Category Archives: Konst

Anders ställer skåpet

Ibland kan saker vara så bra att jag nästan blir lite arg. Jag vet inte hur det fungerar men när någon är riktigt skicklig på sin sak och jag verkligen gillar vad jag ser blir jag så överväldigad att jag känner något som nästan liknar ilska. Nej, jag är inte avundsjuk. Tvärtom, jag är lycklig. Lyckligt arg. Man vill liksom bara utbrista: – Nejmen, lägg av nu! när man ställs inför ännu en cool bild, tavla, text eller vad det nu kan röra sig om.  It’s too much.

Jag minns första gången jag var i Prag. Stan tog andan ur mig. Varje morgon startade jag pigg och nyter med att vandra på gator och torg, varje eftermiddag var jag bombarderad av intryck och märkligt småförbannad. Det finns liksom gränser för hur mycket man kan ta in på en och samma gång. Tydligen.

Italia på Dunkers kulturhus i Helsingborg är en fotoutställning med bilder från, ja just det, Italien, plåtade av Martin Bogren, Lorenzo Castore och nestorn själv, Anders Petersen. Det är vardagsbilder, inga glassiga turistvyer gjorda för att locka nordbor till södern och solen. Eller kanske lockas en och annan av just dessa bilder – jag gör det nog.  Fast de kunde lika gärna vara tagna någon annanstans, jag tycker inte att jag finner någon som helst geografiskt fokus här och inte heller spelar det någon roll. Det är fotografernas upplevelser av sina vistelser i landet som visas… Minnen, intryck. Det är en slags poetisk rock’n’roll över många av bilderna.

Jag vill ju att det ska svänga och gunga och kännas – och det gör det ju onekligen här. Framför allt om Anders Petersens bilder.

martin bogren

Men först träder man in i Martin Bogrens lätt  romantiska värld av gråtoner, mjuka bilder med svagt gnisslande dissonans. Det är långt ifrån mesigt. Men man andas lugnt, man betraktar, pulsen slår lugnt och tungt.

så kan man också hänga lorenzoSedan kommer nästa sal med Lorenzo Castores bilder. Tempot ökas. En svartmålad sal med svarta ramar, högt högt i tak på alla sätt, och ett urval bilder som spretar och vill än hit, än dit… Inte så konstigt med tanke på att Castore har samlat bilderna under drygt 20 år, så ung han är, och han talar om musik i mitt öra. Jag hör hans röst i hörlurarna… han talar ivrigt på engelska, med sin italienska brytning… ibland tystnar han och jag tror han är färdig… men så drar han igång igen… Han snackar rytm och musik mer än fotografi och jag förstår honom. Han är sprungen ur både Strömholm och Petersen men har inte gått hela vägen ännu. Det är ok. Han är inte dålig, gud nej, men han är inte bäst. För sen..

… kommer jag in i tredje salen och då blir jag sådär förbannad som jag blir när jag ser något svinbra. Här ställer Anders skåpet! Alla printar är i 70×50 och fastnålade i en tegelvägg (?) med vita knappnålar. Så jävla anarkistiskt när man betänker vad hans bilder säkert betingar idag… Men här hänger de, nonchalant oinramade, utan någon speciell inriktning eller tanke (enligt honom själv för han är ju inte sån som person, som han säger i presentationen…) Han har bara valt ut ett gäng bilder som rymmer hans minnen, utan någon större eftertanke vad gäller röd tråd eller tema. Så man får knullbilder jämsides med katter med attityd – och jösses vad jag älskar honom för det!

kortsida anderskatten.jpg

Sedan är det ju en alldeles speciell känsla att gå i en folktom utställning med Anders mjuka stämma i öronen och samtidigt betrakta hans svärtade bilder – fräckt eleganta, råa och right in your face. Hela den mannen är ju en makalös kontrast. Hans framtoning kontra hans bilder.

”Jag är så nyfiken”, säger han själv. Och den nyfikenheten parad med hans ödmjuka framtoning tycks ta honom in i de allra intimaste situationer där han får fritt spelrum. Åtminstone är det vad hans bilder vittnar om. Jag blir nästan avundsjuk på hans förmåga att komma människor nära. Men mest blir jag lycklig. Upprymd. Småförbannad ni vet. Han rör vid världar jag själv får lust att kliva in i och bevittna.

