Category Archives: Uncategorized

Numera är allt så blekt

inte mina vänner men ändå.jpg

En tjej var dvärg. Hon hade för vana att alltid tala högt för sig själv när hon gick på toaletten. Jag vet inte varför men hörde det många gånger. Hon hade också mycket lätt för att brista i gråt. Hennes stora intresse var det danska kungahuset. Och tigrar. Hon älskade tigrar. Hela hennes hem var fyllt av bilder på tigrar och små pälsklädda gosedjur för barn, föreställande… tigrar.

Och så var det engelsmännen, forskarparet som studerade insekter. De hade lådor och åter lådor hemma fyllda med små skalbaggar. Till och med under den gemensamma sängen fanns små samhällen med skalbaggar. Jag tyckte framför allt om kvinnan, hon var stor och generös och varm och talade med nordengelsk dialekt. Hennes man var mer tystlåten.

Den nära två meter långa transvestiten har jag glömt namnet på. Hen dansade flamenco och använde illande rött läppstift. Var förtjust i långkjolar, verkade lätt deprimerad och satt ofta med blicken förlorad i fjärran. En drömmare. Lockigt hår. Jag vet inte om det var en peruk. Jag tror det.

Och så var det killarna som startat sitt äktenskap i en liten etta i Köpenhamn och sedan hux flux blivit med herrgård i mångmiljonklassen. Jag tillbringade en weekend i deras stora hus för flera år sedan. De höll som bäst på att ställa allt i ordning. Det var många hästensängar som levererades. Rum som skulle målas och repareras. Det skulle bli hotell. Det varade inte så länge. Jag vet inte riktigt vad som gick snett.

Och så var det amerikanskan som gick med käppar efter flera strokes, hon som var i 70-årsåldern och när hon pensionerade sig lämnade en våldsam man i USA och bosatte sig strax utanför Christiania. Hon lär en gång legat under Keith Richards. Hon ställde mitt horoskop, sa att hon och jag var som gjorda för varandra, det var bara synd att jag var kvinna. Hon såg ut som Viveca Lindfors, den svenska skådespelaren som en gång polade med Georg ”ögonbrynen” Rydeberg. Sista gången jag såg henne kände hon inte igen mig.

Och så var det den schizofrene forskaren från Israel, han som haft topphemliga jobb åt armén innan det gick en säkring och han sprang naken genom ett kvarter i Köpenhamn och skrek att invasionen från rymden var nära. Efter några månaders inlåsning kom han ut igen. Vi brukade käka indiskt ihop på ett ställe inne i stan och lyssna på Mark Lanegan.

Och så var det min finska väninna, magdansösen från Åbo som lämnande dansgolvet och blev psykoterapeut.

Under några år besökte vi svenska kyrkans luciakonsert i Köpenhamn tillsammans. Allihop. Så här i efterhand inser jag att vi måste utgjort ett illustert sällskap där i kyrkan.

Imorse vaknade jag och saknade dem, saknade våra krogaftnar och samtal. Insåg att mitt umgänge numera är mer svenne banan. Inget ont om mina vänner men så jävla färgstarka är de inte. Inte jag heller. Fan.

Bilden tog jag i Prag. Jag känner inte en käft. Numera är allt så blekt.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

823 ord, förlåt, jag vet ni har brått

Det är inte böckerna det är fel på. Herregud, jag har ju staplat upp drygt 50 av dem och när jag rör vid de där högarna blir jag nästan kåt. De är ju som skatter som ligger där och väntar på just mig. Vem borde inte bli exalterad? Dessutom har jag ju själv valt ut dem för att de verkar så bra. Likförbannat blir de inte lästa. Jag läser inte böcker längre. Fastän jag vill.

Är det inte böckernas fel så måste det väl vara mitt fel. Men jag vill ju läsa? Faktum är att jag ingenting hellre vill än plöja alla olästa böcker. För att inte tala om de gamla favoriterna som jag vill läsa om på nytt. Vad är det man kallar det inom filosofin? Akrasia? Man har två alternativ (här: att läsa eller inte läsa), man vet vilket alternativ man föredrar, man vet vad som är bäst i längden – men likförbannat så gör man tvärtom. Akrasia, kokobäng, viljesvag, lat, dum i hövve, kalla det vad du vill… Faktum kvarstår, jag läser inte böcker längre. Fastän jag vill.

