Etikettarkiv: Picasso

När han ler blir hans ansikte som en dessert

Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.

1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.

Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!

– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.

Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.

Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?

– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.

Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?

Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.

Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…

Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Konst, Musik

Brev till en utlandssvensk

Kära utlandsvän!

Du undrar säkert vad som sker i gamla Svedala och vad som sker i mitt liv. Ack ja, det är många tunga händelser. Tidningarna löper amok i vanlig ordning inför stora och världsomfattande händelser. Ett föräldrapar vars barn dött blev nekade att ha en tecknad apa i dödsannonsen. Nu ”rasar kändisarna” mot beslutet. En annan ”kändis” och tillika blondin var bokad på ett gig på Åland men glömde gå av färjan och missade därmed sin spelning. Nu undrar jag bara om ålänningarna ”rasar”. Har du tänkt på att det bara är i kvällstidningar som folk rasar? Själv kan jag bli jävlig förbannad men jag vet inte om det är detsamma som att rasa. Jag tror jag får ringa någon kvällstidningsjournalist och fråga. För övrigt verkar det inte, enligt svensk press, ha hänt särskilt mycket. Någon engelsk blivande prinsessas tuttar har blivit fotograferade och nu ska tuttbilderna publiceras. Världen förväntas hålla andan av spänning. Engelska kungahuset ska väl rasa i vanlig ordning. Mina tuttar blev också fotograferade häromsistens. Fyra gånger till och med. Det kallas mammografi. Jag har inte hört något om en ev. publicering. Jag antar att det är då jag får tillfälle att gå ut i pressen ”och rasa”. Sker det, så lovar jag att sända dig en länk.

Apropå ankdamm; i Sverige simmar numera dacksen i grön absinthe. Värsta dammgroggen alltså. Kolla själv. Såhär ser det ut i Lillhålan just nu:

 Ja, de två små kluttarna där i bild är alltså ankor. Den ena verkade råstenad och hade halva huvudet under vattnet konstant. Den andra, en liten hona, såg ut att ha nått det loja stadiet… hon tog sig fram en millimeter i taget, slö som en byråkrat i klister. Kanske hade hon nått Nirvana? Hon rasade i alla fall inte, så mycket är säkert.

Just nu finns det två grejer jag längtar extra mycket efter.

1. Att ha min flytt överstånden. Jag försöker nita fast bilden av en färdigmöblerad, go lya mot näthinnan – som en hötapp framför en åsna – för att orka packa vidare. Jag hade hellre själv blivit packad. Men det låter sig icke göras. Nu är det hemmet som ska få sitt. Det går långsamt. Som en anka i absinthe.

2. Det har öppnat en jäkligt intressant utställning på Louisiana som jag längtar till. 150 självporträtt av konstnärer från de senaste 100 åren. Min liebling Egon Schiele och andra tunga namn som Nolde, Picasso, Kooning, Francis Bacon, Basquiat, Nan Goldin… Jag måste dit snart, jag känner det i tarmarna, i skinnet. Det kliar och bränner som det gör när man inte diggat konst på ett tag. Så Louisiana is a must. Jag har hela vintern på mig men jag vill dit NU. Politiken skrev goa recensioner därifrån.

Tja, vad mer, kära utlandsvän? Jag förärades en hög med presenter igår, en mix av blivande housewarming/födelsedagspresenter när jag besökte Stygga Staden. Bland annat ett orm-armband. Så nu lär jag kunna bli Lillhålans egen Theda Bara. Till detta en liten pärlbroderad tuttilurom från Tiden, 10-20-tal skulle jag tippa. Stor glädje.

Undrar du, käre utlandsvän, om det är värt att återvända till Sverige? Ja, det är inte lätt, det där. Hur ofta har man inte suttit i Sverige och längtat bort? Bara för att upptäcka att Bortistan saknar fyra årstider och att värmen, den hett åtrådda, kan bli lika enahanda och påfrestande som en svensk TV-tablå? Bortistan kan rymma ensamhet som är så hudlös att hjärtat kvider och krackelerar. Så man åker tillbaka. Bara för att upptäcka att man skrev mycket bättre med krackelerat hjärta och ensamheten som färdkamrat… Det är ett helvete, det där. Man får aldrig rätt på det.

Själv spankulerar jag omkring bland damm och kartonger. Plockar ned mina tysta vänner i lådor; August Strindberg och Sture Dahlström, Hjalmar Söderberg och Edgar Allen Poe. Finner intervjuboken med Harriet Andersson och blir ståendes ett slag med den i handen. Fy fan vad Harriet Andersson är bra! En sjuhelvetes vettig och stark kvinna, tycks hon. Mig veterligt har hon inte rasat i kvällspressen ännu. Inte heller blonderar hon sig och drar till Finland. Skulle hennes tuttar hamna i pressen tror jag hon hade ryckt på axlarna. Men vad vet jag?

Jag vet bara att jag har satans mycket arbete kvar och egentligen inte någon tid till övers för dig, kära utlandsvän. Var du än befinner dig just nu på din vandring och hur du än grubblar så sänder jag härmed en slängkyss i din riktning. Kommer du ihåg Nalle Puh? En tjock, senfärdig liten björn med förbluffande enkel syn på det mesta.

”Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommit fram”.

Det får bli mina slutord för idag. Och det är alltså inte mina slutord. Det är Puhs. Whatever, dear, whatever…

15 kommentarer

Under Hemmet, Konst, Litteratur, Resor

K(r)ukor och kaniner

Den där kärringen med krukan… jag kan inte hitta henne och inte heller kommer jag på vad hon heter. Eller rättare sagt vad tavlan heter. Jag som hade tänkt göra ett så bra blogginlägg. Nu vete fasen hur det går.

För flera år sedan träffade jag en kille med konstnärsambitioner. Ja, jag har träffat ett flertal killar med konstnärsambitioner men den här snubben jag skulle berätta om gick omkring i sjavig moccajacka, tvättade inte håret så ofta och förläste sig gärna på Dostojevskij och Sartre. Han hade höga tankar om sig själv. Han luktade lite konstigt. Han hade nerverna utanpå. Och ett nervöst högt skratt. Ibland kunde han bli lite småelak. Han kallade sin flickvän för ”knullgrisen”. Nåväl, efter många om och men kom han in på konstskola. Bjöd in mig på besök.

I ateljén hade han en madrass på golvet. Där sov han. Det var tavlor överallt. Jag har sällan sett så mycket skit. Det var svårt att säga det till honom. Jag tror inte jag sa något överhuvudtaget. Efter rundturen klämde han mig på en åsikt. Nå? Vad tyckte jag?

Han rökte konstiga cigarretter utan filter som han fumlade med. Kikade på mig under lugg. Jag fick syn på en grisskär tavla i ena hörnet. Det föreställde en kvinna som låg utsträckt på sidan med ett vattenkrus under armen. Den var väldigt skär. Men motivet tilltalade mig på ett sätt som de övriga målningarna definitivt inte gjorde. Äntligen något jag kunde säga högt i berömmande ordalag.

– Den där! Den där är nog den bästa! sa jag glatt och pekade.

Jag förstod aldrig varför han såg så besvärad ut. Varför han besviket drog ut mig ur ateljén och sedan aldrig hörde av sig igen. Det tog några år innan jag förstod varför. Tavlan jag kommenterat var en kopia av en känd målning av Picasso. Med extra lager av grisskärt. Men det visste ju inte jag?!

  antibes19232Jag tänkte jag skulle lägga ut en bild på den där kärringen och hennes kruka. Men nu finner jag henne inte såklart. Men jag fann en retsam bild på Picasso själv, på ett ben. Och i fula badbrallor. Han ser ut som en badkruka. Det är också en slags kruka. Det får duga. Men det för i alla fall tankarna osökt vidare till syrrans kaninpäls.

