Etikettarkiv: Montmartre

Går av som en handgranat inombords

falken

Sträckläser Håkan Laghers bok om Christian Falk, Quel Bordel. Tar väl en sådär sju timmar. Vissa meningar läser jag om igen. Vet inte varför den boken griper så tag i mig – eller det vet jag väl – men det finns en tyngd i kroppen när jag lägger den ifrån mig mitt i natten. Han var en komplex man och musiker; en kreativ, bitsk och kärleksfull strulpelle och… tydligen… missbrukare. Jag vet inte om det är ett bra grepp att låta ett 50-tal människor få komma till tals i boken. Ibland får jag känslan av amerikansk dokumentär, klipp klipp till nästa person, klipp klipp tillbaka till den första, och så en tredje… Å andra sidan är det just det här collaget av röster som tillsammans bildar en helhet, en helhet som inte känns varken överdrivet glamourös, inställsam eller taskig (sådär som just amerikanska musik- och filmdokumentärer brukar göra). Här känns det bara som ett ärligt försök att lägga pusslet av en tydligen rätt komplex man. Eller kanske inte mer komplex än nån annan, som en av hans döttrar enkelt konstaterar. Missbrukare är aldrig lätta människor att ha att göra med. Svårare än så är det inte.

Christian gick bort i cancer för fyra år sedan. Att läsa om hans sista tid, med slanghärvan till morfinpumpen under T-shirten, när han försöker tackla sina sista dagar med hjälp av hemvården, känns rejält just nu av personliga skäl. Hur skämten blir allt bistrare i dödens närvaro. Jag minns de som gått bort runt omkring mig – och de som kommer att försvinna en dag. Skiten tar ju aldrig slut. Cancer i hjärnan. I brösten. I underlivet. I lungorna. I magen. Den där jävla sjukdomen som bara tar och tar, vem som helst, och helt skoningslöst.

Finns en mycket bra film med Emma Thompson, Wit, som lakoniskt, avskalat och knivskarpt skildrar ett cancerförlopp i en människokropp. Jag såg den när döden var extra påtaglig i min närhet för några månader sedan. Grät så det skvalade. Fruktansvärt bra film dock. Se den! Ligger nog kvar på HBO. Inget sentimentalt dravel. En smart film. Humoristisk. Och går av som en handgranat inombords.

.

Marc Ribot i Köpenhamn igår och ikväll, på jazzstället Montmartre. Jag var som vanligt sent ute och missade den där lilla detaljen med biljetter. Well, well… Byen ligger där den ligger och Ribot finns på spottan. Man ska inte göra en höna av en fjäder. Jag har våren, jag har frisk luft, olästa böcker och en sketalång lista med måsten. I will be fine.

.

Det finns två bra grejer med Lillhålan där jag bor; havet och fotosatsningen på gallerier och muséer. Varje år anordnas numera en internationell fotofestival, ett evenemang som jag dessvärre inte går helt igång på, den tycks riktad mer mot fotografer än fotointresserade. Fint så. Men det fokus på fotografi som börjat genomsyra orten alltmer gillar jag. Var och varannan månad dyker det plötsligt upp nåt, en liten teaser, en oväntad utställning på nån husvägg eller i nån skogsdunge… det anordnas föreläsningar och mindre evenemang året om som man kan hugga in på. De senaste större temautställningarna på Lillhålans stadsmuseum har varit av världsklass. Jag känner mig bortskämd.

kasernplan tyghuset

Igår, tidig fredag eftermiddag. Ett stilla vårregn ute. Inte en käft på gatorna. Den gamla kasernplan med den vackra tegelbyggnaden. En utställning med foton från Algeriet 1957-1960. Kanske inte det roligaste, tänker du. Men bilderna är tagna av en världsberömd snubbe, forskaren Paul Bourdieu. Och nu hänger de här, i Lillhålan. Alla som nånsin öppnat en bok inom ämnena sociologi, etnologi, kulturantropologi… you name it… har ramlat över honom. Ett tungt namn i den akademiska världen. Jag plöjde hans forskning under min utbildning, då för alla år sedan, och han var väl en av dem som fastnade, som kändes vettig. Politiskt och verklighetsmässigt förankrad.