Vad är det som tar min tid? Dagdrömmerier? Nej. Sömn? Nej. Arbete? Nej. Kärlek? Nej. Det är scrollandet. Vilket jäkla ord förresten. Skrållandet. Det betyder att jag med hjälp av högerhandens pekfinger, på knapp eller skärm, åker kana över bildskärmen, uppifrån och ned, bläddrar fram nya sidor så snabbt att jag ibland blir illamående, lite yr. Men slutar jag för det? Nej, jag kan inte längre med viljans hjälp lyfta undan fingret från mobilen eller datorn eller pekplattan. Det lever sitt eget liv och det scrollar. Utav helvete. Ögonen jobbar förtvivlat för att hänga med. Fort måste det gå utan att jag egentligen förstår varför. Blicken jobbar med katastrofrubriker, foton, recept och flimrande kattvideos en masse, den försöker parera pop-up reklam och haka sig fast vid någon textruta innan denna rullar undan för nya underligheter som kräver uppmärksamhet. Som jag ändå inte har att ge.

Ingenting fastnar och blir kvar – utom en stor tomhet, en lätt yrsel, en trötthet och leda som får mig att skämmas över mig själv. Tänk så otacksam jag är som har tillgång till så mycket teknik, så mycket information; oändliga möjligheter att förkovra mig på ett sätt som ingen annan före mig i historien. Och vad gör jag? Hänger på instagram; glor på bilder av solnedgångar och lunchrätter i närbild. Ser små korta filmsnuttar om absolut ingenting. Jag erfar en känsla som nästan liknar dåligt samvete för att jag inte själv lägger ut mer filmsnuttar – fast jag vet att ingen ändå bryr sig, oavsett gilla-tryck. Ska vi vara riktigt ärliga så lägger jag inte upp mer film pga långsam hemmateknik och min ovilja att ladda ned ännu en app som ska skynda på uppladdningen. Inget får ju ta tid numera. Vi har ju så lite tid. Öh?

I tankarna är jag en bokläsande människa. Jag har böcker i hundratal hemma. Jag växte upp på bibliotek; mellan bokryggarna plöjde fantasin upp nya vindlande vägar och jag lärde mig språk, jag lärde mig skriva, jag lärde mig tala begripligt med hjälp av böcker. Jag fann tröst i böcker, nya utmanande tankar; jag brottades med texter som var svåra och svor ve och förbannelse över människorna som skrivit dem; jag har skrattat, gråtit och blivit heligt förbannad över saker jag läst i böcker. Framför allt har jag sluppit känna mig ensam. Men nu? Jag läser inte längre böcker. Fastän jag vill.

När jag försöker finna ro, tar en bok i handen, sätter mig i favorithörnan, har plottrat färdigt med allsköns attribut (läs tekopp eller vinglas, kuddar, rätt belysning, filten över knäna eller vad det nu kan vara) och öppnar boken så kommer rastlösheten krypande. Blicken irrar över textraderna, tankarna far iväg åt alla håll utom in i handlingen. Läsandet blir en kamp om att komma till ro. Finna stillheten. Skärma av, inte så mycket från omgivningen, som från allt inre trams som nu äntligen ser sin chans att ta över.

Antalet halvlästa böcker jag lämnat bakom mig de sista fyra-fem åren är fler än vad jag vill kännas vid. De ligger där som bevis för mitt eget tillkortakommande. Jag kan tala mig blå för hur jag inte längre bryr mig om att läsa ut böcker om de inte håller måttet, inte fångar min uppmärksamhet direkt – innerst inne vet jag ju att det är JAG som INTE HÅLLER MÅTTET.

Och så går jag tillbaka till skärmen igen. Scrollar mig yr, illamående och trött. Utan att fylla på med något innehåll. Blir sur och jävlig, skyller på andras ytlighet, skyller på vår tomma tid och skäms över mig själv. Men scrollar snabbt vidare, rädd för att missa något. Missa vad då?

En gång läste jag böcker för att det var något självklart, lika självklart som att andas, äta, skita och sova.

Idag tittar jag på böcker. Med längtan och frustration och faktiskt lite skam.

Gud hjälpe mig!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Välsvarvat och välslarvat

Vi tycks sexualisera allting numera. Det är lite konstigt för samtidigt ligger vi allt mindre, vad det verkar. Eller kanske är det inte så konstigt, kanske är det rena rama övermättnaden, utmattningen? Vi målar ju sex överallt… på alla möjliga situationer. Kanske främst där det inte hör hemma. Ungefär som de gamla viktorianerna då. Fast de blev ju sexgalna pga att de var så utsvultna. All lusta skulle döljas och tigas ihjäl. Man inbillade ungdomen att tungan skulle svartna och ramla ur käften på dem om de drog i snöret på sig själva. Bordsdukarna skulle gå ända ned i golvet, gömma de svarvade bordsbenen som kunde få männen att associera till kvinnoben och kanske hoppa på de stackars borden, juckandes som vansinniga kaniner då får man förmoda. Inte bra mitt i middagen… inte bra. Kotletterna kunde kallna.

