Tag Archives: Jösses vad vi har skoj nu då!

En härlig människa

Härliga människor.JPGJag är en härlig människa! Det finns säkert folk som har andra åsikter om den saken men det vill jag inte tänka på just nu. Jag är en härlig människa! Jag bestämmer mig för det. Punkt.

–          Men du, säger han tröstande. Jag är inte särskilt orolig för dig. Du landar ju alltid på fötterna, du är som en stor katt. Eller ja, nån med stor röv. Den slår liksom i backen och du går ned för räkning ett tag men sen ruskar du på dig och travar iväg, tjurskallig. Du reser dig alltid!

–          Vad då stor röv?

–          Jamen… se på mig, se på min spinkiga röv. Om jag drabbas av brustet hjärta så går jag i stycken. Jag blir helt förkrossad. Jag har ju inte varit med lika länge som du. Jag snackar liksom om din själsliga röv. Den är… tja, den har liksom bra stötdämpare. Du har varit med om brustet hjärta kanske… öh… femton gånger? Jag, jag har kanske varit med om det två gånger. Jag fattar inte att man klarar sig. Men du, du och din själsliga röv, ni har bra studs. Du slår i rejält men fattar att det går över.

–          Ska du ha mer vin, unge? frågar jag och häller upp utan att vänta på svar.

Middagen blev misslyckad. Testade nytt pajrecept. Smakade ingenting. Vi dricker vin. Jag får konstaterat att min själsliga röv är stor, fet och studsvänlig. Våra små patetiska vårhjärtan som kläcker ilsket rött och får bröstkorgen att dra ihop sig i kramp och nattsömnen att försvinna, är däremot lätta att krossa. Som äggskal. Vi tycker lite synd om oss.

–          Men jag är en härlig människa! utbrister jag gråtmilt. Fast jag lagade äcklig mat ikväll.

–          Du är en jättehärlig människa, säger han och klappar mig på armen. Maten var lite äcklig men det gör ju inget. Vi har ju rödvin. Ska du inte gå och skriva lite? Du blir så olycklig när du inte skriver.

–          Jag har ju skrivit hela dagen, surar jag.

–          Ja, för hyran, ja. Sån där skit. Men du kan väl skriva lite på riktigt också? Sånt som räknas?

Våren har stimmat sig trött hela dagen. Från hagelskurar till tio plusgrader och solsken. Skallen är trött och mosig, humöret har åkt upp och ned som en hiss.

–          Allt är så fult! gnäller jag. Titta bara, titta på mitt hem! Det är ju skitigt! Jag hatar när det är skitigt, ändå orkar jag inte göra något åt det. Jag pallar inte putsa fönster, dammsuga, skura rent, rensa garderober…

–          Allt ser fult ut efter vintern, säger han.

Vi dricker lite mer vin. Suckar tungt från varsin soffhörna. Ljuset utanför är blekt och pockande och gör ont.

–          Man känner sig ju ofta lite blekfet så här års, försöker han efter ett tag. Det gör ju alla.

–          Nej, inte de där som går och hånglar i parkerna. De är jättelyckliga och skitsnygga. Själv känner man sig som 200 kilo ister. Hur kul är det? Och så ska man vara så jäkla tacksam över vårsolen. Ut och digga med nosen i vädret. Jag vill inte. Jag vill bara sitta hemma och glo på deckare. Jag pallar ingenting. Jag är så trött hela tiden.

–          Du ska nog ha lite mer vin. Och så får vi skaffa dig en karl. Nån som du kan klämma på ibland. Inte bo ihop med. Men nån som är hångelvänlig.

–          Och som gillar min själsliga feta röv, fyller jag i.

–          Ja. Typ.

–          Är du min vän? På riktigt?

–          Klart jag är. Det vet du.

–          Kan du inte putsa fönstren åt mig? De är så skitiga. Jag orkar inte se dem.

–          Ta dig i arslet, du. Skaffa din nån slav som kan slicka rent dem. Finns det mer vin?

–          Du tycker inte om mig. Fast jag är en härlig människa!

–          Ja, ja, ja. Käften på dig. Vad ska vi glo på?

