Category Archives: Litteratur

Partnerbyte?

Läser Bengt Ohlssons ”Swing”. Om ett par som varit gifta länge, fastnat lite för mycket i gamla invanda spår och beslutar sig för att besöka en swingerklubb. Partnerbyte helt enkelt. Ohlsson har ett bra språk, vissa meningar är så snygga så jag läser dem två gånger. Det är ett gott betyg. Det är en fin liten bok, ömsint, känns äkta.

Grubblar på det där med invanda spår. Känns så tydligt nu när jag återvänt till jobbet efter några veckors frånvaro med nya intryck. Hur lätt det är att man fastnar. Jag konstaterar att jag diggar mina kollegor, är jätteglad att se dem igen. Vi kramas och pussas, vi pratar i munnen på varandra. Vi stjäl ohejdat av arbetstiden för att gosa med varandra. Jag är priviligierad. Jag har ett fast jobb, jag har en bra ekonomi, jag har fina vänner och kollegor. Men mina arbetsuppgifter… gamla inkörda spår. Ingen gnista där längre. Inget nytt. Jag kör på rutin och visst ligger det något skönt i rutin, men det gör fan inte mycket med kreativiteten.

Rastlösheten i själen, den där som gnager envetet och gör en sur och gnällig. Det som till slut får en att leta fel överallt. I systemet, hos människor… Råder man bara bot på den genom att riva upp, förstöra och dra vidare? Tidigare har jag provat det. Rivit upp rejält, förstört det jag haft, som en sista desperat akt. Alltid försökt övertyga mig om att det inte är destruktivt utan sunt, ja, t.o.m. genomtänkt. Numera är jag inte lika säker. Finns det en annan väg?

Jag sitter med min laptop i knät. Jag har hela världen inom räckhåll, miljontals sidor att uppleva, lära mig av, få nya intryck av. Vad gör jag? Hoppar mellan samma sidor som jag kollade igår, i förrgår, förra året… Tryggt, invant, rutinerat. Och instängt.

Min själ behöver ett partnerbyte.

Jag behöver byta ut mig själv.

För en stund.

4 kommentarer

Filed under Litteratur, Uncategorized

Den sista absinthen snart urdrucken…

Det är nästan sju år sedan jag köpte den men jag har fortfarande halva flaskan kvar. Min sista absinthe från Paris. Eftersom jag precis bestämt mig för en vit månad och söndagens eftermiddagssol är så het på balkongen, tar jag fram den och tänker: vit månad, jovisst men… Idag är det absinthe-söndag. Det finns liksom inget tvivel.

Så sitter jag där i solen med Jonathan Grimwoods fantastiska bok ”The Last Banquet” och mitt glas. Den blekt opalfärgade drycken är exakt två nyanser ljusare än mitt linne. Benen uppkastade på balkongräcket och mellan fötterna den lilla, lilla svarta spindeln som suttit där i timmar… Jag trivs.

Jag minns alla de där uppförsbackarna i Montmartre. De där som aldrig tycktes ta slut, hur jag än travade. Och sedan, där på toppen, hur det bar nedåt igen, ned för smala vindlande stentrappor. Jag var på jakt efter en liten bakgata, med en butik vars adress jag skrivit ned på en svettig lapp i fickan.

Jag minns alla västafrikaner och den kväljande lukten av kokt hönskött. Jag minns att jag tänkte att det här, det här var inte ”mitt” Montmartre. Ty ”mitt” Montmartre stammar från tidigt 1900-tal, det är fyllt av bohemiska konstnärer och lukten av haschish och oljefärg. Det Montmartre är sedan längesedan borta och jag minns att jag saknade det så det sved i hjärtat. Men jag fann min lilla bakgata. Jag fann min lilla affär. Jag fann den gråhårige sirlige gentlemannen som lät mig provdofta och provsmaka absinthe efter absinthe.

