Ön Shitshit, del III

– Hell-ååh?
– Hello, svarar jag automatiskt. Det står en gammal vithårig man utanför huset. Han verkar lika förvånad över att se mig som jag honom. Det visar sig vara grannen som besöker sin stuga över helgen. Han är där med sin syster. Jag kanske tror att hon är galen, men det är hon inte, hon har bara haft ett brustet blodkärl i skallen (han pekar mot tinningen) och dessutom har hon blivit döv just i dagarna men hon är inte galen, nejdå. Och själv är han pensionerad. Blockerar han vägen för mig med bilen?

Allt detta på två sekunder. Jag stammar något tillbaka. Nej, han blockerar inte vägen för mig. Möjligtvis för fåren men inte för mig. Jag är inget får, tillägger jag för säkerhets skull och känner mig precis så korkad som jag låter. Den här ön gör saker med mig, därom råder inget tvivel. Men mannen nickar bara och går vidare. Vill du något, så knacka bara på! ropar han över axeln. Vi är hemma, Margaret och jag.

Ok. Det är en ny dag. En dag då jag ska tvätta. Solen skiner faktiskt, kanske rentav i hela tio minuter om jag har tur. När jag knökat in resväskans innehåll i tvättmaskinen är den stendöd. Såklart. Vad hade jag väntat mig? Jag trycker på alla knappar jag hittar. Jag kollar proppskåpet. Jag öppnar och stänger luckan. Provar igen. Stendöd!

Men så håller jag det där vuxensamtalet med mig själv. Jag låter som min mor. Eller som min psykolog. Det är inte mig det är fel på, ingen jäkel kan tända en brasa med våt ved. Det säger sig själv. Det är inget att skämmas för. Och visst var det tråkigt att det inte fanns toapapper i kåken men hon som hyrde ut glömde väl, det kan hända den bästa. Och jag har ju fått hem dasspapper? Jag har ju skitit. (Gud, som jag har skitit! Välmotionerat och ingånget om man så säger). Och nu är tvättmaskinen alltså sönder. Jamen, hur gjorde folk innan tvättmaskinen fanns? Just det. Och jag har rinnande vatten i kökskranen. Så slut på gnället, ta dig samman! För fan, lägger mammas röst till inne i skallen. Jag hör henne glasklart. Min laestadianskt uppfostrade mor från Kalix som nästan aldrig svor. När det skedde var det allvar. Utav helvete! Nu svär hon. Skärp dig för fan, jänta! Säger hon och jag lyder.

Tappar upp vatten i diskhon, finner tvättpulver under bänken, börjar blaska bland trosor och T-tröjor. Himlalampan står på, havet ligger knallblått utanför köksfönstret. Jag trivs nästan. Triumferande finner jag både torkställning och klädnypor i ett förråd och bär ut alltsammans i trädgården. Visserligen blåser det men om jag sitter bredvid och håller fast torkställningen ska det nog gå bra. Kanske skiner den skotska solen i en hel timme? Jag hoppas det. För inomhus torkar ingenting. Handduken från gårdagens dusch är fortfarande blöt. Efter 27 timmar!

Så går dagen. Jag tvättar. Letar kvistar som inte är dyngsura. Sitter och håller fast torkställningen när det blåser som värst. Sneglar ängsligt mot himlen och eventuella regnmoln. På den här ön regnar det 320 dagar om året. Minst. Inte ska väl lilla jag ha sån tur att jag råkar befinna mig här en av de sällsynta dagarna då det inte faller en regndroppe? Jag är ödmjuk nu, förväntar mig katastrofer varje timme. Men något regn faller inte. Tack gode jävla gud i himlen! Tack mamma om du sitter där uppe och ser mig nu. Tack för rena och torra trosor. Tack farsan också. Förresten, kan ni skicka lite tändvätska? Jag vill så gärna ha eld i brasan… Bara en enda kväll. Pretty please?

Jag börjar tro på att det trots allt ska ordna sig. Axlarna åker ned när jag snusar mot värmen och barndomens doft av får; färgerna är onaturligt skarpa i solskenet och jag kliver runt lite i trädgården, på slänten mot havet. Sjunker direkt ned en halv decimeter i den vattensjuka marken. Okay, okay, inte det… Nej, men det gör inget. Jag kan gå på öns enda väg under mina promenader. Nemas problemas.

Så är det lunch. I ett skåp har jag funnit något kvarglömt som ska röras ihop och värmas i ugnen. Jag dukar fint. Hjärtat slår nästan lugnt och mamma har tystnat i skallen. Så greppar jag grillvanten och drar ut den heta plåten ur ugnen. Men grillvanten har inget foder kvar, visar det sig. Den är tunn som en oblat. Hjärnan signalerar blixtsnabbt och jag parerar med den andra handen. Det fräser till i köttet och jag skriker rakt ut, släpper plåten och käket stänker ut över golvet.
In med näven under kallvattenskranen. Jättelänge. Tills jag inte härdar ut och så lite till. Jag stirrar på klockan på väggen. Det går fem minuter, det går tio evighetslånga minuter. Tårarna rinner längs kinderna, det gör så fruktansvärt jävla ont att illamåendet skjuter upp genom halsen, jag kallsvettas och vill kräkas.
Jag är på Shitshit Island.

