Kategoriarkiv: Uncategorized

När man är en girigbuk full av kärlek

4

Att komma till Skottland – det är samma känsla som när man lägger det där pusslet med 5000 bitar. När sista biten klickar på plats. Man är färdig och hemma. Exakt så känns det. Som att landa. Som att komma hem. Som att bli färdig.

Det värsta med att komma till Skottland är vetskapen att man måste lämna det igen. Jag önskade jag kunde åka hit en gång och veta att jag inte behövde dra iväg igen förrän jag själv vill. Men just den friheten har jag inte. Inte idag.

Friheten att resa över landsgränser och hav har jag förvisso. Jag är född in i ett ynka promillegäng av den här planetens befolkning som är så priviligierade att vi inte ens förmår greppa att det vi har är ett extremt överflöd. Vi tar det bara för givet. Så jag borde väl vara nöjd över att jag har möjlighet och lov att ta mig hit då och då. Men mycket vill ha mer. Man är inget annat än en jäkla girigbuk.

Nu ska jag snart resa hem. Och omfamna samma gamla längtan igen. Längtan är ingrediensen man aldrig får bortse från. Utan den platt fall, fadd smak och grå sörja.

Om några månader ska det här landet motvilligt skiljas från resten av EU. Brexit är ett ord ingen längre tycks vilja ta i sin mun. Förra året blev folk som långfil i ansiktet när det kom på tal, jag träffade ingen som inte blev orolig och ledsen vid tanken. I år är det bara tyst här. Man går och väntar. På något som man vet ska komma men inte förstår omfattningen av. Hur går det med jobben? Hur går det med ekonomin? Hur dyr blir maten? Kommer det att finnas medicin på hyllorna?

Själv tänker jag hädiskt: undrar hur dyr whiskyn blir?

Ty jag är en hädisk whiskydrinkare. Tydligen. Också.

Men jag känner en bultande kärlek till det här regniga, grå, blåsiga landet med sina tunga stenhus, sin svarta humor, sitt smakrika öl och bergens dimsjok. Jag älskar hur man omhuldar berättandet och det skrivna ordet här.

Och all denna lammull och tweed ska vi inte tala om! Tweed som i generationer vävts för hand av kvinnorna ute på öarna. Tyger med samma färger som den skotska naturen; hedar, berg, dalar, torv, ljung, himmel och vattendrag. (Min kärlek för rutigt har dessutom växt sig monumental. Numera är jag besatt! En gång i tiden tyckte jag det var skitfult).

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här skottlandskärleken. Det finns gränser för hur mycket folk orkar höra när jag går igång. De flesta jag känner drömmer om sol och värme. Paraplydrinkar på playan. Själv fantiserar jag om vapenfett och krutrök i duggregn, en fickplunta med livets vatten och skällande, lyckliga hundar som rusar fram över leriga åkrar. Sura, pyrande torvbrasor som luktar grav (okay, okay, jag ljuger, jag drömmer om feta sprakande björkvedsbrasor).

Nå, nog nu. För idag.  12356879111012141319181716152021

 

 

Annonser

7 kommentarer

Under Resor, Uncategorized

På liv och död

Jag undrar över det raseri som får en far att sticka en gaffel i hjärtat på sin sjuårige son. Gång på gång. En gaffel! Dessutom en ganska liten sådan. Med vilken kraft har den inte ränt igenom huden och bröstkorgen. Mannen måste ha varit komplett vanvettig av raseri. Jag kan tydligt skönja de små hålen i det gulbleka hjärtat. Små som spikhål. Bredvid finns den lilla gaffeln, nu rostig av tidens tand. Dråpet på den lille pojken skedde 1831. Jag har ingen aning om vad som utlöste det blodiga, förfärliga dramat. Det finns heller ingen bakgrundsberättelse. Bara det lilla bleka hjärtat som nu förvaras i sprit i en behållare. Hjärtat med sina små, tydligt urskiljbara hål. Och så en rostig gaffel.

En bit bort förvaras en florstunn segerhuva, utbredd som en silverfjäril. Den är från 1888 och har suttit kring skallen på en nyfödd. På den lilla textlappen kan jag läsa att modern var stolt. Att födas med segerhuva ansågs bringa tur och skydda barnet mot drunkning.

Fäder som dräper barn och mödrar som hoppas på tur.

