Category Archives: Arty farty de luxe

Kaninfoster, njursten och hjärna i smörsås

De viktorianska männen uppmanades att ta ut en brandförsäkring på frugan eftersom  krinolinerna var så vida att kvinnorna lätt kunde fatta eld när de vände sig om i stugan i närheten av en öppen eldstad.

Och på 1600-talet uppmanades krasslig överklass att bada i rödtjut med malört. Var man törstig så var det ju bara att dricka upp badvattnet samtidig… eller efteråt.

Se där, två små pigga scener ur historien som visas i den engelska serien ”Supersizers”. Och vad är då det? Jo, det är inget annat än föregångaren till svenska ”Historieätarna” med Lotta Lundgren och Erik Haag… som för övrigt ska komma i en trejde säsong, om man får tro svt.

Men originalet, från slutet av 00-talet, är minst lika bra. En man och en kvinna äter sig igenom århundradena, så autentiskt som de bara kan. Med allt vad det innebär av urgröpta kalvögon i närbild, itusågade skallar under grimaser och jubel, ut- och invända lammtestiklar från 1500-talet och annat smaskens.

Hur känns det egentligen att suga ut tuppens ögon ur skallen och svälja dem? Hur smakar hjärna i smörsås? Kolla in ”Supersizers” så får du svaret.

I serien äts det utav helvete. Men om ni vill ha inslaget med Erik Haag där han visar rumpan så kan ni glömma’t, det här är ändå britter. För säkerhets skull mäts programparets värden hos en läkare i början och slutet av varje avsnitt. Det är intressant. Fattar ni hur vanligt det var med njursten på 1600-talet just på grund av att födan hos överklassens män var så groteskt proteinrik? ”Operationen” bestod i att man band fast patienten i en stol, förde upp ett verktyg via penis och med våld drog ut stenarna. Det krävdes minst två man för att hålla patienten på plats i stolen men lyckligtvis svimmade denne inom några sekunder pga smärtan. Att karlarna sedan ofta dog av infektioner är en annan historia…

Den s.k. medeltida fastan innebar inte fasta såsom vi tänker oss den utan en diet bestående av fisk och föda som kunde jämställas med fisk, såsom kaninfoster! Så när ni läser i historieböckerna om hur de stackars satarna fastade stup i kvarten innebar det i praktiken bara att de avstod från att käka kött.

”Supersizers” är en skön serie med mycket humor och mycket historia. Gillade du ”Historieätarna” bör du ge originalet en chans också, trots avsaknaden av Erik Haags nakna röv. Eller kanske just därför.

Och det där svenska avsnittet om 1600-talet där levande grodor kommer upp ur pajen… no, no, no, det är inget nytt. Det är en complete rip off av det engelska avsnittet.

Men när man väl fnissat sig igenom programledarnas kamp att sätta i sig kokta kalvöron och annat märkligt, kan man ju fundera över vad framtidens människor kommer att säga om det vi äter idag.

Kommer vi att väcka samma äckelreaktioner om femtio eller hundra år? Kommer vi att avfärdas som komplett galna? Troligen.

Du finner ev. serien på Netflix eller något liknande. Annars får du väl googla. Youtube har en otextad version ute av varierande bildkvalitet. But it’s worth a try, framför allt i väntan på ”Historieätarna”, säsong 3.

Här är ett smakprov.

Lämna en kommentar

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Recept

En skål för Al

Känner du till sångaren Al Bowlly? Inte?

Jag dör inför anblicken av hans ondulerade hår, tanken på att han suttit där med värmetång och snitsat till lockarna till lodrätt liggande snokar över skallen innan han ska upp på scenen… wow! Jag dör lite av hans korta kroppshydda och de vida kavajslagen… hans exakthet, hur de fyrkantiga händerna sirligt formar tonerna i luften när han sjunger…

När Al fyllt 43 år fick han en flygande sovrumsdörr över sig och dog! Det är så ironiskt, så tragiskt, så hopplöst fnissframkallande och sorgligt.

Livet… ja, du vet. Det håller alltid döden i näven där de gångar fram tillsammans, sida vid sida. Ibland svingar de där båda lite extra med armarna och så – pang!

Al fann sin första fru i sängen med en okänd karl på självaste bröllopsnatten! Trots detta ansträngde sig paret i två veckor innan de la in om skilsmässa. Man undrar hur stämningen var där… lite avslagen får man förmoda.

Men du, nu ska du lyssna till den här låten. Close your eyes heter den.

I original är den en elegant, tidlös cocktail av mellankrigstid och pillande på klänningens axelband… Snyggt patinerad genom åren till en mjuk och len smörkola. Men tänk dig den med ett munspel, blåare än blått. Som en sorgset klagande blues. Den här låten är så evigt, hopplöst tidlös och snygg så det svider i musikhjärtat. Till och med när Johnny Bode gör den på svenska. Ja, han med Bordellmammas visor, ja. Men innan Johnny ramlade ned i det träsket gjorde han en massa annat också. Glöm inte det.

Jag begriper inte att folk inte känner till Al idag. Han lirade in över tusen plattor mellan 20- och 40-talet! Ja, du läste rätt.  Killen bokstavligt bodde i studion i långa perioder. Ibland fick han sparken från banden han lirade med och fick sjunga på gatorna för att klara livhanken.