På 70-talet gick en av mina syrror i kaninpäls. En höftlång skapelse med lätt insvängd midja, inköpt i Spanien. Gjord av ett par dussin keldjur. I lite olika färg. Kanske var den uppblandad med katt och marsvin också… vad vet jag? Vad visste syrran? Det här var innan det blev omoraliskt att ränna runt i keldjur. Det här var flummigt 70-tal och syrran ville väl vara hot. Hon bar platåskor också. Kvarterets högsta. Jag var stolt över min syrra. Hon var snygg.

Keldjuren fick jag ärva så småningom men då var det 80-tal och kaninpäls var allt annat än okay att sätta på sig. Den fick ligga hemma några år och började med tiden att lukta litegrann som den där konstnärskillen jag berättade om. Vintern 89-90 beslöt jag mig för att göra mig av med grannlåten. Jag och en väninna försökte i nio timmar i sträck sälja den på en loppmarknad. Vi sålde blusar och LP-skivor, böcker och keramikfigurer och allsköns jävla bråte. Men den malätna kanintrasan förblev osåld. Ingen så mycket som petade på den.

Det bar sig inte bättre än att jag fick dumpa den på väg hem. Under årens lopp har jag ibland tänkt på den där gamla trasan av keldjur. Återfanns den någonsin av någon? Eller maldes den ned och blev stoppning i nån bilsits?

Dock, häromdagen förstod jag så småningom vad som skett. Någon hade hittat den. Årtalet stämmer också. Det här väcker blandade känslor. Men det finns en viss filosofisk rättvisa i det här… tror jag. Jag vet inte vad det skulle vara för rättvisa men jag tror att den finns där. Ja, det var väl bara det jag ville säga.

langesedan

23 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Konst

En glimt av Klimt

Prags nationalgalleri är en arkitektoniskt ful skapelse från 20-talet som brann ned och återuppbyggdes. Den är fortfarande lika ful. Men det gör inget. Jag förlåter den allt med tanke på innehållet. För att ta sig dit hoppar man på spårvagn 17 nere vid voltavafloden, inne i centrum. Det tar tio minuter, en kvart. Spårvagnen hostar sig över bron och börjar uppstigningen för de branta backarna. När man kliver av står man precis utanför den fula skapelsen. Man går över gatan och kliver in genom de stora glasdörrarna. Bakom två små luckor sitter två små välfriserade damer. Man betalar sitt inträde. Och är sedan på egen hand…

Jag börjar med att gå vilse. Eller rättare sagt, jag siktar in mig på deras samlingar av 1900-talskonst då jag vet att här i den fula skapelsen skall finnas verk av både Schiele, Kokoschka och Klimt. Så jag tittar på kartan och ser något jag tyder som ”modernism” varför jag kliver in i den plåtlåda som de kallar hiss och trycker på tredje våningen. Plåtlådan knarrar helvetiskt. Nu vet jag hur det är att vara ansjovis i burk.

På tredje våningen irrar jag i en timme. Jag möts av en överväldigande samling, egentligen för stor att ta in på en gång. Så där som det brukar vara. Picasso i flera upplagor. Cezanne. van Gogh. Toulouse-Lautrec har målat Oscar Wilde på sin målning Moulin Rouge. Han sitter som en däst blond lätt överviktig herre högst upp i högra hörnet på tavlan. Jag står och kikar på honom och väntar på att han ska säga ”hej”. Det gör han naturligtvis inte men jag blir i alla fall glad. Suzanne Valadon dyker upp med ett stilleben och jag känner återigen den där inre känslan av att stöta på en gammal bekant. ”Hej” säger jag till tavlan och ler. Den svarar inte men jag blir glad. Tänk att Valadon finns här, bland alla gubbarna. Hon som stod modell för Renoir. Hon som var morsa åt Maurice Utrillo, han med alla Montmartre-motiven. Jag nickar lätt åt Gaugin. Jag ser statyer av Rodin och Degas. Jag vandrar genom de nästan folktomma salarna med en allt större längtan inombords, det pirrar i hela kroppen. Jamen, var är du, baby? You darling boy of mine, var håller du hus? Gömmer du dig? Finns du i nästa sal?

Jag tvingar mig själv att inte springa, hålla igen på stegen. Men snart ser jag inte vad som hänger på väggarna, det är som om jag bara kollar att det inte är något av honom. Le Courbusiers nakna kvinna från -34 känns fel, Fernand Léger känns fel. Jag skiter i Pissaro och Sisley. Boring farts. Var är du, älskling? Var är du?

Väl igenom hela våningsplanet står jag stum. Förtvivlan inombords. Som ett barn som blivit utlovad glass och ballonger och sedan snopet insett att det bara var lögn. Jag tänker att jag missat ett rum. Det var ju som en labyrint där inne. Jag lämnar trapphuset och rusar in på tredje våningsplanet igen. Jag hastar genom rummen, jag är som en radiostyrd missil, jag betar metodiskt och raskt av rum efter rum, sal efter sal. Vakterna ser på mig, de börjar följa efter mig. Jag känner att jag inte beter mig som jag bör bete mig härinne. Men var är Egon? Var är min baby? Har de stuvat undan honom? Bränt honom?

Det tar ett slag innan jag lugnat mig och återigen kan studera översikten över hela huset, hela fula skapelsen. Nationalgalleriets indelning av konstskatterna är kanske inte riktigt den indelning jag logiskt skulle göra. Följdaktligen har jag fått mig till livs, förutom europeiskt 1800- och 1900-tal, en sjujävla massa inhemsk konst. Men där, längst nere i huset, där finns det jag letar efter. Så jag sätter kurs mot ansjovisburken igen och rasar ned genom den fula skapelsens våningar under helvetiskt gnissel.

Nya glasdörrar. Nejmen, heeej!

En glimt av Klimt.

En rejäl glimt. En stor målning. Jungfrurna. En hoper kvinnor som slingrar sig kärvänligt och sömnigt runt varandra i klara lysande färger. De slingrar sig in i ögat på betraktaren. Klimt, din gamle fuling. Jag ler mot målningen, den ler tillbaka. Jag tänker på gubben Klimt i sin ateljé där han tutade omkring i sin kaftan bland alla fruntimmer. Jag tänker på hur han uppmärksammade Egons talang, hur de båda strök med i spanska sjukan samma år. Två sjujävla målare och kvinnokarlar. En äldre man. En yngre yvigare. Jag älskar dem båda.

Så finner jag honom då. Egon Schiele. Där, runt hörnet, ned till vänster. Den gravida kvinnan och döden plus två små landskap som placerats så den ena hänger ovanför den andra. Jag rusar fram och ställer mig nästan skyddande framför dem. Den lille irriterande tysken med kameran får maka på sig. Han som krupit tätt intill med sin jävla kamera och ska plåta. Är det inte fotoförbud här inne, ditt tyska schwein? Move, move! Jag kastar ilskna blickar upp på lysrören i taket, detta är väl verkligen inte idealiskt för så sköra verk, dessutom suger belysningen, den gör ingenting för hur man uppfattar tavlorna. Det blänker i de mörka målningarna, man får rikta in sig i en vinkel för att kunna se. Jag ställer mig tätt intill, beskyddande. Tysken tvingas flytta på sig. Han tar ett par steg åt sidan, kommer inte åt att fotografera. Jag lämnar inte min position… minutrarna tickar iväg. Vi andas båda två, rätt häftigt. Ingen säger något. Till slut går han en bit bort. Jag står kvar. Egon, min Egon. Jag tänker varma tankar. Jag talar med honom inne i skallen. Vi samtalar länge. Jag drar i mig varje penseldrag, varje linje, varje färgnyans. Ögonen är uthungrade. Svultna. Galna. Jag knarkar konst!

När jag så slutligen lämnar min älskling och är på väg ut ser jag äcklet komma krypandes tillbaka där jag stod. Som en kackerlacka. Hans fotoblixtar lämnar ärr i mig. Jag skulle nitat den fan medan jag hade chansen.

