Full laddning

Ser en gigantisk grand danois ute på torget. Trettio meter ifrån mig tvärnitar den och glor intensivt. Jag glor tillbaka. Blir alldeles kollrig inombords, fattar ingenting. Hunden drar i kopplet, släpar ägaren efter sig mot mig.

– Får jag hälsa på den? frågar jag den förvirrade ägaren. Hon nickar.

– Han verkar känna dig? utbrister hon förvånat.

– Det känns så, säger jag, nyförälskad.

Har aldrig sett hundfan tidigare.

Solen skiner. Jycken och jag kelar intensivt tills hundägaren får nog och drar iväg honom.

Vissa dagar är man bara lite mer laddad.

Jag känner i själen hur jag behöver bubbel. Jag har inte råd med bubbel men det skiter jag i. Jag går mot flaskboden. Blir påhoppad av en uteliggare, han har tre tänder kvar i överkäken och kan knappt svenska. Idag firar han och flickvännen fem år tillsammans, påstår han. Vill jag göra honom en tjänst? Han har just blivit portad i flaskboden pga onykterhet men vill väldigt gärna fira femårsdagen med fyra stycken Mariestad. Fint ska det vara.

Han verkar ha firat femårsdagen i fem år, tänker jag hädiskt men känner mig generös. Karln är ju inte minderårig. Fyra öl lär varken göra till eller från i hans tillstånd. Så när han trycker en tvåhundring i näven på mig och smyger in bakom en förrådsbyggnad (”för där kan de inte se mig”) tar jag pengarna och traskar iväg. Folk!

Inne i flaskboden blir jag fundersam. Jag kan ju inte handla mitt bubbel med kort och sen hans fyra bira med en sedel. Han som precis blivit nekad därinne. Det blir lite väl uppenbart, va? Jag tar rubbet på kortet och går ut. Han hoppar fram som skjuten ur en kanon, de tre tänderna blänker i solen.

-Du får ta en tjuga av växeln, säger han generöst.

Jag ger honom kassen och tvåhundringen.

-Du, jag bjussar på de här. Hälsa flickvännen.

Han fattar inte sin tur.

När det väl går upp för honom att jag inte jävlas springer han efter mig ett halvt kvarter, med armarna utsträckta. Ölkassen dinglar farligt i ena näven. Han skriker.

-Damen, tjejen, bruden, du! Kom, kom hit för fan! Vi ska kramas!

Jag vill inte kramas. Jag vill heller inte att alla på parkeringen stannar upp och ser på oss, men det gör de förstås. Jag börjar också småspringa. Pinsamt detta. Till slut ger han upp och jag viker om ett hörn. Call me mother Theresa. Jag blev av med dryga sjuttio spänn. Dagens goda gärning!

Nu ska jag dricka min cava. Och tugga på det faktum att jag idag antagit utmaningen att börja skriva ett bokmanus. 100 sidor innan 1 november är första punkten på schemat. Jag vill nå långt. Kanske ända till Timbuktu.

Som sagt, vissa dagar är man bara lite mer laddad.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Gissa liket!

Äh, vi kör lite body farm-vibbar nu, tycker ni inte? Lite ruttnande lik kan faktiskt muntra upp. Jag vet inte varför jag alltid blir så upplivad när jag hittar nån döing i naturen, men det blir jag alltså. Det är då jag vill krypa nära inpå, kika nyfiket, kolla hur saker och ting är beskaffat, humma lite, dra slutsatser – och gärna fotografera. Det är som om det inte finns tid att känna äckel eller illamående då. Även om jag naturligtvis kan bli äcklad av andras bilder; bilder från våldsscener och brottsplatser och liknande. Men att snubbla över en döing under en promenad gör mig bara glad! Det rimmar ju också.

Idag till exempel… kolla vad jag fann!

Vad säger ni nu, va? Visst blir ni lite nyfikna? Här snackar vi röd död. Är det nån av de mindre saknade grannarna, är det en närbild av en trasig fårmule? Nej, det är ett strandfynd, ladies and gentlemen. Det är finbesök i Öresund. Låt oss titta lite närmare på bjässen.

Här ligger den i höstsolen; det klaskas och plaskas av blod, senor och köttslamsor och ett icke föraktligt spjäll. (Vi kör med öppna spjäll härinne, höhö).

