Category Archives: Musik

När Frankie Boy kastade in handduken…

Frank Sinatra hade precis dött. Det var nån gång i maj. Mina fina vänner inbjöd till cocktailparty samma eftermiddag. Vi infann oss på Drottningtorget i Malmö. Jag i min lilla svarta. Drinkarna var svala. Franks porträtt i svartvitt ståtade i arbetsrummet.

Dansade med min lillebror och trampade honom på tårna… eller om det var han som trampade på mig? Vi kikade på varandra, gapskrattade och kände oss vuxna.

Jazzen var len som smält kola och kvällen led mot sitt slut och det enda jag minns att jag tänkte var: allt är bra, jazz är gott… Frank är död men vi lever vidare…

…och vi lever fortfarande vidare… och lär säkert trampa varann på tårna då och då… och Frank får mig alltid att känna mig så vuxen… men skit samma. Allt går vidare… och allt är okay.

Och med det låter vi kissen Frankie smyga sig fram som en lömsk och glad liten panter, hör bara… domdipidibah bah…

12 kommentarer

Filed under Gubbar, Jazz, Musik

När han ler blir hans ansikte som en dessert

Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.

1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.

Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!

– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.

Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.

Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?

– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.

Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?

Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.

Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…

Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…

7 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Konst, Musik

Lite Morphine för att klara ännu en dag

”Why can’t it be like the old days, when the man wore tight hats and society worshiped a woman’s big fat ass… I say it again why can’t it be like the old days..?”

1 kommentar

Filed under Musik

Tittskåp mot väggen där, säg vem som döast i sovrummet är!

Får spatt i värmen och köper på stående fot ett vitt vitrinskåp för alldeles för mycket pengar. Nästan två meter högt. Det levereras hem till mig i veckan. Jag får bygga ihop det själv. Bestämde mig på mindre än fem minuter. Det får stå i sovrummet. Så har jag någonstans att förvara mina djurkranium och parfymflaskor. Inhandlade dessutom rakhyvlar för damer med känslig hy, en doftrenare till garderoben, en grön matta, en sängkudde, två gröna kuddfodral, ytterligare två kuddar med rosentryck och en ROSA gratinform i form av ett hjärta! Samt en hög med böcker om viktorianska mystiska damsällskap. Bimbovarning? Märkligt, för jag känner mig som en skogshuggare med hål i knäna. Det kanske är åldern.
Nu är jag pank. Och hjärnan har liksom lossnat från sina fogar.
Bäst att ta ett glas vin.
Nej, förresten, jag tar två.

Lyssnar på franske Benabar och låten ”Les Rateaux”. Den kan ni ju spåttifaja om ni vill så fattar ni vad slags stämning jag befinner mig i idag.
Dessutom luktar jag fisk. Norsk fisk.

???????????????????????????????
Nå ja, det är en dag imorgon också. Då ska jag nog spika upp några tavlor på väggarna. Börjar kanske bli dags efter nästan två år med tomma vita väggar? Har jag rotat mig för gott, undrar ni. No, no, no. Det gör jag aldrig. Men med en hammare i hand känner jag mig alltid lite stursk.

Jag har Lillhålans skitigaste fönster. Men det är för att jag inte vet hur man öppnar dem helt så jag kommer åt att tvätta rent. Det är inte för att jag är en lortlolla rent generellt. Jag gillar att ha rent omkring mig. Men jag fattar inte det där med barnsäkerheten, troligen för att jag är så infantil till sinnes. (Smuttar på vinet, sjunger på låtsasfranska, rycker på axlarna…)

Funderar på några dagar i Amsterdam. Eller på Bornholm. Eller åka till Lyon och käka ost i september.
Om jag får ihop pengar tills dess.
Tror jag börjar rycka upp mig…

De sista månaderna, va… mon dieu, vilka märkliga, smärtsamma, dövstumma tider det varit. Man har varit som ett litet ledset russin på insidan…

Mina orkidéer blommar inte mer. Det gör inget.
Jag låter dem vara för sig själva ett tag. Kanske tar de sig samman, som jag, till slut. Kanske blir det några nya blommor vad det lider… eller så dammar vi ihop och självdör. Tillsammans.

5 kommentarer

Filed under Hemmet, Musik, Parfym

Också ett slags knark

Det här är briljant. Tricket är att lira den minst 20 gånger på raken så högt det går. Otroligt smärtstillande. Och ett mycket bra rus.

3 kommentarer

Filed under Musik