Category Archives: Uncategorized

Kastanjetid

Är du rastlös? Det är inte bra. Gärna seg och larvlik, tillfreds med att leva i samma gamla låda som alltid, tänka samma tankar, göra samma saker, hålla dig innanför ramarna till det som utgör ditt liv. Fastän du inte ens vet riktigt när de där ramarna sattes – och av vem.

20170212_132746

När jag reser någonstans, upplever något nytt under en tid, kommer jag hem med en känsla av att ha blivit nyputsad. Jag skiner inifrån och ut. Och jag ser min gamla, invanda miljö med nya ögon. Oftast känns den miljön trång, något inne i mig stångas emot, vill inte tillbaka in i skokartongen.

Jag snackar inte om korta resor nu, inte om vägen till och från jobbet. Från dessa är det skönt att komma hem. Men de där resorna som fyller en med något nytt, något utanför vardagen. De får en också att ömsa skinn. Smärtsamt ibland men mest skönt. Man blir – ren. Som om det taggiga skalet till kastanjen ramlar av och innanför finns det blanka, skimrande. Det där som inte förblir blankt särskilt länge. Själv brukar jag få ett par tre dagar, kanske en vecka. Sen har jag fogat mig. Glidit in i det gamla där skalet blir tjockare utan att man liksom märker det.

Men om man inte fogar sig…. då är rastlösheten där och river i en. Man vill resa på nytt. Helst med en gång. Hålla sig vidöppen. Få mer. Testa sig igen. Utsätta sig. Fylla på.

–  Så rastlös du är, säger folk lite beklagande. Ska du aldrig slå dig till ro? Bara jaga runt.

Men det är skillnad på att jaga och att låta livet komma till en. Fattar inte folk det?

låta livet komma

Jag hade en släkting som vägrade röra sig en tum från platsen där hon var född. Jag har i och för sig haft flera sådana släktingar. Varför ska man resa? Vad är det för mening med att ändra på sakernas tillstånd, varför ”ställa till det”? Man har det ju bra där man är? Vill man resa kan man göra det i tanken.

Jag reser i tanken varje dag men det är banne mig inte samma sak. Men det där vet man inte förrän man själv provat. Provat att skrubba sig mot de nya miljöerna tills lagren faller av. Tills man blänker.

Det gäller att leva med tunt skal. Inte tvärtom.

Från första början 2178 (1)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Zombie zoom

– Neeej, jag vill läsa själv!

Som en unge vill jag lägga mig på golvet och sparka med benen när jag öppnar någon av dagstidningarnas webbsidor. Gapa:

– Nej, jag vill läsa själv!

Men det får jag alltmer sällan. Det är nån fan som läser högt för mig. Tidningar lägger ut alltmer filmat material, även om nyhetsfilmen/-artikeln ifråga bara består av hafsigt hopklippta bilder ur andra sammanhang och en speakerröst som läser innantill. Videon hoppar igång automatiskt såklart. Först ska man genomlida 30 sek. högljudd oombedd reklam. Förstås. Själv ska jag då leta avstängningsknapp och få väck lorten från skärmen. Sedan scrolla ned på sidan och läsa den tryckta texten. Ducka för alla pop-up-fönster med reklam som bombar mig från höger och vänster. Gillar jag inte läget? Sluta läs tidningar på nätet.

Jag blir galen på den här idiotin. Jag regresserar, blir en trotsig femåring. (Klart som fan man blir barn när någon okänd kliver in i ens synfält och förmyndarläser nyheterna för en). Vill jag SE på nyheter väljer jag TV. Väljer jag tidningar är det för att jag vill LÄSA dem.

Internet var underbart när det slog igenom. En flodvåg av material blev plötsligt tillgängligt för varenda kotte ute i stugorna. Man behövde inte längre bo i storstan för att ta del av böcker, filmer, nyheter, musik, utländska magasin… Allt fanns inom räckhåll bara man hade en dator därhemma. Oh glory!

Sen började allt så sakteliga att förgiftas av allsköns bråte. Skräp man inte bett om klev in hemma i stugan, stal uppmärksamhet, krävde medvetna val för att väljas bort. Och idag blir alltfler av nyheterna gömda bakom betalväggar. Man får pynta flera hundringar i månaden om man vill läsa vettigt material från fler än en källa. Eller låta bli – och nöja sig med kvällstidningars pseudohändelser snodda från sociala media, skvaller och en helvetes massa spelreklam. Oh glory!

Facebook går mot alltmer filmade inlägg, säger Zuckerberg och får det att låta som om han ska förse världen med den bästa julklappen någonsin! Snart behöver vi inte läsa något alls, inte skriva något själva. Bara sitta och glo i mobilen. Oh glory!