Önskas en närbild till? Jag trodde väl det.

Vi snackar färskt lik här. Hyfsat färskt. Med tanke på nattens väder har den väl kastats upp och inte hittat ut igen. För den har definitivt inte drunknat. Det vägrar jag att tro. Jag tror tvärtom den här rackarn var en jävel på att simma. Men ibland går det, som vi alla vet, fullständigt åt helvete oavsett hur duktig man är.

Och det var här nånstans jag plötsligt började tänka på Mikael Wiehe. Ni förstår varför, va? Ni är ju begåvade läsare. Wiehe och Ebba Forsberg. Och så lite Tom Waits på det. Hänger ni med – eller ska jag behöva förklara allt för er?

9 kommentarer

Under Uncategorized

Jävla längtan

Själen gnyr som en ängslig vargunge inför anblicken av de skotska högländerna, slätterna i väst, kalfjällsvibbarna som slår klorna i min svenska ursjäl och liksom sprätter runt i köttet ett par varv tills jag ligger där matt och full av trängtan, längtan. Jävla Skottland, jävla evinnerliga kärlek! Du och jag, baby, i evig tid. Runt, runt i sänghalmen, som två hormonstinna svin, grymtandes vår kåthetspsalm.

Blåsiga fjälltoppar, branta slänter, bruna månlandskap, små pilska iskalla fjällbäckar och så denna eviga rosalila ljung, ljung, ljung…Lukten av de sura torvmossarna, de svarta rektanglarna av uppochnedvända jordbitar på tork, de där jordbitarna som folk sen plockar in för att elda med för inbilsk värme i stugorna… Lukten av lik och medeltid; det stumma tjuten ur bronslurar och klangen av tunga svärd mot varandra…

Jag blir rent yr och måste sätta mig ned, andas i påse. Jävla längtan, jävla liv, jävla evinnerliga kåthet och besatthet. Som jag älskar dig!

2 kommentarer

Under Uncategorized

Ingen fest i ordet festival

Är det inte nåt fel när man måste plöja en kilometer lång text för att fatta vad det är man ska glo på? Det känns fel. Jag vill inte behöva läsa. Varken innan, under eller efter utställningen. Det är olikt mig. Men det är nåt med de utställningar jag hittills sett under Landskrona fotofestival som känns fel. Jag finner ingen röd tråd. Det talas om ”minnets arkitektur”. Jag blir bara lätt irriterad. Ingen nyfikenhet väcks. Det är snack om att ”vrida och vända på det fotografiska mediets beskaffenhet”, det ska ”omdanas till nya konstruktioner”, det ska gås ”bortom den fotografiska ramen”, det är kvasisnack och analyser och abstraktioner och fan och hans mormor. Där finns inget om sinnlighet, inget om kärlek och skratt och bitterhet, mänskligt liv, svett och knull… ja, ni fattar.

Första utställningen. Många suddiga träd, några gamla familjefoton från tidigt 1900-tal, nån insjö. Den andra utställningen bjuder på… ja, ärligt talat, jag vet knappt vad jag såg och ändå är det bara nån timme sedan jag kom hem därifrån. Några TV-apparater utställda på ett golv, en människa med påse över huvudet som kladdar nån annan människa i ansiktet, sedan några (jag höll på att skriva sedvanliga) bjärta foton av människor som tydligt tillhör en lägre socialgrupp. Vet ni vilka bilder jag menar? De där som tagits i total avsaknad av kärlek och respekt. Utifrånperspektivet. Där nån subjektiv fotograf kikar in med kameran, klär av och säljer ut. Det blir bilder som välbärgad medelklass kan glo på med lätt äckel och tappade hakor. Visst, det är bilder som drar blickarna till sig… men det känns krasst, på gränsen till lyteskomik. Fan vet varför de förekommer alls. Men det gör de. Rätt ofta. Grälla färger. Tunbjörk-vibbar.

Nämen titta, där hänger en kukbild! En hängande grönsak med blekgul förhud. Om den åtminstone varit erigerad. Tänker jag och går ut i spöregnet. Klämmer ytterligare ett par utställningar i kvarteret intill men ingenting fastnar. Jag går hem igen, lite låg. Längtar efter en kall öl. Längtar efter värmen hos gamle Brassai. Var är dofterna, rösterna, det kärva, det rytmiska, det mänskliga? Vad är det jag inte begriper med dagens fotografi? Jag vill glida runt i en annan tid, glida runt under nätterna i en storstad där barerna lyser varmgula och människor rör vid varandra. Hungrigt. Hungrigt men utan hot.

