Kvalitetsknark

Utan att skryta, jag trodde jag var knarkare av rang! Jag trodde jag hade upplevt de bästa tripperna redan. Inte så att jag inte trodde jag skulle få uppleva något mäktigt igen; jag jagar alltid nästa höjd, som en bergsbestigare vill jag upp där luften är tunn och synerna svindlande och allt blir elektriskt. Där det gnistrar och sprakar och man fylls av adrenalistinn, obändig livslust. En sån där kraftkänsla som får en att triumferande tro sig kunna slå bergsgorillor på käften. Men de stunderna blir ju alltmer sällsynta ju längre man håller på. Man söker sin dos hela tiden men oftast kommer den avmätt, ljummen, som ett handslag hos en feg matthandlare. Det håller en kanske på benen ett tag till, avhåller en från att ramla ned i det mörka hålet där inget når en; men nog saknar man de där tripperna då man raskt steg mot höjderna som en raket. Sånt var mer förr, då man var ny på banan, vidöppen för både det ena och det andra.

Ute på gatan är det långa köer åt båda hållen. Två mjukt böljande ormar löper från entrédörrarna där vakter står utposterade. Ormarna består av folk i alla åldrar. Unga konststuderanden som pyntat sig i trasiga nylonstrumpor, i kängor och litervis med hårspray; äldre i kostym och hatt, några ungar i sällskap av sina föräldrar… Det är en faslig blandning. Vi är i Paris 11 arrondissement och septemberkvällen är hyfsat varm. Jag och sällskapet är lyckligt lottade, vi har förbeställda biljetter och släpps in på det givna klockslaget. De andra möts av beskedet om slutsålt. Trots det ringlar sig ormarna ihärdigt kvar längs husväggarna. Kanske finns det en möjlighet att släppas in i värmen ändå. Till det som pågått ända sedan i våras, dag som kväll, vardag som helg. Till det som engagerar så mycket att det förlängts till januari nästa år. Är det en rockkonsert? En teaterföreställning? Nej, det är knark!

Vi har hört om folk som stannat därinne i fem timmar. Legat på golvet på medhavda filtar. Tja, ska man trippa ska man väl göra det bekvämt. Vi har inga filtar med oss, bara våra ivriga svenska nosar och en stor bultande kärlek till en speciell slags narkotika, en slingrig, färgstark, ornamenterad  sådan. En kärlek som tagit oss hela vägen till Paris. Enkom för detta. Väl inne, i den mörka entrén, framför dörren in till det gamla f.d. järngjuteriet, frågar sällskapet mig om jag är redo? Redo? Hell, I was born ready!

Där inne väntar 3 300 kvardratmeter knark. Exponerad över tio meter höga väggar och hela den enorma golvytan. Alltsammans till hög musik som följer färgerna och formernas rytm allteftersom de sveper fram och tillbaka. Jag kan inte stå på benen. Inom några minuter gråter jag. Inte av sorg. Men hela bröstkorgen knådas varm och mjuk och benen viker sig och jag låter tårarna rinna. Ingen bryr sig ändå. Jag ser skuggor av andra människor, några barn som ilar förbi, ett par tonåringar som rusiga tar tag i varandra och dansar en balett samtidigt som färgerna sköljer över dem och de blir ett med väggen bakom dem.

AMIEX. Art and music immersive experience. Ett sensoriskt sätt att uppleva konst, där rörelser och ljud och färg samverkar, där betraktaren upplever sig bli en del av konstverken. På L’Atelier des Lumières kan du kliva in i Gustav Klimts guldfärgade fin de siècle-värld, övermannas av Schieles förvridna kroppar, virvla iväg med Hundertwasser och se din kropp bli en del av hans regnbågsfärgade naivism.

Det sitter 140 projektorer långt däruppe i taket, i det svarta dit man inte riktar sina blickar. När musiken börjar sätts mer än 3000 bilder i rörelse. Och det är bara att åka med.

Jag älskar tanken på att knarka konst på det här viset. Jag älskar entusiasmen det väcker hos alla åldrar. Jag älskar att vistas därinne i färgexplosionerna och se skuggorna av människor som ligger ned på golvet och låter sig sköljas över av alltsammans. Det är som att flyga på en magisk matta.

Vill du se det får du bege dig till Paris och L’Atelier des Lumières. Missar du wienerkonstnärerna Klimt, Schiele och Hundertwasser, eller varför inte svartvita Poetic AI av Ouchhh… (klicka, som en härlig horunge till Neubauten) innan utställningen försvinner i januari, får du ställa dig i kö till deras nästa projekt. Det ryktas om Marc Chagall. Flyga bland hästar… I’m all for it. (Fast rätt in i kaklet med Otto Dix hade nog varit ännu häftigare).