Så jag närmar mig huset där hans bilder nu finns utställda. Tänker att där finns nog inte en käft så här dags. Jag har fördomar såklart. Jag tror att Lillhålan nog knappast är platsen där nån intresserar sig för Bourdieu. Jag kliver in, konstaterar hur mycket jag älskar den där utställningsdoften… vet ni vad jag menar? Den där lukten av nymålade väggar, borrade hål i spånskivor, den lite svaga matta lukten av papper…? Den är så sval och fin, den där doften. En sval och fin doft av förväntan. Stillsam förväntan.

inne

Det är en vacker utställningslokal. Ljuset är underbart därinne. På väggarna fotografier som legat bortglömda i 50 år. Bilder från fältarbeten. Många tagna mer som stöd för minnet än med tanken på att hänga i en svensk landsort, på en fotoutställning, flera decennier senare.

midi minuit

Jag som trodde jag skulle vara ensam får sällskap av fransktalande besökare. Bland annat en äldre man som går från bild till bild och högt och ljudligt berättar om sin tid i Alger vid samma tid som bilderna är tagna. Nu bor han i Skåne. Han blandar skånska, arabiska och franska. Talar om Camus. Berättar om soldaterna. Det fläktar till i Lillhålan. Jag ler inombords. Älskar när världen oväntat och plötsligt krymper till ett rum. Där jag får vara med.

modena kvinna

Bourdieu har, liksom jag, fegat många gånger. Smugit omkring i utkanten, stulit ögonblick av de han vill studera. Men det känns inte ett dugg spekulativt, inte tjuvaktigt. Bara nyfiket. Han är angelägen, Bourdieu, han vill verkligen komma innanför, förstå. Och stundtals glimrar det alldeles magiskt, man hör rösterna, känner lukterna och hettan. Tänker att: hur faaaan fick han till den där snygga kompositionen? Men jag tror inte han tänkte ett dugg på komposition i de där ögonblicken, han var en man som fotade för sin forskning. Och hade slumpartad tur. Som en tokig.

På hemvägen passerar jag ett gäng fåglar. Jag kan ju aldrig låta bli dem, ni vet. Får upp mobilen och knäpper av ett par rutor i duggregnet. När jag kommer hem kikar jag på dem. De ser ut som nån jävla Lerinmålning. Rakt upp och ned bara. Inget duttande och fixande och mixtrande. Bara knäpp – och så en målning! Slumpartad tur. Som en tokig.

som en jävla lerin

Jag har hämtat ut min bok om Christian Falk. Slänger mig i soffan och öppnar pärmarna. Börjar läsa. Sju timmar senare finns extra tyngd i kroppen. Bilder inombords som tumlar om, brokiga minnen från förr, tankar om det som passerat i mitt eget liv. Jag tar en sista titt på fåglarna och ramlar i säng.

1 kommentar

Under Foto, Litteratur, Musik, Uncategorized

Den sista absinthen snart urdrucken…

Det är nästan sju år sedan jag köpte den men jag har fortfarande halva flaskan kvar. Min sista absinthe från Paris. Eftersom jag precis bestämt mig för en vit månad och söndagens eftermiddagssol är så het på balkongen, tar jag fram den och tänker: vit månad, jovisst men… Idag är det absinthe-söndag. Det finns liksom inget tvivel.

Så sitter jag där i solen med Jonathan Grimwoods fantastiska bok ”The Last Banquet” och mitt glas. Den blekt opalfärgade drycken är exakt två nyanser ljusare än mitt linne. Benen uppkastade på balkongräcket och mellan fötterna den lilla, lilla svarta spindeln som suttit där i timmar… Jag trivs.

Jag minns alla de där uppförsbackarna i Montmartre. De där som aldrig tycktes ta slut, hur jag än travade. Och sedan, där på toppen, hur det bar nedåt igen, ned för smala vindlande stentrappor. Jag var på jakt efter en liten bakgata, med en butik vars adress jag skrivit ned på en svettig lapp i fickan.

Jag minns alla västafrikaner och den kväljande lukten av kokt hönskött. Jag minns att jag tänkte att det här, det här var inte ”mitt” Montmartre. Ty ”mitt” Montmartre stammar från tidigt 1900-tal, det är fyllt av bohemiska konstnärer och lukten av haschish och oljefärg. Det Montmartre är sedan längesedan borta och jag minns att jag saknade det så det sved i hjärtat. Men jag fann min lilla bakgata. Jag fann min lilla affär. Jag fann den gråhårige sirlige gentlemannen som lät mig provdofta och provsmaka absinthe efter absinthe.

Jag talade engelska, han svarade på franska. Det gick alldeles utmärkt, vi förstod varandra. Han log stilla, försvann bakom sitt skynke bakom disken, kom tillbaka med dammiga flaskor. Vi talade lite till… Jag köpte fyra flaskor av honom. Den stora gröna med etiketten utanpå som kändes som vävt siden… De tre mindre… guldpriset, silverpriset, bronspriset… Den gråhårige innehavaren berättade lågtmält om vilka rariteter han hade, vilka internationella priser de vunnit och som jag nu stod i begrepp att köpa.

Vi skiljdes åt i samförstånd. Jag älskade den lilla butiken, de enorma flätade pilkorgarna på golvet fyllda med vinflaskor, de mörkgröna hyllorna längs väggarna med tysta, okända skönheter… Så långt från ett svenskt systembolag man kunde komma.

Idag, sju år senare, smuttar jag på några av de där magiska dropparna, lyssnar på stenåldersjazz och ser med begrundan på min spegelbild i balkongdörrens fönster. Jag är rödhårigare än någonsin. Solen är vänlig och himlen mäktigt blå.

Ni ska läsa Greenwoods bok om ni älskar mat och fascineras av ett språk lika sinnligt som någonsin Süskinds ”Parfymen”. Den finns tyvärr inte översatt till svenska, vad jag vet. Men den är underbar, ett Frankrike under första hälften av 1700-talet och en man som återberättar sitt kulinariska liv… från då han åt de första dyngbaggarna som barn till betydligt mer raffinerade rätter… allt beskrivet med sinne för detaljer, dofter och smaker. Nu vet jag t.ex hur man flår en katt och kokar den och hur tillagad hund smakar.

Och absinthen är snart urdrucken. Söndagen ännu inte över.

Allt är som det ska.

9 kommentarer

Under Litteratur, Resor

En glimt av Klimt

Prags nationalgalleri är en arkitektoniskt ful skapelse från 20-talet som brann ned och återuppbyggdes. Den är fortfarande lika ful. Men det gör inget. Jag förlåter den allt med tanke på innehållet. För att ta sig dit hoppar man på spårvagn 17 nere vid voltavafloden, inne i centrum. Det tar tio minuter, en kvart. Spårvagnen hostar sig över bron och börjar uppstigningen för de branta backarna. När man kliver av står man precis utanför den fula skapelsen. Man går över gatan och kliver in genom de stora glasdörrarna. Bakom två små luckor sitter två små välfriserade damer. Man betalar sitt inträde. Och är sedan på egen hand…

Jag börjar med att gå vilse. Eller rättare sagt, jag siktar in mig på deras samlingar av 1900-talskonst då jag vet att här i den fula skapelsen skall finnas verk av både Schiele, Kokoschka och Klimt. Så jag tittar på kartan och ser något jag tyder som ”modernism” varför jag kliver in i den plåtlåda som de kallar hiss och trycker på tredje våningen. Plåtlådan knarrar helvetiskt. Nu vet jag hur det är att vara ansjovis i burk.

På tredje våningen irrar jag i en timme. Jag möts av en överväldigande samling, egentligen för stor att ta in på en gång. Så där som det brukar vara. Picasso i flera upplagor. Cezanne. van Gogh. Toulouse-Lautrec har målat Oscar Wilde på sin målning Moulin Rouge. Han sitter som en däst blond lätt överviktig herre högst upp i högra hörnet på tavlan. Jag står och kikar på honom och väntar på att han ska säga ”hej”. Det gör han naturligtvis inte men jag blir i alla fall glad. Suzanne Valadon dyker upp med ett stilleben och jag känner återigen den där inre känslan av att stöta på en gammal bekant. ”Hej” säger jag till tavlan och ler. Den svarar inte men jag blir glad. Tänk att Valadon finns här, bland alla gubbarna. Hon som stod modell för Renoir. Hon som var morsa åt Maurice Utrillo, han med alla Montmartre-motiven. Jag nickar lätt åt Gaugin. Jag ser statyer av Rodin och Degas. Jag vandrar genom de nästan folktomma salarna med en allt större längtan inombords, det pirrar i hela kroppen. Jamen, var är du, baby? You darling boy of mine, var håller du hus? Gömmer du dig? Finns du i nästa sal?

Jag tvingar mig själv att inte springa, hålla igen på stegen. Men snart ser jag inte vad som hänger på väggarna, det är som om jag bara kollar att det inte är något av honom. Le Courbusiers nakna kvinna från -34 känns fel, Fernand Léger känns fel. Jag skiter i Pissaro och Sisley. Boring farts. Var är du, älskling? Var är du?

Väl igenom hela våningsplanet står jag stum. Förtvivlan inombords. Som ett barn som blivit utlovad glass och ballonger och sedan snopet insett att det bara var lögn. Jag tänker att jag missat ett rum. Det var ju som en labyrint där inne. Jag lämnar trapphuset och rusar in på tredje våningsplanet igen. Jag hastar genom rummen, jag är som en radiostyrd missil, jag betar metodiskt och raskt av rum efter rum, sal efter sal. Vakterna ser på mig, de börjar följa efter mig. Jag känner att jag inte beter mig som jag bör bete mig härinne. Men var är Egon? Var är min baby? Har de stuvat undan honom? Bränt honom?

Det tar ett slag innan jag lugnat mig och återigen kan studera översikten över hela huset, hela fula skapelsen. Nationalgalleriets indelning av konstskatterna är kanske inte riktigt den indelning jag logiskt skulle göra. Följdaktligen har jag fått mig till livs, förutom europeiskt 1800- och 1900-tal, en sjujävla massa inhemsk konst. Men där, längst nere i huset, där finns det jag letar efter. Så jag sätter kurs mot ansjovisburken igen och rasar ned genom den fula skapelsens våningar under helvetiskt gnissel.

Nya glasdörrar. Nejmen, heeej!

En glimt av Klimt.

En rejäl glimt. En stor målning. Jungfrurna. En hoper kvinnor som slingrar sig kärvänligt och sömnigt runt varandra i klara lysande färger. De slingrar sig in i ögat på betraktaren. Klimt, din gamle fuling. Jag ler mot målningen, den ler tillbaka. Jag tänker på gubben Klimt i sin ateljé där han tutade omkring i sin kaftan bland alla fruntimmer. Jag tänker på hur han uppmärksammade Egons talang, hur de båda strök med i spanska sjukan samma år. Två sjujävla målare och kvinnokarlar. En äldre man. En yngre yvigare. Jag älskar dem båda.

Så finner jag honom då. Egon Schiele. Där, runt hörnet, ned till vänster. Den gravida kvinnan och döden plus två små landskap som placerats så den ena hänger ovanför den andra. Jag rusar fram och ställer mig nästan skyddande framför dem. Den lille irriterande tysken med kameran får maka på sig. Han som krupit tätt intill med sin jävla kamera och ska plåta. Är det inte fotoförbud här inne, ditt tyska schwein? Move, move! Jag kastar ilskna blickar upp på lysrören i taket, detta är väl verkligen inte idealiskt för så sköra verk, dessutom suger belysningen, den gör ingenting för hur man uppfattar tavlorna. Det blänker i de mörka målningarna, man får rikta in sig i en vinkel för att kunna se. Jag ställer mig tätt intill, beskyddande. Tysken tvingas flytta på sig. Han tar ett par steg åt sidan, kommer inte åt att fotografera. Jag lämnar inte min position… minutrarna tickar iväg. Vi andas båda två, rätt häftigt. Ingen säger något. Till slut går han en bit bort. Jag står kvar. Egon, min Egon. Jag tänker varma tankar. Jag talar med honom inne i skallen. Vi samtalar länge. Jag drar i mig varje penseldrag, varje linje, varje färgnyans. Ögonen är uthungrade. Svultna. Galna. Jag knarkar konst!

När jag så slutligen lämnar min älskling och är på väg ut ser jag äcklet komma krypandes tillbaka där jag stod. Som en kackerlacka. Hans fotoblixtar lämnar ärr i mig. Jag skulle nitat den fan medan jag hade chansen.

En längre tid har jag hört rykten om en filmatisering av Klimts liv. John Malkovich i rollen som den kaftanbärande österrikaren. Jag finner den på nätet och beställer raskt. Nu hoppas jag bara den har den där mättade färgrika överdådiga porriga känslan jag älskar så mycket från förra sekelskiftet.  En glimt av Klimt? Varsågoda.

 

 

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Konst, Prag