Etikettarkiv: Edinburgh

Jesus, ta din telefon, det ringer!

Man är ju blind om man inte ser konsekvenserna av den här pubkulturen och då snackar jag inte alkoholism – även om den säkert är utbredd. Jag snackar om det faktum att folk tycks häcka på puben från det de går från jobbet. Och vad käkar de där? Pubmenyn såklart. Och vad består den av? Fett, friterat eller knaperstekt skit. Följdaktligen ser alla ut därefter. Lev ditt liv på flottiga kolhydrater och inte så mycket mer så ser du ut som fan efter ett tag. Jag blir ledsen, jag.  Man är blind om man inte ser att det här är ett fattigt land. Inte fattigt a la Rumänien, men fattigt. Även i centrala, snobbiga Edinburgh syns utslagenheten, den sociala utsattheten hos många. Hemlösa överallt. Hela baletten med taskig tandstatus, blekhet, fetma, förtidigt åldrande och skitiga, trasiga kläder. Många ser helt enkelt för jävliga ut!

En fredag eftermiddag utanför centrum är fyllan i full blom på trottoarerna, utanför pubarna. Lokalbefolkningen sitter som antiloper kring vattenhålen och råmar. Inne i city löper turiststråken Royal Mile och Princes Street, två långa tarmar med souveniraffärer och restauranger och pubar. Där flockas turisterna; skandinaver och asiater mest, en del amerikaner…

tjej med dragspel

Skandinaverna är på fyllan redan vid lunchtid. Men de är välklädda, de är fullproppade av c-vitaminer och hela kostcirkeln sen barndomen, de har tänderna i behåll. Nu vill de bara sitta i solen och dricka öl, råmandes som antiloper. De är på weekendresa. Om två dagar har de åkt hem. Uteliggarna är kvar. De finns mindre än ett kvarter därifrån.

Jag har aldrig förr sett så många anslag i skyltfönstren om ”personal sökes” som nu. Kravet är att man ska kunna engelska. Och plötsligt inser jag att numera handlar jag så gott som aldrig av skotsk personal. Bakom disken står kineser, serber, pakistanier, ryssar… i affärerna, på krogarna, i kiosken och på snabbköpet. Något har hänt här på bara tre fyra år.

”Gud älskar dig, darling! Gud älskar dig!” ropar en gammal man efter mig på gatan. Han vill sticka en broschyr i händerna på mig. Jag skakar avvärjande på huvudet.

”Snälla Jesus, kan du ta din telefon nån gång? Det ringer!” ropar en annan man när kyrkklockorna börjar dåna. Han höjer näven mot himlen och folk runtomkring skrattar till. Han tigger pengar av oss. Han vet att humor går hem bättre än ”please, please”.

sjungande man.jpg

Jag tycker så oändligt mycket om den här stan. Men jag är på besök en kort tid. Jag bor inte här. Och jag inser hur mycket jag saknat en rejäl tallrik grönsallad när den väl hamnar framför mig på bordet efter flera dagar. Inget friterat. Inget sönderkokt. Inget vidbränt. Bara fräscha, upphackade grönsaker och en kanna källvatten. Mercy!

Jag kommer att längta tillbaka hit igen när jag lämnat stan. Det gör jag alltid. Men för varje gång jag tar mig hit, ju mer tränger ett annan stad innanför huden. En som skaver mer, en som kräver mer… och det är väl som det ska vara. Skottland är ingen jävla turistbroschyr. Trots tonvis av Loch Ness-gosedjur made in Taiwan. Trots kiltar i fladdrig syntet till extrapris.

tant med hund

Annonser

6 kommentarer

Under Uncategorized

En bön till Henry Miller

Studsen saknas. Rytmen. Den finns liksom inte där. Det är så förbannat irriterande. Jag är äntligen tillbaka i Edinburgh och solfan skiner och den nya bostaden är finfin och folk är hyggliga och allt är bra. Men jag har ingen studs. Ingen rytm. Det är något som saknas. Det rinner inte till varken här eller där, om ni fattar.

Istället för att gotta mig i nuet känner jag saknaden som ska komma om en tid då jag inte längre är här. Istället för att jazza runt i gränderna och snacka med främlingar och känna hur allt fläktar går jag innesluten i mig själv och ler blankt om nån tilltalar mig. Den där jäkla oron som gnager som en kloakråtta på mig sen i vintras, jag blir inte av med den. I skallen har jag en sur kamrer som räknar kronor och öron och säger ”nej, nej” till allting. Ostron? Nej, för helvete, är du GALEN?! Ett glas bubbel i solen? Helt onödigt! ropar kamrern.

Jag ägnar dagarna åt att trava gata upp och gata ned. Allt är sig likt. Jag har inte längre en främlings blick inför den här stan. Men studsen saknas. Jag har ingen rytm.