Det finns ingen förbandslåda i huset. Inte ett plåster. Jag vacklar mot grannhuset. I trädgården sitter en vithårig dam med käpp. Hon ler soligt mot mig.
– Hell-ååh dear! säger hon och tycks inte registrera mina tårar. Where are you from?
– Sweden, klämmer jag ur mig och håller upp handen. Är din bror hemma? Jag har skadat mig.
– I’ve never been to Sweden, säger damen och skrattar. Is it nice?
Oh, fucking jesus Christ!
Men brodern har hörsammat och kommer ilandes, barfota i pyjamasbyxor. Han häller en halv flaska jod över handen. Jag tuppar nästan av. Men det är bra mot allt, påstår han. Till och med kolera. Och så drar han in mig i köket, lindar om handen med ett onödigt stort bandage, bjussar på te och berättar att han ska uppträda i kväll. Iförd kilt. På öns årliga ceilidh i församlingshuset.

– Jag brukar inleda med att stå på huvudet. Det får alltid igång folk, säger han illmarigt och jag börjar skratta. Så blir jag kvar där i syskonens varma lilla kök. Inredningen ser ut att vara från 30-talet, en sån där miljö jag bara sett i gamla engelska filmer. Margaret struttar in, hopvikt som en fällkniv över käppen, hon skrattar hela tiden, oavsett vad jag säger. Kanske är hon hög på medicin? Hon är så liten att hon nog får rum i min ryggsäck, tänker jag.

Syskonparet släpper bitska kommentarer om människorna på de andra öarna. Skotska fastlandet verkar avlägset, som ett annat land. Det är öarna som räknas. Men ikväll ska det rentav komma folk från overseas. Det vill säga Skottland. Visste jag förresten att Donald Trumps mamma var från Stornoway?
– Och ändå blev det inte folk av honom? försöker jag.
Det blir knäpptyst i köket några sekunder. Har jag sagt fel nu? Så nickar mannen och småler.
– Aye, you’re alright, lass. You’re coming with us tonight, to the ceilidh.
Sen provar han sina gags på mig och vill lära sig hur man uttalar smörgåsbord korrekt. Vi övar hela eftermiddagen. Jag har öns största bandage. Jag stinker jod och kommer att göra det i flera dagar. (Men jag låtsas att det är Laphroaig så det går bra). I magen finns en varm känsla – och jag har glömt att stänga dörren mot fåren. Såklart.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Resor

Ön Shitshit, del II

Det är väl såhär det känns att kränga fram på safari i Afrika, tänker jag halvapatiskt där land rovern studsar över leråkrarna i mörkret. Killen som hämtat upp mig säger glatt att kvinnan som hyrt ut huset ska resa utomlands nån vecka och därför inte har tid att möta mig. Det finns ingen nyckel till stället men dörren står alltid öppen för ”här har inte skett något kriminellt sedan 50-talet”. Jag undrar om inavel eller intimt med får är legalt i Skottland men säger inget högt. Hela skallen är som mos och jag börjar bli elak i tankarna.

Nej, det går inte att betala med kort i den lilla affären. I alla fall inte utländska kort. Har jag ett utländskt kort?
– Not where I come from, försöker jag men han tycks inte fatta. Äh, det är svenskt, säger jag trött. Och så har jag ett danskt.
– Nej, såna kort tar vi inte på ön. Du måste betala med cash.
Och om man inte har så mycket cash? Han verkar tro att jag skämtar och skrattar högt. Pekar ut skuggor i mörkret. Där är kyrkan. Där är församlingshuset. Och där är affären och det lilla posthuset. Det är vad som finns på ön. Förutom får. Och en och annan ruin från gamla tider. Typ vikingatiden, säger han och sneglar på mig. Du är viking, va?
– Visst, visst. Vet du om tvättmaskinen är fixad? Det skulle vara en tvättmaskin i huset men den var visst trasig?
– Vill du så kan jag laga den ikväll? Eller ja, nu inatt?
Det vill jag för jag har inget val. Killen ska resa bort imorgon förmiddag och inte vara tillbaka på ön förrän jag rest därifrån. Och den här vikingen måste få tvätta. Hela jag är lerig och i väskan har jag bara smutskläder.

Efter att han parkerat nånstans i mörkret (”det är bara en kort väg att gå nu”) så kliver jag ned i en lera som inte skämts för sig ens på Roskildefestivalen. Jag känner hur kängorna liksom ”schmack” sugs fast i marken. Shitshit, hej, nu är jag här.
Fåren bräker nånstans i närheten. Inne i huset luktar det rått och kallt. Alla fönster står på vid gavel. Det spöregnar såklart.
– Det är bäst att du drar igen dörren. Annars går fåren in.
Säger mannen och slänger sig ned på köksgolvet för att reparera tvättmaskinen. Jag fryser så mycket att jag hackar tänder. Han ligger i T-shirt på ett iskallt golv och tycks helt oberörd. Jävla skottar!
– Vill du något får du ringa. Om du går ut i trädgården och längst ut på kanten mot havet så kan du få mobilsignal… om du har tur. Annars finns det i hamnen. Du kan surfa på färjebolagets lina. Eller gå till affären.

