Jag kan ju fan inte skriva ”Min kamp” som rubrik…

Mestadels har det varit en kamp. 2011. Det har varit strider hit och dit. För överlevnaden. För tryggheten. För livet. Jag är trött. Eller snarare tom. Jag går och väntar på att glädjen ska slå rot, att jag ska gå i taket av jubel. För jag har ju uppnått så mycket. Erövrat så mycket jag så länge trott varit omöjligt. Men inuti mig skjuter det inte ut några jubelskott, ingen glädje med avstamp i magregionen ger sig till känna. Så jag har låtsats. Låtsats i omgångar i flera månader nu. Tänker att det är vad alla förväntar sig. ”Nu måste hon vara glad, nu när hon tagit sig igenom så mycket?” Jag har tänkt att om jag inbillar mig att jag är glad så blir jag det till slut. Men så här i slutet av året, när en summering ska göras, måste man få vara ärlig. Jag är inte glad. Jag är tom.

2011. Det har varit skit. Skit jag inte ens kunnat skriva om här inne. Det var året då jag fått fortsätta jobba på att förstå att jag definitivt blivit bortvald. För alltid. Av dem jag hela livet kallat min familj. Det har varit ångest och trassel. Det har varit långa nätter över juridikböckerna för att jag inte haft råd med advokat men beslutat mig för att få väck en mer än 20-årig snara kring min hals. Det lyckades. Det kostade mig pensionen och alla mina besparingar. Men det lyckades. Det i sin tur har gjort att jag fått revidera hela framtiden. Det har jag inte lyckats så bra med. Tjugo års nötande av samma begränsningar och oro låter sig inte utplånas så enkelt. Det trodde jag. Jag trodde fel.

2011 var året då jag fick en pistol riktad mot mig i hemmet, plötsligt och fullkomligt obegripligt. Mitt liv var inte värt ett skit för en fullkomlig främling. Jag var inte värd något. Jag var ingenting. Den tanken är svår att ta in men den kletar sig ändå fast, månad efter månad. Jag såg andra fara illa. Jag såg blod och kulhål efter andra skottlossningar. Någon tyckte att det var okay att smälla en bomb utanför mitt hus. Någon annan tyckte inte ens det var värt att nämna i en notis i lokaltidningen. Mitt liv är inte värt ett skit. Jag är försumbar. Som alla andra. Det tar tid att ta in den tanken. Den gör lite för ont. Men den klibbar och stinker och hänger sig fast. Viskar i mitt öra. Gör mig liten.

2011 var året då någon eller några tyckte det var okay att bryta sig in hos mig och rota igenom mina ägodelar. Röra vid dem, slänga runt dem, ta vad som var begärligt. Rata annat. Men röra vid allt. Och mina fotografier från den sista gången jag träffade min dementa mamma och hon faktiskt kände igen mig, de försvann. Det halsband jag köpte till henne för min första lön som tonåring och som hon sen gav tillbaka till mig många år senare… det försvann. Som så mycket annat. Datorer och kamera och pengar kändes inte viktiga. Det som gjorde ont var alla bilder som försvann. De som bara betydde något för mig. Och så försvann även det sista av tryggheten. Hemmet var inte detsamma som trygghet. Inte alls.

Så många ledsna människor runt omkring mig. Sjukdomar. Uppbrott. Tårar. Avsked. Kränkningar. Skilsmässor. Gräl. Dumhet. Elakhet. Förtvivlan. Jag blir avtrubbad, stänger ute. Blir det någonsin annorlunda? Blir det någonsin bättre? Vad är bättre? Vad är det egentligen jag vill? Varför vet jag inte vad jag vill?

”Du fungerar bäst i kris”, säger en god vän sakligt när jag rusar fram som ett tåg genom tillvaron, när jag ska lösa alla problem, när jag inte vågar stanna upp av rädsla för att bli förlamad av hur stort det här berget av skit har vuxit sig. Men jag vill inte vara en sådan där som fungerar bäst i kris, jag vill krypa ihop i någons famn och få vara liten. Jag svarar henne inte men hennes ord biter sig fast. Om jag fungerar bäst i kris, då fungerar jag sämre när allt är bra. Så när allt är bra vet jag inte vad jag ska göra med mig själv. Och söker kanske upp problem på nytt? Det är en hemsk tanke.

