Category Archives: Litteratur

Min gamla och min nya kärlek

Jag är kär i Tore. Jo, Tore är min nya kärlek, konstaterar jag där jag står och svajar framför utställningen av Tore Johnsons parisbilder.

Paris är en annan kärlek. En gammal sådan, ända sedan barndomen, då jag letade mig till det lokala biblioteket och bad tanten där ta fram allt hon hade om Paris. Det blev mest gamla svartvita fotoböcker från 50- och 60-talet som luktade magasin och vindsförråd. Jag blev heltänd; på lukten, på bilderna, på de något omständliga beskrivningarna från en stad jag ännu inte besökt. Hela jag ville stinka vitlök och gå i basker och klämma upp en baguette i armhålan varje morgon. Istället satt jag fast i en bergslagsskog med allt vad det innebar av begränsningar för ett vilt bultande barnahjärta.

Tonåren kom, kärleken till Paris bestod, och jag drog iväg som 18-åring, i fel herrsällskap, men vadå… det ordnade sig. Det blev en omväg via Keith Richards, Jim Morrisons grav, polis och tårgas men det ordnade sig ju, så där som det alltid gör. Första gången jag lämnade stan, klev uppför den där lilla fjantiga trappan till flyget ute på Charles de Gaulle, så vände jag mig om och viskade: jag kommer tillbaka! Så där dramatisk som man bara kan vara som överspänd 18-åring när livshungern klöser i hjärtat så blodet luktar svavel. Men visst kom jag tillbaka, det gjorde jag.

Tore däremot… han föddes i utkanten av stan, son till nobelpristagaren Eyvind Johnson (han med Strändernas Svall ni vet, den där boken som visserligen är bra men där huvudpersonen är en riktig jävla snedseglare som aldrig lyckas ta ut kursen och ta sig hem till frugan när han ska, utan fastnar på vägen och trasslar till det för sig med andra fruntimmer…). Nå, till saken… Tore Johnson fotade i Paris på 40- och 50-talen och dessa bilder visas nu på Landskrona museum, gentilt utlånade från Nordiska muséet i Stockholm. Jag går dit och drabbas av kärlek! Det är en smaskig känsla som drämmer till en och jag blir varm och lite darrig.

Överhuvudtaget brukar jag tänka att bilder som får en att känna, höra och lukta är bra bilder! Här hör jag stegen mot gatan, jag tror t.o.m. att jag är en av dem som går där på trottoaren tills jag ser bilarna och inser att allt utspelar sig i en annan tid, innan jag ens var född! Men vilka bilar, fy i helvete så snygga bilar! Jag blir alldeles kollrig. Jag känner lukten av vått ylle på bussen där vi sitter och rutorna immar igen av regnet som just upphört därute; i en annan bild känner jag solstrålen när den träffar mig rakt genom regnskurarna, hör ungarnas röster när de kommer springandes ut ur gränden…

Oh Tore, du okände, du vackre man, nye vän och frände, stendöd sedan 1980 men vaffan gör det, jag är tokkär i dig! För att du fotade människor med hjärtat, för att man i varje enskild bild kan se din ömhet och din närhet till just dessa människor.

Jag tänker på hur många bilder det finns idag som inte är… snälla, helt enkelt. Jag älskar snällhet. Snällhet är den egenskap jag sätter bland människans finaste konststycken. Snällhet är ofta det som får mig totalt på fall, som greppar hjärtat och kramar till och gör att tårarna och skrattet kommer samtidigt.

I Tores bilder finner jag massor med snällhet. Javisst är de fantastiskt komponerade, historiskt intressanta, spännande tidsdokument und so weiter, men det är det varma, innerliga och mjuka som drar in mig och ger mig en längtan efter att också få vara i Tores värld, då. Kanske är det en tillfällighet att jag äntligen får se hans bilder just idag, när mitt eget hjärta ligger där och skälver och fjollar sig som bäst inför framtiden, eller så är det perfekt uträknat av någon däruppe, jag vet inte, det spelar ingen roll.

Jag lämnar utställningen med ett leende i hjärtat. Yrvaken, otålig och jävligt sugen på livet! Igen!

20161008_13070020161008_130632

14 kommentarer

Filed under Konst, Litteratur

Umberto,hejdå…

Umberto Eco ställer tofflorna sent en fredagskväll, den 19 februari 2016, och jag vaknar upp till nyheten dagen därpå. Nu har han glidit vidare, gud och fan vet vart, och har förhoppningsvis nya marker att upptäcka.