Affären ja. Det blir sju kilometer har jag räknat ut. Men jag nickar. Jag är viking. Jag klarar det här. Är tvättmaskinen fixad? Jaså? Fint. Tack då.
– Jag tar egentligen 13 pund för att köra från hamnen och hit, säger han då. Så ser han min blick och kommer tvärt av sig.
– Ok, ok. Men vi säger väl god natt då.
Han försvinner ut i mörkret. Jag ska aldrig se honom igen.

*

Jag läser noggrant instruktionerna om hur man gör upp eld i spisen.
Jag har frågat land rover-snubben var själva spjället sitter. Jag vill ju inte att det ska börja ryka in mitt i all skiten. Han tycktes inte förstå vad jag menade. Nej, nåt sånt fanns nog inte. Men du har tändstickor där… och så pekade han lite avigt.

Nu är jag ensam i huset, det är min första natt och tammefan om jag inte äntligen ska få kröna den här vistelsen med en brasa i vardagsrummet. Jag måste få upp värmen. Dagen har varit för jävlig. Jag fryser så jag skakar. Jag har sagt det några gånger nu, va?

Enligt instruktionerna ska man lägga hopknycklat papper i botten, placera ut kindlings (tändved i form av kvistar) i ett lettuce pattern minsann och så placera några kolstycken ovanpå. Försiktigt tända pappret, vänta tills kvistarna tar fyr och sedan invänta att ett eller ett par kolstycken börjar glöda. Då ska man varsamt lägga ut ytterligare några kolbitar runt om det hela och så ska saken vara biff. Enligt instruktionerna alltså. Jag inser att det inte kommer att bli den tryggt flammande vedbrasa jag tänkt mig utan snarare en glödande röd bädd, men sprider det bara värme så… Några element finns inte i vardagsrummet. Bara kyla och rå fukt. Ja, jag sa visst det.

Jag skrider till verket. I spisen har någon redan lagt tidningspapper med ett luffarschack av kvistar ovanpå. De känns lite fuktiga. Ett par kolbitar tronar överst. Jag provar med tändstickan. Ingenting händer. Absolut ingenting. Jag känner mig lite fånig. Är rutmönster detsamma som lettuce pattern? Jag vrider lite på kvistarna. Jag vet inga salladsblad som växer i rutmönster. Kanske i Skottland? Provar igen. Pappret glöder till längst ut i kanten och slocknar. Jag provar igen – och igen – och igen. Svär på svenska. Svär på engelska. Hur svårt kan det vara? Ett tiotal tändstickor senare tar den ena pappersbollen fyr och brinner… i tio sekunder. Så slocknar allt igen. Jag kämpar i en halvtimme. Tar bort allt och börjar från scratch. Svär värre än ett helt fotbollslag. Känner mig urdum. Ingenting händer annat än att jag får sot upp till armbågarna. Men jag får lära mig hur svårt det är att tvätta av sig koldamm i strilande kallvatten. Det var alltså såhär folk kände sig förr i tiden? Fräscht. Vikingafräscht.

Men nu jag är nödig något så fruktansvärt. I det iskalla badrummet finns inget toalettpapper. Såklart. Nu svär jag t.o.m. på danska. Letar igenom varje skrymsle i hela kåken. Inget dasspapper någonstans. Nu jädrans ska den där uthyraren få höra ett par sanningens ord. Jag bryr mig inte om vad klockan är.
Stapplar ut i leran och regnet, undrar var kanten i trädgården tar slut i mörkret och havet tar vid… håller upp mobilen och ber om att det ska tändas ett litet streck eller två i displayen. Mobilen är lika svart som natten omkring mig. Jävla Skottland! Jävla Shitshit! Jävla allting!

Till slut sveper jag hastigt en kaffekopp av den svindyra finsmuttarwhiskyn jag prånglat med från Inverness och går och lägger mig, fullt påklädd. Jag somnar av ren utmattning, under två täcken och ett överkast. Vikingen har intagit ön.

Morgonen därpå står ytterdörren, den där med hål i bräderna och som inte går att låsa, på vid gavel. Jag kommer ut i köket och betraktar den vantroget. Har någon varit här medan jag sovit? Eller har den blåst upp? Oavsett är nu huset kallare än någonsin. Frågan är om jag ska våga mig på en dusch? Finns det varmvatten? Jag krånglar med termostaten ett slag och får till slut igång något ljummet. Vattenberedaren brummar som en hord bufflar. Inser att jag har dryga milen att gå i regnet idag för att fixa en rulle toapapper. Living my dream? Snarare my ass!


Öns enda telefonkiosk.