Ramlar in på Armchair Books. Ett sånt där ljuvligt gammalt antikvariat där det sitter nån liten gubbe i en hörna, nån slags tomte som tycks bo därinne och sälja en bok i halvåret. Man undrar hur såna ställen överlever. Rum efter rum är klädda med böcker. Det luktar som det brukar göra på vinden till gamla sommarstugor. Därinne glömmer jag min saknade studs och rytm. Jag tassar runt bland de trånga gångarna och beundrar böcker med hundra år på nacken. De var så snygga förr, så vackert inbundna med jugendmönster i guld på ryggarna.

Jag finner gamla kompisar: Hunter S Thompson. Charles Bukowski. Såna där gubbgalningar som aldrig tycktes sakna studs. Jag fingrar på en gammal upplaga av Plexus av Henry Miller. Den är gulnad av ålder och luktar sunkigt. Jag blundar en stund och skickar en bön till Henrygubben. Ber om studs. Studs och rytm. Så här kan man ju fan inte fortsätta…

Lämna en kommentar

Under Gubbar, Litteratur, Resor

På liv och död

Jag undrar över det raseri som får en far att sticka en gaffel i hjärtat på sin sjuårige son. Gång på gång. En gaffel! Dessutom en ganska liten sådan. Med vilken kraft har den inte ränt igenom huden och bröstkorgen. Mannen måste ha varit komplett vanvettig av raseri. Jag kan tydligt skönja de små hålen i det gulbleka hjärtat. Små som spikhål. Bredvid finns den lilla gaffeln, nu rostig av tidens tand. Dråpet på den lille pojken skedde 1831. Jag har ingen aning om vad som utlöste det blodiga, förfärliga dramat. Det finns heller ingen bakgrundsberättelse. Bara det lilla bleka hjärtat som nu förvaras i sprit i en behållare. Hjärtat med sina små, tydligt urskiljbara hål. Och så en rostig gaffel.

En bit bort förvaras en florstunn segerhuva, utbredd som en silverfjäril. Den är från 1888 och har suttit kring skallen på en nyfödd. På den lilla textlappen kan jag läsa att modern var stolt. Att födas med segerhuva ansågs bringa tur och skydda barnet mot drunkning.

Fäder som dräper barn och mödrar som hoppas på tur.

I ett annat hörn hänger två skelett. Först får jag intrycket av att de snurrar sakta i luften, upphängda i sina snören, innan jag inser att det är en synvilla. Skelettdelarna är så vridna att kropparna ser ut som spiraler. Båda har tillhört kvinnor. Båda dog i barnsäng då deras bäckenben sprack p.g.a de vridna ryggarna. Allt hade kunnat åtgärdas om man bara förstått vikten av D-vitamin. Solsken. De här kvinnorna fick varken det ena eller det andra. I en burk förvaras något brunt och sprucket. Jag går närmare och ser siffrorna 2594 prydligt tryckta direkt på livmoderväggen. För det är vad det är. En livmoder från 1830.

Jag ser pyttesmå spädbarnslungor angripna av TBC. Lungorna är fyra centimeter långa. Jag ser livmodercystan från tidigt 1800-tal vari man funnit hår och en tand! Jag betraktar armen efter den sexårige pojke som sprang ut framför en vagn och blev så illa skadad att de åtta dagar senare fick kapa av honom både arm och ben. Jag ser den lilla handen och naglarna som fortfarande har kvar sin smutsrand. Jag läser om den andre pojken, några decennier senare, som blev överkörd av en spårvagn och fick kapa benet. Han lär ha överlevt amputeringen. Benet svävar nu nästan tyngdlöst i sin behållare.

..

Vi varnas innan vi går in. Utställningarna är inget för äckelmagade. Barn mellan 10-16 år får bara gå in i vuxens sällskap. Kameror är totalförbjudna.

..

På nästa våning finns en liten deformerad pitt, som en knubbig liten utskjutande knapp där några  ilsket röda hårstrån skjuter ut. Bredvid finns en penis som injicerats med kvicksilver. Den har antagit formen av en silverprydnad, som något man skulle kunna ställa fram på matsalsbordet. Jag skämtar inte, den ser ut som en saltströare. Ca 6 cm lång.

Rum efter rum är fyllda av hyllor där diverse kroppsvävnader, svulster, benbitar och annat finns utställda. Det känns drömlikt och utmattande att vandra därinne, alla inälvor som ser ut som syltbitar, sjösten, surrealistiska konstverk. Vener där rött vax sprutats in och stelnat och där kroppsvävnaderna sedan ruttnat bort och lämnat kvar intrikata mönster av blodomlopp utanpå skeletten. Jag ser skottskadade inälvor från 1:a världskriget, missformade kranium som ser ut att ha tillhört UFO:s, jag betraktar skadorna från kroppar i Boerkrigen, utrustningen från Napoleonkrigens fältskärer, torkade skelett som ser ut som brun skinka, vetedegsliknande magsäckar med sår i, svarta lungor som tillhört kolgruvearbetarna, en njursten lika stor som min knutna näve som överleveren (de var inte många som överlevde såna ingrepp för några hundra år sedan) fick som present i en liten fin lackask. Jag studerar hjärncystor och drösvis av hjärtan, tarmar, små barns inälvor som ser ut som luddiga sjöstjärnor, aborterade fosterskelett, amputerade mansöron och diverse frakturer och utväxter. Gallblåsor och pissblåsor och utskurna hudbitar med tatueringar på, tvåhundra år gamla. (Lika fåniga motiv då som nu, om ni frågar mig). Jag ser benskinnen från en flådd fransk soldat, helt intakta och upphängda som en tavla på väggen.