I ett annat hörn hänger två skelett. Först får jag intrycket av att de snurrar sakta i luften, upphängda i sina snören, innan jag inser att det är en synvilla. Skelettdelarna är så vridna att kropparna ser ut som spiraler. Båda har tillhört kvinnor. Båda dog i barnsäng då deras bäckenben sprack p.g.a de vridna ryggarna. Allt hade kunnat åtgärdas om man bara förstått vikten av D-vitamin. Solsken. De här kvinnorna fick varken det ena eller det andra. I en burk förvaras något brunt och sprucket. Jag går närmare och ser siffrorna 2594 prydligt tryckta direkt på livmoderväggen. För det är vad det är. En livmoder från 1830.

Jag ser pyttesmå spädbarnslungor angripna av TBC. Lungorna är fyra centimeter långa. Jag ser livmodercystan från tidigt 1800-tal vari man funnit hår och en tand! Jag betraktar armen efter den sexårige pojke som sprang ut framför en vagn och blev så illa skadad att de åtta dagar senare fick kapa av honom både arm och ben. Jag ser den lilla handen och naglarna som fortfarande har kvar sin smutsrand. Jag läser om den andre pojken, några decennier senare, som blev överkörd av en spårvagn och fick kapa benet. Han lär ha överlevt amputeringen. Benet svävar nu nästan tyngdlöst i sin behållare.

..

Vi varnas innan vi går in. Utställningarna är inget för äckelmagade. Barn mellan 10-16 år får bara gå in i vuxens sällskap. Kameror är totalförbjudna.

..

På nästa våning finns en liten deformerad pitt, som en knubbig liten utskjutande knapp där några  ilsket röda hårstrån skjuter ut. Bredvid finns en penis som injicerats med kvicksilver. Den har antagit formen av en silverprydnad, som något man skulle kunna ställa fram på matsalsbordet. Jag skämtar inte, den ser ut som en saltströare. Ca 6 cm lång.

Rum efter rum är fyllda av hyllor där diverse kroppsvävnader, svulster, benbitar och annat finns utställda. Det känns drömlikt och utmattande att vandra därinne, alla inälvor som ser ut som syltbitar, sjösten, surrealistiska konstverk. Vener där rött vax sprutats in och stelnat och där kroppsvävnaderna sedan ruttnat bort och lämnat kvar intrikata mönster av blodomlopp utanpå skeletten. Jag ser skottskadade inälvor från 1:a världskriget, missformade kranium som ser ut att ha tillhört UFO:s, jag betraktar skadorna från kroppar i Boerkrigen, utrustningen från Napoleonkrigens fältskärer, torkade skelett som ser ut som brun skinka, vetedegsliknande magsäckar med sår i, svarta lungor som tillhört kolgruvearbetarna, en njursten lika stor som min knutna näve som överleveren (de var inte många som överlevde såna ingrepp för några hundra år sedan) fick som present i en liten fin lackask. Jag studerar hjärncystor och drösvis av hjärtan, tarmar, små barns inälvor som ser ut som luddiga sjöstjärnor, aborterade fosterskelett, amputerade mansöron och diverse frakturer och utväxter. Gallblåsor och pissblåsor och utskurna hudbitar med tatueringar på, tvåhundra år gamla. (Lika fåniga motiv då som nu, om ni frågar mig). Jag ser benskinnen från en flådd fransk soldat, helt intakta och upphängda som en tavla på väggen.

..

surgeons museum

Jag befinner mig på Surgeons’ Hall Museums i Edinburgh. Ett av landets äldsta museer och också beviset på att här i stan funnits många medicinska forskare och föregångare som studerat människokroppen och dess sjukdomar. Redan i slutet på 1600-talet efterfrågades kroppar för medicinska studier och 1678 kom de första rapporterna om hur gravar plundrats på sitt innehåll och sålts vidare till dåtidens medicinare. Läkarkåren betalade bra och i början av 1800-talet var Edinburgh faktiskt ökänt för sin gravplundring, såväl som för sina medicinska landvinningar. Folk som hade råd byggde hela mausoleum på kyrkogårdarna just för att skydda kropparna mot plundrare.

En av de mest kända historierna är den om herrarna Burke och Hare som 1828 avslöjades med att ha dödat 16 människor och sålt dessa vidare till Knox Anatomy School för mellan 8 och 10 pund stycket! Det ligger en sällsam ironi i att de själva blev hängda och sedan dissekerade och utställda – allt i vetenskapens namn.

