Category Archives: Konst

Var man släpps in och vad man släpper in

20180321_152244

Men skriv den där jävla texten nu! säger jag till mig själv, i en dag, tre dagar, fem dagar. Den vill sig inte, jag vet inte vad det är som gör att hindret växer sig större för varje dag. Det är som om jag vet att jag inte kommer att hitta de ord jag vill åt.

Sånt där händer ibland. Det är inte hela världen men det är frustrerande. Ofta går jag den enkla vägen, den lates väg, och skiter helt enkelt i att skriva. Vem bryr sig liksom? Men ibland lackar jag ur på min egen flathet och tar mig i örat. Vem har sagt att allt ska rinna ur en som en vårflod?

Jag hamnar framför bilden av de där kvinnobenen i lagade strumpor. En bild tagen av Dorothea Lange nån gång på 30-talet. Det tar inte tre sekunder innan jag känner underläppen darra till. Den där skälvande känslan då jag blir berörd rakt in i märgen, utan spärrar, innan tankarna. Det där darriga ögonblicket man inte är beredd på och som slår undan marken för en.

Ibland sker det – och när det sker brukar jag tänka – tack!

Ibland kan jag få gå på tio, kanske femtio utställningar utan att det händer. Det går inte att mana fram. Händer det så händer det.

När man reser, när man är i början av resan, när allt är nytt och främmande och man själv naken, finns det en sårbarhet strax under ytan som lätt bubblar fram av konst, av musik, av främlingars oväntade leenden. Sinnena är alerta på ett annat sätt än hemma i det invanda. Hos mig blev det de lagade strumporna, en fattig kvinnas trotsiga stygn i svartvitt, som rev ned hindren och fick tårarna att stiga i mina ögon.

20180321_152052

Trots alla de andra vackra bilderna, de stilrena, de ömsinta, de starka, så är det den  bilden som kramar åt kring hjärtat. Robert Capa, Man Ray och Diane Arbus och de andra som hänger i samma lokal får ursäkta.

20180321_152549

På Musée de la Photographie Charles Nègre i Nice (som förresten flyttat till Place Pierre Gautier, intill Cours Soleya så inte en turistjävel kan missa det) pågår just nu en utställning där fotokritikern Lola Garrido ställer ut delar av sin samling. En utställning med drygt 130 vintagetryck av sextiotre olika konstnärer. Där återfinns pionjärer som Edward Steichen och Alfred Stieglitz; de stora europeiska och amerikanska namnen från 20- och 30-talet: André Kertész, Lotte Jacobi, Alexander Rodchenko och Lee Miller m.fl; där finns bildjournalistik av Elliott Erwitt, William Klein, Dorothea Lange och Robert Capa.; avant garde-snubbar som Man Ray och Rene Magritte, modefoto av Irving Penn samt mer nutida representanter i form av Cindy Sherman, Diane Arbus, Nan Goldin och Robert Mapplethorpe.

Men det är ändå Langes kvinnoben i lagade strumpor som fastnar på min näthinna. Jag vet inte helt varför och det behöver jag ju heller inte veta. Allt är ändå som det ska.

Fotomuséet har jag besökt förr. Tidigare låg det mer undanskymt i stan och man möttes av små franska damer innanför som inte gjorde minsta ansats till att tala engelska eller förklara något. Utställningarna därinne har alltid saknat engelsk text. Muséets uppgift är främst att samla in och lagra fotohistoria, av både lokal och internationell karaktär om jag förstått saken rätt. Det finns en dedikerad plats för turister och besökare. Men det är bara utanpåverket.

Själv undrar jag alltid vad det är som pågår där innanför. Och varför får inte jag komma dit in? I de gamla lokalerna fanns en stor glasvägg, vill jag minnas, med en spiraltrappa ned i underjorden. Jag brukade tänka att den säkert ledde till en källare full med gamla skatter. Dit där bara forskare fick tillträde. Specialinbjudna. Där kunde de sitta och gotta sig åt bilder som inte jag fick se.  I de nya lokalerna finns ett litet avspärrningsband och där innanför en liten korridor med bokhyllor. Längre in skymtar jag en man framför en datorskärm. Han tycks helt uppslukad. Han ignorerar mig fullständigt. Den jäveln!