Jag upptäckte Eco, precis som så många andra, via Rosens namn. Filmatiseringen av boken, med Sean Connery utklädd i munkkåpa lösandes mordgåtor under medeltiden, är ju svår att motstå. Men Ecos snåriga, vindlande böcker är värda ett försök. Hela karln och hans humor och skatt av kunskaper är absolut värt att försöka sig på. Även om han kräver en hel del, framför allt av de som tycker att hela två minuters filmsnuttar på fejjan inte är värda att klicka på för att de tar för lång tid; eller de som bara orkar använda pekfingret till att peta snorkråkor eller snabbt åka kana över mobilskärmen.  Umberto Ecos böcker är säkert en fasa för den som har alltid tror sig ha bråttom.

Men om man lyckas stänga av den där känslan av att allt måste gå så sabla fort; om man klarar att lägga band på sig och sakta men målmedvetet kliva in mellan ett par bokpärmar och begrava sig i vindlande berättelser som leder en vidare på stigar man aldrig trodde man skulle gå… ja, då kan Umberto Eco vara en förbannat cool vägledare.

Det finns mycket att säga om honom, filosofen, författaren, akademikern… men jag struntar i det. Jag kände honom inte. Jag har aldrig träffat honom men skrattat gott åt hans elaka humor, känt beundran för hans lärdom och varit urtrött på hans aldrig sinande svada…

Själv sammanfattade han meningen med livet i form av tre hörnstenar: att skriva, att undervisa och att ha sex.

 

5 kommentarer

Filed under Gubbar, Litteratur

Partnerbyte?

Läser Bengt Ohlssons ”Swing”. Om ett par som varit gifta länge, fastnat lite för mycket i gamla invanda spår och beslutar sig för att besöka en swingerklubb. Partnerbyte helt enkelt. Ohlsson har ett bra språk, vissa meningar är så snygga så jag läser dem två gånger. Det är ett gott betyg. Det är en fin liten bok, ömsint, känns äkta.

Grubblar på det där med invanda spår. Känns så tydligt nu när jag återvänt till jobbet efter några veckors frånvaro med nya intryck. Hur lätt det är att man fastnar. Jag konstaterar att jag diggar mina kollegor, är jätteglad att se dem igen. Vi kramas och pussas, vi pratar i munnen på varandra. Vi stjäl ohejdat av arbetstiden för att gosa med varandra. Jag är priviligierad. Jag har ett fast jobb, jag har en bra ekonomi, jag har fina vänner och kollegor. Men mina arbetsuppgifter… gamla inkörda spår. Ingen gnista där längre. Inget nytt. Jag kör på rutin och visst ligger det något skönt i rutin, men det gör fan inte mycket med kreativiteten.

Rastlösheten i själen, den där som gnager envetet och gör en sur och gnällig. Det som till slut får en att leta fel överallt. I systemet, hos människor… Råder man bara bot på den genom att riva upp, förstöra och dra vidare? Tidigare har jag provat det. Rivit upp rejält, förstört det jag haft, som en sista desperat akt. Alltid försökt övertyga mig om att det inte är destruktivt utan sunt, ja, t.o.m. genomtänkt. Numera är jag inte lika säker. Finns det en annan väg?

Jag sitter med min laptop i knät. Jag har hela världen inom räckhåll, miljontals sidor att uppleva, lära mig av, få nya intryck av. Vad gör jag? Hoppar mellan samma sidor som jag kollade igår, i förrgår, förra året… Tryggt, invant, rutinerat. Och instängt.

Min själ behöver ett partnerbyte.

Jag behöver byta ut mig själv.

För en stund.

4 kommentarer

Filed under Litteratur, Uncategorized

Den sista absinthen snart urdrucken…

Det är nästan sju år sedan jag köpte den men jag har fortfarande halva flaskan kvar. Min sista absinthe från Paris. Eftersom jag precis bestämt mig för en vit månad och söndagens eftermiddagssol är så het på balkongen, tar jag fram den och tänker: vit månad, jovisst men… Idag är det absinthe-söndag. Det finns liksom inget tvivel.

Så sitter jag där i solen med Jonathan Grimwoods fantastiska bok ”The Last Banquet” och mitt glas. Den blekt opalfärgade drycken är exakt två nyanser ljusare än mitt linne. Benen uppkastade på balkongräcket och mellan fötterna den lilla, lilla svarta spindeln som suttit där i timmar… Jag trivs.

Jag minns alla de där uppförsbackarna i Montmartre. De där som aldrig tycktes ta slut, hur jag än travade. Och sedan, där på toppen, hur det bar nedåt igen, ned för smala vindlande stentrappor. Jag var på jakt efter en liten bakgata, med en butik vars adress jag skrivit ned på en svettig lapp i fickan.

