Det är nästan sju år sedan jag köpte den men jag har fortfarande halva flaskan kvar. Min sista absinthe från Paris. Eftersom jag precis bestämt mig för en vit månad och söndagens eftermiddagssol är så het på balkongen, tar jag fram den och tänker: vit månad, jovisst men… Idag är det absinthe-söndag. Det finns liksom inget tvivel.
Så sitter jag där i solen med Jonathan Grimwoods fantastiska bok ”The Last Banquet” och mitt glas. Den blekt opalfärgade drycken är exakt två nyanser ljusare än mitt linne. Benen uppkastade på balkongräcket och mellan fötterna den lilla, lilla svarta spindeln som suttit där i timmar… Jag trivs.
Jag minns alla de där uppförsbackarna i Montmartre. De där som aldrig tycktes ta slut, hur jag än travade. Och sedan, där på toppen, hur det bar nedåt igen, ned för smala vindlande stentrappor. Jag var på jakt efter en liten bakgata, med en butik vars adress jag skrivit ned på en svettig lapp i fickan.
Jag minns alla västafrikaner och den kväljande lukten av kokt hönskött. Jag minns att jag tänkte att det här, det här var inte ”mitt” Montmartre. Ty ”mitt” Montmartre stammar från tidigt 1900-tal, det är fyllt av bohemiska konstnärer och lukten av haschish och oljefärg. Det Montmartre är sedan längesedan borta och jag minns att jag saknade det så det sved i hjärtat. Men jag fann min lilla bakgata. Jag fann min lilla affär. Jag fann den gråhårige sirlige gentlemannen som lät mig provdofta och provsmaka absinthe efter absinthe.
Jag talade engelska, han svarade på franska. Det gick alldeles utmärkt, vi förstod varandra. Han log stilla, försvann bakom sitt skynke bakom disken, kom tillbaka med dammiga flaskor. Vi talade lite till… Jag köpte fyra flaskor av honom. Den stora gröna med etiketten utanpå som kändes som vävt siden… De tre mindre… guldpriset, silverpriset, bronspriset… Den gråhårige innehavaren berättade lågtmält om vilka rariteter han hade, vilka internationella priser de vunnit och som jag nu stod i begrepp att köpa.
Vi skiljdes åt i samförstånd. Jag älskade den lilla butiken, de enorma flätade pilkorgarna på golvet fyllda med vinflaskor, de mörkgröna hyllorna längs väggarna med tysta, okända skönheter… Så långt från ett svenskt systembolag man kunde komma.
Idag, sju år senare, smuttar jag på några av de där magiska dropparna, lyssnar på stenåldersjazz och ser med begrundan på min spegelbild i balkongdörrens fönster. Jag är rödhårigare än någonsin. Solen är vänlig och himlen mäktigt blå.
Ni ska läsa Greenwoods bok om ni älskar mat och fascineras av ett språk lika sinnligt som någonsin Süskinds ”Parfymen”. Den finns tyvärr inte översatt till svenska, vad jag vet. Men den är underbar, ett Frankrike under första hälften av 1700-talet och en man som återberättar sitt kulinariska liv… från då han åt de första dyngbaggarna som barn till betydligt mer raffinerade rätter… allt beskrivet med sinne för detaljer, dofter och smaker. Nu vet jag t.ex hur man flår en katt och kokar den och hur tillagad hund smakar.
Och absinthen är snart urdrucken. Söndagen ännu inte över.
Allt är som det ska.
LILLA BLÅ BLOGGEN 