Inhalning

Saxofonistens vän har börjat ge henne långa ögonkast. Hon fastnar ibland i hans blickar och får svårt att komma loss. Det blir varmt innanför naveln, en het sol snurrar sig allt fortare. Det hela är pinsamt och hon biter ihop tänderna. Alla saxofonistens vänner är komplett opålitliga, precis som han själv. Hon lagar mat och spöar upp honom regelbundet men hans vänner orkar hon inte med. Tänker hon och lägger handen över naveln.

Men vännen med det stora hårburret har börjat dyka upp längs hennes rastlösa rundor i stan. Han dröjer sig kvar i hennes närhet. De talar väldigt mycket om vädret, som två nitiska meteorologer. Hon kommer på sig själv med att fundera över den exakta graden av värme i hans andedräkt. Vad håller han för temperatur?

-Ska du med hem på en fika? undrar han en dag med solglasögonen på, utan att röra en min.

När hon svarat nej ångrar hon sig såklart. Han ler på ett sätt som får henne att misstänka att han vet exakt vad hon känner. Men hon ser inte hans ögon.

Hemma hos saxofonisten har ett par svalor byggt sig bo på balkongen.  I saxofonen. Själv ligger han i soffan och svär men vågar inte röra den. Hon tillbringar hela eftermiddagen med att ringa pantbanker i jakt på ett nytt rör. Till slut ger hon upp och ger honom några örfilar, mest av gammal vana.  Han ligger där han ligger och stirrar svart på henne. Det är måndag.  Allt är som vanligt. Fast ändå inte.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Härligt kriminell och lössläppt

När jag blir riktigt gammal ska jag börja knarka. Varför inte liksom? Troligen lär jag bli senil och då spelar det ju liksom ingen roll om man pundar ned sig till apstadiet. Jag själv lär ju inte märka det. För vad har man att se fram emot? Ledgångsreumatism? Bruten lårbenshals? Gula febern? Cancertumörer som radar upp sig som smultron på ett strå? Man ska sitta där på hemmet, låtsas lösa korsord hela dagarna fast man har glömt vad rutorna är till för. Man klarar inte längre att skilja höger- från vänsterfot, en toastol från en länsfåtölj. Nej, då blir det äntligen läge för kokain. Man stoppar näsan i en påse kola morgon som kväll. Svingar sig i gardinerna där på hemmet, joddlar som en bindgalen Tarzan och blir härligt kriminell och lössläppt. Det är nästan så jag längtar.

Nu gäller det bara att vara ute i god tid och knyta kontakter… såna där som jag inte har.

10 kommentarer

Filed under Hemmet

Viking light

-Priset på olja är så lågt nu att det inte lönar sig att ta upp den, säger Brian. Vi kör längs Nordsjökusten, lämnar norra England och glider in i sköna Skottland igen, som…som en hal pitt liksom. Det känns så. Skönt på nåt sätt.

Där ute till havs ligger stora oljetankers, som slöa larver ser de ut såhär på avstånd. De rör sig inte ur fläcken. Det kommer de inte att göra förrän oljepriset går upp igen, säger Brian. Men upp kommer det att gå. -It’s all politics, säger han lakoniskt.

Havet ligger där, mitt hav, vårt gemensamma, vilt, blått och vackert. Nja, så jädra vilt är det väl inte idag men det kan vara vilt… Vilt nog att få oljeriggar att slita sig.

Det tar några timmar att köra fram och tillbaka mellan Edinburgh och norra England. Vägen söderut går över snötäckta berg tidigt om morgonen.

-Vill du förresten gå in i England? Brian tvärnitar,  avbryter sin barndomsskildring som pågått i några mil, och stannar invid vägkanten.

-Gå över bron så möter jag dig på andra sidan. Då är du i England, då har du bokstavligt gått över gränsen, skrattar han och jag är inte den som är den. Hoppar av i den kalla luften och travar huttrade över floden Tweed. Går in i England och möts av påskliljor på andra sidan.

Sen kör vi vilse en stund på de engelska åkrarna, men det är lika bra, tycker Brian. Annars hade vi kommit fram till Lindisfarne för tidigt, innan tidvattnet rullat ut. Det är bara vissa tider på dygnet man kan köra ut på den lilla ön som övriga timmar är avskuren från fastlandet pga havet. Det som kör sitt eget race, oavsett vad människan vill. 20160430_112210

Vi kommer ändå lite för tidigt men får tillåtelse att ta oss ut, kör med havsvatten blänkande utanför fönstren och Brian tar det lugnt och försöker parera de våtaste ställena. Fastnar man blir det så jävla dyrt, förklarar han. Då måste kusträddningen ut och hjälpa en loss och det är dryga böter på sånt. Jag nickar och frågar något om vikingarna, de som dundrade in här en gång för länge sedan, de första skandinaverna att inta Englands kust. De kom ju till just Lindisfarne, klöv munkarna som höll till där mitt itu.

