslips från 80-talet. Ungefär samtidigt som jag också bar poliskoppel (!). Det var så mycket trams under det där decenniet… Axelvaddar breda som sittkuddar, nitbälten som skramlade när man gick, skyhög veckoförbrukning av hårspray… och poliskoppel i svart läder. Och en liten tanig beigegul satinslips, som sagt.

Och visst lärde mig farsgubben att knyta en four-in-hand på hans gamla svart/vinröda sidenslips när jag var i åttaårsåldern, ungefär samtidigt som han lärde mig grunderna i poker. (Jag har också luddiga minnen av att han, i ett svagt ögonblick, lät mig klippa sönder hans slipsar och fodret från hans kavajer för att göra Barbie-kläder). Som sagt, här sopar vi inget under mattan. Jag erkänner allt!

Så här har ni den: min alldeles pinfärska slipssamling! En dryg vecka gammal. Jag handtvättar, jag hänger på tork, jag klappar försiktigt och ömsint. Övar Windsorknutar och Pratt Shelbys. Suckar, sliter upp, börjar om… De är ena illvilliga jävlar, de här hala ormarna, i händerna på någon som inte knutit en slips på decennier. Varför jag som kvinna frivilligt vill hänga en strypsnara kring halsen övergår mitt förstånd just nu. Men analysen överlåter jag åt er terapeuter och följer själv bara min instinkt. Det får bära eller brista.

 Se bara hur snitsigt de bekantar sig med tweedkavajen här som om de aldrig gjort annat. A match made in heaven. Vem är jag att avbryta kärleksakten? Italienskt siden mot skotsk handvävd tweed. Låt dem hållas, säger jag.

Upptäckarglädjen är stor.

Titta bara! En högoktanare från gamla NK. I rödbrunt siden. Perfekt till min linneskjorta.

Eller det här? Oanvänd, hittad i en antikaffär (sic!) i sin ursprungsförpackning och med följande upplysning på baksidan.

Especially made for Markaryds Grafiska AB (numera nedlagt – jag har googlat). Är det coolt eller är det coolt?

Ännu en linneskjorta. Ränder och rutor. Jag kommer att bli så stilig. Kanske ihop med min bruna tweedkjol? Min söndagsskolelärarinne-utstyrsel. Det är bara Bibeln och linjalen som fattas. Sen spöar jag lorten ur smågrabbarna. Det kommer att bli hur trevligt som helst. Mysvarning de luxe!

Siden, sammet, tweed. Rena porren om ni frågar mig. Min slags porr.

Till och med en liten fjanting från en av de gängse gågatebutikerna får följa med hem och hångla med det fiskbensmönstrade här ovan. Det är vår i luften! Jag kan helt enkelt inte hindra dem.

De små etiketterna på baksidan ger ytterligare en dimension när man som gröngöling går på skattjakt.

Dög det 1950 duger det nu.

Italienskt. Som parmesan. Som pasta. Som sidenslips.

Svenska Amanda Christensen från Gnesta drog igång sin verksamhet 1885. Hon sydde kravatter och slipsar för brinnande livet och var uppenbarligen en hejare på det hela. Det blev big business och Amanda kunde dra sig tillbaka till Frankrike på gamla dagar. Där, i Nice, kastade hon in handduken 1928. Men innan dess hade hon grundat märket Röda Sigillet. Det lär fortfarande vara i bruk. Hur gammal just den här röda djäfvulen är vet jag inte. Kanske nån annan som sitter inne med slipskunskaper?

Är det en dyr hobby? En exklusiv sidenslips kan ju kosta mer än en helkväll på krogen (med eller utan efterföljande sjukdomar). Well, hittills har jag spenderat totalt 134 kronor för hela härligheten här ovan! Utan prutmån. Så se upp för loppmarknader, stadsmissioner och dylikt. Det är skitfarligt och smittsamt. Som könssjukdomar! Fast mycket roligare.