Det faller ett häftigt höstregn. Det rinner kallt längs med ryggen. Väl hemma slänger jag på Billie Holiday. Väntar och ser ifall jag ska bli varm. I hjärtat.

Lämna en kommentar

Under Foto, Uncategorized

Barnsliga

De häller upp den sista ölen i glasen, i de där fisförnäma designerglasen från 1969 som nästan går sönder bara man tittar på dem.

– Akta glasen, säger hon slentrianmässigt. Han låtsaslyssnar som vanligt men bryr sig inte ett jävla dugg. Deras sista Guinness stout. Bryggt i Dublin. Kylen gapar tom efter denna sista refräng. Kvällen är sen och deras blickar lite matta.

– Kolla in skummet, säger hon och sticker ned pekfingret i glaset, slickar sen av det och mumlar belåtet.

– Som den lilla skämsiga fläcken i guds egna kallingar, ler hon och han börjar gapskratta.

-Jamen, precis så! Han tar frustande en djup klunk ur glaset.  

De fnissar mot varandra, så där barnsliga och trygga som man blir bland vänner efter några Guinness.

Grace Slick huserar nånstans i bakgrunden. Det kan hon väl få göra om hon gitter. Snart ska de gå och lägga sig. I varandras famn. Barnsliga och trygga.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Varför kan jag aldrig minnas vad folk heter?

Hennes föräldrar var kusiner. Eller hur det nu var. Nån var dansk. Nån var norsk. Själv var hon svensk och bodde mitt i Malmös hipsterkvarter. Vi pluggade ihop. Hennes stämma var gnöligt mjuk, som potatismjöl och honung och pinsamma schlagers. Hon knullade en mycket känd skådespelare varje gång han lämnade frugan. Vi brukade häcka på en krog i centrala Malmö, vid en känd svängd zinkdisk. Mitt i nätterna. Jag var urtrött, hon piggelin. Hon led av diverse fobier. Började varje morgon med att lägga pancake i sitt lilla dockansikte tills det bildade en tjock, vitgrå kaka. Var hon stressad tog hon alltid fram puderdosan. På eftermiddagarna sprack hennes ansikte i små flagor och drösade ned på bröstet. Jag led med henne när hon grät och förtvivlade. Ibland bjöd hon på konjak.

Det där var länge sedan nu. Jag minns inte hennes namn, trots att vi träffades varje dag i minst ett år. Herregud, vad säger det om mig? Men jag minns hennes stora stolpsäng där den mycket kände skådespelarens skitiga fötter stack fram under täcket och jag stod i hallen och manade på: skynda dig, vi har föreläsning i Lund nu! Hon var paniskt rädd för sin far som var pilot. Rädd att göra honom besviken. Varje gång fadern kom på tal åkte puderdosan fram. Det blev minst tre lager extra. Hon berättade skräckhistorier om SAS-piloterna och deras fyllor. Jag minns att jag tänkte: vågar jag nånsin flyga igen?

Hon hade en liten bil med rattlås. En bil hon aldrig mindes var hon parkerat kvällen innan. Men vi körde till lektionerna i Lund varje morgon efter att ha letat igenom kvarteren alltmer hysteriskt. Hon bekymrade sig för mycket men mest för sitt incestuösa arv som hon kallade det. Jag tyckte hon var imponerande som talade både danska, norska och svenska utan brytning.  

Lägenheten bestod av ett rum och kök. I köket, där hon ofta satt och grät, var gardinerna rostbruna. Jag minns att jag beundrade dem. Konjaksflaskan kom fram när hon var förtvivlad. Jag försökte trösta. Det var jag som skulle ha konjak, tyckte hon. Själv drack hon inte alkohol. Kära vännen, vad fasen du nu hette…? Vi brukade lyssna på blues på hög volym när vi körde till våra lektioner. Alltmedan han, den där superkände skådisen, fick ligga kvar i din stora stolpsäng i Malmös hipsterkvarter. Vi kom försent till varenda lektion. Såklart.

