Etikettarkiv: Klimt

Kvalitetsknark

Utan att skryta, jag trodde jag var knarkare av rang! Jag trodde jag hade upplevt de bästa tripperna redan. Inte så att jag inte trodde jag skulle få uppleva något mäktigt igen; jag jagar alltid nästa höjd, som en bergsbestigare vill jag upp där luften är tunn och synerna svindlande och allt blir elektriskt. Där det gnistrar och sprakar och man fylls av adrenalistinn, obändig livslust. En sån där kraftkänsla som får en att triumferande tro sig kunna slå bergsgorillor på käften. Men de stunderna blir ju alltmer sällsynta ju längre man håller på. Man söker sin dos hela tiden men oftast kommer den avmätt, ljummen, som ett handslag hos en feg matthandlare. Det håller en kanske på benen ett tag till, avhåller en från att ramla ned i det mörka hålet där inget når en; men nog saknar man de där tripperna då man raskt steg mot höjderna som en raket. Sånt var mer förr, då man var ny på banan, vidöppen för både det ena och det andra.

Ute på gatan är det långa köer åt båda hållen. Två mjukt böljande ormar löper från entrédörrarna där vakter står utposterade. Ormarna består av folk i alla åldrar. Unga konststuderanden som pyntat sig i trasiga nylonstrumpor, i kängor och litervis med hårspray; äldre i kostym och hatt, några ungar i sällskap av sina föräldrar… Det är en faslig blandning. Vi är i Paris 11 arrondissement och septemberkvällen är hyfsat varm. Jag och sällskapet är lyckligt lottade, vi har förbeställda biljetter och släpps in på det givna klockslaget. De andra möts av beskedet om slutsålt. Trots det ringlar sig ormarna ihärdigt kvar längs husväggarna. Kanske finns det en möjlighet att släppas in i värmen ändå. Till det som pågått ända sedan i våras, dag som kväll, vardag som helg. Till det som engagerar så mycket att det förlängts till januari nästa år. Är det en rockkonsert? En teaterföreställning? Nej, det är knark!

Vi har hört om folk som stannat därinne i fem timmar. Legat på golvet på medhavda filtar. Tja, ska man trippa ska man väl göra det bekvämt. Vi har inga filtar med oss, bara våra ivriga svenska nosar och en stor bultande kärlek till en speciell slags narkotika, en slingrig, färgstark, ornamenterad  sådan. En kärlek som tagit oss hela vägen till Paris. Enkom för detta. Väl inne, i den mörka entrén, framför dörren in till det gamla f.d. järngjuteriet, frågar sällskapet mig om jag är redo? Redo? Hell, I was born ready!

Där inne väntar 3 300 kvardratmeter knark. Exponerad över tio meter höga väggar och hela den enorma golvytan. Alltsammans till hög musik som följer färgerna och formernas rytm allteftersom de sveper fram och tillbaka. Jag kan inte stå på benen. Inom några minuter gråter jag. Inte av sorg. Men hela bröstkorgen knådas varm och mjuk och benen viker sig och jag låter tårarna rinna. Ingen bryr sig ändå. Jag ser skuggor av andra människor, några barn som ilar förbi, ett par tonåringar som rusiga tar tag i varandra och dansar en balett samtidigt som färgerna sköljer över dem och de blir ett med väggen bakom dem.

20180929_183216.jpg

AMIEX. Art and music immersive experience. Ett sensoriskt sätt att uppleva konst, där rörelser och ljud och färg samverkar, där betraktaren upplever sig bli en del av konstverken. På L’Atelier des Lumières kan du kliva in i Gustav Klimts guldfärgade fin de siècle-värld, övermannas av Schieles förvridna kroppar, virvla iväg med Hundertwasser och se din kropp bli en del av hans regnbågsfärgade naivism.

Det sitter 140 projektorer långt däruppe i taket, i det svarta dit man inte riktar sina blickar. När musiken börjar sätts mer än 3000 bilder i rörelse. Och det är bara att åka med.

Jag älskar tanken på att knarka konst på det här viset. Jag älskar entusiasmen det väcker hos alla åldrar. Jag älskar att vistas därinne i färgexplosionerna och se skuggorna av människor som ligger ned på golvet och låter sig sköljas över av alltsammans. Det är som att flyga på en magisk matta.

Vill du se det får du bege dig till Paris och L’Atelier des Lumières. Missar du wienerkonstnärerna Klimt, Schiele och Hundertwasser, eller varför inte svartvita Poetic AI av Ouchhh… (klicka, som en härlig horunge till Neubauten) innan utställningen försvinner i januari, får du ställa dig i kö till deras nästa projekt. Det ryktas om Marc Chagall. Flyga bland hästar… I’m all for it. (Fast rätt in i kaklet med Otto Dix hade nog varit ännu häftigare).

