Category Archives: Tom Waits

Hjärtförsäljaren

Den struttar fram som popcorn poppar. Den slår i golvet taktfast men lätt som en ballerina. ”Hoist That Rag”. Tom Waits röst är som grovt hyvelspån som faller till tiljorna. Saxofonisten lägger sig på golvet och rullar sig i rösten. Var fan är hon? Han är hungrig. Imorse innan han var helt vaken hallucinerade han om hennes röda skor. Jävla fruntimmer. Hon går honom på nerverna med sina ord, sina leenden, örfilar och matkassar. Det är som om hon ser rakt igenom honom, hon har samma godmodiga nonchalanta stil mot honom som hans mor. Han tål henne inte. Han saknar henne. Vanvettigt.

När han ligger där och skrubbar sig mot Waits röst ringer telefonen. Den Långe undrar var han är. De sitter på krogen och väntar, hans kumpaner, de kamouflageklädda, hans soldater. Han lovar att komma ner meddetsamma. När han lagt på luren glider Waits över ”Sins of My Father” och han faller i sömn till det mjuka kompet.

Solen står på utanför. Det är eftermiddag. Saxofonisten sover och missar fullkomligt hur fyra små svalor lämnar sitt bo på balkongen och lyfter mot sommarhimlen för att aldrig återvända.

Han drömmer att hon i de röda skorna dansar bort från honom i en vit klänning. Den skummar kring benen på henne som vispgrädde, hon skrattar. Det är inget snällt skratt. Det rinner som små giftormar ur truten på henne. Själv står han på stranden och viftar med armarna. Ropar åt henne men hon försvinner, längre och längre bort. Ormarna ringlar sig ur henne och faller ned i sanden där de ligger och rycker. Han vänder sig om och där står Tom Waits. Han har en svart kostym på sig och en flätad pilkorg i näven.

– Titta, säger han och håller fram korgen.
Saxofonisten böjer sig fram och kikar ned. Där ligger ett bultande rött hjärta. Det pulserar i trefjärdedelstakt.
– Ett valshjärta? utbrister han förvånat.
– Ja, ett valshjärta! säger Tom med röst som grovt hyvelspån. Du måste opereras. Nu med detsamma!

Saxofonisten inser att han har rätt. Han tar utan tvekan upp sin fickkniv och sprättar upp en perfekt ruta tvärs över bröstkorgen. Tar ut sitt eget hjärta och ger till Tom.
– Här! säger han ivrigt.
– You gonna wash the sins of your father, sjunger Tom och räcker över det nya hjärtat. Saxofonisten känner för ett ögonblick hur det bultar starkt i hans handflata innan han klämmer det på plats i bröstkorgen. Huden sluter sig automatiskt runt det. Hela han fylls av vals! Det är magi, det är ljuvligt.

– Jag ska dansa efter henne! Säger han med allvarlig röst.
Tom ler mot honom.
– The horse is steady but the horse is blind, sjunger han och backar baklänges i sanden. Korgen på hans arm får honom att likna en liten torggumma. En begravningsentreprenör som sadlat om. En hjärtförsäljare.

Saxofonisten vaknar med ett ryck. Det är fortfarande eftermiddag. På balkongen står saxofonen tom.

2 kommentarer

Filed under Saxofonisten, Tom Waits

Ibland när Waits stämma når mig

Men ibland… när Tom Waits stämma når mig… ibland… förflyttas jag raketsnabbt till Prags medeltida gränder… de stenbelagda gatorna som knullar mina fotsulor på det mest vulgära sätt… tröttar ut min svenska lilla kropp och tar mig vidare på äventyr jag inte bett om… ibland når mig Toms röst och jag följer med som en liten lappvante… ned på Balkan och vidare in i de mörka gränderna om sena nätterna… och rumpan är tung och varm av billig sprit och evig längtan… och munnen torr av alltför sena sånger… och imorgon gömmer sig månen och romerna i parkens löv… medan jag sover min medelsvensson-sömn… bara för att väckas av spårvagnarna till Andel… tvärs över bron och Voltava… Och jag önskar jag kunde hålla min lillebror i handen på riktigt… ta honom med in i äventyret och de vansinniga dragspelen och fyllesångerna, de vingliga danserna över bron … alltmedan fullmånen hänger tung som en kärring-röv över Prag, gul och gammal… och vi är två små fisar, vänner in i fulsnygga evigheten… och på torget i Gamla Stan dansar amerikanskorna med sitt blå hår och vargarna ylar och Kafka är full som ett ägg… Typ.

12 kommentarer

Filed under Prag, Tom Waits

Tom Waits i Köpenhamn

Idag är det den där dagen då skumpan flödar. Det gjorde den inte när 27-årige Tom Waits kom till Köpenhamn första gången. Han hade inte riktigt slagit igenom ännu men hade ett par plattor med sig i bagaget. Fast särskilt välkänd var han inte. Tompa gillade Köpenhamn. När han skulle spela in ett TV-program i en studio i Søborg dök det upp ett par studiomusiker för att hjälpa honom på traven. Den ena hette Mathilde och spelade violin. Tom blev betuttad i henne. De drog ut på stan, besökte Tivoli, hängde på barer med vänner. Tom som var bourbon-grabb blev introducerad till elephantöl och föll pladask. Sällskapet drog vidare ut i natten, hamnade hemma hos Gasolins basist. Det blev mera elephantöl. Nu började man blanda rom i ölen. Copenhagen style. Bad style.

– Följ med mig till New York, sa Tom till Mathilde.

Mathilde sa nej. Tom åkte hem en tid senare. Efter ett år kom ett paket på posten med en LP. Det medföljde en lapp från skivbolaget, inte från Tom, som sa att sången Tom Traubert’s Blues var till Mathilde.  Sen slog Tom Waits igenom. Trettio år senare besöker han Köpenhamn igen och träffar Mathilde. Han låtsas inte känna igen henne, kanske för att han har frugan med sig. Det är i alla fall vad Mathilde tror. Men den andra studiomusikern igenkänner han. ”Ge mig inga fler såna där elefanter”, säger han direkt. ”I don’t do that kind of shit anymore”.

Jag vet inte vad ni inspireras att skriva för slags sånger på champagne ikväll men jag hoppas musiken blir ljuv, var ni än befinner er, folks. Och nu tror ni förstås att jag tänker lägga ut en länk till Tom Waits. Men honom kan ni redan. Istället får ni en glimt av vackra Mathilde och Kim Larsen som sjunger om den kalla tid vi lever i. Väl mött på andra sidan strecket…

8 kommentarer

Filed under Öl, Musik, Tom Waits

Bulldeg

Efter en dag i helsickeshålet med avtalstexter av modell tyngre är hjärnan som en utspilld grogg; ledsen, förkastlig och värdelös. Efter dagens skyfall och starka blåst ligger bruna och gula löv utsmetade i asfalten. Men vänta nu, det är ju bara juli? 

Men jag kommer hem, käkar lite paj och tänker: nåja, det är nästan semester (en arbetsdag kvar) så jag kan lika gärna ta fredagsvirren med en gång. Så jag smuttar på en liten Balvenie i lilla finglaset; efter Skatans tips om Tom Waits lyssnar jag lite på hans skorriga, trygga murr-murr-stämma, axlarna sjunker ned och tillvaron börjar arta sig igen.

Är det maten? Är det alkoholen? Är det musiken? Eller kort sagt förmågan att finna det lilla guldkornet i vardagen?

Idag har jag verkligen förtjänat min lön, om man säger så.Kroppen värker. Men jag är stolt också. Jag är bra på det jag gör!

Så funderar jag lite över det här med religion och vetenskap. Sådär som man ibland gör när tystnaden lindar in en som i en filt och maskineriet snurrar igång igen. Religion och vetenskap. Tunga ämnen. Tunga favoriter. Sånt som knådar hjärnan likt en jäkla bulldeg. Så som det ska vara.

Det enda som saknas är en god cigarr.

Go’afton.

13 kommentarer

Filed under Tom Waits, Whisky, cigarrer

Lördag, lyx och lullull

Jag gjorde ett ärligt försök med den där solen men blev bara kåt och trängd. Lika bra att gå hem till muminsalongen igen. Jag gillar fölk men inte i skock och nu skockas de på stan. Konsumtionsgalna, radarstyrda flockdjur med vassa pupiller. Men jag var ändå tvungen att beblanda mig lite, behövde nåt att koka upp vattnet till kaffet i. Den förra blev strömförande imorse och jag höll på att bli grillad på kuppen. Ja, ja, så vaknade man i alla fall.

Nu ska jag fixa käk. Lyxkäk. Det är helg, här ska frossas i fisk och vin och obscent dyr tryffel. För såna är vi. Kåta, trängda och benägna på lyx.

Man får släppa loss i helgen och så ta knäckebrödsmenyn måndag-fredag.

Det blir bra.

Nu e’re amarone-dags igen. Det är gomgöka, sen får andra säga vad de vill.

Solen står fortfarande på, den letar sig igenom draperierna och jag ser dammet ligga som en vintergata genom muminsalongen. Ja, ja… det är väl inte så noga. Huvudsaken man har råd att äta sig mätt.

Och här får ni något vackert, lika vackert som solen.

14 kommentarer

Filed under Tom Waits

Tompa HickoryPickory

Upplevde en svinaktigt trevlig gårdag som inleddes med några fräcka erbjudanden på Istedgade som faktiskt fick en gammal luttrad räv som jag att rodna. Eller var det höstkylan som bet i kinden? Styrde dock upp det hela med sedvanlig militant ton och sedan följde många timmar med gottgott och planer för framtiden.

Idag – söndag. Varför inte marinera ett par laxkotletter i lite hickorypickory, veva ihop en rejält krämig gratin på potatis och jordärtskocka? Kanske även blanda ihop en limekräm till det? Jag satsar rejält så det räcker i matlådan imorgon också…

Har precis varit och storhandlat. Det är en speciell känsla att proppa kylen full och veta att veckan är räddad. Bönsallad, grönsaksbiffar, vitlöksbröd, rödtjut, fullkornspasta, halloumi, fetaost, morotsknippen… OCH EN STOR PÅSE VULGÄRFETA SMARRECHIPS!

Jag är en rik människa.

Samt matglad.

På detta lite Tompa. Söndags-Tompa.

Tokfan brinner. Han är en som galen gnu på hemkört. Man kan inte annat än utbrista: Amore!

7 kommentarer

Filed under Recept, Tom Waits

Jeffens väv

Våren 1996 dog Jeffrey Lee Pierce. Han kastade in handduken några månader innan han skulle fylla 38 år. Sångare i Gun Club. Soloartist. Sedan död i en hjärnblödning. Jag sitter här och försöker minnas hur jag först fann honom för han fann ju inte mig. Men jag minns inte. Kanske var det via Imperiet? Jag minns hur jag hörde dem göra en Gun Club-cover någon gång på 80-talet. Walking with the beast – kan det ha varit den? Men årtalen stämmer inte. Jag har vinyler från längre tillbaka… Sex Beat-plattan… jag har skrivit mitt namn på baksidan, sådär som jag skrev på alla skivomslag. Jag märkte plattorna som en ranchägare bränner sin boskap. Jag tittar på min handstil från en annan tid, jag läser låttitlarna och inser att den där Jeffrey Lee Pierce nog funnits med i min tillvaro en lång tid och det utan att jag egentligen reflekterat över vad han gör där.

En gång i tiden var han en ung amerikansk västkustkille med musikaliska ambitioner, han var ordförande i fanklubben för gruppen Blondie. Svårt att tro men så var det. Han skrev musikrecensioner i diverse fanzines från klubbarna i Los Angeles. Lille Jeffen. Jag plockar fram honom ibland ur datorn eller musikhyllan och inser att han fortfarande håller måttet, kanske njuter jag rentav mer idag än då. Vissa dagar blir rena JLP-dagar. För att jag just då tycker all annan musik är skit.

I tidiga inspelningar har han en nervös, lite skrikig röst. En röst som tycks slitas loss ur honom, göra lite ont när den kastar sig ut. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, sjöng Thåström på en platta för några år sedan. Det är en fantastisk låt men jag skrattade högt när jag läste en magsur recensent indignerat anmärka på att Jeffrey Lee Pierce minsann aldrig sjöng blues. Det beror kanske på vad man menar med blues. Döm själva.

Jeffrey Lee släppte en soloplatta som knockade mig. Den blev min en stekhet sommar med mycket bar hud, en sommar med märkliga regndanser och galna vändningar. En platta som jag sålde några år senare, när jag var luspank och inte ens hade stålar till dasspapper. Jag borde torkat mig med näven de där dagarna, sorgen efter den sålda Jeffrey Lee Pierce-plattan blev stor och vass. Hur fan kunde jag vara så dum? Det tog åratal innan jag fick fatt i den igen och ordningen återställdes. Inte för att jag egentligen längre tyckte den var lika bra, ljudbilden var gräslig, men det var nyckeln till en tid jag ville bevara i minnet. En platta som betytt något! För mig!

Det är märkligt det där, hur vissa människor (här artister) man av olika anledningar tycker om och beundrar, liksom flätas in i varandra och bildar en väv. Dem-jag-gillar-väven. De-där-som-betyder-något-väven. De-där-som-alltid-står-sig-i-längden-väven. Thåström har sjungit Pierce-låtar. Han har t.o.m. sjungit om Pierce (eller om det egentligen handlar om honom själv?) Själv tolkade Pierce bl.a. Tom Waits. Tre flugor i en smäll, tre grabbar ur väven. Min väv. Så där som det brukar vara när man kollar lite närmare. Allt hänger ihop. På nåt konstigt och självklart sätt. Man kan ta just den här väven, tråd för tråd, och återfinna både Nick Cave och Mark Lanegan, både Ossler och Neubautens Blixa Bargeld i varpen. Men name dropping till trots… var börjar och slutar en sådan väv?

Någonstans måste det ju finnas en essens, en kärna, som oavsett människor får den där väven att hänga samman?

13 kommentarer

Filed under Musik, Thåström, Tom Waits