Jag talade engelska, han svarade på franska. Det gick alldeles utmärkt, vi förstod varandra. Han log stilla, försvann bakom sitt skynke bakom disken, kom tillbaka med dammiga flaskor. Vi talade lite till… Jag köpte fyra flaskor av honom. Den stora gröna med etiketten utanpå som kändes som vävt siden… De tre mindre… guldpriset, silverpriset, bronspriset… Den gråhårige innehavaren berättade lågtmält om vilka rariteter han hade, vilka internationella priser de vunnit och som jag nu stod i begrepp att köpa.

Vi skiljdes åt i samförstånd. Jag älskade den lilla butiken, de enorma flätade pilkorgarna på golvet fyllda med vinflaskor, de mörkgröna hyllorna längs väggarna med tysta, okända skönheter… Så långt från ett svenskt systembolag man kunde komma.

Idag, sju år senare, smuttar jag på några av de där magiska dropparna, lyssnar på stenåldersjazz och ser med begrundan på min spegelbild i balkongdörrens fönster. Jag är rödhårigare än någonsin. Solen är vänlig och himlen mäktigt blå.

Ni ska läsa Greenwoods bok om ni älskar mat och fascineras av ett språk lika sinnligt som någonsin Süskinds ”Parfymen”. Den finns tyvärr inte översatt till svenska, vad jag vet. Men den är underbar, ett Frankrike under första hälften av 1700-talet och en man som återberättar sitt kulinariska liv… från då han åt de första dyngbaggarna som barn till betydligt mer raffinerade rätter… allt beskrivet med sinne för detaljer, dofter och smaker. Nu vet jag t.ex hur man flår en katt och kokar den och hur tillagad hund smakar.

Och absinthen är snart urdrucken. Söndagen ännu inte över.

Allt är som det ska.

9 kommentarer

Filed under Litteratur, Resor

Nope, Nin

Provar att läsa Incestens hus av Anais Nin en kväll. Läser den från pärm till pärm i ett slag (inte så svårt, den är tunn som en oblat). Jag begriper inte ett smack av handlingen.

Det känns därför lite skönt att komma till slutordet och läsa att Henry Miller inte heller begrep den – åtminstone inte första gången. Själv tänker jag inte försöka en gång till. Livet är för kort.

3 kommentarer

Filed under Litteratur, Uncategorized

And drunk the milk of Paradise?

– Vad läser du? frågar ungen framför mig uppfordrande.
– Poesi, baby, poesi. Godare än spagetti.

Säger jag och viftar lurigt med Coleridge och Kubla Kahn. Han stirrar som en katt på mig och min bok hela tågresan. Jag låter honom glo. En djungel väntar honom. Han har ingen aning om lyckan. Vet inget om Mount Abora. Ännu.

3 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Litteratur

Jag vill ju vara fri

Fyndar på loppis: boken ”Jag vill ju vara fri” om Lena Nyman. Det är konstigt, det där. Jag kan sakna Lena väldigt mycket. Vilket är underligt för jag träffade ju henne aldrig. Antar att hon är en av de där människorna som alla tycker att de kände på något sätt. Jag saknar henne ibland som man kan sakna en gammal vän.

Jag kan också bli väldigt glad vid tanken på att hon funnits….  med den där tajta söderdialekten, tajt som en stuprörsbralla… och lika böjbar som bubbelgum…

Fina Lena, vad du var bra! Så nu, innan vintern kommer, ska boken om dig bli mitt sällskap; där i timmarna efter jobbet, på väg hem, i tågkupén, ska jag ta dig i hand och så går vi tillsammans in i en annan tid, en annan värld, inte så långt från nu men ändå förlorad, förgången…

Och kanske toppar vi det med något försynt och smeksamt från Chet Baker. Hans förmåga att med rösten svepa in en i de finaste filtarna kan ju hålla den fisigaste vinter stången!

2 kommentarer

Filed under Litteratur