Itu?

Jag har kluvits mitt itu. Pandemin har kluvit mig som ett svärd. Inte våldsamt och abrupt, snarare med långsamma, sågande, plågsamt hackiga drag. Nu ligger jag i två delar; en försiktig, ängslig del som räds andra människors andedräkt och kroppar, som äcklas av att dela luft och rum med främlingar, som rynkar pannan åt andras ovarsamma framfart och ignorans, som ser strängt på när kroppar planlöst och ivrigt närmar sig varandra som obetänksamma barn. Och så min andra del; den del av mig som plötsligt vaknar och sträcker på sig, som gnisslar av leda och vill bege sig långt bort, som inte vill vänta mer, som bara vill ge sig iväg och låta livet flå skinnet av kroppen. Den där delen som vill dra ned solen till sig, som vill lysa genomskinlig och vinterblek framför andra utan skam. Som en nyfödd vill jag sitta där i främmande land, vila i främlingars blickar med ett självklart leende, låta mig förledas bort på okända vägar, in i okända gränder, på okända hotell. Jag vill andas andra människors luft och lust, jag vill att min hud ska lukta av någon annans hud, jag vill utsätta mig för intryck och ljud och hastiga, hetsiga rörelser. Inga fler inrutade dagar, ingen struktur mer, inga försiktighetsåtgärder och ingen mer ängslan. Jag är så innerligt trött på ängslan.

De två delarna som är jag kommer att gå flera brottningsmatcher mot varandra under veckorna, månaderna framöver. Jag känner det. Kanske får jag leva med båda två. Kanske slår den ena ihjäl den andra. Eller så lämnar jag båda bakom mig som ett gammalt ormskinn och låter något nytt komma fram. Ett nytt jag. Ett äldre jag. Dåraktigare. Vingligare. Tvärsäkrare. Med blodiga hål för vingfästen i ryggen. Med gapande fontanell, med vidöppna spjäll. En okänt jag. Imorgon.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Reprisnisse?

Vem hade kunnat ana det i september? Att Lilla Blå Bloggen skulle ta den längsta pausen i sin drygt femtonåriga historia. Men det är kul att bli överraskad, visst? Dock gör omständigheterna ibland att man inte hinner, inte gitter, inte kan, inte… ja, ni fattar. Märkligt nog tycks Pål Pommacs konto på fejjan tuffa på extra mycket i de tider det är lugnt härinne. Jag har ingen aning om hur det hänger ihop… såklart. Men när man inte själv har så mycket tid så kan man ju alltid sno gamla texter därifrån och lägga ut här. Eller är det fusk? Det bryr jag mig såklart inte om. Här är en text som skrevs idag för exakt två år sedan. Det blåste hårt. Väldigt hårt.

”Idag ska det bli storm igen. Ciara heter hon. Låter som nåt virus. Nåt virus man drar på sig i hamnkvarteren på andra sidan Östersjön. Jag känner mig rastlös som ett djur i bur. Men vem fan kan vara utomhus nu när regnet vräker ned och det blåser… låt mig se… 23 m/s i byarna.. jaha, ja. Till kvällen ska det bli 28. Det kallar jag åka.

Jag vankar av och an i muminsalongen, låtsas inte se högarna med tvätt även om jag snubblar över dem vartannat varv, som han betjänten över isbjörnsfällens huvud, ni vet. Ni vet inte? Nå, det är fan inte mitt problem.

Jag är rastlös. Som ett djur i bur. Gör i alla fall ett försök att ta mig ut till soprummet, kasta lite mindre väldoftande matrester. Ligger som en fällkniv längs trädgårdsgången. Jädrans, det kallar jag styv kuling. Pungkulorna krympte ihop till två pinjenötter på en tredjedels sekund. Jag skulle kunna lagt dem i salladen. Stoppat dem mellan framtänderna. Jag är rastlös. Som ett djur i bur. Vad ska man göra om strömmen går? I blaskan läser jag om hur skåningarna just nu bör ladda med batterier och ficklampor och survival kits. Jag har ingetdera hemma. En påse värmeljus ligger väl och skräpar sen juletid nånstans. Fan vet. Jag har en sillburk i kylen. Några tomater. En öl. Ett halvt paket knäcke. Tre mosiga blodapelsiner. En sisådär tio-femton liter whisky. Ja, vad fan… Jag klarar mig nog. Men jag är rastlös. Som ett djur i bur, vet ni.

