Framför det gamla anrika lyxhotellet sitter mannen direkt på trottoaren. Hans ansikte påminner om en månkrater. Han torkar sina strumpor på värmegallret från underjorden. Han är hemlös och sur. Han vill inte prata, inte fotograferas med sin käpp och sina barfotafötter två dagar innan julafton. Han vill ha pengar.
Jag går därifrån med sänkt huvud. Livréerna skiner blå och röda på hotellets vaktmästare. Innanför glasdörrarna hänger tunga kristallkronor. Jag ser tjocka röda mattor och guldramar på väggarna. Där innanför.
Utanför sitter en sur karl med våta strumpor på tork. Alla vill de ha mina pengar.
Jag vänder blicken ut mot havet.
LILLA BLÅ BLOGGEN 
Så du var i Nice. Där var vi några gånger i forntiden fast vi hade inte råd att bo på det hotellet. Fick bli ett enklare pensionat några tvärgator upp.Men vi tittade in i alla fall… Fast de var övertygade om att vi inte hade några pengar 😉
Visst, havet vill inte ha pengar, men havet tar andra saker när det har chansen.
Nittiotalet hör av sig med lite naiv trollpunk:
Ja … ibland måste man vända sig … lite uppgiven … utåt … och blicka mot nå´n sorts horisont.
Kram!