Kategoriarkiv: Uncategorized

Baby och jag

En ingivelse bara… och så dyker hennes ansikte upp på skärmen. Jag har googlat hennes namn. Ett namn jag trodde jag glömt. Men det gick att fiska upp nånstans från botten av minneskällan och där är hon alltså. Hennes ögon är inte längre svärtade av kajal men de blickar lika storögt och vilt tillbaka som jag minns dem. Baby.

En gång i tiden var vi som ler- och långhalm. Du, ständigt med en hemrullad cigg i mungipan, kajalpennan i fickan så du kunde bättra på tvättbjörnslooken flera gånger om dagen. Lite fräknig, med svartfärgat långt hår och batikfärgade brallor och sliten mockajacka från nån secondhandhörna. Du drömde om Frankrike. Du slängde ur dig franska fraser och gick till bolaget varje vecka för att köpa rött Languedoc-vin för studiemedlet. Och så skrev du brev till mig. Ibland flera gånger om dagen. Brev där du kallade mig darling, ma chérie, liebling och käraste kära. Vilda galna handskrivna brev med märkliga meningar som ringlade likt ormar över pappret. Vinfläckade papper. De luktade av tobak och dagen efter. Du tryckte kyssar mot dem innan du lade dem på min bänk när lektionerna började; kletiga läppstiftsmärken på blad utrivna ur anteckningsböcker som du smög ned i min väska eller lade i brevfacket utanför matsalen där vi elever fick hämta dagens post. Jag skrev tillbaka, har jag för mig. Men om vad minns jag inte. Märkligt.

Vi låg på internat. Två år av våra liv i Languedoc-dimma, med slitna pocketböcker av Stenberg och Kerouac i fickan, långa vandringar längs dammiga vägar (vem hade råd med buss liksom?), lata dagar i gräset på en ständig diet av apelsiner, ljummet vin och hemrullade cigg. Jag rökte inte. Du rökte. Det luktade inget vidare. Dina fingertoppar var redan gula av nikotin.

Vi drömde om världen där ute. Och talade om litteratur, konst, poesi och mera litteratur. Sen försvann jag till Australien och du till Frankrike. Det blev knäpptyst mellan oss. Det gick rykten om att du hamnat i ”dåligt sällskap” med några marockaner i Paris. Det gick rykten om ”hemodlat” och ”fängelse”. Men jag fick aldrig de där ryktena bekräftade. Och åren gick. Jäklar vad det gick många år. Trettio stycken konstaterar jag häpet i dagarna – och tanken svindlar så mycket att jag måste sätta mig ned, jag får en tyngd i bröstet som gör mig oväntat melankolisk och nästan rädd. Var fasen tog livet vägen liksom? Men visst fyllde jag mina år med bra grejer, visst gjorde jag? hör jag min egen inre röst fråga ängsligt.

Jag vet ju varför jag kommer att tänka på henne, Baby med den kolsvarta blicken och de överspända kärleksutgjutelserna. Imorgon återvänder jag nämligen till det där internatet. För första gången på tre decennier. Minnesskärvor, namn och ansikten ur det förflutna bubblar upp till ytan; sådant jag trodde jag lagt bakom mig, glömt bort för alltid. Och med detta kommer insikten om den jag var då, och alla de människor som fanns runt mig men inte längre, föräldrar, syskon, pojkvänner… Jag åker liksom rutschkana tillbaka inuti mig själv, finner en ung kvinna som var jag och som jag önskar jag kunnat krama och säga: du, du är jäkligt bra som du är! Och allt kommer att ordna sig. Allt det där du är så rädd för kommer att ordna upp sig.

Jag googlar Baby. Och hon finns… eller fanns – åtminstone fram till pandemins utbrott. Därefter finns inga livstecken på nätet. Hennes vilda ögon stirrar mot mig från skärmen. Jag följer hennes uppdateringar några år tillbaka: hemrullade cigg, vinglas, katter, vänner, fler hemrullade cigg, vinglas, katter och vänner. Hon bor i Sydfrankrike, hon skriver enbart på franska. Jag kör hennes texter genom ett översättarprogram. Helt plötsligt är det livsviktigt att jag får veta vad hon säger. Hon är sig så lik: lev livet, fort, hårt. Drick och var glad. Vi ska alla dö en dag. Klappa dina katter, älska dem tills du brister, samtala med dina vänner ute på lokal, sitt inte hemma och torka ihop.

