Kategoriarkiv: Arty farty de luxe

Snart kommer Henry Miller på sin cykel

Snart kommer Henry Miller på sin cykel. Resten skiter jag i.

Den sociala isoleringen. Tredje veckan? Fjärde? Jag har tappat räkningen. Vet bara att humöret som tidigare pendlade med tre, fyra goda dagar följt av en bluesig femte, numera hoppar från timme till timme. Jag svänger som en jävla kyrktupp. Det enda säkra är att oavsett vad jag känner så går det snart över i nåt annat…

Tackar gud för min nyfunna läsglädje. Framför allt när jag finner Britt Arenanders bok ”Anais Nins förlorade värld”. Att få dyka in i 1920- och 30-talets Paris och läsa om Anais, Hugh och Henry gör mig småvarm och lycklig. Det är som att återse gamla vänner. Det ligger sågspån på golvet till La Rotonde. Börskraschen 1929 då Hugh förlorar sina pengar leder till att paret lämnar sjurummaren i innerstan och rustar upp det förfallna huset i Louveciennes. Anais tar hjälp av sin bror med att rensa i skiten och måla om alla rummen i varma färger. Hon väljer mörk korall i matsalen (som vanligt!) och målar arbetsrummet laxrosa, sätter upp turkosa gardiner. Hennes bror ska husera därinne. Han med tbc. Den andre brodern, Thorvald (varför har jag aldrig vetat att Anais Nins brorsa hette Thorvald?!) drar till Sydamerika. Regnet tycks falla oavbrutet de där sista åren på 1920-talet.

Jag faller till ro, kommer på mig själv med att sitta och småle för varje sida; glömmer min egen tid och den märkliga tystnad som en värld i stand by-läge skänker. Samma utgångsläge som gav mig en lätt fläkt av panikångest igår känns idag som en skyddad kokong. Jag kryper ihop i muminsalongen efter morgonens promenad och veckohandel (fullt i kylskåpet, hamstern i mig sväller belåtet), jag lyssnar på Pink Martinis ”Sympathique” och ”Hang on little tomato”, Ane Bruns ”Koop Island Blues” och Madeleine Peyroux med ”J’ai deux amours” och inser: det här är en frankofil torsdag. (Det är väl torsdag idag? Jag har börjat tappa räkningen…).

Hemmet förfaller så smått. Jag hittar spindelväv på ställen som förvånar mig. Vårsolen som hittar in ibland avslöjar ett tunt lager damm på borden och trattgrammofonen, tvättkorgen sväller över och jag diskar max ett par gånger i veckan. Bryr jag mig? Mja… jo, visst gör jag det. ”Imorgon”, säger jag till mig själv. ”Imorgon ska jag minsann…”

Men idag är jag i Frankrike. Snart kommer Henry Miller på sin cykel. Det är tidigt 30-tal. Och resten skiter jag i.

20180320_134234

1 kommentar

Under Arty farty de luxe, Litteratur

Sockrigt och strävt ska det vara

Jag kan nästan höra hur det går för tanterna i salongen när inzoomningen av Downton Abbey börjar däruppe på duken. Slottsbyggnaden, som heter Highclere Castle i verkligheten, syns nu i all sin grandiosa prakt, som en gigantisk spettekaka. Vi i publiken lutar oss tillbaka, vi är lika lyckliga som ungar på tivoli med varsin pinne sockervadd. Och i sanningens namn är väl Downton Abbey nästan lika sötklibbig och publikfriande men vad gör det? Det är ju så grymt snyggt gjort, det är rena orgien för oss anglofiler som gillar att fly till gamla tider, snaska i oss slottsmiljöer, fåniga intriger, tjusiga kläder och stereotypa herrskap och tjänstefolk.

När serien avslutades för några år sedan var jag ärligt talat less på alltsammans. Melodramerna var för tillskruvade, som gamla damtidningars följetonger. De goda var så inihelsickes goda, de onda så onda och förutsägbarheten stod mig upp i halsen. (Den där skenheliga Bates-gubben och hans Anna, t.ex. Minns ni hur de drogs i långbänk? Fifan)! Men när nu långfilmen gick upp på biograferna, som ett fläskigt supermegaglassigt avslut på familjesagan, kände jag att jag i alla fall ville se den. Det blev en två timmar lång godispåse att knapra sig igenom, ett kärt återseende med välbekanta ansikten och ett manus sådär härligt, onödigt, gammaldags tramsigt så man egentligen borde rodna. (Men man slapp en överdos av goody goody-gubben Bates, prejs di lård)!

