Nån karl i Gnosjö…

Utanför mitt fönster…

Tvåmeterstransvestiten går förbi utanför mitt fönster, aprilsolen spiller solkatter i hens syntetperuk. Vi ler stort mot varandra, så där som vi alltid gör, utan att jag egentligen vet varför. Det är tisdag, det fick jag påminna mig själv om imorse när jag vaknade. För som vanligt är numera, vaknar jag utan att veta var jag är, vilken dag det är eller ens varför jag vaknar.

Nu fixar jag en gigantisk laxsallad med majs och bulgur och rostade solrosfrön och lite annat. En försenad lunch. Naturligtvis spelar jag ”In the mountains of bliss” med Asagaya på hög volym medan jag blandar till dressingen. Italienska oljor, vitvinsvinäger. Lagom till jag sätter mig ned för att äta tar den trevande, halvdebila trumpeten över i Ibrahim Maaloufs ”Will soon be a woman” från spotifylistan. Liveinspelningen från Babylon i Istanbul. Såklart. Jag äter till de gungande körerna. Jag klunkar mitt billiga chilenska vita vin och rapar belåtet när porrorgeln i Jackie Mittoos ”Get up and get it” hälls ut genom högtalarna. Det är tisdag. Det vet jag bestämt. Det har jag kollat upp.

Jag mår rätt bra. Nån karl i Gnosjö har skickat mig en bok av Anais Nin. En gulnad pocket. Den ligger framför mig och viskar lite hest. Ja, jävlar…

Svänggungan upp till gud

Förälskelse. Obegriplig men välbekant. De där första brännande dropparna som antänder ens existens, ens sketna vanliga värld. Fattar ni vad jag talar om? Förälskelse kommer förklädd i allsköns skepnader; ett lår som känns skönt mot ditt eget, en fjunig arm, en sötvarm andedräkt på trottoaren i skymningen, ett barns näve som oväntat och förtroligt sticks in i din, någon vars sårbarhet plötsligt gör dig knäsvag.

Det är själva antändningen jag lever för. Den där gnistan som inte går att framkalla av egen vilja; som kommer obegriplig men välbekant, sätter eld på det invanda. Då, när allt det vanliga plötsligt blir skärande vackert och märkvärdigt. Etsar sig fram ur den grå geggan och påminner en om varför man finns på den här planeten. De första brännande dropparna som antänder ens existens. Gör en härligt dum i huvudet. Rusig. Brinnande av feber. Oövervinnerlig. Full i fan. Urstark. Hudlös och livrädd. Med alla nerver vridande sig som osynliga tentakler flera meter ut från kroppen, pejlande in tillvaron; det där tillståndet då man förvandlas till en utsvulten bläckfisk. Fattar ni vad jag talar om? Det vakna tillståndet. Det hungriga tillståndet.

Bränslet till förälskelsen kommer också som musik. Kliver fräckt fram och visar hud. Drabbar dig stenhårt och direkt. Obegripligt men välbekant. Antänder din existens, din sketna vanliga värld.

Det är förälskelsen, det är konsten som är svänggungan upp till gud. Glöm aldrig det!

Själv blossar jag upp en kväll under denna satans pandemi, i denna icke-existens, denna dikotomi av framrusande stiltje. Vår nya kvava verklighet: overklig, obegriplig men redan välbekant. Jag nås av en röst och jag nås av ljud som känns lika välbekanta som mitt eget kön och tänker: här är de ju, de första brännande dropparna som antänder mig igen. Jag sätter mig i gungan, får upp farten. Når upp till himlen.

Dagen efter är jag rädd för att gå tillbaka och kolla om jag minns rätt. Var det bara inbillning? Var jag berusad av stilleståndet, vinet och vårnatten och hela skiten? Men hon är där. Jag vet inte vem hon är, jag googlar lite ovilligt – vem vill spräcka såpbubblan, göra vardag av drömmar? – och läser några få rader. Vill inte veta något. Vill hålla det rent. Rusar tillbaka till musiken. Sörplar i mig vad jag kan få, varje uns av det där som antänder min existens. För jag känner mig död sen flera veckor. Jag vill ha gnistan igen. Kicken. Jag vill gunga högre och högre.

Så jag stegar upp på högsta avsatsen och hoppar ned i den där mörka grytan av musik. Tänker: jag tror jag älskar henne? Det känns oväntat. Obegripligt och välbekant. Michelle Gurevich. Jag greppar efter hennes hand, tänker att hon får göra mig sällskap så länge det varar. En dag, strax, är hon nog borta. Utan spår. Eller så följer hon mig genom åren. Skit samma. Jag tänker alltid för mycket. Kanske är det därför de där första brännande dropparna som antänder ens existens träffar mig så sällan? Jag tänker för mycket. Jag borde inte tänka alls. Men jag vet inte hur man gör. Fattar ni vad jag talar om?

Som häromdagen – var det igår? – när Pelle Ossler släppte en ny låt, Keltiska havet. Jag lyssnade precis uppstigen ur sängvärmen. Slogs av en önskan att inte kunna svenska, aldrig ha hört honom tidigare. Bara kunna lyssna oförbehållsamt och drabbas av kraften och stämningen i musiken utan att veta vad den handlar om. Som några första brännande droppar. Men jag kunde inte. Började tänka, analysera, fragmentisera. Och magin gick mig förlorad. Det ligger en sorg i det där. Ossler gör visserligen musik men i alla hans låtar finns det gömd en film, en tavla eller en resa. För den som inte analyserar.

Jag måste sluta tänka så mycket. Tänker jag. Och blir plötsligt och obegripligt så fruktansvärt ledsen. Hela dagen blir mörkblå, det är tankar om döden och vad är meningen med allt… Sånt där som inte leder nånstans. Bara ned i den djupa lergraven av själväckel och meningslöshet. Till slut somnar jag.

Vaknar i gryningen, skrattar till. Vet inte varför men välkomnar känslan i huden. De första brännande dropparna? En aningens elektricitet. Bättrar på den med ett par piller, en halv liter kaffe och fruktansvärt, jag säger fruktansvärt hög musik i lurarna. Den rentvättade kalla vårmorgonen därute. Och så Gurevich. To be with others. Vacation from love. Drugs saved my life. 

Man tar vad man får. Så länge det varar. Alla som gungat vet hur fort det svänger. Skyhögt. Bråddjupt. Skyhögt. Bråddjupt. Give me the first six months of love… 

Jag blir så poetisk av ryskt…

Titta, vad man kan finna när man scrollar sina egna gamla anteckningar…! Jag lyssnade på Nötknäpparsviten, opus 71a. Det var vinterkväll, jag var säkert lycklig. Jag låter lycklig?

”Jodå, visst kan man bada i rock’n’roll. Visst kan man tvaga sig till sötbitter soul och frottera själen mot grusig blues. Men så finns det midvinterkvällar, då svärtan utanför fönstren är svulstigt blåsvart och minner om andra aftnar, för hundra år sedan eller mer… Andra slags kvällar, kamrater, kvällar med gasljus och frasande siden, snusdosor av guld och armhålor som doftar viol och jord. Då duger bara klassiskt. Det är sen gammalt. Det lackar mot jul. Det betyder ryskt. Tjajkovskij, slädfärder och ondsint vodka. Spända lårmuskler, knäckta nötter och stearinljus en masse. Snötäckta vidder, balettfolk i trikå och tyll, faster Agatha fylld med dunkelt portvin och mystiskt pulver, små aristokratiska hjärtan som kläcker likt klockverket i Bayern, snörda kängor med sidenfoder och svällande barm som poppar upp ur korsett! Det är bara att glatt duka under. Nu kör vi, för böfvelen!!!”

Real gone?

En av de skönaste album jag vet är Tom Waits ”Real Gone”.  Musiken på den plattan förflyttar mig alltid till Prag, till vårlika kvällar och nätter med blommande kastanj, Vltavafloden, de gamla tysta husen längst med promenaderna hem från krogen med vännerna. Som filmkulisser. Som utskurna tårtbitar ur historien. Jag undviker att lyssna för ofta på den plattan för att inte förstöra minnena jag har. Precis så där som man måste göra med parfymdofter. Man måste hushålla med att lukta. Med att lyssna. Det gäller att hålla minnesbilderna intakta. Man bevarar dem hemligt i hjärtats vrår och plockar bara fram dem ibland, i små lyckliga ögonblick, och avnjuter medvetet långsamt, försiktigt.

Men inatt när jag plötsligt hamnar i ”Dead and Lovely Now” – för att Spotify tycker så och hostar upp den, oväntat och kärleksfullt – så inser jag till min förvåning att det är drygt sexton år sedan plattan släpptes!

Sexton år sedan vi tumlade, om än varsamt, genom Prags stadsdelar. Tumlade varsamt och innerligt med vidöppna hjärtan, med blommande bröstkorgar, dallrande av livshunger och melankoli och bitterljuv, söt äventyrslusta. Inte för första gången. Det var väl snarare den fjärde resan. Och det har blivit fler resor sedan dess. Men det var ett speciellt år 2004. Och jag kan inte fatta att det är så länge sedan? Så länge sedan vi bodde i det gamla vackra artonhundratalshuset med kommunisternas kulhål i väggarna. Där elen kostade mer efter klockan 22. Där ljuden fortplantade sig så märkligt att det som hände i rummet bredvid liksom nådde en underifrån, medan det som hände i rummet man befann sig i försvann och ljuden man verkligen hörde var händelser redan passerade för decennier sedan…

Sexton år sedan ”Real Gone”?!

Det måste vara fel.

Det var ju i förrgår?

 

Som den könssjukdom vi utgjorde

Jag var full av feber den gången. En sån där feber som knastrade och ven genom kroppen, förgiftade den. Jag kunde knappt stå på benen, kände det som om jag stapplade genom en naturkatastrof. Då bodde vi på Möllan. Du drog mig med, till Folkets Park och den vitsnickrade avlånga ladan där vid rondellen, där vid knarkkarusellen och nattmörkret. Vi klev in och där satt Freddie Wadling på en pall, skälvande som en fjärilsvinge, med en tunga av stål.

Vi i publiken, svajande likt sjögräs, runt, runt i slöa ringar. En slirig halvtango i nattens universum. Och så klådan på underläppen…  Sebastians cello som en spruta frälsning rakt in i könssjukdomen vi utgjorde.

Nu känns allt dött.

Som om vi glömt bort hur man gjorde.

Sommarens ljus är ett blaskigt bad

Himlen utanför muminsalongen är vit. Klockan drygt tio på kvällen. Det är julikväll. En man på vita kryckor stappar förbi utanför. Han rör sig ryckigt, i staccato, som nån ur en jäkla Fellinifilm.

Jag ser på honom och jag vill sträcka mina slöa svenska armar ut genom husväggen och fram till honom, jag vill smeka honom i en slö tango… men blir kvar innanför fönsterrutan, med Darondo och ”Let my people go” i öronen… och det är julikväll 2019.

Mannen med de vita kryckorna rör sig hackigt men rytmiskt mot den vita himlen och de mörkgröna bokträden… Jag tänker: Är det så här Sverige ser ut? Är det så här Sverige ter för en utlänning som inte känner högsommarens eviga nattljus? Är det kusligt för någon utifrån som inte fattar att sommarens ljus är ett blaskigt bad som liksom aldrig mattas av helt? Ofarligt och evigt… och tändhatten för innerliga fantasier om sånt som aldrig blir av?

Jag lyssnar på Desert Sessions och ”I wanna make it wit chu” och tiden stannar upp för ett ögonblick, ställer sig på tå i farstun och rättar till slipsknuten. Sen tar allt fart igen.

Vi stapplar fortsatt vidare mot evigheten och döden med en tjatig refräng under armen…. Vi människor – såna små oskyldiga, onödiga små kräk vi ändå är.

Går av som en handgranat inombords

Sträckläser Håkan Laghers bok om Christian Falk, Quel Bordel. Tar väl en sådär sju timmar. Vissa meningar läser jag om igen. Vet inte varför den boken griper så tag i mig – eller det vet jag väl – men det finns en tyngd i kroppen när jag lägger den ifrån mig mitt i natten. Han var en komplex man och musiker; en kreativ, bitsk och kärleksfull strulpelle och… tydligen… missbrukare. Jag vet inte om det är ett bra grepp att låta ett 50-tal människor få komma till tals i boken. Ibland får jag känslan av amerikansk dokumentär, klipp klipp till nästa person, klipp klipp tillbaka till den första, och så en tredje… Å andra sidan är det just det här collaget av röster som tillsammans bildar en helhet, en helhet som inte känns varken överdrivet glamourös, inställsam eller taskig (sådär som just amerikanska musik- och filmdokumentärer brukar göra). Här känns det bara som ett ärligt försök att lägga pusslet av en tydligen rätt komplex man. Eller kanske inte mer komplex än nån annan, som en av hans döttrar enkelt konstaterar. Missbrukare är aldrig lätta människor att ha att göra med. Svårare än så är det inte.

Christian gick bort i cancer för fyra år sedan. Att läsa om hans sista tid, med slanghärvan till morfinpumpen under T-shirten, när han försöker tackla sina sista dagar med hjälp av hemvården, känns rejält just nu av personliga skäl. Hur skämten blir allt bistrare i dödens närvaro. Jag minns de som gått bort runt omkring mig – och de som kommer att försvinna en dag. Skiten tar ju aldrig slut. Cancer i hjärnan. I brösten. I underlivet. I lungorna. I magen. Den där jävla sjukdomen som bara tar och tar, vem som helst, och helt skoningslöst.

Finns en mycket bra film med Emma Thompson, Wit, som lakoniskt, avskalat och knivskarpt skildrar ett cancerförlopp i en människokropp. Jag såg den när döden var extra påtaglig i min närhet för några månader sedan. Grät så det skvalade. Fruktansvärt bra film dock. Se den! Ligger nog kvar på HBO. Inget sentimentalt dravel. En smart film. Humoristisk. Och går av som en handgranat inombords.

.

Marc Ribot i Köpenhamn igår och ikväll, på jazzstället Montmartre. Jag var som vanligt sent ute och missade den där lilla detaljen med biljetter. Well, well… Byen ligger där den ligger och Ribot finns på spottan. Man ska inte göra en höna av en fjäder. Jag har våren, jag har frisk luft, olästa böcker och en sketalång lista med måsten. I will be fine.

.

Det finns två bra grejer med Lillhålan där jag bor; havet och fotosatsningen på gallerier och muséer. Varje år anordnas numera en internationell fotofestival, ett evenemang som jag dessvärre inte går helt igång på, den tycks riktad mer mot fotografer än fotointresserade. Fint så. Men det fokus på fotografi som börjat genomsyra orten alltmer gillar jag. Var och varannan månad dyker det plötsligt upp nåt, en liten teaser, en oväntad utställning på nån husvägg eller i nån skogsdunge… det anordnas föreläsningar och mindre evenemang året om som man kan hugga in på. De senaste större temautställningarna på Lillhålans stadsmuseum har varit av världsklass. Jag känner mig bortskämd.

Igår, tidig fredag eftermiddag. Ett stilla vårregn ute. Inte en käft på gatorna. Den gamla kasernplan med den vackra tegelbyggnaden. En utställning med foton från Algeriet 1957-1960. Kanske inte det roligaste, tänker du. Men bilderna är tagna av en världsberömd snubbe, forskaren Paul Bourdieu. Och nu hänger de här, i Lillhålan. Alla som nånsin öppnat en bok inom ämnena sociologi, etnologi, kulturantropologi… you name it… har ramlat över honom. Ett tungt namn i den akademiska världen. Jag plöjde hans forskning under min utbildning, då för alla år sedan, och han var väl en av dem som fastnade, som kändes vettig. Politiskt och verklighetsmässigt förankrad.

Så jag närmar mig huset där hans bilder nu finns utställda. Tänker att där finns nog inte en käft så här dags. Jag har fördomar såklart. Jag tror att Lillhålan nog knappast är platsen där nån intresserar sig för Bourdieu. Jag kliver in, konstaterar hur mycket jag älskar den där utställningsdoften… vet ni vad jag menar? Den där lukten av nymålade väggar, borrade hål i spånskivor, den lite svaga matta lukten av papper…? Den är så sval och fin, den där doften. En sval och fin doft av förväntan. Stillsam förväntan.

Det är en vacker utställningslokal. Ljuset är underbart därinne. På väggarna fotografier som legat bortglömda i 50 år. Bilder från fältarbeten. Många tagna mer som stöd för minnet än med tanken på att hänga i en svensk landsort, på en fotoutställning, flera decennier senare.

Jag som trodde jag skulle vara ensam får sällskap av fransktalande besökare. Bland annat en äldre man som går från bild till bild och högt och ljudligt berättar om sin tid i Alger vid samma tid som bilderna är tagna. Nu bor han i Skåne. Han blandar skånska, arabiska och franska. Talar om Camus. Berättar om soldaterna. Det fläktar till i Lillhålan. Jag ler inombords. Älskar när världen oväntat och plötsligt krymper till ett rum. Där jag får vara med.

Bourdieu har, liksom jag, fegat många gånger. Smugit omkring i utkanten, stulit ögonblick av de han vill studera. Men det känns inte ett dugg spekulativt, inte tjuvaktigt. Bara nyfiket. Han är angelägen, Bourdieu, han vill verkligen komma innanför, förstå. Och stundtals glimrar det alldeles magiskt, man hör rösterna, känner lukterna och hettan. Tänker att: hur faaaan fick han till den där snygga kompositionen? Men jag tror inte han tänkte ett dugg på komposition i de där ögonblicken, han var en man som fotade för sin forskning. Och hade slumpartad tur. Som en tokig.

På hemvägen passerar jag ett gäng fåglar. Jag kan ju aldrig låta bli dem, ni vet. Får upp mobilen och knäpper av ett par rutor i duggregnet. När jag kommer hem kikar jag på dem. De ser ut som nån jävla Lerinmålning. Rakt upp och ned bara. Inget duttande och fixande och mixtrande. Bara knäpp – och så en målning! Slumpartad tur. Som en tokig.

Jag har hämtat ut min bok om Christian Falk. Slänger mig i soffan och öppnar pärmarna. Börjar läsa. Sju timmar senare finns extra tyngd i kroppen. Bilder inombords som tumlar om, brokiga minnen från förr, tankar om det som passerat i mitt eget liv. Jag tar en sista titt på fåglarna och ramlar i säng.

St. James Infirmary

1928 lades den på vax första gången med goe Louis Armstrong. Låten är så bluesigt blå så det svider. Men decennier har lagts på varandra och gett låten en varm luddig stötkudde så svedan inte blir så svår.  Nu är den bara härligt ljuvlig och skön, som en svandunsboa – i kolsvart. Det påstås ibland att låten har anor ända från 1800-talet; om en soldat som la alla stålarna på prostituerade innan han kastade in handduken i någon könssjukdom.

Saint James Infirmary. Man vet att en låt är något alldeles extra när man drar igång Spotifys långa lista med olika inspelningar och efter två timmar inser att man fortfarande lyssnar på samma låt – och kan tänka sig att fortsätta minst en timme till. Normalt borde det vara kräkvarning vid det laget… men inte vad gäller Saint James Infirmary. Inte i min värld.

Prova själv! Många artister och grupper har varit där och tafsat mer eller mindre vördnadsfullt. Men en bra blueslåt från det gyllene 20-talet pinkar man inte bort. Vet ni förresten hur många bra låtar som gjordes 1927-28? Nej, det vet ni inte, ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. De där åren tillkom pärlor, små skimrande vackra tidskapslar som fortfarande sätter en västerländsk själ i gungning. Det vete fan vad som fanns i rymden de där åren, vad universum kokade för hemlighetsfullt knark, vad som sipprade ut i grundvattnet… men 1927 och 1928 mejslades konstverk fram inom jazzen och bluesen, konstverk som tatuerat musikhistorien för evigt och fortfarande lever kvar. Varför just de åren blev så magiska vet bara Gud. Och som känt är snackar den typen inte längre med oss så varför får förbli en gåta…

Hur väljer man en version bland många bra? Man blundar och pekar. Fingret landade på Snooks Eaglin. Från 50-talet.

”I went down to St. James Infirmary, saw my baby there. Stretched out on a long white table, so cold, so sweet, so fair.

Let her go, let her go, God bless her, wherever she may be, she can look this wide world over, but she’ll never find a sweet man like me…”

Betty bitterkåt

Anti love song! Det här kan vara en av de mest bitterkåta låtar som någonsin spelats in. Och den hamnade på vax redan 1973 av fabulösa Betty Davis, en gång i tiden gift med gamle tutar’n Miles Davis.  Anti Love Song! (Finns att lyssna på både på Spottan och Tuben).

Hör hur hon sjunger (nåja, gnölar då) med kniven på strupen, med handen kupad runt musslan. Det handlar om kärlek såklart, hur destruktiv den kan vara. Faran med att titta för djupt ned i den där lockande avgrunden. Den där sista övertygelsen om att man måste hålla sig på banan, inte kliva ned i något som mycket väl kan svälja en helt.

Den är bra, alltså. Betty ställer skåpet.

Vi har väl alla varit där och kletat. Ska jag? Nej så fan heller, jo, nej, jo!

Kåthet, peeps.

Den som känns i märgen.

Och så musiken.

Den som känns i märgen.

Precis som det ska vara alltså.

 

Evil sister

Inuti en liten plåtburk håller jag Lydia Lunchs röst fången, den där sega tuggummirösten lyckas inte rå på de skramlande sidorna i plåten men hon brottas envist och jag skrattar där jag går längs trottoaren… med burken i fickan… och Lydia som bagage. Speak to me, evil sister. Jag ska bära dig in i evigheten. Eller åtminstone till nästa fest.

Det är väl just samma sak.