-Alla frågar om vikingarna och hur länge de var här, fnyser Brian. Sanningen är den att de var här for bloody 27 hours or so. De kom, de dräpte och plundrade och försvann lika snabbt igen. De var som…som Hells Angels, klämmer han i och jag beslutar mig för att inte tala mer om vikingar.

-Sa du att du var från Sverige? Ni snackar så kul där, svenska har samma melodi och ljud som gaeliska. Man får lust att stampa takten, börja dansa. Men man begriper fan inte ett ord.

Brian babblar vidare och jag sitter tyst och glor på havet och himlen. Det är vackert. När solen står på som bäst börjar jag fotvandringen ut mot det gamla slottet längst ute på udden. Då kommer det en hagelstorm.  Jag kan se miltals av knallblå himmel runt om mig men precis ovanför min svenska skalle följer ett envist svart moln och piskar mig full av vita hagelkorn. Jävla England! Det är väl de där sedan länge kluvna munkarna som ger igen. Jag stannar inte ens 27 timmar. Jag drar fort som fan.

20160430_114913

 

 

2 kommentarer

Filed under Resor

Lite pest, bröst och öl

Det ligger en hand i formalin i burken. En mansnäve fast jag tycker det ser ut som en liten fot, jag. Det är en näve drabbad av spetälska. Lika nyfiket glor jag på den av syfilis upplösta näsan, också den prydligt nedstoppad  i en glasburk. I ärlighetens namn skulle det kunna vara vad som helst… ett stycke vitgult brosk, lite lagom knöligt. Men det är spännande!

Jag har hamnat på en utställning om pest och andra dödliga sjukdomar och sånt gör mig alltid på gott humör. Ännu mer yr i mössan blir jag också när jag finner en monter med Shakespeare-utgåvor i original. Gula blad med fullt läsbara bokstäver från 1600-talet ligger där och kittlar ögonen när jag går förbi. Så mysigt det är när historien kliver fram och tar en i näven på ett kamratligt sätt. Vi går där i halvdunklet tillsammans och småpratar, historien och jag, innan vi bestämmer oss för att det är dags för öl och käk.

Med insikten om att det bara är 116 år sedan pesten senast slog till i Glasgow äntrar jag en varm och go oas. Blir välkomnad av en söt liten rackare som rekommenderar mig en March of the penguins. Jag finner den något spritig och tunn i jämförelse med Carnegie porter som är mitt krämiga rättesnöre när det gäller den här sortens dryck. Men den glider ned. Naturligtvis glider den ned.

Utanför börjar det snöa. Jag fnissar hysteriskt för samtidigt skiner solen och det är sex plusgrader! Det här landet knäcker mig, idag har det utlovats åska och jag begriper ingenting. En man går förbi utanför fönstret med bar överkropp. Han ser oberörd ut. Snön smälter innan det nått marken.

Den smala kvinnan framför mig vid fönsterbordet har onaturligt stora, hårdpumpade bröst. På armarna har hon tatuerade rosor. Hon verkar lycklig, ler och småpratar för sig själv. Servitrisen plockar bort de fyra fem tomma glasen framför henne. De ler båda två. Jag gillar det här stället. Från taket ljuder Stones Sympathy for the devil och några fransmän i lokalen hoar med, sjunger texten på franska.

Mitt emot ligger Liquor and Library. Vete fan vad det är men namnet är ren poesi. I huset utlovas även kurser i revision, enligt skylten.

Nu har kvinnan med jättebrösten fått upp en laptop som hon går lös på som om fingrarna fattat eld. Jag avundas henne glöden men är förnöjd där jag sitter med block och penna. Datorer är arbetsredskap för mig och jag jobbar inte när jag går ut och äter eller dricker. Men block och penna kan  jag ju inte vara utan, det vore ju obscent!

Stones ersätts av en tidig Bowie och kanske är det klyschigt men jag mår snuskigt bra. Förresten,  alla ställen som  skyltar med ”malt whiskies, good food and evil music” är värda min aktning – och din också.

Jag snackar lite med bröstdamen. Hon har jättelika kanintänder och verkar snäll. Trycker ut en halv flaska majonnäs framför sig på bordet där hon doppar sina pommes och äter med god aptit. Min  öl är slut. Dags att vandra vidare. Snöar det nu igen…ja…nej,  vet inte…skitsamma.

2016-04-28 12.14.50

4 kommentarer

Filed under Öl, Resor

No sunshine, let yourself go

The sunshine is gone, piper den unge mannen klädd i lång rock och knalliga turkosa strumpor. Han drar lite planlöst med högerhanden över strängarna. The sunshine is gone, the sunshine is gone. Han upprepar samma strof gång på gång med tunn, förskräckt röst. Runt omkring honom rusar människor förbi honom på trottoaren, jag också. Hans tjatiga strof följer mig nedför gatan. The sunshine is gone. Jag får lust att vända tillbaka och klappa till honom. Det vet jag väl, för fasen! Här är ju kallt så in i…

Det tar mig ett par timmar att begripa vad som är fel med mig idag. Det slår mig först när jag trampat förbi Edinburghs kanske sämsta gatumusikant. Tvådygnsdippen! Slår banne mig aldrig fel. Oavsett var jag reser så brukar det komma en svacka efter ett par dygn. Jag sjunker som en sten. Plötsligt är allt fel, jag deppar, känner mig ensam och låg, felplacerad, utanför. Vädret är åt helvete, allt skaver och gnisslar och tankarna blir svarta. Jag vill bara låsa in mig och gotta mig i självförakt, kanske gråta en skvätt.

