Kategoriarkiv: Litteratur

Lästips för hemmasittare

Okay, ungar, eftersom en av er (hej Robert!) igår började snacka böcker i kommentarsfältet, tänkte jag att jag skulle göra en liten snabb (?) lista med lästips. Kanske kan någon av er finna lite läsgodis i dessa tider då vi sitter isolerade så mycket. Jag blandar vilt, sådär som jag tycker man ska göra när det gäller litteratur. Smaken är som arslet kluvet och ibland känner man för det ena, ibland det andra.  Whatever, here goes:

”Instrumental” av James Rhodes. Rhodes upptäckte jag via musiken. Som klassisk pianist brukar han ge konserter där han varvar musik med berättelser om de gamla kompositörstötarna på ett sätt som ligger långt från det allmänt vedertagna. Rhodes är allt annat än knastertorr om man säger så. Lyssna på honom på Spotify, även mellansnacken är guld. Dock, här är hans egen berättelse om sitt liv. Det började med att han redan som sexåring blev våldtagen, ett grovt utnyttjande som skulle pågå i flera år. Traumatiserad kunde Rhodes inte berätta om detta förrän i vuxen ålder. Han knarkade, söp, hamnade på psyket. Försökte ta sitt liv många gånger. Det är en sårig man som berättar, dock är det här ingen bok där man som läsare sjunker i avgrunden. Rhodes är fullt övertygad om att det var musiken som räddade honom. Som vuxen beslöt han sig för att bli konsertpianist. Gick emot gängse attityder om att man måste starta sin musikaliska bana i tidig ålder om man ska bli någon värd namnet. Han skaffade sig en manager som var lika oerfaren i branschen som han själv. Idag bor Rhodes i Spanien, ger konserter över hela världen, skriver ibland krönikor i The Guardian och har gjort dokumentärer från bl.a. psykiatriska avdelningar där han med hjälp av klassisk musik når fram till de intagna. Det är så jävla vackert. Jag beundrar den här killen enormt och har lyssnat på honom i flera år. Just den här boken var nära att aldrig släppas, inte för att författaren inte ville, men för att han just då var mitt i en vårdnadstvist och exfrun gick till domstol för att få utgivningen stoppad. Ännu ett bisarrt kapitel i James Rhodes otroliga liv.  ”Pianot, pillren, psyket och jag” är väl inte en underrubrik jag själv skulle valt på den svenska utgåvan av ”Instrumental” men den står där och summerar väl också vad det handlar om. En jävlar-anamma-berättelse om människans inneboende kraft och styrka.

”Storm i den pelare som bär” av Andreas Lundberg. Vi kan lika gärna fortsätta ned i något riktigt nattsvart men outsägligt vackert. Den här boken tog tag rejält i mig när den släpptes för några år sedan. Den handlar om ångest och depression. Hela boken är skriven på mobiltelefonen, av Andreas när han var inlagd på psyket. Efteråt hade han inget klart minne av att ha skrivit den. Liksom James Rhodes är han född -75 (ser jag nu. Vad nu det har med saken att göra?) Jag greps starkt av berättelsen just för att jag inte själv kunnat uttrycka mig i skrift när jag mått som sämst, och heller inte läst någon som kunnat sätta ord på de själstillstånd som river en. Men i de här korta, fragmentariska styckena, lyckas Lundberg. Och det blir, otroligt nog, magiskt vackert. Och kolsvart. Ett sänklod, beskrev jag den då jag läste den första gången. Det har kommit en uppföljare. Den står på min ”att-läsa-lista”.

Ska vi muntra upp oss lite? Börjar det bli lite för mycket för er lättsinnade, hemmasittande, öldrickande, uttråkade bofinkar? Låt oss klämma till med ”En bokhandlares dagbok” av Shaun Bythell. Yep, ännu en verklighetsbaserad berättelse. I den skotska lilla hålan Wigtown bor det mindre än tusen invånare. För inte så länge sedan var arbetslösheten en av de högsta i hela landet. Men samhället utnämndes till Scotlands National Book Town (en vacker titel, väl?) och ståtar idag med mer än ett dussin bokhandlar och en årlig litteraturfestival som drar folk från när och fjärran. En av bokhandlarna är Shaun. Han har skrivit en varmt humoristisk, lätt lakonisk skildring av hur det är att driva bokhandel i dessa amazon.com-tider. Läs den! Du blir garanterat på gott humör.

Orkneyöarna. Norge. Skyttegravar. Verdun. Nazister. Ett mysterium. Och en hel del om trä och finsnickeri. Är det något av detta (kanske allt?) som väcker intresse, hugg in på ”Simma med de drunknade” av Lars Mytting.