Vi glor på något amerikanskt. Beviset på hur lågt vi sjunkit.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kafka, hänger du med på en fika?

Förra året drog jag in 13 miljoner kronor på mitt jobb. Och inte behöver jag skatta en spänn i Sverige. Det är ju fantastiskt!

Nå, det där är inte riktigt sant men jag funderar på att skriva ovanstående till skattemyndigheterna. För att retas lite. De verkar så… fyrkantiga?

Jag har jobbat i Danmark i många år. Jag betalar skatt och deklarerar där. I Sverige tjänar jag inte ett öre. Äger inga fastigheter eller aktier. Men varje år ska jag självmant kontakta de svenska skattemyndigheterna och be om att få deklarera i Sverige. De sänder mig inga blanketter. Jag kan heller inte deklarera över nätet eller mobilen. Näpp serru.

Jag har i alla år lydigt deklarerat på svenska. Oavsett vad jag lämnar för inkomst- och skatteuppgifter från utlandet så får jag troget som ett sommarregn tillbaka ett papper där det står o kr i inkomst. Tack och hej, leverpastej.

But why? I år skrev jag och frågade dem vad de egentligen gör med inkomstuppgifterna som jag lämnar.

Svaret? Ingenting. De registreras inte någonstans ty det handlar om slantar som ej är intjänade i landet Svea. Min deklaration går i papperskorgen!

Men varför ska jag då deklarera?

Det är din skyldighet som svensk medborgare.

Men varför skickar ni då inga blanketter?

Du tjänar ju ingenting här.

Men då behöver jag väl heller inte deklarera i Sverige?

Jo, du är svensk medborgare, då har du upplysningsskyldighet.

Men ni sparar ju inte uppgifterna någonstans? Om jag söker lägenhet och någon tar en inkomstuppgift på mig så står det att jag har noll inkomst. CSN straffar mig med en extra procentsats per år för att de inte finner några inkomstuppgifter om mig i de svenska registren… och så vidare.

Du har upplysningsskyldighet. Du ska själv be om att få deklarationsblanketter varje år. Sedan får du själv ta fram uppgifter från Danmark om t.ex. någon hyresvärd vill få en inkomstuppgift på dig.

Men då kan jag ju lika gärna ge fanken i att lämna inkomstuppgifter i Sverige? Vad händer om jag struntar i det? Arkebuseras jag i gryningen?

DU ÄR SVENSK MEDBORGARE BOSATT I SVERIGE. DU HAR UPPLYSNINGSSKYLDIGHET!

Ja ni fattar mejlgången de här senaste dagarna… Idioti är bara förnamnet. Så nu funderar jag på att skriva det där om 13 mille under raden ”Övrigt”… De slänger ju ändå bara uppgifterna. Eller ska jag rentav dra till med 37 mille? Vad tycker ni? 579 mille? Samt 1 kr och 83 öre i skatt? Bara för att kittla paragrafryttarna lite extra?

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Allt rostar igen

höst 108

Allt rostar just nu. Så även jag.
Det känns fruktansvärt trist och segt att komma igång med något. Projekt. Texter.

Har dagar då jag oroar mig för mig själv. Känns som jag är på väg åt fel håll, ett destruktivt håll.
Det där fladdret i själen som förebådar paniken och ångesten.
Inte bra.

Trycker undan.
Drar upp och fram.
Petar och pillar och stoppar undan igen.

Tycker intensivt illa om mig själv.
Fast jag inte vill.

Så går dagarna.
Har en kropp som värker.
Så typiskt om hösten.
Det gnisslar och knakar och skaver.

Jag är inte romantisk.
Jag är medelålders.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vykort från Tartaros

– Passa på att njuta nu, snart är det vinter och kyla!
Uppmanar de och ler perverst, alltmedan svetten lackar om dem och de luktar surt stall. Javisst, kunde man njuta så skulle ju detta vara paradisiskt. Men jag njuter inte. Hur jag än försöker. Dessutom tycks det mig som om de där mest perverterade, de där som bitskt manar en att njuta, allesamman inte längre tycks ha några arbeten att gå till?

De tillbringar vecka efter vecka på stränder och vid torp, de sörplar läskeblask, rosé och öl i väldeliga mängder, de tillbringar halva dagarna med ”sovmorgon” och sitter i gengäld uppe halva nätterna i högljudda samtal med grilloset hängandes i helvetesmoln kring dem. De njuter väl, antar jag, av det där som kallas semester.

Jag njuter inte av Skånetrafikens boskapsvagnar. Tro mig, det finns inget njutbart i att kliva upp kl 05 efter ännu en natt av grannarnas ”balkongmys” med dito diskussioner. (För att inte tala om den där pianisten som flyttat in tvärs över gården och av okänd anledning tycker det är helt okay att blaffa på med mazurkor och polonäser från midnatt och framåt, med vidöppna fönster. Ja, vem vill inte sova med fönstren öppna när det är mer än trettio grader varmt?)

Sedan vidtar allt mellan fyra och sex timmar om dagen i överfulla, stekheta tågvagnar. Det tar lång tid att åka till och från jobbet numera. Ty tågen tycks liksom inte fungera. Logistiken fungerar heller inte. Tänk så spännande att inte veta om man kommer hem från arbetet på eftermiddagen, kvällen eller rentav natten! Njutvarning!

Nu när det är som allra varmast, så ska det spårarbetas. Det ska köras med reducerad hastighet. Och så ska det brinna titt som tätt. Spårväxlarna tycks dock inte fattat att de också ska njuta så här års, ty de ballar allt som oftast ur. Och då blir det inga tåg som går, bara tåg som står stilla. Med stängda dörrar. Timme efter timme. Och därinne sitter eller står vi, vi korkade arbetare, tätt samman som i en ansjovisburk. Vi luktar också likadant. Tro mig, efter några dagar med sådana resor kan vem som helst peta omkull en över en macka med ägg och äta upp en – utan att man protesterar. Man snarare önskar att det ska ske. ”Låt mig få döööö!”

– Men du minns väl hur kallt det var i vintras? Fortsätter de där som inte tycker att jag ler tillräckligt brett, inte är tillräckligt entusiasmerad inför sommarhettan.
– Det var en osedvanligt mild vinter, svarar jag torrt.
– Jamen, man måste passa på nu när det är varmt. Man ska inte gnälla! Det handlar bara om att anpassa sig. Man måste slå av på takten, ta det lugnt, så vänjer man sig snart.

Låt mig nu klargöra en sak en gång för alla. Jag har inget val, jag måste jobba! Jag kan inte ta ledigt flera veckor i sträck, hänga på hippa caféer och snacka skit med likasinnade, jag har inte möjlighet till trevliga utflykter på landet för några loppisrundor och picknick i det gröna. Det blir inget strandhäng, det blir inget grillande och ingen rosé. Men framför allt blir det ingen anpassning!

Så fan jag anpassar mig! Aldrig!

Enda trösten är att man bor i Sverige. Snart ska roségängen piskas in i fållan igen, och så kommer regnet och blåsten. Då kan ni sitta där – och anpassa er. Och kom ihåg vad ni själva har sagt; man ska inte gnälla!
Adjö.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ålderdom, sjukdom och så lite död på det, va?

Tänker en del på döden. Kommer den som en befrielse för de flesta? Eller som en obehaglig överraskning? Sedan spekulerar jag krasst i hur många dagar eller veckor jag skulle kunna ligga död i min lägenhet innan någon saknade mig så pass mycket att de skulle bryta sig in. Jag landar på ca 14 dagar. Två veckor alltså. Sedan hade nog jobbet reagerat. Om jag inte haft semester, då hade det tagit längre tid. Å andra sidan kanske de bara sänt en uppsägelse och så hade jag inte hittats förrän grannarna reagerat på stanken. Det går kanske fortare att bli upptäckt på sommaren. Man luktar mer.

När jag funderat färdigt känner jag mig rätt ledsen. Det var ju ett jävla ämne att ligga och tänka på. Sin egen ensamhet och död. Eller så är det en rätt vanlig tanke hos folk. Jag vet inte.

Sista tiden har inte varit någon fest direkt. När ryggen och ena benet la av förra veckan blev jag rätt handikappad. När man inte kommer ur sängen och inte har någon i närheten att be om hjälp blir man plötsligt så liten. Som en flugskit. Dagarna har segat sig fram. Tankarna har varit svarta.

Jag ligger på golvet, ömsom på mage, ömsom på rygg. Gör mina övningar. Hasar iväg på små korta promenader. Tröstar mig med sjukgymnastens ord: Du kommer att bli bra. Smärta är inte farligt, bara väldigt obehagligt.

Min kropp har för det mesta fungerat utmärkt under livet. Man tar den lätt för given. Med åren kan man inte ta ett skit för givet längre. Insikten om detta gör en liten. Trotsig emellanåt men framför allt liten. Spak och slak.

Är det inte ett tecken på att man börjar bli gammal när man ägnar allt mer tid åt att summera sitt liv? Vad man gjort, vad man blivit, vad som inte blev av… vad man lämnar efter sig? I så fall är jag gammal nu.

*

Ser en mycket bra dokumentär om Agneta Eckemyr i New York. Hon har bott där i mer än 40 år när filmen börjar. Varit fotomodell, designat kläder, fotograferat… Nu är hon gammal och pank och kämpar med att få sin tillvaro att hänga samman. Det går inget vidare. En vacker och smärtsam film. Man kan se den här i ett par tre veckor till.

Jag har alltid beundrat kvinnor. Äldre kvinnor. De där urstarka, lite galna, egensinniga kvinnorna som tycks gå sin egen väg. Ofta lite vid sidan av det gängse vardagslivet, det inrutade och trygga. Jag fascineras av dem och läser gärna om dem. Funderar över priset de betalar. Funderar över hur de tacklar tankar om ålderdomen.

Som motvikt mot skräcken inför ålderdomen kikar jag ibland in hos den här bloggaren. Han ägnar sin tid åt att leta kärringar på gatan och fotografera dem. Hur han hittar dem vete tusan… där jag bor har jag aldrig sett sådana här kvinnor. Men Lillhålan är förstås inte New York.

Förresten, visste ni det inte så kan jag berätta att i väntan på ålderdomen ska yngre kvinnor dressas ända in i underlivet. Libresse lanserar specialdesignade tamponger. Någon tampongkonstnär (!) vid namn Sarah Arnett har gjort tamponger med blomstermotiv och leopardmönster. Period Couture, kallar de det. Glöm nu inte att kika efter det nästa gång ni är på ICA. Viktiga grejer, serrö.
Nej, jag gitter inte länka till skiten. Någon måtta på patetiken får det ändå vara.

Nog nu. Over and out.

11 kommentarer

Filed under Film och TV

När fradgan börjar skumma och tanten slår ut i blom

Man vet att timman är slagen när det här dundrar in genom brevlådan. Någon däruppe har utsett en till Tant med stort T. Oavsett ålder och oavsett stil: nu är det dags! Tantdags!

raffigt i köket (1)

Jag bläddrar förundrad i katalogen. Varför har den kommit till mig? Jag har inte beställt någon. Jag har överhuvudtaget aldrig hört talas om det här företaget. Ändå hoppas de, tror de, att jag tänker bli kund hos dem. De tror att jag behöver en skrynkelfri vardag till billig penning, de tror jag längtar hett efter stormönstrade polyesterblusar och byxor i terylene med påsydda pressveck och resår i midjan. Eller så utgår de krasst från att jag är komplett bindgalen och glatt kommer att beställa ur deras katalog med fradgan skummandes kring munnen.

När jag var barn brukade det ramla in några färgglada broschyrer genom brevlådan, adresserade till min mor. Vi gapskrattade åt innehållet. Vem tusan köper sådana här kläder, undrade jag då. Och mamma brukade säga något uppgivet om att sånt här får man när man passerat ett visst åldersstreck. Som kvinna förväntades man då klä sig så här. Oavsett vem man tidigare varit. Från en dag till en annan skulle kvinnor genomgå en fullständig metamorfos och slänga bomullen för en fullständig orgie i smaklös syntet!

Nu sitter jag här, några decennier senare, och ser förstummad exakt samma slags bilder som i barndomen. Skiten har inte ändrats ett dugg! Vilket i sin tur måste innebära att det finns folk som köper eländet! Det finns en marknad för detta! År ut och år in. Men vem, VEM?! Och varför?

När jag matt bläddrat mig igenom skräckfärger, -mönster och -kombinationer tar nästa häpnad vid: språket! Det har på fullaste allvar suttit en människa och knåpat ihop textrader som: ”DITT eget exemplar”, ”Stor i modet, liten i priset!”, ”Modern 2-i-1-look i sportig variant”, ”… en toppmodern kombinationsidé”, ”Sätt ihop din önskegarderob”, ”I denna är du alltid välklädd” och favoriten ”Slankande pressveck”.

Det blir bisarrt på gränsen till surrealistiskt – just för att innehållet är så långt från beskrivningarna som det överhuvudtaget är möjligt. Och allt, oavsett om det rör sig om blusar, byxor, nattlinnen, klänningar, västar eller förkläden är gjort i det uppenbarligt bästsäljande materialet POLYESTER!!!

För att toppa det hela kallar man katalogen ”BEST SELLER”.

Längst bak finner jag mitt favorituppslag: sidorna med prylar jag inte förstått hur jag ska klara mig utan såhär på ålderns höst: Luftkuddesulor, tillklippningsbara tåskydd, linningsförlängare i fempack, Bh med dragkedja, hälkuddar, hårfärgningsstift, bröstvårtslappar, stödkorrigering för krökta tår (i 2-pack) samt ”Inkontinensbyxan i bekväm modell för besvär med blåsa och tarm. Med öppning för filtinlägg. Hudvänlig och hygienisk tack vare skyddsfolie. Kan kokas”. (Finns även i herrstorlek).

Tack BEST SELLER för att ni oombedda skickade mig en gratiskatalog. Jag hade underhållning i en hel timme! Oväntat – som en lottovinst.

Naturligtvis vill jag inte undanhålla er sexiga outfittor för herrar om natten,  raffinerade köksförkläden eller västen som lyfter varje outfit. Här är flera sidor, med stavfel och allt. Njut nu! Villl ni beställa så vet ni var ni ska vända er…

Detta bildspel kräver JavaScript.

21 kommentarer

Filed under Uncategorized

”Iakttag hur hon använder gaffeln…” Madrassforskningen når nya höjder.

Om vi nu avhandlat brist på sex och dess anknytning till ökat odlingsintresse, så kan vi ju lika gärna ta upp kopplingen mat och sex, eller hur? Idag läser jag en artikel om amerikanska forskare som ser klara samband mellan hur en kvinna äter och hur hon är i sängen. Det är bl.a. antropologer och neurologer som forskat om detta, och jag undrar i mitt stilla sinne om det finns liknande undersökningar om män? Det förtäljer dock icke artikeln.

Men nog tycker jag den där forskningen slår in öppna dörrar. ”Låter hon dig bestämma maten när ni går ut och äter är hon troligen passiv i sängen”. ”Petar hon i maten, verkar hon ointressad? Iakttag hur hon använder gaffeln…” ”Kvinnor idag är mer självständiga och vill själva bestämma vad de ska äta. Detta går att koppla till att  hon idag kan ha flera sexpartners och därför lärt sig vad hon gillar i olika sammanhang.” Öh, no shit, Sherlock?

En neurolog i USA löper linan ut och konstaterar att ”folk som gillar glass med kaffesmak är flirtiga och dramatiska och därför passar ihop med folk som föredrar glass med jordgubbssmak”. ”Kvinnor som gillar vaniljglass är känslomässigt expressiva” och fortsätter i liknande blajjig anda.

Jag inser att jag nog är i fel bransch, jag skulle fortsatt på forskarbanan istället. Det finns ingen hejd på vad man kan ”forska” på idag och tjäna sitt levebröd.

Själv brukar jag nynna när jag äter. Förutsatt att maten är god.

Fuck me I am food

 

 

8 kommentarer

Filed under Uncategorized