Där finns ingen äkta man, inga barn, inget villa-vovve-volvo-liv. Hon tycks ha förblivit sann sina ideal. Har jag det? Vem blev jag? Skulle hon känna igen mig idag? Skulle vi ha något att säga varandra?

Sen ramlar en polett ned (det tog visst bara 30 år): hon älskar sina ”väninnor”. Suddiga bilder på deras ansikten mot kudden med texter som ”efteråt” och  ”bästa dagen”…  Jag känner mig generat trög. Trots en hel kartong med galna kärleksbrev förstod jag henne tydligen inte alls. Tyckte bara hon var vild och härligt crazy. Tyckte om hur vi provocerade killarna i klassen. Jag trodde hon, liksom jag, bara testade olika sätt att skriva, spänna bågen, utforska genrer. För mig var det bara skrivandet som betydde något. Och så de där högtidliga löftena om att vara sann mot sig själv, sann mot alla oavsett vad det kostade; och alltid skriva som om det gällde livet, naket, utan föreställningar. Inget falskt, inlindat, fegt och tråkigt.

Jag måste haft en påse på huvudet.

Men till mitt försvar får jag väl säga att jag just då var gräsligt upptagen av magra, känsliga män i blommiga skjortor. Baby var upptagen av sitt vin och sina franska drömmar. Och, konstaterar jag nu, upptagen av mig.

Jag släcker ned skärmen, undrar om Baby lever fortfarande och i så fall var. Hennes hår är inte längre färgat svart. Hon är blond?! Hon älskar katter. Hon dricker vin. Hon röker som en skorsten. Talar och skriver på franska. Fotograferar suddigt. I hennes sydfranska lägenhet finns knappt några möbler; ett rangligt bord, nån enstaka stol som ser ut att ha blivit upphämtad ur en container. Minns jag henne rätt så är det precis så det gått till.

Imorgon trampar jag våra gamla kvarter. De där gatorna jag och Baby gick en gång när vi var unga, vilda och trodde hela världen bara väntade på att just vi skulle komma och ta den, skildra den i heta litterära storverk. Och som vi skulle leva! Vilt och vackert! Det enda, sanna sättet!

En nyttig påminnelse, tänker jag, och ser framför mig hur jag, numera medelålders, imorgon kommer att rulla en liten väska på hjul över skolgården där jag ordentligt och omständligt packat ned alla förnödenheter. Sånt som är bra att ha. Extra ombyten. Plåster.

Ingen skriver galna kärleksbrev till mig längre, med kyssmärken och rader som går härs och tvärs över pappret. Fan också!

Helt plötsligt vill jag bara dra iväg ut i Europa, dricka vin och skriva om alla jag möter. Fotografera suddiga bilder ”morgonen efter” och uppleva ”den bästa dagen”. Oavsett med vem. Men jag får väl rulla min jävla väska på hjul. Rakt in i fucking ålderdomen. Åh Baby!

9 kommentarer

Under Uncategorized

Itu?

Jag har kluvits mitt itu. Pandemin har kluvit mig som ett svärd. Inte våldsamt och abrupt, snarare med långsamma, sågande, plågsamt hackiga drag. Nu ligger jag i två delar; en försiktig, ängslig del som räds andra människors andedräkt och kroppar, som äcklas av att dela luft och rum med främlingar, som rynkar pannan åt andras ovarsamma framfart och ignorans, som ser strängt på när kroppar planlöst och ivrigt närmar sig varandra som obetänksamma barn. Och så min andra del; den del av mig som plötsligt vaknar och sträcker på sig, som gnisslar av leda och vill bege sig långt bort, som inte vill vänta mer, som bara vill ge sig iväg och låta livet flå skinnet av kroppen. Den där delen som vill dra ned solen till sig, som vill lysa genomskinlig och vinterblek framför andra utan skam. Som en nyfödd vill jag sitta där i främmande land, vila i främlingars blickar med ett självklart leende, låta mig förledas bort på okända vägar, in i okända gränder, på okända hotell. Jag vill andas andra människors luft och lust, jag vill att min hud ska lukta av någon annans hud, jag vill utsätta mig för intryck och ljud och hastiga, hetsiga rörelser. Inga fler inrutade dagar, ingen struktur mer, inga försiktighetsåtgärder och ingen mer ängslan. Jag är så innerligt trött på ängslan.