Nånstans har jag ändå förhoppningen att jag ska kunna använda mitt kort i affären så det är det första jag frågar när jag kommer dit. Den lilla lanthandeln är som båten ut till ön, av samma storlek som muminsalongen därhemma. Mannen bakom disken nickar lugnande. Javisst tar han kort. Men bara kort från UK. Jag är väl från UK?
– Nej, jag är svensk.
– Du låter som du kommer från England?
Det känns inte riktigt som en komplimang i de här trakterna så jag gör bara en frågande gest mot kortapparaten på disken.
– Det där är kortapparaten för postkontoret, säger mannen upplysande.
– Postkontoret? Är inte det här affären?
Bakom mig har jag hyllor med russin, konserver och kex.
– Här är affären, säger mannen och måttar på disken. Här börjar postkontoret.
Han flyttar händerna en halvmeter i sidled.
– Aha. Kan jag ta ut pengar på posten? För att betala med i affären?
Nu viftar även jag med händerna över disken.
– Jajamensan!
Vi provar det svenska kortet. ”No service” står det i apparatens display. Vi testar det danska kortet. ”No service”.
Nu ser han lite medlidsamt på mig. Det är lite si och så med tekniken här ute ibland. Eller, ja, alltid.
– Har du inga pengar alls?
– Jodå, säger jag. Men jag vet inte hur mycket det räcker till. Var har du toapappret? Och… (jag gör ett litet uppehåll)… bindor… tamponger?
Nu rodnar han. Jag plockar ihop det allra, allra viktigaste och därefter får jag hjärnsläpp. Greppar ett paket med salta kex. Släpper ned alltsammans framför honom på disken.
– I’m in for a party tonight! deklamerar jag högljutt för att bryta den konstiga stämningen. Han kan inte sluta skratta. Hans hysteriska skrattsalvor följer mig ut genom dörren och hela vägen tillbaka. Nu lär väl hela Shitshit få veta att vikingen ska ha mens också. Jag bjuder på det. Visst. Inga problem. Och idag blir det salta kex till middag. Det är ju ändå fredag. Imorgon är en ny dag. Kanske kan jag slakta ett får? (Finns det vegetariska får?)

Jag nickar avmätt mot mina nya grannar och potentiella middagsmat när jag kommer tillbaka. Nånstans i tröttheten inser jag att jag befinner mig på en otroligt vacker plats. Men inuti är jag liksom nollställd. Hittills har inget gått som jag hade trott. Inte ett dugg. Så utsikten får locka med behagen som värsta Kivikstrippan, jag bryr mig inte.


Vy från trädgården – precis innan man trillar över kanten med ev. mobilsignal

När eftermiddagen kommer är jag redo för en ny kamp med brasan. På golvet i rummet står en korg med några mögliga, fuktiga vedklampar. Några få tidningssidor återstår att rulla ihop. De känns också fuktiga. I trädgården, bakom huset, ligger några blå ikeakassar fulla med ved som rasat omkull i regnet. Allt är plaskvått. Hinken med kol är halvfull.

Jag läser igenom instruktionsbladet en gång till för säkerhets skull. Behöver du kvistar, plocka utomhus, står det. Jag behöver kvistar. Allt ute är dyngsurt.
Jag drömmer nu febrigt om små nätta svenska grillbricketter, helrör med skimrande T-doja, läckra tändstål och allt vad som finns i eldningsväg bland oss civiliserade vikingar. Tittar bistert mot kolhinken, faller på knä, tar ett djupt andetag och sätter igång.

Efter dryga 40 minuter är jag nästan, jag säger nästan, svettig. Okay, så fick jag upp värmen i alla fall. I den öppna spisen är det däremot dött. Och tidningspappret är slut. Likaså kartongen där alla tepåsarna förvarats. Och allt annat av papp som jag hittar i huset. Jag överväger allvarligt att gå lös på en av husets tre guideböcker som ligger i en fönstersmyg. Jag SKA FAN I MIG HA ELD I BRASAN! Jag har rest hundratals mil för att sitta vid en öppen spis i skymningen och dricka finvirre, se ut över Atlanten och skriva ned storslagna tankar. Kontemplera tillvaron, känna magin, finna lugn och ro.

Men Shitshit och Skottland får mig på knä. Jag är totalt förödmjukad. Innan natten faller gråter jag av ilska, trötthet och hunger (och de sista resterna av whiskyn). Snorig vacklar jag omkring i det mögelstinkande huset, nyser och svär på att aldrig, aldrig mer sätta min fot i det här jävla landet! I fortsättningen blir det Svennebanan-semestrar i Thailand eller nåt.

Som i en dröm ser jag ett vitt manshuvud guppa förbi utanför fönstret. Det uppenbarar sig och försvinner igen. Vad fan?! Jag som trodde jag var ensam?

2 kommentarer

Filed under Resor

Den lilla ön Shitshit, del I

Vägen genom de skotska högländerna ned mot västkusten är otroligt vacker. Föga anar jag att jag är på väg rakt åt helvete. Det är vackert utanför rutan men hjärtat hamrar för hårt för att jag ska uppskatta någonting. Missar jag anslutningsbussen i den lilla bergshålan dit vi är på väg kommer jag försent till kusten och dagens sista färja ut till ön. Och bussen jag sitter på är försenad redan från Inverness. Dagen har inte börjat bra. Men det är ingenting mot hur den kommer att utvecklas. Loch Ness har aldrig känts så lång. Efter två timmar har vi fortfarande inte passerat hela sjön. Hur fan är det möjligt? Har de dragit ut den sen sist?

Men regnbågen är maffig. Det är den. Jag tror såklart att den är enkom för mig. Det måste den ju vara. Alla regnbågar är för mig.

