Ett ödesval

Valet i år känns extra viktigt, viktigare än det gjort för mig personligen på många år. Och jag har varit så förbannad på valrörelsen, på mediabevakningens förkärlek för enkla rubriksättningar, enstaka uttalanden som förstoras upp och skymmer de viktiga frågorna; politiken ska snuttifieras och göras catchy och vi ska lägga tid på att hetsa upp oss över bröstpumpar, toblerone och diverse äktenskapliga snedsprång m.m. Skit i analys och eftertänksamhet. Det ska skämtas, ironiseras och förlöjligas. Gud bevare oss för allvaret, gud förbjude långsiktiga visioner, gemensam strävan och drömmar. Idag ska allt kunna förklaras på tre minuter – max. Mer orkar vi visst inte engagera oss?

I år tycker jag merparten av valkampanjen har handlat om beskyllningar; ni gjorde det och vi gjorde det och förr var det si och nu är det så. Då och nu. Där tar det avstamp och där tycks det stanna. Jag skiter i den där hundralappen mer eller mindre i plånboken varje månad. Ärligt talat, jag skiter i det. Jag vill veta var Sverige är om tio år. Om fem år. Vilket samhälle ska vi ha, vad drömmer vi om att ha? Kan vi enas om något? Vilka visioner finns det och hur ska dessa visioner kunna realiseras?

Vallöftena är inbäddade i tjocka lager av trubbig retorik. Det är mycket ”ifall att” och ”eventuellt” och ”om förutsättningarna a och b finns”… Luddigt, grötigt, substanslöst. Inget någon senare ska kunna ställas till svars för. Det vet väl alla att vallöften är till för att brytas?

Jag blir både trött, irriterad, arg och ledsen. Känner förvirring när jag försöker se några egentliga skillnader mellan sossarna och moderaterna. De två kolosserna ter sig alltmer lika ur mitt perspektiv. Samma språk, samma manér, samma pajkastning och samma glapp mellan deras verklighet och andras verklighet, verkligheten som vi icke-politiker rör oss i. Så ser jag att moderaterna numera kallar sig det nya arbetarpartiet. Förvirringen blir än större. Är det ännu ett ironiskt grepp? Är det jag som är utsatt för ett för mig obegripligt skämt eller är det – gud bevare mig – ett allvarligt menat påstående?

När man blir trött och irriterad, arg och ledsen kan man alltid välja att slå över till en annan kanal, låtsas som det regnar, ägna sig åt annat, känna politikerförakt, rycka på axlarna, bortförklara med uttryck som ”det rör inte mig” eller ”jag kan ändå inte påverka ett skit” och så släppa alltsammans. Jag har varit där, valsat igenom stadier av passivitet, ointresse och maktlöshet. Struntat i att rösta. Det finns ju ändå ingen att lita på. Jag har också haft perioder i mitt liv då jag varit kortsynt, tänkt till min egen situation och enbart den. Vad gagnar mig bäst? Och så har jag röstat därefter.

I år har jag, lite till min egen förvåning, engagerat mig så till den milda grad att jag inte ens kunnat formulera mig härinne på bloggen, trots att jag velat ha så mycket sagt. Jag har läst andras texter, nickat instämmande eller ryst av obehag. Tänkt att andra redan sagt det jag vill säga eller sagt det bättre än jag. Tänkt att det här ändå inte är rätt forum, tänkt en väldigt massa saker och känt väldigt många känslor. Det är bra. Så har jag äntligen vaknat till liv och till och med förvånat mig själv. Det är bra.