De två delarna som är jag kommer att gå flera brottningsmatcher mot varandra under veckorna, månaderna framöver. Jag känner det. Kanske får jag leva med båda två. Kanske slår den ena ihjäl den andra. Eller så lämnar jag båda bakom mig som ett gammalt ormskinn och låter något nytt komma fram. Ett nytt jag. Ett äldre jag. Dåraktigare. Vingligare. Tvärsäkrare. Med blodiga hål för vingfästen i ryggen. Med gapande fontanell, med vidöppna spjäll. En okänt jag. Imorgon.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Fel

Det var ju faktiskt enklare förr. Det var högern och vänstern. Blått och rött. Ditten och datten. Och så lite dutten i mitten. Men idag? Bara en enda stor gegga av oheliga allianser.

Inte politik för allas skull utan politik för politikernas skull.

Inte visioner utan angrepp på senaste utspel från någons sida. Oavsett fråga. Oavsett tro. Finns det nån tro? Det gör inget om man säger emot sig själv från förra veckan, bara man framför sitt besked med rätt tonläge och emfas. Leta fel, peka finger, se till att motparten rasar i nästa opinionsmätning. Det är ett sandlådekrig som vi andra tvingas bevittna. Vi som röstat fram dem. Hur var det? Populasen mot asen? Asen mot populasen? Det är många ”mot” numera. Det är nästan inga ”med”.

Och ska man med på nåt tåg så är det skam- och skuldtåget. Det tuffar konstant genom Sverige. Det är det enda tåg som aldrig är försenat. Ni är väl med allihop? Ni känner väl skam och skuld för än det ena, än det andra? Allt är visserligen nån annans fel men vi ska skämmas, vi ska skuldbelägga varandra. Vi är dåliga människor. Och vi ska banne mig finna fel hos alla andra också. Det är det enda spelet går ut på numera. Inget är bra. Inget får vara bra. Och blir det bra så angriper vi det också. Då är det säkert något som vi gjort fel på vägen. Vi har säkert gjort fel och borde hänga med huvudena i skam. Medan någon pekar finger åt oss.

Allt är fel.

1 kommentar

Under Uncategorized

Tiden bär man i bröstkorgen

Hon talade febrilt inför klassen. De gick igenom hela musikhistorien i snabba, hastiga meningar. Hon stötte ur sig fakta, drog linjer och ristade hektiska anteckningar på tavlan; förband decennierna i oheliga allianser, krokiga spiraler och spikraka motorvägar, explosiva som molotovcocktails. Ungarna satt som förtrollade. Dessutom drack hon ogenerat ur vinglaset hon hade framför sig. Hon kallade bordet för katedern. Ungarna var förstummade.

Den äldre mannen kom in för att checka lektionen och såg tavlan, stirrade förvirrat några sekunder innan han höjde armarna i en segergest och skrek: jävlar! Vände sig sedan ut mot klassen och gapade högt: vicken jävla lektion ni haft, ungar! Jag får gåshud!

Han bevisade det genom att vifta med sina armar där håren stod rakt upp. Lärarinnan – var hon ens lärarinna?  –  drack vin och log belåtet.

Vilket fruktansvärt, ohyggligt, svårbegripligt, überhärligt och underbart århundrade det var, nittonhundratalet! Sa han och hon nickade instämmande.

Så stannade han upp och insåg det faktum att ingen av eleverna ens var född under det förra århundradet. Han såg hjälplöst mot lärarinnan som direkt förstod vad han tänkte och lakoniskt sa: ”som att stirra ned i en avgrund, eller hur? Tanken svindlar. Den är obegriplig.”