Man vill alltid dit man inte får gå.

Åtminstone gäller det mig.

20180321_152000

20180321_152925

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Foto, Konst, Resor

Anders ställer skåpet

Ibland kan saker vara så bra att jag nästan blir lite arg. Jag vet inte hur det fungerar men när någon är riktigt skicklig på sin sak och jag verkligen gillar vad jag ser blir jag så överväldigad att jag känner något som nästan liknar ilska. Nej, jag är inte avundsjuk. Tvärtom, jag är lycklig. Lyckligt arg. Man vill liksom bara utbrista: – Nejmen, lägg av nu! när man ställs inför ännu en cool bild, tavla, text eller vad det nu kan röra sig om.  It’s too much.

Jag minns första gången jag var i Prag. Stan tog andan ur mig. Varje morgon startade jag pigg och nyter med att vandra på gator och torg, varje eftermiddag var jag bombarderad av intryck och märkligt småförbannad. Det finns liksom gränser för hur mycket man kan ta in på en och samma gång. Tydligen.

Italia på Dunkers kulturhus i Helsingborg är en fotoutställning med bilder från, ja just det, Italien, plåtade av Martin Bogren, Lorenzo Castore och nestorn själv, Anders Petersen. Det är vardagsbilder, inga glassiga turistvyer gjorda för att locka nordbor till södern och solen. Eller kanske lockas en och annan av just dessa bilder – jag gör det nog.  Fast de kunde lika gärna vara tagna någon annanstans, jag tycker inte att jag finner någon som helst geografiskt fokus här och inte heller spelar det någon roll. Det är fotografernas upplevelser av sina vistelser i landet som visas… Minnen, intryck. Det är en slags poetisk rock’n’roll över många av bilderna.

Jag vill ju att det ska svänga och gunga och kännas – och det gör det ju onekligen här. Framför allt om Anders Petersens bilder.

martin bogren

Men först träder man in i Martin Bogrens lätt  romantiska värld av gråtoner, mjuka bilder med svagt gnisslande dissonans. Det är långt ifrån mesigt. Men man andas lugnt, man betraktar, pulsen slår lugnt och tungt.

så kan man också hänga lorenzoSedan kommer nästa sal med Lorenzo Castores bilder. Tempot ökas. En svartmålad sal med svarta ramar, högt högt i tak på alla sätt, och ett urval bilder som spretar och vill än hit, än dit… Inte så konstigt med tanke på att Castore har samlat bilderna under drygt 20 år, så ung han är, och han talar om musik i mitt öra. Jag hör hans röst i hörlurarna… han talar ivrigt på engelska, med sin italienska brytning… ibland tystnar han och jag tror han är färdig… men så drar han igång igen… Han snackar rytm och musik mer än fotografi och jag förstår honom. Han är sprungen ur både Strömholm och Petersen men har inte gått hela vägen ännu. Det är ok. Han är inte dålig, gud nej, men han är inte bäst. För sen..

… kommer jag in i tredje salen och då blir jag sådär förbannad som jag blir när jag ser något svinbra. Här ställer Anders skåpet! Alla printar är i 70×50 och fastnålade i en tegelvägg (?) med vita knappnålar. Så jävla anarkistiskt när man betänker vad hans bilder säkert betingar idag… Men här hänger de, nonchalant oinramade, utan någon speciell inriktning eller tanke (enligt honom själv för han är ju inte sån som person, som han säger i presentationen…) Han har bara valt ut ett gäng bilder som rymmer hans minnen, utan någon större eftertanke vad gäller röd tråd eller tema. Så man får knullbilder jämsides med katter med attityd – och jösses vad jag älskar honom för det!

kortsida anderskatten.jpg

Sedan är det ju en alldeles speciell känsla att gå i en folktom utställning med Anders mjuka stämma i öronen och samtidigt betrakta hans svärtade bilder – fräckt eleganta, råa och right in your face. Hela den mannen är ju en makalös kontrast. Hans framtoning kontra hans bilder.