Inkedanna-and-bates_LI

De där jäkla tomtarna Anna och Bates…

Största behållningen? Elegansen…  i miljöerna, i manusets lätta penna – men framför allt insikten att den här sortens scenografi ska upplevas på stor duk! Wow, känslan var 100 gånger bättre än att se TV-avsnitten på liten skärm. När ljuset tändes såg jag många lyckliga ansikten i salongen.

Men kanske var nog tweeden allra bäst. Jo, jag tror det. Numera är herrkläder det första jag kollar in i TV-serier och filmer. Är skjortkragarna runt edwardianska eller har snibbarna det rätta spetsiga 30-talsstuket? Är det grov harristweed i jaktrocken? Ull? Nej, vänta, den där kostymen måste vara donegaltweed väl? Så pass mycket vitt i väven…? Oj, vänta nu, är det där two-plus eller four-plusbrallor? Jädrans, vilken snygg ruta på den väven. Och se detaljen där med västfickorna! Vilken fin herringbone. Skorna, vad är det för skor? Är det oxforddojor han går omkring i eller brogues? Jaså, jaha…

Ja, jag har blivit galen. Jag kan inte hjälpa det. Kanske går det över så småningom. Kanske inte. Värre hobbies kan man ha. Men jag älskar tweed! Jag drömmer våta drömmar om rutiga ”gangsterkostymer” från amerikanskt 30-tal; i tankarna kan jag smeka en brittisk tredelad herrkostym från 20-talet med djupaste vördnad. En snygg baker boy-keps i de rätta färgerna får det att pirra i hela mig! Och vilken karl ser inte bättre ut i en fin överrock? Jag bara frågar.

Förra helgen drog jag till Köpenhamn enkom för att gotta mig med de glada människor som deltog i Copenhagen Tweed Ride 2019. (Tweed Ride är en gemensam cykeltur för inbitna tweedfans som äger rum på en mängd olika platser i världen varje år). Ett hundratal människor samlades för gemensamt gruppfoto på Nytorv innan avfärd. Jag tog massor av bilder och de flesta återfinns på facebook (Pål Pommac härjar ju där, som de flesta av er vet) men här är några riktiga snyggingar:

IMG_20190914_101640

IMG_20190914_095825

IMG_20190914_100416

IMG_20190914_095520

Ja, nä, nu får det vara bra. Men är du sugen på tweedporr så finns det flera instagramkonton där människor lever ut sina ulliga lustar, tro mig. Leta bara! (Finner du några snygga så tipsa mig gärna).  För att inte tala om tillverkarnas egna instakonton: Thomas Farthing, t.ex… tar nog priset för sina läckra, genomtänkta teman. Campbell’s of Beauly går all in med både hundar och jakt och bilder från sin lilla läckra butik i skotska högländerna. Harris Tweed Authority’s sätt att först avbilda sin tweed för att sedan följa upp med bild på det landskap som inspirerat, har numera satt sig så djupt i mig att jag under mina vandringar utomhus ”översätter” landskapen till tyger i skallen. My god, jag behöver avgiftas.

Eller inte.

1 kommentar

Under Arty farty de luxe, Cyberrymdens bästa, Film och TV

Jag slipper inte slipsen

img_20190309_133330.jpg

Jag står inför fullbordat faktum. Jag har blivit med slipssamling. Fråga mig inte hur det gick till. Jag har levt hela livet utan att veta av den här besattheten – men plötsligt slår den ut i full blom. Som en könssjukdom. Antar jag. (Jag har ingen erfarenhet av’et men det lät bra, håll med om det)!

Men visst, anstränger jag mig kan jag dra mig till minnes en beigegul satinslips från 80-talet. Ungefär samtidigt som jag också bar poliskoppel (!). Det var så mycket trams under det där decenniet… Axelvaddar breda som sittkuddar, nitbälten som skramlade när man gick, skyhög veckoförbrukning av hårspray… och poliskoppel i svart läder. Och en liten tanig beigegul satinslips, som sagt.

Och visst lärde mig farsgubben att knyta en four-in-hand på hans gamla svart/vinröda sidenslips när jag var i åttaårsåldern, ungefär samtidigt som han lärde mig grunderna i poker. (Jag har också luddiga minnen av att han, i ett svagt ögonblick, lät mig klippa sönder hans slipsar och fodret från hans kavajer för att göra Barbie-kläder). Som sagt, här sopar vi inget under mattan. Jag erkänner allt!

Så här har ni den: min alldeles pinfärska slipssamling! En dryg vecka gammal. Jag handtvättar, jag hänger på tork, jag klappar försiktigt och ömsint. Övar Windsorknutar och Pratt Shelbys. Suckar, sliter upp, börjar om… De är ena illvilliga jävlar, de här hala ormarna, i händerna på någon som inte knutit en slips på decennier. Varför jag som kvinna frivilligt vill hänga en strypsnara kring halsen övergår mitt förstånd just nu. Men analysen överlåter jag åt er terapeuter och följer själv bara min instinkt. Det får bära eller brista.