Jag funderar lite över de där unga tjejerna som kallar sig feminister idag. Som är upprörda över sexismen och gubbväldet och kvinnohatet. Flera av dem protesterar genom att visa brösten i officiella sammanhang. Kallar det politisk handling. De tänker annorlunda än jag för jag kan inte förstå meningen med de där pattprotesterna. Vi vill inte bli betraktade som sexobjekt, menar de, och sliter av sig på överkroppen.

Fotografier av nakna kroppar betraktas numera ofta som unket snusk och spekulation ifall de är tagna i konstnärliga sammanhang. Åtminstone i vissa debatter. För konsten sexualiseras. Och sex är tydligen detsamma som utnyttjande, våld, spekulation och förnedring. Men man pratar mindre sällan, om ens alls, om lustan som drivkraft. För konsten. För våra liv.

Samtidigt svankas det arslen som aldrig förr på sociala media. Unga kvinnor putar med allt de har på varenda selfie de lägger ut. Framhällda urringningar slår emot en i parti och minut. För tjejer är trötta på att betraktas som sexobjekt. Jo fan.

Jag gillar att glo på naket i konsten. Nakna kvinnokroppar och nakna manskroppar och t.o.m. nakna barnkroppar. Men huvvaligen så illa det kan gå när man sexualiserar alla sammanhang. En naken barnkropp idag är kanske det mest tabubelagda som finns – just för att så många inte tycks kunna glo på en nakenbild längre utan att tänka att det måste ha med sex att göra.

Jag antar att framtidens människor kommer att garva åt oss och vår tid. Rulla med ögonen.

Tänka att vi borde haft bättre vett att skyla oss och våra mentala bordsben.

Taggat ned lite. Sett varandra i ögonen lite oftare.

Snällt och nyfiket. Och länge.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

De små djuren

-Frågan är ju vad man kan använda det lilla djuret till?

-Vad menar du? Han är väl inget djur?

-Det är dom allihop, svarar hon lakoniskt och fimpar ciggen.

-Så kan man väl inte säga?

-Ska vi gå då?

Hon reser sig och ser otåligt på sitt sällskap. Handväskan stadigt i näven.

Bartendern ackompanjerar dem med Sleepwalker och Beasts of Bourbon i högtalarna när de tuffar ut ur lokalen och vidare ut på torget.

Från första början 1751.JPG

 

 

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Note to self: aldrig bjuda på grappa

Viktor Vongello.
Han kommer spatserandes in i mitt liv en dag när solen lyser genom trädkronorna på kyrkogården och förvandlar allt till las vegas-guld. Viktor Vongello ser ut som en lång, smal gangster i skinande vit kostym och hatt. Han är så mager att man skulle kunna peta tänderna med honom. Hakan är spetsig och vass. Han har gått hit från Italien, meddelar han.
Jag har lite svårt att tro honom men bjuder honom att sitta ned vid mitt bord. Jag bjuder på ett glas grappa. Han hinkar i sig som det vore vatten.

– Jag stickar västar, upplyser han med en vid gest. Som om han väntar sig att jag ska bli mäkta imponerad. Själv bär han ingen väst, bara den vita kostymen.
Jag har fått en knöl bakom ena örat sedan några dagar, en minimal liten ärta som vätskar. Det sipprar nån slags klar olja därifrån, i små tunna stråk, utan doft, genomskinlig, knappt märkbar – ändock irriterande. Det är inte första gången det sker, knölen dyker upp med några års mellanrum, vätskar lite och försvinner av sig själv. Alltid bakom vänstra örat.

Jag ber om ursäkt inför Viktor Vongello när jag diskret torkar mig med en servett. Han greppar om min handled med vidöppna ögon, för fingrarna till sina läppar.
– Madonna, viskar han hest. Du är smord. Du är smord av den helige!
Så tar han ett fastare tag om min handled och drar mig intill sig. Den spetsiga hakan nuddar vid min.
– Jag måste få knulla dig! väser han.
Det känns som att stirra in i ansiktet på en stor orm.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Könsloppor whatever…

20170215-giftgul

– Könsloppor! utbrister hon triumferande men hejdar sig när hon ser hans blick.

-Det heter flatlöss, rättar han henne.

-Whatever…

Gud, måste han vara så korrekt hela tiden, t.o.m. i diskussioner om detta, tänker hon hädiskt och orkar inte le mot honom.

De sitter vid hans köksbord och har precis plöjt en artikel om veneriska sjukdomar. Eller rättare sagt, han har läst valda stycken högt för henne. Hon har lyssnat. Lyssnat och undrat vad hon gör där. Vad vill han henne egentligen? Höra om hon är frisk mellan benen? Han bjuder inte ens på kaffe. Men den där bebisblå kanariefågeln han har i bur på köksbänken sprätter omkring på nån gungställning och ger ifrån sig höga skrik med jämna mellanrum. Hon vill resa sig, släppa ut fågelstackarn, öppna köksfönstret… Knappt har hon tänkt tanken förrän hon gör det. Hon reser sig, öppnar fågelburen och köksfönstret i ett svep och som hon trott sveper den bebisblå ut som skjuten ur en kanon.

