K(r)ukor och kaniner

Den där kärringen med krukan… jag kan inte hitta henne och inte heller kommer jag på vad hon heter. Eller rättare sagt vad tavlan heter. Jag som hade tänkt göra ett så bra blogginlägg. Nu vete fasen hur det går.

För flera år sedan träffade jag en kille med konstnärsambitioner. Ja, jag har träffat ett flertal killar med konstnärsambitioner men den här snubben jag skulle berätta om gick omkring i sjavig moccajacka, tvättade inte håret så ofta och förläste sig gärna på Dostojevskij och Sartre. Han hade höga tankar om sig själv. Han luktade lite konstigt. Han hade nerverna utanpå. Och ett nervöst högt skratt. Ibland kunde han bli lite småelak. Han kallade sin flickvän för ”knullgrisen”. Nåväl, efter många om och men kom han in på konstskola. Bjöd in mig på besök.

I ateljén hade han en madrass på golvet. Där sov han. Det var tavlor överallt. Jag har sällan sett så mycket skit. Det var svårt att säga det till honom. Jag tror inte jag sa något överhuvudtaget. Efter rundturen klämde han mig på en åsikt. Nå? Vad tyckte jag?

Han rökte konstiga cigarretter utan filter som han fumlade med. Kikade på mig under lugg. Jag fick syn på en grisskär tavla i ena hörnet. Det föreställde en kvinna som låg utsträckt på sidan med ett vattenkrus under armen. Den var väldigt skär. Men motivet tilltalade mig på ett sätt som de övriga målningarna definitivt inte gjorde. Äntligen något jag kunde säga högt i berömmande ordalag.

– Den där! Den där är nog den bästa! sa jag glatt och pekade.

Jag förstod aldrig varför han såg så besvärad ut. Varför han besviket drog ut mig ur ateljén och sedan aldrig hörde av sig igen. Det tog några år innan jag förstod varför. Tavlan jag kommenterat var en kopia av en känd målning av Picasso. Med extra lager av grisskärt. Men det visste ju inte jag?!

  Jag tänkte jag skulle lägga ut en bild på den där kärringen och hennes kruka. Men nu finner jag henne inte såklart. Men jag fann en retsam bild på Picasso själv, på ett ben. Och i fula badbrallor. Han ser ut som en badkruka. Det är också en slags kruka. Det får duga. Men det för i alla fall tankarna osökt vidare till syrrans kaninpäls.

På 70-talet gick en av mina syrror i kaninpäls. En höftlång skapelse med lätt insvängd midja, inköpt i Spanien. Gjord av ett par dussin keldjur. I lite olika färg. Kanske var den uppblandad med katt och marsvin också… vad vet jag? Vad visste syrran? Det här var innan det blev omoraliskt att ränna runt i keldjur. Det här var flummigt 70-tal och syrran ville väl vara hot. Hon bar platåskor också. Kvarterets högsta. Jag var stolt över min syrra. Hon var snygg.

Keldjuren fick jag ärva så småningom men då var det 80-tal och kaninpäls var allt annat än okay att sätta på sig. Den fick ligga hemma några år och började med tiden att lukta litegrann som den där konstnärskillen jag berättade om. Vintern 89-90 beslöt jag mig för att göra mig av med grannlåten. Jag och en väninna försökte i nio timmar i sträck sälja den på en loppmarknad. Vi sålde blusar och LP-skivor, böcker och keramikfigurer och allsköns jävla bråte. Men den malätna kanintrasan förblev osåld. Ingen så mycket som petade på den.

Det bar sig inte bättre än att jag fick dumpa den på väg hem. Under årens lopp har jag ibland tänkt på den där gamla trasan av keldjur. Återfanns den någonsin av någon? Eller maldes den ned och blev stoppning i nån bilsits?

Dock, häromdagen förstod jag så småningom vad som skett. Någon hade hittat den. Årtalet stämmer också. Det här väcker blandade känslor. Men det finns en viss filosofisk rättvisa i det här… tror jag. Jag vet inte vad det skulle vara för rättvisa men jag tror att den finns där. Ja, det var väl bara det jag ville säga.