Tågklarerare Hansson från Tomelilla är etthundrasjuttiotre centimeter över marken och har mustaschen på samma plats sedan 1979. Noggrant ansad. Fattas bara annat.
Tågklarerare Hansson är frankofil, märk väl. Han brukar uttala sitt efternamn som om det vore franskt. Hänn-zång. Det går aldrig hem hos någon. Men Hansson märker sällan andras reaktioner. Hemma i hallen till sin lilla inrökta tvårummare hänger små tavlor med Brigitte Bardot. Alla bilder han klippt ut under ett helt liv, ramat in och satt upp på väggen; de uppgår nu till tvåhundrasjuttioåtta stycken. Tågklarerare Hansson från Tomelilla har satt på Brigitte i runda slängar tiotusen gånger. I fantasin. Fattas bara annat. Brigitte är väldigt glad i sin Hänn-zång. Det säger hon varje gång. Hon stönar och har sig. Är franskt passionerad. Vrider sig som en orm under tågklarerare Hanssons erfarna förförarnävar. I Hanssons fantasi. Tiotusen gånger om. Fattas bara annat.
Nu har tågklareraren byggt en katapult bakom den gamla magasinsbyggnaden vid återvinningscentralen. Bygget har tagit dryga två år. Men idag står den färdig. För att fira köper Hansson sig en flaska Baileys. Går ut från bolaget, sätter sig i sin lilla röda Honda och kör mot magasinsbyggnaden. Parkerar, tar flaskan i ena näven och kopplet till sin lilla vita pekingese Zizi i den andra. De travar mot katapultbygget som finns dolt under segelduk. Hunden gläfser av gammal vana, sneglar upp mot Hansson som så många gånger förr. Zizi har hängt med husse ut hit många gånger. Idag är en dag som alla andra. Idag är en dag helt olik alla andra. Fattas bara annat.
”Om man betraktade vår värld utifrån rymden, du Zizi, om man såg på planeten utifrån skulle man se något mycket lustigt och komplicerat”, säger Hansson till hunden. Hon gläfser tillbaka som på kommando. Ett litet och gällt gläfs. Husse är på det filosofiska humöret. Men det kommer att bli värre. Det blir lätt det med Baileys innanför västen. Om det vet Zizi ingenting för Hansson har aldrig tidigare besökt katapultbygget med en flaska chokladlikör tidigare. Men det finns en första gång för allt. Om vi nu ska vara på det filosofiska humöret.
Igår kväll efter middagen hemma i sin lilla inrökta tvårummare hade tågklareraren erfarit något lätt förbryllande och rätt så obehagligt. När han burit ut sin tallrik och sitt mjölkglas till diskbänken, återvänt till sin fåtölj framför tv-apparaten och halat fram sitt kön, slutit ögonen och tänkt på Brigitte hade han plötsligt hört en stämma i vardagsrummet. Brigitte talade svenska! Usch, så obehagligt? Han kramade hårdare om sitt kön, drog handen upp och ned allt hastigare, väntade på de franska stönen från Brigitte. Det hjälpte inte. Hon skrek på svenska. ”Rödlök, rödlök!”
Tågklarerare Hansson slaknade nästan av hela upplevelsen. Försiktigt kikade han fram under ögonlocken. Stod tv-apparaten på? Nej. Var fanns den riktiga Brigitte, hans lilla franska dessert? Nu hörde han det igen, klart och tydligt ekade orden ”rödlök, rödlök” genom vardagsrummet, om än med lätt märkbar fransk accent. Han stirrade på sitt ollon. Javisst fan såg det ut som en rödlök?!
”Brigiiiiiiiitte” ylade han när han kom. Precis som snälltåget 15.23, hann han tänka.
*
Det är söndag eftermiddag. Idag ska tågklarerare Hansson testa sin färdigställda katapult. Men först måste han smaka på sin chokladlikör. Egentligen hade han velat köpa en flaska fransk calvados men de var ju så dyra. Hansson hade grimaserat lite men bestämt sig för en Baileys. Nu skruvar han av kapsylen, inser att han inte hade tagit med sig något glas, ser sig omkring och sätter sen lätt tveksamt läpparna mot flaskhalsen. Hans lilla välansade mustasch, på plats sedan 1979, omsluter flaskan som en väluppfostrad tusenfoting. Klamrar sig fast med alla sina sugfötter medan Hansson hinkar likt ett törstigt spädbarn. Oh, vad det är gott! Gottigottgott, tänker tågklareraren och blickar saligt ned på Zizi som glor fånigt tillbaka med runda ögon.
*
Det tar 18 minuter så är tågklarerare Hansson ohjälpligt på fyllan. 24 minuter senare mår han riktigt illa. Munnen känns klibbig som ett åsnearsle och Hansson har nästan glömt bort var han befinner sig och varför.
Katapulten! Hemmabygget ståtar mot magasinsbyggnadens tegelvägg, skymningen börjar falla och Hansson försöker sansa sig. Lyfter sin lilla vita pekingese Zizi i famnen och går längs hävarmen, den hävarm han huggit ur tjuvad skog och slipat och putsat så kärleksfullt. Hansson hummar en liten fransk chanson och ignorerar lusten att kasta upp en hel pöl av irländsk chokladlikör. Blocktygen påminner honom om gigantiska strängar på en himmelsk lyra. Det är ett vackert bygge tågklareraren åstadkommit.
”Det är vackert, du Zizi” sluddrar han och sväljer idogt likörspyan. Drack han verkligen hela flaskan? Han minns inte längre. Han tar av hunden kopplet och placerar den lilla kroppen i hävarmens skålformade urholkning längst ut. ”Sitt still nu, Zizi” uppmanar han medan han böjer sig fram och fumlar med att lossa blocktygen. Och Zizi lyder och far snart som en projektil genom luften, ut över återvinningscentralen, alltmedan tågklarerare Hansson ylar Non, Je Ne Regrette Rien och solen går ned som en pannkaka. Fattas bara annat.
LILLA BLÅ BLOGGEN 