En längre tid har jag hört rykten om en filmatisering av Klimts liv. John Malkovich i rollen som den kaftanbärande österrikaren. Jag finner den på nätet och beställer raskt. Nu hoppas jag bara den har den där mättade färgrika överdådiga porriga känslan jag älskar så mycket från förra sekelskiftet.  En glimt av Klimt? Varsågoda.

 

 

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Konst, Prag

När får Mejeriet sin åsna?

Agile Lapin då En åsna vid namn Lolo brukade trava runt i lokalen. En gång i tiden hade han släpat fisk, men nu åtnjöt han full frihet på Lapin Agile, Montmartres vattenhål i Paris, där utfattiga konstnärer kunde hänga nätterna igenom över en enda kopp ”starkt” kaffe. Föreståndaren Frédé Gérard var generös mot sina besökare. Generös och färgstark. Han gick alltid iklädd stövlar och sammetsbyxor och hade en röd näsduk lindad kring skallen, påminde nog mer om en pirat än den f.d. fiskhandlare han faktiskt var.

Aristide uppträdde på Agile Lapin Lapin Agile  bjöd på underhållning; visor och cabaret och dåtidens poetry slams. Man utbytte taskiga skämt, diskuterade konsten med stort K, söp till och lyssnade på musikframträdanden. Jodå, Aristide Bruant (mannen jag skrivit om ett par gånger tidigare) uppträdde naturligtvis med sina satiriska nidvisor. Så även Frédé själv med gitarren i högsta hugg.

Men åsnan då? Jo, det var ingen mindre än Lolo som målade Solnedgång vid Adriatiska havet, en tavla som ställdes ut på Salon des Indépendants 1910. Naturligtvis var det ett skämt. Men vilket skämt! Det skojfriska klientelet band helt enkelt fast en pensel på Lolos svans och så fick han svänga loss bäst han gitte. Bluffen lyckades. Konstkritikerna hummade och berömde utan att veta vem upphovsmakaren var.

Utrillos tavla av Lapin Agile Klientelet på Lapin Agile utgjordes bl.a. av konstnärerna (och tillika fylltrattarna) Modigliani och Maurice Utrillo. Så även Juan Gris, Georges Braque och Picasso. 1910 mördades Frédés son alldeles utanför huset av gänget som kallade sig ”apaches”. Lapin ansågs inte riktigt rumsrent, men det svängde som fan. Det var ett litet, stökigt och färgstarkt vattenhål i norra utkanten av Paris, och många av dess besökare kom att gå till konsthistorien. Lapin ligger kvar än idag. Jag tog vägen förbi där förra månaden. Det lilla huset är näpet rosamålat men ser i övrigt intakt ut. Kvällarna bjuder på mat, sprit och underhållning. Fortfarande.

1980 såldes Picassos målning Le Lapin Agile för goda 50 miljoner dollar och hänger idag på Metropolitan Muséum. Man undrar vad kroggästerna hade tänkt om de vetat…  samma luspanka kroggäster som gick till Lapin för att de för bara 20 centimes kunde få sitta till gryningen utan att bli utkastade.

Mejeriet i Lund firar 20 år i dagarna. Just ikväll står en mängd artister på scenen i en tillfälligt återuppstånden bar, Rydes, som under tisdagkvällarna under 1990-talet bjöd på många spännande musikframträdanden. Mejeriet har en särskild plats i mitt hjärta; jag tillbringade några år på universitetet i Lund och därför blev konserterna på Mejeriet många. Där har jag avnjutit jäkligt bra stunder, till både rock, pop, funk, jazz och folkmusik. Fantastiska konserter, massor av trevliga minnen. Kulturhuset är fortfarande fullt av aktiviteter men det var numera ett tag sedan jag själv var där och kickade loss. Men nu firar de. Två decennier.

Samtidigt… 20 år… är det så lång tid egentligen? Nä. Inte om man jämför med Lapin Agile som faktiskt får räknas som Paris äldsta hängställe, med anor ända från 1850-talet and still kicking. Nu väntar vi bara på en ny Lolo i Lund.

5 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Konst