IMG_20190309_133856 Se bara hur snitsigt de bekantar sig med tweedkavajen här som om de aldrig gjort annat. A match made in heaven. Vem är jag att avbryta kärleksakten? Italienskt siden mot skotsk handvävd tweed. Låt dem hållas, säger jag.

Upptäckarglädjen är stor. IMG_20190309_133020

Titta bara! En högoktanare från gamla NK. I rödbrunt siden. Perfekt till min linneskjorta.

IMG_20190309_134015

Eller det här? Oanvänd, hittad i en antikaffär (sic!) i sin ursprungsförpackning och med följande upplysning på baksidan.

IMG_20190309_132647

Especially made for Markaryds Grafiska AB (numera nedlagt – jag har googlat). Är det coolt eller är det coolt?

IMG_20190309_134151

Ännu en linneskjorta. Ränder och rutor. Jag kommer att bli så stilig. Kanske ihop med min bruna tweedkjol? Min söndagsskolelärarinne-utstyrsel. Det är bara Bibeln och linjalen som fattas. Sen spöar jag lorten ur smågrabbarna. Det kommer att bli hur trevligt som helst. Mysvarning de luxe!

IMG_20190309_135004

Siden, sammet, tweed. Rena porren om ni frågar mig. Min slags porr.

IMG_20190309_134749

Till och med en liten fjanting från en av de gängse gågatebutikerna får följa med hem och hångla med det fiskbensmönstrade här ovan. Det är vår i luften! Jag kan helt enkelt inte hindra dem.

De små etiketterna på baksidan ger ytterligare en dimension när man som gröngöling går på skattjakt.

IMG_20190309_133011

Dög det 1950 duger det nu.

IMG_20190309_132700

Italienskt. Som parmesan. Som pasta. Som sidenslips.

IMG_20190309_132634

Svenska Amanda Christensen från Gnesta drog igång sin verksamhet 1885. Hon sydde kravatter och slipsar för brinnande livet och var uppenbarligen en hejare på det hela. Det blev big business och Amanda kunde dra sig tillbaka till Frankrike på gamla dagar. Där, i Nice, kastade hon in handduken 1928. Men innan dess hade hon grundat märket Röda Sigillet. Det lär fortfarande vara i bruk. Hur gammal just den här röda djäfvulen är vet jag inte. Kanske nån annan som sitter inne med slipskunskaper?

IMG_20190309_132857

Är det en dyr hobby? En exklusiv sidenslips kan ju kosta mer än en helkväll på krogen (med eller utan efterföljande sjukdomar). Well, hittills har jag spenderat totalt 134 kronor för hela härligheten här ovan! Utan prutmån. Så se upp för loppmarknader, stadsmissioner och dylikt. Det är skitfarligt och smittsamt. Som könssjukdomar! Fast mycket roligare.

4 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Saker jag samlar på

På liv och död

Jag undrar över det raseri som får en far att sticka en gaffel i hjärtat på sin sjuårige son. Gång på gång. En gaffel! Dessutom en ganska liten sådan. Med vilken kraft har den inte ränt igenom huden och bröstkorgen. Mannen måste ha varit komplett vanvettig av raseri. Jag kan tydligt skönja de små hålen i det gulbleka hjärtat. Små som spikhål. Bredvid finns den lilla gaffeln, nu rostig av tidens tand. Dråpet på den lille pojken skedde 1831. Jag har ingen aning om vad som utlöste det blodiga, förfärliga dramat. Det finns heller ingen bakgrundsberättelse. Bara det lilla bleka hjärtat som nu förvaras i sprit i en behållare. Hjärtat med sina små, tydligt urskiljbara hål. Och så en rostig gaffel.

En bit bort förvaras en florstunn segerhuva, utbredd som en silverfjäril. Den är från 1888 och har suttit kring skallen på en nyfödd. På den lilla textlappen kan jag läsa att modern var stolt. Att födas med segerhuva ansågs bringa tur och skydda barnet mot drunkning.

Fäder som dräper barn och mödrar som hoppas på tur.

I ett annat hörn hänger två skelett. Först får jag intrycket av att de snurrar sakta i luften, upphängda i sina snören, innan jag inser att det är en synvilla. Skelettdelarna är så vridna att kropparna ser ut som spiraler. Båda har tillhört kvinnor. Båda dog i barnsäng då deras bäckenben sprack p.g.a de vridna ryggarna. Allt hade kunnat åtgärdas om man bara förstått vikten av D-vitamin. Solsken. De här kvinnorna fick varken det ena eller det andra. I en burk förvaras något brunt och sprucket. Jag går närmare och ser siffrorna 2594 prydligt tryckta direkt på livmoderväggen. För det är vad det är. En livmoder från 1830.

