Kategoriarkiv: Prag

Real gone?

real gone 2

En av de skönaste album jag vet är Tom Waits ”Real Gone”.  Musiken på den plattan förflyttar mig alltid till Prag, till vårlika kvällar och nätter med blommande kastanj, Vltavafloden, de gamla tysta husen längst med promenaderna hem från krogen med vännerna. Som filmkulisser. Som utskurna tårtbitar ur historien. Jag undviker att lyssna för ofta på den plattan för att inte förstöra minnena jag har. Precis så där som man måste göra med parfymdofter. Man måste hushålla med att lukta. Med att lyssna. Det gäller att hålla minnesbilderna intakta. Man bevarar dem hemligt i hjärtats vrår och plockar bara fram dem ibland, i små lyckliga ögonblick, och avnjuter medvetet långsamt, försiktigt.

real gone

Men inatt när jag plötsligt hamnar i ”Dead and Lovely Now” – för att Spotify tycker så och hostar upp den, oväntat och kärleksfullt – så inser jag till min förvåning att det är drygt sexton år sedan plattan släpptes!

Sexton år sedan vi tumlade, om än varsamt, genom Prags stadsdelar. Tumlade varsamt och innerligt med vidöppna hjärtan, med blommande bröstkorgar, dallrande av livshunger och melankoli och bitterljuv, söt äventyrslusta. Inte för första gången. Det var väl snarare den fjärde resan. Och det har blivit fler resor sedan dess. Men det var ett speciellt år 2004. Och jag kan inte fatta att det är så länge sedan? Så länge sedan vi bodde i det gamla vackra artonhundratalshuset med kommunisternas kulhål i väggarna. Där elen kostade mer efter klockan 22. Där ljuden fortplantade sig så märkligt att det som hände i rummet bredvid liksom nådde en underifrån, medan det som hände i rummet man befann sig i försvann och ljuden man verkligen hörde var händelser redan passerade för decennier sedan…

Sexton år sedan ”Real Gone”?!

Det måste vara fel.

Det var ju i förrgår?

real gone 3

real gone 4

 

2 kommentarer

Under Musik, Prag, Resor, Tom Waits

En gång var jag ung, oförmögen, slätbakad och kysk

praha

Jag saknar Prag så fort det blir höst. Jag saknar för all del Prag även när det blir vår. Det är nog min favoritstad i Europa. Nästa år skulle jag vilja ta mina nära och kära och åka dit några dagar. Jag drömmer om att vi hyr in oss någonstans, i några lägenheter, och hänger lite tillsammans när vi känner och har lust.
Promenader, barhäng, lite musik och konst… Så vill jag fira min nästa födelsedag. Med de goaste människorna i den goaste staden. Soft, kravlöst och med välkända armar att kroka tag i när vi går hem genom natten.
Gårdagens födelsedag upptogs mest av en rygg som bråkade.
Det är hårt att bli gammal.
Snart är det dags för formalinburken.

praha 2

8 kommentarer

Under Prag

Ibland när Waits stämma når mig

Men ibland… när Tom Waits stämma når mig… ibland… förflyttas jag raketsnabbt till Prags medeltida gränder… de stenbelagda gatorna som knullar mina fotsulor på det mest vulgära sätt… tröttar ut min svenska lilla kropp och tar mig vidare på äventyr jag inte bett om… ibland når mig Toms röst och jag följer med som en liten lappvante… ned på Balkan och vidare in i de mörka gränderna om sena nätterna… och rumpan är tung och varm av billig sprit och evig längtan… och munnen torr av alltför sena sånger… och imorgon gömmer sig månen och romerna i parkens löv… medan jag sover min medelsvensson-sömn… bara för att väckas av spårvagnarna till Andel… tvärs över bron och Voltava… Och jag önskar jag kunde hålla min lillebror i handen på riktigt… ta honom med in i äventyret och de vansinniga dragspelen och fyllesångerna, de vingliga danserna över bron … alltmedan fullmånen hänger tung som en kärring-röv över Prag, gul och gammal… och vi är två små fisar, vänner in i fulsnygga evigheten… och på torget i Gamla Stan dansar amerikanskorna med sitt blå hår och vargarna ylar och Kafka är full som ett ägg… Typ.