Jag glider ut i trappuppgången, dunkar näven mot grannens dörr, hos Nils, han den lille magre med tvångsneuroserna. Idag är det han och jag, men det vet han inte ännu.

-Nisse, vrålar jag så det hörs genom alla tre våningarna. Är du hemma, gubben? Har du lust på lite bakvänd klädpoker? Jag är redan naken.

Nils öppnar inte dörren. Men jag hör honom andas där på andra sidan. Jag har hörsel som en jävla orm. Jag liksom uppfattar vibrationerna av honom. Han står där, tvångsneurotisk som fan, och andas i påse på andra sidan dörren. Livrädd och trängtande efter mänskligt sällskap.

Efter en stund tröttnar jag och går tillbaka in till mitt. Smäller igen dörren. Snubblar över tvätthögen på golvet. Han fick sin chans. Nils. Now fuck off!

Jag knäcker en sillburk. Står naken på köksgolvet och glor ut på regnet, sörplar inlagd fiskrumpa, känner mig vanvettigt rastlös. Denna dag, denna dag. Vad ska den vara bra för? Vad var gårdagen bra för? Rätt och slätt ingenting alls. Vad gjorde jag då? Ingenting alls. Vad ska jag göra idag? Ingenting alls.

Har förlagt instruktionerna på hur man bygger en bomb. Har inte vågat googla mer sen den där gången i höstas. Google har fan koll på allt numera. Jag fick precis ett mail från dem med en lång lista på alla ställen jag besökt under januari. Vad fan ska jag med den? Hur kan de veta? Och varför ska de veta? Jag glor på den där listan och inser att jag inte ens själv kommer ihåg hälften av alla platserna. Troligtvis var jag helt väck. Kanske var jag drogad? Kanske var jag naken? Kanske har google drönfotat mig uppifrån och nedifrån och inifrån hela jäkla januari utan att jag lagt märke till det och nu skickas det väl nån anmälan nånstans och snart kommer de och hämtar mig och jag förs bort i tvångströja.

Raskt tömmer jag sillburken, slänger ut den genom köksfönstret och rapar ljudligt. Går sen ut i trappuppgången igen och dunkar på Nisses dörr.

-Snart kommer de och hämtar oss, du Nisse. Google har redan anmält oss. De vet att du fuskar i stötpoker. De vet allt. Allt! Kom ut så jag får slå dig på käften, Nils! Din jävla tångräka! Kom ut ska du få dig en blytung kyss så du går i backen. Det är jag som är Ciara, hörru! Öppna dörrjäveln!

Till min häpnad hör jag hur han fumlar med låset och öppnar…”

2 kommentarer

Under Pål Pommac

Kondomer är väl ändå bättre än Hitler?

Jag ser en dokumentär om hur 1800-talets apotekare tillverkade kondomer av tvättade fårtarmar och rökte dem med svavel för att göra dem mer hygieniska. Det är riktigt festligt. Jag ser hur man utvinner acetylsalicylsyra ur älggräs och pilbark och gör ”piller” av rispapper som dåtidens människor fick försöka svälja ”som åt de ostron”. Det är rejäla doningar som fastnar halvvägs ned i halsen på killen som provar. Han får helt enkelt stå och vänta tills de löses upp.

Jag gillar dokumentärer där man lär sig något. Det är väl kulturhistorikern i mig. Men när jag kollar svenska kanaler eller för all del den stora globala streamingtjänsten för att leta något kul och matnyttigt så möts jag av en störtflod av diktatorer, massmördare, naturkatastrofer och ännu fler massmördare. Jag ger inte upp, jag försöker med ”dokumentärer/historia”. Då forsar det fram en radda filmer om andra världskriget. Hitler måste vara världens populäraste snubbe att göra film om. Jag antar att resten av världen enbart associerar dokumentärer med krig, mord, våld, elände och så mera elände. Märkligt.

Så var hittar jag mitt godis? Ofta hos engelska BBC. De tycks lägga en hel del stålar på folkbildning. Folkbildning, ja… Det där uppdraget som även Sveriges television också hade en gång i tiden. Hur det står till idag vet jag inte. Men jag vet exakt hur man tillverkar kondomer av fårtarmar. Och det, mina raringar, är en kunskap man aldrig vet när man kan behöva i framtiden. Så det!

7 kommentarer

Under Film och TV

Fel

Det var ju faktiskt enklare förr. Det var högern och vänstern. Blått och rött. Ditten och datten. Och så lite dutten i mitten. Men idag? Bara en enda stor gegga av oheliga allianser.