*
Ankommer lättad till kuststaden. Kallsvetten har torkat in, med mycket god vilja kan jag passera som nyponros. Där jag sitter i hamnen inser jag att jag fått oväntat lyxproblem: jag har förätit mig på färska pilgrimsmusslor den här resan. Ja, har man det inte värre än så… tänker jag och drar till ortens mataffär. Tjackar upp mig på proviant för de närmsta fyra, fem dygnen för nu ska jag ut på en liten ö, ett par dryga mil i kvadrat, där jag hyrt mig en kåk vid vattnet. Jag ska leva utan internet, jag, och tänka stora tankar vid brasan med virre i hand. Jag har haft våta fantasier om den här kåken i två månader nu – och ö-liv i Skottland har jag väl drömt om sen jag klev ur sandlådan.
Med matkassar och bagage hasar jag ned på piren i spöregn. Havet ligger grått och dimman sänker sig med rekordfart. Snart ser man knappt handen framför sig.
Vi är ett litet gäng som köar med biljetterna i högsta hugg när båten kommer in. Gubben som ska släppa ombord oss är en sur fan, sådär som folk som går på sjön ska vara. Han ryar och står i. Själv har jag nu rest i sju timmar – bara denna sista del kvar så är jag framme. Han sliter åt sig min biljett, pekar med hela handen ut mot landgången och jag slirar i dimman. Det är glashalt.
Nu börjar det! Nu jävlar ska ön tas. Och jag ska bli filosofen i Stora Ensamheten, träda in i Landet med De Djärva Tankarna. Jag ska njuta Stillheten och komma tillbaka som en ny människa. Typ.
Jag kunde inte haft mera fel.

*

Ingenting stämmer. Jag ser bilarna köra av färjan, deras baklyktor blänker till och försvinner i mörkret. Regnet står som en ridå från himlen och den gamla välkända panikångesten lindar sina tentakler kring bröstkorgen, börjar strama åt. Inget här stämmer ju för fan med vägbeskrivningen?!
Får fatt i en gubbe i reflexväst som stirrar häpet på mig.
– Lass, lass, säger han medlidsamt. Du är på fel ö.

Det är där det brister för mig. Orden sjunker in i mig och liksom imploderar. Fel ö!?
Nånstans bakom mig ligger havet kolsvart. Ön jag står på, en av otaliga öar i Hebriderna, ligger också kolsvart. Jag är våt, trött och frusen. Och jag är på fel ö. Helt jävla fel ö!
– Skynda dig ombord! avbryter gubben mina tankar. Det är sista färjan för idag. Snabba på, tillbaka till fastlandet med dig!
Och jag slirar tillbaka över landgången i allt det svarta. Hjärtat slår som en stångjärnshammare. Var fan är jag nånstans? Hur gick det här till? Och var i helvete ska jag sova inatt?

*

Mobilbatteriet dör. Jag får stapla mina väskor och matkassar på varandra för att nå upp i färjans tak där det finns ett eluttag. Så sitter jag och stirrar tomt framför mig medan båten lägger ut igen. I kassarna tinar maten.
– Jag måste bara få fråga… varifrån kommer du?
Han dyker upp ur ingenstans. En liten skinntorr gubbe i grön skjorta som plirar vänligt.
– Sweden, svarar jag dystert.
– I knew it! I knew it! A Scandinavian! Wait here, I got someone for you…
Han liksom skuttar iväg och kommer tillbaka med en ung tjej som ler förvirrat. Allt känns surrealistiskt. Men tjejen som bor i Skottland kommer ursprungligen från Sverige och börjar som besatt att leta hotellrum åt mig på sin mobil när hon fått situationen klar för sig. Jag älskar henne, jag älskar den lille gröne gubben, var han nu tog vägen.
– Hur känner du honom? frågar hon mig. Jag känner honom inte alls, svarar jag. Han dök bara upp. Hur känner du honom?
Det gör hon inte. Han dök liksom bara upp. Och vi ser oss omkring men av gubben syns inte ett spår.

*

Alla hotell i kuststaden är fullbokade. Får kontakt med holländskan jag hyrt kåken av. Kan jag ta mig till byn XX snabbt som fan finns det en chans att ta kvällens sista båt därifrån och ut till öns andra hamn. Visserligen kommer vi att lägga till minst 20 kilometer från kåken men hon kan skicka nån i land rover som kör mig till huset. Det går nämligen inga bussar därute. Till byn XX tar det minst 45 minuter att köra. Färjan därifrån avgår om 35 minuter. ”Jag kommer”, skriker jag och kastar mig mot den enda taxin i hamnen. Chaffisen käkar hamburgare och ser surt på mig när jag slänger mig in i bilen med matkassar och väskor.
– Kan du köra till XX?
Hon nickar avmätt.
– Jag måste vara där om en halvtimme! Klarar du det?

Då blir det fart på henne. Hon hivar hamburgaren genom fönstret, säger åt mig att spänna fast mig för nu jävlar ska det bli åka av. Och det blir det. Hårnålskurvor. Jag tror att jag ska dö.

– Ring och be dem hålla båten! domderar hon mig rappt. Skynda dig. Du har snart ingen signal. Vi ska upp i bergen, mobilen kommer att dö. Jag lovar, skynda dig!
Och jag skyndar mig. Babblar något på en telefonsvarare. Jag tror på fullaste allvar att jag ska dö när hon ligger på i kurvorna. Hon skrattar högt. Regnet öser ned utanför. Hej högländerna liksom!