-Vad i helvete gör du? ylar han och far upp från bordet.

-Könsloppor! Den hade könsloppor!

Hon går mot ytterdörren.  Det sista hon ser är hur han hänger ut genom köksfönstret gapandes mot himlen. Som om han på allvar tror att den bebisblå skulle komma tillbaka.

När hon vandrar hemåt är himlen svavelgul. Hela världen har blivit sjuk.

Över sundet ligger fortfarande en tunn isskorpa.

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Februaris små kalla knytnävar

Vaknar till ännu en grå, rå morgon. Det är februari. Trots att temperaturen konstant ligger lite över nollan vet varenda käft vid Sundet att den här vätan ute inte är att leka med. Det är en elak orm som slingrar sig in under kläderna, vintervätan från havet, när luften är vitmjölkig av dimma och fuktigheten i luften är över 90 procent.  Då letar sig kylan in i märgen på en, den visslar en rå blues i benpiporna…  Det är en kyla man inte kan värja sig emot med kläder. Det är kylan som förvandlar sig till en orm, en mager ondskefull fan som alltid hittar en glipa, en öppning och smiter in, sprider sig under lagren av kläder och drämmer till en där man är som mest sårbar. Eller så kan vi bara kalla det för whiskyväder. Okay?

20161228-dimma

Men vi vaknar och ligger där i sängen och hör hur regnet drämmer mot rutan; myriader av små, små knytnävar, som illvilliga skvallerkärringar beslutna att förstöra tillvaron för någon… så långt ifrån de där smeksamma mjuka dropparna som utgör ett sommarregn. Jag vill inte gå upp, du vill inte gå upp.  Så vi ligger kvar där under täcket och jag är kissnödig men låtsas inte om det.

Det är skönt att hålla om någon. Någon som kramar hårt när han kramar. Hårt men tryggt, inte hårt och elakt. Finns det elaka omfamningar? tänker jag vidare och frågar honom. Han mumlar något om att han inte vet.

-Kramar jag bra?

-Du kramar bra, intygar han och jag hör att han ler.

-Bra.

Efter en stund låter det som han sover igen. Jag vill inte att han ska sova. Jag vill småprata. Inte sova, inte vara helt vaken, bara ligga i värmen och utbyta funderingar precis i det ögonblick de kommer upp till ytan.

-Alla som vill borde få gå i ide fram till påsk. Bara släppa allt och vila under minst tre fyra månader. Inte arbeta. Sova när de vill.

Han rör sig lite men blundar. Makar sig till rätta bredvid mig.

-De som absolut vill jobba kan ju göra det, men vi andra… Det borde finnas en lag om att vi som inte pallar mörkret och vintern får sova hur mycket vi vill. Och vaknar vi får vi bara ägna oss åt kärlek och matlagning. Ja, och så läsa böcker förstås. Förkovra oss i poesi och tankar vi inte tar oss tid till annars. Låter inte det bra?

-Mmm.

Han trycker in mig mot sig, gnider sin tumme över min axel.

-Jag undrar hur många som blivit vansinniga på kuppen? Tänk så många som aldrig stannat upp och provat att höra sina egna tankar i vila under flera månader. Tror du självmorden hade ökat?

-Kanske, mumlar han.

-Nej, jag tror snarare att Sverige hade blivit ett friskare land. Hon är inte kry nu. Okay, hon mår hyfsat men fan vad mycket löss hon fått, gamla Svea. Det kliar och stinger överallt, folk river sig som besatta. Det är därför vi vänder oss mot varandra. Vi har börjat betrakta oss som ohyra. Vi är inte helt friska.

Han svarar inte men jag vet att han lyssnar. Hans tumme liksom punktmarkerar vissa ord, stannar upp och smeker sedan vidare. Slirar som en liten skridskoåkare över min hud.

-Det känns som om de hopar sig därute, fortsätter jag dystert. De blir fler och fler.

-Lössen?

-Ja, de där på två ben. Tror du idioti är en sjukdom? Något som föds ur hopplöshet och desperation och sedan tar sig formen av ondska? Idioti utan styrning, något som bara får forsa fram och dra med sig allt fler, som en blind massa?

-Som Hattifnattarna, svarar han efter en stunds tystnad och jag ler. Det är skönt med nån som fattar. Det är skönt med nån som läst Tove Jansson.

-Jag måste kissa.

Och jag sätter mig upp på sängkanten och inser att bädden bakom mig är tom och att han tonat bort igen. Det enda som är kvar är de små kalla knytnävarna i miniatyr som hamrar mot fönstret. Jävla februari.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized