Tyst med dig, du är full!

-Det här är fantastiskt, vrålar han och vevar med armarna som en väderkvarn. Det här är vansinne, det är underbart, det är en lyxorgasm!

Och fullmånen landar i pastan som en bomb och alla runt bordet jublar. Frank Sinatra stompar på som ett gammalt troget tåg som aldrig någonsin kommer att ge vika, vinet flödar som en vårflod över bordet, alla ler, det susar och brusar och hon vacklar till för ett ögonblick men så vrålar han igen; ”det här är fantastiskt” och hon kan inte annat än storskratta.

Brösten gungar som kameler längs sidenvägen och solen har sedan länge gått ned och de är i Italien. Allt, allt är så där vansinnigt galet vackert och vilt som de alla drömt om i åratal. Varför gjorde de inte detta tidigare? Varför? Nu ska en av dem snart dö, en ska fylla 60 och två av dem skiljas. Men ikväll spelar inget någon roll. Frank Sinatra tar dem vid handen och leder vägen. Musiken sveper in dem i sobel och därunder är de alla nakna småungar, skälvande skandinaviska spillror långt hemifrån… och månen, oh den är rund och ruggig, helt fullkomlig och styr showen ikväll.  Den är som en bossanova på hemkokt knark.

-Knulla historien i det lilla trånga jazzhålet! Gör det som är menat att bli! skriker han och viftar igen.

Hon drar ned honom på stolen, generad inför de andra.

-Tyst med dig, du är full!

Och säg nu inte att du är full av kärlek, hinner hon tänka innan hans röst vrålar:

-Jag är full av käääärlek!

När Frankie Boy kastade in handduken…

Frank Sinatra hade precis dött. Det var nån gång i maj. Mina fina vänner inbjöd till cocktailparty samma eftermiddag. Vi infann oss på Drottningtorget i Malmö. Jag i min lilla svarta. Drinkarna var svala. Franks porträtt i svartvitt ståtade i arbetsrummet.

Dansade med min lillebror och trampade honom på tårna… eller om det var han som trampade på mig? Vi kikade på varandra, gapskrattade och kände oss vuxna.

Jazzen var len som smält kola och kvällen led mot sitt slut och det enda jag minns att jag tänkte var: allt är bra, jazz är gott… Frank är död men vi lever vidare…

…och vi lever fortfarande vidare… och lär säkert trampa varann på tårna då och då… och Frank får mig alltid att känna mig så vuxen… men skit samma. Allt går vidare… och allt är okay.

Och med det låter vi kissen Frankie smyga sig fram som en lömsk och glad liten panter, hör bara… domdipidibah bah…

Cold turkey & Wild turkey me’ Frank & Charles

Jag som alltid trott det varit striptease-tjejernas absoluta ledtema, de där tonerna som alla känner igen. Helst ska de framföras lite fräckt brötigt, stötvis… Men från början var det tydligen ledmotiv till femtiotalsrullen The Man with the golden arm. Filmen som Hollywood vägrade att gradera eller befatta sig med, men som ändå hade premiär 1955 och fick publiken att strömma till biograferna. Sammetsrösten Frankie Boy, alla fruntimmers kåt-crooner, spelar rollen som kåkfarare, heroinist och aspirerande jazztrummis. Olyckligt gift med en fejkande dam i rullstol samtidigt som han prasslar med grannfrun, en ärta med tuttar som stridsspetsar, spelad av Kim Novak. Allas egen Frank Sinatra! Med sprutan i armen!

Usch ja, Hollywood förfasade sig men rullen är, trots några decennier på nacken och grumligt svartvita bilder, rätt fräsch i framförandet. Den eviga jakten på knark, kampen för att ta sig därifrån, bli clean och sedan trilla dit igen… det har skildrats mången gång men det här var första gången i filmhistorien som man ogenerat satt och stasade i närbild.

Jag har ett litet ställe i Byen, en f.d. (nåja) porrbutik nere i en källare, där man kan fynda såna här rullar för en tia stycket. Stället drivs av två små svettiga farbröder med viskande stämmor, det luktar maskinolja, sperma och gammal heltäckningsmatta därnere… men som sagt, man kan göra fynd.

Här är en liten trailer för er som inte vet eller för er som vet men vill minnas igen:

Nån gång i min sena tonår sa musikern och låtskrivaren Stry Terrarie till mig att jag skrev som Charles Bukowski. Jag förstod att det var något slags beröm men ville inte erkänna att jag aldrig hört talas om Charles Bukowski. Så jag höll god min men pep till biblioteket så fort tillfälle gavs. Jag kom hem med boken Factotum. Den var väl sådär, vill jag minnas. Dessutom förstod jag inte riktigt hur någon kunde jämföra mig med en suput och fruntimmerskarl som Bukowski, jag var tonårsjänta och hade precis lämnat en period då jag skrev högtravande dikter om döden och nu bara ville kicka loss lite. Jag fann en filminspelning av Factotum häromdagen. Matt Dillon spelar huvudrollen som Hank Chinaski, Bukowskis alter ego. Den får avnjutas senare idag. Kanske.

Här är några få minuter med bilder på Charles. Jag vill poängtera att jag inte figurerar på en enda bild där – jag svär! Men Johnny Cash sjunger Mercy Seat. Nick Cave skrev texten. Dessa gubbar ur väven, den där väven igen. Allt hänger ihop. And How I Love It!

Go’middag!