Jag har också upptäckt att jag inte längre tycker att min situation och min privatekonomi är det allra viktigaste för mig i det här valet. Inte på långa vägar. Jag orkar inte ens tänka i de banorna. Det enda jag vet med bestämdhet är att de klassklyftor och den segregering som finns här och nu – det vill jag inte ha. Jag vill inte ha ett Sverige som gör sådan åtskillnad på människor och människors värde. Jag tror på individens frihet och valmöjligheter men jag tror inte på alliansens väg dithän. Jag tror och har alltid trott på att vi behöver varandra. Riktigt jävla rejält behöver varandra! Framför allt när det är så skrämmande enkelt och snabbt att hamna utanför tryggheten idag. Jag höll på att skriva det sociala skyddsnätet, men jag tror faktiskt inte det finns längre. De få trådar som fortfarande försöker hålla ihop det där nätet brister vilken dag som helst om vi fortsätter på den inslagna vägen.

I 17 år levde jag på eller under existensminimum. Jag kaxar ibland till mig och säger att ”jag minsann vet hur jag ska koka soppa på en spik”, att ”jag vet hur jag klarar mig om det kniper rejält”. I själva verket får jag kramp när jag tänker tillbaka på de där åren, jag får ont i hela kroppen och får svårt att svälja. Det har satt sig så förbannat hårt i minnet, i hela systemet; all oro, all ångest, all maktlöshet och vanmakt. Det går liksom inte att tvätta bort, oavsett hur jag bullar upp alla de där sammetskuddarna runt omkring mig hemma i mitt varma vardagsrum. Jag jobbar, knogar och tjänar pengar och försöker finna och hylla varje stund av njutning, liten som stor. Men de där 17 åren har skapat ett monster som hela tiden ligger på lur och hotar svälja mig. Jag är aldrig trygg, jag tror inte jag någonsin kan bli riktigt trygg. För jag kan fortfarande så isande kallt känna hur det är att inte ha ett smack att säja till om, att hela tiden vara utlämnad till andras beslutsfattande om mig och min person, jag kan fortfarande minnas passiviteten som spred sig inuti mig, hur handlingsförlamad jag blev, hur värdelös jag upplevde mig och  hur värdelös jag trodde att andra upplevde mig.

Många, många människor har det fan så mycket jävligare än vad jag nånsin hade det då. De lever ett liv där deras människovärde tycks lika med noll – och det är inga konstiga människor, inga underliga rymdvarelser som dråsat ner i vår tillvaro, sover på gatorna eller tigger pengar utanför konsum. Det är helt vanliga människor, det skulle kunna vara jag, det skulle kunna vara du. För Sverige idag är ett sådant land, ett land där man inte sitter säkert i sadeln. Hus, bil, jobb, familj… är inga garantier. En rejäl sjukskrivning så kan du vara ute i kylan. Det går fort idag och råder människosynen att ”var och en själv är bäste dräng” så kommer vi heller inte att få en ändring till stånd. Individens frihet i all ära, men vi behöver en kollektiv trygghet, för de där stunderna i livet då allt rasar samman. När jag rasar vill jag ha ett samhälle som fångar upp mig, tills jag är stark nog att komma på banan igen. Och när andra rasar omkring mig vill jag vara där och fånga upp dem. Jag vill ingå i ett sådant samhälle.

Nu har jag röstat. Det kändes bra. Jag har en låtsastrygghet idag i form av bostad och arbete. Ju äldre jag blir och ju mer inkomster jag får, ju mer vänster blir jag. Sug på den, ni som kläcker ur er larvigheter som ”är du inte vänster när du är ung har du inget hjärta, är du inte höger som vuxen har du ingen hjärna”. Jag har både hjärta och hjärna. Tack och lov fungerar båda utmärkt än så länge. Jag bävar för den dag något av dem lägger av, om Sverige ser ut då som det gör nu.

Det blev ett långt inslag det här. Här kommer ett ännu längre och jäkligt viktigt sådant. Jag tycker du ska läsa det. Det tar mer än tre minuter. Men den tiden har du. Verkligheten är inte som TV, serru. Inga snabba klipp, ingen bakgrundsmusik och inga ironier. Nej, det här är en av många berättelser ur verkligheten, en berättelse och en verklighet som gör ont av bara fan. Det går att ändra på den. Faktiskt.