Han nickade. Ungarna satt tysta. Varför hade de en lärarinna som drack vin under lektionstid? Som knöt samman Vietnamkrig och hippies och nassar och punkmusik och jazz och Stravinskij och så Amy Winehouse med nån konstig låt från 1927 och som talade om shimmy, strut, one-step och charleston och storbandsorkestrar, depression, maratondanser och döden för la belle epoque, som talade om skyttegravar och morfin- och amfetaminmissbruk och krigspsykoser och korrupta politiker över hela västvärlden och konsten, om fosterlandskärlek och så mera om konsten, ständigt den här konsten? De förstod inte men de älskade plötsligt att vara i skolan. Det var något okänt och stort som smugit sig in i letargin, i de sega eftermiddagarna. Den ordinarie läraren sjuk. Och därför detta oväntade, jättekonstiga men skithäftiga.

                                                                                       *

Nu pekar hon på en av eleverna i främre raden. Hon ler med vinblå tänder.

Du, du… fattar du? Tänk dig att du reser bakåt i tiden, du ramlar baklänges genom alla årtionden och hamnar på en plats hundra år innan du föddes… du, fattar du? Tänk hur underbart att veta att du kommer att finna likasinnade där. Såna som tänker som du, känner som du, gillar att uttrycka sig som du. Det är det fina med historien. Historien, den är inte dammig och stendöd, den är någon du bär i bröstkorgen, ömt som en kattunge… Var varsam med den. Ta hand om den. Göd den!

Hon går fram och knackar honom i bröstet med ett finger. Hela tiden ler hon stort mot honom, mot klassen. Hon står där som en galen ängel i sin vida långa kjol, sina snörkängor och sin svettiga blus. Håret i oordning. Leendet skär som en ljusbåge genom skolsalen. Vilken tid kommer hon själv ifrån? Ungarna ruskar på sig, vill skingra förvirringen som lagt sig runt dem som ett rökmoln.

Du bär historien här inne, fortsätter hon utan att ta fingret från hans bröstkorg. Du är historien. Den dunkar i ditt hjärta, i ditt blodomlopp. Den är du. Tro aldrig något annat.

Så vänder hon sig mot mannen som kom in och avbröt lektionen. Säger:

Vi som föddes på 1900-talet. Vi är snart i minoritet. Vi begriper det inte. Tiden löper så fort. Vi visste allt och hade hela världen i våra små skitiga nävar. Vi visste bäst. Och vi var så stolta över att vara de där sällsynta människorna som bara finns en gång vart tusende år, vi som fick uppleva ett millennieskifte. Och därefter födde vi fram den här krillen… de här små räkorna… ur våra sargade underliv.

Hon vänder sig mot klassen och gör en svepande gest, ler med hela ansiktet. De ler ofrivilligt tillbaka. De fattar inte allt hon säger men sättet hon talar på får dem i gungning. Deras små själar rycker fram och tillbaka som i en ilsken tango. Nu är de villiga att följa henne till världens rand och hoppa rakt ut i det okända.

Hon känner det. Han känner det. Ungarna känner det.

Solen skiner in genom de smutsiga skolfönstren. Det är i början av 2020-talet. Utanför står en värld och hummar sin eviga sång. Samma sång som likförbannat alltid upplevs som ny av dem som lyssnar för första gången. Krillstimmen. Barnen. Flisorna. De vassa briljanta små skärvorna ur tidens söndersprängda glasruta.

Hon dricker ur sitt vinglas, ställer ned det med en duns på det hon kallar katedern. Går mot dörren. Säger inte ens hejdå. Ger inga läxor.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Opium

Frankrikes vingårdar, de fetsvullet gröna och lätt arroganta… Eftermiddagstrion med slippriga stråkar och avslagna drinkar… Bryan Ferry Orchestra spelar The Only Face på constant repeat. Och de där tanterna, de halvvissna i hattar och med suddiga blickar… Alla de där evinnerliga somrarna på rad. De där, självklara och trista som TV-repriser.