Inte politik för allas skull utan politik för politikernas skull.

Inte visioner utan angrepp på senaste utspel från någons sida. Oavsett fråga. Oavsett tro. Finns det nån tro? Det gör inget om man säger emot sig själv från förra veckan, bara man framför sitt besked med rätt tonläge och emfas. Leta fel, peka finger, se till att motparten rasar i nästa opinionsmätning. Det är ett sandlådekrig som vi andra tvingas bevittna. Vi som röstat fram dem. Hur var det? Populasen mot asen? Asen mot populasen? Det är många ”mot” numera. Det är nästan inga ”med”.

Och ska man med på nåt tåg så är det skam- och skuldtåget. Det tuffar konstant genom Sverige. Det är det enda tåg som aldrig är försenat. Ni är väl med allihop? Ni känner väl skam och skuld för än det ena, än det andra? Allt är visserligen nån annans fel men vi ska skämmas, vi ska skuldbelägga varandra. Vi är dåliga människor. Och vi ska banne mig finna fel hos alla andra också. Det är det enda spelet går ut på numera. Inget är bra. Inget får vara bra. Och blir det bra så angriper vi det också. Då är det säkert något som vi gjort fel på vägen. Vi har säkert gjort fel och borde hänga med huvudena i skam. Medan någon pekar finger åt oss.

Allt är fel.

1 kommentar

Under Uncategorized

Tiden bär man i bröstkorgen

Hon talade febrilt inför klassen. De gick igenom hela musikhistorien i snabba, hastiga meningar. Hon stötte ur sig fakta, drog linjer och ristade hektiska anteckningar på tavlan; förband decennierna i oheliga allianser, krokiga spiraler och spikraka motorvägar, explosiva som molotovcocktails. Ungarna satt som förtrollade. Dessutom drack hon ogenerat ur vinglaset hon hade framför sig. Hon kallade bordet för katedern. Ungarna var förstummade.

Den äldre mannen kom in för att checka lektionen och såg tavlan, stirrade förvirrat några sekunder innan han höjde armarna i en segergest och skrek: jävlar! Vände sig sedan ut mot klassen och gapade högt: vicken jävla lektion ni haft, ungar! Jag får gåshud!

Han bevisade det genom att vifta med sina armar där håren stod rakt upp. Lärarinnan – var hon ens lärarinna?  –  drack vin och log belåtet.

Vilket fruktansvärt, ohyggligt, svårbegripligt, überhärligt och underbart århundrade det var, nittonhundratalet! Sa han och hon nickade instämmande.

Så stannade han upp och insåg det faktum att ingen av eleverna ens var född under det förra århundradet. Han såg hjälplöst mot lärarinnan som direkt förstod vad han tänkte och lakoniskt sa: ”som att stirra ned i en avgrund, eller hur? Tanken svindlar. Den är obegriplig.”

Han nickade. Ungarna satt tysta. Varför hade de en lärarinna som drack vin under lektionstid? Som knöt samman Vietnamkrig och hippies och nassar och punkmusik och jazz och Stravinskij och så Amy Winehouse med nån konstig låt från 1927 och som talade om shimmy, strut, one-step och charleston och storbandsorkestrar, depression, maratondanser och döden för la belle epoque, som talade om skyttegravar och morfin- och amfetaminmissbruk och krigspsykoser och korrupta politiker över hela västvärlden och konsten, om fosterlandskärlek och så mera om konsten, ständigt den här konsten? De förstod inte men de älskade plötsligt att vara i skolan. Det var något okänt och stort som smugit sig in i letargin, i de sega eftermiddagarna. Den ordinarie läraren sjuk. Och därför detta oväntade, jättekonstiga men skithäftiga.

                                                                                       *

Nu pekar hon på en av eleverna i främre raden. Hon ler med vinblå tänder.

Du, du… fattar du? Tänk dig att du reser bakåt i tiden, du ramlar baklänges genom alla årtionden och hamnar på en plats hundra år innan du föddes… du, fattar du? Tänk hur underbart att veta att du kommer att finna likasinnade där. Såna som tänker som du, känner som du, gillar att uttrycka sig som du. Det är det fina med historien. Historien, den är inte dammig och stendöd, den är någon du bär i bröstkorgen, ömt som en kattunge… Var varsam med den. Ta hand om den. Göd den!