Du irriterade mig något enormt men jag tyckte mycket om dig. Konjak däremot dricker jag nog aldrig mer. Och nu kom jag ihåg vad du hette! Men det säger jag nog inte här.

1 kommentar

Under Uncategorized

Magical Mystery Tour

Vilken märklig sommar det var. Jag snodde storebrors gamla singlar från -67. Jag var sisådär 10-11 år gammal. Jag var tokkär. Besatt. Han gick i sexan. Hette Niclas. Spelade tennis, den lille skiten. Hade en bred mun och brunt hår som låg platt och glatt runt hans skalle. Jag tyckte han var vacker som konfekt. Han var nåt år äldre än mig. Den där sommaren spelade jag allt från Magical Mystery Tour med Beatles. Varenda originalsingel. De där svarta små magiska kakorna av vinyl fick min tillvaro att snurra.

Och varje natt, jag svär, varje natt när mina päron somnat och natten låg sval, mandeldoftande och kåt därute, klev jag ut från mitt flickrum och gick igenom natten. Ingen visste, alla vuxna sov. Jag drevs framåt av en brinnande låga. En sån liten kåt unge jag var. Jag ville till Niclas. Inget annat betydde något.

Jag bodde i en ände av trakten, han i en helt annan. Varje natt gick jag minst sex kilometer bara för att få stå utanför hans hus och dregla. Han visste. Jag visste. Vi spelade ett alldeles nytt och främmande vuxenspel. I dagsljus sa vi inget till varandra. Skolgården var oändligt stor, stor som en flygplats. Våra blickar sköt missiler i total tystnad. Min lilla barnasjäl brann som en valborgsbrasa. Och hela den sommaren färgades av Beatles musik. A fool on the hill. You mother should know. Flyin’. Blue Jay Way. Magical Mystery Tour.

Än idag, tusen år senare, kan jag inte höra de där låtarna utan att förflyttas till ljumma sommarnätter där jag som barn travade längs riksvägen mitt i natten… i total hemlighet. Jag var en passionerad unge, inget snack. Jag ville ta på Niclas. Utan att liksom veta hur. Men jag ville ta på honom. Gud, som jag ville ta på honom! Jorå.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Svullmorgnar

Ser ner på mina händer om morgonen och känner inte riktigt igen dem. Fingrarna är svullna och värker. Det knakar och känns tungt i varje led i hela kroppen. Jag svär och mulnar inombords. Here we go again.

Tycker så intensivt illa om mig själv såna här dagar. Slår ibland med en knytnäve mot nån kroppsdel, som en ilsken unge; förbannade kropp att inte fungera, att svika mig. Som om en knytnäve skulle hjälpa? Och trots att jag vet att jag inte ska, vänder jag skiten inåt, mot mig själv. Blir så less på hela mig. Värdelös. Ful. Värdelös. Ful. Värdelös.

Äcklig rentav.

Och ful. Och värdelös.

Så där mal jag på.

Sen går jag ned till havet fast jag inte vill. Tvingar mig ut. Luftfuktigheten ligger på över 90 procent idag igen, trots att temperaturen sjunkit några snäpp sen den värsta värmeböljan. Vattnet ligger kav lugnt. Jag gitter inte se på det. Är kvar på insidan, i kroppen, i tankarna, försöker resonera med mig själv. ”Kom igen, för fan. Klart du är less på skiten. Allt står och stampar nu. Vem hade inte tappat geisten? Blivit omotiverad? Släpp nu alltihop. Det som sker, det sker. Det är samma gamla trötta visa, den går över om du slutar tänka så jävla mycket, överanalysera allt. Gör nåt istället för att tänka.”

Sen ser jag ut över vattnet. Okay, där ligger du, ja. Allt är som det ska. Går några meter till. Rör mig som en 80-åring. Ja okay, då är det så. Det är en sån dag. Skit samma. Jag är i alla fall ute och rör på mig.

.

Bloggen? Herregud, den har legat bortglömd, som en gammal strumpa i nåt hörn. Inte velat ta i den. Kan jag skriva längre? Nä. Vad ska jag skriva om? Det händer ju inget.

.