Och så du och jag flera timmar efter uppvaknandet i de där dävna dagarna utan färg, utan smak. Vi simmar som som bleka guldfiskar, dövstumma, patetiska, sömngångaraktiga. Ja, allt det där… alla de där bilderna, minnesskärvorna ur tidens spegel; allt det där samlas, hopar sig och mångfaldigas under några få minuter en sommardag 2021, i konvulsioner, i små korta, korrekt militäriska uppkastningar.

Och så ligger vi där, utsträckta på en jävligt trött gräsmatta som leds av våra kroppar; vi ligger där som gamla kvarglömda handgranater från ett djävulskt, ettrigt krig. Vi ruttnar i solen. Det är sommar. Det är alldeles för varmt. Och vi provar att svalka oss med lagom obscena dagdrömmar om Frankrikes vingårdar, de fetsvullet gröna och lätt arroganta. Farmor i spetskjol vacklar runt med skallen full av syndiga tankar. Den ruttna maten på bordet och alla flugorna i en pervers tango…Inte en enda jävel spelar dragspel. Och man undrar varför man överhuvudtaget lever? Ge mig opium. Nu!

2 kommentarer

Under Uncategorized

Morgonstund har guld i mund

Kalla mig elak men jag njuter av min morgonstund där jag sitter på balkongen medan parkeringsvakten utanför går en runda och lappar bilarna. En efter en far morgontrötta grannar ut genom porten och kommer med den ena bortförklaringen efter den andra. Jag lyssnar fascinerat på kvinnan som påstår att vi har stambyte i kvarteret. Jaså? Det har jag inte märkt. Varför stambytet skulle inverka på hennes parkering är mera oklart. Hon drar något om alla barnen och tvättstuga och inte hinna med men det ändrar inget i sak. Så provar hon med att önska honom en ”fortsatt god dag”. Han veknar inte, svarar bara lakoniskt ”detsamma”. Fotar av bilar och trycker ut sina långa gula remsor. Jag sörplar mitt kaffe och ser hur hon svettas i morgonsolen.

Nästa granne kommer ut just som parkeringsvakten börjat avlägsna sig. Han skriker högljutt. ”Vad fan, vad fan, vad fan gör du? Har du lappat min bil, din jävel?” Parkeringsvakten svarar sitt lugna ”ja” och förhåller sig omedgörlig och stilla medan min skäggige granne härjar vidare tills svordomarna tar slut. Parkeringsvakten avlägsnar sig och jag inväntar nästa granne; han med hunden som han alltid lyfter upp de sista metrarna innan porten. Varför är oklart. Kan hunden inte gå själv?

Skägget gnölar nu sin sorg inför hundägaren. ”Vad fan, va, vad fan han lappade mig, mannen, fattar du?” Hundägaren säger, inte utan skadeglädje, ”ja, jag kom på det igår kväll och flyttade bilen. Hur mycket fick du?”

”450 spänn, jävla skit, den mannen alltså, vad fan…”

”Jag har aldrig varit med om att de lappar bilar på den här gatan förr?” säger mannen lite klädsamt ursäktande där han står med hunden upptryckt i famnen. Innerst inne är han skadeglad som tusan. Jag kan se det från min plats. Jag är också skadeglad.

”Nej, nej, vad fan, jag har blivit lappad här många gånger” invänder den skäggige. Jag undrar i mitt stilla sinne varför han inte lärt sig något av detta?

Men jag har ingen bil. Jag gillar bara att sitta på balkongen om morgonen och känna skadeglädje. Sån är jag.

8 kommentarer

Under Uncategorized

Det här är ingen underhållning

Det var ett tag sedan man skrev här eller där. Orden tar slut ibland. Eller snarare, tanken om att ”det inte tjänar något till” tar överhanden. Gärna kombinerat med bristande självförtroende och en släng bristande självinsikt. Men skit i den soppan nu, tänker jag, och så får fingrarna gå bäst de vill över tangenterna.

Det är en kall vår, enligt många. Jag tycker den är toppen. För mig får temperaturen gärna ligga mellan 8 och 18 grader Celsius året om. Det är finfint. Varken för kallt eller varmt. Bara perfekt. Kroppen går som smort då. Inget klet innanför pannbenet. Inga frostskador i systemet.