Hon går fram och knackar honom i bröstet med ett finger. Hela tiden ler hon stort mot honom, mot klassen. Hon står där som en galen ängel i sin vida långa kjol, sina snörkängor och sin svettiga blus. Håret i oordning. Leendet skär som en ljusbåge genom skolsalen. Vilken tid kommer hon själv ifrån? Ungarna ruskar på sig, vill skingra förvirringen som lagt sig runt dem som ett rökmoln.

Du bär historien här inne, fortsätter hon utan att ta fingret från hans bröstkorg. Du är historien. Den dunkar i ditt hjärta, i ditt blodomlopp. Den är du. Tro aldrig något annat.

Så vänder hon sig mot mannen som kom in och avbröt lektionen. Säger:

Vi som föddes på 1900-talet. Vi är snart i minoritet. Vi begriper det inte. Tiden löper så fort. Vi visste allt och hade hela världen i våra små skitiga nävar. Vi visste bäst. Och vi var så stolta över att vara de där sällsynta människorna som bara finns en gång vart tusende år, vi som fick uppleva ett millennieskifte. Och därefter födde vi fram den här krillen… de här små räkorna… ur våra sargade underliv.

Hon vänder sig mot klassen och gör en svepande gest, ler med hela ansiktet. De ler ofrivilligt tillbaka. De fattar inte allt hon säger men sättet hon talar på får dem i gungning. Deras små själar rycker fram och tillbaka som i en ilsken tango. Nu är de villiga att följa henne till världens rand och hoppa rakt ut i det okända.

Hon känner det. Han känner det. Ungarna känner det.

Solen skiner in genom de smutsiga skolfönstren. Det är i början av 2020-talet. Utanför står en värld och hummar sin eviga sång. Samma sång som likförbannat alltid upplevs som ny av dem som lyssnar för första gången. Krillstimmen. Barnen. Flisorna. De vassa briljanta små skärvorna ur tidens söndersprängda glasruta.

Hon dricker ur sitt vinglas, ställer ned det med en duns på det hon kallar katedern. Går mot dörren. Säger inte ens hejdå. Ger inga läxor.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Opium

Frankrikes vingårdar, de fetsvullet gröna och lätt arroganta… Eftermiddagstrion med slippriga stråkar och avslagna drinkar… Bryan Ferry Orchestra spelar The Only Face på constant repeat. Och de där tanterna, de halvvissna i hattar och med suddiga blickar… Alla de där evinnerliga somrarna på rad. De där, självklara och trista som TV-repriser.

Och så du och jag flera timmar efter uppvaknandet i de där dävna dagarna utan färg, utan smak. Vi simmar som som bleka guldfiskar, dövstumma, patetiska, sömngångaraktiga. Ja, allt det där… alla de där bilderna, minnesskärvorna ur tidens spegel; allt det där samlas, hopar sig och mångfaldigas under några få minuter en sommardag 2021, i konvulsioner, i små korta, korrekt militäriska uppkastningar.

Och så ligger vi där, utsträckta på en jävligt trött gräsmatta som leds av våra kroppar; vi ligger där som gamla kvarglömda handgranater från ett djävulskt, ettrigt krig. Vi ruttnar i solen. Det är sommar. Det är alldeles för varmt. Och vi provar att svalka oss med lagom obscena dagdrömmar om Frankrikes vingårdar, de fetsvullet gröna och lätt arroganta. Farmor i spetskjol vacklar runt med skallen full av syndiga tankar. Den ruttna maten på bordet och alla flugorna i en pervers tango…Inte en enda jävel spelar dragspel. Och man undrar varför man överhuvudtaget lever? Ge mig opium. Nu!

2 kommentarer

Under Uncategorized

Morgonstund har guld i mund

Kalla mig elak men jag njuter av min morgonstund där jag sitter på balkongen medan parkeringsvakten utanför går en runda och lappar bilarna. En efter en far morgontrötta grannar ut genom porten och kommer med den ena bortförklaringen efter den andra. Jag lyssnar fascinerat på kvinnan som påstår att vi har stambyte i kvarteret. Jaså? Det har jag inte märkt. Varför stambytet skulle inverka på hennes parkering är mera oklart. Hon drar något om alla barnen och tvättstuga och inte hinna med men det ändrar inget i sak. Så provar hon med att önska honom en ”fortsatt god dag”. Han veknar inte, svarar bara lakoniskt ”detsamma”. Fotar av bilar och trycker ut sina långa gula remsor. Jag sörplar mitt kaffe och ser hur hon svettas i morgonsolen.