20180929_183714

Annonser

7 kommentarer

Under Konst

Lite wienskt, lite peniskt

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, John Malkovich, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Jag glor på Klimt-filmen med John Malkovich i huvudrollen, en surrealistisk drömsk rulle av den där venezuelaren Ruiz… Malkovich sätt att mejsla fram varje litet ord som vore det små sylvassa men spröda kakverk gör något med mig, jag vet inte vad, men det känns nedanför naveln. Klaus Kinskis son, Nikolai,  är med i filmen. Han gestaltar Egon Schiele, med manierat kroppsspråk och spretande fingrar. Snygg så det svider, så klart, men helt väck.

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

KLIMT, Nikolai Kinski, 2006. ©Outsider Pictures

Under en vecka i Wien för några år sedan följde John Malkovich mig i hasorna, osynlig men märkligt påtaglig, iklädd skrynklig vit kostym, hatt och käpp. Det var minst lika surrealistiskt som den här filmen men trevligare. Vi förde långa dialoger om konsten och livet. Han hade alltid så bra svar. Vi åkte spårvagn också. Jävla Malkovich, var tog du vägen? Jag saknar dina lakoniska elakheter i örat.

Det är lördag och min tolvåriga Cragganmore luktar blommor och smakar som vaniljrån och jag tänker bourbonfat, den här whiskyn måste vara lagrad på bourbonfat… och så går jag och googlar och det visar sig att jag har helt rätt och jag gör vågen för mig själv. Ty jag sitter hemma och nördar, jag glider in och ut ur drömska filmsekvenser på skärmen och vill inte ta del i något som sker utanför mina väggar. Inte nu.

I Wien ligger de svulstiga palatsen fortfarande som stora överjästa degar. En självgod håla, Wien, men det är också staden där John Malkovich kan dyka upp på en spårvagn och slå följe med dig utan att du bett om det. Jag tänder lampan med pärlfrans och minns när jag köpte den på den lilla bakgatan… minns hur nära det var att jag struntat i alltsammans och lämnat den där i skyltfönstret. Det gjorde jag nu inte och det är jag glad för idag.

Wien är också staden som bjuder på öl i penisglas. Det finns ju bakgator för allt som ni ju säkert vet.

När den där penisölen kom in reste sig John Malkovich, såg kort på mig och tog sin käpp och försvann. Jag blev ensam kvar.

2 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Konst, Whisky

En glimt av Klimt

Prags nationalgalleri är en arkitektoniskt ful skapelse från 20-talet som brann ned och återuppbyggdes. Den är fortfarande lika ful. Men det gör inget. Jag förlåter den allt med tanke på innehållet. För att ta sig dit hoppar man på spårvagn 17 nere vid voltavafloden, inne i centrum. Det tar tio minuter, en kvart. Spårvagnen hostar sig över bron och börjar uppstigningen för de branta backarna. När man kliver av står man precis utanför den fula skapelsen. Man går över gatan och kliver in genom de stora glasdörrarna. Bakom två små luckor sitter två små välfriserade damer. Man betalar sitt inträde. Och är sedan på egen hand…

Jag börjar med att gå vilse. Eller rättare sagt, jag siktar in mig på deras samlingar av 1900-talskonst då jag vet att här i den fula skapelsen skall finnas verk av både Schiele, Kokoschka och Klimt. Så jag tittar på kartan och ser något jag tyder som ”modernism” varför jag kliver in i den plåtlåda som de kallar hiss och trycker på tredje våningen. Plåtlådan knarrar helvetiskt. Nu vet jag hur det är att vara ansjovis i burk.

På tredje våningen irrar jag i en timme. Jag möts av en överväldigande samling, egentligen för stor att ta in på en gång. Så där som det brukar vara. Picasso i flera upplagor. Cezanne. van Gogh. Toulouse-Lautrec har målat Oscar Wilde på sin målning Moulin Rouge. Han sitter som en däst blond lätt överviktig herre högst upp i högra hörnet på tavlan. Jag står och kikar på honom och väntar på att han ska säga ”hej”. Det gör han naturligtvis inte men jag blir i alla fall glad. Suzanne Valadon dyker upp med ett stilleben och jag känner återigen den där inre känslan av att stöta på en gammal bekant. ”Hej” säger jag till tavlan och ler. Den svarar inte men jag blir glad. Tänk att Valadon finns här, bland alla gubbarna. Hon som stod modell för Renoir. Hon som var morsa åt Maurice Utrillo, han med alla Montmartre-motiven. Jag nickar lätt åt Gaugin. Jag ser statyer av Rodin och Degas. Jag vandrar genom de nästan folktomma salarna med en allt större längtan inombords, det pirrar i hela kroppen. Jamen, var är du, baby? You darling boy of mine, var håller du hus? Gömmer du dig? Finns du i nästa sal?

Jag tvingar mig själv att inte springa, hålla igen på stegen. Men snart ser jag inte vad som hänger på väggarna, det är som om jag bara kollar att det inte är något av honom. Le Courbusiers nakna kvinna från -34 känns fel, Fernand Léger känns fel. Jag skiter i Pissaro och Sisley. Boring farts. Var är du, älskling? Var är du?

Väl igenom hela våningsplanet står jag stum. Förtvivlan inombords. Som ett barn som blivit utlovad glass och ballonger och sedan snopet insett att det bara var lögn. Jag tänker att jag missat ett rum. Det var ju som en labyrint där inne. Jag lämnar trapphuset och rusar in på tredje våningsplanet igen. Jag hastar genom rummen, jag är som en radiostyrd missil, jag betar metodiskt och raskt av rum efter rum, sal efter sal. Vakterna ser på mig, de börjar följa efter mig. Jag känner att jag inte beter mig som jag bör bete mig härinne. Men var är Egon? Var är min baby? Har de stuvat undan honom? Bränt honom?

Det tar ett slag innan jag lugnat mig och återigen kan studera översikten över hela huset, hela fula skapelsen. Nationalgalleriets indelning av konstskatterna är kanske inte riktigt den indelning jag logiskt skulle göra. Följdaktligen har jag fått mig till livs, förutom europeiskt 1800- och 1900-tal, en sjujävla massa inhemsk konst. Men där, längst nere i huset, där finns det jag letar efter. Så jag sätter kurs mot ansjovisburken igen och rasar ned genom den fula skapelsens våningar under helvetiskt gnissel.

Nya glasdörrar. Nejmen, heeej!

En glimt av Klimt.

En rejäl glimt. En stor målning. Jungfrurna. En hoper kvinnor som slingrar sig kärvänligt och sömnigt runt varandra i klara lysande färger. De slingrar sig in i ögat på betraktaren. Klimt, din gamle fuling. Jag ler mot målningen, den ler tillbaka. Jag tänker på gubben Klimt i sin ateljé där han tutade omkring i sin kaftan bland alla fruntimmer. Jag tänker på hur han uppmärksammade Egons talang, hur de båda strök med i spanska sjukan samma år. Två sjujävla målare och kvinnokarlar. En äldre man. En yngre yvigare. Jag älskar dem båda.

Så finner jag honom då. Egon Schiele. Där, runt hörnet, ned till vänster. Den gravida kvinnan och döden plus två små landskap som placerats så den ena hänger ovanför den andra. Jag rusar fram och ställer mig nästan skyddande framför dem. Den lille irriterande tysken med kameran får maka på sig. Han som krupit tätt intill med sin jävla kamera och ska plåta. Är det inte fotoförbud här inne, ditt tyska schwein? Move, move! Jag kastar ilskna blickar upp på lysrören i taket, detta är väl verkligen inte idealiskt för så sköra verk, dessutom suger belysningen, den gör ingenting för hur man uppfattar tavlorna. Det blänker i de mörka målningarna, man får rikta in sig i en vinkel för att kunna se. Jag ställer mig tätt intill, beskyddande. Tysken tvingas flytta på sig. Han tar ett par steg åt sidan, kommer inte åt att fotografera. Jag lämnar inte min position… minutrarna tickar iväg. Vi andas båda två, rätt häftigt. Ingen säger något. Till slut går han en bit bort. Jag står kvar. Egon, min Egon. Jag tänker varma tankar. Jag talar med honom inne i skallen. Vi samtalar länge. Jag drar i mig varje penseldrag, varje linje, varje färgnyans. Ögonen är uthungrade. Svultna. Galna. Jag knarkar konst!

När jag så slutligen lämnar min älskling och är på väg ut ser jag äcklet komma krypandes tillbaka där jag stod. Som en kackerlacka. Hans fotoblixtar lämnar ärr i mig. Jag skulle nitat den fan medan jag hade chansen.

En längre tid har jag hört rykten om en filmatisering av Klimts liv. John Malkovich i rollen som den kaftanbärande österrikaren. Jag finner den på nätet och beställer raskt. Nu hoppas jag bara den har den där mättade färgrika överdådiga porriga känslan jag älskar så mycket från förra sekelskiftet.  En glimt av Klimt? Varsågoda.

 

 

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Konst, Prag