Italia är en utställning fylld av svärta, den rymmer alla nyanser från skiraste grått till djupaste nattsvart. Det är rått och brutalt, det är elegans och stilla poesi på en och samma gång. Det spretar och buktar än hit och dit och vore det musik skulle det vara både romantisk etyd och hetsig bebop. Frätande själfull chanson, rak rock’n’roll.

Varför låta tre ensamvargar haka i varandra på en utställning? frågar sig en skribent i Helsingborgs Dagblad. Jag tänker: varför inte, när de så tydligt tillhör en och samma Strömholmskola? Jag tycker om att se hur de seglar i varsin enskild ränna men ändå i samma vatten. Det är vackert. Heja Dunkers! Italia är en varm och intuitiv uppföljning på Christer Strömholm-utställningen för några år sedan. Den pågår på Dunkers Kulturhus i Helsingborg till 2 september i år.  Gå och glo!

https://dunkerskulturhus.se/utstallningar/italia/

4 kommentarer

Filed under Konst

Degenererad konst…

Tänk er att hålla en konstutställning med syfte att förlöjliga konstnärerna! Hänga vissa tavlor upp och ned, tränga in alltför många bilder i för små rum, strunta i att rama in en del verk, se till att ljussättningen är så taskig som den kan bli, skriva texter på väggarna där man tar heder och ära av upphovsmakarna – allt för att väcka avsky, skadeglädje, illvilja och olust hos besökarna.

En fullständigt bisarr idé kan tyckas, men inte för nazisterna i Berlin på 30-talet, vars huvudtanke med utställningen var att visa hur degenererad modern konst var.
Nazismens innersta ruttna kärna, att vädja till människans lägre instinkter, tydliggörs. Det är som två motpoler ställs mot varandra: konsten som förmedlare av människans alla sidor, som verktyg för öppenhet, acceptans, skönhet, nyfikenhet och livslust kontra den känslostympade människans bittra idé att håna, förlöjliga och förödmjuka det och dem man inte förstår – och i yttersta fall – utplåna totalt!

Söndagsmorgnar och -förmiddagar här hemma i muminsalongen går som ofta i dokumentärfilmens tecken. Ett lagom soft sätt att vakna till liv och under stillsamt plock med frukosten samtidigt förkovra sig lite i än det ena, än det andra. Så från min soffa bland alla sammetskuddar och halvätna ostmackor ger jag er här en dokumentär om den tyska utställningen, alldeles gratis och rekommendabel.
Stäng aldrig dörren till det ni inte förstår – bara för att ni inte förstår. Nyfikenheten är en bättre drivmotor än rädslan. https://www.youtube.com/watch?v=1QE4Ld1mkoM

Lämna en kommentar

Filed under Film och TV, Konst

Nej, jag vill inte, Jean

20170115_140944
Fotografen Jean Hermanson på Landskrona museum. Är det en bra utställning? Ja. Tycker jag om den? Nej.

Jag har sett den två gånger nu. Första gången var på vernissaget för tre månader sedan. Låt oss slå fast en sak med detsamma: vernissager är rätt äckliga små tillställningar. Möjligtvis inte för konstnären som förhoppningsvis blir pussad på och kanske rentav uppvaktad med en blomkvast eller två. Och är det en känd konstnär som möter upp är vernissager mumma även för starstrucks som vill känna och klämma in real life. Men för oss andra, vi som helst vill glo på och uppleva konsten mer än konstnären, är vernissager inte de bästa tillfällena. Cidern, eller i bästa fall vinet, är alltid blaskigt och ingen anledning till att vara där. Klubben för inbördes beundran kan vara stor och därför gör trängseln att man inte ser särskilt mycket av det som hänger på väggarna. Vill man uppleva saker i lugn och ro så är man smart och väntar en tid.

Nu var jag inte så smart vad gällde Jean Hermanson. Jag gick dit på vernissagen, karln är ju ändå död numera så hur mycket folk kunde det bli? En hel del, visade det sig. Alla lika prat- och mingelglada. Så häromsistens gav jag utställningen en ny chans. Dessutom hade jag köpt med mig hans fotomapp första gången och alltså i lugn och ro kunnat spana in lite av materialet hemma.
Temat är hans barnbilder från 60-talets Dublin.
20170115_140519

Det är snygga kompositioner, det är mänskligt varmt och insiktsfullt och de som gjort utställningen har också velat visa Hermansons arbetsprocess och publicerar även kontaktkartorna invid några av de utvalda bilderna. Allt borde vara bra. Hur bra som helst. Men jag gillar det inte och det tar tid innan jag fattar varför.