Han hade grekisk-libanesiska föräldrar som träffades på väg till Australien. Mamman klämde ur sig Al i Mocambique. Sen drog de till Sydafrika där Al växte upp. Killen var världsmedborgare innan han ens blev av med tonårsfinnarna! Som vuxen tillbringade han även tid i USA och Asien där han turnerade runt – när han inte bodde i studion förstås och spelade in låtar en efter en. På fyra år hann han med 500 stycken! Det var nog lite löpande band-teknik över Al.

Men i USA försvann rösten och man upptäckte en vårta i halsen på honom. En vårta! Han tog sig till New York på lånade stålar för att operera bort den. Och sen i april -41, tillbaka i London, när han åkte hem från en föreställning för att softa lite på kvällen – så faller en bombjäkel i kvarteret där han bor. Men det är inte den som dödar Al. Det är detonationskraften som spränger loss sovrumsdörren från dess gängor och som dunkar honom i skallen med sådan kraft att han knoppar in för gott. Nyss fyllda 43. Sen läggs han i en massgrav med andra krigsoffer.

Al the pal. Världens förste smörsångare, som han kallats.

Nå, nu vet du vem han var. Och nu tycker jag du ska lyssna till Close your eyes en gång till. Så höjer vi våra glas för honom, för det är han banne mig värd.

Och javisst ja, du som sett Stanley Kubricks film The Shining känner säkert igen den här låten. Du vet, när Jack Nicholsons rollkaraktär ser syner från tidigare 20-talsfester där på hotellet… yep, folks, det är Al som sjunger där i bakgrunden… Skål på er!

 

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Musik

Blå lakrits

Anis.  Heliotrop. Den svaga lakritsdoften, inlindad i tjocka lager av puder, påminner om det där ljusblå vitpudrade skumgodiset som fanns på 70–80-talet och som smakade svagt av lakritsviol.

Alice Prin, eller Kiki från Montparnasse som hon var känd som, använde den här doften. Ni vet, Kiki som fotograferades av Man Ray som en basfiol, sittandes där med sin breda röv? (Ni kan ju googla). Kiki stod modell för gud vet hur många konstnärer i början av 1900-talet. Jag såg hennes huvud skulpterat i mässing på ett museum i Paris en gång. Samma museum där Modiglianis porträtt av damen i gult blev stulen strax därpå… Mig veterligen har den aldrig återfunnits… Nåja, jag kommer visst från ämnet.

Det är samma lakritston i Guerlains 104 år gamla parfym L’heure bleue som i min barndoms godis. Godiset är förlorat. Uppätet. Jag har inte sett eller smakat det på säkert trettio år. Men parfymen är fortfarande i produktion.

Jag häller över mig en doft från 1912 innan jag beger mig ut i mörkret klockan sex på morgonen. På väg till gruvan i mental svandunsboa och korsett. Och lite Goretex ovanpå det. Man är svensk, va.

Här är förresten lite rörliga bilder på Kiki. Precis så här punkig var man på 20-talet. Sug på den, ni.

 

5 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Doft, Parfym

På ett apotek nära dig?

Poesi

Lifmoderspruta. Ispung. Lavemangrör. Glanskaka. Mjölksugare.

Svensk apotekspoesi.

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe

Simkorv

flytvästkorvar

Åh, vad praktiskt! Flytvästkorvar. Måste ha känts jätteskönt mellan benen också. Typ.

5 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe

Lite wienskt, lite peniskt

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Jag glor på Klimt-filmen med John Malkovich i huvudrollen, en surrealistisk drömsk rulle av den där venezuelaren Ruiz… Malkovich sätt att mejsla fram varje litet ord som vore det små sylvassa men spröda kakverk gör något med mig, jag vet inte vad, men det känns nedanför naveln. Klaus Kinskis son, Nikolai,  är med i filmen. Han gestaltar Egon Schiele, med manierat kroppsspråk och spretande fingrar. Snygg så det svider, så klart, men helt väck.

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Under en vecka i Wien för några år sedan följde John Malkovich mig i hasorna, osynlig men märkligt påtaglig, iklädd skrynklig vit kostym, hatt och käpp. Det var minst lika surrealistiskt som den här filmen men trevligare. Vi förde långa dialoger om konsten och livet. Han hade alltid så bra svar. Vi åkte spårvagn också. Jävla Malkovich, var tog du vägen? Jag saknar dina lakoniska elakheter i örat.

Det är lördag och min tolvåriga Cragganmore luktar blommor och smakar som vaniljrån och jag tänker bourbonfat, den här whiskyn måste vara lagrad på bourbonfat… och så går jag och googlar och det visar sig att jag har helt rätt och jag gör vågen för mig själv. Ty jag sitter hemma och nördar, jag glider in och ut ur drömska filmsekvenser på skärmen och vill inte ta del i något som sker utanför mina väggar. Inte nu.

I Wien ligger de svulstiga palatsen fortfarande som stora överjästa degar. En självgod håla, Wien, men det är också staden där John Malkovich kan dyka upp på en spårvagn och slå följe med dig utan att du bett om det. Jag tänder lampan med pärlfrans och minns när jag köpte den på den lilla bakgatan… minns hur nära det var att jag struntat i alltsammans och lämnat den där i skyltfönstret. Det gjorde jag nu inte och det är jag glad för idag.

Wien är också staden som bjuder på öl i penisglas. Det finns ju bakgator för allt som ni ju säkert vet.

När den där penisölen kom in reste sig John Malkovich, såg kort på mig och tog sin käpp och försvann. Jag blev ensam kvar.

2 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Konst, Whisky

När han ler blir hans ansikte som en dessert

Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.

1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.

Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!

– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.

Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.

Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?

– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.

Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?

Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.

Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…

Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…

9 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Konst, Musik