Kaktusmannen

Jag är på konstutställning och helt plötsligt står han där; han ser ut som Albert Einstein med flygigt vitt hår. Han pekar ivrigt på en tavla med en kaktus. Rycker fatt i mig. Upprepar ordet kaktus tre fyra gånger, verkar förtjust som en barnunge. Fint, kul att en kaktus kan göra nån så glad, hinner jag tänka innan mannen drar igång en svada som aldrig tycks ta slut. Han gestikulerar vilt, jag begriper så pass mycket som att han har sett gigantiska kaktusar i USA, de största någonsin.
– Bosnia, säger han och lägger handen på sin bröstkorg. Jag nickar att jag förstår även om det är mycket annat jag inte begriper. Vi har aldrig setts förr. Hans svenska är minst sagt bristfällig.
Han visar hur han bitit i kaktusfikon, hur han fått stickor i händerna. Han gapar stort och pekar med ett finger in i sin mun, grimaserar vilt. Han har den taskigaste tandstatus jag sett på en man och tungan är svart. Jag tycker lite synd om honom men, okay alltså, jag är här för att glo på tavlor, inte snacka om jättekaktusar. Kan jag få gå nu?
Men icke. Einstein vill snacka volt och watt. Han vill snacka motorer, ljusdioder, kablar som skickar ström… Han vevar med armarna, luktar starkt av gammal oljerock och maskinolja.
Så där fortgår det ett slag och till slut står jag bara passivt och nickar, önskar hett att någon annan ska komma in i lokalen så jag kan smita undan den här gubben. Efter en stund börjar han slita i sina kläder på överkroppen och jag tänker, nej fan, nu ska han strippa också, fattades bara det! (Varför är galningar alltid så förtjusta i mig? Varför?) Mannen blottar sina ärr, ett går tvärs över strupen på honom. Han pekar på det.
– Förlåt, säger han.
Jag vet inte varför men jag nickar tillbaka. Okay, jag förlåter dig.
Så återgår han till sitt prat om motorer. Ibland med ett och annat svenskt ord inskjutet. Jag förstår bara en bråkdel och han tycks irriterad när han upprepat orden Diana och Paris flera gånger och jag inte reagerar. Han klappar sig på bröstet igen, säger ”jag, jag, bil i Paris, min motor, förstår du, i tunnel… Diana!”
Åh fan!
Till slut verkar han tröttna på mig, pekar på sitt huvud, säger nåt om för mycket el och så går han.


Annan gubbe

Advertisements

3 kommentarer

Filed under Gubbar

3 responses to “Kaktusmannen

  1. Roligt att höra att det inte bara är jag som alltid råkar ut för konstiga människor. Det slår aldrig fel . Vad kan sånt bero på.- Ser vi snälla ut eller vad?

  2. dr. no

    I ett hörn av den nedlagda stationsbyggnaden i Örkelljunga, numera retro-chickt inredd till restaurang komplett med skoltavelkrita för menyn och med en logotyp med namnet ”Stationen” utanför i Garamond eller Didot, kan man fortfarande hitta inristat initialerna C.B.P.

    Vem var C.B.P.?

    • dr. no

      Med vilken den starkes självklara rätt hade denne någon, förmodligen med sin klassiskt rödskaftade morakniv utan parerstång, skurit in detta kryptiska meddelande i väggen?

      Vadan avsaknaden av det i sammanhanget idiomatiska uttrycket ”was here”? Blev vederbörande avbruten innan den rebelliska akten var avslutad av en till vansinne driven hipsterkrögare med Visioner? Eller en heligt förbannad stationschef vars nedläggningshotade station under alltför lång tid fungerat som klotterplank, annonstavla och kontaktförmedling för vanartig ungdom i trakten?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s