Nästa granne kommer ut just som parkeringsvakten börjat avlägsna sig. Han skriker högljutt. ”Vad fan, vad fan, vad fan gör du? Har du lappat min bil, din jävel?” Parkeringsvakten svarar sitt lugna ”ja” och förhåller sig omedgörlig och stilla medan min skäggige granne härjar vidare tills svordomarna tar slut. Parkeringsvakten avlägsnar sig och jag inväntar nästa granne; han med hunden som han alltid lyfter upp de sista metrarna innan porten. Varför är oklart. Kan hunden inte gå själv?

Skägget gnölar nu sin sorg inför hundägaren. ”Vad fan, va, vad fan han lappade mig, mannen, fattar du?” Hundägaren säger, inte utan skadeglädje, ”ja, jag kom på det igår kväll och flyttade bilen. Hur mycket fick du?”

”450 spänn, jävla skit, den mannen alltså, vad fan…”

”Jag har aldrig varit med om att de lappar bilar på den här gatan förr?” säger mannen lite klädsamt ursäktande där han står med hunden upptryckt i famnen. Innerst inne är han skadeglad som tusan. Jag kan se det från min plats. Jag är också skadeglad.

”Nej, nej, vad fan, jag har blivit lappad här många gånger” invänder den skäggige. Jag undrar i mitt stilla sinne varför han inte lärt sig något av detta?

Men jag har ingen bil. Jag gillar bara att sitta på balkongen om morgonen och känna skadeglädje. Sån är jag.

8 kommentarer

Under Uncategorized

Det här är ingen underhållning

Det var ett tag sedan man skrev här eller där. Orden tar slut ibland. Eller snarare, tanken om att ”det inte tjänar något till” tar överhanden. Gärna kombinerat med bristande självförtroende och en släng bristande självinsikt. Men skit i den soppan nu, tänker jag, och så får fingrarna gå bäst de vill över tangenterna.

Det är en kall vår, enligt många. Jag tycker den är toppen. För mig får temperaturen gärna ligga mellan 8 och 18 grader Celsius året om. Det är finfint. Varken för kallt eller varmt. Bara perfekt. Kroppen går som smort då. Inget klet innanför pannbenet. Inga frostskador i systemet.

Syrenerna står i blom, fruktträden börjar tappa sina blad. De är ju så få, de där dagarna då luften är söt och kryddig av försommardofter. Innan man hinner blinka tar det mörkgröna och svullna överhanden. Sen blir allt bara trögrörligt, lite småtråkigt. Grannens unge, hon som fyllt vuxen men inte flyttar hemifrån, fläker sig på bakgården. Oavsett temperatur drar hon av sig kläderna och lägger sig på marken med cigg och mobiltelefon och caffe latte-glas. Hennes spray-tan är lite fläckig här och där, noterar jag genom köksfönstret. Och tänker att den där caffe latte-vanan gör henne fet innan 30-årsdagen. Jag är så snäll i tankarna nu för tiden. Jag hoppas på hagel innan lunch.

Skummar platsannonserna med uppgiven blick. Jobb på Österlen. Ska man söka dit? Finns det bostäder där? Jag googlar hyresrätter. Österlen är poppis som semesterställe, verkar det. Man kan hyra sig en lägenhet för 24 000 i månaden. Men då ingår nog möbler. Och så ska man ut igen innan hösten. Men jag tar ett nappatag med skiten, för jag är beredd att flytta. Men det gör fysiskt ont att glo på ettor i inlandet (där man dessutom behöver ha bil, vilket jag inte har och inte vill ha). Jag kan inte, kan verkligen inte, flytta bort från vattnet. Hur fan kan folk bo i inlandet, tänker jag hädiskt. Det går ju inte att andas utan havet?

Öland? Gotland? Bornholm? Samsö? Irland? Hebriderna? Färöarna? Var fan kan man få jobb och bostad där det finns vatten? Samtidigt… jag orkar snart inte leta mer info. Raderar numera mail på löpande band efter att bara ha läst rubrikerna. Samma jävla annonser som kommer från fjorton olika håll dygnet runt. Jobb som inte matchar mina kunskaper, inte ens en promille. Jobb som redan är tillsatta. Jobb som det inte går att försörja sig på. Ideella jobb. ”Brinner du för något har du säkert inte något emot att jobba gratis”…

Alla jag känner har blues. De som jobbar. De som inte jobbar. De som är vaccinerade. De som inte är vaccinerade. Vissa dagar vet jag inte vad jag ska säga till folk. Andra dagar orkar jag peppa. Sen tar orden slut. Fan vet var de tar vägen… och så plötsligt står de i farstun igen. Ramlar in, huller om buller. På bloggen. Eller nån annanstans.

