Ett ödesval

Valet i år känns extra viktigt, viktigare än det gjort för mig personligen på många år. Och jag har varit så förbannad på valrörelsen, på mediabevakningens förkärlek för enkla rubriksättningar, enstaka uttalanden som förstoras upp och skymmer de viktiga frågorna; politiken ska snuttifieras och göras catchy och vi ska lägga tid på att hetsa upp oss över bröstpumpar, toblerone och diverse äktenskapliga snedsprång m.m. Skit i analys och eftertänksamhet. Det ska skämtas, ironiseras och förlöjligas. Gud bevare oss för allvaret, gud förbjude långsiktiga visioner, gemensam strävan och drömmar. Idag ska allt kunna förklaras på tre minuter – max. Mer orkar vi visst inte engagera oss?

I år tycker jag merparten av valkampanjen har handlat om beskyllningar; ni gjorde det och vi gjorde det och förr var det si och nu är det så. Då och nu. Där tar det avstamp och där tycks det stanna. Jag skiter i den där hundralappen mer eller mindre i plånboken varje månad. Ärligt talat, jag skiter i det. Jag vill veta var Sverige är om tio år. Om fem år. Vilket samhälle ska vi ha, vad drömmer vi om att ha? Kan vi enas om något? Vilka visioner finns det och hur ska dessa visioner kunna realiseras?

Vallöftena är inbäddade i tjocka lager av trubbig retorik. Det är mycket ”ifall att” och ”eventuellt” och ”om förutsättningarna a och b finns”… Luddigt, grötigt, substanslöst. Inget någon senare ska kunna ställas till svars för. Det vet väl alla att vallöften är till för att brytas?

Jag blir både trött, irriterad, arg och ledsen. Känner förvirring när jag försöker se några egentliga skillnader mellan sossarna och moderaterna. De två kolosserna ter sig alltmer lika ur mitt perspektiv. Samma språk, samma manér, samma pajkastning och samma glapp mellan deras verklighet och andras verklighet, verkligheten som vi icke-politiker rör oss i. Så ser jag att moderaterna numera kallar sig det nya arbetarpartiet. Förvirringen blir än större. Är det ännu ett ironiskt grepp? Är det jag som är utsatt för ett för mig obegripligt skämt eller är det – gud bevare mig – ett allvarligt menat påstående?

När man blir trött och irriterad, arg och ledsen kan man alltid välja att slå över till en annan kanal, låtsas som det regnar, ägna sig åt annat, känna politikerförakt, rycka på axlarna, bortförklara med uttryck som ”det rör inte mig” eller ”jag kan ändå inte påverka ett skit” och så släppa alltsammans. Jag har varit där, valsat igenom stadier av passivitet, ointresse och maktlöshet. Struntat i att rösta. Det finns ju ändå ingen att lita på. Jag har också haft perioder i mitt liv då jag varit kortsynt, tänkt till min egen situation och enbart den. Vad gagnar mig bäst? Och så har jag röstat därefter.

I år har jag, lite till min egen förvåning, engagerat mig så till den milda grad att jag inte ens kunnat formulera mig härinne på bloggen, trots att jag velat ha så mycket sagt. Jag har läst andras texter, nickat instämmande eller ryst av obehag. Tänkt att andra redan sagt det jag vill säga eller sagt det bättre än jag. Tänkt att det här ändå inte är rätt forum, tänkt en väldigt massa saker och känt väldigt många känslor. Det är bra. Så har jag äntligen vaknat till liv och till och med förvånat mig själv. Det är bra.

Jag har också upptäckt att jag inte längre tycker att min situation och min privatekonomi är det allra viktigaste för mig i det här valet. Inte på långa vägar. Jag orkar inte ens tänka i de banorna. Det enda jag vet med bestämdhet är att de klassklyftor och den segregering som finns här och nu – det vill jag inte ha. Jag vill inte ha ett Sverige som gör sådan åtskillnad på människor och människors värde. Jag tror på individens frihet och valmöjligheter men jag tror inte på alliansens väg dithän. Jag tror och har alltid trott på att vi behöver varandra. Riktigt jävla rejält behöver varandra! Framför allt när det är så skrämmande enkelt och snabbt att hamna utanför tryggheten idag. Jag höll på att skriva det sociala skyddsnätet, men jag tror faktiskt inte det finns längre. De få trådar som fortfarande försöker hålla ihop det där nätet brister vilken dag som helst om vi fortsätter på den inslagna vägen.

I 17 år levde jag på eller under existensminimum. Jag kaxar ibland till mig och säger att ”jag minsann vet hur jag ska koka soppa på en spik”, att ”jag vet hur jag klarar mig om det kniper rejält”. I själva verket får jag kramp när jag tänker tillbaka på de där åren, jag får ont i hela kroppen och får svårt att svälja. Det har satt sig så förbannat hårt i minnet, i hela systemet; all oro, all ångest, all maktlöshet och vanmakt. Det går liksom inte att tvätta bort, oavsett hur jag bullar upp alla de där sammetskuddarna runt omkring mig hemma i mitt varma vardagsrum. Jag jobbar, knogar och tjänar pengar och försöker finna och hylla varje stund av njutning, liten som stor. Men de där 17 åren har skapat ett monster som hela tiden ligger på lur och hotar svälja mig. Jag är aldrig trygg, jag tror inte jag någonsin kan bli riktigt trygg. För jag kan fortfarande så isande kallt känna hur det är att inte ha ett smack att säja till om, att hela tiden vara utlämnad till andras beslutsfattande om mig och min person, jag kan fortfarande minnas passiviteten som spred sig inuti mig, hur handlingsförlamad jag blev, hur värdelös jag upplevde mig och  hur värdelös jag trodde att andra upplevde mig.