När jag snackar med folk är alla rörande ense: sociala medier handlar bara om bilder och reklam numera och det är trist. Ingen skriver något längre, ingen har något eget att komma med. Man länkar till andra källor där det sägs något som berör känslomässigt. För själv har man liksom inte… tid? Ork? Eller så har man glömt hur man gör när man skriver själv? Fan vet.

Men om nu alla är så rörande ense om att sociala media och nyhetsdito helt urvattnats, varför ändrar vi inte på saken? Varför låter vi andra diktera hur vi ska ta in nyheter, hur vi ska förhålla oss till varandra i våra vänskapsrelationer…? Och ärligt talat, vem har inte ramlat i emotikon-träsket? Dessa förbannade små gula ansikten överallt! Oh glory!

Och nu när jag ändå håller på… vad fan ska vi med alla likes och följare till? Varför är de plötsligt en måttstock för om man är en lyckad person eller inte? Man kan ju inte ha dem till något konkret!? Okay, hade man fått en tia för varje följare kunde det varit en potentiell inkomstkälla. Men nu? Det handlar om bekräftelse, ja… men till syvende och sist kan man ju inte ha skiten till något. Inte tusan blir jag mättare i magen av att tio eller hundra eller tusen människor gillar ett inlägg jag gör någonstans.

Jag är vuxen. Jag borde veta bättre. Jag är omgiven av andra vuxna som borde veta bättre. Som levt större delen av sina liv innan internet. Ändå tycks varenda jäkel blivit spritt språngande galen och jagar likes till middagsbilder, hundpromenader och semestergroggar som om deras liv hängde på det. Och om vi är idioter nu är det väl ingenting mot vad vi blir om ett par år då merparten av det som läggs ut på sociala media blir filmat material. Ja, allt pekar dit enligt undersökningar så gapa och svälj.

Tyckte du instagram kändes som floder av skitbilder till ingen nytta? Vänta bara, det blir värre. Glory glory hallelujah!

20170319_130305grön

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

När gamla ormar slingrar

20141030_180600

Kobran och jag. Där satt vi till slut, efter en busstur genom ett snötungt Stockholm. Jag hade den där sjalen kring halsen, den med det orientaliska motivet i svart och brunt och han hade den där mörkblå rocken. Den som han skröt med att han burit sedan 70-talet. Vad brydde jag mig? Vi satt där till slut, på Djurgårdsbrunns värdshus, och nu skulle vi leka frågelekar tyckte han.  Vi satt i skenet från stearinljus och bakom honom på väggen fanns nån slags uppstoppad haj eller svärdfisk.

Jag var i sena tonåren. Kobran var över 30, vuxen. Det var en asiatisk frågelek, påstod han. Jag svarade naivt på frågor om björnar, vatten och nycklar. Svaren blottade min ungdom, min tilltro till det vilda, till kärleken och passionen och allt det där som kallas liv. Kobran ville vara blasé. Han var vuxen. Hans svar var tråkigare än mina. Men allt jag sa begrundade han länge. Hans ögon vände inåt medan han tycktes tugga på mina svar, skuggorna i hans ansikte fick honom att likna en dödskalle eller ett vilt djur. Han beställde in sexor. Sa till personalen att de skulle sluta servera honom efter ett tag, annars skulle de få bära ut honom därifrån. Vad jag själv drack minns jag inte.

Vi lekte den där vinternatten. En jäkla massa trams och allvar om vartannat medan snön föll. Och tillbaka i Vasastan betraktade han mig över nya ljuslågor, for upp med jämna mellanrum och plitade ned några rader till Dödens tal i sitt block medan jag låg tillbakalutad och väntade. Han ville se om min klänning var genomskinlig. Det var den. En klänning med små guldbroderier. Från Indien. I den kände jag mig vacker. För att han sa det. För att jag var det. Inuti kändes det som jag äntligen anlänt till en tid och plats där det var meningen att jag skulle vara.

På tunnelbanan hängde han över mig som en lång och varm orm men blev alltmer frånvarande för varje station vi passerade. I handen höll han en vit bok om sinnessjukdomar. Så kysste han mig farväl och rann iväg. Jag minns fortfarande den unga killen som betraktade oss storögt en bit bort.

Farsan ville spöa skiten ur mig när jag kom hem. Men jag brydde mig inte längre. Jag skrev dikter. Mellan benen brann en eld. Det var ett bra år. Ett slags födelseår.

Idag finns det en låda med brev från kobran. Brev med spretiga ord i svart tusch på utrivna lappar. De blixtrar fortfarande. Mycket av min tonårstid ryms i den där lådan. Fast mina egna dikter från den tiden är bättre. Konstaterar jag nu.

