Category Archives: Musik

Tidsbränsle

20160321_224949

Det känns lite som att falla i slowmotion, baklänges, ned i flytande choklad. Och här och där punkteras det där lite lulliga, mjuka tillståndet av en vass sågklinga till trumpet.

Jag är på Fasching och på scenen står Iris Bergcrantz med band. Det är lite av en familjetillställning, både hennes far och mor är med på scenen. Det är varmt, ömsint och samtidigt lite oväntat galet. Det spretar utan att göra ont.

Tegelväggen bakom mig är kall. Men publiken är varm och organisk, böljar lite fram och tillbaka som sjögräs. Vi är som slöa, vänliga ormar. Innan kvällen och konserten är slut har en liten del av mig hunnit bli lite sorgsen. Sorgsen över det faktum att jag aldrig fick ta med min far hit. Han hade älskat Fasching, han hade älskat Anders Bergcrantz trumpet.

Min far, död sedan länge. Han lirade den där hemska, djävulska jazzen för mig som barn, musiken jag hatade. Jag minns de där evighetslånga nätterna när han spelade sina gamla plattor, hur han tungt började vagga fram och tillbaka i fotogenlampans ljus, jag låtsades sova men kikade på honom från utdragssoffan i sommarstugan. De långa svarta skuggorna på väggen; trumpeten som for upp och ned, magisk, obegriplig och otäck. Den som försatte min far i ett märkligt främmande tillstånd…

Det tog många år innan jag omfamnade jazzen. Sedan försvann far in bland de verkligt svarta skuggorna. Jag såg honom aldrig mer som en stolt man. Han blev en spillra, ett vrak av vad som en gång varit. Och jag avskydde det lika mycket som den där musiken han spelat för mig som barn.

Men jazzen fanns där, pockade på min uppmärksamhet, krävde den rentav… Idag går vi sida vid sida. Dag efter dag. Den bor i min kropp. Jag analyserar den aldrig. Det finns inget behov. Den är där bara. Som andetag.

Men en måndagskväll på Fasching i Stockholm, när Anders Bergcrantz blåser i sin trumpet, drabbas jag plötsligt av en blå längtan efter en far som sällan fyllde sin roll. Jag hade velat sitta här med honom, möta honom som en vuxen, se honom lysa upp och börja vagga i takt till musiken.

Men nu är det för sent.

Varför är det alltid för sent?

3 kommentarer

Filed under Jazz, Musik

Till Ville, nu när du fyllt 9

Jag fick min första ”vuxenplatta” av brorsan. Den hade gulvitt omslag och inhandlades på IKEA, på den tiden då de faktiskt sålde LP-plattor. LP-plattor var en slags stora platta kakor av svart vinyl med musik på. Du vet, såna där som din farsa har hela högar av hemma. Jag fick välja vilken LP jag ville. Jag valde den här… utan att veta vad det var jag plockade ut… och fick Isley Brothers pimp-lyxiga, färgsprakande svarta soulmusik rakt in i mitt nioåriga bultande hjärta.

Där satte sig den svarta musiken och den har aldrig lämnat mig, gudskelov. Ibland tänker jag att den där stunden, den gjorde mig till en bättre människa, en helare människa. För du förstår Ville, musik har en magisk, underbar, urstark kraft i sig som förmår omvandla hela ens tillvaro. Oavsett hur jävlig den kan vara ibland så finns musiken där, som ett magiskt trollspö, som kan förvandla den svartaste stund till en stund av guld och glädje. Och om du inte riktigt förstår det nu så gör det ingenting… för jag vet att en dag så kommer du att förstå, då hajar du det där lika självklart som du andas och fiser.

Sen blev jag kär… i en kille som jag tyckte var snygg som en karamell, som ett helt års lördagsgodis på en gång! Han hette David och var från Amerika och sjöng på engelska som jag inte begrep så mycket av den gången… Men han sjöng sig in i mitt hjärta och fick det att gunga sådär som hjärtan ska gunga under livet… Först många, många år senare, när jag återvände till den här musiken, såg jag mönster och tecken och kunde le åt alltsammans, le tacksamt och ömsint… för jag insåg där hur jag som nioåring formats till den människa som jag är idag… och jag är så STOLT, så MALLIG och GLAD för att det där barnet, den där nioåringen som var jag, var klok och smart nog att lägga grunden, välja den bästa musiken, den funkigaste, bluesigaste, souligaste, jazzigaste musiken på ren intuition… och låta den grunden bli till mitt vuxna jag!

Ville, jag svamlar en hel del nu, förlåt mig. Jag svamlar utav kärlek till dig och till musiken. För mig är kärleken till båda delarna liksom samma sak. När jag ser på dig hör jag musik inuti mig. Min själ blir glad. Jag blir glad, ända in i märgen. Det är en kärlek jag inte kan förklara ett endaste dugg. Men det gör ingenting. Jag är bara så glad att du finns, att dina ögon är så där bottendjupt bruna och obegripliga och att jag ibland får ynnesten att titta på dig och möta din blick. Då känns det ungefär som riktigt bra musik känns i kroppen!

Det finns mycket man kan ge en nioårig kille när han fyller år. Men jag tror att jag ger dig musiken jag själv lyssnade på när jag var lika gammal som du. Musik med ord som jag inte förstod men kände i hela kroppen. Musik som jag idag, med mitt vuxna jag, inser är riktigt bra musik!

Här är en låt från en platta som det tog mig sju veckor att spara ihop till. Jag hade fem kr i veckopeng så du kan själv räkna ut vad en sådan där svart vinylkaka kostade på den tiden. För övrigt var hela skivan ett s.k. dubbelalbum, den gick att vika upp så den blev dubbelt så stor. På insidan fanns fullt av handskriven text, i skrivstil, på engelska… ja, du kan ju tänka dig, jag kunde inte läsa ett skit, begrep inte ett ord, men det gjorde liksom inget, den här plattan var min, jag hade själv köpt den!

Vad kan man då lära sig av det här? Att man ibland måste köpa något eller göra något eller skaffa sig något fast man kanske inte fattar varför – men som ändå känns rätt i hjärtat! Ibland gör man saker som man inte själv begriper men som ändå blir helt rätt till slut fast man kanske inte ser det förrän långt senare.

Ville, jag hoppas du också finner något du diggar stenhårt, något som du älskar så mycket så du lyfter och slungas in i nya, hemliga världar. Oavsett om du begriper det med en gång eller inte.
Och sen om många, många år, när du är vuxen, återvänder du till den där musiken eller den där konsten, de där klangerna, färgerna, formerna eller vad det nu är… och finner dig själv, återfinner barnet i dig, och inser vilken sjujäkla stjärna du alltid varit!

2 kommentarer

Filed under Musik

En skål för Al

Känner du till sångaren Al Bowlly? Inte?

Jag dör inför anblicken av hans ondulerade hår, tanken på att han suttit där med värmetång och snitsat till lockarna till lodrätt liggande snokar över skallen innan han ska upp på scenen… wow! Jag dör lite av hans korta kroppshydda och de vida kavajslagen… hans exakthet, hur de fyrkantiga händerna sirligt formar tonerna i luften när han sjunger…

När Al fyllt 43 år fick han en flygande sovrumsdörr över sig och dog! Det är så ironiskt, så tragiskt, så hopplöst fnissframkallande och sorgligt.

Livet… ja, du vet. Det håller alltid döden i näven där de gångar fram tillsammans, sida vid sida. Ibland svingar de där båda lite extra med armarna och så – pang!

Al fann sin första fru i sängen med en okänd karl på självaste bröllopsnatten! Trots detta ansträngde sig paret i två veckor innan de la in om skilsmässa. Man undrar hur stämningen var där… lite avslagen får man förmoda.

Men du, nu ska du lyssna till den här låten. Close your eyes heter den.

I original är den en elegant, tidlös cocktail av mellankrigstid och pillande på klänningens axelband… Snyggt patinerad genom åren till en mjuk och len smörkola. Men tänk dig den med ett munspel, blåare än blått. Som en sorgset klagande blues. Den här låten är så evigt, hopplöst tidlös och snygg så det svider i musikhjärtat. Till och med när Johnny Bode gör den på svenska. Ja, han med Bordellmammas visor, ja. Men innan Johnny ramlade ned i det träsket gjorde han en massa annat också. Glöm inte det.

Jag begriper inte att folk inte känner till Al idag. Han lirade in över tusen plattor mellan 20- och 40-talet! Ja, du läste rätt.  Killen bokstavligt bodde i studion i långa perioder. Ibland fick han sparken från banden han lirade med och fick sjunga på gatorna för att klara livhanken.

Han hade grekisk-libanesiska föräldrar som träffades på väg till Australien. Mamman klämde ur sig Al i Mocambique. Sen drog de till Sydafrika där Al växte upp. Killen var världsmedborgare innan han ens blev av med tonårsfinnarna! Som vuxen tillbringade han även tid i USA och Asien där han turnerade runt – när han inte bodde i studion förstås och spelade in låtar en efter en. På fyra år hann han med 500 stycken! Det var nog lite löpande band-teknik över Al.

Men i USA försvann rösten och man upptäckte en vårta i halsen på honom. En vårta! Han tog sig till New York på lånade stålar för att operera bort den. Och sen i april -41, tillbaka i London, när han åkte hem från en föreställning för att softa lite på kvällen – så faller en bombjäkel i kvarteret där han bor. Men det är inte den som dödar Al. Det är detonationskraften som spränger loss sovrumsdörren från dess gängor och som dunkar honom i skallen med sådan kraft att han knoppar in för gott. Nyss fyllda 43. Sen läggs han i en massgrav med andra krigsoffer.

Al the pal. Världens förste smörsångare, som han kallats.

Nå, nu vet du vem han var. Och nu tycker jag du ska lyssna till Close your eyes en gång till. Så höjer vi våra glas för honom, för det är han banne mig värd.

Och javisst ja, du som sett Stanley Kubricks film The Shining känner säkert igen den här låten. Du vet, när Jack Nicholsons rollkaraktär ser syner från tidigare 20-talsfester där på hotellet… yep, folks, det är Al som sjunger där i bakgrunden… Skål på er!

 

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Musik

Min förträffliga barndom

Jag var tonåring, hade hoppat av skolan. Jag ansågs begåvad och fick arbeta på lokaltidningen, så ung jag var. Skriva reportage.

En dag anlände ett paket hem fullt med amerikanska musiktidningar från slutet av 60-talet. Klara starka färgbilder på Jim Morrison och the Doors. De hoppade upp från tidningssidorna och bet mig i skrevet. Jag savade som ett träd om våren.

Samma dag gled jag in på lokaltidningens redaktion. I skallen malde ”Come Together”, ty Jim Morrison hade uttalat sig gillande om låten i en intervju jag just läst. Något i min blick måste ha avslöjat mig.

Tidningsredaktören föll ned på knä och kröp fram till mig över golvet på alla fyra. Journalisterna vid sina skrivbord hade käftarna på vid gavel.

Själv rann jag in på redaktionen med något främmande glansigt i blicken. Hög på rock’n’roll och sex. Antänd. Levande!

Var jag 14 år? Kanske 15.

Konstig barndom man hade.

Men förträfflig.

6 kommentarer

Filed under Musik

Michelle

Jag var fjorton år och befann mig i Spanien. Bar en vit T-shirt utan BH, med små bröst som gungade lätt, lika fjäderlätt som sommarmoln där innanför bomullen. Jag gick där på gatorna och begrep inte varför männen glodde som de gjorde. Jag var fjorton, trodde jag hade stenkoll – och begrep ingenting.

På trottoarserveringen spelades Beatles och låten Michelle. Den ristade minnen i mig som aldrig försvunnit helt.
Jag stod på tröskeln till att bli kvinna.

Havet var alltid så knallblått i Spanien. Som jag minns det…
Hotellet luktade skarpt av rengöringsmedel och varm natt.
Hela världen kom i gungning.

Och gungar fortfarande.

11 kommentarer

Filed under Musik

När Frankie Boy kastade in handduken…

Frank Sinatra hade precis dött. Det var nån gång i maj. Mina fina vänner inbjöd till cocktailparty samma eftermiddag. Vi infann oss på Drottningtorget i Malmö. Jag i min lilla svarta. Drinkarna var svala. Franks porträtt i svartvitt ståtade i arbetsrummet.

Dansade med min lillebror och trampade honom på tårna… eller om det var han som trampade på mig? Vi kikade på varandra, gapskrattade och kände oss vuxna.

Jazzen var len som smält kola och kvällen led mot sitt slut och det enda jag minns att jag tänkte var: allt är bra, jazz är gott… Frank är död men vi lever vidare…

…och vi lever fortfarande vidare… och lär säkert trampa varann på tårna då och då… och Frank får mig alltid att känna mig så vuxen… men skit samma. Allt går vidare… och allt är okay.

Och med det låter vi kissen Frankie smyga sig fram som en lömsk och glad liten panter, hör bara… domdipidibah bah…

13 kommentarer

Filed under Gubbar, Jazz, Musik

När han ler blir hans ansikte som en dessert

Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.

1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.

Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!

– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.

Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.

Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?

– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.

Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?

Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.

Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…

Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…

9 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Konst, Musik