”Jag är så nyfiken”, säger han själv. Och den nyfikenheten parad med hans ödmjuka framtoning tycks ta honom in i de allra intimaste situationer där han får fritt spelrum. Åtminstone är det vad hans bilder vittnar om. Jag blir nästan avundsjuk på hans förmåga att komma människor nära. Men mest blir jag lycklig. Upprymd. Småförbannad ni vet. Han rör vid världar jag själv får lust att kliva in i och bevittna.

Italia är en utställning fylld av svärta, den rymmer alla nyanser från skiraste grått till djupaste nattsvart. Det är rått och brutalt, det är elegans och stilla poesi på en och samma gång. Det spretar och buktar än hit och dit och vore det musik skulle det vara både romantisk etyd och hetsig bebop. Frätande själfull chanson, rak rock’n’roll.

Varför låta tre ensamvargar haka i varandra på en utställning? frågar sig en skribent i Helsingborgs Dagblad. Jag tänker: varför inte, när de så tydligt tillhör en och samma Strömholmskola? Jag tycker om att se hur de seglar i varsin enskild ränna men ändå i samma vatten. Det är vackert. Heja Dunkers! Italia är en varm och intuitiv uppföljning på Christer Strömholm-utställningen för några år sedan. Den pågår på Dunkers Kulturhus i Helsingborg till 2 september i år.  Gå och glo!

https://dunkerskulturhus.se/utstallningar/italia/

4 kommentarer

Filed under Konst

Degenererad konst…

Tänk er att hålla en konstutställning med syfte att förlöjliga konstnärerna! Hänga vissa tavlor upp och ned, tränga in alltför många bilder i för små rum, strunta i att rama in en del verk, se till att ljussättningen är så taskig som den kan bli, skriva texter på väggarna där man tar heder och ära av upphovsmakarna – allt för att väcka avsky, skadeglädje, illvilja och olust hos besökarna.

En fullständigt bisarr idé kan tyckas, men inte för nazisterna i Berlin på 30-talet, vars huvudtanke med utställningen var att visa hur degenererad modern konst var.
Nazismens innersta ruttna kärna, att vädja till människans lägre instinkter, tydliggörs. Det är som två motpoler ställs mot varandra: konsten som förmedlare av människans alla sidor, som verktyg för öppenhet, acceptans, skönhet, nyfikenhet och livslust kontra den känslostympade människans bittra idé att håna, förlöjliga och förödmjuka det och dem man inte förstår – och i yttersta fall – utplåna totalt!

Söndagsmorgnar och -förmiddagar här hemma i muminsalongen går som ofta i dokumentärfilmens tecken. Ett lagom soft sätt att vakna till liv och under stillsamt plock med frukosten samtidigt förkovra sig lite i än det ena, än det andra. Så från min soffa bland alla sammetskuddar och halvätna ostmackor ger jag er här en dokumentär om den tyska utställningen, alldeles gratis och rekommendabel.
Stäng aldrig dörren till det ni inte förstår – bara för att ni inte förstår. Nyfikenheten är en bättre drivmotor än rädslan. https://www.youtube.com/watch?v=1QE4Ld1mkoM

Lämna en kommentar

Filed under Film och TV, Konst

Nej, jag vill inte, Jean

20170115_140944
Fotografen Jean Hermanson på Landskrona museum. Är det en bra utställning? Ja. Tycker jag om den? Nej.