Ljus vind

Stormvarning går ut. Sådär som det gör så lätt numera i kvällstidningarna. En skånsk styv kuling kan bli stormvarning i ståkkhålmstidningarna. Det är okay. Vi bjuder på det. Men ja, dryga 25 m/s i byarna känns i skelettet. Inte minst i skelettet på fåglarna som står still i luften, nästan frusna i tiden. Det är vackert. Jag undrar om de gillar’t eller mår illa? Kanske både och?

Så ja, det blåser hårt längs kusten denna internationella kvinnodag 2019. Men solen lyser också. Skarp som ett himmelskt rakblad, lika vanvettigt vild som en tonåring på hemkört.

Jag vandrar hemåt i sidled, tårögd av det starka ljuset, med vindens knytnävar i bröstkorgen, tappar andan flera gånger om. Trivs.

Hemma sätter jag på ”Aurora En Pekin”. Marc Ribot et Los Cubanos. Musik som lockar fram en inre film. Sådär som bra musik gör.

Det kan vara den varmaste sommarnatten. De mest gåtfullaste leendena. De rullande höfterna. Saliven och tungorna. Båtarna i hamnen och främlingarnas mörka blanka ögon. Visst kan det vara det.

Men det kan lika gärna vara bakom järnridån. Där andedräktens rök står envist spökgrå ur munnen. Och fårpälsen väger bly. Lukten av avfyrad ammunition finns i näsborrarna. Men kärleken är lika het. Lika envetet plågsam och evigt pågående.

Ullfest – eller gudarna måste vara tokiga?

Gudarna ler mot mig idag, inget snack! Framför allt guden Ull. Men låt oss ta det från början. Jag ramlar över två Eton-skjortor som normalt kostar strax under tvåtusen pickadollars; här ligger de på 30-40 kronor! Dessvärre med ränder på kragen. Eftersom de ser nytvättade och strukna ut för övrigt tänker jag att de där skitränderna inte lär gå att få bort. Alltså får de hänga kvar på sina galgar. Men jag blir lite extra pigg av en ’rödgrön röra’; en skjorta med buttondown-krage i ren bomull. Perfekt till jeans, perfekt till min gröna tweedkavaj och dito kepa. Jag slår till. Det är ju ändå vår i luften. (Fattas: ett gevär, tre ulmerdoggar, ett lantgods. Men det kommer, det kommer).

Och så slipsarna! Tulpanslipsen (eller är det vallmo?) fångar min blick och jag tvekar inte en sekund. Jag hade ingen aning om att jag ville ha eller ens behövde en tulpan/vallmoslips när jag vaknade imorse. Men det är det som är det härliga med att gå på loppis. Man blir upplyst om sina dolda, mer excentriska sidor. Och det är nästan gratis.

Det är därefter som guden Ull helt plötsligt får för sig att killa mig lekfullt under hakan. I all sin glans och härlighet styr han mina steg mot herrarnas och där hänger den; den tredelade kostymen i 100 % ull, från gamla Kronprinsen i Malmö. Absolut felfri! Grå kritstreck. Snygg som en svartvit matinéfilm.

I några veckor har jag varit på jakt efter en väst i ull. En stilig sak med många knappar. Jag har googlat webbsidor och insett att jag nog får hosta upp mellan 500-1000 kronor för att få den jag vill ha. Det har inte blivit några inköp.

Nu står jag alltså med en tredelad kostym i näven, den är tung och jag svajar lite med armen. Passar den? Jag vet för lite om herrstorlekar. Jag håller upp den framför mig och tänker… tja… om bara västen passar så är jag hemma. Resten… ja, passar de så är det väl bra. Passar de inte så gör det inget till det priset.

