Etikettarkiv: Inre röst

Ciao, ciao Larry

Vad alla människor är halvnakna helt plötsligt? Så himla varmt är det väl inte ute? Tänker jag småsurt där jag tvingar mig fram i dammiga chelseas och skinnjacka. Tvingar mig fram, ut i solen, försöka gå bort huvudvärken. IMG_20190422_133319

Ser dock en påbylsad historia i rullstol. Han håller säkert 60 knyck ute på vägen. Kanske har knappen låst sig? Han svishar förbi och jag går ned mot vattnet.

Halvnakna människor som sagt. Obehagligt. De ser ut som de sprider allsköns sjukdomar. Vänta nu, sa jag det där högt? De glor på mig, jag blänger tillbaka.

De tre grabbarna i tonåren spanar in mig på håll. De är hormonstinna och flabbiga under vårhimlen. De spanar in allt som rör sig. De spritter av elektricitet. Men så kommer de närmare och tystnar medan de går förbi. Inte så många sekunder dock. Sen kommer det nervösa fnittret: fan, hon var ju gammal ju.

– Ja, jag kanske är för gammal för er, grabbar, men ni är inte för gamla för mig så passa er! De gapskrattar och jag drar på munnen. Ungjäklar.

En trio pensionärer har ramlat omkull i slänten med picknickkorg. Det ser rart ut. På håll alltså. De har säkert bakat bullar och fyllt kaffetermosen. Men i helsicke heller. När jag kommer närmare sitter de och hinkar rosévin för glatta livet. Den där skiten som smakar outspädd saft och som alla svennar hinkar i sig dunkvis av så fort solen tittar fram. Fullständigt obegripligt. Jag vill tillbaka till tiden då gamlingar drack kaffe med dopp. Sju sorters kakor. Tänker jag och undrar om jag inte borde säga åt dem? Gå hem och baka bullar! Jädra friluftsfyllon!

På hemvägen ser jag att magnolian slagit ut i ett av grannhusen. Funderar på att fota den när en liten ilsken byracka kastar sig mot staketet. Den skäller som fan. På mig. Jag som snart har världsherraväldet i min hand. Djärvt av en terrier, det måste man säga.

Uppmaningen inifrån trädgården: tyst, Larry, tyst med dig!

Larry!?! Jag noterar. Och tänker sakligt, med den där inre rösten som aldrig har några gränser numera: ”Köttben. Arsenik. Gå förbi huset igen. Köttben över staketet. Ciao, ciao, Larry.” Dirty deeds done dirt cheap.

Och nu är det dags att öppna en burk tonfisk åt katten. Och katten, det är jag, det. Man måste ju äta.

1 kommentar

Under Gubbar, Uncategorized