Etikettarkiv: Henry Miller

Snart kommer Henry Miller på sin cykel

Snart kommer Henry Miller på sin cykel. Resten skiter jag i.

Den sociala isoleringen. Tredje veckan? Fjärde? Jag har tappat räkningen. Vet bara att humöret som tidigare pendlade med tre, fyra goda dagar följt av en bluesig femte, numera hoppar från timme till timme. Jag svänger som en jävla kyrktupp. Det enda säkra är att oavsett vad jag känner så går det snart över i nåt annat…

Tackar gud för min nyfunna läsglädje. Framför allt när jag finner Britt Arenanders bok ”Anais Nins förlorade värld”. Att få dyka in i 1920- och 30-talets Paris och läsa om Anais, Hugh och Henry gör mig småvarm och lycklig. Det är som att återse gamla vänner. Det ligger sågspån på golvet till La Rotonde. Börskraschen 1929 då Hugh förlorar sina pengar leder till att paret lämnar sjurummaren i innerstan och rustar upp det förfallna huset i Louveciennes. Anais tar hjälp av sin bror med att rensa i skiten och måla om alla rummen i varma färger. Hon väljer mörk korall i matsalen (som vanligt!) och målar arbetsrummet laxrosa, sätter upp turkosa gardiner. Hennes bror ska husera därinne. Han med tbc. Den andre brodern, Thorvald (varför har jag aldrig vetat att Anais Nins brorsa hette Thorvald?!) drar till Sydamerika. Regnet tycks falla oavbrutet de där sista åren på 1920-talet.

Jag faller till ro, kommer på mig själv med att sitta och småle för varje sida; glömmer min egen tid och den märkliga tystnad som en värld i stand by-läge skänker. Samma utgångsläge som gav mig en lätt fläkt av panikångest igår känns idag som en skyddad kokong. Jag kryper ihop i muminsalongen efter morgonens promenad och veckohandel (fullt i kylskåpet, hamstern i mig sväller belåtet), jag lyssnar på Pink Martinis ”Sympathique” och ”Hang on little tomato”, Ane Bruns ”Koop Island Blues” och Madeleine Peyroux med ”J’ai deux amours” och inser: det här är en frankofil torsdag. (Det är väl torsdag idag? Jag har börjat tappa räkningen…).

Hemmet förfaller så smått. Jag hittar spindelväv på ställen som förvånar mig. Vårsolen som hittar in ibland avslöjar ett tunt lager damm på borden och trattgrammofonen, tvättkorgen sväller över och jag diskar max ett par gånger i veckan. Bryr jag mig? Mja… jo, visst gör jag det. ”Imorgon”, säger jag till mig själv. ”Imorgon ska jag minsann…”

Men idag är jag i Frankrike. Snart kommer Henry Miller på sin cykel. Det är tidigt 30-tal. Och resten skiter jag i.

20180320_134234

1 kommentar

Under Arty farty de luxe, Litteratur

En bön till Henry Miller

Studsen saknas. Rytmen. Den finns liksom inte där. Det är så förbannat irriterande. Jag är äntligen tillbaka i Edinburgh och solfan skiner och den nya bostaden är finfin och folk är hyggliga och allt är bra. Men jag har ingen studs. Ingen rytm. Det är något som saknas. Det rinner inte till varken här eller där, om ni fattar.

Istället för att gotta mig i nuet känner jag saknaden som ska komma om en tid då jag inte längre är här. Istället för att jazza runt i gränderna och snacka med främlingar och känna hur allt fläktar går jag innesluten i mig själv och ler blankt om nån tilltalar mig. Den där jäkla oron som gnager som en kloakråtta på mig sen i vintras, jag blir inte av med den. I skallen har jag en sur kamrer som räknar kronor och öron och säger ”nej, nej” till allting. Ostron? Nej, för helvete, är du GALEN?! Ett glas bubbel i solen? Helt onödigt! ropar kamrern.

Jag ägnar dagarna åt att trava gata upp och gata ned. Allt är sig likt. Jag har inte längre en främlings blick inför den här stan. Men studsen saknas. Jag har ingen rytm.

Ramlar in på Armchair Books. Ett sånt där ljuvligt gammalt antikvariat där det sitter nån liten gubbe i en hörna, nån slags tomte som tycks bo därinne och sälja en bok i halvåret. Man undrar hur såna ställen överlever. Rum efter rum är klädda med böcker. Det luktar som det brukar göra på vinden till gamla sommarstugor. Därinne glömmer jag min saknade studs och rytm. Jag tassar runt bland de trånga gångarna och beundrar böcker med hundra år på nacken. De var så snygga förr, så vackert inbundna med jugendmönster i guld på ryggarna.