Jag ser pyttesmå spädbarnslungor angripna av TBC. Lungorna är fyra centimeter långa. Jag ser livmodercystan från tidigt 1800-tal vari man funnit hår och en tand! Jag betraktar armen efter den sexårige pojke som sprang ut framför en vagn och blev så illa skadad att de åtta dagar senare fick kapa av honom både arm och ben. Jag ser den lilla handen och naglarna som fortfarande har kvar sin smutsrand. Jag läser om den andre pojken, några decennier senare, som blev överkörd av en spårvagn och fick kapa benet. Han lär ha överlevt amputeringen. Benet svävar nu nästan tyngdlöst i sin behållare.

..

Vi varnas innan vi går in. Utställningarna är inget för äckelmagade. Barn mellan 10-16 år får bara gå in i vuxens sällskap. Kameror är totalförbjudna.

..

På nästa våning finns en liten deformerad pitt, som en knubbig liten utskjutande knapp där några  ilsket röda hårstrån skjuter ut. Bredvid finns en penis som injicerats med kvicksilver. Den har antagit formen av en silverprydnad, som något man skulle kunna ställa fram på matsalsbordet. Jag skämtar inte, den ser ut som en saltströare. Ca 6 cm lång.

Rum efter rum är fyllda av hyllor där diverse kroppsvävnader, svulster, benbitar och annat finns utställda. Det känns drömlikt och utmattande att vandra därinne, alla inälvor som ser ut som syltbitar, sjösten, surrealistiska konstverk. Vener där rött vax sprutats in och stelnat och där kroppsvävnaderna sedan ruttnat bort och lämnat kvar intrikata mönster av blodomlopp utanpå skeletten. Jag ser skottskadade inälvor från 1:a världskriget, missformade kranium som ser ut att ha tillhört UFO:s, jag betraktar skadorna från kroppar i Boerkrigen, utrustningen från Napoleonkrigens fältskärer, torkade skelett som ser ut som brun skinka, vetedegsliknande magsäckar med sår i, svarta lungor som tillhört kolgruvearbetarna, en njursten lika stor som min knutna näve som överleveren (de var inte många som överlevde såna ingrepp för några hundra år sedan) fick som present i en liten fin lackask. Jag studerar hjärncystor och drösvis av hjärtan, tarmar, små barns inälvor som ser ut som luddiga sjöstjärnor, aborterade fosterskelett, amputerade mansöron och diverse frakturer och utväxter. Gallblåsor och pissblåsor och utskurna hudbitar med tatueringar på, tvåhundra år gamla. (Lika fåniga motiv då som nu, om ni frågar mig). Jag ser benskinnen från en flådd fransk soldat, helt intakta och upphängda som en tavla på väggen.

..

surgeons museum

Jag befinner mig på Surgeons’ Hall Museums i Edinburgh. Ett av landets äldsta museer och också beviset på att här i stan funnits många medicinska forskare och föregångare som studerat människokroppen och dess sjukdomar. Redan i slutet på 1600-talet efterfrågades kroppar för medicinska studier och 1678 kom de första rapporterna om hur gravar plundrats på sitt innehåll och sålts vidare till dåtidens medicinare. Läkarkåren betalade bra och i början av 1800-talet var Edinburgh faktiskt ökänt för sin gravplundring, såväl som för sina medicinska landvinningar. Folk som hade råd byggde hela mausoleum på kyrkogårdarna just för att skydda kropparna mot plundrare.

En av de mest kända historierna är den om herrarna Burke och Hare som 1828 avslöjades med att ha dödat 16 människor och sålt dessa vidare till Knox Anatomy School för mellan 8 och 10 pund stycket! Det ligger en sällsam ironi i att de själva blev hängda och sedan dissekerade och utställda – allt i vetenskapens namn.

Jag stannar framför en sköldkörtel med cystor. Läser att den är från 1827. Den är beigegrå. Jag betraktar den länge och noga. Min sköldkörtel har också cystor, de har läkare sett på skärmen, den där skärmen som jag själv aldrig vågar titta på när jag undersöks. Min sköldkörtel som numera nästan bara består av bubblor och ärrvävnader och orsakat mig så mycket smärta och oro i åratal. Kanske eller kanske inte tar en sån där beigegrå vävnad livet av mig en dag, den sopade banan med både farmor och faster. Jag blir plötsligt lite illamående och vill ut därifrån, ut i friska luften.

