– Men fungerar den där? frågar jag och pekar med ivrigt darrande finger. Bävar lite för svaret för jag vet att oavsett vad han nu säger så är jag såld. Den lille mannen, bara en tvärhand hög, svarar:
– Om den fungerar? Nu ska du få höra, kompis!
Fram till maskineriet och veva, veva, veva. Han pekar och instruerar hur man ska göra. Ned med stiftet, släppa på fjädern… balabom… och så igång. Jag blåser en halvmeter bakåt. Jädrans vilket tryck. Det skräller och dånar och jag håller lite hjälplöst för öronen samtidigt som jag skrattar, glad som en barnunge. Mannen skrattar också, håller fram armarna som till dans. Ska vi valsa nu? Jag går avvärjande bakåt. Nej, nej, tack det räcker! Hela huset fylls av någon hopplös gammal schlager från gudvetnär.
Så kom då alltså dagen till slut. Efter många långa års heta trängtan så kom den. Oväntat, plötsligt… och underbar och självklar. Jag kliver av en buss, ser den genom ett fönster och innan jag vet ordet av står jag inne i huset och frågar… ”Men fungerar den där?”
Jag får köpa den. Tvärhanden har tjatat sig till den av en bekant, tjatat i flera år, men han är villig att sälja den och jag prutar inte ens. Den olivgröna tratten, den lilla maskstungna trälådan, veven med handtag, den rejäla utsmyckade armen och nålen tjock som en nubb. Jag måste ha den!
Tvärhanden erbjuder sig att köra hem mig med låda och tratt. Vi monterar ned den. Jag sätter mig i bilen hos en total främling och så kör vi hemåt.
I bagaget har jag också tre stenkakor. Nu jävlar ska grannarna få veta att jag lever och de likaså. För ett kort ögonblick känns hela livet magiskt! Jag kan inte förstå att jag haft sådan tur. Först de där älskade 1800-talskängorna jag drömt om sedan barnsben. Några år senare en alldeles äkta, egen trattgrammofon. I’m getting closer to paradise.
När man spelar den ruskar hela bordet, det är nästan så man tror att lådan kommer att sprängas vilken sekund som helst. Personligen tror jag det är en svettig, hundratjugoårig, tvärförbaskad gubbe som bor där inne och som nu jobbar som en galning med slägga och gu’ vet vad för att jag ska kunna njuta lite hotta vax. Den har bara ett volymläge. JÄTTEHÖGT!
Jag har hört att man kan knöla in handdukar i tratten för att sänka volymen lite men hey… ska det svänga ska det svänga ordentligt!
Ahhh, det är så häftigt! Anade det nästan att det var det här (men bara nästan).
Du, jag såg en sådan för ett antal veckor sedan genom ett fönster jag också. Ville också ha, men glömde av den. Nu står den hos dig. Är det samma tro?
Jag tror att den väntade på dig…
Grattis, Blå! En riktig klenod. Hoppas du får många goda stunder med klackarna i taket. Glöm inte den röda trutsmörjan, ahhh. Som en smäck!
/Marie
Tack till gratulationerna. Jag tror han heter Bertram. Det känns så. Maybe I’ll just call him Bertie…
Grattis! Jag hade en resevariant en gång i tiden men den har fått ge plats för annat. Vill du ha stenkakor som jag hittar? Det händer ibland men mer och mer sällan. Danny Kaye sjungande ”Wilhelmina” är ett av fynden men den har jag gett bort till en annan konnäsör. Gunga nu inte höfterna ur led i upphetsningen.
/Olle
Gudd lård, Danny Kaye! Haha. Nå, finner du någonsin någon jazzraritet från 20-talet eller rentav 30-talet så är jag på hugget. De jag funnit hittills har mest varit operett-lort och schlager-bajs från 50-talet, en och annan vals samt en hiskeligt massa repig klassisk musik. De väger bly, har du tänkt på det? Vad folk släpade hem förr i tiden… max två låtar för ett hekto. Och tappade man dem så var det kört. Ack! Dessutom verkar de komma i två storlekar, de allra äldsta är mindre och passar min bebis. Så finns det en något större variant… nästan lika stora som vinylplattorna… och om de går att spela på bebisen är tveksamt. Nåja… höfterna hänger på en höft. Snön faller och jag med den. Amen!
Hahaha! Så underbart! Jag blir alldeles lycklig bara av att läsa. Hur ska då inte DU känna!?
Smällkyss!
Lycklig!
Åh, så vacker! Den hade varit underbar även om den inte hade fungerat, men nu är den ju fantastisk! Grattis!
Tack. Ja, den är fantastisk. Det är nästan som att ha fått ett husdjur. Den lever liksom sitt eget liv. Och tar plats. Mamma mia.
Den är så fin att jag blev stum ( av avundsjuka … Men inte missunnsam kära vän … inte missunnsam. Kram.,
😉 Känner jag dig rätt är du inte stum så länge, baby. Och jag hade också varit avundsjuk – om jag sett den hos någon annan.
Strumpor ska det vara i tratten!
Nätstrumpor?
Ska de vara använda?
Bra fråga. Jag svarar ja på bägge; det blir ett lite mustigare ljud då.
Jakten på det perfekta ljudet…
Stort trattis! Det finns speciella nattstift att byta till om man vill sänka volymen – ifall man nu inte absolut vill stoppa sina hossor i struten.
Nattstift?! Ah, lysande. Upplysande. Så är ju frågan var man hittar sådana? Nätstrumporna lämnade jag ju 1987…
Och tänk att du var den som gissade alldeles rätt för några veckor sedan!!! Du vinner en virtuell tango med efterföljande virre.
Den onde doktorn hör inte hemma där lyckan har sin hemvist. Han backar bugande ut genom dörren, svänger sin hatt till avsked i det han ler ett sardoniskt leende och försvinner sedan över tröskeln för att återkomma när du minst anar det.
Troligen när stenkakorna börjar gå baklänges. Åke Grönvalls orkester kan få vilken som helst att tro att djävulen dväljes i tratten.
Att dom är tunga kan jag intyga! Lp-skivor väger också satan om det är många och man måste släpa upp dem ur någon gammal kolkällare på Valhallavägen. Kollade på Blocket och Tradera och hittade grammofonstift men länkar jag så hamnar jag väl i spamkorgen igen 🙂 Sök på Trattgrammofon på Tradera så hittar du dem.
/Olle
Stenkakor, virre och tango! Jo man tackar – och kammar sig med virtuell pomada och vaxar sin rabatt!
Grattis till fyndet! 🙂
Svalander Audio säljer stålstift till trattgrammofoner. Både för Forte och Piano. 🙂
Tackar och tack också för stiftuppgift!
Oj oj oj Ängrar nästan att jag gjorde mig av med alla mina gamla stenkakor. Nu hoppas man att grannarna också gillar din musik
Det är tveksamt, Skogssnuvan. Inte ens jag gillar urvalet på mina tre stenkakor. Men man tager vad man haver, som bekant.
Men jäklars du va avis jag blev nu, fast jag aldrig tänkt tanken på att bli med Trattgrammofon!
Ibland har man behov man inte ens själv begriper. 😉
Som tidigare kommenterats är nattstift vägen till ett svagare ljud ur tratten. Strumpor dämpar ojämnt, hela diskantregistret tenderar att försvinna. Om man vill ha ännu svagare ljud fungerar det bra att använda piggar från plastkammar som stift. Det skall vara den hårda, spetsiga typen som finns på billiga pensionärskammar. Hagtornstaggar lär också fungera, men det har jag inte prövat själv.
Jag hör att min herre är väl bevandrad i jakten på det perfekta ljudet. Jag tackar ödmjukast för upplysningarna. 🙂
Grattis till ”Tratten”! Hoppas ni ska trivas riktigt bra med varandra!
Själv har jag ingen men högvis med stenkakor som jag spelade på pappas grammofon. Alltid samma gnäll om stiftet 😉 Men föräldrar var inte alltid hemma…
Föräldrarna var som bäst när föräldrarna var utflugna. Nu blir jag nyfiken på dina högar. Dväljs där några riktiga pärlor?
Blå & Birtie, sicket radarpar.
Bertie skulle det ju stå förstås.
Förstås. 😉
Finns bara ett ord som duger: FABULOUS!!!
om det stavas så.
Underbart! Först en fungerande trattgrammofon, sedan modeboken, det tredje undret kommer snart att inträffa om du frågar mej. Visst är det fascinerande med rejäl mekanik så att bordet skakar, man förstår vilka ansträngningar som faktiskt ligger bakom tekniken!
Marguerite, jag väntar på det tredje undret! Varje minut! Tro mig.