*

– Jag har bott här i 31 år, ropar hon bakom ratten. (Jag vet inte varför vi skriker åt varandra men det gör vi). Jag har bott här i 31 år men bara varit i Glencoe två gånger. En gång föll det ned en ko på spåret, på järnvägen alltså, och vi fick rycka in och köra turisterna runt hela bergskedjan. Fan vad jag tjänade pengar den dagen.
– Ramlade det ned en ko? skriker jag förvirrat tillbaka. Allt jag kan tänka på är att hinna med den där jävla båten.
– Ja, från bergsluttningen. Tågen stod stilla hela dagen. Och där borta, ja du ser inte i regnet, men där borta spelade de in den där scenen ur Harry Potter där de kommer glidande ned från…
Jag vill inte lyssna. Jag tror på fullaste allvar att jag ska dö.
– Förresten, skriker hon högre än någonsin. Det här är en av de farligaste vägarna i Skottland. Här springer så mycket hjort. Olyckor hela tiden.
Hon trampar gasen i botten.
– Du är väl inte rädd? ropar hon och garvar det där vansinnesgarvet igen. Du har väl inte tappat smaken för Skottland än?
– Nej, hojtar jag tillbaka och hon daskar till mig på låret.
– Good lass!
Nu är jag övertygad om att jag ska dö. På en regnig landsväg i de skotska bergen en mörk kväll. Det var alltså så här det skulle sluta?

*

Gruset yr under däcken när hon slirar ned mot hamnen. Båten är inte större än mitt vardagsrum, konstaterar jag där jag skymtar den i dimman.
– Jag åker inte förrän du är ombord, säger chaffisen som om hon läst mina tankar.
Vi är bokstavligt talat mitt ute i ingenting. Byn XX består av fyra, fem hus. Och en båt inte större än mitt vardagsrum.
Händerna darrar när jag fumlar upp mitt Mastercard.
– Du, jag tar bara cash, jag, säger kvinnan.
Hjärtat stannar till för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag har 50 pund på fickan, taxametern har stannat på strax över 40 pund.
– Du, jag vill så gärna ge dig dricks, börjar jag stammande. Men jag är rädd för att min mat är förstörd och jag måste nog handla nytt ute på ön och jag tror inte de tar kort och …
– Äh, jag fattar. Ge mig 40. Det är lugnt. Det här var ju skitkul. Jag har satt hastighetsrekord, säger hon medan hon föser ut mig ur bilen. Snabba dig på nu.
– Jag älskar dig! ropar jag uppriktigt där jag halkar i leran ned mot vattnet.
– Aye, good lass! hojtar hon tillbaka och vinkar.

*

Varför lägger vi inte ut?
Jag sitter genomvåt och huttrande bredvid en handfull passagerare ombord som väntar på avgång. Minuterna tickar iväg. Ingen säger något.
Det hela känns surrealistiskt. Båtbiljetten sög ytterligare några pund och jag inser att jag åker mot en ö där jag troligtvis får leva på mackor och te i fem dagar. Den mesta maten jag inhandlat är nu förstörd.
En gubbe i sydväst kikar in, ser eftertänksamt på oss en efter en.
– We are waiting for someone, upplyser han så.
Jag inser att det är mitt meddelande på telefonsvararen som gått fram. Harklar mig generat.
– That would be me. You are waiting for me. Sorry.
Alla vänder sig om och tittar på min sorgliga uppenbarelse. Ingen rör en min.
– But I’m here now. I’m… I’m here.
Det är tyst i några sekunder och så hörs en äldre herre med kantigt rullande r:
– Now, are you really sure about that?
Så brister alla ut i gapskratt.

*
Jag kliver iland på den lilla ön, låt oss kalla den Shitshit, sent om kvällen. Jag med förhoppningen om att allt nu äntligen ska ordna sig.

Men i helvete heller…

1 kommentar

Filed under Resor

Mosig av kärlek

Flängandet genom landet har fortsatt. Det är först när jag når Inverness som jag verkligen landar med kropp och själ.  Oväntat nog känner jag mig hemtam just här, i den lilla stan uppe i bergen som klänger sig fast på båda sidor om floden Ness. Ingen blir lurad av storstadsambitionerna, trots gänget gotiska husbyggen längs med stränderna; det här är en liten håla. De vilda omgivningarna bara några kilometer bort ligger och nafsar den i nacken. Inverness är en vacker plats. Dessutom har den bokhandlar.

Det är när jag sent omsider står i den första, omsluten av höga väggar av böcker, som jag känner axlarna sjunka ned till normalläge.  I högtalarna avlöser husgudarna varandra: Nina Simone, Nick Cave, Tom Waits och Otis Redding. En bokhandel som är mörk och murrig med mjuka mattor på golven, som lirar vettig musik på vettig nivå och är fylld av böcker i två våningar får många pluspoäng hos mig. Dessutom säljer de snygga affischer av gamla bokomslag.  Jag ville köpa ett helt gäng.