När Hermanson drog till Dublin i slutet av 60-talet var det för att med kamerans hjälp gå i James Joyces fotspår, eller rättare sagt Leopold Blooms fotspår, han från Ulysses ni vet. Rätt snart sket sig Jeans idé och han började plåta Dublins ungar istället.
Kristian Lundberg skriver fint om de utställda fotografierna: ”Det finns inget försonande över bilderna, ingenting som kan konkretiseras till att vara hopp. Det är att leva på botten av en brunn, en mörk djup brunn och veta att i den brunnen kommer man leva och dö, omgiven av leksaker, barn, trafik, dagar och nätter.”

Och det är ju just det som jag inte klarar. Sist jag var och såg en fotoutställning på Landskrona muséum, och blev tokkär i Tore Johnsons bilder, var det ju mycket pga viljan att själv vilja vara med i bilderna, få krypa in i och bli en del av den där världen han visade.
Det är möjligt att Dublins barn bjöd in Jean Hermanson till sin värld, men hans bilder är inte en inbjudan till mig som jag hörsammar. Jag försöker men de ligger för nära en barndom som visserligen inte var helt trasig men som lika gärna kunnat vara en värld som hållit mig fast för gott. Och det är såklart därför jag inte vill ta hans bilder till mig. Jag stannar utanför och blir en distanserad betraktare. Trots att jag inser att det här bra bilder, ett fantastiskt tidsdokument… så jag vill inte kliva in där. Jag orkar inte ens känna värme. Jag blockerar mig.

För några år sedan satt jag en vinterkväll tillsammans med goda vänner som rest tillsammans med Hermanson i Afrika. De visade mig flera av hans arbeten och det var också där jag fann bilderna av de järnverksarbetare jag så väl kände igen från min egen uppväxtmiljö. Då kände jag en viss smärta som sedermera blev till någon slags öm nostalgi. Med tiden och avståndet försvann lite av det äckliga och skitiga och blev hanterbart. Fejkat hanterbart. Den där hanterbarheten som man inbillar sig finns efter att man har gjort sin klassresa – men som är tunn som glas och kan spricka inför en enda bild.

Det är inte Jean Hermansons fel. Han var säkert en skitbra fotograf. Jo, det var han. Jag ser ju det. Men jag gillar inte den här utställningen. Han må ha ”dansat som en kobra” men nu är vi färdiga med varandra, han och jag.

3 kommentarer

Filed under Konst

Min gamla och min nya kärlek

Jag är kär i Tore. Jo, Tore är min nya kärlek, konstaterar jag där jag står och svajar framför utställningen av Tore Johnsons parisbilder.

Paris är en annan kärlek. En gammal sådan, ända sedan barndomen, då jag letade mig till det lokala biblioteket och bad tanten där ta fram allt hon hade om Paris. Det blev mest gamla svartvita fotoböcker från 50- och 60-talet som luktade magasin och vindsförråd. Jag blev heltänd; på lukten, på bilderna, på de något omständliga beskrivningarna från en stad jag ännu inte besökt. Hela jag ville stinka vitlök och gå i basker och klämma upp en baguette i armhålan varje morgon. Istället satt jag fast i en bergslagsskog med allt vad det innebar av begränsningar för ett vilt bultande barnahjärta.

Tonåren kom, kärleken till Paris bestod, och jag drog iväg som 18-åring, i fel herrsällskap, men vadå… det ordnade sig. Det blev en omväg via Keith Richards, Jim Morrisons grav, polis och tårgas men det ordnade sig ju, så där som det alltid gör. Första gången jag lämnade stan, klev uppför den där lilla fjantiga trappan till flyget ute på Charles de Gaulle, så vände jag mig om och viskade: jag kommer tillbaka! Så där dramatisk som man bara kan vara som överspänd 18-åring när livshungern klöser i hjärtat så blodet luktar svavel. Men visst kom jag tillbaka, det gjorde jag.