Hamnar på balkongen med en kopp java. Häller ilsket en kapsyl med ättika i hörnet där spindlarna kalasar på nån gråsugga. Ser dem tvärdö. Känns skönt. Jag är the fucking terminator. Sensommarens alla kletiga dramer i naturen har börjat gå mig på nerverna. Spindlarna kommer ut för att hitta någon att para sig med, hänger i sina rövtrådar överallt, bananflugorna firar orgier, det är tvestjärtar och gråsuggor och bromsar och spyflugor och fan och hans jävla mormor. Överallt. De är hämningslösa. Likaså min utrotningsiver.

.

Tvärs över gatan parkerar polackerna igen. De har en byggfirma som heter nåt snarlikt ordet Anal. Jag kallar dem för Analbyggarna. De rustar hos grannen. Sitter i förarsätet och käkar mackor. Sen tar de på sig andningsskydden och börjar jobba. Bär hinkar med murbruk som de häller över på flaket. Det dammar och slamrar hela dagarna. De ser på mig där jag häckar på balkongen men vi säger inget till varandra. Jag med min ättiksflaska, de med sina hinkar. Timmarna går. Jag borde gå in, göra allt det där meningslösa som jag satt upp på veckoschemat. Jag med mina veckoscheman. Som inte leder någonvart. Leva inrutat. Inte tappa greppet. Inte slira iväg ned i nån svart avgrund. Mer än ett år sedan jag blev officiellt arbetslös. Dansen med AF och a-kassa och FK fortsätter mot min vilja.

För en månad sedan började jag dansa åt ett annat håll. Mot att bli egen företagare. Hamnade i ett nytt administrativt famntag. Nya takter. Jag kan inte stegen. Jag trampar och trampar. Det liknar varken foxtrot eller tango.

Och sensommaren svullnar. Liksom lederna. Och ledan.

Ja, ja, vad fan… Imorgon är en ny dag. Jag reser mig från balkongen och går in. Lyssnar på Beastie Boys och “Fight for your right to party”. Högt! Sätter mina svullna fingrar mot tangentbordet. Kanske prova att blogga i alla fall?

13 kommentarer

Under Uncategorized

Från leda till kärlek

Den snabba övergången från leda till ömsint kärlek – hur går den till? Varför finns det ens en övergång? Borde det inte vara två skilda saker, avskurna från varandra?

Jag vaknar lite halvvissen efter ännu en natt med galna drömmar och lätt ångest. Nej, inte den tunga ångesten, inte den stora dödselefanten; bara den lilla, lättretliga läskiga ångesten som ger magont och besk smak av gråt bak i svalget. Jag vaknar alltså, besöker dessa sociala media som tröstar och roar ibland men mest kliar och irriterar så förbannat. Tänker: idag lämnar jag alltihop, vad är det för mening med det här tramset? Idag stänger jag ned mina konton. Banne mig!

En stund senare betraktar jag ömsint nån kattfilm, begrundar det oerhörda: hur lilla sketna jag begåvats med så fina, varma vänner vars ansikten lyser mot mig och påminner mig om att världen trots allt är en god plats att leva i. Jag får små meddelanden på Messenger; vissa har blues, andra är kuttrigt puttriga. Hjärtat svämmar över och jag känner bara en oerhörd ömhet och vill klappa och pussa på dem allesammans. Mina kompisar, mina goa fina trollskott.

Sen kokar jag årets första färskpotatis. Dränker den i senapsdressing, kapris och lök. Käkar ihop med rökt lax tills magen blir svullen som en landsända. Jag lägger mig i soffan, regnet utanför den öppna balkongdörren har upphört, koltrastarna drar igång sin lilla kåtkvartett, luften är sval och ren, jag har läsplattan på landsändan och läser Edward Bloms filosofiska betraktelser ”I full blom”. Känner återigen ömheten sprida sig i kroppen, den mjuka fina känslan inför något man tycker oerhört mycket om. Gillar hans lite gammaldags, sirliga och välformulerade meningar om livet i stort. Nickar igenkännande åt mycket. Han påminner mig om hur man stod med mamma i tvättstugan och sträckte lakanen med speciella gester innan manglingen… bara en sån sak. Det hade jag helt glömt! Nu minns armarna rycket, hur mamma drog till och hur mina barnafötter började glida över stengolvet när man som sjuåring försökte hålla emot…

Sen kollar jag nyheterna lite förstrött. Samma rapportering som de senaste veckorna: fler dödsfall – och så soppan av ”pandemiexperter” som käftar om vem som har rätt och fel.

