Kategoriarkiv: Litteratur

Går av som en handgranat inombords

falken

Sträckläser Håkan Laghers bok om Christian Falk, Quel Bordel. Tar väl en sådär sju timmar. Vissa meningar läser jag om igen. Vet inte varför den boken griper så tag i mig – eller det vet jag väl – men det finns en tyngd i kroppen när jag lägger den ifrån mig mitt i natten. Han var en komplex man och musiker; en kreativ, bitsk och kärleksfull strulpelle och… tydligen… missbrukare. Jag vet inte om det är ett bra grepp att låta ett 50-tal människor få komma till tals i boken. Ibland får jag känslan av amerikansk dokumentär, klipp klipp till nästa person, klipp klipp tillbaka till den första, och så en tredje… Å andra sidan är det just det här collaget av röster som tillsammans bildar en helhet, en helhet som inte känns varken överdrivet glamourös, inställsam eller taskig (sådär som just amerikanska musik- och filmdokumentärer brukar göra). Här känns det bara som ett ärligt försök att lägga pusslet av en tydligen rätt komplex man. Eller kanske inte mer komplex än nån annan, som en av hans döttrar enkelt konstaterar. Missbrukare är aldrig lätta människor att ha att göra med. Svårare än så är det inte.

Christian gick bort i cancer för fyra år sedan. Att läsa om hans sista tid, med slanghärvan till morfinpumpen under T-shirten, när han försöker tackla sina sista dagar med hjälp av hemvården, känns rejält just nu av personliga skäl. Hur skämten blir allt bistrare i dödens närvaro. Jag minns de som gått bort runt omkring mig – och de som kommer att försvinna en dag. Skiten tar ju aldrig slut. Cancer i hjärnan. I brösten. I underlivet. I lungorna. I magen. Den där jävla sjukdomen som bara tar och tar, vem som helst, och helt skoningslöst.

Finns en mycket bra film med Emma Thompson, Wit, som lakoniskt, avskalat och knivskarpt skildrar ett cancerförlopp i en människokropp. Jag såg den när döden var extra påtaglig i min närhet för några månader sedan. Grät så det skvalade. Fruktansvärt bra film dock. Se den! Ligger nog kvar på HBO. Inget sentimentalt dravel. En smart film. Humoristisk. Och går av som en handgranat inombords.

.

Marc Ribot i Köpenhamn igår och ikväll, på jazzstället Montmartre. Jag var som vanligt sent ute och missade den där lilla detaljen med biljetter. Well, well… Byen ligger där den ligger och Ribot finns på spottan. Man ska inte göra en höna av en fjäder. Jag har våren, jag har frisk luft, olästa böcker och en sketalång lista med måsten. I will be fine.

.

Det finns två bra grejer med Lillhålan där jag bor; havet och fotosatsningen på gallerier och muséer. Varje år anordnas numera en internationell fotofestival, ett evenemang som jag dessvärre inte går helt igång på, den tycks riktad mer mot fotografer än fotointresserade. Fint så. Men det fokus på fotografi som börjat genomsyra orten alltmer gillar jag. Var och varannan månad dyker det plötsligt upp nåt, en liten teaser, en oväntad utställning på nån husvägg eller i nån skogsdunge… det anordnas föreläsningar och mindre evenemang året om som man kan hugga in på. De senaste större temautställningarna på Lillhålans stadsmuseum har varit av världsklass. Jag känner mig bortskämd.

kasernplan tyghuset

Igår, tidig fredag eftermiddag. Ett stilla vårregn ute. Inte en käft på gatorna. Den gamla kasernplan med den vackra tegelbyggnaden. En utställning med foton från Algeriet 1957-1960. Kanske inte det roligaste, tänker du. Men bilderna är tagna av en världsberömd snubbe, forskaren Paul Bourdieu. Och nu hänger de här, i Lillhålan. Alla som nånsin öppnat en bok inom ämnena sociologi, etnologi, kulturantropologi… you name it… har ramlat över honom. Ett tungt namn i den akademiska världen. Jag plöjde hans forskning under min utbildning, då för alla år sedan, och han var väl en av dem som fastnade, som kändes vettig. Politiskt och verklighetsmässigt förankrad.