Syrenerna står i blom, fruktträden börjar tappa sina blad. De är ju så få, de där dagarna då luften är söt och kryddig av försommardofter. Innan man hinner blinka tar det mörkgröna och svullna överhanden. Sen blir allt bara trögrörligt, lite småtråkigt. Grannens unge, hon som fyllt vuxen men inte flyttar hemifrån, fläker sig på bakgården. Oavsett temperatur drar hon av sig kläderna och lägger sig på marken med cigg och mobiltelefon och caffe latte-glas. Hennes spray-tan är lite fläckig här och där, noterar jag genom köksfönstret. Och tänker att den där caffe latte-vanan gör henne fet innan 30-årsdagen. Jag är så snäll i tankarna nu för tiden. Jag hoppas på hagel innan lunch.

Skummar platsannonserna med uppgiven blick. Jobb på Österlen. Ska man söka dit? Finns det bostäder där? Jag googlar hyresrätter. Österlen är poppis som semesterställe, verkar det. Man kan hyra sig en lägenhet för 24 000 i månaden. Men då ingår nog möbler. Och så ska man ut igen innan hösten. Men jag tar ett nappatag med skiten, för jag är beredd att flytta. Men det gör fysiskt ont att glo på ettor i inlandet (där man dessutom behöver ha bil, vilket jag inte har och inte vill ha). Jag kan inte, kan verkligen inte, flytta bort från vattnet. Hur fan kan folk bo i inlandet, tänker jag hädiskt. Det går ju inte att andas utan havet?

Öland? Gotland? Bornholm? Samsö? Irland? Hebriderna? Färöarna? Var fan kan man få jobb och bostad där det finns vatten? Samtidigt… jag orkar snart inte leta mer info. Raderar numera mail på löpande band efter att bara ha läst rubrikerna. Samma jävla annonser som kommer från fjorton olika håll dygnet runt. Jobb som inte matchar mina kunskaper, inte ens en promille. Jobb som redan är tillsatta. Jobb som det inte går att försörja sig på. Ideella jobb. ”Brinner du för något har du säkert inte något emot att jobba gratis”…

Alla jag känner har blues. De som jobbar. De som inte jobbar. De som är vaccinerade. De som inte är vaccinerade. Vissa dagar vet jag inte vad jag ska säga till folk. Andra dagar orkar jag peppa. Sen tar orden slut. Fan vet var de tar vägen… och så plötsligt står de i farstun igen. Ramlar in, huller om buller. På bloggen. Eller nån annanstans.

Jamen vi säger väl så då…

Det här blev ju inte ett dugg kul.

Men det lovade jag heller aldrig.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Klockan 09.51

– Det är en upplevelse jag helst skulle vilja vara utan, skriver hon lakoniskt till mig denna morgon.

Upplevelsen? Att sitta intill sjukhusbädden där sonen ligger medan sirenerna ljuder oavbrutet och missiler far genom luften. Hon är rädd. Jag är rädd. Hon är i Israel. Jag är i Sverige. Vi ber båda två att det ska lugna sig, att förnuftet ska få råda, att detta eviga vansinne får ett slut. Jag får så svårt att finna orden när jag ska skriva till henne. Jag vill bara ta henne och sonen därifrån. Ge skydd.

Tanken att jag ingenting kan göra tynger och skaver. Jag famlar efter en lösning, efter ett magiskt trollspö, som en barnunge som vägrar inse fakta, som bara vill men inte kan.

– Lova mig att du tar hand om dig, skriver jag tafatt.

Några minuters väntan. Så kommer orden tillbaka:

– Jag lovar.

I den där pausen som uppstår mellan våra textmeddelanden hinner katastroftankarna ta över. Är sjukhuset bombat nu? Lever de? Klockan 09.51 fredag morgon lever de.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Sänklod

Avvaktar hjärnans serotoninfabrik. Hoppas de små skiftarbetarna inne i skallen jobbar övertid. Jag betalar snart vad som helst för att gå igång igen. Känns som jag har ett sänke kring fötterna. Kände hur järnen slog ihop om mig för ett par dygn sedan. Förra veckan sprang jag speedad, som på knark. Fick nåt slags rus, gick igång, garvade tillvaron rakt i ansiktet. Det satt i några dagar. Jag kunde knappt äta eller sova. Kände mig überjävligt stolt och stark. Sen slog jag i marken. Det grå hann ikapp mig. Kletade sig fast, drog och klibbade och sänkte mig nedåt, nedåt. Spikrakt ned. Som ett sänklod.