Jag finner gamla kompisar: Hunter S Thompson. Charles Bukowski. Såna där gubbgalningar som aldrig tycktes sakna studs. Jag fingrar på en gammal upplaga av Plexus av Henry Miller. Den är gulnad av ålder och luktar sunkigt. Jag blundar en stund och skickar en bön till Henrygubben. Ber om studs. Studs och rytm. Så här kan man ju fan inte fortsätta…

Lämna en kommentar

Under Gubbar, Litteratur, Resor

Sassa Brassa Millermassa

Det kommer ett sms från förlaget. Boken är äntligen på väg. Den som Brassai skrev om sin tid i Paris när han hängde och slängde med Henry Miller. Tidigare visste jag inte ens att Brassai skrev böcker, för mig var han fotograf. Jag hade små vykort med Brassai-motiv hemma från unga år, innan jag ens visste vem karln var. Det var nåt med de där motiven som slog an en ton i mitt tonårsbröst. En slags längtan, en ömhet och en nyfiken hunger som varit främmande för mig fram till då.

Henry Miller betyder inte lika mycket för mig. Jag försöker läsa honom men efter några kapitel är det något med karln som känns otidsenligt, lite gubbigt. Stackars Henry, han hörde inte hemma i sin egen tid heller. Men det är okay. Han hade hunger. Det är bra. Folk utan hunger får mig att tappa intresset. Men jag gillar den morrande hungern. Den som bara låter sig anas. Miller skvätter över alla bräddar hela tiden. Jag blir lite trött. Jag vill ha pantern i koppel, skenbart lugn… inte rännandes fritt. Det lämnar ju inget åt fantasin.

20- och 30-talets Paris är aldrig fel att dyka ned i. Varje gång jag åker till Paris är det just den tiden jag letar efter – och aldrig hittar. Jag åker alltid därifrån med en konstig, svartgrumlig saknad inombords. Jag letar efter en stad som inte längre finns. Som vanligt kommer jag flera decennier för sent. Det är då själva fan. Vad är det för fel med oss som får för oss att vi inte hör hemma i vår egen tid? Gitter vi inte bara vara? Eskapister på rymmen – tungarslade och dävna men med sprättiga drömmar?

Jag tänker: är boken bra översätter jag den till svenska. Eller så gör jag det inte.

 

 

1 kommentar

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Litteratur

Politik, Paris och poesi

Jag ser att Hillary Clinton vill bli USA:s nästa president och jag tänker; hellre hon än en republikan. De sistnämndas människokärlek tycks bara omfatta dem själva. Men å andra sidan, vem fan kan lita på en politiker, oavsett partitillhörighet? Världens viktigaste ämbete har det kallats. Med så mycket makt följer obestridligen korruption… väl?

För ett par veckor sedan träffade jag en kvinna från djupaste mormonland, Utah. Hon jobbar för republikanerna. Men oss emellan, hon lade plötsligt handen på hjärtat, med knuten näve, och utbrast: Obama is my president! Och i den stunden tyckte jag så mycket om henne. I den stunden blev hon jordnära som en norrlänning. Jag vet vad hon kämpar mot varje dag på sitt jobb. Hon är modig.

Det är måndag och jag har en ledig dag, en liten kvarglömd semesterdag från långt tidigare som jag nu tar ut. Jag hade stora planer för idag. Storstädning och nyttigheter. Men jag skiter i det. Ute blåser det så kallt, trots den tillfälliga solen. I min trädgård, utanför köksfönstret, ser jag blåmesarna och gråsparvarna. Deras fjäderdräkter är uppburrade i värsta punkfrisyrerna. Så jag stannar inne. Översköljs av en plötslig längtan till det franska. Franska lokaler, fransk musik, fransk attityd, franskt hångel i filmisk tobaksrök.

Så jag sprejar lite 20-talsparfym i luften, jag plockar fram Georges Brassens och Mistinguett. Kurar bland kuddarna, tänker på Henry Miller när han satte på Anaïs Nin efter att ha cyklat som en tok bland de parisiska gränderna för flera decennier sedan. Allt för att hinna fram till hennes späda kropp innan hennes man kom hem… Imorgon kan jag också göra vad jag vill. Sista lediga dagen. Kanske blir det böcker, kanske blir det havet, kanske blir det skurhinken eller poesin. Spelar ingen roll. Allt är som det ska. Äntligen!

8 kommentarer

Under Uncategorized

Nope, Nin

Provar att läsa Incestens hus av Anais Nin en kväll. Läser den från pärm till pärm i ett slag (inte så svårt, den är tunn som en oblat). Jag begriper inte ett smack av handlingen.