Så jag närmar mig huset där hans bilder nu finns utställda. Tänker att där finns nog inte en käft så här dags. Jag har fördomar såklart. Jag tror att Lillhålan nog knappast är platsen där nån intresserar sig för Bourdieu. Jag kliver in, konstaterar hur mycket jag älskar den där utställningsdoften… vet ni vad jag menar? Den där lukten av nymålade väggar, borrade hål i spånskivor, den lite svaga matta lukten av papper…? Den är så sval och fin, den där doften. En sval och fin doft av förväntan. Stillsam förväntan.

inne

Det är en vacker utställningslokal. Ljuset är underbart därinne. På väggarna fotografier som legat bortglömda i 50 år. Bilder från fältarbeten. Många tagna mer som stöd för minnet än med tanken på att hänga i en svensk landsort, på en fotoutställning, flera decennier senare.

midi minuit

Jag som trodde jag skulle vara ensam får sällskap av fransktalande besökare. Bland annat en äldre man som går från bild till bild och högt och ljudligt berättar om sin tid i Alger vid samma tid som bilderna är tagna. Nu bor han i Skåne. Han blandar skånska, arabiska och franska. Talar om Camus. Berättar om soldaterna. Det fläktar till i Lillhålan. Jag ler inombords. Älskar när världen oväntat och plötsligt krymper till ett rum. Där jag får vara med.

modena kvinna

Bourdieu har, liksom jag, fegat många gånger. Smugit omkring i utkanten, stulit ögonblick av de han vill studera. Men det känns inte ett dugg spekulativt, inte tjuvaktigt. Bara nyfiket. Han är angelägen, Bourdieu, han vill verkligen komma innanför, förstå. Och stundtals glimrar det alldeles magiskt, man hör rösterna, känner lukterna och hettan. Tänker att: hur faaaan fick han till den där snygga kompositionen? Men jag tror inte han tänkte ett dugg på komposition i de där ögonblicken, han var en man som fotade för sin forskning. Och hade slumpartad tur. Som en tokig.

På hemvägen passerar jag ett gäng fåglar. Jag kan ju aldrig låta bli dem, ni vet. Får upp mobilen och knäpper av ett par rutor i duggregnet. När jag kommer hem kikar jag på dem. De ser ut som nån jävla Lerinmålning. Rakt upp och ned bara. Inget duttande och fixande och mixtrande. Bara knäpp – och så en målning! Slumpartad tur. Som en tokig.

som en jävla lerin

Jag har hämtat ut min bok om Christian Falk. Slänger mig i soffan och öppnar pärmarna. Börjar läsa. Sju timmar senare finns extra tyngd i kroppen. Bilder inombords som tumlar om, brokiga minnen från förr, tankar om det som passerat i mitt eget liv. Jag tar en sista titt på fåglarna och ramlar i säng.

Annonser

1 kommentar

Under Foto, Litteratur, Musik, Uncategorized

En bön till Henry Miller

Studsen saknas. Rytmen. Den finns liksom inte där. Det är så förbannat irriterande. Jag är äntligen tillbaka i Edinburgh och solfan skiner och den nya bostaden är finfin och folk är hyggliga och allt är bra. Men jag har ingen studs. Ingen rytm. Det är något som saknas. Det rinner inte till varken här eller där, om ni fattar.

Istället för att gotta mig i nuet känner jag saknaden som ska komma om en tid då jag inte längre är här. Istället för att jazza runt i gränderna och snacka med främlingar och känna hur allt fläktar går jag innesluten i mig själv och ler blankt om nån tilltalar mig. Den där jäkla oron som gnager som en kloakråtta på mig sen i vintras, jag blir inte av med den. I skallen har jag en sur kamrer som räknar kronor och öron och säger ”nej, nej” till allting. Ostron? Nej, för helvete, är du GALEN?! Ett glas bubbel i solen? Helt onödigt! ropar kamrern.

Jag ägnar dagarna åt att trava gata upp och gata ned. Allt är sig likt. Jag har inte längre en främlings blick inför den här stan. Men studsen saknas. Jag har ingen rytm.

Ramlar in på Armchair Books. Ett sånt där ljuvligt gammalt antikvariat där det sitter nån liten gubbe i en hörna, nån slags tomte som tycks bo därinne och sälja en bok i halvåret. Man undrar hur såna ställen överlever. Rum efter rum är klädda med böcker. Det luktar som det brukar göra på vinden till gamla sommarstugor. Därinne glömmer jag min saknade studs och rytm. Jag tassar runt bland de trånga gångarna och beundrar böcker med hundra år på nacken. De var så snygga förr, så vackert inbundna med jugendmönster i guld på ryggarna.

Jag finner gamla kompisar: Hunter S Thompson. Charles Bukowski. Såna där gubbgalningar som aldrig tycktes sakna studs. Jag fingrar på en gammal upplaga av Plexus av Henry Miller. Den är gulnad av ålder och luktar sunkigt. Jag blundar en stund och skickar en bön till Henrygubben. Ber om studs. Studs och rytm. Så här kan man ju fan inte fortsätta…

Lämna en kommentar

Under Gubbar, Litteratur, Resor

Sassa Brassa Millermassa

Det kommer ett sms från förlaget. Boken är äntligen på väg. Den som Brassai skrev om sin tid i Paris när han hängde och slängde med Henry Miller. Tidigare visste jag inte ens att Brassai skrev böcker, för mig var han fotograf. Jag hade små vykort med Brassai-motiv hemma från unga år, innan jag ens visste vem karln var. Det var nåt med de där motiven som slog an en ton i mitt tonårsbröst. En slags längtan, en ömhet och en nyfiken hunger som varit främmande för mig fram till då.

Henry Miller betyder inte lika mycket för mig. Jag försöker läsa honom men efter några kapitel är det något med karln som känns otidsenligt, lite gubbigt. Stackars Henry, han hörde inte hemma i sin egen tid heller. Men det är okay. Han hade hunger. Det är bra. Folk utan hunger får mig att tappa intresset. Men jag gillar den morrande hungern. Den som bara låter sig anas. Miller skvätter över alla bräddar hela tiden. Jag blir lite trött. Jag vill ha pantern i koppel, skenbart lugn… inte rännandes fritt. Det lämnar ju inget åt fantasin.

20- och 30-talets Paris är aldrig fel att dyka ned i. Varje gång jag åker till Paris är det just den tiden jag letar efter – och aldrig hittar. Jag åker alltid därifrån med en konstig, svartgrumlig saknad inombords. Jag letar efter en stad som inte längre finns. Som vanligt kommer jag flera decennier för sent. Det är då själva fan. Vad är det för fel med oss som får för oss att vi inte hör hemma i vår egen tid? Gitter vi inte bara vara? Eskapister på rymmen – tungarslade och dävna men med sprättiga drömmar?

Jag tänker: är boken bra översätter jag den till svenska. Eller så gör jag det inte.

 

 

1 kommentar

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Litteratur

Mosig av kärlek

Flängandet genom landet har fortsatt. Det är först när jag når Inverness som jag verkligen landar med kropp och själ.  Oväntat nog känner jag mig hemtam just här, i den lilla stan uppe i bergen som klänger sig fast på båda sidor om floden Ness. Ingen blir lurad av storstadsambitionerna, trots gänget gotiska husbyggen längs med stränderna; det här är en liten håla. De vilda omgivningarna bara några kilometer bort ligger och nafsar den i nacken. Inverness är en vacker plats. Dessutom har den bokhandlar.

Det är när jag sent omsider står i den första, omsluten av höga väggar av böcker, som jag känner axlarna sjunka ned till normalläge.  I högtalarna avlöser husgudarna varandra: Nina Simone, Nick Cave, Tom Waits och Otis Redding. En bokhandel som är mörk och murrig med mjuka mattor på golven, som lirar vettig musik på vettig nivå och är fylld av böcker i två våningar får många pluspoäng hos mig. Dessutom säljer de snygga affischer av gamla bokomslag.  Jag ville köpa ett helt gäng.

20170821_151802

Nån dag senare finner jag nästa pärla; secondhand-bokhandeln Leakey’s. Det är ett sånt där ställe där man vill bosätta sig. Två minuter från River Ness öppnar sig ett himmelrike bakom en liten oansenlig port. Där inne finns tiotusentals begagnade böcker. Ja, såklart luktar det, vad trodde du? Jag inhalerar doften som påminner om när man öppnar upp det gamla sommarhuset efter en lång vinter. Lite muggigt och fuktigt men vad gör det? Mitt i salen tronar en gigantisk kamin med rejäla vedklabbar i. Jag besöker stället en varm augustidag så det dånar ingen eld i rören men jag kan tänka mig hur folk hänger här om vinterdagarna. Oh heaven!

20170823_153642En spiraltrappa leder upp till nästa våning. Små sittgrupper är utplacerade här och där så man kan sitta och läsa och småpysa innan man eventuellt handlar något. Det sägs att den bok som Leakey’s inte har i sitt lager eller inte kan ta hem åt en, helt enkelt inte är värd att ha. Om den ens existerar. Jag bläddrar igenom några hyllmeter av gamla 1800-talstryck; blommor, fåglar, huskartor, krigsparafernalia…20170823_154349

Det är tyst härinne i boktemplet. Folk småmumlar lite, matronan bakom den jättelika disken dricker te och arbetar. Jag törs inte störa henne men njuter av anblicken. Det är så tydligt att det här är ett ställe som drivs mer av kärlek än rent vinstintresse.

Böcker alltså, vilken grej! Och här i denna del av världen, som en gång var så otillgänglig, har man av tradition alltid värdesatt berättandet och det tryckta ordet. Det märks än idag. Jag blir rent mosig av kärlek, jag.

20170823_153708

8 kommentarer

Under Litteratur, Resor

Min gamla och min nya kärlek

Jag är kär i Tore. Jo, Tore är min nya kärlek, konstaterar jag där jag står och svajar framför utställningen av Tore Johnsons parisbilder.

Paris är en annan kärlek. En gammal sådan, ända sedan barndomen, då jag letade mig till det lokala biblioteket och bad tanten där ta fram allt hon hade om Paris. Det blev mest gamla svartvita fotoböcker från 50- och 60-talet som luktade magasin och vindsförråd. Jag blev heltänd; på lukten, på bilderna, på de något omständliga beskrivningarna från en stad jag ännu inte besökt. Hela jag ville stinka vitlök och gå i basker och klämma upp en baguette i armhålan varje morgon. Istället satt jag fast i en bergslagsskog med allt vad det innebar av begränsningar för ett vilt bultande barnahjärta.

Tonåren kom, kärleken till Paris bestod, och jag drog iväg som 18-åring, i fel herrsällskap, men vadå… det ordnade sig. Det blev en omväg via Keith Richards, Jim Morrisons grav, polis och tårgas men det ordnade sig ju, så där som det alltid gör. Första gången jag lämnade stan, klev uppför den där lilla fjantiga trappan till flyget ute på Charles de Gaulle, så vände jag mig om och viskade: jag kommer tillbaka! Så där dramatisk som man bara kan vara som överspänd 18-åring när livshungern klöser i hjärtat så blodet luktar svavel. Men visst kom jag tillbaka, det gjorde jag.

Tore däremot… han föddes i utkanten av stan, son till nobelpristagaren Eyvind Johnson (han med Strändernas Svall ni vet, den där boken som visserligen är bra men där huvudpersonen är en riktig jävla snedseglare som aldrig lyckas ta ut kursen och ta sig hem till frugan när han ska, utan fastnar på vägen och trasslar till det för sig med andra fruntimmer…). Nå, till saken… Tore Johnson fotade i Paris på 40- och 50-talen och dessa bilder visas nu på Landskrona museum, gentilt utlånade från Nordiska muséet i Stockholm. Jag går dit och drabbas av kärlek! Det är en smaskig känsla som drämmer till en och jag blir varm och lite darrig.

Överhuvudtaget brukar jag tänka att bilder som får en att känna, höra och lukta är bra bilder! Här hör jag stegen mot gatan, jag tror t.o.m. att jag är en av dem som går där på trottoaren tills jag ser bilarna och inser att allt utspelar sig i en annan tid, innan jag ens var född! Men vilka bilar, fy i helvete så snygga bilar! Jag blir alldeles kollrig. Jag känner lukten av vått ylle på bussen där vi sitter och rutorna immar igen av regnet som just upphört därute; i en annan bild känner jag solstrålen när den träffar mig rakt genom regnskurarna, hör ungarnas röster när de kommer springandes ut ur gränden…

Oh Tore, du okände, du vackre man, nye vän och frände, stendöd sedan 1980 men vaffan gör det, jag är tokkär i dig! För att du fotade människor med hjärtat, för att man i varje enskild bild kan se din ömhet och din närhet till just dessa människor.

Jag tänker på hur många bilder det finns idag som inte är… snälla, helt enkelt. Jag älskar snällhet. Snällhet är den egenskap jag sätter bland människans finaste konststycken. Snällhet är ofta det som får mig totalt på fall, som greppar hjärtat och kramar till och gör att tårarna och skrattet kommer samtidigt.

I Tores bilder finner jag massor med snällhet. Javisst är de fantastiskt komponerade, historiskt intressanta, spännande tidsdokument und so weiter, men det är det varma, innerliga och mjuka som drar in mig och ger mig en längtan efter att också få vara i Tores värld, då. Kanske är det en tillfällighet att jag äntligen får se hans bilder just idag, när mitt eget hjärta ligger där och skälver och fjollar sig som bäst inför framtiden, eller så är det perfekt uträknat av någon däruppe, jag vet inte, det spelar ingen roll.

Jag lämnar utställningen med ett leende i hjärtat. Yrvaken, otålig och jävligt sugen på livet! Igen!

20161008_13070020161008_130632

15 kommentarer

Under Konst, Litteratur

Umberto,hejdå…

Umberto Eco ställer tofflorna sent en fredagskväll, den 19 februari 2016, och jag vaknar upp till nyheten dagen därpå. Nu har han glidit vidare, gud och fan vet vart, och har förhoppningsvis nya marker att upptäcka.

Jag upptäckte Eco, precis som så många andra, via Rosens namn. Filmatiseringen av boken, med Sean Connery utklädd i munkkåpa lösandes mordgåtor under medeltiden, är ju svår att motstå. Men Ecos snåriga, vindlande böcker är värda ett försök. Hela karln och hans humor och skatt av kunskaper är absolut värt att försöka sig på. Även om han kräver en hel del, framför allt av de som tycker att hela två minuters filmsnuttar på fejjan inte är värda att klicka på för att de tar för lång tid; eller de som bara orkar använda pekfingret till att peta snorkråkor eller snabbt åka kana över mobilskärmen.  Umberto Ecos böcker är säkert en fasa för den som har alltid tror sig ha bråttom.

Men om man lyckas stänga av den där känslan av att allt måste gå så sabla fort; om man klarar att lägga band på sig och sakta men målmedvetet kliva in mellan ett par bokpärmar och begrava sig i vindlande berättelser som leder en vidare på stigar man aldrig trodde man skulle gå… ja, då kan Umberto Eco vara en förbannat cool vägledare.

Det finns mycket att säga om honom, filosofen, författaren, akademikern… men jag struntar i det. Jag kände honom inte. Jag har aldrig träffat honom men skrattat gott åt hans elaka humor, känt beundran för hans lärdom och varit urtrött på hans aldrig sinande svada…

Själv sammanfattade han meningen med livet i form av tre hörnstenar: att skriva, att undervisa och att ha sex.

 

5 kommentarer

Under Gubbar, Litteratur

Partnerbyte?

Läser Bengt Ohlssons ”Swing”. Om ett par som varit gifta länge, fastnat lite för mycket i gamla invanda spår och beslutar sig för att besöka en swingerklubb. Partnerbyte helt enkelt. Ohlsson har ett bra språk, vissa meningar är så snygga så jag läser dem två gånger. Det är ett gott betyg. Det är en fin liten bok, ömsint, känns äkta.

Grubblar på det där med invanda spår. Känns så tydligt nu när jag återvänt till jobbet efter några veckors frånvaro med nya intryck. Hur lätt det är att man fastnar. Jag konstaterar att jag diggar mina kollegor, är jätteglad att se dem igen. Vi kramas och pussas, vi pratar i munnen på varandra. Vi stjäl ohejdat av arbetstiden för att gosa med varandra. Jag är priviligierad. Jag har ett fast jobb, jag har en bra ekonomi, jag har fina vänner och kollegor. Men mina arbetsuppgifter… gamla inkörda spår. Ingen gnista där längre. Inget nytt. Jag kör på rutin och visst ligger det något skönt i rutin, men det gör fan inte mycket med kreativiteten.

Rastlösheten i själen, den där som gnager envetet och gör en sur och gnällig. Det som till slut får en att leta fel överallt. I systemet, hos människor… Råder man bara bot på den genom att riva upp, förstöra och dra vidare? Tidigare har jag provat det. Rivit upp rejält, förstört det jag haft, som en sista desperat akt. Alltid försökt övertyga mig om att det inte är destruktivt utan sunt, ja, t.o.m. genomtänkt. Numera är jag inte lika säker. Finns det en annan väg?

Jag sitter med min laptop i knät. Jag har hela världen inom räckhåll, miljontals sidor att uppleva, lära mig av, få nya intryck av. Vad gör jag? Hoppar mellan samma sidor som jag kollade igår, i förrgår, förra året… Tryggt, invant, rutinerat. Och instängt.

Min själ behöver ett partnerbyte.

Jag behöver byta ut mig själv.

För en stund.

4 kommentarer

Under Litteratur, Uncategorized