Jag stannar framför en sköldkörtel med cystor. Läser att den är från 1827. Den är beigegrå. Jag betraktar den länge och noga. Min sköldkörtel har också cystor, de har läkare sett på skärmen, den där skärmen som jag själv aldrig vågar titta på när jag undersöks. Min sköldkörtel som numera nästan bara består av bubblor och ärrvävnader och orsakat mig så mycket smärta och oro i åratal. Kanske eller kanske inte tar en sån där beigegrå vävnad livet av mig en dag, den sopade banan med både farmor och faster. Jag blir plötsligt lite illamående och vill ut därifrån, ut i friska luften.

Men jag hinner med Alphonze Louis käkprotes också. Al the pal fick nedre delen av ansiktet bortsprängt av en granatkartesch på 3,5 kilo i Antwerpen 1832. (Jag vet att halva ansiktet försvann för det kan man glatt studera i en gispavgjutning som i detalj visar rubbet). Men Alphonze överlevde, läkarkåren lyckades operera honom och skapade en protes av underkäken i koppar som målades hudfärgad och spändes fast med rejäla remmar runt skallen. Den vägde 1,5 kilo. Snitsigt nog har de också monterat på en svart mustasch, den är lång och tunn och lockig längs ut. Al måste ha sett ut som en kokainsmugglare i en gangsterrulle. Han hade också en mask av silver. För söndagsbruk får man förmoda.

..

Jag vet att allt ovanstående kan tyckas obscent, groteskt och äckligt. Men jag fylls av en ofantlig ömhet inför oss människor, hur mycket skit och elände har vi inte brottats med och tagit oss igenom i vår historia, vilken oerhörd kraft ligger det inte i oss att överleva och ta oss framåt. Egentligen borde hela människosläktet dukat under för längesedan.

Medicinhistorian är fascinerande, inte alltid vacker och ibland komplett galen. Men människans envishet, nyfikenhet och strävan efter att hela det som är sjukt tycks aldrig ha svikit oss. Utan dessa insamlade och noggrant kategoriserade vävnadsprover och fan vet vad hade vi fortfarande gått omkring i forna tiders vidskeplighet och irrläror. Dött av sådant vi inte behövt dö av. En sån här museirunda väcker mycket tankar och känns, mitt i sin detaljrikedom och obönhörlighet, märkligt trösterik.

2 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Resor, Uncategorized

Utvisad från Tutterian

-Du får inte fotografera här inne, säger den indiske gamle mannen med tunga ögonlock.

Jag som glatt fiskat upp mobilen inför alla de stora skyltarna i affären känner mig skyldig att förklara.

Ni vet de där ögonblicken när käften går innan hjärnan hinner stoppa en? Jag har ett sådant ögonblick, inne i den gigantiska affären med alla underkläderna i spets.

-Bra means good in Swedish, kvittrar jag. And fit, well it can be read as pussy. So your signs in here says “It’s good pussy times again”.

Jag kommer av mig när jag ser hans blick.

(En liten fundering: varför är det alltid gamla indiska män som förestår såna här affärer i Storbritannien?)

Här är en bild på några byggkranar och en liten stjärt. Något ska ni ju ha att glo på…

20180906_104638

Lämna en kommentar

Under Resor, Uncategorized

Bottenslam

söndag

Jag har överlevt den här konstiga, långa sommaren. Den som började keligt smeksam i maj för att sedan bli en överdos av unken overklighet där skogar brann i veckor, vattnet luktade ruttet och allt vissnade ned. Det fanns stunder när jag trodde jag kokat sönder inifrån. När de första regnen kom i augusti var det som att få en ny kropp. En lättnad skön som en orgasm.

Sverige luktar annorlunda idag. Det luktar av sånt som kryper upp till ytan efter en lång, lång värme. Bottenslam. Människors tankar tycks förgiftade, slingrar sig ut som allt djärvare giftormar. Sånt som inte tidigare var rumsrent, sånt som tidigare inte gick att säga eller ens tänka… det vältrar sig nu öppet i dagsljuset, i offentlighetens rum. Man tvingas förhålla sig – vare sig man vill eller ej, vare sig man vet hur eller ej.

Jag räds den blinda dumheten mer än någon mastermind. Och mitt i alltihop konstaterar jag att jag snart, för första gången på 16 år, får vara ledig fyra veckor i ett sträck. Som en riktig svenne. Om några dagar lämnar jag den här konstiga lukten. Jag litar inte på en käft längre. Jag funderar på hur många månader sedan det är som jag sov en hel natt. Jag vill gärna mota bort tanken på att det här bara är början på något värre. Att inte ens jag lär komma undan. Hur mycket jag än lämnar landet.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Eva vid pianot och jag däckad i salighet

beethoven-kimdir-kisaca-bilgi-132932286-2336877-132944583-4920244Det måste ha varit nån gång på 80-talet. 1988? Hela vardagsrumsfönstret var täckt av krukväxter i grönt. Jag hade aldrig sett så många samlade på en så liten yta. De stod i rader. Täckte varje ledig centimeter. Jag var klädd i svart, nåt med axelvaddar som modet påbjöd, och hon satt där, blond och skir med blåklintsögon och de känsliga fingrarna dansandes över tangenterna. Själv låg jag bakfull i den bruna skinnsoffan och luktade gårdagskväll och smygsex.