12 kommentarer

Under Prag, Tom Waits

Olšany

Kyrkogård Praha
Det är ju tider för kyrkogårdar nu. Jag besökte en vacker sådan i Prag för några dagar sedan. Var där med ett par kvinnor som skulle se till sin farmors grav. Det var vackert. Vackert att se deras omsorg, vackert att se denna plats, som en stad i staden, där allt trafikbrus stängts ute och löven dansade i luften som guldpengar.
Vi gick därinne i långsamma vida svep, genom gångarna och de tjocka lagren av löv. En stunds vila för oss allihop. Inte bara för dem som låg där.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2 kommentarer

Under Prag

Svåra örter

Praha oktober 2013 181

Och jag kommer hem från Östeuropa med de gamla munkarnas örtkur. Den letar sig likt en helig orm in i hjärnans allra trångaste vrår. Jag sluter ögonen och känner århundradena vältra sig innanför ögonlocken, sväljer och drabbas av svår pepparkaksondska. Heja Becherovka! Aloha Praha.
Jag doppar tungspetsen i blandningen och låter den fladdra likt en fjäril. Alltså, om det är något jag är bra på så är det att jazza med tungspetsen. Herregud, jag har fått vuxna män att gråta med min tungspets.

Jorå så att…

En skogsbrand i tarmarna…

Aloha Praha. Sa jag det?

5 kommentarer

Under Prag, Resor

Inte ens för Angus

Får erbjudande om billigt flyg till Prag. Under 300 spänn. Helt ok. Får också erbjudande om att gå på AC/DC i Prag. För drygt 3,500 spänn! Nähähääääää (garvar hysteriskt). Nej tack. Inte den här gången.

Nån jäkla måtta???!!!

no_bloody_acdc

13 kommentarer

Under Musik, Prag, Resor

En glimt av Klimt

Prags nationalgalleri är en arkitektoniskt ful skapelse från 20-talet som brann ned och återuppbyggdes. Den är fortfarande lika ful. Men det gör inget. Jag förlåter den allt med tanke på innehållet. För att ta sig dit hoppar man på spårvagn 17 nere vid voltavafloden, inne i centrum. Det tar tio minuter, en kvart. Spårvagnen hostar sig över bron och börjar uppstigningen för de branta backarna. När man kliver av står man precis utanför den fula skapelsen. Man går över gatan och kliver in genom de stora glasdörrarna. Bakom två små luckor sitter två små välfriserade damer. Man betalar sitt inträde. Och är sedan på egen hand…

Jag börjar med att gå vilse. Eller rättare sagt, jag siktar in mig på deras samlingar av 1900-talskonst då jag vet att här i den fula skapelsen skall finnas verk av både Schiele, Kokoschka och Klimt. Så jag tittar på kartan och ser något jag tyder som ”modernism” varför jag kliver in i den plåtlåda som de kallar hiss och trycker på tredje våningen. Plåtlådan knarrar helvetiskt. Nu vet jag hur det är att vara ansjovis i burk.

På tredje våningen irrar jag i en timme. Jag möts av en överväldigande samling, egentligen för stor att ta in på en gång. Så där som det brukar vara. Picasso i flera upplagor. Cezanne. van Gogh. Toulouse-Lautrec har målat Oscar Wilde på sin målning Moulin Rouge. Han sitter som en däst blond lätt överviktig herre högst upp i högra hörnet på tavlan. Jag står och kikar på honom och väntar på att han ska säga ”hej”. Det gör han naturligtvis inte men jag blir i alla fall glad. Suzanne Valadon dyker upp med ett stilleben och jag känner återigen den där inre känslan av att stöta på en gammal bekant. ”Hej” säger jag till tavlan och ler. Den svarar inte men jag blir glad. Tänk att Valadon finns här, bland alla gubbarna. Hon som stod modell för Renoir. Hon som var morsa åt Maurice Utrillo, han med alla Montmartre-motiven. Jag nickar lätt åt Gaugin. Jag ser statyer av Rodin och Degas. Jag vandrar genom de nästan folktomma salarna med en allt större längtan inombords, det pirrar i hela kroppen. Jamen, var är du, baby? You darling boy of mine, var håller du hus? Gömmer du dig? Finns du i nästa sal?