Tore däremot… han föddes i utkanten av stan, son till nobelpristagaren Eyvind Johnson (han med Strändernas Svall ni vet, den där boken som visserligen är bra men där huvudpersonen är en riktig jävla snedseglare som aldrig lyckas ta ut kursen och ta sig hem till frugan när han ska, utan fastnar på vägen och trasslar till det för sig med andra fruntimmer…). Nå, till saken… Tore Johnson fotade i Paris på 40- och 50-talen och dessa bilder visas nu på Landskrona museum, gentilt utlånade från Nordiska muséet i Stockholm. Jag går dit och drabbas av kärlek! Det är en smaskig känsla som drämmer till en och jag blir varm och lite darrig.

Överhuvudtaget brukar jag tänka att bilder som får en att känna, höra och lukta är bra bilder! Här hör jag stegen mot gatan, jag tror t.o.m. att jag är en av dem som går där på trottoaren tills jag ser bilarna och inser att allt utspelar sig i en annan tid, innan jag ens var född! Men vilka bilar, fy i helvete så snygga bilar! Jag blir alldeles kollrig. Jag känner lukten av vått ylle på bussen där vi sitter och rutorna immar igen av regnet som just upphört därute; i en annan bild känner jag solstrålen när den träffar mig rakt genom regnskurarna, hör ungarnas röster när de kommer springandes ut ur gränden…

Oh Tore, du okände, du vackre man, nye vän och frände, stendöd sedan 1980 men vaffan gör det, jag är tokkär i dig! För att du fotade människor med hjärtat, för att man i varje enskild bild kan se din ömhet och din närhet till just dessa människor.

Jag tänker på hur många bilder det finns idag som inte är… snälla, helt enkelt. Jag älskar snällhet. Snällhet är den egenskap jag sätter bland människans finaste konststycken. Snällhet är ofta det som får mig totalt på fall, som greppar hjärtat och kramar till och gör att tårarna och skrattet kommer samtidigt.

I Tores bilder finner jag massor med snällhet. Javisst är de fantastiskt komponerade, historiskt intressanta, spännande tidsdokument und so weiter, men det är det varma, innerliga och mjuka som drar in mig och ger mig en längtan efter att också få vara i Tores värld, då. Kanske är det en tillfällighet att jag äntligen får se hans bilder just idag, när mitt eget hjärta ligger där och skälver och fjollar sig som bäst inför framtiden, eller så är det perfekt uträknat av någon däruppe, jag vet inte, det spelar ingen roll.

Jag lämnar utställningen med ett leende i hjärtat. Yrvaken, otålig och jävligt sugen på livet! Igen!

20161008_13070020161008_130632

15 kommentarer

Filed under Konst, Litteratur

Inte fan blir man kåt och glad

Nej, hittills har inte fotofestivalen i Landskrona levererat det jag vill ha. Jag har hittills sett sex utställningar… eller var det sju… men inget som gjort mig kåt och glad och sugen på att hugga för mig av livet. Däremot har jag sett en utställning som gjort mig förbannad för att jag tyckte den var osmaklig, ett par som fick ett ”hm-hm det var väl okay” och så några som lämnat mig tämligen oberörd. (Inga namn eftersom jag inte har något snällt att säga om dem). Och så Tunbjörks bilder förstås. Det var stenhård ångest och inget annat. Rakt i veka livet. Säkert bra, enligt förståsigpåarna, men inte fan blir man glad, inte.

Överhuvudtaget har det varit många bilder på ledsna människor. Jag blir lite tung över bröstet när jag vandrar runt i stan. För vandra får man. I år får man leta och leta igen för att hitta de där utställningarna. Tidigare år har de följt sin snitslade bana, sin lilla eriksgata mellan teatern, genom stan och så upp mot konsthallen. I år känns det som om utställningarna kastats runt lite hur som helst, likt konfetti. Det är säkert lätt att missa vissa prylar. Eller så är det jag som inte begripit vart man ska gå för att hämta en karta? Nåja, kanske tar jag en sista runda imorgon innan de packar ihop för denna gång. Skam den som ger sig. Det kan mycket väl vänta guld runt hörnet, guld som får mig att lyfta igen. För trots allt älskar jag ju idéen att fylla Lillhålan med internationell fotokonst och en massa fotonördar och fotografer varje år.

Men nästa år, hörni, kan vi inte ha lite mer kärlek då? Kärlek till livet och nästan och kroppen och ja… kärlek helt enkelt?

5 kommentarer

Filed under Konst

Lite wienskt, lite peniskt

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Jag glor på Klimt-filmen med John Malkovich i huvudrollen, en surrealistisk drömsk rulle av den där venezuelaren Ruiz… Malkovich sätt att mejsla fram varje litet ord som vore det små sylvassa men spröda kakverk gör något med mig, jag vet inte vad, men det känns nedanför naveln. Klaus Kinskis son, Nikolai,  är med i filmen. Han gestaltar Egon Schiele, med manierat kroppsspråk och spretande fingrar. Snygg så det svider, så klart, men helt väck.

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Under en vecka i Wien för några år sedan följde John Malkovich mig i hasorna, osynlig men märkligt påtaglig, iklädd skrynklig vit kostym, hatt och käpp. Det var minst lika surrealistiskt som den här filmen men trevligare. Vi förde långa dialoger om konsten och livet. Han hade alltid så bra svar. Vi åkte spårvagn också. Jävla Malkovich, var tog du vägen? Jag saknar dina lakoniska elakheter i örat.

Det är lördag och min tolvåriga Cragganmore luktar blommor och smakar som vaniljrån och jag tänker bourbonfat, den här whiskyn måste vara lagrad på bourbonfat… och så går jag och googlar och det visar sig att jag har helt rätt och jag gör vågen för mig själv. Ty jag sitter hemma och nördar, jag glider in och ut ur drömska filmsekvenser på skärmen och vill inte ta del i något som sker utanför mina väggar. Inte nu.

I Wien ligger de svulstiga palatsen fortfarande som stora överjästa degar. En självgod håla, Wien, men det är också staden där John Malkovich kan dyka upp på en spårvagn och slå följe med dig utan att du bett om det. Jag tänder lampan med pärlfrans och minns när jag köpte den på den lilla bakgatan… minns hur nära det var att jag struntat i alltsammans och lämnat den där i skyltfönstret. Det gjorde jag nu inte och det är jag glad för idag.

Wien är också staden som bjuder på öl i penisglas. Det finns ju bakgator för allt som ni ju säkert vet.

När den där penisölen kom in reste sig John Malkovich, såg kort på mig och tog sin käpp och försvann. Jag blev ensam kvar.

2 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Konst, Whisky

Sotig kärlek

Pelle Osslers bilder har beskrivits som svarta. Vete fan om jag håller med. Jo, det är mycket svärta och sot, men där ryms så mycket mer. Så mycket dov rytm. Som musik, ni vet. Skum musik. Inte en hitlåt i sikte.

Själv har jag svårt att hålla isär ord, musik och bild.

När jag ser bilder – fotografi eller måleri som är bra – då hör jag automatiskt musik i mitt inre.

När jag läser något bra eller själv skriver, då är det rytmen det handlar om. Och ordens färg. Bra ord exploderar med färg på duken. Under läsningen alltså. Färg och form som glider in i varandra till musik.

Och när jag hör musik som är bra, då rullar det igång en film på insidan av skallen. Bilder av alla de slag.

Så de där tre flyter samman för mig, jag gör ingen åtskillnad. När det är som allra bäst då hänger allt ihop. Då är allt som det ska. Och världen bågnar, brister och exploderar. Kittlar dödsskönt i kistan!

Men har jag inte musik, ord eller bilder – då blir själen liksom anorektisk… utsvulten och ledsam. Den behöver bränsle, puls, rytm och färg. Även om färgen heter svart. Svart är en fet basgång. De olika skiftningarna av grått går från vispande lena jazztrummor till mördande hård ångest och tillbaks till lätta fågeldun igen. Men allt hänger ihop. Sen får man kalla det bild, musik eller litteratur. Men i skallen hänger de samman och skickar blodet genom ådrorna – håller en vid liv. Så där som det ska vara…

*

Jag äntrade båten på väg ut till ön och det blåste otroligt hårt, regnet piskade och jag satt där och läste On the Road i en gulnad pocket jag funnit på loppis och tänkte ”jösses vad den har åldrats och tänk ändå vilket intryck den gjorde på mig när jag var ung”… och båtfan krängde ut över gamla boaormen Öresund. Den silvergrå som det inte går att flirta med hur man än försöker. Genom fönstren, ute på däck, såg jag den lilla hunden springa omkring, tuffare än nån av oss passagerare. Han gled några meter, skällde och viftade med svansen som om det var världens party.