Jag minns alla västafrikaner och den kväljande lukten av kokt hönskött. Jag minns att jag tänkte att det här, det här var inte ”mitt” Montmartre. Ty ”mitt” Montmartre stammar från tidigt 1900-tal, det är fyllt av bohemiska konstnärer och lukten av haschish och oljefärg. Det Montmartre är sedan längesedan borta och jag minns att jag saknade det så det sved i hjärtat. Men jag fann min lilla bakgata. Jag fann min lilla affär. Jag fann den gråhårige sirlige gentlemannen som lät mig provdofta och provsmaka absinthe efter absinthe.

Jag talade engelska, han svarade på franska. Det gick alldeles utmärkt, vi förstod varandra. Han log stilla, försvann bakom sitt skynke bakom disken, kom tillbaka med dammiga flaskor. Vi talade lite till… Jag köpte fyra flaskor av honom. Den stora gröna med etiketten utanpå som kändes som vävt siden… De tre mindre… guldpriset, silverpriset, bronspriset… Den gråhårige innehavaren berättade lågtmält om vilka rariteter han hade, vilka internationella priser de vunnit och som jag nu stod i begrepp att köpa.

Vi skiljdes åt i samförstånd. Jag älskade den lilla butiken, de enorma flätade pilkorgarna på golvet fyllda med vinflaskor, de mörkgröna hyllorna längs väggarna med tysta, okända skönheter… Så långt från ett svenskt systembolag man kunde komma.

Idag, sju år senare, smuttar jag på några av de där magiska dropparna, lyssnar på stenåldersjazz och ser med begrundan på min spegelbild i balkongdörrens fönster. Jag är rödhårigare än någonsin. Solen är vänlig och himlen mäktigt blå.

Ni ska läsa Greenwoods bok om ni älskar mat och fascineras av ett språk lika sinnligt som någonsin Süskinds ”Parfymen”. Den finns tyvärr inte översatt till svenska, vad jag vet. Men den är underbar, ett Frankrike under första hälften av 1700-talet och en man som återberättar sitt kulinariska liv… från då han åt de första dyngbaggarna som barn till betydligt mer raffinerade rätter… allt beskrivet med sinne för detaljer, dofter och smaker. Nu vet jag t.ex hur man flår en katt och kokar den och hur tillagad hund smakar.

Och absinthen är snart urdrucken. Söndagen ännu inte över.

Allt är som det ska.

9 kommentarer

Filed under Litteratur, Resor

Nope, Nin

Provar att läsa Incestens hus av Anais Nin en kväll. Läser den från pärm till pärm i ett slag (inte så svårt, den är tunn som en oblat). Jag begriper inte ett smack av handlingen.

Det känns därför lite skönt att komma till slutordet och läsa att Henry Miller inte heller begrep den – åtminstone inte första gången. Själv tänker jag inte försöka en gång till. Livet är för kort.

3 kommentarer

Filed under Litteratur, Uncategorized

And drunk the milk of Paradise?

– Vad läser du? frågar ungen framför mig uppfordrande.
– Poesi, baby, poesi. Godare än spagetti.

Säger jag och viftar lurigt med Coleridge och Kubla Kahn. Han stirrar som en katt på mig och min bok hela tågresan. Jag låter honom glo. En djungel väntar honom. Han har ingen aning om lyckan. Vet inget om Mount Abora. Ännu.

3 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Litteratur

Jag vill ju vara fri

Fyndar på loppis: boken ”Jag vill ju vara fri” om Lena Nyman. Det är konstigt, det där. Jag kan sakna Lena väldigt mycket. Vilket är underligt för jag träffade ju henne aldrig. Antar att hon är en av de där människorna som alla tycker att de kände på något sätt. Jag saknar henne ibland som man kan sakna en gammal vän.

Jag kan också bli väldigt glad vid tanken på att hon funnits….  med den där tajta söderdialekten, tajt som en stuprörsbralla… och lika böjbar som bubbelgum…

Fina Lena, vad du var bra! Så nu, innan vintern kommer, ska boken om dig bli mitt sällskap; där i timmarna efter jobbet, på väg hem, i tågkupén, ska jag ta dig i hand och så går vi tillsammans in i en annan tid, en annan värld, inte så långt från nu men ändå förlorad, förgången…

Och kanske toppar vi det med något försynt och smeksamt från Chet Baker. Hans förmåga att med rösten svepa in en i de finaste filtarna kan ju hålla den fisigaste vinter stången!

2 kommentarer

Filed under Litteratur