Jag tvingar mig själv att inte springa, hålla igen på stegen. Men snart ser jag inte vad som hänger på väggarna, det är som om jag bara kollar att det inte är något av honom. Le Courbusiers nakna kvinna från -34 känns fel, Fernand Léger känns fel. Jag skiter i Pissaro och Sisley. Boring farts. Var är du, älskling? Var är du?

Väl igenom hela våningsplanet står jag stum. Förtvivlan inombords. Som ett barn som blivit utlovad glass och ballonger och sedan snopet insett att det bara var lögn. Jag tänker att jag missat ett rum. Det var ju som en labyrint där inne. Jag lämnar trapphuset och rusar in på tredje våningsplanet igen. Jag hastar genom rummen, jag är som en radiostyrd missil, jag betar metodiskt och raskt av rum efter rum, sal efter sal. Vakterna ser på mig, de börjar följa efter mig. Jag känner att jag inte beter mig som jag bör bete mig härinne. Men var är Egon? Var är min baby? Har de stuvat undan honom? Bränt honom?

Det tar ett slag innan jag lugnat mig och återigen kan studera översikten över hela huset, hela fula skapelsen. Nationalgalleriets indelning av konstskatterna är kanske inte riktigt den indelning jag logiskt skulle göra. Följdaktligen har jag fått mig till livs, förutom europeiskt 1800- och 1900-tal, en sjujävla massa inhemsk konst. Men där, längst nere i huset, där finns det jag letar efter. Så jag sätter kurs mot ansjovisburken igen och rasar ned genom den fula skapelsens våningar under helvetiskt gnissel.

Nya glasdörrar. Nejmen, heeej!

En glimt av Klimt.

En rejäl glimt. En stor målning. Jungfrurna. En hoper kvinnor som slingrar sig kärvänligt och sömnigt runt varandra i klara lysande färger. De slingrar sig in i ögat på betraktaren. Klimt, din gamle fuling. Jag ler mot målningen, den ler tillbaka. Jag tänker på gubben Klimt i sin ateljé där han tutade omkring i sin kaftan bland alla fruntimmer. Jag tänker på hur han uppmärksammade Egons talang, hur de båda strök med i spanska sjukan samma år. Två sjujävla målare och kvinnokarlar. En äldre man. En yngre yvigare. Jag älskar dem båda.

Så finner jag honom då. Egon Schiele. Där, runt hörnet, ned till vänster. Den gravida kvinnan och döden plus två små landskap som placerats så den ena hänger ovanför den andra. Jag rusar fram och ställer mig nästan skyddande framför dem. Den lille irriterande tysken med kameran får maka på sig. Han som krupit tätt intill med sin jävla kamera och ska plåta. Är det inte fotoförbud här inne, ditt tyska schwein? Move, move! Jag kastar ilskna blickar upp på lysrören i taket, detta är väl verkligen inte idealiskt för så sköra verk, dessutom suger belysningen, den gör ingenting för hur man uppfattar tavlorna. Det blänker i de mörka målningarna, man får rikta in sig i en vinkel för att kunna se. Jag ställer mig tätt intill, beskyddande. Tysken tvingas flytta på sig. Han tar ett par steg åt sidan, kommer inte åt att fotografera. Jag lämnar inte min position… minutrarna tickar iväg. Vi andas båda två, rätt häftigt. Ingen säger något. Till slut går han en bit bort. Jag står kvar. Egon, min Egon. Jag tänker varma tankar. Jag talar med honom inne i skallen. Vi samtalar länge. Jag drar i mig varje penseldrag, varje linje, varje färgnyans. Ögonen är uthungrade. Svultna. Galna. Jag knarkar konst!

När jag så slutligen lämnar min älskling och är på väg ut ser jag äcklet komma krypandes tillbaka där jag stod. Som en kackerlacka. Hans fotoblixtar lämnar ärr i mig. Jag skulle nitat den fan medan jag hade chansen.