Felet med nyheterna är dock att där inte finns några förmildrande kattfilmer eller små kärleksmeddelanden från vännerna. Bara ledan kvar alltså. Jag stänger snabbt ned nätet och återgår till det som betyder nåt: musiken, dagdrömmarna, kåtkvartetten, den svala luften och litteraturen.

Det är en slö dag. Den rymmer inget överväldigande.

Ungefär som den här texten då.

Men det är vad ni får.

ek

 

9 kommentarer

Under Uncategorized

Ordning och reda i kvarteret

Jag kör pelargoner i år. Vansinniga mängder. Det ska skumma över alla bräddar. Pelargoner. Vackra och ranka som tonårsgrabbar. Inga såna där små knubbiga änglar, nej långa och rangliga. Varje morgon tittar jag till samlingen. Pillar lite där jag kommer åt. Granskar med argusögon. Snyggar till, säger ibland åt på skarpen. Det blommar som fan i fönstren. Och på balkongen. På balkongen blommar det extra mycket.

Och så lyssnar jag på tysk marschmusik. Det är det enda som gäller om det ska bli nån ordning i tillvaron. Jag kräver mycket ordning. Allt annat går bort, gör mig nervös och stingslig. Av ordning blir det ro i själen. Det sa alltid tant Klara. Hon söp som en gris. Körsbärsvin. Hemkört. Hur hon hade det med själen vet jag inte men jag minns vad hon sa om ordning. Jag håller ordning. Jag dricker heller inte hemkört. Jag dricker inte alls. Det är syndfullt med alkohol. Man hamnar i helvetet. Grillas i all evinnerlig tid. Det finns inget körsbärsvin i världen som är värd att bli grillkol för. Tänker jag och nyper bort några blad från en stjärnpelargon.

kan vi inte låtsas att det är fredag Jag och tant Klara

Hela morgonen putsar jag bössan. Min mentala bössa. Den kräver omsorg och den får omsorg. Så mycket omsorg som min bössa får har ingen annan bössa fått. Jag älskar den och gnider den omsorgsfullt varje dag. Den blänker. Den är effektiv. Extremt effektiv. Alltid laddad, alltid beredd. Mitt glödheta spjut. Min förlängda arm.

Jag vattnar mina betlehempelargoner på balkongen när jag ser det feta fanskapet komma ut ur porten. Som vanligt släpar hon sin lilla fjanthund efter sig i koppel; den vita, motsträviga bjäbbiga fan. Jag betraktar hennes skvalpiga arsle i de ljusblå tightsen och höjer lugnt och metodiskt bössan, siktar och trycker av. Hon stupar direkt. Vant laddar jag om och tystar hunden med en kula innan den ens fattar vad som hänt matte. Sweet Jess heter pelargonsorten. Den är snygg i år.

Eftermiddagen avlöper något stressigt. Jag skjuter brevbäraren, den lille fjanten som gått i shorts sedan i mars. Vad fan tror han? Att vi lever i tropikerna? Jag skjuter den unga slynan nere på 4B och hennes boxer med de pendlande pungkulorna. De faller halvsnett bakom Olssons parkerade BMW. Jag ler för mig själv. ”Skräp som skräp”.

På taket till huset tvärs över gatan ryker ett skatpar ihop med gråtrutarna som just fått ungar. Jag betraktar fascinerat skådespelet. ”Äntligen händer det något” tänker jag och skjuter som i förbifarten en hel salva i kvinnan med barnvagnen som tjattrande går förbi utanför. Hon tappar mobilen i ungens knä när hon dör. ”Så var det slut på det samtalet” säger jag högt och möter barnets blick. Ser hur han öppnar munnen för att skrika men hinner före med bössan. ”Nej du, det kan du glömma”. Sen går jag efter blomsternäringen. Hängpelargonen Royal Candy ska få sig ett järn. Till skillnad mot mig är hon svag för stänkare.

Solen går snart ned. Jag känner svalkan mot huden. Den sköna svalkan. ”Der Torgauer Parademarsch” med Stabsmusikkorps der Bundeswehr ljuder genom hela våningen. Alla grannar ska veta att jag är hemma och skapar ordning och reda i kvarteret.

Jag laddar omsorgsfullt min bössa. Imorgon är en ny dag.

3 kommentarer

Under Uncategorized