Guden Ull tycker det här är skitball och vrider mig nu i 180 grader. Mamma, där hänger en kärringkilt! Ofodrad, yup, men the real thing. 100 % ull, tillverkad i Great Britain och hel. Inga fläckar, inga konstigheter. Exakt min storlek. Jag tar den som i trans. Nypris? Tja, mellan 1500-2000 spänn. Här? En femtiolapp. Är det en banal Burberry tartan? Näpp, det visar sig vara en Thomson Camel (när jag kommit hem och rådfrågat rullorna). Inte mina färger egentligen men vad fan, det är ett veritabelt fynd. Svarta stövlar till, sen är jag redo för afternoon tea i Edinburgh. (Ulmerdoggarna får följa med – när jag köpt dem. Geväret får bli hemma… kanske).

Nu är jag nästan knockad. Vacklar fram till den lilla snäsiga damen i kassan som precis skällt ut kunderna framför mig i kön. Hon är riktigt, riktigt otrevlig. Men så får hon syn på min tulpanslips och börjar skratta. Ännu gladare blir hon när hon ser min tredelade herrkostym.

-Vilket fynd! skriker hon så det hörs i hela affären. Vilket fynd! Förstår du vilket fynd det här är?

Jag nickar svagt. Hela kalaset, med slipsar, skjorta, kostym och kilt landar på – 210 kronor!

På hemvägen stannar jag till hos en gubbe på torget och frågar vad de gigantiska granatäpplena kostar. De är stora som vissa kroppsdelar hos Dolly Parton. Jag får två kilo för en femma. (I affären? 59 kronor kilot).  Inget är smarrigare än att blanda bulgur med fetaost och granatäppelkärnor och lite grönt i en sallad. Eller varför inte köra granatäpple och vaniljglass med lite kanel över? Sitter som en fläskläpp till efterrätt. Det är inget snack, idag ler gudarna. Idag är det fest!

Hemma provar jag västen och kavajen. De sitter hur bra som helst. Brallorna får jag lägga upp några cm men vad gör det? I bröstfickan finner jag lite proveniens: det är  Göran som ägt kostymen. Bland annat finner jag en namnbricka han bar i New York som handelsråd i maj 1988. Han hängde med Christer från Skandinaviska Enskilda Banken och President Håkan från Sandviken. Kanske på samma mässa? Gubbligan som kickade loss under det hedonistiska 80-talet… Var det damer inblandade? Kokain på herrmuggen? Vem vet, vem vet. Men jag ger mig fan på att ingen av dem bar en tulpanslips. Eller ens en opiumvallmoslips.

Ömhet?

Jag undrar ibland om träd känner ömhet inför sina fågelbon.

Ett nummer med Edna

Jag räknar ut att jag betalar runt 1300 svenska pickadollar i månaden för att vara med i det danska facket och tillhörande a-kassa. Det är ohållbart så i januari skriver jag till dem och begär utträde. Svarar de? Nej.

Någon vecka senare försöker jag igen. Snällt men med betoning på att jag ser fram emot en bekräftelse. Svarar de? Nej.

Efter många om och men får jag fatt i dem på telefonen. Kopplas runt. Hamnar hos Edna. Danska Edna. Hon låter avtrubbad. Lite gnölig. Kanske har hon en Dorothy Parker-dag? Jag ringer kanske och stör just som hon skriver poesi? Fan vet.

Edna är inte mycket för att snacka. Inte med tre valium i systemet. Det sista har jag visserligen inte fått bekräftat men jag tycker mig känna igen symptomen.

Vi har ett surrealistiskt samtal med många långa tystnader.

-Jag har skrivit till er ett par gånger men inte fått svar.

-Ja?

-Jag vill alltså gå ur facket. Jag har blivit uppsagd och tycker inte jag har råd att vara med längre.

Tystnad.

-Jag skrev redan i januari om det här. Men ni svarade aldrig?

-Jag har dina mejl här.

Säger Edna utan att jag behöver uppge varken mitt namn, mitt medlemsnummer (8 siffror), mitt CPR-nummer (10 siffror) eller mitt NEM-ID (9 siffror). Tydligen kommer min akt upp på hennes skärm via mitt mobilnummer. Jag blir häpen. Men Edna tycker inte att hon är skyldig mig någon förklaring alls. Hon är bara tyst.