De där åren. De där nätterna och dagarna. Eva som spelade klassiskt. Hur vi rände runt. Från ställe till ställe i hennes röda gamla PV. Den där bilen som dånade så högt att hjärnan nästan lossnade från skallen. De där svarta evighetslånga höst- och vårnätterna. När vi sket i jobbet. När allt var en jakt på heta ögonkast och rock’n’roll. När vi var små nog att rymmas i en tändsticksask.

Jag tror det var Wilmer X som spelade. Vi gled med i den mörka natten. Ingenting var omöjligt. Om eftermiddagarna samlade vi ihop oss, Eva och jag, i hennes föräldrars vardagsrum med de tusen krukväxterna. Eva spelade Beethoven på det bruna pianot. Jag låg däckad i soffan och älskade livet, älskade tonerna, älskade det utlevade, det sårade, det djärva och outsläckliga. Det slog aldrig fel. Jag somnade. Med bultande underliv. Med naiviteten som en snuttefilt omkring mig.

När jag vaknat och borstat tänderna klämde vi in oss i hennes röda PV som hette Grålle och drog ut i Sverige på nya rockkonserter. Det var som det skulle.

Ibland tänker jag på Eva. Vad blev det henne?

Jag vet ju vad det blev av mig.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Vad hände?

Jag tänker på hur det var när jag växte upp. Min första bästis, när jag var 4, kom från Kolari i norra Finland och kunde inte ett ord svenska. Jag kunde inte finska. Vad spelade det för roll? Vi satt tajt ihoplimmade i många år. I kvarteret där jag bodde fanns österrikare, finnar, tyskar, greker och ännu fler finnar. En och annan turk letade sig till stan. Arbetsinvandrare. Flyktingar.

Vi blandades lite huller om buller och det gick fint. Vi snackade inte så mycket skit om varandra, vi respekterade varandra; vissa umgicks, andra undvek varandra noga men utan sidoblickar, det skedde i en slags lakonisk, tyst överenskommelse. Vissa lärde sig svenska, andra brydde sig inte utan höll sig till sina egna enklaver. Men det var aldrig nåt jidder. Varenda kotte jobbade på bruket. Järnverket. Allt, precis allt, handlade om järn och stålframställning. Sedan århundraden tillbaka.

Jag växte upp i Bergslagens skogar. Det var som det skulle. Finlandssvenskarna sjöng i mitt ena öra, purfinnarna i det andra. Jag brydde mig inte. Mamma var norrländska, farsan från Gävletrakten.

Sen kom båtflyktingarna från Vietnam. Och flyktingarna från Somalia. Det knorrades lite i stan men å andra sidan blev det tomma lägenheterna uthyrda och några kontroverser att skriva in i historieboken blev det aldrig. Själv lämnade jag orten för större städer ute i världen. Platser där jag fortsatte umgås med flera nationaliteter, utan att tänka på att det skulle kunna vara fel. Det var ju bara så det var. Folk blandas. Det som räknas är hur man uppför sig mot varann, inte vad som står i passet.

Idag, när jag snokar upp gamla kontakter på sociala medier, t.o.m. släktingar som jag tappat kontakten med, ser jag att många av dem sällat sig till SD-pöbeln. ”Alla invandrare är lort och ska fördrivas, om man så måste sätta eld på flyktingförläggningarna.” De där jag umgicks med som barn, vi som var en skara ungar som rände runt och besökte varandras hus varje dag, ett gäng ungar av blandade nationaliteter… de flesta tycks nu ha glömt sin uppväxt. De vältrar sig i hat och frustration, uppvisar en kortsynthet och stupiditet som är omöjlig att greppa. Vad i helvete hände?!