Imorse tog jag fram texten till den där boken jag skulle skriva i höstas. Eller rättare sagt, det där projektet jag gick med på. Tre sidor om dagen i hundra dagar. Jag skrev inte ens femtio sidor. Blev äcklad av alltihop. Planering, schemaläggning, konstruktioner, en handling bestämd av nån annan. Även om det just då kändes skönt att nån annan bestämde. Jag sa ”ja” och fick sen se mig som löftesbrytare. Hacka i mig det sura faktum att jag är en lögnare och loser, nån som inte ens kan skriva tre sidor om dagen. Men imorse tog jag fram texten, började läsa. Nej, nej, nej, inte bra. Fast kanske lite bra? Nej, skit. Borde brännas. Vem fan tror jag att jag är? Och vad jag svär hela tiden? Är det där jag? Vem är jag?

Sänklodet drar, det bubblar och slörpar nere i gyttjan.

Utanför blev världen grön över en natt. Jag stirrar ut i den där försommaren och vantrivs. Jag vill inte ha sommar. Vill inte ha det där ljuset. Det känns falskt.

Fåglarna är snart de enda jag talar med. Mer än ett år har gått. Den här isoleringen gör mig inte galen, jag var nog galen redan innan pandemin, slår det mig nu. Men isoleringen får mig att vantrivas med själva galenskapen. Den milda varianten. Får mig att vantrivas med mig själv. Mer än vanligt alltså.

Jag vill vara ifred från människor. Jag saknar sällskap så det värker.

Dagens livlina ”Fram mellan stenarna” går på repeat i bakgrunden. Jag lyssnar inte på texten. Det är något med den långsamma dova hejaramsan som passar min sinnesstämning. Den blir som en vägg att luta sig mot.

Halva dagen har gått. Ska jag ens klä på mig idag? Finns det nån anledning?

Läser på 1177. Nästa månad kan jag få min första vaccinspruta. I början av juni. Ingenting kommer att förändras efteråt. Ingenting.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Hundanus (nej, det är inte latin)

När jag börjat varje morgon med att scrolla ett femtontal hundanus på fejjan inser jag att det är dags att göra nåt åt saken. I pandemitider har massor av folk skaffat vovve. Inget fel i det. Jag älskar vovvar. Katter. Fåglar. Hästar. Får. Uttrar. Ja, ni fattar… Men det är som om luften gått ur mänskligheten sista året. Alla söker kontakt men ingen vet längre hur det var man gjorde. Så de fotar sina jyckar under promenaderna. Bakifrån. Efter en tid består mitt facebookflöde av hundarslen. Och de sedvanliga tallrikarna med käk som många lägger ut. (Så vi andra ska se att de äter. Och det är ju bra. Men jag behöver liksom inte bli påmind arton gånger om dygnet). Så vad göra? Säga upp kontot och mista kontakten med alla sköningar? För jag gillar ju dem. Annars skulle jag ju inte vara där alls.

Nej, jag inser att jag behöver ett nytt konto. Ett smygkonto där ingen vet vem jag är. (Låter det bekant?) Så jag fiser lite diskret i mitt hörn av världen och ser om det händer något. Det händer något. Men det går långsamt. Det blir liksom bara en krusning på ytan. Men ändå… nytt folk, nytt blod. Inga hundanus. Men väl nån som verkar vara en polsk godsägare som gillar att klättra i träd, en grönhårig kvinna med tatueringar, en herrskräddare från USA som röker cannabis och tar LSD och så några andra mer eller mindre skumma typer. Vi säger inte så mycket till varandra. Men det är vilsamt på något sätt. Fast snart sitter man väl fast i den geggan också, då man börjar lajka brasspipor av ren artighet…

9 kommentarer

Under Uncategorized