-Jaha? Så kan du bekräfta att jag är utskriven ur fackföreningen nu? Så jag inte får fler räkningar? Som jag skrev så vill jag vara med i a-kassan men inte själva… hallå?

I andra änden är det så tyst att jag tror Edna tuppat av. Eller lagt på luren. Eller förlorat sig i en hexameter. Efter tre ”hallå?” svarar hon långsamt.

-Ja…

-Ja? Så är jag utskriven?

-Nej.

-Men alltså… vad ska jag göra för att gå ur?

Edna tycks fundera. Eller ta sig en valium till. Till slut svarar hon:

-Du får skicka ett nytt mejl. Skriv att du vill gå ur facket. Men bli kvar i a-kassan.

-Jamen, jag har ju redan skrivit två gånger?! Och ni har inte svarat!

-Nej.

-Så jag ska alltså skriva igen? Samma sak?

Ny tystnad. Sedan:

-Ja.

Edna tänker inte ge mig några förklaringar eller ursäkter. Edna tiger. Själv känner jag pyspunkan och blir också tyst. Vi sitter stumma, båda två. Till slut kommer Edna på en sak.

-Ja, det är uppsägningstid också. Innevarande månad plus en månad till. Så du är utskriven 1 april… Om du skickar ett mejl idag, lägger hon så till.

Jag pallar inte påpeka att jag skrivit redan i januari. Hon har ju mejlen framför sig.

Vi sitter tysta ett slag. Till slut hör jag mig själv säga, hör och häpna:

-Tack då.

Efter några sekunder svarar Edna:

-Ja.

Samtalet är över.

Jag funderar på att svepa ett par valium.

 

Den äckliga friheten

Det har snart gått en månad sedan jag blev uppsagd. Det är ofattbart hur veckorna glidit förbi mig, som döda sillar i unket vatten. Nästan lika ofattbart som det kändes att kallas in till det där samtalet där jag fick veta att jag, tillsammans med mina kollegor, blivit varslade och att våra jobb skulle gå vidare till ett företag i Nederländerna – med billigare arbetskraft.

Sedan dess har humöret pendlat som en svänggunga. Vissa dagar bryr jag mig knappt, andra dagar hugger ångesten mig i bakhasorna som en opålitlig hundjävel. ”Ångest är frihetens yrsel” lär Kierkegaard ha sagt och det kan nog stämma. Jag är ju fri nu. Jag har hur många timmar som helst till övers att göra vad jag vill. Det är vanvettigt äckligt. Jag får inte mycket gjort alls. Har man ränt i ekorrhjulet i decennier blir man alldeles vinglig av all denna ”frihet”. Stup i kvarten kollar jag mobilen för att påminna mig vilken dag det är. De flyter samman. Som unket vatten. Jag är uttråkad. Understimulerad. Jag räknar slantar. Jag gör budgetar på utrivna blad. De där bladen ligger och skräpar lite varstans i min lägenhet med kafferingar på. Jag vågar inte slänga något av dem.

Och så testar jag att laga nya recept. Det ska vara billigt. Helst under tian. Det är min nya hobby. Billig mat som smakar gott. Jag behöver utmaningar. Köper kikärtor och lök. Fiser mig igenom ännu några dagar.

Under veckohandlingen snubblar jag plötsligt över korgen med sprillans nya pocketböcker. De reas ut för 10 kr stycket och jag laddar på mig ett gäng. Behöver jag dem? Nej. Blir jag glad? Oh ja.

Så när duggregnet faller envist från en grå himmel letar jag fram en liten miniflaska Glenlivet Founders Reserve, inköpt i Skottland 2015. Kanske dags att öppna den nu? Den smakar lite vanilj och frukt. Plockar fram höglandsfilten, tänder lampan och kryper upp i min buteljgröna chesterfield. Vardagsmys. Tisdag eftermiddag.

Hej löneslavar, vad gör ni just nu?