20170821_151802

Nån dag senare finner jag nästa pärla; secondhand-bokhandeln Leakey’s. Det är ett sånt där ställe där man vill bosätta sig. Två minuter från River Ness öppnar sig ett himmelrike bakom en liten oansenlig port. Där inne finns tiotusentals begagnade böcker. Ja, såklart luktar det, vad trodde du? Jag inhalerar doften som påminner om när man öppnar upp det gamla sommarhuset efter en lång vinter. Lite muggigt och fuktigt men vad gör det? Mitt i salen tronar en gigantisk kamin med rejäla vedklabbar i. Jag besöker stället en varm augustidag så det dånar ingen eld i rören men jag kan tänka mig hur folk hänger här om vinterdagarna. Oh heaven!

20170823_153642En spiraltrappa leder upp till nästa våning. Små sittgrupper är utplacerade här och där så man kan sitta och läsa och småpysa innan man eventuellt handlar något. Det sägs att den bok som Leakey’s inte har i sitt lager eller inte kan ta hem åt en, helt enkelt inte är värd att ha. Om den ens existerar. Jag bläddrar igenom några hyllmeter av gamla 1800-talstryck; blommor, fåglar, huskartor, krigsparafernalia…20170823_154349

Det är tyst härinne i boktemplet. Folk småmumlar lite, matronan bakom den jättelika disken dricker te och arbetar. Jag törs inte störa henne men njuter av anblicken. Det är så tydligt att det här är ett ställe som drivs mer av kärlek än rent vinstintresse.

Böcker alltså, vilken grej! Och här i denna del av världen, som en gång var så otillgänglig, har man av tradition alltid värdesatt berättandet och det tryckta ordet. Det märks än idag. Jag blir rent mosig av kärlek, jag.

20170823_153708

8 kommentarer

Filed under Litteratur, Resor

I sure know how to pick’em…

-I am absolutely furious! säger den lilla kvinnan framför mig och ser ut som en snäll tomtemor. Rösten är mild men hon väjer inte med blicken. Och jag har denna kvinna på min sida. Det känns bra. Hon ringer samtal, hon fnyser åt servicepersonalen, hon säger åt sin chef att hon nu lämnar sin post för att följa mig till tåget. Jag blir förälskad i henne på två röda.

Jag anlände till Edinburghs flygplats med några koder på ett papper. Koderna skulle slås in i en biljettmaskin och spotta ur sig ett antal tågbiljetter runt om i Skottland för de närmsta dagarna. Det hade inte varit några problem att boka själva turerna. Men så var det där med biljettmaskinen. Fanns det verkligen en sådan på flygplatsen? Ja, påstod tågbolaget med säte i England. Nej, påstod resenärer på Tripadvisor som blivit strandsatta på flygplatsen. Vem skulle jag lita på? Med anslutande tåg norrut ganska så direkt efter landning hade jag inte tid att ta mig in till själva Edinburgh för att lösa ut några biljetter, det skulle kosta mig extra timmar, tid jag inte hade.

Jag fann biljettmaskinen, den enda på hela flygplatsen. Men naturligtvis fungerade den inte. Jag högg tag i en person som jobbade i affären bredvid. Han log generat. Pekade vagt i en annan riktning, mot en påstådd informationsdisk. Jag fann ingen. Blev hänvisad tillbaka. Talade med några ur servicepersonalen. De noterade allvarligt att maskinen was out of order och att det hela var very serious indeed men för övrigt höll de kaffepaus. Kanske kunde de ringa någon vid järnvägen som kunde laga den senare under kvällen. Or tomorrow. Yes, manana, manana.

Då dyker hon upp, tomtemor. Sänd från ovan uppenbarar hon sig, en och halv meter hög och, enligt egen utsaga, absolutely furious about all these men who cannot do anything when you need them to, och nu ska hon ställa skåpet.

Det gör hon också. Innan kvällen är över har hon dragit in totalt sju personer som engagerar sig i mina försvunna och förbetalda tågbiljetter. Jag har anlänt till Skottland.

Kastrup var ett värre helvete än vanligt. Som en boskapsmarknad. Tusentals människor hopfösta under ett tak. Det är något med flygplatser som stressar mig något så jävligt, jag avskyr de där stunderna, det där förbannade mellanläget då man rusar som en blind höna och bara vill att allt ska vara över.  Egentligen avskyr jag att resa. Vad jag älskar är att komma fram. Den känslan är vad som tvingar mig ut, på vägar och i luften och till sjöss, ständigt, ständigt. ”Resan är själva målet” säger en del och försöker låta insiktsfulla. Skitsnack, säger jag.

20170820 perth

Det är många timmar sedan jag slog igen dörren hemma. Nu traskar jag äntligen genom en främmande stad i kvällningen. Det är knappt några människor ute. Luften är sval, det luktar annorlunda, det luktar ”att komma fram”. Det är nu jag börjar digga känslan. Stegen ekar mellan husväggarna, ett nytt territorium att erövra, månen hänger halv över ett kyrktorn… Jag spinner äntligen.