Väl på ön var jag hemma igen. Sådär som jag alltid känner mig hemma där. Varje gång jag kliver iland och känner lukten av mitt kära grå Öresund börjar den feta katten inuti mig att spinna. Allt blir så hemvant och tryggt. Spelar ingen roll var jag officiellt bor, ön och jag har en hemlig deal oss emellan. När jag sätter ned fötterna där biter hon sig fast i mina anklar och allt blir självklart igen. Hjärtat stillar sig.

För många år sedan drev jag ett litet hotell på andra sidan jordklotet. Dit kom guldgrävare och oljeborrare från öknen och bodde under sina lediga perioder. Dit kom också några italienska antropologer för att studera aboriginerna. En av dem förälskade sig i en av männen från stammen och han flyttade in på hotellet. Han hette Errol, hade långa dreadlocks och skrattade som raspigt sandpapper. Han och jag tillbringade några magiska dagar långt ute i vildmarken en gång, med levande larver till middag och AC/DC på högsta nivå – men det är en annan historia. Dock, Errol berättade för mig om den vita måsen som var aboriginernas symbol för kärlek. Jag tyckte det var så vackert. För hemma i Sverige så var ju måsen liksom stockholmaren skränig och hade låg status. Sket och skräpade ned.

I Västaustralien är måsarna gigantiska; vita vackra bombplan! I Perth finns en landningsbana från 1920-talet som idag är omgjord till Langley Park och omgiven av palmer och joggingstråk. När jag bodde där brukade jag ibland smyga mig dit efter mörkrets inbrott, för där i det gigantiska avlånga området numera täckt av gräs, där invid den trögflytande breda Swan River, där samlades varje natt tusentals måsar för att sova. Jag tog mig nedför backen från Hill Street och sprang så rakt in i flocken. Måsarna vaknade under fruktansvärda skrin, de sket och hade sig, flög in i varandra och fjädrarna regnade ned över mig som konfetti. Tro mig, har du aldrig provat att springa in i en lyftande flock av tusentals fåglar har du aldrig riktigt levt!

Efteråt gick jag hem till hotellet med nävarna fulla av fjädrar. Med fläckar av vitt i de svarta spetsarna. Kärlekens symbol, som sagt. Från total tystnad till plågsamt skrän.

På ön har Pelle Ossler hängt en tavla med måsar som lyft. Deras platta Kalle Anka-fötter slår emot mig från fotografiet. Jag börjar le för de startar en gammal kär film i mitt inre. Och när jag ser tavlan med den ensamma majestätiska måsen som flyger i lika stora fält ljus som mörker är det svindlande nära att jag lägger höstens skottlandsresa på hyllan för att istället köpa tavlan.

Och sen vänder jag mig om och möter den uppfordrande blicken från en kråka eller råka eller vad fan det nu är och då ger jag liksom upp… För dagen innan har jag införskaffat en svinaktigt dyr och svinaktigt vacker uppstoppad råka från Jylland som jag förälskat mig i. Och nu är det som om jag ställs inför hans porträtt. Sammanträffanden som känns självklara och förunderliga på samma gång.

Det är gott att se utställningar som får igång ens inre biograf. Jag känner att jag längtat efter detta. Att bli berörd, javisst, men också att få fart på den där gamla gistna inre projektorn som vevar igång en själv. Med den här fotoutställningen händer något inuti mig. Jag tänker att jag är lyckligt lottad. Två bra utställningar på kort tid. (Den andra har jag skrivit om här).

Osslers bilder från ön skiljer sig från de gängse turistbilderna som jag är så van att se; de där starkt kolorerade med gula fält och gnistrande blå himmel och alla de lyckliga turisterna på sina jävla cyklar… Här är de i avsaknad av färg. Nästan hotfulla. Jag glider in i dem och känner igen mig fast ändå inte. Idyllen blir kriminell. Det stilla, dovt hotfulla känns mer sant där jag står och glor på vyer jag sett i verkligheten hundratals gånger, men som här mejslats ut och förenklats till en ny självklarhet.

Efteråt är jag tung i kroppen men förnöjd. Märkligt laddad fast i slow motion.

Just nu finns Osslers bilder att se på Galleri M i Eslöv – augusti månad ut. Förhoppningsvis dyker de upp nån annanstans, i närheten av dig, i framtiden. Får du chansen så ta den. Ha inte bråttom. När man har för bråttom ser man inte ett skit. Men det där vet ju minsta barnunge. De hemliga nycklarna delas bara ut till dem som har vett att lyssna till tolvtaktaren som heter hjärtat.

2 kommentarer

Filed under Konst