”Du är för smart för ditt eget bästa. Du tänker för mycket, du reflekterar och analyserar så mycket att du blir sjuk och måste till psykologen. Dumma människor behöver aldrig gå till psykolog”, säger någon. ”De som inte tänker så mycket, de klarar sig bättre…”

Jag känner mig inte smart. Om jag vore smart skulle jag bara sitta högst på räkmackan nu och gunga. Doppa bröstvårtorna i champagne och mumla ”halleluja” lite slött. Tillvaron skulle vara fin. Tillvaron borde vara fin. Från utsidan ser den nog fin ut. Vad har jag för problem? Jag har jobb. Jag har någonstans att bo. Jag har några vänner som säger att jag är viktig för dem. Jag är vid liv.

Men jag är trött på att alltid klara av saker på egen hand. Jag saknar. Det är tomt inuti mig. Inget når riktigt ända fram längre. Längst därinne känns det som om ingenting kan gro. Det är bara tomt.

”Vad önskar du dig inför 2012?” frågar de.

Jag önskar att jag hittar hem.

Jag vet inte vad och var det är… men får man önska så vill jag gärna hitta hem. Och slippa känna mig så ensam. Längst därinne.

Annonser

24 kommentarer

Filed under Uncategorized

24 responses to “Jag kan ju fan inte skriva ”Min kamp” som rubrik…

  1. irrhönan

    Jag hoppas för din skull att du hittar hem. Kanske inte hela tiden. Hittar man hem så kommer igen dagar när man önskar sig bort. Det går upp och ner.
    Hitta hem kan vara att du stundtals hittar ro och frid – om än för bara några minuter i taget. Livet är en samling av stunder – vissa är bra och andra dåliga. Spara rätt slags stunder.
    Hoppas du hittar hem.
    Kram!

  2. Åh käraste lilla blå…. Jag önskar dig att du hittar hem, och att ditt 2012 blir fyrverkeri. Jag lider med dig då raderna gråter, och jag vill bara krama bort dina bekymmmer.

  3. 2011 är och var ett skitår. Den där tomheten bor här också. Behöver inte jämföra upplevelser under året, det är inte det som skapar tomhet, tror jag. Det är något annat. Det du beskriver ”att komma hem”.
    Jag har också de facto ett hem, där jag är trygg, trivs. Mina underbara tonåringar. Men tomheten, den har slagit ut spontaniteten, glädjen, kraften och viljan. Hur kan ett hål ta så stor plats? Har jag tillåtit det? Varför i så fall?
    Min önskan inför 2012 är också att hitta tillbaka, hem, igen. KRAM!

  4. Jag känner igen det där. Och det blir bättre. Inte för att jag vet hur, men det blir det. Alltid.

    Och hålet inuti kanske inte försvinner, men det krymper. Och får konkurrera med annat, som fyller ut lätt som rispuffar. Och så kommer glädjen tillbaka, lite i taget eller i ett enda stort blaff. För sådana är vi människor. Och det är det som är det mest trösterika med oss.

    Och jag tycker så mycket om dig.

  5. Känner bitvis igen mig själv, fröken Blå…

    Om det är till någon ”viktminskning”, lyckades jag tälja rejält på oket först då jag insåg att mitt hem egentligen främst utgjordes av min egen vagabondiska själ…

    Känner (inbillar mig?) att du har en aningen rastlös själ själv… liksom… typ…

    Skänker varligt en tankens omfamning och önskar dig sol snarast möjligt.

  6. Snörvel.

    Älskade människa.

    Du hittar hem. Hemmet. Jag säger som Suz, jag vet inte hur eller när. Men det händer. Jag vet. Och nej, jag är inte Gud.

    Om du någonsin, när som, behöver för ett rörigt, varmt hem med konjaken inom räckhåll så vet du var vi är.

    All kärlek. ❤

  7. Carina

    Vet du, längst där inne. om du går längre in, finns ett du, ett litet du att möta och om du sätter dig där vid sidan så är ni två. Lilla och stora blå.