Idag dök den upp igen. Tvådygnsdippen, den jävla maran. Får se hur länge den sitter i den här gången. Har jag tur är den över till imorgon. Nej, jag  kan inte bara ruska av mig den hur som helst. Tvådygnsdippen följer sina egna regler. Tyvärr.

Solen skiner i två minuter sedan haglar det en stund. Så skiner solen och man svettas i tio minuter. Därefter följer en störtskur som övergår i snö som övergår i sol. På en timme hinner den här stan med fyra årstider. Det är fem plus, turisterna kommer inlindade i vinterkläder, många skottar går samtidigt i t-tröja. Säger väl allt.

Surt läser jag dagens horoskop. Idag ska jag utöva en sjusärdeles dragningskraft på dem motsatta könet, idag ska jag dessutom vara med om något som rentav förändrar både mitt privatliv och yrkesliv för resten av livet. Jag ska dessutom se till att få lite vila och se till att släppa loss ordentligt. Jag läser texten en gång till för att verkligen se att jag fått med mig allt. Det är banne  mig inte lite som ska hända denna sketna dag. Magin ska stå som spön i backen, enligt stjärnorna. Det verkar ha blivit nåt fel, för här kommer det mest hagel.

Viker runt hörnet, blir närapå överkörd av en rödskäggig taxichaffis som förskräckt kommer rullande baklänges genom gränden. Jävla arsle, säger jag högt på svenska och hoppar undan i sista sekunden. Då hör jag dem, gatumusikanterna och deras förbannade ramsa, två snubbar med keps som står och stampar takten, upprepar samma strof om och om igen. Let yourself go, let yourself go, let yourself go…

Är det dödsstraff på att skjuta folk i Skottland? Nån som vet?

 

4 kommentarer

Filed under Resor, Uncategorized

Godnatt, lille prins

Han är elak, slår det mig, när han pratar om kvinnan bredvid sig. Hon ser ledsen ut. Han är så upprörd så han stammar. Själv tänker jag att filmrullen jag kommit över är helt sensationell. Intervjuaren frågar ut Prince om hans privatliv och hans tankar kring att göra musik och får svar som varken jag eller säkert någon annan hört förr. Intervjun varvas med klipp från en makalös konsert inspelad i…hans trädgård?

Jag vaknar och inser att jag måste blogga om det här. Men när jag kliver ur sängen inser jag att jag är i ett främmande hus. Kvinnan i filmen väntar på mig i hallen. Du får inte skriva om det här, säger hon, nära att brista i gråt. Jag blir förvirrad och besviken. Nej, det borde jag kanske inte… Och hur fasen hamnade jag här?

Nästa gång jag slår upp ögonen vaknar jag i  min egen säng. Edinburgh ligger kylig och klar utanför sovrumsfönstret. Snacka om metadröm! Det tar flera minuter innan jag klarnar så pass att jag fattar att alltsammans var en dröm, det finns varken filmklipp, intervju eller trädgårdsgig.

Vete fan vad som finns i vattnet här i Skottland men jag förstår att man gör whisky på det.

2016-04-25 17.35.16.jpg

 

 

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Men han skiter liksom i det nu

Kanske är det fel av honom, men han skiter liksom i det nu. Alla har lämnat stan för landet. Solen står på som en fet stöddig lampa, den anklagar honom för både det ena och det andra. Men han dricker ur sin fickplunta och stuvar tvättmaskinerna fulla där nere i källaren.

Kommer det nån grannkärring nu tänker han skrämma livet ur henne. Hans lägenhet luktar grävling. Saxofonen har han ställt ut på balkongen, den ska svullna och bli fin som ett sjömonster. Kanske är det fel av honom att låta allt glida honom ur händerna, men han skiter liksom i det nu. Liksom han skiter i den där feta stöddiga lampan på himlen. Himlen och han har aldrig varit vänner.

När tvättmaskinerna börjar brumma igång nynnar han på Waits ”Temptation” med det där struttiga tempot och samma hesa, sinnessvaga ljud som Tom själv. Som sagt, kommer det nån grannkärring nu tänker han skrämma livet ur henne. Eller klämma ut henne på golvet i en hetsig tryckare. Jamandes, som en strykarkatt.

På golvet ligger de svarta kalsongerna han tappat. Han låter dem ligga och struttar därifrån. Teeeeemp-taaaaa-tiiiion!

(Stavningskontrollen undrar om det verkligen ska stå Temptation? Ska det inte  i själva verket stå Tappstation? Jo, naturligtvis. Det är ju för fan briljant! Pour me a drink).

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized