Jag som alltid trott det varit striptease-tjejernas absoluta ledtema, de där tonerna som alla känner igen. Helst ska de framföras lite fräckt brötigt, stötvis… Men från början var det tydligen ledmotiv till femtiotalsrullen The Man with the golden arm. Filmen som Hollywood vägrade att gradera eller befatta sig med, men som ändå hade premiär 1955 och fick publiken att strömma till biograferna. Sammetsrösten Frankie Boy, alla fruntimmers kåt-crooner, spelar rollen som kåkfarare, heroinist och aspirerande jazztrummis. Olyckligt gift med en fejkande dam i rullstol samtidigt som han prasslar med grannfrun, en ärta med tuttar som stridsspetsar, spelad av Kim Novak. Allas egen Frank Sinatra! Med sprutan i armen!
Usch ja, Hollywood förfasade sig men rullen är, trots några decennier på nacken och grumligt svartvita bilder, rätt fräsch i framförandet. Den eviga jakten på knark, kampen för att ta sig därifrån, bli clean och sedan trilla dit igen… det har skildrats mången gång men det här var första gången i filmhistorien som man ogenerat satt och stasade i närbild.
Jag har ett litet ställe i Byen, en f.d. (nåja) porrbutik nere i en källare, där man kan fynda såna här rullar för en tia stycket. Stället drivs av två små svettiga farbröder med viskande stämmor, det luktar maskinolja, sperma och gammal heltäckningsmatta därnere… men som sagt, man kan göra fynd.
Här är en liten trailer för er som inte vet eller för er som vet men vill minnas igen:
Nån gång i min sena tonår sa musikern och låtskrivaren Stry Terrarie till mig att jag skrev som Charles Bukowski. Jag förstod att det var något slags beröm men ville inte erkänna att jag aldrig hört talas om Charles Bukowski. Så jag höll god min men pep till biblioteket så fort tillfälle gavs. Jag kom hem med boken Factotum. Den var väl sådär, vill jag minnas. Dessutom förstod jag inte riktigt hur någon kunde jämföra mig med en suput och fruntimmerskarl som Bukowski, jag var tonårsjänta och hade precis lämnat en period då jag skrev högtravande dikter om döden och nu bara ville kicka loss lite. Jag fann en filminspelning av Factotum häromdagen. Matt Dillon spelar huvudrollen som Hank Chinaski, Bukowskis alter ego. Den får avnjutas senare idag. Kanske.
Här är några få minuter med bilder på Charles. Jag vill poängtera att jag inte figurerar på en enda bild där – jag svär! Men Johnny Cash sjunger Mercy Seat. Nick Cave skrev texten. Dessa gubbar ur väven, den där väven igen. Allt hänger ihop. And How I Love It!
Go’middag!
LILLA BLÅ BLOGGEN 