  8. Älskade fina Lilla Blå … jag önskar jag hade dig här så jag kunde krama om dig, hålla om dig. För nog har jag förstått att ditt 2011 har varit ett helvetesår, en kamp för överlevnad … på många sätt, på alla sätt. Och jag vet också (av egen erfarenhet) att utsidan oftast ljuger … om hur det egentligen ääär. Djupt därinne. Och jag hoppas och tror att nu … 2012 … då vänder det för dig, Då måste det vända för dig … bli hoppfullare, ljusare. Då kommer du hitta hem … ja, var du än är … så hoppas jag innerligt att du hittar hem till dig själv igen.

    Kramar och ännu mera kramar och ett GOTT NYTT BÄTTRE; MYCKET BÄTTRE ÅR 2012!

  9. Sockersmula! Fantastiska människa! Bästa Lilla Blå! Jag hoppas innerligt att du får ett bättre 2012. Att du hittar hem och får möblera tomrummet med det som du saknar. Och att du får doppa bröstvårtorna i champagne och brista ut i ett Halleluja!

    Jag tycker väldigt mycket om dig!

  10. vildhunden

    Önskar dig ett riktigt bra 2012.
    Gott Nytt År!

  11. Usch vad hemskt för dig, vilket vansinnigt skitår (jag har själv om än i mycket mindre proportioner haft ett litet helvetesår) som nu äntligen är slut. Hoppas verkligen att du får tillfälle att doppa bröstvårtorna i champagne 2012 (ta gärna bild).

  12. Kära Lilla (Stora) Blå! Det där tomrummet du beskriver är hemskt. Det borde bytas ut till ett tornrum, med bästa utsikt och framförallt insikt. I det en bekväm läsfåtölj med tillhörande fotpall och självfallet champagne on the side. En sådan där fåtölj som famnar från topp till tå. Och omsluter och vaggar likaså. Du må vara tom och känna dig ensam nu, men jag vill bara att du ska veta att du har gott om sällskap i den tomma ensamheten. Vi är så många på jorden som söker med ljus och lykta efter hemmet, vårt inre tornrum där känslan kort och gott är av full karaktär, jävligt packad helt enkelt och bekväm och tillbakalutad och framåtgående på en och samma gång. Lycka till med ditt sökande 2012. Jag trampar stadigt bredvid och söker, men hejar samtidigt på dig i ditt och hoppas då och då kunna vifta lite med min lykta på din stig när jag har något bättre sikt. Gott Nytt År och tack för alla dina fantastiska bloggar detta år. kram Loll

  13. Åhh… 2011 var ett skitår, det kan jag understryka. Nu spelar jag Janis Joplin för dig käraste Lilla Blå! Another little piece of my heart, och sen dundrar vi på med Queen’s I want to break free.

    2012 kan bara bli bättre.

    Varmkramen till dig, en sån där kramkofta att ha i soffan med armar omkring sig,

    / å

  14. Mari

    Oj. Förstår att du haft det riktigt tufft 2011, kära du. Det är nog inte så konstigt att det känns tomt. Du har lagt så mycket energi på att lösa alla problem och när det har varit överjävligt en längre tid får ju det mesta andra i livet stå tillbaka. Du kommer att få tillbaka glansen i ögonen och känna att du hittat hem igen LB. Men det kanske tar ett litet tag. Och det kommer antagligen i små, små steg. Men det kommer. Det är jag säker på. Under tiden skickar jag ett virtuellt survival kit till dig med varma tankar och obegränsad mängd kramar. Jag lägger i lite Springbank och en dominikansk cigarr också. Och så tänker jag på dig och önskar dig styrka, mod och allt gott under 2012.
    Kram!!

  15. dr. no

    Mmmm… Champagne…

  16. Jag hoppas verkligen att ditt 2012 uppfyller din önskan!

    Krma

  17. Jag önskar också att du hittar hem, kära Lilla Blå!

  18. Så många fina ord från så många fina människor! I denna verbala snuttefilt kan jag gnugga mig de där dagarna då det känns mindre kul att vara jag. Tack allesammans för att ni pallar kommentera. Jag blir så varm i hjärteroten att det glöder. Ni är bäst!

  19. Ann

    Skrev precis ett obegripligt inlägg på uppdrag av Anguin. Men när jag läser här så förstår jag plötsligt vad den vita rena lilla kärnan betyder. Att hitta hem. Och jag hoppas och tror att du ska göra just det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s