En längre tid har jag hört rykten om en filmatisering av Klimts liv. John Malkovich i rollen som den kaftanbärande österrikaren. Jag finner den på nätet och beställer raskt. Nu hoppas jag bara den har den där mättade färgrika överdådiga porriga känslan jag älskar så mycket från förra sekelskiftet.  En glimt av Klimt? Varsågoda.

 

 

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Konst, Prag

Prag igen… och lite till

Man börjar bli traditionsbunden. Har precis bokat flygbiljetter till Prag. Snart är det vår och då tutar jag ned ett slag. Känns som att åka hem… nästan.

Dessutom vill vännerna i Oslo att jag snart kommer förbi och säger något på vacker svenska. Klart jag kommer! Huka er, lefselejon.

Och kära ön väntar om några få veckor… blåsiga promenader vid havet med hund och allt.

Samtidigt är det hög tid att börja kika på det där buss- och tågturerna i skotska högländerna. Jag tänkte dra dit i maj.

Igår kom min vän hem efter sin hjärttransplantation. Det har gått bra – hittills. Glädjetårar.

Jag ska ta mig en chokladglass nu. Är trött som en hund men börjar känna att det värsta trycket har lättat. Hallefuckingluja!

I pissregnet idag: en uteliggare. I hjärtat svider det till. Går förbi. Kommer hem. Skäms. Ställer ifrån mig kassarna och ut i regnet igen. Tillbaka. Fan, hur svårt är det? Fixa lite kaffe, en schysst macka, lite flis på fickan? Han blev så chockad. Men glad. Men gladast var nog jag.

Nu har jag gjort mig förtjänt av min glass. Kvällspuss på er, goa grevar och baroner, goa kärringar och lammungar. Snart är det helg.

10 kommentarer

Under Ön, Prag, Resor

Go och fin

Idag har jag rökt min hittills dyraste cigarr. En handrullad historia från långt bortom haven. Den är inte slut ännu. Det kvarstår flera cm. Den tycks ta en evighet att röka. Men man ska ju inte ha bråttom med de däringa pinnarna. Man ska softa lite. Ta sig tid. Kontemplera. Begrunda tillvaron.

Så då gör jag det.

Jag har skämt bort mig idag. Den senaste veckans blues skulle jagas iväg, bestämde jag mig för imorse, och dagen har ägnats åt promenader i regn, konstutställning, smarrig matlagning och sedan en Highland Park och min lille pinne (som inte var så liten).

Nu sitter jag här, lite halvsnurrig, go och fin. Har trampat igenom Tom Waits hela 70-tal samt ”Blood Money” på stereon. Inser att jag längtar till Prag. Brukar alltid åka dit i september. Så icke i år. Men snart får det bli en liten tripp ned till denna goa, färgstarka vackra stad. Jag börjar känna mig hemma där nu.

Nästa helg drar jag ut till kära ön. Det ska bli gott att ”isolera” sig omgiven av endast hav, måsar och starka höstvindar. Ett litet litet hus. En tupp som gal i fjärran. Tystnad tystnad tystnad. Morgonkaffe med dörren öppen ut mot trädgården, doften av regn och våt jord. Lite P1. Sedan jobba. Vara duktig flicka. Ta paus. Gå långpromenad. Oavsett väderlek. Blicka ut över nejderna, den svarta jorden, se en och annan bonnjävel i sin traktor. Men för övrigt: tystnad tystnad tystnad.

Sedan hem igen, ordna middag. Fälla ihop datorn, duka bordet. Tända ett ljus. Se skymningen falla utanför. Äta, läsa god bok, lyssna lite till P1 på den lilla transistorn – bara för att höra någon annans röst. Dra ned gardinen. Krypa i pyjamasen, tassa över golvet, ned mellan nystrukna lakan. Ligga där i mörkret och lyssna till tystnad, tystnad och mera tystnad. Sova, trygg som ett barn. Gör inget om man glömmer låsa dörren. Inte på kära ön.

Men Tom Waits får nog komma med i resväskan. Ifall jag får ett hugg av längtan. Kanske en cigarr också. Vi får se. Men det är nästa vecka. Ikväll är ikväll. Jag har tre cm kvar att puffa på. Softa lite. Ta mig tid. Kontemplera.

Imorgon har Glyptoteket fritt inträde. Det har de alltid på söndagar. Jag har inte varit där på evigheter. Kanske en liten middagsutflykt till deras konstsamlingar?Jag får se.

Lördagskväll nu. Softa bananer. Jag funderar lite kring ingenting. Det känns rätt bra. Har ni det bra?

8 kommentarer

Under Ön, Hemmet, Konst, Prag, Tom Waits, Whisky, cigarrer

Från katedern: Absintheskolan, del 5

Absinthe Okay, lugn i klassen. Ned med stjärtarna i skolbänkarna och hör upp. Ställ ifrån er lördagsölen och chipsskålarna. Nu återgår vi till absinthelektionen. Kanske den sista. Vad vet jag, jag är bara fröken.

Absinthen gick ett hårt öde till mötes. Den förbjöds i ett flertal länder i Europa och föll i total glömska… hos många under flera decennier. Visserligen tillverkades den fortfarande (i bl.a Spanien) men förde ett liv i skymundan. Pernod Fils, en av de största absinthetillverkarna, fick pga förbudet göra om receptet ett otal gånger och kom slutligen fram med sin… ja, just det, Pernod Pastis. En dryck med smak av anis, men banne mig ingen absinthe.

Men borta i öststaterna började det mullra. Järnridån gick åt sidan och där, borta i dåvarande Tjeckoslovakien, satt Radomin Hill. Hill var en ung entreprenör som ärvt familjens gamla destilleri från 1920-talet och nu beslöt sig för att tjäna storkovan. I slutet på 1980-talet drog han igång en s.k ”absinttillverkning” som via ett rejält undergroundarbete helt plötsligt blev trendy och ”must have” på klubbar i London. Med hjälp av smart marknadsföring av slaget ”Vi serverar max två absint per kväll och gäst” blev intresset skyhögt i vissa kretsar. Visst var det väl farligt att dricka? Visst innehöll det mystiska örter och kemiska föreningar som gjorde en hög? Och visst var det svårt att få tag på? Visst var det dyrt? Visst blev man dyngrak? Jodå, allting går att sälja med mördande reklam.

Och den felstavade ”absinten” från Hill med sin giftgröna karamellfärg och sin alkoholprocent på 72% föll den unga klubbkulturen i smaken. Likaså i USA. Där satsade pengagiriga intressen på marknadsföring som betonade ”farligheten, olagligheten, den förändrade medvetandenivån och mysticismen” så det dånade. Gothrockare i USA förvarade sina dyrt inköpta (och som de trodde, olagligt insmugglade) tjeckiska Hill-absinter inlindade i svart sammet, tryggt nedbäddade i specialsnidade skrin. Endast vid högtidliga sammanhang kunde drycken tas fram och förtäras under ritualer med Marilyn Manson dunkandes i bakgrunden. Och ojsan, så hög och konstig man kände sig.

Tacka fan för det! Dricker man 72% alkohol blir man konstig. No doubt. Man blir dyngrak. Hills Absint är ingenting annat än världens dyraste tandskölj. Det har inte ett skit med absinthe att göra. Jo, det är starkt och grönt, men där slutar likheterna.

Tjeckien har överhuvud taget ingen tradition av att tillverka absinthe. I Tjeckien har man druckit plommonbrännvin och örtlikörer, men ”absint” är ett nytt påfund. Men vad gör det när man kan tjäna stålar? Radomin Hill fick många efterföljare och under en vanlig promenad i Prag kan du idag finna ett otal märken som gör reklam för just sin ”traditionella originalabsint enligt gammalt äkta recept”. De flesta kunderna är amerikaner. Och en och annan svensk, utan tvekan. Tjeckerna själva skulle aldrig drömma om att befatta sig med eländet. Det smakar för det första fan och för det andra fan!

En annan nymodighet som följde i spåren blev ritualen att tända på spriten i glaset. Något en absinthedrickare vid förra sekelskiftet aldrig skulle drömt om att göra!