Jag har sett den två gånger nu. Första gången var på vernissaget för tre månader sedan. Låt oss slå fast en sak med detsamma: vernissager är rätt äckliga små tillställningar. Möjligtvis inte för konstnären som förhoppningsvis blir pussad på och kanske rentav uppvaktad med en blomkvast eller två. Och är det en känd konstnär som möter upp är vernissager mumma även för starstrucks som vill känna och klämma in real life. Men för oss andra, vi som helst vill glo på och uppleva konsten mer än konstnären, är vernissager inte de bästa tillfällena. Cidern, eller i bästa fall vinet, är alltid blaskigt och ingen anledning till att vara där. Klubben för inbördes beundran kan vara stor och därför gör trängseln att man inte ser särskilt mycket av det som hänger på väggarna. Vill man uppleva saker i lugn och ro så är man smart och väntar en tid.

Nu var jag inte så smart vad gällde Jean Hermanson. Jag gick dit på vernissagen, karln är ju ändå död numera så hur mycket folk kunde det bli? En hel del, visade det sig. Alla lika prat- och mingelglada. Så häromsistens gav jag utställningen en ny chans. Dessutom hade jag köpt med mig hans fotomapp första gången och alltså i lugn och ro kunnat spana in lite av materialet hemma.
Temat är hans barnbilder från 60-talets Dublin.
20170115_140519

Det är snygga kompositioner, det är mänskligt varmt och insiktsfullt och de som gjort utställningen har också velat visa Hermansons arbetsprocess och publicerar även kontaktkartorna invid några av de utvalda bilderna. Allt borde vara bra. Hur bra som helst. Men jag gillar det inte och det tar tid innan jag fattar varför.

När Hermanson drog till Dublin i slutet av 60-talet var det för att med kamerans hjälp gå i James Joyces fotspår, eller rättare sagt Leopold Blooms fotspår, han från Ulysses ni vet. Rätt snart sket sig Jeans idé och han började plåta Dublins ungar istället.
Kristian Lundberg skriver fint om de utställda fotografierna: ”Det finns inget försonande över bilderna, ingenting som kan konkretiseras till att vara hopp. Det är att leva på botten av en brunn, en mörk djup brunn och veta att i den brunnen kommer man leva och dö, omgiven av leksaker, barn, trafik, dagar och nätter.”

Och det är ju just det som jag inte klarar. Sist jag var och såg en fotoutställning på Landskrona muséum, och blev tokkär i Tore Johnsons bilder, var det ju mycket pga viljan att själv vilja vara med i bilderna, få krypa in i och bli en del av den där världen han visade.
Det är möjligt att Dublins barn bjöd in Jean Hermanson till sin värld, men hans bilder är inte en inbjudan till mig som jag hörsammar. Jag försöker men de ligger för nära en barndom som visserligen inte var helt trasig men som lika gärna kunnat vara en värld som hållit mig fast för gott. Och det är såklart därför jag inte vill ta hans bilder till mig. Jag stannar utanför och blir en distanserad betraktare. Trots att jag inser att det här bra bilder, ett fantastiskt tidsdokument… så jag vill inte kliva in där. Jag orkar inte ens känna värme. Jag blockerar mig.

För några år sedan satt jag en vinterkväll tillsammans med goda vänner som rest tillsammans med Hermanson i Afrika. De visade mig flera av hans arbeten och det var också där jag fann bilderna av de järnverksarbetare jag så väl kände igen från min egen uppväxtmiljö. Då kände jag en viss smärta som sedermera blev till någon slags öm nostalgi. Med tiden och avståndet försvann lite av det äckliga och skitiga och blev hanterbart. Fejkat hanterbart. Den där hanterbarheten som man inbillar sig finns efter att man har gjort sin klassresa – men som är tunn som glas och kan spricka inför en enda bild.

Det är inte Jean Hermansons fel. Han var säkert en skitbra fotograf. Jo, det var han. Jag ser ju det. Men jag gillar inte den här utställningen. Han må ha ”dansat som en kobra” men nu är vi färdiga med varandra, han och jag.

3 kommentarer

Filed under Konst

Min gamla och min nya kärlek

Jag är kär i Tore. Jo, Tore är min nya kärlek, konstaterar jag där jag står och svajar framför utställningen av Tore Johnsons parisbilder.

Paris är en annan kärlek. En gammal sådan, ända sedan barndomen, då jag letade mig till det lokala biblioteket och bad tanten där ta fram allt hon hade om Paris. Det blev mest gamla svartvita fotoböcker från 50- och 60-talet som luktade magasin och vindsförråd. Jag blev heltänd; på lukten, på bilderna, på de något omständliga beskrivningarna från en stad jag ännu inte besökt. Hela jag ville stinka vitlök och gå i basker och klämma upp en baguette i armhålan varje morgon. Istället satt jag fast i en bergslagsskog med allt vad det innebar av begränsningar för ett vilt bultande barnahjärta.

Tonåren kom, kärleken till Paris bestod, och jag drog iväg som 18-åring, i fel herrsällskap, men vadå… det ordnade sig. Det blev en omväg via Keith Richards, Jim Morrisons grav, polis och tårgas men det ordnade sig ju, så där som det alltid gör. Första gången jag lämnade stan, klev uppför den där lilla fjantiga trappan till flyget ute på Charles de Gaulle, så vände jag mig om och viskade: jag kommer tillbaka! Så där dramatisk som man bara kan vara som överspänd 18-åring när livshungern klöser i hjärtat så blodet luktar svavel. Men visst kom jag tillbaka, det gjorde jag.

Tore däremot… han föddes i utkanten av stan, son till nobelpristagaren Eyvind Johnson (han med Strändernas Svall ni vet, den där boken som visserligen är bra men där huvudpersonen är en riktig jävla snedseglare som aldrig lyckas ta ut kursen och ta sig hem till frugan när han ska, utan fastnar på vägen och trasslar till det för sig med andra fruntimmer…). Nå, till saken… Tore Johnson fotade i Paris på 40- och 50-talen och dessa bilder visas nu på Landskrona museum, gentilt utlånade från Nordiska muséet i Stockholm. Jag går dit och drabbas av kärlek! Det är en smaskig känsla som drämmer till en och jag blir varm och lite darrig.

Överhuvudtaget brukar jag tänka att bilder som får en att känna, höra och lukta är bra bilder! Här hör jag stegen mot gatan, jag tror t.o.m. att jag är en av dem som går där på trottoaren tills jag ser bilarna och inser att allt utspelar sig i en annan tid, innan jag ens var född! Men vilka bilar, fy i helvete så snygga bilar! Jag blir alldeles kollrig. Jag känner lukten av vått ylle på bussen där vi sitter och rutorna immar igen av regnet som just upphört därute; i en annan bild känner jag solstrålen när den träffar mig rakt genom regnskurarna, hör ungarnas röster när de kommer springandes ut ur gränden…

Oh Tore, du okände, du vackre man, nye vän och frände, stendöd sedan 1980 men vaffan gör det, jag är tokkär i dig! För att du fotade människor med hjärtat, för att man i varje enskild bild kan se din ömhet och din närhet till just dessa människor.

Jag tänker på hur många bilder det finns idag som inte är… snälla, helt enkelt. Jag älskar snällhet. Snällhet är den egenskap jag sätter bland människans finaste konststycken. Snällhet är ofta det som får mig totalt på fall, som greppar hjärtat och kramar till och gör att tårarna och skrattet kommer samtidigt.

I Tores bilder finner jag massor med snällhet. Javisst är de fantastiskt komponerade, historiskt intressanta, spännande tidsdokument und so weiter, men det är det varma, innerliga och mjuka som drar in mig och ger mig en längtan efter att också få vara i Tores värld, då. Kanske är det en tillfällighet att jag äntligen får se hans bilder just idag, när mitt eget hjärta ligger där och skälver och fjollar sig som bäst inför framtiden, eller så är det perfekt uträknat av någon däruppe, jag vet inte, det spelar ingen roll.

Jag lämnar utställningen med ett leende i hjärtat. Yrvaken, otålig och jävligt sugen på livet! Igen!

20161008_13070020161008_130632

15 kommentarer

Filed under Konst, Litteratur

Inte fan blir man kåt och glad

Nej, hittills har inte fotofestivalen i Landskrona levererat det jag vill ha. Jag har hittills sett sex utställningar… eller var det sju… men inget som gjort mig kåt och glad och sugen på att hugga för mig av livet. Däremot har jag sett en utställning som gjort mig förbannad för att jag tyckte den var osmaklig, ett par som fick ett ”hm-hm det var väl okay” och så några som lämnat mig tämligen oberörd. (Inga namn eftersom jag inte har något snällt att säga om dem). Och så Tunbjörks bilder förstås. Det var stenhård ångest och inget annat. Rakt i veka livet. Säkert bra, enligt förståsigpåarna, men inte fan blir man glad, inte.

Överhuvudtaget har det varit många bilder på ledsna människor. Jag blir lite tung över bröstet när jag vandrar runt i stan. För vandra får man. I år får man leta och leta igen för att hitta de där utställningarna. Tidigare år har de följt sin snitslade bana, sin lilla eriksgata mellan teatern, genom stan och så upp mot konsthallen. I år känns det som om utställningarna kastats runt lite hur som helst, likt konfetti. Det är säkert lätt att missa vissa prylar. Eller så är det jag som inte begripit vart man ska gå för att hämta en karta? Nåja, kanske tar jag en sista runda imorgon innan de packar ihop för denna gång. Skam den som ger sig. Det kan mycket väl vänta guld runt hörnet, guld som får mig att lyfta igen. För trots allt älskar jag ju idéen att fylla Lillhålan med internationell fotokonst och en massa fotonördar och fotografer varje år.

Men nästa år, hörni, kan vi inte ha lite mer kärlek då? Kärlek till livet och nästan och kroppen och ja… kärlek helt enkelt?

5 kommentarer

Filed under Konst

Lite wienskt, lite peniskt

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Jag glor på Klimt-filmen med John Malkovich i huvudrollen, en surrealistisk drömsk rulle av den där venezuelaren Ruiz… Malkovich sätt att mejsla fram varje litet ord som vore det små sylvassa men spröda kakverk gör något med mig, jag vet inte vad, men det känns nedanför naveln. Klaus Kinskis son, Nikolai,  är med i filmen. Han gestaltar Egon Schiele, med manierat kroppsspråk och spretande fingrar. Snygg så det svider, så klart, men helt väck.

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Under en vecka i Wien för några år sedan följde John Malkovich mig i hasorna, osynlig men märkligt påtaglig, iklädd skrynklig vit kostym, hatt och käpp. Det var minst lika surrealistiskt som den här filmen men trevligare. Vi förde långa dialoger om konsten och livet. Han hade alltid så bra svar. Vi åkte spårvagn också. Jävla Malkovich, var tog du vägen? Jag saknar dina lakoniska elakheter i örat.

Det är lördag och min tolvåriga Cragganmore luktar blommor och smakar som vaniljrån och jag tänker bourbonfat, den här whiskyn måste vara lagrad på bourbonfat… och så går jag och googlar och det visar sig att jag har helt rätt och jag gör vågen för mig själv. Ty jag sitter hemma och nördar, jag glider in och ut ur drömska filmsekvenser på skärmen och vill inte ta del i något som sker utanför mina väggar. Inte nu.

I Wien ligger de svulstiga palatsen fortfarande som stora överjästa degar. En självgod håla, Wien, men det är också staden där John Malkovich kan dyka upp på en spårvagn och slå följe med dig utan att du bett om det. Jag tänder lampan med pärlfrans och minns när jag köpte den på den lilla bakgatan… minns hur nära det var att jag struntat i alltsammans och lämnat den där i skyltfönstret. Det gjorde jag nu inte och det är jag glad för idag.

Wien är också staden som bjuder på öl i penisglas. Det finns ju bakgator för allt som ni ju säkert vet.

När den där penisölen kom in reste sig John Malkovich, såg kort på mig och tog sin käpp och försvann. Jag blev ensam kvar.

2 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Konst, Whisky