5 kommentarer

Under Uncategorized

Orkneyöarna, tur och retur

Jag går i motsatt riktning, möter och stångas med folk i den lilla cirkeln. De traskar lydigt i flock, jag kom in fel och hittar inte ut ur det här helvetet. Nån guide står och tutar fakta men hans ord försvinner i vinden från havet. I marken framför oss finns hål, hål med lämningar efter flertusenåriga bostäder. Det har bott människor här. Skara Brae. Folk glor lydigt ned i groparna, jag vantrivs så det kliar ända upp i arslet. Till slut hoppar jag över något litet stängsel, vinglar till och drösar nedför en slänt. Ut härifrån kvickt!

orkeny strand

Jag småspringer därifrån, når en brant backe och där, där nere ligger en öde vit strand och därute havet, Nordsjön… eller Nordatlanten, fan vet, jag har tappat både räkningen och riktningen efter alla öar jag passerat fram och tillbaka på sistone. Det var inte så här jag hade tänkt mig att uppleva Orkney. Men här är jag nu. Och havet sträcker sig blått och oändligt mot horisonten, allt är platt och vinden är precis lagom snäll mot kinden. Där står jag och andas… försöker hitta centrum i mig själv, hitta andningen, hitta drömmarna… de där drömmarna som burit mig ända hit, genom åren… mina drömmar om de vindpinade, karga vikingaöarna där ute i havet… Men jag står i ett turisthelvete utan dess nåde. Bakom mig har jag horder av japaner och kineser och tyskar och amerikaner. Långfärdsbussarna står uppradade som urtidsdjur, i kilometerköer. Man slussas fram och tillbaka, som boskap. Det är köer för att komma in på områdena, för att komma in på muséerna, för att komma in på caféerna, för att komma in på dass. Betala inträde, betala inträde!

Jag vallas genom en stenring äldre än Stonehenge. Jag trängs under jord i några dåligt upplysta gångar med speakerröster i dolda högtalare. Jag får tio-femton minuter på mig att springa genom slottet Skaill House beläget ute på en stor slätt. Skynda dig nu, sen åker vi vidare. Här ska klämmas in så mycket det bara går på en dag.

20170822_141341

20170822_141432

20170822_141751

Inombords gråter jag, sparkar emot, förbannar. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att det här var något att prova på? En turistutflykt…. oh mother!  Kirkwall, huvudstan på en av öarna, är så full med folk att jag knappt ser katedralen. St Magnus – vacker som få men vad gör det när man inte får en sekund ifred? Det går inte att ta in. Inte heller historien om Mrs. Scarth och hennes sovrum… eller de italienska krigsfångarna från 2:a världskriget och deras kyrka eller och hur de byggde broarna mellan öarna… Skeppskyrkogården utanför i havet… Historierna är många men allt dränks i tidsbrist, i kommersialism, i nån slags hysterisk disneyland-upplevelse…

20170822_124855

20170822_125124

Det pågår nån slags regatta bland öarna, folk från hela jorden har rest hit. Hit, till platsen som i mina eviga drömmar ligger så gott som övergiven, men som i verkligheten är en turisthora med brutalt uppfläkt underliv som ligger och skrevar där i Nordsjön/Nordatlanten var det nu var…

20170822_132815

Men visst är det vackert. Det finns vyer som tar andan ur mig av och till. Om jag bara hade fått vara ensam – eller i sällskap av någon som också haft vett att hålla käft och mjölka sina drömmar för allt vad de är värda. Tänk att resa här i stilla mak med någon,  häpnas tillsammans, lämna varandra ifred när man behöver vara ifred, och sedan mötas över en bit bröd och ett glas gott och i tyst samförstånd, med bara en blick, veta att man delar ögonblick som är guld…

På tillbakavägen blåser det upp till storm. Ska vi komma över till fastlandet? Det råder tvivel in i det sista och när vi klivit ombord på den lilla båten ombeds vi gå ned under däck, hålla i oss för allt vad vi är värda. Det är förbjudet att gå ut på däck, vågorna kommer att sopa rent där, från både folk och fä.

Och nog gungar det alltid. Det är när folk sitter och kaskadkräks omkring mig som jag av någon anledning, någon pervers anledning, fylls av lycka. Jag kastas upp från stolen och ned igen av de hastiga krängningarna. Allt löst ombord far all världens väg. Horisonten försvinner och kommer tillbaka varje sekund. Båten står nästan rakt upp i luften i vissa stunder. Jag korsar Pentland Firth, ett av jordens farligaste vatten, för andra gången i mitt liv, och inom mig jublar jag. Det är en adrenalinkick utan dess like. Jag är så perverst, oförklarligt lycklig! Jag skulle kunna stanna här ute för alltid. Jag skulle kunna dö just nu och det skulle vara helt okay.

4 kommentarer

Under Resor, Uncategorized