Förra året blev den visst filmad. ”Den gode lögnaren” av Nicholas Searle. Det förvånar mig inte. En psykologisk, smart thriller om lögnaren Roy vars berättelse tar sin början i Berlins 30-tal och fortsätter fram till engelsk nutid. Vem är vem? Och framför allt: vem lurar vem? Många turer här. Välskriven. Jag har lovat mig själv att se filmen. Helen Mirren och Ian McKellan brukar ge valuta för sofftiden.

Mer då? Varför inte ta en rejäl spökhistoria? Förlagd till ett engelskt lantgods efter andra världskriget. Här startar, inledningsvis lite långsamt, berättelsen om landsortsläkaren som tuffar fram genom landskapet i sin lilla bil, på väg till resterna av traktens en gång fina familj, som numera framlever sina dagar i allt större förfall. Och det är inte bara huset som förfaller, även de som bor där blir med tiden komplett galna. Kapitel för kapitel tätnar historien, jag satt till slut och bet på naglarna. Det var ruggigt spännande och snyggt hopsnickrat. Författaren har givit ut många böcker. Den här tycker jag personligen är en av de bättre. ”Främlingen i huset” av Sarah Waters. Bra skit.

Ska vi byta genre men inte ge avkall på ruggigheterna? Varför inte läsa ”De lemlästade” av Hermann Ungar från 1923. Det lilla bokförlaget Alastor Press (men gud välsigne dem!) har givit ut denne tjeckiske författare, samtida med Kafka, i översättning av Arthur Isfelt. Hur beskriver man den här boken? Jag saxar lite av baksidestexten: ”Franz Polzers barndomsvän, Karl Fanta, är sjuk. Kroppsdel för kroppsdel ruttnar han sakta bort. Han tvingar sin fru Dora att göra vidriga saker. Franz Polzer hyr ett rum hos änkan fru Porges, det är hon med mittbenan, den ohyggliga mittbenan. Hans faster hade mittbena, och hon brukade hålla tag i Polzer medan hans far ursinnigt pryglade honom. Vad vill fru Porges, varför ser hon så konstigt på Polzer? Och vem är den mystiske skötaren Sonntag, vad ska han använda sin stora slaktarkniv till, och varför har han ett blodigt förkläde nerpackat i sin koffert?” Jamen, ni hör ju själva! Är det till att motstå? Nej. Avnjutes gärna med ett glas blodrött vin och varför inte några av James Rhodes Rachmaninovtolkningar i bakgrunden.

Mer då? Carl-Johan Vallgren har skrivit både böcker och spelat in plattor under många år. Hans ”Dokument rörande spelaren Rubashov” tycker jag är en bortglömd pärla som förtjänar mer uppmärksamhet. En nyårsnatt i St. Petersburg, precis när år 1900 ska inledas, får den utfattige spelaren Rubashov på sin kammare besök av djävulen (eller gästen som han kallas här). De spelar kort tillsammans. Om Rubashovs själ. Men mot djävulen vinner väl ingen? Eller?

Jag borde ge mig nu. Men ännu en berättelse vill jag nämna. Kanske för att den lärde mig mer om kvinnors situation i England i slutet av 1800-talet än nån akademisk historiebok lyckats med. En skönlitterär sak på dryga 850 sidor, skriven av en holländsk-australisk-skotsk kille född 1960. Ja, han föddes i Holland. Växte upp i Australien (där han ses som australiensare) och emigrerade till Skottland på 90-talet (där han ses som skotte. Behöver jag nämna att holländarna ser honom som holländsk?) Ja, ja, skit samma. Karln har i alla fall skrivit en mustig, mastig berättelse om prostitution, feminism och klass, den släpptes 2002. Jag har inte läst den sen dess. Men den satte sig i minnet. Michel Faber och ”Sugar”.  Det är mig en gåta att denna bok inte blivit tv-serie.  Ett utdrag kommer här: ”För första gången på trettiotre timmar tar hon av sig alla kläderna. Hennes gröna klänning luktar cigarrök, öl och svett. Hennes korsett är fläckig av färg från klänningslivet, som det tydligen inte är meningen att man ska ha på sig i regn. Hennes linne stinker, hennes mamelucker är full av intorkad sperma. Hon slänger alltsammans i en hög och kliver naken ner i badkaret. Först de långa benen, sedan de mörbultade skinkorna och slutligen den där barmen vars litenhet det där dreglande svinet som skriver i skittidningen som Fler nöjen i London aldrig försummar att anmärka på – alltsammans sjunker ner under bubblorna.”

Ja, vad tusan… Det här inlägget blev ju inte så kort som jag trodde. Och ju mer jag tänker efter, ju fler böcker kommer jag på som jag borde tipsa om. Kanske får det bli ännu ett inlägg så småningom? Eller inte. Men jag lämnar er här för idag. Jag måste göra annat. Piska morbror. Bada papegojan. Ni fattar…  Men är ni sådana där som aldrig tar emot en gåva utan att bjucka tillbaka, så lossa tungans band. Kör bara. Det finns ett kommentarsfält här för er som orkar och vill.

8 kommentarer

Under Litteratur

Snart kommer Henry Miller på sin cykel

Snart kommer Henry Miller på sin cykel. Resten skiter jag i.

Den sociala isoleringen. Tredje veckan? Fjärde? Jag har tappat räkningen. Vet bara att humöret som tidigare pendlade med tre, fyra goda dagar följt av en bluesig femte, numera hoppar från timme till timme. Jag svänger som en jävla kyrktupp. Det enda säkra är att oavsett vad jag känner så går det snart över i nåt annat…

Tackar gud för min nyfunna läsglädje. Framför allt när jag finner Britt Arenanders bok ”Anais Nins förlorade värld”. Att få dyka in i 1920- och 30-talets Paris och läsa om Anais, Hugh och Henry gör mig småvarm och lycklig. Det är som att återse gamla vänner. Det ligger sågspån på golvet till La Rotonde. Börskraschen 1929 då Hugh förlorar sina pengar leder till att paret lämnar sjurummaren i innerstan och rustar upp det förfallna huset i Louveciennes. Anais tar hjälp av sin bror med att rensa i skiten och måla om alla rummen i varma färger. Hon väljer mörk korall i matsalen (som vanligt!) och målar arbetsrummet laxrosa, sätter upp turkosa gardiner. Hennes bror ska husera därinne. Han med tbc. Den andre brodern, Thorvald (varför har jag aldrig vetat att Anais Nins brorsa hette Thorvald?!) drar till Sydamerika. Regnet tycks falla oavbrutet de där sista åren på 1920-talet.

Jag faller till ro, kommer på mig själv med att sitta och småle för varje sida; glömmer min egen tid och den märkliga tystnad som en värld i stand by-läge skänker. Samma utgångsläge som gav mig en lätt fläkt av panikångest igår känns idag som en skyddad kokong. Jag kryper ihop i muminsalongen efter morgonens promenad och veckohandel (fullt i kylskåpet, hamstern i mig sväller belåtet), jag lyssnar på Pink Martinis ”Sympathique” och ”Hang on little tomato”, Ane Bruns ”Koop Island Blues” och Madeleine Peyroux med ”J’ai deux amours” och inser: det här är en frankofil torsdag. (Det är väl torsdag idag? Jag har börjat tappa räkningen…).

Hemmet förfaller så smått. Jag hittar spindelväv på ställen som förvånar mig. Vårsolen som hittar in ibland avslöjar ett tunt lager damm på borden och trattgrammofonen, tvättkorgen sväller över och jag diskar max ett par gånger i veckan. Bryr jag mig? Mja… jo, visst gör jag det. ”Imorgon”, säger jag till mig själv. ”Imorgon ska jag minsann…”

Men idag är jag i Frankrike. Snart kommer Henry Miller på sin cykel. Det är tidigt 30-tal. Och resten skiter jag i.

20180320_134234

1 kommentar

Under Arty farty de luxe, Litteratur

Dör gör ju bara alla andra

Vaknar tidigt och slukar de sista 20 sidorna av Shirley Jacksons stillsamma, nattsvarta ”Vi har alltid bott på slottet”. Liksom ”Feberflickan”, som jag läste förra veckan, skildras verkligheten inifrån ett sjukt sinne och det är först med ledning av omgivningens kommentarer man som läsare så småningom förstår att inget riktigt är vad det verkar. Jag tycker om båda böckerna. De lakoniska mordskildringarna. Berättarjagets skeva verklighetsuppfattning. Undran om vad som egentligen har hänt.

Hos mig är det fredag, det är coronatider och solen pockar och vill ha ut oss små människor i friska luften. Jag byter några ord med folk på messenger (i stort min enda kontakt med omvärlden numera) men konstaterar snart att jag har så lite att ge. Inuti mig är det stumt och tyst. Jag skäms. Märker hur folk mår dåligt, av påtvingad isolering, av rädsla och oro, av sjukdomar… Jag vill vara den generösa, den tröstande men tystnar bara. Det kommer inga ord.

Så jag gömmer mig i litteraturen. Hoppas på styrfart och den får jag upp pilsnabbt, hungrigt. Sådana dagar är sällsynta så jag tar tacksamt emot.

Läser Hjalmar Söderberg. Hamnar på balkongen, slår ihjäl en spindel, kastar mig över Alfred de Mussets pornografiska ”Gamiani” från 1833 (herregud, låg hon både med en orangutang och en åsna? Och sen dog de allesammans på slutet?); jag tar mig igenom Emile Zolas klassiker ”Therese Raquin” och klämmer Patti Smiths ”Hängiven” av bara farten. Sen ser jag upp, lätt mörbultad och öm, märker att dagen är slut. Lite lycklig är jag allt. Det känns som om jag sprungit maraton och vunnit.

Vågar jag somna? Tänk om jag tappar styrfarten? Den där som lotsar mig igenom kapitlen hungrigt och taktfast och bergsäkert, som ger mig samma yra lycka som jag hade som barn i karusellerna? Fan också. När man varken kan prata eller skriva längre och får klåda av att glo på rörliga bilder vecka efter vecka… då är litteraturen livbojen. Väl?

Och nu sitter jag här och är rädd för att något ska punktera också den…

Vänta nu, när jag läser igenom det här ser jag ett litet tema, tamejfan. Alla böcker idag innehåller nån form av kärlek som leder till döden. Hej, mitt undermedvetna!

Vi är marinerade i död dessa dagar. Det sipprar in överallt. Själv balanserar jag mellan en pervers njutning av att få tillåtelse till lång ensamhet utan andras frågor och en skriande längtan efter någon annans hud mot min egen.

Och så ledan, misstron, irritationen och rädslan som kommer och går hela dagarna, böljar fram och tillbaka genom skallen… Men det handlar alltid om andra, om det som sker där ute i världen, utanför mina fönster; det handlar om folks panik, dumhet och sorg, om brist på medicin och mat, om det faktum att hela vår värld som vi kände den vändes upp och ned för bara några få veckor sedan… Men jag har fortfarande inte greppat min egen dödlighet. Där tar det tvärstopp. Dör gör ju bara alla andra.

20161109_152131

4 kommentarer

Under Litteratur

Kärlekslöst kravlöst

To som elsker hinanden. Jag vaknar med ett ryck, ramlar ut i salongen för att scanna av bokhyllorna. Visst fan har jag en bok av Tove Ditlevsen som heter så? Begäret efter att läsa Tove slår ned som en könssjukdom och jag finner en gulnad pocket, fixar lite java och slår mig ned på balkongen i skuggan. Dagen kan börja.

To som elsker hinanden. Rå poetisk skildring av ett äktenskap i upplösning. Den lätt alkade journalisten Torben som kärat ned sig i 19-åriga Eva samtidigt som hans trötta hustru Inger går därhemma och inser att hon, otroligt nog, blivit gravid. Med mannen som inte vill ha henne. Som inte velat ha henne på länge. De för ett evigt, tyst krig mot varandra.

Det är knivskarpt, bittert och mänskligt och jag vaknar inte till förrän jag är halvvägs in i skildringen och sopbilen där ute på gatan girar om hörnet med gnisslande bromsar.

Kärlek. Svåra grejer.

Jag lever kärlekslöst. Kravlöst.

Jag borde kanske vara tacksam för lugnet? Stillheten som svept in mig i ett vegetativt tillstånd.

IMG_20190515_182625

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Uncategorized

Går av som en handgranat inombords

falken

Sträckläser Håkan Laghers bok om Christian Falk, Quel Bordel. Tar väl en sådär sju timmar. Vissa meningar läser jag om igen. Vet inte varför den boken griper så tag i mig – eller det vet jag väl – men det finns en tyngd i kroppen när jag lägger den ifrån mig mitt i natten. Han var en komplex man och musiker; en kreativ, bitsk och kärleksfull strulpelle och… tydligen… missbrukare. Jag vet inte om det är ett bra grepp att låta ett 50-tal människor få komma till tals i boken. Ibland får jag känslan av amerikansk dokumentär, klipp klipp till nästa person, klipp klipp tillbaka till den första, och så en tredje… Å andra sidan är det just det här collaget av röster som tillsammans bildar en helhet, en helhet som inte känns varken överdrivet glamourös, inställsam eller taskig (sådär som just amerikanska musik- och filmdokumentärer brukar göra). Här känns det bara som ett ärligt försök att lägga pusslet av en tydligen rätt komplex man. Eller kanske inte mer komplex än nån annan, som en av hans döttrar enkelt konstaterar. Missbrukare är aldrig lätta människor att ha att göra med. Svårare än så är det inte.

Christian gick bort i cancer för fyra år sedan. Att läsa om hans sista tid, med slanghärvan till morfinpumpen under T-shirten, när han försöker tackla sina sista dagar med hjälp av hemvården, känns rejält just nu av personliga skäl. Hur skämten blir allt bistrare i dödens närvaro. Jag minns de som gått bort runt omkring mig – och de som kommer att försvinna en dag. Skiten tar ju aldrig slut. Cancer i hjärnan. I brösten. I underlivet. I lungorna. I magen. Den där jävla sjukdomen som bara tar och tar, vem som helst, och helt skoningslöst.

Finns en mycket bra film med Emma Thompson, Wit, som lakoniskt, avskalat och knivskarpt skildrar ett cancerförlopp i en människokropp. Jag såg den när döden var extra påtaglig i min närhet för några månader sedan. Grät så det skvalade. Fruktansvärt bra film dock. Se den! Ligger nog kvar på HBO. Inget sentimentalt dravel. En smart film. Humoristisk. Och går av som en handgranat inombords.

.

Marc Ribot i Köpenhamn igår och ikväll, på jazzstället Montmartre. Jag var som vanligt sent ute och missade den där lilla detaljen med biljetter. Well, well… Byen ligger där den ligger och Ribot finns på spottan. Man ska inte göra en höna av en fjäder. Jag har våren, jag har frisk luft, olästa böcker och en sketalång lista med måsten. I will be fine.

.

Det finns två bra grejer med Lillhålan där jag bor; havet och fotosatsningen på gallerier och muséer. Varje år anordnas numera en internationell fotofestival, ett evenemang som jag dessvärre inte går helt igång på, den tycks riktad mer mot fotografer än fotointresserade. Fint så. Men det fokus på fotografi som börjat genomsyra orten alltmer gillar jag. Var och varannan månad dyker det plötsligt upp nåt, en liten teaser, en oväntad utställning på nån husvägg eller i nån skogsdunge… det anordnas föreläsningar och mindre evenemang året om som man kan hugga in på. De senaste större temautställningarna på Lillhålans stadsmuseum har varit av världsklass. Jag känner mig bortskämd.

kasernplan tyghuset

Igår, tidig fredag eftermiddag. Ett stilla vårregn ute. Inte en käft på gatorna. Den gamla kasernplan med den vackra tegelbyggnaden. En utställning med foton från Algeriet 1957-1960. Kanske inte det roligaste, tänker du. Men bilderna är tagna av en världsberömd snubbe, forskaren Paul Bourdieu. Och nu hänger de här, i Lillhålan. Alla som nånsin öppnat en bok inom ämnena sociologi, etnologi, kulturantropologi… you name it… har ramlat över honom. Ett tungt namn i den akademiska världen. Jag plöjde hans forskning under min utbildning, då för alla år sedan, och han var väl en av dem som fastnade, som kändes vettig. Politiskt och verklighetsmässigt förankrad.

Så jag närmar mig huset där hans bilder nu finns utställda. Tänker att där finns nog inte en käft så här dags. Jag har fördomar såklart. Jag tror att Lillhålan nog knappast är platsen där nån intresserar sig för Bourdieu. Jag kliver in, konstaterar hur mycket jag älskar den där utställningsdoften… vet ni vad jag menar? Den där lukten av nymålade väggar, borrade hål i spånskivor, den lite svaga matta lukten av papper…? Den är så sval och fin, den där doften. En sval och fin doft av förväntan. Stillsam förväntan.

inne

Det är en vacker utställningslokal. Ljuset är underbart därinne. På väggarna fotografier som legat bortglömda i 50 år. Bilder från fältarbeten. Många tagna mer som stöd för minnet än med tanken på att hänga i en svensk landsort, på en fotoutställning, flera decennier senare.

midi minuit

Jag som trodde jag skulle vara ensam får sällskap av fransktalande besökare. Bland annat en äldre man som går från bild till bild och högt och ljudligt berättar om sin tid i Alger vid samma tid som bilderna är tagna. Nu bor han i Skåne. Han blandar skånska, arabiska och franska. Talar om Camus. Berättar om soldaterna. Det fläktar till i Lillhålan. Jag ler inombords. Älskar när världen oväntat och plötsligt krymper till ett rum. Där jag får vara med.

modena kvinna

Bourdieu har, liksom jag, fegat många gånger. Smugit omkring i utkanten, stulit ögonblick av de han vill studera. Men det känns inte ett dugg spekulativt, inte tjuvaktigt. Bara nyfiket. Han är angelägen, Bourdieu, han vill verkligen komma innanför, förstå. Och stundtals glimrar det alldeles magiskt, man hör rösterna, känner lukterna och hettan. Tänker att: hur faaaan fick han till den där snygga kompositionen? Men jag tror inte han tänkte ett dugg på komposition i de där ögonblicken, han var en man som fotade för sin forskning. Och hade slumpartad tur. Som en tokig.

På hemvägen passerar jag ett gäng fåglar. Jag kan ju aldrig låta bli dem, ni vet. Får upp mobilen och knäpper av ett par rutor i duggregnet. När jag kommer hem kikar jag på dem. De ser ut som nån jävla Lerinmålning. Rakt upp och ned bara. Inget duttande och fixande och mixtrande. Bara knäpp – och så en målning! Slumpartad tur. Som en tokig.

som en jävla lerin

Jag har hämtat ut min bok om Christian Falk. Slänger mig i soffan och öppnar pärmarna. Börjar läsa. Sju timmar senare finns extra tyngd i kroppen. Bilder inombords som tumlar om, brokiga minnen från förr, tankar om det som passerat i mitt eget liv. Jag tar en sista titt på fåglarna och ramlar i säng.

1 kommentar

Under Foto, Litteratur, Musik, Uncategorized

En bön till Henry Miller

Studsen saknas. Rytmen. Den finns liksom inte där. Det är så förbannat irriterande. Jag är äntligen tillbaka i Edinburgh och solfan skiner och den nya bostaden är finfin och folk är hyggliga och allt är bra. Men jag har ingen studs. Ingen rytm. Det är något som saknas. Det rinner inte till varken här eller där, om ni fattar.

Istället för att gotta mig i nuet känner jag saknaden som ska komma om en tid då jag inte längre är här. Istället för att jazza runt i gränderna och snacka med främlingar och känna hur allt fläktar går jag innesluten i mig själv och ler blankt om nån tilltalar mig. Den där jäkla oron som gnager som en kloakråtta på mig sen i vintras, jag blir inte av med den. I skallen har jag en sur kamrer som räknar kronor och öron och säger ”nej, nej” till allting. Ostron? Nej, för helvete, är du GALEN?! Ett glas bubbel i solen? Helt onödigt! ropar kamrern.

Jag ägnar dagarna åt att trava gata upp och gata ned. Allt är sig likt. Jag har inte längre en främlings blick inför den här stan. Men studsen saknas. Jag har ingen rytm.

Ramlar in på Armchair Books. Ett sånt där ljuvligt gammalt antikvariat där det sitter nån liten gubbe i en hörna, nån slags tomte som tycks bo därinne och sälja en bok i halvåret. Man undrar hur såna ställen överlever. Rum efter rum är klädda med böcker. Det luktar som det brukar göra på vinden till gamla sommarstugor. Därinne glömmer jag min saknade studs och rytm. Jag tassar runt bland de trånga gångarna och beundrar böcker med hundra år på nacken. De var så snygga förr, så vackert inbundna med jugendmönster i guld på ryggarna.

Jag finner gamla kompisar: Hunter S Thompson. Charles Bukowski. Såna där gubbgalningar som aldrig tycktes sakna studs. Jag fingrar på en gammal upplaga av Plexus av Henry Miller. Den är gulnad av ålder och luktar sunkigt. Jag blundar en stund och skickar en bön till Henrygubben. Ber om studs. Studs och rytm. Så här kan man ju fan inte fortsätta…

Lämna en kommentar

Under Gubbar, Litteratur, Resor

Sassa Brassa Millermassa

Det kommer ett sms från förlaget. Boken är äntligen på väg. Den som Brassai skrev om sin tid i Paris när han hängde och slängde med Henry Miller. Tidigare visste jag inte ens att Brassai skrev böcker, för mig var han fotograf. Jag hade små vykort med Brassai-motiv hemma från unga år, innan jag ens visste vem karln var. Det var nåt med de där motiven som slog an en ton i mitt tonårsbröst. En slags längtan, en ömhet och en nyfiken hunger som varit främmande för mig fram till då.

Henry Miller betyder inte lika mycket för mig. Jag försöker läsa honom men efter några kapitel är det något med karln som känns otidsenligt, lite gubbigt. Stackars Henry, han hörde inte hemma i sin egen tid heller. Men det är okay. Han hade hunger. Det är bra. Folk utan hunger får mig att tappa intresset. Men jag gillar den morrande hungern. Den som bara låter sig anas. Miller skvätter över alla bräddar hela tiden. Jag blir lite trött. Jag vill ha pantern i koppel, skenbart lugn… inte rännandes fritt. Det lämnar ju inget åt fantasin.

20- och 30-talets Paris är aldrig fel att dyka ned i. Varje gång jag åker till Paris är det just den tiden jag letar efter – och aldrig hittar. Jag åker alltid därifrån med en konstig, svartgrumlig saknad inombords. Jag letar efter en stad som inte längre finns. Som vanligt kommer jag flera decennier för sent. Det är då själva fan. Vad är det för fel med oss som får för oss att vi inte hör hemma i vår egen tid? Gitter vi inte bara vara? Eskapister på rymmen – tungarslade och dävna men med sprättiga drömmar?

Jag tänker: är boken bra översätter jag den till svenska. Eller så gör jag det inte.

 

 

1 kommentar

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Litteratur

Mosig av kärlek

Flängandet genom landet har fortsatt. Det är först när jag når Inverness som jag verkligen landar med kropp och själ.  Oväntat nog känner jag mig hemtam just här, i den lilla stan uppe i bergen som klänger sig fast på båda sidor om floden Ness. Ingen blir lurad av storstadsambitionerna, trots gänget gotiska husbyggen längs med stränderna; det här är en liten håla. De vilda omgivningarna bara några kilometer bort ligger och nafsar den i nacken. Inverness är en vacker plats. Dessutom har den bokhandlar.

Det är när jag sent omsider står i den första, omsluten av höga väggar av böcker, som jag känner axlarna sjunka ned till normalläge.  I högtalarna avlöser husgudarna varandra: Nina Simone, Nick Cave, Tom Waits och Otis Redding. En bokhandel som är mörk och murrig med mjuka mattor på golven, som lirar vettig musik på vettig nivå och är fylld av böcker i två våningar får många pluspoäng hos mig. Dessutom säljer de snygga affischer av gamla bokomslag.  Jag ville köpa ett helt gäng.

20170821_151802

Nån dag senare finner jag nästa pärla; secondhand-bokhandeln Leakey’s. Det är ett sånt där ställe där man vill bosätta sig. Två minuter från River Ness öppnar sig ett himmelrike bakom en liten oansenlig port. Där inne finns tiotusentals begagnade böcker. Ja, såklart luktar det, vad trodde du? Jag inhalerar doften som påminner om när man öppnar upp det gamla sommarhuset efter en lång vinter. Lite muggigt och fuktigt men vad gör det? Mitt i salen tronar en gigantisk kamin med rejäla vedklabbar i. Jag besöker stället en varm augustidag så det dånar ingen eld i rören men jag kan tänka mig hur folk hänger här om vinterdagarna. Oh heaven!

20170823_153642En spiraltrappa leder upp till nästa våning. Små sittgrupper är utplacerade här och där så man kan sitta och läsa och småpysa innan man eventuellt handlar något. Det sägs att den bok som Leakey’s inte har i sitt lager eller inte kan ta hem åt en, helt enkelt inte är värd att ha. Om den ens existerar. Jag bläddrar igenom några hyllmeter av gamla 1800-talstryck; blommor, fåglar, huskartor, krigsparafernalia…20170823_154349

Det är tyst härinne i boktemplet. Folk småmumlar lite, matronan bakom den jättelika disken dricker te och arbetar. Jag törs inte störa henne men njuter av anblicken. Det är så tydligt att det här är ett ställe som drivs mer av kärlek än rent vinstintresse.

Böcker alltså, vilken grej! Och här i denna del av världen, som en gång var så otillgänglig, har man av tradition alltid värdesatt berättandet och det tryckta ordet. Det märks än idag. Jag blir rent mosig av kärlek, jag.

20170823_153708

8 kommentarer

Under Litteratur, Resor

Min gamla och min nya kärlek

Jag är kär i Tore. Jo, Tore är min nya kärlek, konstaterar jag där jag står och svajar framför utställningen av Tore Johnsons parisbilder.

Paris är en annan kärlek. En gammal sådan, ända sedan barndomen, då jag letade mig till det lokala biblioteket och bad tanten där ta fram allt hon hade om Paris. Det blev mest gamla svartvita fotoböcker från 50- och 60-talet som luktade magasin och vindsförråd. Jag blev heltänd; på lukten, på bilderna, på de något omständliga beskrivningarna från en stad jag ännu inte besökt. Hela jag ville stinka vitlök och gå i basker och klämma upp en baguette i armhålan varje morgon. Istället satt jag fast i en bergslagsskog med allt vad det innebar av begränsningar för ett vilt bultande barnahjärta.

Tonåren kom, kärleken till Paris bestod, och jag drog iväg som 18-åring, i fel herrsällskap, men vadå… det ordnade sig. Det blev en omväg via Keith Richards, Jim Morrisons grav, polis och tårgas men det ordnade sig ju, så där som det alltid gör. Första gången jag lämnade stan, klev uppför den där lilla fjantiga trappan till flyget ute på Charles de Gaulle, så vände jag mig om och viskade: jag kommer tillbaka! Så där dramatisk som man bara kan vara som överspänd 18-åring när livshungern klöser i hjärtat så blodet luktar svavel. Men visst kom jag tillbaka, det gjorde jag.

Tore däremot… han föddes i utkanten av stan, son till nobelpristagaren Eyvind Johnson (han med Strändernas Svall ni vet, den där boken som visserligen är bra men där huvudpersonen är en riktig jävla snedseglare som aldrig lyckas ta ut kursen och ta sig hem till frugan när han ska, utan fastnar på vägen och trasslar till det för sig med andra fruntimmer…). Nå, till saken… Tore Johnson fotade i Paris på 40- och 50-talen och dessa bilder visas nu på Landskrona museum, gentilt utlånade från Nordiska muséet i Stockholm. Jag går dit och drabbas av kärlek! Det är en smaskig känsla som drämmer till en och jag blir varm och lite darrig.

Överhuvudtaget brukar jag tänka att bilder som får en att känna, höra och lukta är bra bilder! Här hör jag stegen mot gatan, jag tror t.o.m. att jag är en av dem som går där på trottoaren tills jag ser bilarna och inser att allt utspelar sig i en annan tid, innan jag ens var född! Men vilka bilar, fy i helvete så snygga bilar! Jag blir alldeles kollrig. Jag känner lukten av vått ylle på bussen där vi sitter och rutorna immar igen av regnet som just upphört därute; i en annan bild känner jag solstrålen när den träffar mig rakt genom regnskurarna, hör ungarnas röster när de kommer springandes ut ur gränden…

Oh Tore, du okände, du vackre man, nye vän och frände, stendöd sedan 1980 men vaffan gör det, jag är tokkär i dig! För att du fotade människor med hjärtat, för att man i varje enskild bild kan se din ömhet och din närhet till just dessa människor.

Jag tänker på hur många bilder det finns idag som inte är… snälla, helt enkelt. Jag älskar snällhet. Snällhet är den egenskap jag sätter bland människans finaste konststycken. Snällhet är ofta det som får mig totalt på fall, som greppar hjärtat och kramar till och gör att tårarna och skrattet kommer samtidigt.

I Tores bilder finner jag massor med snällhet. Javisst är de fantastiskt komponerade, historiskt intressanta, spännande tidsdokument und so weiter, men det är det varma, innerliga och mjuka som drar in mig och ger mig en längtan efter att också få vara i Tores värld, då. Kanske är det en tillfällighet att jag äntligen får se hans bilder just idag, när mitt eget hjärta ligger där och skälver och fjollar sig som bäst inför framtiden, eller så är det perfekt uträknat av någon däruppe, jag vet inte, det spelar ingen roll.

Jag lämnar utställningen med ett leende i hjärtat. Yrvaken, otålig och jävligt sugen på livet! Igen!

20161008_13070020161008_130632

15 kommentarer

Under Konst, Litteratur

Umberto,hejdå…

Umberto Eco ställer tofflorna sent en fredagskväll, den 19 februari 2016, och jag vaknar upp till nyheten dagen därpå. Nu har han glidit vidare, gud och fan vet vart, och har förhoppningsvis nya marker att upptäcka.

Jag upptäckte Eco, precis som så många andra, via Rosens namn. Filmatiseringen av boken, med Sean Connery utklädd i munkkåpa lösandes mordgåtor under medeltiden, är ju svår att motstå. Men Ecos snåriga, vindlande böcker är värda ett försök. Hela karln och hans humor och skatt av kunskaper är absolut värt att försöka sig på. Även om han kräver en hel del, framför allt av de som tycker att hela två minuters filmsnuttar på fejjan inte är värda att klicka på för att de tar för lång tid; eller de som bara orkar använda pekfingret till att peta snorkråkor eller snabbt åka kana över mobilskärmen.  Umberto Ecos böcker är säkert en fasa för den som har alltid tror sig ha bråttom.

Men om man lyckas stänga av den där känslan av att allt måste gå så sabla fort; om man klarar att lägga band på sig och sakta men målmedvetet kliva in mellan ett par bokpärmar och begrava sig i vindlande berättelser som leder en vidare på stigar man aldrig trodde man skulle gå… ja, då kan Umberto Eco vara en förbannat cool vägledare.

Det finns mycket att säga om honom, filosofen, författaren, akademikern… men jag struntar i det. Jag kände honom inte. Jag har aldrig träffat honom men skrattat gott åt hans elaka humor, känt beundran för hans lärdom och varit urtrött på hans aldrig sinande svada…

Själv sammanfattade han meningen med livet i form av tre hörnstenar: att skriva, att undervisa och att ha sex.

 

5 kommentarer

Under Gubbar, Litteratur