Det känns därför lite skönt att komma till slutordet och läsa att Henry Miller inte heller begrep den – åtminstone inte första gången. Själv tänker jag inte försöka en gång till. Livet är för kort.

3 kommentarer

Under Litteratur, Uncategorized

Absintheväder och lite intellektuellt göka…

Jag konstaterar att fransmännen visste vad de gjorde när de inmundigade iskall absinthe om eftermiddagarna. Jag gör faktiskt likadant idag. Ja, jag tänker unna mig en liten cigarill också.

Lilla Blå har genomlevt en stekhet dag framför datorn. Lilla Datorn har också genomlevt en stekhet dag och närapå osat bränt. Vi har slitit som djur, min bärbara och jag. Timme efter timme.

Fothelvetet har knorrat såklart. Men jobbet ska göras. Jag haver stretat. Men nu är det nog för idag!

Jag sippar på en iskall Emile 68 och väntar på att en tillstymmelse till svalka ska komma med skymningen, även till min lilla stadslägenhet. Idag har jag ätit två ägg. Det är svårt att äta mat i värmen. Därför slår min mjölkiga gröna drink en kullerbytta i magen när den landar. Det blir varmt innanför naveln. Jag lutar mig tillbaka i soffan och drar efter andan. Tänder cigarillen.

Tänker på Suziluz, den fantastiska bloggaren med det varma skälvande hjärtat som nu befinner sig i Paris på egen hand. Åh, jag hoppas hon mår bra. Jag hoppas även hon har vett att sippa på en absinthe i sommarkvällen, vippa med foten, sittandes på ett café någonstans. Det gör hon säkert.

Imorgon fortsätter jobbet. Det är bråda dagar nu, och har så varit en tid. Ibland tycker jag det tar för mycket av min själsro, ibland slår mig insikten: ”gud, vilket bra jobb jag har”! Jag sysslar med skriven text hela dagarna, jag skriver text, jag översätter text, jag flyttar och stuvar om och hittar på och klipper och klistrar text – hela dagarna. Fula texter. Fina texter. Viktiga texter. Bajstexter. Alla slags texter. Och som om detta inte räckte, så bloggar jag också. Med mera texter. Ord, ord, ord. Jag älskar ord. Jag älskar texter. Det är livet, det. Men ibland spyr jag på skiten. Det är okay, det också. Rensar rent.

Det är lite surt att vara så begränsad i sin rörelsefrihet som jag är just nu. Jag ska helst inte belasta foten, men haltar runt i lägenheten så gott jag kan. Vill ut. Har suttit som panelhöna nu sedan i torsdags. Ute steker solen, genom fönstrena hör jag stadens liv, jag tjuvlyssnar till diskussioner på trottoaren utanför. Inbillar mig att alla andra lever intressantare liv än jag; liv med grillpartyn och strandliv och lantliv och semesterliv och social gemenskap så det knakar i fogarna. Själv går jag som ett djur i bur. Vill till havet. Vill ut till min lilla ö och mitt lilla pörte. Andas frisk luft. Ta del av sommaren.

Men jag sitter här, i en skitvarm lägenhet och skriver texter. Himlen utanför vitnar av hettan. Hela stan bågnar under temperaturen.

Filmtipset Ikväll tror jag att jag ser på ”Henry & June”. En bra rulle, med manus av Philip och Rose Kaufman. Det handlar om författaren Henry Miller, flintskallig kåtbock som strular runt i Paris 1934, luspank och sugen på livet. Han träffar Anais Nin, en liten docksöt varelse som är gift. De skriver båda texter. Många texter. Henry Miller är också gift, med Jane (här spelad av Uma Thurman). Och så blir Henry knullsugen på Anais och hon på honom. Men så blir hon även sugen på Jane. Och så är trekanten igång. Hej och hå. Det blir dans också. Och bordellbesök. Och författarvåndor. Jag tycker om den här filmen. Jag tycker om tidsskildringen. Jag attraheras av Paris och de skildrade personerna.

Henry Miller blev en känd författare med tiden. Jag gillar honom och inser i just detta nu att jag borde ta och läsa honom snart igen. Anais Nin blev också en känd författare med tiden. Hon skriver också jävligt bra. På 70-talet utgavs hennes dagböcker, där hon bland annat återgav hela den här trekantshistorien som filmen ”Henry & June” bygger på. Filmen kom runt 1990 tror jag. Den kanske går att hyra fortfarande. Har ni inte sett den, så har ni något gott att se fram emot. Den är vacker. Den är erotisk. Den är färgstark och humoristisk och lite sorglig.

Äh, vad fan… nu kör jag igång. Hej på ett tag.

13 kommentarer

Under Absinthe, Cyberrymdens bästa, Film och TV, Litteratur