Men jag hinner med Alphonze Louis käkprotes också. Al the pal fick nedre delen av ansiktet bortsprängt av en granatkartesch på 3,5 kilo i Antwerpen 1832. (Jag vet att halva ansiktet försvann för det kan man glatt studera i en gispavgjutning som i detalj visar rubbet). Men Alphonze överlevde, läkarkåren lyckades operera honom och skapade en protes av underkäken i koppar som målades hudfärgad och spändes fast med rejäla remmar runt skallen. Den vägde 1,5 kilo. Snitsigt nog har de också monterat på en svart mustasch, den är lång och tunn och lockig längs ut. Al måste ha sett ut som en kokainsmugglare i en gangsterrulle. Han hade också en mask av silver. För söndagsbruk får man förmoda.

..

Jag vet att allt ovanstående kan tyckas obscent, groteskt och äckligt. Men jag fylls av en ofantlig ömhet inför oss människor, hur mycket skit och elände har vi inte brottats med och tagit oss igenom i vår historia, vilken oerhörd kraft ligger det inte i oss att överleva och ta oss framåt. Egentligen borde hela människosläktet dukat under för längesedan.

Medicinhistorian är fascinerande, inte alltid vacker och ibland komplett galen. Men människans envishet, nyfikenhet och strävan efter att hela det som är sjukt tycks aldrig ha svikit oss. Utan dessa insamlade och noggrant kategoriserade vävnadsprover och fan vet vad hade vi fortfarande gått omkring i forna tiders vidskeplighet och irrläror. Dött av sådant vi inte behövt dö av. En sån här museirunda väcker mycket tankar och känns, mitt i sin detaljrikedom och obönhörlighet, märkligt trösterik.

2 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Resor, Uncategorized

På besök i Twilight Zone…

Han är nästan två meter lång och tunn som en räka. På huvudet där det en gång fanns hår har han några små fjälliga utslag i grått, beige och rosa. Jag försöker undvika att se på dem. Hans dyrbara Harriskostym hänger för stor från hans axlar. På lillfingret glimmar två tunga guldringar, den ena med vapen. Ögonen är vattnigt blå och när han hostar svajar hans kropp som en flaggstång i blåst. Jag är rädd att han ska falla omkull och dö där nere i källaren. Vi står ensamma i ett 1700-talskök, omgivna av serveringsfat i silverpläter och rad efter rad av skinande blanka kopparkastruller. Eftersom han så uppenbart är plågad över att hosta inför mig och jag inte vill genera honom blir stämningen än mer konstig. Vi försöker båda låtsas som om han inte hostar. Vilket han ju gör, med otäcka små väsningar efter varje andetag. Jag ser ned i stengolvet där han pekat ut de små mässingsspikarna som går i ojämna rader. Han tycker det är viktigt att jag uppmärksammar dem så jag lyder. De små spikhuvudena är så nednötta bland stenarna att de knappt går att skönja.

Mannen berättar att silvret putsas en gång om året. Pjäserna fotograferas innan de lyfts, en åt gången, från sin plats. Han beskriver hur han tar på sig bomullshandskarna och varsamt torkar av varje pjäs och sedan noga bär tillbaka det hela. Jag tänker att han nog hellre hade suttit i matsalen och blivit uppassad av andra i vita bomullshandskar, men det säger jag inte högt. Det är nya tider nu.

Han följer efter mig in i det lilla trånga diskutrymmet. ”Pumpen är modern”, säger han, och blev installerad först 1820. Han pekar in i hörnet. Den svarta tingesten är lika stor som jag. Det är mörkt därinne och kallt. Här stod alltså en jäntunge, längst ned på rangskalan i köket, och pumpade upp vatten i stenhon för att diska efter varje måltid i huset. Ingen elektricitet finns. Det råder skymingsljus därinne. Mannen andas väsande bakom min rygg. Jag vill ut härifrån. Hans ögon följer mig när jag med små, nervösa steg går mot källartrappen efter att ha tackat honom för hans tid. Han följer mig inte upp i ljuset vilket bara befäster min teori; att han sover i en öppen kista i ett av de låsta källarutrymmena därnere. Att han har gjort så i trehundra år.

..

dining room

middagsbord

Det var mina Jane Austen-fantasier som förde mig hit. Ja, och så GPS:en förstås. 80 silvermynt i entréavgift tas emot av en snuvig dam i marinblå kofta. Hon undrar varifrån jag kommer och lyser upp när jag säger Sverige. Jag vet inte varför skottar skiner upp när man berättar att man är svensk. Antagligen är de programmerade sedan barnsben av förutseende föräldrar. De har nog upptäckt att det är bäst att avväpna oss innan vi börjar plundra och våldta. Man ska inte inbilla sig något, det här är ett land som tar allvarligt på sin historia och de minns oss från förr, de har inte glömt ett smack. Av artighet döper de dessutom sina söner till Magnus. Alla heter det. Åtminstone ute på vischan. Så efter att ha skärskådat mig från topp till tå och avfärdat mig som icke våldtäktsbenägen, pekar hon mot salongerna. Naivt träder jag genom de höga dörrarna och blir direkt tillfångatagen av en 90-årig dvärg. Med turkos ögonskugga. Jo, de har sina metoder, skottarna. Raffinerade sådana.

..

Först blir jag fascinerad över hur hon lyckats finna en ögonskugga som så totalt matchar hennes turkosa blus. Den skära skallen lyser igenom de vita glesa hårtestarna på hennes huvud. Längst ut finns en antydan till permanentlockar kvar. Hon når mig till armbågen. Nej, hon är inte dvärg, men jäkligt kortväxt, ska vi säga så? Jag är 1.62 ifall någon undrar. Hon når mig alltså till armbågen. Kring halsen har hon ett band med nyckel hängandes. National trust, står det. Hon är guide. Hon tänker inte släppa taget om mig. Kanske är jag hennes första besökare på flera månader? Det känns så. Hon hugger mig med kloliknande små nävar där huden är så genomskinlig att jag tydligt ser varje ben och ådra. Hon liksom hänger sig fast i mig och jag kommer inte loss.

fire place

Hennes berättelse, eller vad det nu är, punkteras ideligen av långa pauser där hon frånvarande stirrar ut i fjärran. Mitt i meningarna tystnar hon, letar efter ord och minnen som inte kommer. Hon håller fast min arm, jag ska inte tro att jag kan smita undan här. Fascinerat betraktar jag henne. Det är som att se en dator reboota sig. Hon går snart igång igen. Snart, snart…

piano

”Ser du pianot? Ser du att det saknas pedaler? Kvinnorna fick hamra hårt med fingrarna på klaveret, det gällde att ha starka fingrar när man skulle underhålla herrarna på kvällarna.”

Jag ler inombords för det är en formulering som väcker helt andra bilder i min skalle. Men så är jag ju svensk också. Och 1.62 lång, sa jag det förresten? Jag känner hur jag tornar upp mig som en fjälltopp över den gamla damen. Jag är Kebnekaise. Eller åtminstone Ben Nevis.

Vi hasar runt i salen. Hon ska visa mig varje tavla. Eftersom det är många tavlor tar det en jävla tid. Dessutom har hon inte sina glasögon med sig och kan därför inte läsa innantill. Men efter nån halvtimme har vi fått in rytmen, vi stavar oss närsynt igenom de små texterna högt i kör. Det är lord Ditten och titta där, där är lady Datten. Jag härmar hennes överklassengelska. Hon är nöjd med mig. ”Din engelska är utmärkt”, säger hon. ”Varifrån kommer du? Sverige? Åh!” Hon lyser upp och trycker min arm. Jag ler mitt raraste vikingaleende och låter blicken glida över hennes diamantring. Hon skälver till lite och drar äntligen åt sig handen.

”Let’s look at the painting with the smoking monkeys, shall we”, säger hon och placerar oss framför en liten, liten tavla med tre apor som röker haschpipa. Ja, jag förmodar att det är hasch. Den har dryga 300 år på nacken. Vi står och glor ett slag. Till slut blir jag otålig. Men nu måste damen från National trust reboota igen så vi blir kvar ytterligare fem minuter och glor på aporna. Det är en mycket underlig dag. Jag undrar om jag någonsin kommer ut ur det här gamla huset? Will I live to tell?

bedroom

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Resor

Sassa Brassa Millermassa

Det kommer ett sms från förlaget. Boken är äntligen på väg. Den som Brassai skrev om sin tid i Paris när han hängde och slängde med Henry Miller. Tidigare visste jag inte ens att Brassai skrev böcker, för mig var han fotograf. Jag hade små vykort med Brassai-motiv hemma från unga år, innan jag ens visste vem karln var. Det var nåt med de där motiven som slog an en ton i mitt tonårsbröst. En slags längtan, en ömhet och en nyfiken hunger som varit främmande för mig fram till då.

Henry Miller betyder inte lika mycket för mig. Jag försöker läsa honom men efter några kapitel är det något med karln som känns otidsenligt, lite gubbigt. Stackars Henry, han hörde inte hemma i sin egen tid heller. Men det är okay. Han hade hunger. Det är bra. Folk utan hunger får mig att tappa intresset. Men jag gillar den morrande hungern. Den som bara låter sig anas. Miller skvätter över alla bräddar hela tiden. Jag blir lite trött. Jag vill ha pantern i koppel, skenbart lugn… inte rännandes fritt. Det lämnar ju inget åt fantasin.

20- och 30-talets Paris är aldrig fel att dyka ned i. Varje gång jag åker till Paris är det just den tiden jag letar efter – och aldrig hittar. Jag åker alltid därifrån med en konstig, svartgrumlig saknad inombords. Jag letar efter en stad som inte längre finns. Som vanligt kommer jag flera decennier för sent. Det är då själva fan. Vad är det för fel med oss som får för oss att vi inte hör hemma i vår egen tid? Gitter vi inte bara vara? Eskapister på rymmen – tungarslade och dävna men med sprättiga drömmar?

Jag tänker: är boken bra översätter jag den till svenska. Eller så gör jag det inte.

 

 

1 kommentar

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Litteratur

Kvällsbebis

dexter

Dexter Gordon! Bara namnet är som en schysst asfalterad raksträcka… I’ve found a new baby.

Lyssna på den, du, och känn dig cool som en hip 40-talsbanan. Känn hur det rycker i stjärtfundamentet, hur du lätt och smidigt glider in i gränden en kväll när asfalten är våt och blodet känns som vispad pannkakssmet…

Yeeeeeeaaaaaahhh… Och i slutet av gränden väntar en dörr och om du har tur öppnar någon dörren och släpper in dig. Och där innanför väntar… ja, hörru, lite får du tänka själv, va.

6 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Jazz, Musik, Uncategorized

Du vet vad jag talar om

Jamen, ska vi doppa oss i honung och ättika nu? Va?! Charlie Mingus och låten Goodbye Pork Pie Hat. Här har du en osynlig orm att ha i fickan när du är ute och vandrar planlöst, baby, med hjärtat på rockslaget, bultandes som magen på en kattunge… stunderna när du är liten och stor på samma gång. Du vet vad jag talar om.

Här är din låt när du går och väntar på svar på frågor du inte törs ställa högt; när du undrar när den där jädra framtiden egentligen kommer och hur den luktar.  Vid just de tillfällena passar den här låten som en varm sjal kring halsen. En varm orm. Du vet vad jag talar om.

hqdefault

Glöm aldrig bort att ta med Charlie Mingus i fickan de där dagarna då du inte riktigt vet vart du är på väg men ändå känner att du måste framåt! Låt Goodbye Pork Pie Hat ringla sig upp ur fickan, längs armen och in i örat. Du kanske inte blir så mycket klokare men din väg blir lite, lite rakare. Du litar på mig va? Jag vet vad jag talar om.

Lämna en kommentar

Under Arty farty de luxe, Jazz, Musik

Kaninfoster, njursten och hjärna i smörsås

De viktorianska männen uppmanades att ta ut en brandförsäkring på frugan eftersom  krinolinerna var så vida att kvinnorna lätt kunde fatta eld när de vände sig om i stugan i närheten av en öppen eldstad.

Och på 1600-talet uppmanades krasslig överklass att bada i rödtjut med malört. Var man törstig så var det ju bara att dricka upp badvattnet samtidig… eller efteråt.

Se där, två små pigga scener ur historien som visas i den engelska serien ”Supersizers”. Och vad är då det? Jo, det är inget annat än föregångaren till svenska ”Historieätarna” med Lotta Lundgren och Erik Haag… som för övrigt ska komma i en trejde säsong, om man får tro svt.

Men originalet, från slutet av 00-talet, är minst lika bra. En man och en kvinna äter sig igenom århundradena, så autentiskt som de bara kan. Med allt vad det innebär av urgröpta kalvögon i närbild, itusågade skallar under grimaser och jubel, ut- och invända lammtestiklar från 1500-talet och annat smaskens.

Hur känns det egentligen att suga ut tuppens ögon ur skallen och svälja dem? Hur smakar hjärna i smörsås? Kolla in ”Supersizers” så får du svaret.

I serien äts det utav helvete. Men om ni vill ha inslaget med Erik Haag där han visar rumpan så kan ni glömma’t, det här är ändå britter. För säkerhets skull mäts programparets värden hos en läkare i början och slutet av varje avsnitt. Det är intressant. Fattar ni hur vanligt det var med njursten på 1600-talet just på grund av att födan hos överklassens män var så groteskt proteinrik? ”Operationen” bestod i att man band fast patienten i en stol, förde upp ett verktyg via penis och med våld drog ut stenarna. Det krävdes minst två man för att hålla patienten på plats i stolen men lyckligtvis svimmade denne inom några sekunder pga smärtan. Att karlarna sedan ofta dog av infektioner är en annan historia…

Den s.k. medeltida fastan innebar inte fasta såsom vi tänker oss den utan en diet bestående av fisk och föda som kunde jämställas med fisk, såsom kaninfoster! Så när ni läser i historieböckerna om hur de stackars satarna fastade stup i kvarten innebar det i praktiken bara att de avstod från att käka kött.

”Supersizers” är en skön serie med mycket humor och mycket historia. Gillade du ”Historieätarna” bör du ge originalet en chans också, trots avsaknaden av Erik Haags nakna röv. Eller kanske just därför.

Och det där svenska avsnittet om 1600-talet där levande grodor kommer upp ur pajen… no, no, no, det är inget nytt. Det är en complete rip off av det engelska avsnittet.

Men när man väl fnissat sig igenom programledarnas kamp att sätta i sig kokta kalvöron och annat märkligt, kan man ju fundera över vad framtidens människor kommer att säga om det vi äter idag.

Kommer vi att väcka samma äckelreaktioner om femtio eller hundra år? Kommer vi att avfärdas som komplett galna? Troligen.

Du finner ev. serien på Netflix eller något liknande. Annars får du väl googla. Youtube har en otextad version ute av varierande bildkvalitet. But it’s worth a try, framför allt i väntan på ”Historieätarna”, säsong 3.

Här är ett smakprov.

Lämna en kommentar

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Recept

En skål för Al

Känner du till sångaren Al Bowlly? Inte?

Jag dör inför anblicken av hans ondulerade hår, tanken på att han suttit där med värmetång och snitsat till lockarna till lodrätt liggande snokar över skallen innan han ska upp på scenen… wow! Jag dör lite av hans korta kroppshydda och de vida kavajslagen… hans exakthet, hur de fyrkantiga händerna sirligt formar tonerna i luften när han sjunger…

När Al fyllt 43 år fick han en flygande sovrumsdörr över sig och dog! Det är så ironiskt, så tragiskt, så hopplöst fnissframkallande och sorgligt.

Livet… ja, du vet. Det håller alltid döden i näven där de gångar fram tillsammans, sida vid sida. Ibland svingar de där båda lite extra med armarna och så – pang!

Al fann sin första fru i sängen med en okänd karl på självaste bröllopsnatten! Trots detta ansträngde sig paret i två veckor innan de la in om skilsmässa. Man undrar hur stämningen var där… lite avslagen får man förmoda.

Men du, nu ska du lyssna till den här låten. Close your eyes heter den.

I original är den en elegant, tidlös cocktail av mellankrigstid och pillande på klänningens axelband… Snyggt patinerad genom åren till en mjuk och len smörkola. Men tänk dig den med ett munspel, blåare än blått. Som en sorgset klagande blues. Den här låten är så evigt, hopplöst tidlös och snygg så det svider i musikhjärtat. Till och med när Johnny Bode gör den på svenska. Ja, han med Bordellmammas visor, ja. Men innan Johnny ramlade ned i det träsket gjorde han en massa annat också. Glöm inte det.

Jag begriper inte att folk inte känner till Al idag. Han lirade in över tusen plattor mellan 20- och 40-talet! Ja, du läste rätt.  Killen bokstavligt bodde i studion i långa perioder. Ibland fick han sparken från banden han lirade med och fick sjunga på gatorna för att klara livhanken.

Han hade grekisk-libanesiska föräldrar som träffades på väg till Australien. Mamman klämde ur sig Al i Mocambique. Sen drog de till Sydafrika där Al växte upp. Killen var världsmedborgare innan han ens blev av med tonårsfinnarna! Som vuxen tillbringade han även tid i USA och Asien där han turnerade runt – när han inte bodde i studion förstås och spelade in låtar en efter en. På fyra år hann han med 500 stycken! Det var nog lite löpande band-teknik över Al.

Men i USA försvann rösten och man upptäckte en vårta i halsen på honom. En vårta! Han tog sig till New York på lånade stålar för att operera bort den. Och sen i april -41, tillbaka i London, när han åkte hem från en föreställning för att softa lite på kvällen – så faller en bombjäkel i kvarteret där han bor. Men det är inte den som dödar Al. Det är detonationskraften som spränger loss sovrumsdörren från dess gängor och som dunkar honom i skallen med sådan kraft att han knoppar in för gott. Nyss fyllda 43. Sen läggs han i en massgrav med andra krigsoffer.

Al the pal. Världens förste smörsångare, som han kallats.

Nå, nu vet du vem han var. Och nu tycker jag du ska lyssna till Close your eyes en gång till. Så höjer vi våra glas för honom, för det är han banne mig värd.

Och javisst ja, du som sett Stanley Kubricks film The Shining känner säkert igen den här låten. Du vet, när Jack Nicholsons rollkaraktär ser syner från tidigare 20-talsfester där på hotellet… yep, folks, det är Al som sjunger där i bakgrunden… Skål på er!

 

4 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Musik