Okay, lugn i klassen. Ned med stjärtarna i skolbänkarna och hör upp. Ställ ifrån er lördagsölen och chipsskålarna. Nu återgår vi till absinthelektionen. Kanske den sista. Vad vet jag, jag är bara fröken.
Absinthen gick ett hårt öde till mötes. Den förbjöds i ett flertal länder i Europa och föll i total glömska… hos många under flera decennier. Visserligen tillverkades den fortfarande (i bl.a Spanien) men förde ett liv i skymundan. Pernod Fils, en av de största absinthetillverkarna, fick pga förbudet göra om receptet ett otal gånger och kom slutligen fram med sin… ja, just det, Pernod Pastis. En dryck med smak av anis, men banne mig ingen absinthe.
Men borta i öststaterna började det mullra. Järnridån gick åt sidan och där, borta i dåvarande Tjeckoslovakien, satt Radomin Hill. Hill var en ung entreprenör som ärvt familjens gamla destilleri från 1920-talet och nu beslöt sig för att tjäna storkovan. I slutet på 1980-talet drog han igång en s.k ”absinttillverkning” som via ett rejält undergroundarbete helt plötsligt blev trendy och ”must have” på klubbar i London. Med hjälp av smart marknadsföring av slaget ”Vi serverar max två absint per kväll och gäst” blev intresset skyhögt i vissa kretsar. Visst var det väl farligt att dricka? Visst innehöll det mystiska örter och kemiska föreningar som gjorde en hög? Och visst var det svårt att få tag på? Visst var det dyrt? Visst blev man dyngrak? Jodå, allting går att sälja med mördande reklam.
Och den felstavade ”absinten” från Hill med sin giftgröna karamellfärg och sin alkoholprocent på 72% föll den unga klubbkulturen i smaken. Likaså i USA. Där satsade pengagiriga intressen på marknadsföring som betonade ”farligheten, olagligheten, den förändrade medvetandenivån och mysticismen” så det dånade. Gothrockare i USA förvarade sina dyrt inköpta (och som de trodde, olagligt insmugglade) tjeckiska Hill-absinter inlindade i svart sammet, tryggt nedbäddade i specialsnidade skrin. Endast vid högtidliga sammanhang kunde drycken tas fram och förtäras under ritualer med Marilyn Manson dunkandes i bakgrunden. Och ojsan, så hög och konstig man kände sig.
Tacka fan för det! Dricker man 72% alkohol blir man konstig. No doubt. Man blir dyngrak. Hills Absint är ingenting annat än världens dyraste tandskölj. Det har inte ett skit med absinthe att göra. Jo, det är starkt och grönt, men där slutar likheterna.
Tjeckien har överhuvud taget ingen tradition av att tillverka absinthe. I Tjeckien har man druckit plommonbrännvin och örtlikörer, men ”absint” är ett nytt påfund. Men vad gör det när man kan tjäna stålar? Radomin Hill fick många efterföljare och under en vanlig promenad i Prag kan du idag finna ett otal märken som gör reklam för just sin ”traditionella originalabsint enligt gammalt äkta recept”. De flesta kunderna är amerikaner. Och en och annan svensk, utan tvekan. Tjeckerna själva skulle aldrig drömma om att befatta sig med eländet. Det smakar för det första fan och för det andra fan!
En annan nymodighet som följde i spåren blev ritualen att tända på spriten i glaset. Något en absinthedrickare vid förra sekelskiftet aldrig skulle drömt om att göra!
En absinthe drickes med fördel ut ett s.k absintheglas, (se bild) där spriten först hälles i och iskallt vatten sedan droppas över en sockerbit, placerad på en specialsked tvärs över glaset. När sockret så börjar lösas upp och falla ned i glaset, uppstår en s.k opalisering, där oljorna delar sig och bildar mönster. Förr i tiden var detta en del av själva ritualen med absinthedrickandet. Den gröna fen uppenbarade sig i glaset och dansade svävande och vacker för drinkaren.
På Londons klubbar gjorde man stor cirkus av ritualen. Varför inte tända på hela kalaset så såg det ännu festligare och farligare ut? Sagt och gjort, man hällde högprocentig sprit över sockerbiten och tände sedan på det hela som om man skulle till att flambera hela klubbgänget. Häxbrygden fick brinna en stund, folk räddade undan sina acidjazz-skägg och så avslutade man med att hälla vatten över alltsammans och svepa det som en shot. Hick!
Vid det här laget har ni nog uppmärksammat att jag är något konservativ vad gäller absinthen. Jag har inte mycket till övers för moderna tramsigheter och knarkromantik.
Detta av den anledningen att jag inte förstår, att jag inte begriper vad det ska vara bra för?! Det finns alldeles utmärkt absinthe att dricka. Den är inte förbjuden idag, vad många än fortsätter att påstå. En riktig god och korrekt anrättad absinthe är en utmärkt aperitif. Men mer än så är det inte. Räcker inte det?
Tydligen inte. Missförstånden och drogromantiken och skitsnacken flödar över på många internetsidor, bland framförallt unga och ibland, tyvärr, i vissa böcker. Då är det naturligtvis inte lätt att veta hur det egentligen står till. Vad som är sant och inte sant.
Absinthen har sina förespråkare och sina belackare. Vårt kära gamla Systembolag har hittills inte förstått att absinthe är en trevlig och god aperitif att njuta av innan middagen. De envisas med att försöka prångla ut någon märklig giftig avart som de dessutom har mage att ta extremt mycket betalt för.
Hör upp, kära elever, detta är ingenting man bör befatta sig med. I detta fall uppmanar jag till bojkott. Den knallgröna flaskan med en bisarr munk avtecknad på etiketten som oftast ståtar predvid pastisflaskorna på Systembolagets hylla har ingenting med absinthe att göra! Tyvärr.
Man poängbedömmer spritdrycker i internationella sammanhang. Poängskalan löper från 1-100. De riktigt bra och fina whiskysorterna t.ex, hamnar ofta mellan 80-95 poäng. En och annan riktig god raritet kan hamna över denna poäng.
Hills absint (som smakar vedervärdigt) har lyckats ta sig in på skalan och kvalat in nånstans runt 20 poäng – jag minns inte den exakta summan. Så var hamnade då Systembolagets enda absint undrar ni?
På noll.
Av en enad internationell jury. Noll poäng. Behöver jag säga mer?
En absinthe får sin lätt gulgröna färg från ingredienserna, det är helt enkelt växternas klorofyll som färgar drycken. Klorofyllen är ljuskänslig som få och drycken bör därför förvaras i mörka glasflaskor. Bland de kryddor som ingår finns ofta, förutom malört, isop, anis, citronmeliss, fänkål m.m.
Men absinthen behöver nödvändigtvis inte vara grön, den kan även vara helt färglös. Jag har smakat en alldeles ypperlig schweizisk sådan. De moderna ”absinterna” har ofta färgats på fejkad väg för att få sin illgröna/blågröna färg.
Pust! Det blev ett längre inslag än jag planerat. Men det finns ändå massor jag utelämnat – nån måtta får det vara en lördagkväll. Så för det jag missat eller hoppat över ber jag om ursäkt i förväg. Men detta är vad ni får så länge. Kanske återkommer jag till ämnet vid ett senare tillfälle. Eller också gör jag det inte. Ni har varit mycket uppmärksamma elever. Fröken är stolt över er. Nu får ni återgå till ölen och chipsen.
LILLA BLÅ BLOGGEN 