Som en svettig osthinna

Söndagsmorgonen – lagom fittig och trög. Steve Wynn i högtalarna rinner längs väggarna som gammal sirap. Men ljudet är fint, sådär lagom burkigt och runt med brum i botten som hindrar det från att bli tradigt. En orgel letar sig in också. Fan vet varför. Den får stanna. Som en liten förkylning.

Vid fönstret står hon som ser ut som tandtråd. Hon från Gulag. Eller ja, nån av skogarna längre uppåt landet. Hon som skaffat hundvalp i brist på ungar. Det blev aldrig några barn och det är ett faktum hon låter ligga som en svettig osthinna över hela sin tillvaro. Hon gillar att göra männen uppmärksamma på detta faktum. Jag är barnlös. (Anklagande blick med koögon). Men det gör mig inget. (Ännu större ögon). Jag har köpt en hundvalp. (Torrsnyftning). De flesta män är inte mottagliga för sånt där snack. Men ögonen brukar funka. Och så får hon ännu en karl över sig som inte kan ge henne några barn. Och ännu större anledning att jobba på den där blanka hinnan.

Själv har jag heller inga barn. Det känns som en välsignelse. Hon som står vid fönstret i detta nu, medan Steve Wynn rinner längs väggarna, känns som en fiende. Vi ska fika denna lagom fittiga och tröga söndagsmorgon. Och sen kommer hennes nuvarande hit för att hämta upp henne. Diskussioner om var de ska fira jul kommer att ta vid, om man får tro henne. Hennes föräldrar. Hans föräldrar. De är vuxna sen decennier – ändå dessa jävla diskussioner. Jag ångrar redan att jag släppte in Tandtråd.

Hon har anorexia. Men det var förr, jag är frisk nu. (Stora våta blickar ur koögonen). Jag har jobbat mig igenom det där. (Förnumstigt nickande.) Jag har gått i så mycket terapi. (Lagom livsleda i tonfallet).

Min erfarenhet av alla anorexiabrudar är att de aldrig blir friska. De förblir tandtrådar. De räknar kalorier (ja, dina också). De tar en pizzaslice fredag kväll och lördag morgon innan solen gått upp är de ute och springer en mil. Kanske två. (Lätt äcklade blickar på din frukost när de kommer tillbaka). Har du inte klätt på dig ännu? (Samma småbistra blick på din rufsiga uppenbarelse där du sitter med kaffe och snusdosa). De har koll på allt. På sig själva. På alla andra. De analyserar och plockar sönder. Hackar allt i småbitar. Tonfall. Gester. SMS-meddelanden. Vad menade du egentligen med de där orden? De blir aldrig friska. Världens svärta är deras uppgift. Allt ska de putsa väck. Annars kantrar allt i kaos.

Vi sitter med påtåren. Jag vill spela hög musik. Jag vill stänga av Steve Wynn och vräka på med… vad fan som helst. Nåt som sliter märgen ur Tandtråd. Jag vill ruska henne. När kommer hennes jävla snubbe? Han som ränner efter henne och idogt hoppas på att han ska få flytta in i hennes jungfrubur. Deras ojämna förhållande äcklar mig. Hon har börjat äckla mig så jag vill klämma åt om hennes hals. Ett ord till om den där jävla hundvalpen och jag kommer att radera henne ur mitt liv. Hunden är så fin, finare än alla andra hundar. (Stora glansiga blickar åt mitt håll). Ska du inte skaffa hund? Du har ju inga barn? Saknar du inte barn? Jodå, det gör du innerst inne. Erkänn! Men jag förstår, du har inte nått dit ännu. Alltså, jag skulle vilja rekommendera dig att gå i terapi. (Uppfordrande blick mot mig). Du bär nog på en sorg därinne som du inte vill plocka fram. En kvinna som inte har fött barn bär på en stor, stor sorg. Men i vår tid får en sån sorg inte synas, ta plats. (Tårar i de stora ögonen.) Senorna på hennes magra hals står som spända rep. Rep som sträcker sig från tinningarna och ned, säkert ända ned till hennes knipsnåla skrev. Tänker jag hädiskt och häller i mig det kalla kaffet. Det smakar död. Men till skillnad från Tandtråd bultar hela min kropp av liv. Utan en massa ord, utan scheman, kontroll och rutiner.

Så äntligen – ringklockan. Jag är ute i hallen på två röda. Och där står han. Nästan med kuken i handen. Sådär som han alltid gör. Jag ser honom inte i ögonen när han lufsar in men känner den svala utomhusluften svepa mot min kind. Tandtråd gör stor affär av att kyssa honom framför mina ögon. Han stirrar på mig över hennes axel. Har hundjäveln med sig i koppel. Den tycks überstressad, nosar hysteriskt. Pissar den på golvet nu så dödar jag den. Jag ler inte. Tänker: vad kan jag spela när de gått härifrån? Vad är tillräckligt starkt för att blåsa rent ända in i märgen?

De går mot dörren. Han ska inte ha kaffe. De ska åka iväg. Har lång väg att köra.  Hon synar honom med rynkad panna, rättar till hans skjorta som glidit upp. Sen ser hon triumferande mot mig.

Ha en riktigt god jul, ler hon. (Jätteblanka glansiga blickar). Han säger inget. Stirrar ned mot hunden med hopknipen mun.

Detsamma, säger jag jätteglatt. Och du, så gott att se att du lagt på dig några kilon. Jag blev riktigt orolig där ett tag.

Hennes leende tvärdör. Men han ser upp och för en snabb sekund ser jag något skymta förbi i hans blick. Nån slags…. lättnad?