Alla människor som kommer och går i ens liv. Sätter spår. Försvinner. Glöms bort och kommer tillbaka ibland. Det är som ett tombolahjul. Jag undrar ibland om minnena har rätt färg. Fanns det verkligen en uppstoppad haj på Djurgårdsbrunns värdshus?

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Curry nam nam

20170604_203523

Han ska dika ur sjön, säger han. Där nere vid strandkanten, frilägga skiten.

Så faller hans ord där han står och viftar mot vattnet medan hon står bredvid.

– Jag ska ta upp skiten, säger han.

– Vilken skit? undrar hon.

– Algerna så klart! Jag ska göra eget käk och sälja till de där veganerna på campingen. De äter ju vilket jävla kaninskit som helst. Så får jag in extra kulor. Kommer gå skitbra.

Han svär mycket, tänker hon och säger inte att hon själv är en av de där veganerna.

– Hur ska du anrätta algerna då? Och hur vet du att de inte är giftiga?

– Vad fan, det är väl inte så noga? Jag blandar ned skiten i ägg och ströbröd, slänger på curry eller nåt. Tror du det funkar med curry? Man kanske kan göra flera sorter? Fryser in det och så får dom köpa och steka själva. Algburgare. Tiopack blir nog bra. Eller vad tror du? Går dom på det, veganjävlarna?

– Du får väl prova, säger hon.

Han nickar viktigt. Han, entreprenören. Nog fan ska han prova. Han kan omöjligt misslyckas.

Hon viker av på stigen, lämnar honom åt hans framtidsplaner och går ned mot campingen.

Många timmar senare, när månen kommit fram, kliver hon ut ur tältet och går mot sjön. Där står han, entreprenören som saknar grävmaskin. Han kör ned sin spade i vattenbrynet, rytmiskt, med hårda plaskanden. Hans silhuett avtecknar sig i månskenet där han hugger loss som en galen dödgrävare. Hon tänker att man borde skriva en låt om just den där scenen. Så gäspar hon och vänder om. Nån annan gång.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Allt blir bra och blir det inte bra så finns det ingen kvar som bryr sig…

Rönnbär och nypon, röda som frustrerade ollonpickar, har signalerat om det i flera dagar men jag har sett åt andra hållet. Fast igår morse när det bara var 6 plusgrader ute under morgonrundan vid havet fick jag inse sanningen. Det går mot höst. Men sen daskade jag till mig mentalt över rumpan; inte deppa ihop nu!

Varje gång de där svullna sköna sommarmånaderna går mot ett slut och något annat ska in i systemet och stångas blir jag så bitterljuv. Hela bröstkorgen blir tung och vemodig, trots att hösten har sina klara fördelar. Men i år har det ju inte varit någon riktig sommar, inte för mig i alla fall, så jag konstaterar att övergången inte blir så jävlig. Den kommer knappt att kännas alls. Inget särskilt vemod, bara en stark rörelse framåt. Inget varmt och svullet att ta avsked av, bara en småfesen glidande gest med mamma Jords pokernäve och så är vi inne i en annan årstid. I år kan det gå smidigt. Om jag har tur.

Annat är det med tillståndet i världen. I september ska jorden gå under, läser jag att några domedagsprofeter har sagt. Inte vet jag hur de kommit fram till den slutsatsen; kanske genom att glo extra länge i tesumpen, röka allt som växer i stadsparken eller överdosera kvällstidningarnas dagliga hjärnblödningar? Kanske allt på samma gång? Men jag ska erkänna min noja; jag blir ängslig och rädd, jag. Den där galna clownen borta i USA, det där fuckfejset nere i Korea… och så vi andra däremellan, alla vi vilsna, rädda, arga, bångstyriga rön för vinden.

Jag vet inte om det är jordens undergång som kommer om några veckor. Men jag vet att hösten kommer. Och jag ska inte sjunka.

Imorse under promenaden klev jag upp i buskaget och klämde på ett av de där mörkröda nyponen. Det sprack som en gigantisk finne. Övermoget och mjukt. Några råkor följde mig intresserat med blicken. Kanske var jag och tafsade på deras frukost?

Om några dagar är jag inte längre kvar i moder Sveas famn. Då har jag kasat iväg ut i världen, med mitt ängsliga hjärta och min gamla resväska. Jag ska infria en dröm. Jag är rädd och längtansfull och redan lite trött på mig själv.

Det är som det brukar vara.

fågel2

 

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att lära sig knipa käft

– Men vad är det för fel på dig? säger hon och stirrar på mig som om jag vore en lort. Och jag känner mig för ett ögonblick som en lort. Något felplacerat, felkonstruerat.
Hennes blick är så nedlåtande, hon ser på mig som vissa ser på missbildade människor. Med något slags illa dolt äckel.

