Politik, Paris och poesi

Jag ser att Hillary Clinton vill bli USA:s nästa president och jag tänker; hellre hon än en republikan. De sistnämndas människokärlek tycks bara omfatta dem själva. Men å andra sidan, vem fan kan lita på en politiker, oavsett partitillhörighet? Världens viktigaste ämbete har det kallats. Med så mycket makt följer obestridligen korruption… väl?

För ett par veckor sedan träffade jag en kvinna från djupaste mormonland, Utah. Hon jobbar för republikanerna. Men oss emellan, hon lade plötsligt handen på hjärtat, med knuten näve, och utbrast: Obama is my president! Och i den stunden tyckte jag så mycket om henne. I den stunden blev hon jordnära som en norrlänning. Jag vet vad hon kämpar mot varje dag på sitt jobb. Hon är modig.

Det är måndag och jag har en ledig dag, en liten kvarglömd semesterdag från långt tidigare som jag nu tar ut. Jag hade stora planer för idag. Storstädning och nyttigheter. Men jag skiter i det. Ute blåser det så kallt, trots den tillfälliga solen. I min trädgård, utanför köksfönstret, ser jag blåmesarna och gråsparvarna. Deras fjäderdräkter är uppburrade i värsta punkfrisyrerna. Så jag stannar inne. Översköljs av en plötslig längtan till det franska. Franska lokaler, fransk musik, fransk attityd, franskt hångel i filmisk tobaksrök.

Så jag sprejar lite 20-talsparfym i luften, jag plockar fram Georges Brassens och Mistinguett. Kurar bland kuddarna, tänker på Henry Miller när han satte på Anaïs Nin efter att ha cyklat som en tok bland de parisiska gränderna för flera decennier sedan. Allt för att hinna fram till hennes späda kropp innan hennes man kom hem… Imorgon kan jag också göra vad jag vill. Sista lediga dagen. Kanske blir det böcker, kanske blir det havet, kanske blir det skurhinken eller poesin. Spelar ingen roll. Allt är som det ska. Äntligen!