Kategoriarkiv: Gubbar

Nya tider nu

Han vaknar med handen om sitt könsorgan. Det ligger skrumpet och hopdraget och han känner en lätt oro fladdra till i bröstkorgen. Det är inte så här det ska vara. Nya tider nu. Han klämmer till med handen men inget sker. Under några långa sekunder ligger han där medan hjärtat slår tungt, andetagen kommer som hesa läten ur hans bröst. Så släpper han otåligt taget, slänger täcket åt sidan och kliver upp.

Genom köksfönstret, som alltid står på glänt så här års, hör han skramlet från spårvagnarna. Kaffet är slut, konstaterar han när tänder gårdagens fimp. Och han har nog inga pengar kvar… får väl tigga till sig en kopp nere på hörnan. Hon som jobbar nere på caféet, hon med katten bakom disken och de långa blickarna, hon ordnar nog det där.

När han står och morgonpissar betraktar han sitt kön, fundersamt, lite misslynt. Det är inte så här det ska vara. Nya tider nu. Inte bra. Inte bra alls.

Kavajen luktar gammal svett och sur tobak, så mycket att han inte längre kan låtsas att den egentligen är okay, att den duger ett tag till. Men den får hänga på, han har ju ingen annan. När solen träffar honom i ansiktet glömmer han alltsammans. Gatan ned mot caféet ligger i skarpt ljus, som en vass sågklinga klyver den genom ögat och in i skallen. Han ser inte en käft han känner igen. Nya tider nu.

nya tider

3 kommentarer

Under Gubbar

Fisk, fågel och inget mittemellan

Darn, vad jag älskar mitt liv ibland! Vaknar tidigt och ger mig iväg, dimman ligger tung och fuktig överallt, inte en käft ute. Mistluren brölar genom töcknet och håller mig sällskap hela vägen längs havskanten. Kära ön, Öresunds egen klitoris som jag brukar kalla henne, syns överhuvudtaget inte alls denna morgon. Danska fastlandet är ett minne blott. Runt om mig är det bara mjölkigt vitt och lent, som om naturen släppt en jättesats. (Ja, f’låt…)

Färsk gös. Två fiskfärsbiffar som doftar hav. Samt en liten burk remouladsås med stort R, en sån där hemlagad dansk variant som får alla härskna tubvarianter att rodna av skam! Yep, det blir morgonens fångst hos Lilla Blå, peeps.

Men innan dess får jag till min oerhörda häpnad  sällskap av en papegoja! Helt plötsligt dyker den upp framför mig i det vita, med fjäderverk som den värsta dragshow queen. Överraskningen är total…en stor papegoja i rött, blått och grönt! Den flaxar omkring lite och försvinner igen. Jag begriper ingenting men det känns fett surrealistiskt.

Svettig av promenaden anländer jag till fiskelägret nån halvmil längre bort och flirtar in mig hos gubbarna. Slår på stort och köper gös – utan att ha en aning om hur man anrättar den. Fiskarens näsa är tre gånger större än min och blåröd. Han har galonbrallor på sig och tjock stickad tröja. Händerna är stora som dasslock.

Ja, det är samma karl som matar mig med remouladsås en stund senare. Han håller fram en gaffel framför munnen på mig och får mig att smaka, väl medveten om att den här hemlagade varianten kan ingen kvinna stå emot. Jag sväljer lydigt och lycksaligt, blir kallad ”tösabit” och ”lilla hon”.

Livet vid sundet – man har haft det värre!

12 kommentarer

Under Gubbar

En skål för Al

Känner du till sångaren Al Bowlly? Inte?

Jag dör inför anblicken av hans ondulerade hår, tanken på att han suttit där med värmetång och snitsat till lockarna till lodrätt liggande snokar över skallen innan han ska upp på scenen… wow! Jag dör lite av hans korta kroppshydda och de vida kavajslagen… hans exakthet, hur de fyrkantiga händerna sirligt formar tonerna i luften när han sjunger…

När Al fyllt 43 år fick han en flygande sovrumsdörr över sig och dog! Det är så ironiskt, så tragiskt, så hopplöst fnissframkallande och sorgligt.

Livet… ja, du vet. Det håller alltid döden i näven där de gångar fram tillsammans, sida vid sida. Ibland svingar de där båda lite extra med armarna och så – pang!

Al fann sin första fru i sängen med en okänd karl på självaste bröllopsnatten! Trots detta ansträngde sig paret i två veckor innan de la in om skilsmässa. Man undrar hur stämningen var där… lite avslagen får man förmoda.

Men du, nu ska du lyssna till den här låten. Close your eyes heter den.

I original är den en elegant, tidlös cocktail av mellankrigstid och pillande på klänningens axelband… Snyggt patinerad genom åren till en mjuk och len smörkola. Men tänk dig den med ett munspel, blåare än blått. Som en sorgset klagande blues. Den här låten är så evigt, hopplöst tidlös och snygg så det svider i musikhjärtat. Till och med när Johnny Bode gör den på svenska. Ja, han med Bordellmammas visor, ja. Men innan Johnny ramlade ned i det träsket gjorde han en massa annat också. Glöm inte det.

Jag begriper inte att folk inte känner till Al idag. Han lirade in över tusen plattor mellan 20- och 40-talet! Ja, du läste rätt.  Killen bokstavligt bodde i studion i långa perioder. Ibland fick han sparken från banden han lirade med och fick sjunga på gatorna för att klara livhanken.

Han hade grekisk-libanesiska föräldrar som träffades på väg till Australien. Mamman klämde ur sig Al i Mocambique. Sen drog de till Sydafrika där Al växte upp. Killen var världsmedborgare innan han ens blev av med tonårsfinnarna! Som vuxen tillbringade han även tid i USA och Asien där han turnerade runt – när han inte bodde i studion förstås och spelade in låtar en efter en. På fyra år hann han med 500 stycken! Det var nog lite löpande band-teknik över Al.

Men i USA försvann rösten och man upptäckte en vårta i halsen på honom. En vårta! Han tog sig till New York på lånade stålar för att operera bort den. Och sen i april -41, tillbaka i London, när han åkte hem från en föreställning för att softa lite på kvällen – så faller en bombjäkel i kvarteret där han bor. Men det är inte den som dödar Al. Det är detonationskraften som spränger loss sovrumsdörren från dess gängor och som dunkar honom i skallen med sådan kraft att han knoppar in för gott. Nyss fyllda 43. Sen läggs han i en massgrav med andra krigsoffer.

Al the pal. Världens förste smörsångare, som han kallats.

Nå, nu vet du vem han var. Och nu tycker jag du ska lyssna till Close your eyes en gång till. Så höjer vi våra glas för honom, för det är han banne mig värd.

Och javisst ja, du som sett Stanley Kubricks film The Shining känner säkert igen den här låten. Du vet, när Jack Nicholsons rollkaraktär ser syner från tidigare 20-talsfester där på hotellet… yep, folks, det är Al som sjunger där i bakgrunden… Skål på er!

 

4 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Musik

”Snus är snus om ock i Ettans dosa…”

En Aftonbladet, en dosa Ettans snus och ett paket Minden. Det var den stående beställningen jag lämnade in i kvarterskiosken varje dag. Farsan orkade nämligen inte gå själv så han skickade iväg sin lydiga slav. Det var rätt surt, det där. Han satt vid köksbordet och lade upp mynt på vaxduken. Någon enstaka gång kunde det hända att jag fick några kronor för besväret men lika ofta kontrollräknade han åt andra hållet.  Snåljåp!

Skit samma vad det var för väder, dagens order var att pallra sig iväg till kiosken och hämta hem väsentligheterna. Det här hände nämligen under förra årtusendet, då barn utan problem kunde köpa ut tobak till sina föräldrar utan att någon höjde ett ögonbryn.

Farsan måste ha trott att det var hälsosammare med Mindens mentolcigg än vanliga cigg. Många trodde det på den här tiden. Mentol var lite hälsosammare, det smakade ju nästan som halstabletter.  Men Blå Blend var för kärringar, ansåg farsan, och tryckte i sig ett paket av den starkare sorten. Varje dag i många år. Och så snusade han. Ty det gjorde ju alla riktiga karlar. Påstod de själva i alla fall.

På den här tiden, under förra årtusendet, fanns inget portionssnus. Jag kom hem, farsan kollade eventuella växelmynt på vaxduken, körde ned näven i dosan och knådade sig en rejäl prilla. Sedan körde han in den under överläppen, tände en Minden och slog upp Aftonbladet med en bestämd snärt och lade den på köksbordet. Morsan slutade med dukar av tyg och gick över till vaxduk av den enkla anledningen att trycksvärtan från kvällstidningen kunde – åtminstone en tid – gå att torka bort med disktrasan. Det var värre med mormors hemvävda linnedukar.

Expressen då? Det var en dödssynd, enligt farsan. Den där gången jag köpte den för att Aftonbladet var slutsåld orsakade närapå en stroke. Jag gjorde aldrig om misstaget.

Själv har jag aldrig riktigt förstått skillnaden på de där blaskorna, pest som kolera, senap som ketchup liksom. Big deal. Nej, farsan läste aldrig en bok. Men Aftonbladet var ett måste. Samma visa varje dag. Han slog upp tidningen och så blev han tvärförbannad.  Varför han så gärna ville läsa något som alltid fick honom på dåligt humör begrep jag inte då och inte nu heller.

Egentligen var han rätt dum i hövve.

Fast han gjorde mor gravid. Och det var ju tur, annars hade jag ju inte kunnat sitta här och blogga.

Och då hade du kanske fått hålla till godo med Blondinbella istället.

Bara en sån sak.

10 kommentarer

Under Gubbar

Umberto,hejdå…

Umberto Eco ställer tofflorna sent en fredagskväll, den 19 februari 2016, och jag vaknar upp till nyheten dagen därpå. Nu har han glidit vidare, gud och fan vet vart, och har förhoppningsvis nya marker att upptäcka.

Jag upptäckte Eco, precis som så många andra, via Rosens namn. Filmatiseringen av boken, med Sean Connery utklädd i munkkåpa lösandes mordgåtor under medeltiden, är ju svår att motstå. Men Ecos snåriga, vindlande böcker är värda ett försök. Hela karln och hans humor och skatt av kunskaper är absolut värt att försöka sig på. Även om han kräver en hel del, framför allt av de som tycker att hela två minuters filmsnuttar på fejjan inte är värda att klicka på för att de tar för lång tid; eller de som bara orkar använda pekfingret till att peta snorkråkor eller snabbt åka kana över mobilskärmen.  Umberto Ecos böcker är säkert en fasa för den som har alltid tror sig ha bråttom.

Men om man lyckas stänga av den där känslan av att allt måste gå så sabla fort; om man klarar att lägga band på sig och sakta men målmedvetet kliva in mellan ett par bokpärmar och begrava sig i vindlande berättelser som leder en vidare på stigar man aldrig trodde man skulle gå… ja, då kan Umberto Eco vara en förbannat cool vägledare.

Det finns mycket att säga om honom, filosofen, författaren, akademikern… men jag struntar i det. Jag kände honom inte. Jag har aldrig träffat honom men skrattat gott åt hans elaka humor, känt beundran för hans lärdom och varit urtrött på hans aldrig sinande svada…

Själv sammanfattade han meningen med livet i form av tre hörnstenar: att skriva, att undervisa och att ha sex.

 

5 kommentarer

Under Gubbar, Litteratur

Längtan

Från första början 1398
Ge mig en kvinna!

led zep riff
Ge mig ett Led Zeppelin-riff!

Från första början 124
Gud, skänk mig en kvinna!

Från första början 1375
Ge mig en kvinna!

Från första början 1780
Ge mig en kvinna!

Från första början 1380
Ge mig en kvinna!

Från första början 1776
Ge mig en annan kvinna!

Från första början 2246
Ge mig någon, vem som helst!

Från första början 1831
Gode gud, skänk mig en kvinna!

Gud ge oss kvinnor
Gud, ge oss kvinnor! Massor med kvinnor!

i hamn
En kvinna?

3 kommentarer

Under Gubbar

När Frankie Boy kastade in handduken…

Frank Sinatra hade precis dött. Det var nån gång i maj. Mina fina vänner inbjöd till cocktailparty samma eftermiddag. Vi infann oss på Drottningtorget i Malmö. Jag i min lilla svarta. Drinkarna var svala. Franks porträtt i svartvitt ståtade i arbetsrummet.

Dansade med min lillebror och trampade honom på tårna… eller om det var han som trampade på mig? Vi kikade på varandra, gapskrattade och kände oss vuxna.

Jazzen var len som smält kola och kvällen led mot sitt slut och det enda jag minns att jag tänkte var: allt är bra, jazz är gott… Frank är död men vi lever vidare…

…och vi lever fortfarande vidare… och lär säkert trampa varann på tårna då och då… och Frank får mig alltid att känna mig så vuxen… men skit samma. Allt går vidare… och allt är okay.

Och med det låter vi kissen Frankie smyga sig fram som en lömsk och glad liten panter, hör bara… domdipidibah bah…

13 kommentarer

Under Gubbar, Jazz, Musik

När han ler blir hans ansikte som en dessert

Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.

1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.

Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!

– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.

Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.

Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?

– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.

Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?

Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.

Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…

Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Konst, Musik

Vilken jucktyp är du?

Är du mannen som genom livet gått från symaskins-juck till det närbesläktade psykopat-jucket? Kanske är du en klassisk hantverkar-juckare eller rentav en huppiguppare? Ja, tillvaron är full av diverse juckanden, göranden och låtanden som vi alla vet. Se bara nedanstående, högst ovetenskapliga lista, som naturligtvis kan göras mycket längre. Eller inte.

Jesus just left Chicago med ZZ Top! Här har vi låten alla slöjuckare älskar. Han orkar inga häftiga rörelser men gungar väl så tungt med underlivet när han väl kommit igång. Det händer att han stämmer in med sångaren i ylandet: ”Take me home, Jesus”, utan att närmare kunna gå in på vad guds son gör i dessa sammanhang. ZZ Top – Jesus Just Left Chicago

Sedan finns ju den s.k. hantverkarjuckar’n, med sin lilla snärtiga discotwist ibland om lördagarna. Här ypperligt exemplifierat av Miss You med Stones. Taktfast, istadig, utan större variationer… men ack så enveten. The Rolling Stones – Miss You

Uppförsbackejucket finner man exempel på i introt till Sunshine of your love med Cream… Det börjar lite trevande, som en sextonåring som vill men inte vet om han vågar och kan. Men det kan han naturligtvis. Fast sen såsar det bara ut (!) och blir kasst. Precis som det brukar med sextonåringar. Och Sunshine of your life. Cream – Sunshine Of Your Love

Vidare finner vi psykopatjuckaren som likt en gigantisk kanin bara kör och kör och kör utan att märka att hon stuckit för länge sedan. Ace of Spades såklart. Motörhead. Jamen, ni hör ju själva… Motörhead – Ace of Spades

Struttjuckar’n fungerar bäst till the Cure och låten Lovecats. Han är vanligen en rätt klen och gnällig figur. Kan ingen berätta för honom att det är kutym att byta strumpor ibland? Tedrickning gör heller ingen karl. Ofta går han upp i falsett när han blir exalterad. Men det blir han inte så ofta och det är kanske tur det. The Cure – The Lovecats

Så finns naturligtvis harmonijuckar’n, han som gillar rytmen i Venus med Shocking Blue. Först går det lite si och sen ska det plötsligt ändras takt men likförbannat hamnar han direkt i samma gamla spår igen. Harmoni-juckar’n brukar förr eller senare få höftledsproblem. Shocking Blue – Venus

Du tillhör väl inte skaran räknejuckare? Han som ligger och mer eller mindre tyst räknar ett två, ett tre, två… nej vänta, ett två… Störig fan. Diana Ross med låten Chain Reaction brukar gå i bakgrunden. Tro mig, vilken normal människa som helst vill bara att det ska ta slut. Diana Ross – Chain Reaction

Så har vi förstås gammeljuckar’n… Lyssna bara på John Lee Hooker och Tupelo. Har han börjat, har han slutat, var tog han vägen, lever han? Han blir liksom aldrig färdig… om han ens kommer igång…? Men det funkar märkvärdigt nog… om man ids hålla sig vaken. John Lee Hooker – Tupelo

Symaskinsjuckar’n! Här är mannen som älskar snabba framstötar, liksom inledningen till Tremolo Song med Charlatans. Han ser sig som ostoppbar. Det är han antagligen också. Samt jobbig. Och egenkär. För det mesta klarar han sig bäst på egen hand, om ni fattar. The Charlatans – Tremelo Song

Huppiguppjuckar’n. Diggar basgångar som går i baktakt och har Desmond Dekker som husgud, framför allt i låten The Israelites. Märker aldrig om han är helt eller halvt inne. Det är inte så noga, tycker han, bara det huppiguppar. När han är ensam lyssnar han på Robban Broberg. Desmond Dekker – Israelites

Så återstår bara frågan: vilken typ är du?

13 kommentarer

Under Gubbar, Musik

Ponkel

Onkelponkel

Han skrattar för sig själv. Det låter som knäckebröd dränkt i riktigt fett smör. Exfrun, denna beskt kuttrande duva, har precis lämnat platsen och han får vara ifred nu. Med kaffet och läsningen. Han tänder nästa cigarett med fimpen av den förra. Det är eftermiddag. Det är som vanligt. Och en bit därifrån skejtar tonåringarna, runt, runt i cirklar på klippavsatsen ovanför vattnet. Han ger dem inte en blick.

7 kommentarer

Under Gubbar