Jag ångrar att jag berättat för henne om mina drömmar om att resa till platser där det inte finns så många människor. Faktiskt inga människor alls. Inget internet. Bara vild natur och hav. För det är ju det jag drömmer om. Det är dit jag längtar.
Kanske är det för att jag varit så ivrig, så bubblande glad när jag berättat om det här som hennes svar gör så ont. Det är som om hon drämmer till mig med en slägga.
– Men vad är det för fel på dig?

Ja, vad är det för fel på mig som gillar ensamheten? Jag, som även om jag älskar mina vänner, allt som oftast måste kliva ur gemenskapen och vara ifred långa perioder för att överhuvudtaget kunna fungera, kunna tänka, drömma. Vad är det för fel på mig som utifrån betraktar andras ständiga samvaro och undrar hur man gör, hur man står ut? För jag står ju inte ut om jag alltid är tillsammans med andra. Och så dyker den upp igen, den där gnagande lilla skräcken längst bak i skallen som följt mig hela livet… att det nog är något fel på mig trots allt. Och att andra kan märka det på mig. Peka ut mig som den avvikande, som den konstiga.

Vi sitter vid middagsbordet och jag har precis berättat om min kärlek till havet och fåglarna, till klipporna och stormarna och isoleringen… och hon ger mig den där blicken som om hon äcklas lite av mig. Och så frågan:
– Men vad är det för fel på dig?
Då kommer den. Skamkänslan.

Ibland ska man nog bara hålla käften.
Om det som verkligen betyder något.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Numera är allt så blekt

inte mina vänner men ändå.jpg

En tjej var dvärg. Hon hade för vana att alltid tala högt för sig själv när hon gick på toaletten. Jag vet inte varför men hörde det många gånger. Hon hade också mycket lätt för att brista i gråt. Hennes stora intresse var det danska kungahuset. Och tigrar. Hon älskade tigrar. Hela hennes hem var fyllt av bilder på tigrar och små pälsklädda gosedjur för barn, föreställande… tigrar.

Och så var det engelsmännen, forskarparet som studerade insekter. De hade lådor och åter lådor hemma fyllda med små skalbaggar. Till och med under den gemensamma sängen fanns små samhällen med skalbaggar. Jag tyckte framför allt om kvinnan, hon var stor och generös och varm och talade med nordengelsk dialekt. Hennes man var mer tystlåten.

Den nära två meter långa transvestiten har jag glömt namnet på. Hen dansade flamenco och använde illande rött läppstift. Var förtjust i långkjolar, verkade lätt deprimerad och satt ofta med blicken förlorad i fjärran. En drömmare. Lockigt hår. Jag vet inte om det var en peruk. Jag tror det.

Och så var det killarna som startat sitt äktenskap i en liten etta i Köpenhamn och sedan hux flux blivit med herrgård i mångmiljonklassen. Jag tillbringade en weekend i deras stora hus för flera år sedan. De höll som bäst på att ställa allt i ordning. Det var många hästensängar som levererades. Rum som skulle målas och repareras. Det skulle bli hotell. Det varade inte så länge. Jag vet inte riktigt vad som gick snett.

Och så var det amerikanskan som gick med käppar efter flera strokes, hon som var i 70-årsåldern och när hon pensionerade sig lämnade en våldsam man i USA och bosatte sig strax utanför Christiania. Hon lär en gång legat under Keith Richards. Hon ställde mitt horoskop, sa att hon och jag var som gjorda för varandra, det var bara synd att jag var kvinna. Hon såg ut som Viveca Lindfors, den svenska skådespelaren som en gång polade med Georg ”ögonbrynen” Rydeberg. Sista gången jag såg henne kände hon inte igen mig.

Och så var det den schizofrene forskaren från Israel, han som haft topphemliga jobb åt armén innan det gick en säkring och han sprang naken genom ett kvarter i Köpenhamn och skrek att invasionen från rymden var nära. Efter några månaders inlåsning kom han ut igen. Vi brukade käka indiskt ihop på ett ställe inne i stan och lyssna på Mark Lanegan.

Och så var det min finska väninna, magdansösen från Åbo som lämnande dansgolvet och blev psykoterapeut.

Under några år besökte vi svenska kyrkans luciakonsert i Köpenhamn tillsammans. Allihop. Så här i efterhand inser jag att vi måste utgjort ett illustert sällskap där i kyrkan.

Imorse vaknade jag och saknade dem, saknade våra krogaftnar och samtal. Insåg att mitt umgänge numera är mer svenne banan. Inget ont om mina vänner men så jävla färgstarka är de inte. Inte jag heller. Fan.

Bilden tog jag i Prag. Jag känner inte en käft. Numera är allt så blekt.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized