Category Archives: Musik

St. James Infirmary

1928 lades den på vax första gången med goe Louis Armstrong. Låten är så bluesigt blå så det svider. Men decennier har lagts på varandra och gett låten en varm luddig stötkudde så svedan inte blir så svår.  Nu är den bara härligt ljuvlig och skön, som en svandunsboa – i kolsvart. Det påstås ibland att låten har anor ända från 1800-talet; om en soldat som la alla stålarna på prostituerade innan han kastade in handduken i någon könssjukdom.

Saint James Infirmary. Man vet att en låt är något alldeles extra när man drar igång Spotifys långa lista med olika inspelningar och efter två timmar inser att man fortfarande lyssnar på samma låt – och kan tänka sig att fortsätta minst en timme till. Normalt borde det vara kräkvarning vid det laget… men inte vad gäller Saint James Infirmary. Inte i min värld.

st-james

Prova själv! Många artister och grupper har varit där och tafsat mer eller mindre vördnadsfullt. Men en bra blueslåt från det gyllene 20-talet pinkar man inte bort. Vet ni förresten hur många bra låtar som gjordes 1927-28? Nej, det vet ni inte, ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. De där åren tillkom pärlor, små skimrande vackra tidskapslar som fortfarande sätter en västerländsk själ i gungning. Det vete fan vad som fanns i rymden de där åren, vad universum kokade för hemlighetsfullt knark, vad som sipprade ut i grundvattnet… men 1927 och 1928 mejslades konstverk fram inom jazzen och bluesen, konstverk som tatuerat musikhistorien för evigt och fortfarande lever kvar. Varför just de åren blev så magiska vet bara Gud. Och som känt är snackar den typen inte längre med oss så varför får förbli en gåta…

Hur väljer man en version bland många bra? Man blundar och pekar. Fingret landade på Snooks Eaglin. Från 50-talet.

”I went down to St. James Infirmary, saw my baby there. Stretched out on a long white table, so cold, so sweet, so fair.

Let her go, let her go, God bless her, wherever she may be, she can look this wide world over, but she’ll never find a sweet man like me…”

4 kommentarer

Filed under Jazz, Musik

Betty bitterkåt

Anti love song! Det här kan vara en av de mest bitterkåta låtar som någonsin spelats in. Och den hamnade på vax redan 1973 av fabulösa Betty Davis, en gång i tiden gift med gamle tutar’n Miles Davis.  Anti Love Song! (Finns att lyssna på både på Spottan och Tuben).

Hör hur hon sjunger (nåja, gnölar då) med kniven på strupen, med handen kupad runt musslan. Det handlar om kärlek såklart, hur destruktiv den kan vara. Faran med att titta för djupt ned i den där lockande avgrunden. Den där sista övertygelsen om att man måste hålla sig på banan, inte kliva ned i något som mycket väl kan svälja en helt.

Den är bra, alltså. Betty ställer skåpet.

Vi har väl alla varit där och kletat. Ska jag? Nej så fan heller, jo, nej, jo!

Kåthet, peeps.

Den som känns i märgen.

Och så musiken.

Den som känns i märgen.

Precis som det ska vara alltså.
GLQ1976061W05616-15

 

1 kommentar

Filed under Musik

Evil sister

fran-forsta-borjan-1718Inuti en liten plåtburk håller jag Lydia Lunchs röst fången, den där sega tuggummirösten lyckas inte rå på de skramlande sidorna i plåten men hon brottas envist och jag skrattar där jag går längs trottoaren… med burken i fickan… och Lydia som bagage. Speak to me, evil sister. Jag ska bära dig in i evigheten. Eller åtminstone till nästa fest.

Det är väl just samma sak.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Uncategorized

Kvällsbebis

dexter

Dexter Gordon! Bara namnet är som en schysst asfalterad raksträcka… I’ve found a new baby.

Lyssna på den, du, och känn dig cool som en hip 40-talsbanan. Känn hur det rycker i stjärtfundamentet, hur du lätt och smidigt glider in i gränden en kväll när asfalten är våt och blodet känns som vispad pannkakssmet…

Yeeeeeeaaaaaahhh… Och i slutet av gränden väntar en dörr och om du har tur öppnar någon dörren och släpper in dig. Och där innanför väntar… ja, hörru, lite får du tänka själv, va.

6 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Jazz, Musik, Uncategorized

Du vet vad jag talar om

Jamen, ska vi doppa oss i honung och ättika nu? Va?! Charlie Mingus och låten Goodbye Pork Pie Hat. Här har du en osynlig orm att ha i fickan när du är ute och vandrar planlöst, baby, med hjärtat på rockslaget, bultandes som magen på en kattunge… stunderna när du är liten och stor på samma gång. Du vet vad jag talar om.

Här är din låt när du går och väntar på svar på frågor du inte törs ställa högt; när du undrar när den där jädra framtiden egentligen kommer och hur den luktar.  Vid just de tillfällena passar den här låten som en varm sjal kring halsen. En varm orm. Du vet vad jag talar om.

hqdefault

Glöm aldrig bort att ta med Charlie Mingus i fickan de där dagarna då du inte riktigt vet vart du är på väg men ändå känner att du måste framåt! Låt Goodbye Pork Pie Hat ringla sig upp ur fickan, längs armen och in i örat. Du kanske inte blir så mycket klokare men din väg blir lite, lite rakare. Du litar på mig va? Jag vet vad jag talar om.

Lämna en kommentar

Filed under Arty farty de luxe, Jazz, Musik

Tidsbränsle

20160321_224949

Det känns lite som att falla i slowmotion, baklänges, ned i flytande choklad. Och här och där punkteras det där lite lulliga, mjuka tillståndet av en vass sågklinga till trumpet.

Jag är på Fasching och på scenen står Iris Bergcrantz med band. Det är lite av en familjetillställning, både hennes far och mor är med på scenen. Det är varmt, ömsint och samtidigt lite oväntat galet. Det spretar utan att göra ont.

Tegelväggen bakom mig är kall. Men publiken är varm och organisk, böljar lite fram och tillbaka som sjögräs. Vi är som slöa, vänliga ormar. Innan kvällen och konserten är slut har en liten del av mig hunnit bli lite sorgsen. Sorgsen över det faktum att jag aldrig fick ta med min far hit. Han hade älskat Fasching, han hade älskat Anders Bergcrantz trumpet.

Min far, död sedan länge. Han lirade den där hemska, djävulska jazzen för mig som barn, musiken jag hatade. Jag minns de där evighetslånga nätterna när han spelade sina gamla plattor, hur han tungt började vagga fram och tillbaka i fotogenlampans ljus, jag låtsades sova men kikade på honom från utdragssoffan i sommarstugan. De långa svarta skuggorna på väggen; trumpeten som for upp och ned, magisk, obegriplig och otäck. Den som försatte min far i ett märkligt främmande tillstånd…

Det tog många år innan jag omfamnade jazzen. Sedan försvann far in bland de verkligt svarta skuggorna. Jag såg honom aldrig mer som en stolt man. Han blev en spillra, ett vrak av vad som en gång varit. Och jag avskydde det lika mycket som den där musiken han spelat för mig som barn.

Men jazzen fanns där, pockade på min uppmärksamhet, krävde den rentav… Idag går vi sida vid sida. Dag efter dag. Den bor i min kropp. Jag analyserar den aldrig. Det finns inget behov. Den är där bara. Som andetag.

Men en måndagskväll på Fasching i Stockholm, när Anders Bergcrantz blåser i sin trumpet, drabbas jag plötsligt av en blå längtan efter en far som sällan fyllde sin roll. Jag hade velat sitta här med honom, möta honom som en vuxen, se honom lysa upp och börja vagga i takt till musiken.

Men nu är det för sent.

Varför är det alltid för sent?

3 kommentarer

Filed under Jazz, Musik

Till Ville, nu när du fyllt 9

Jag fick min första ”vuxenplatta” av brorsan. Den hade gulvitt omslag och inhandlades på IKEA, på den tiden då de faktiskt sålde LP-plattor. LP-plattor var en slags stora platta kakor av svart vinyl med musik på. Du vet, såna där som din farsa har hela högar av hemma. Jag fick välja vilken LP jag ville. Jag valde den här… utan att veta vad det var jag plockade ut… och fick Isley Brothers pimp-lyxiga, färgsprakande svarta soulmusik rakt in i mitt nioåriga bultande hjärta.

Där satte sig den svarta musiken och den har aldrig lämnat mig, gudskelov. Ibland tänker jag att den där stunden, den gjorde mig till en bättre människa, en helare människa. För du förstår Ville, musik har en magisk, underbar, urstark kraft i sig som förmår omvandla hela ens tillvaro. Oavsett hur jävlig den kan vara ibland så finns musiken där, som ett magiskt trollspö, som kan förvandla den svartaste stund till en stund av guld och glädje. Och om du inte riktigt förstår det nu så gör det ingenting… för jag vet att en dag så kommer du att förstå, då hajar du det där lika självklart som du andas och fiser.

Sen blev jag kär… i en kille som jag tyckte var snygg som en karamell, som ett helt års lördagsgodis på en gång! Han hette David och var från Amerika och sjöng på engelska som jag inte begrep så mycket av den gången… Men han sjöng sig in i mitt hjärta och fick det att gunga sådär som hjärtan ska gunga under livet… Först många, många år senare, när jag återvände till den här musiken, såg jag mönster och tecken och kunde le åt alltsammans, le tacksamt och ömsint… för jag insåg där hur jag som nioåring formats till den människa som jag är idag… och jag är så STOLT, så MALLIG och GLAD för att det där barnet, den där nioåringen som var jag, var klok och smart nog att lägga grunden, välja den bästa musiken, den funkigaste, bluesigaste, souligaste, jazzigaste musiken på ren intuition… och låta den grunden bli till mitt vuxna jag!

Ville, jag svamlar en hel del nu, förlåt mig. Jag svamlar utav kärlek till dig och till musiken. För mig är kärleken till båda delarna liksom samma sak. När jag ser på dig hör jag musik inuti mig. Min själ blir glad. Jag blir glad, ända in i märgen. Det är en kärlek jag inte kan förklara ett endaste dugg. Men det gör ingenting. Jag är bara så glad att du finns, att dina ögon är så där bottendjupt bruna och obegripliga och att jag ibland får ynnesten att titta på dig och möta din blick. Då känns det ungefär som riktigt bra musik känns i kroppen!

Det finns mycket man kan ge en nioårig kille när han fyller år. Men jag tror att jag ger dig musiken jag själv lyssnade på när jag var lika gammal som du. Musik med ord som jag inte förstod men kände i hela kroppen. Musik som jag idag, med mitt vuxna jag, inser är riktigt bra musik!

Här är en låt från en platta som det tog mig sju veckor att spara ihop till. Jag hade fem kr i veckopeng så du kan själv räkna ut vad en sådan där svart vinylkaka kostade på den tiden. För övrigt var hela skivan ett s.k. dubbelalbum, den gick att vika upp så den blev dubbelt så stor. På insidan fanns fullt av handskriven text, i skrivstil, på engelska… ja, du kan ju tänka dig, jag kunde inte läsa ett skit, begrep inte ett ord, men det gjorde liksom inget, den här plattan var min, jag hade själv köpt den!

Vad kan man då lära sig av det här? Att man ibland måste köpa något eller göra något eller skaffa sig något fast man kanske inte fattar varför – men som ändå känns rätt i hjärtat! Ibland gör man saker som man inte själv begriper men som ändå blir helt rätt till slut fast man kanske inte ser det förrän långt senare.

Ville, jag hoppas du också finner något du diggar stenhårt, något som du älskar så mycket så du lyfter och slungas in i nya, hemliga världar. Oavsett om du begriper det med en gång eller inte.
Och sen om många, många år, när du är vuxen, återvänder du till den där musiken eller den där konsten, de där klangerna, färgerna, formerna eller vad det nu är… och finner dig själv, återfinner barnet i dig, och inser vilken sjujäkla stjärna du alltid varit!

2 kommentarer

Filed under Musik