..

surgeons museum

Jag befinner mig på Surgeons’ Hall Museums i Edinburgh. Ett av landets äldsta museer och också beviset på att här i stan funnits många medicinska forskare och föregångare som studerat människokroppen och dess sjukdomar. Redan i slutet på 1600-talet efterfrågades kroppar för medicinska studier och 1678 kom de första rapporterna om hur gravar plundrats på sitt innehåll och sålts vidare till dåtidens medicinare. Läkarkåren betalade bra och i början av 1800-talet var Edinburgh faktiskt ökänt för sin gravplundring, såväl som för sina medicinska landvinningar. Folk som hade råd byggde hela mausoleum på kyrkogårdarna just för att skydda kropparna mot plundrare.

En av de mest kända historierna är den om herrarna Burke och Hare som 1828 avslöjades med att ha dödat 16 människor och sålt dessa vidare till Knox Anatomy School för mellan 8 och 10 pund stycket! Det ligger en sällsam ironi i att de själva blev hängda och sedan dissekerade och utställda – allt i vetenskapens namn.

Jag stannar framför en sköldkörtel med cystor. Läser att den är från 1827. Den är beigegrå. Jag betraktar den länge och noga. Min sköldkörtel har också cystor, de har läkare sett på skärmen, den där skärmen som jag själv aldrig vågar titta på när jag undersöks. Min sköldkörtel som numera nästan bara består av bubblor och ärrvävnader och orsakat mig så mycket smärta och oro i åratal. Kanske eller kanske inte tar en sån där beigegrå vävnad livet av mig en dag, den sopade banan med både farmor och faster. Jag blir plötsligt lite illamående och vill ut därifrån, ut i friska luften.

Men jag hinner med Alphonze Louis käkprotes också. Al the pal fick nedre delen av ansiktet bortsprängt av en granatkartesch på 3,5 kilo i Antwerpen 1832. (Jag vet att halva ansiktet försvann för det kan man glatt studera i en gispavgjutning som i detalj visar rubbet). Men Alphonze överlevde, läkarkåren lyckades operera honom och skapade en protes av underkäken i koppar som målades hudfärgad och spändes fast med rejäla remmar runt skallen. Den vägde 1,5 kilo. Snitsigt nog har de också monterat på en svart mustasch, den är lång och tunn och lockig längs ut. Al måste ha sett ut som en kokainsmugglare i en gangsterrulle. Han hade också en mask av silver. För söndagsbruk får man förmoda.

..

Jag vet att allt ovanstående kan tyckas obscent, groteskt och äckligt. Men jag fylls av en ofantlig ömhet inför oss människor, hur mycket skit och elände har vi inte brottats med och tagit oss igenom i vår historia, vilken oerhörd kraft ligger det inte i oss att överleva och ta oss framåt. Egentligen borde hela människosläktet dukat under för längesedan.

Medicinhistorian är fascinerande, inte alltid vacker och ibland komplett galen. Men människans envishet, nyfikenhet och strävan efter att hela det som är sjukt tycks aldrig ha svikit oss. Utan dessa insamlade och noggrant kategoriserade vävnadsprover och fan vet vad hade vi fortfarande gått omkring i forna tiders vidskeplighet och irrläror. Dött av sådant vi inte behövt dö av. En sån här museirunda väcker mycket tankar och känns, mitt i sin detaljrikedom och obönhörlighet, märkligt trösterik.

2 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Resor, Uncategorized

Små druvor

Mitt i floden av asiatiska turister står han och svajar, heroinisten. Hans hy är gulblek och sitter så stramt över kindbenen att jag tror den ska brista när som helst. Han håller en plastförpackning med gröna druvor med båda händerna som för att inte tappa dem. Hans ögon är halvslutna. Om jag andas ut hastigt när jag passerar honom kommer han att falla omkull.

Det är tisdag eftermiddag i Edinburgh. Solen skiner. De asiatiska turisterna flödar.

Det är löjligt skönt att vara här igen. De tunga grå stenhusen omfamnar mig med sina skitiga fasader och spetsiga torn. Trafiken är tung. Långt därute finns bergen. Som ett eko i bröstet. Jag försöker att inte höra.

ljus

 

11 kommentarer

Under Resor