Hotellet är så bisarrt att vissa säkert hade fällt en tår men själv gitter jag inte. Blir incheckad av någon som ser ut som den ena halvan av de åldrande bröderna Kray. Han har tre tänder kvar i nederkäken så vitt jag kan se. En annan man uppenbarar sig, tatuerad överallt där det syns och säkert på andra ställen också. Han synar mig fräckt uppifrån och ned. Jag svär på att jag ser en kniv i hans bälte. Det här är inte hotellet för ensamma damer. Kray bakom disken följer oss med blicken och ler snett när den tatuerade rasslar fram mot mig. I sure know how to pick’em…

 

7 kommentarer

Filed under Resor

När gamla ormar slingrar

20141030_180600

Kobran och jag. Där satt vi till slut, efter en busstur genom ett snötungt Stockholm. Jag hade den där sjalen kring halsen, den med det orientaliska motivet i svart och brunt och han hade den där mörkblå rocken. Den som han skröt med att han burit sedan 70-talet. Vad brydde jag mig? Vi satt där till slut, på Djurgårdsbrunns värdshus, och nu skulle vi leka frågelekar tyckte han.  Vi satt i skenet från stearinljus och bakom honom på väggen fanns nån slags uppstoppad haj eller svärdfisk.

Jag var i sena tonåren. Kobran var över 30, vuxen. Det var en asiatisk frågelek, påstod han. Jag svarade naivt på frågor om björnar, vatten och nycklar. Svaren blottade min ungdom, min tilltro till det vilda, till kärleken och passionen och allt det där som kallas liv. Kobran ville vara blasé. Han var vuxen. Hans svar var tråkigare än mina. Men allt jag sa begrundade han länge. Hans ögon vände inåt medan han tycktes tugga på mina svar, skuggorna i hans ansikte fick honom att likna en dödskalle eller ett vilt djur. Han beställde in sexor. Sa till personalen att de skulle sluta servera honom efter ett tag, annars skulle de få bära ut honom därifrån. Vad jag själv drack minns jag inte.

Vi lekte den där vinternatten. En jäkla massa trams och allvar om vartannat medan snön föll. Och tillbaka i Vasastan betraktade han mig över nya ljuslågor, for upp med jämna mellanrum och plitade ned några rader till Dödens tal i sitt block medan jag låg tillbakalutad och väntade. Han ville se om min klänning var genomskinlig. Det var den. En klänning med små guldbroderier. Från Indien. I den kände jag mig vacker. För att han sa det. För att jag var det. Inuti kändes det som jag äntligen anlänt till en tid och plats där det var meningen att jag skulle vara.

På tunnelbanan hängde han över mig som en lång och varm orm men blev alltmer frånvarande för varje station vi passerade. I handen höll han en vit bok om sinnessjukdomar. Så kysste han mig farväl och rann iväg. Jag minns fortfarande den unga killen som betraktade oss storögt en bit bort.

Farsan ville spöa skiten ur mig när jag kom hem. Men jag brydde mig inte längre. Jag skrev dikter. Mellan benen brann en eld. Det var ett bra år. Ett slags födelseår.

Idag finns det en låda med brev från kobran. Brev med spretiga ord i svart tusch på utrivna lappar. De blixtrar fortfarande. Mycket av min tonårstid ryms i den där lådan. Fast mina egna dikter från den tiden är bättre. Konstaterar jag nu.

Alla människor som kommer och går i ens liv. Sätter spår. Försvinner. Glöms bort och kommer tillbaka ibland. Det är som ett tombolahjul. Jag undrar ibland om minnena har rätt färg. Fanns det verkligen en uppstoppad haj på Djurgårdsbrunns värdshus?

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Curry nam nam

20170604_203523

Han ska dika ur sjön, säger han. Där nere vid strandkanten, frilägga skiten.

Så faller hans ord där han står och viftar mot vattnet medan hon står bredvid.

– Jag ska ta upp skiten, säger han.

– Vilken skit? undrar hon.

– Algerna så klart! Jag ska göra eget käk och sälja till de där veganerna på campingen. De äter ju vilket jävla kaninskit som helst. Så får jag in extra kulor. Kommer gå skitbra.

Han svär mycket, tänker hon och säger inte att hon själv är en av de där veganerna.

– Hur ska du anrätta algerna då? Och hur vet du att de inte är giftiga?

– Vad fan, det är väl inte så noga? Jag blandar ned skiten i ägg och ströbröd, slänger på curry eller nåt. Tror du det funkar med curry? Man kanske kan göra flera sorter? Fryser in det och så får dom köpa och steka själva. Algburgare. Tiopack blir nog bra. Eller vad tror du? Går dom på det, veganjävlarna?

– Du får väl prova, säger hon.

Han nickar viktigt. Han, entreprenören. Nog fan ska han prova. Han kan omöjligt misslyckas.

Hon viker av på stigen, lämnar honom åt hans framtidsplaner och går ned mot campingen.

Många timmar senare, när månen kommit fram, kliver hon ut ur tältet och går mot sjön. Där står han, entreprenören som saknar grävmaskin. Han kör ned sin spade i vattenbrynet, rytmiskt, med hårda plaskanden. Hans silhuett avtecknar sig i månskenet där han hugger loss som en galen dödgrävare. Hon tänker att man borde skriva en låt om just den där scenen. Så gäspar hon och vänder om. Nån annan gång.

1 kommentar

Filed under Uncategorized