En absinthe drickes med fördel ut ett s.k absintheglas, (se bild) där spriten först hälles i och iskallt vatten sedan droppas över en sockerbit, placerad på en specialsked tvärs över glaset. När sockret så börjar lösas upp och falla ned i glaset, uppstår en s.k opalisering, där oljorna delar sig och bildar mönster. Förr i tiden var detta en del av själva ritualen med absinthedrickandet. Den gröna fen uppenbarade sig i glaset och dansade svävande och vacker för drinkaren.

På Londons klubbar gjorde man stor cirkus av ritualen. Varför inte tända på hela kalaset så såg det ännu festligare och farligare ut? Sagt och gjort, man hällde högprocentig sprit över sockerbiten och tände sedan på det hela som om man skulle till att flambera hela klubbgänget. Häxbrygden fick brinna en stund, folk räddade undan sina acidjazz-skägg och så avslutade man med att hälla vatten över alltsammans och svepa det som en shot. Hick!

Vid det här laget har ni nog uppmärksammat att jag är något konservativ vad gäller absinthen. Jag har inte mycket till övers för moderna tramsigheter och knarkromantik.

Detta av den anledningen att jag inte förstår, att jag inte begriper vad det ska vara bra för?! Det finns alldeles utmärkt absinthe att dricka. Den är inte förbjuden idag,  vad många än fortsätter att påstå. En riktig  god och korrekt anrättad absinthe är en utmärkt aperitif. Men mer än så är det inte. Räcker inte det?

Tydligen inte. Missförstånden och drogromantiken och skitsnacken flödar över på många internetsidor, bland framförallt unga och ibland, tyvärr, i vissa böcker. Då är det naturligtvis inte lätt att veta hur det egentligen står till. Vad som är sant och inte sant.

Absinthen har sina förespråkare och sina belackare. Vårt kära gamla Systembolag har hittills inte förstått att absinthe är en trevlig och god aperitif att njuta av innan middagen. De envisas med att försöka prångla ut någon märklig giftig avart som de dessutom har mage att ta extremt mycket betalt för.

Hör upp, kära elever, detta är ingenting man bör befatta sig med. I detta fall uppmanar jag till bojkott. Den knallgröna flaskan med en bisarr munk avtecknad på etiketten som oftast ståtar predvid pastisflaskorna på Systembolagets hylla har ingenting med absinthe att göra! Tyvärr.

Man poängbedömmer spritdrycker i internationella sammanhang. Poängskalan löper från 1-100. De riktigt bra och fina whiskysorterna t.ex, hamnar ofta mellan 80-95 poäng. En och annan riktig god raritet kan hamna över denna poäng.

Hills absint (som smakar vedervärdigt) har lyckats ta sig in på skalan och kvalat in nånstans runt 20 poäng – jag minns inte den exakta summan. Så var hamnade då Systembolagets enda absint undrar ni?

noll.

Av en enad internationell jury. Noll poäng. Behöver jag säga mer?

En absinthe får sin lätt gulgröna färg från ingredienserna, det är helt enkelt växternas klorofyll som färgar drycken. Klorofyllen är ljuskänslig som få och drycken bör därför förvaras i mörka glasflaskor. Bland de kryddor som ingår finns ofta, förutom malört, isop, anis, citronmeliss, fänkål m.m.

Men absinthen behöver nödvändigtvis inte vara grön, den kan även vara helt färglös. Jag har smakat en alldeles ypperlig schweizisk sådan. De moderna ”absinterna” har ofta färgats på fejkad väg för att få sin illgröna/blågröna färg. 

Pust! Det blev ett längre inslag än jag planerat. Men det finns ändå massor jag utelämnat – nån måtta får det vara en lördagkväll. Så för det jag missat eller hoppat över ber jag om ursäkt i förväg. Men detta är vad ni får så länge. Kanske återkommer jag till ämnet vid ett senare tillfälle. Eller också gör jag det inte. Ni har varit mycket uppmärksamma elever. Fröken är stolt över er. Nu får ni återgå till ölen och chipsen.

24 kommentarer

Under Absinthe, Arty farty de luxe, Prag, Whisky, cigarrer