Category Archives: Jazz

Tidsbränsle

20160321_224949

Det känns lite som att falla i slowmotion, baklänges, ned i flytande choklad. Och här och där punkteras det där lite lulliga, mjuka tillståndet av en vass sågklinga till trumpet.

Jag är på Fasching och på scenen står Iris Bergcrantz med band. Det är lite av en familjetillställning, både hennes far och mor är med på scenen. Det är varmt, ömsint och samtidigt lite oväntat galet. Det spretar utan att göra ont.

Tegelväggen bakom mig är kall. Men publiken är varm och organisk, böljar lite fram och tillbaka som sjögräs. Vi är som slöa, vänliga ormar. Innan kvällen och konserten är slut har en liten del av mig hunnit bli lite sorgsen. Sorgsen över det faktum att jag aldrig fick ta med min far hit. Han hade älskat Fasching, han hade älskat Anders Bergcrantz trumpet.

Min far, död sedan länge. Han lirade den där hemska, djävulska jazzen för mig som barn, musiken jag hatade. Jag minns de där evighetslånga nätterna när han spelade sina gamla plattor, hur han tungt började vagga fram och tillbaka i fotogenlampans ljus, jag låtsades sova men kikade på honom från utdragssoffan i sommarstugan. De långa svarta skuggorna på väggen; trumpeten som for upp och ned, magisk, obegriplig och otäck. Den som försatte min far i ett märkligt främmande tillstånd…

Det tog många år innan jag omfamnade jazzen. Sedan försvann far in bland de verkligt svarta skuggorna. Jag såg honom aldrig mer som en stolt man. Han blev en spillra, ett vrak av vad som en gång varit. Och jag avskydde det lika mycket som den där musiken han spelat för mig som barn.

Men jazzen fanns där, pockade på min uppmärksamhet, krävde den rentav… Idag går vi sida vid sida. Dag efter dag. Den bor i min kropp. Jag analyserar den aldrig. Det finns inget behov. Den är där bara. Som andetag.

Men en måndagskväll på Fasching i Stockholm, när Anders Bergcrantz blåser i sin trumpet, drabbas jag plötsligt av en blå längtan efter en far som sällan fyllde sin roll. Jag hade velat sitta här med honom, möta honom som en vuxen, se honom lysa upp och börja vagga i takt till musiken.

Men nu är det för sent.

Varför är det alltid för sent?

3 kommentarer

Filed under Jazz, Musik

När Frankie Boy kastade in handduken…

Frank Sinatra hade precis dött. Det var nån gång i maj. Mina fina vänner inbjöd till cocktailparty samma eftermiddag. Vi infann oss på Drottningtorget i Malmö. Jag i min lilla svarta. Drinkarna var svala. Franks porträtt i svartvitt ståtade i arbetsrummet.

Dansade med min lillebror och trampade honom på tårna… eller om det var han som trampade på mig? Vi kikade på varandra, gapskrattade och kände oss vuxna.

Jazzen var len som smält kola och kvällen led mot sitt slut och det enda jag minns att jag tänkte var: allt är bra, jazz är gott… Frank är död men vi lever vidare…

…och vi lever fortfarande vidare… och lär säkert trampa varann på tårna då och då… och Frank får mig alltid att känna mig så vuxen… men skit samma. Allt går vidare… och allt är okay.

Och med det låter vi kissen Frankie smyga sig fram som en lömsk och glad liten panter, hör bara… domdipidibah bah…

13 kommentarer

Filed under Gubbar, Jazz, Musik

Har du vad som krävs eller är du rockmusiker?

”If you don’t have the ability you wind up playing in a rock band”. Tunga ord av jazztrummisen Buddy Rich. Säkert också tunga ord att höra för en och annan rockmusiker.

Jag inleder påsken med att rysa till filmen Whiplash. Den är ruggigt bra. Den känns i hela kroppen och under  två timmar har jag nästan svårt att andas. Det var länge sedan en film drämde till rakt in i köttet och manglade mig – på ett bra sätt! Se den om du inte redan gjort det! Snacka inte, gör det bara! Du behöver inte ens gilla jazzmusik.

I och för skulle jag vilja skriva en hel del om den här rullen och de tankar och känslor den väcker men det känns som att snuva vissa av er på konfekten, så jag lämnar det.

Whiplash. Kom förra året. En stenhård rulle om att vilja bli  världens bästa musiker. Se den som sagt!

Jag ägnar motvilligt resten av helgen åt att skriva om den tidiga kristendomen. Inte för att jag vill eller för att det är påsk – utan för att jag måste färdigställa ett arbete så jag äntligen kan bli mig själv igen. När det här är över ska jag köra ner snoken i ett balja profan Macallan. Sanna mina ord! Amen på det då och adjö så länge…

 

 

4 kommentarer

Filed under Film och TV, Jazz

Världens första sampling?

Flygplansljuden en bit in i låten ”Lucky Lindy” från 1927. Var det världens första sampling?
Ljudet av Charles Lindbergs plan… och så Nat Shilkret som sjöng med rullande r.
Som de gjorde då.
Med rullande r.

Lämna en kommentar

Filed under Arty farty de luxe, Jazz

Som en liten alptopp. Eller penis.

Jag tänker på de där gamla femtiotalsmikrofonerna.
Som små alptoppar.
Eller penisar.
Och så Sonya Hedenbratt med sin hesa röst. Lika trösterikt skön som lyxig cashmere en regnvåt dag.
Sonya. Så sorgligt bortglömd och förbisedd. Hon som blev tjocka hopplösa tanten i TV:s 70-talsbuskis… när hon i själva verket hade en röst som borde tappats på flaska och sålts som finsmakarwhisky. En jazzmadonna av rang.
Med femtiotalsmikrofon. Som en liten alptopp. Eller penis.
Sonya

3 kommentarer

Filed under Jazz

Motvikt

Blå skyar, ja. Gitter inte tala om vad jag tycker om november – det skulle bli för obscena ord härinne. Men jag längtar till något annat. Tar Jossan till hjälp med följande pärla:

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Jazz

Heta katter

Konstigt det där. Basquiat, konstnären… som var helt okänd för mig tills jag för många år sedan såg den där fantastiska filmatiseringen om hans liv… den där David Bowie spelade Andy Warhol… jag såg den på den f.d. porrfilmsbiografen med en väninna, därinne i gränden i Stygga Staden… vi kom ut som speedade höns… lyckliga och laddade som man blir av något jävligt bra…

Nåväl, Basquiat… den skadskjutna fågeln och begåvade konstnären, den av gudarna olyckskyssta… i vintras… i januari… drog jag till Louisiana, konstmuséet, för att skåda utställningen om 1900-talskonst. Mest var det Schiele som drog. Egon är ju och lär för alltid förbli mitt historiska kåtobjekt… men där fanns även verk av Basquiat. 1980-talets New York. Graffiti.

På Louisiana hade man satt Egon Schiele och Basken sida vid sida. Overkligt nog. Och som musik hade man valt? Dizzy Gillespie. Salt Peanuts. Sen 40-talsbebop. Så oväntat och så helt rätt. Hey, Louisiana!

Varje gång jag hör den hetsiga jazzrytmen, som en ettrig pilsk piska mot ryggen, tänker jag numera på vackre Basquiat. Och för all del, på vackre Egon. Jag tänker på Dizzys tivolistora kinder. Som blåser konst rakt ut i kosmos, rakt in i rövhålet på en värnlös kvinna.

I like it like that!

6 kommentarer

Filed under Jazz, Konst