Jamen vi säger väl så då…

Det här blev ju inte ett dugg kul.

Men det lovade jag heller aldrig.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Klockan 09.51

– Det är en upplevelse jag helst skulle vilja vara utan, skriver hon lakoniskt till mig denna morgon.

Upplevelsen? Att sitta intill sjukhusbädden där sonen ligger medan sirenerna ljuder oavbrutet och missiler far genom luften. Hon är rädd. Jag är rädd. Hon är i Israel. Jag är i Sverige. Vi ber båda två att det ska lugna sig, att förnuftet ska få råda, att detta eviga vansinne får ett slut. Jag får så svårt att finna orden när jag ska skriva till henne. Jag vill bara ta henne och sonen därifrån. Ge skydd.

Tanken att jag ingenting kan göra tynger och skaver. Jag famlar efter en lösning, efter ett magiskt trollspö, som en barnunge som vägrar inse fakta, som bara vill men inte kan.

– Lova mig att du tar hand om dig, skriver jag tafatt.

Några minuters väntan. Så kommer orden tillbaka:

– Jag lovar.

I den där pausen som uppstår mellan våra textmeddelanden hinner katastroftankarna ta över. Är sjukhuset bombat nu? Lever de? Klockan 09.51 fredag morgon lever de.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Sänklod

Avvaktar hjärnans serotoninfabrik. Hoppas de små skiftarbetarna inne i skallen jobbar övertid. Jag betalar snart vad som helst för att gå igång igen. Känns som jag har ett sänke kring fötterna. Kände hur järnen slog ihop om mig för ett par dygn sedan. Förra veckan sprang jag speedad, som på knark. Fick nåt slags rus, gick igång, garvade tillvaron rakt i ansiktet. Det satt i några dagar. Jag kunde knappt äta eller sova. Kände mig überjävligt stolt och stark. Sen slog jag i marken. Det grå hann ikapp mig. Kletade sig fast, drog och klibbade och sänkte mig nedåt, nedåt. Spikrakt ned. Som ett sänklod.

Imorse tog jag fram texten till den där boken jag skulle skriva i höstas. Eller rättare sagt, det där projektet jag gick med på. Tre sidor om dagen i hundra dagar. Jag skrev inte ens femtio sidor. Blev äcklad av alltihop. Planering, schemaläggning, konstruktioner, en handling bestämd av nån annan. Även om det just då kändes skönt att nån annan bestämde. Jag sa ”ja” och fick sen se mig som löftesbrytare. Hacka i mig det sura faktum att jag är en lögnare och loser, nån som inte ens kan skriva tre sidor om dagen. Men imorse tog jag fram texten, började läsa. Nej, nej, nej, inte bra. Fast kanske lite bra? Nej, skit. Borde brännas. Vem fan tror jag att jag är? Och vad jag svär hela tiden? Är det där jag? Vem är jag?

Sänklodet drar, det bubblar och slörpar nere i gyttjan.

Utanför blev världen grön över en natt. Jag stirrar ut i den där försommaren och vantrivs. Jag vill inte ha sommar. Vill inte ha det där ljuset. Det känns falskt.

Fåglarna är snart de enda jag talar med. Mer än ett år har gått. Den här isoleringen gör mig inte galen, jag var nog galen redan innan pandemin, slår det mig nu. Men isoleringen får mig att vantrivas med själva galenskapen. Den milda varianten. Får mig att vantrivas med mig själv. Mer än vanligt alltså.

Jag vill vara ifred från människor. Jag saknar sällskap så det värker.

Dagens livlina ”Fram mellan stenarna” går på repeat i bakgrunden. Jag lyssnar inte på texten. Det är något med den långsamma dova hejaramsan som passar min sinnesstämning. Den blir som en vägg att luta sig mot.

Halva dagen har gått. Ska jag ens klä på mig idag? Finns det nån anledning?

Läser på 1177. Nästa månad kan jag få min första vaccinspruta. I början av juni. Ingenting kommer att förändras efteråt. Ingenting.

2 kommentarer

Under Uncategorized