Många, många människor har det fan så mycket jävligare än vad jag nånsin hade det då. De lever ett liv där deras människovärde tycks lika med noll – och det är inga konstiga människor, inga underliga rymdvarelser som dråsat ner i vår tillvaro, sover på gatorna eller tigger pengar utanför konsum. Det är helt vanliga människor, det skulle kunna vara jag, det skulle kunna vara du. För Sverige idag är ett sådant land, ett land där man inte sitter säkert i sadeln. Hus, bil, jobb, familj… är inga garantier. En rejäl sjukskrivning så kan du vara ute i kylan. Det går fort idag och råder människosynen att ”var och en själv är bäste dräng” så kommer vi heller inte att få en ändring till stånd. Individens frihet i all ära, men vi behöver en kollektiv trygghet, för de där stunderna i livet då allt rasar samman. När jag rasar vill jag ha ett samhälle som fångar upp mig, tills jag är stark nog att komma på banan igen. Och när andra rasar omkring mig vill jag vara där och fånga upp dem. Jag vill ingå i ett sådant samhälle.

Nu har jag röstat. Det kändes bra. Jag har en låtsastrygghet idag i form av bostad och arbete. Ju äldre jag blir och ju mer inkomster jag får, ju mer vänster blir jag. Sug på den, ni som kläcker ur er larvigheter som ”är du inte vänster när du är ung har du inget hjärta, är du inte höger som vuxen har du ingen hjärna”. Jag har både hjärta och hjärna. Tack och lov fungerar båda utmärkt än så länge. Jag bävar för den dag något av dem lägger av, om Sverige ser ut då som det gör nu.

Det blev ett långt inslag det här. Här kommer ett ännu längre och jäkligt viktigt sådant. Jag tycker du ska läsa det. Det tar mer än tre minuter. Men den tiden har du. Verkligheten är inte som TV, serru. Inga snabba klipp, ingen bakgrundsmusik och inga ironier. Nej, det här är en av många berättelser ur verkligheten, en berättelse och en verklighet som gör ont av bara fan. Det går att ändra på den. Faktiskt.

Annonser

28 kommentarer

Filed under Uncategorized

28 responses to “Ett ödesval

  1. Word & Yo! Inga ord efter dig… jag är helt & hållet på din linje… börjar tröttna på alla bortskämda människor som inte tänker längre än sin egen plånbok och skriker ”jag-jag-jag”… nej, jag är stolt över att betala skatt till vår gemensamma välfärd, behöver inte jag pengarna så behöver någon annan – det är den underbara dealen! Som bibliotekarie tjänar man inte tokfett med stålar – men jeeezus, jag behöver inte mer för att leva ett fullgott och underbart liv! Däremot kan jag tänka mig att betala ännu lite mer i skatt, för att andra ska få vakna på morgnarna och känna att det finns hjälp att få… I rest my case!

  2. Pingback: Hundgöra « Vildhundens klagan II

  3. Håller med dig. Räcker så.

  4. Bra! Du har rätt! Jag nöjer mig med en kort kommentar, trots att den tar betydligt kortare tid än tre minuter att läsa.

  5. Här kommer en lååång kommentar. (Om du ”ids” … kan du gärna korta ner den för jag vet jag är mångordig … )

    Jag med … håller med dig i stort … men … inte fullt ut.

    För jag ser inte det skrämmande scenario som du målar upp om Alliansen skulle fortsätta några år till … Jag ser inte den stora skillnaden … det är inte svart eller vitt, ont eller gott …

    Jag ångrar mig … jag skriver kommentaren till dig, Lilla Blå , i min egen blogg i stället för att ta så stor plats här … och hoppas du kommer dit och läser vad jag tycker …

    Kram!

    PS För övrigt valde jag dig till statsminister i min fiktiva drömregering 🙂

  6. Pingback: En lååång kommentar till Lilla Blå | SKATANS TANKAR

  7. Själv retar jag mig på att när en politiker får en fråga svarar han eller hon oftast på vad motståndarna gjort eller inte gjort. I och för sig inget nytt men förbaskat irriterande. Sedan allt tugg om hur viktig skolan är. Men efter valen brukar det visa sig att det var mest snack och lite verkstad.

    Men rösta ska jag så klart och kommer att fördela mina gracer 😉

    • Känner igen mig i det där, att bollen studsar mellan partierna, att det ofta blir frågan om påhopp, man skyller på och man skyller ifrån sig. Det blir slitsamt och irriterande, ja. Det är svårt att ställa sig bakom ett parti till hundra procent och den här blockindelningen gör mig mer bekymrad än troviss. Men man får deala med sig själv, sitt samvete och sina värderingar och fatta ett beslut. Det tror jag är viktigt, att man beslutar sig och röstar därefter, istället för att bara känna missnöje och uppgivenhet.

  8. wettexvarlden

    Jag trodde en gång på den kollektiva idén. Tills jag bodde i ett kollektiv. Det har chockat mig för resten av mitt liv. Allt som jag trodde kollektiv stod för var fel. Jo, det pratades mycket om att alla skulle hjälpas åt. Stötta de i gruppen som hade det jobbigt eller ont om pengar. Ändå så dröp träffarna av elakheter och anmärkande på de som inte var närvarande. En väldigt dominant kvinna som varit med från början blev rasande varenda gång det inte blev som hon ville. Resultatet var att ingen vågade gå emot henne. Vissa barn störde och förstörde saker utan att det sades ifrån, det var så det skulle vara. De skulle vara fri ungar och få göra som de ville. Nu tycker inte jag att det tänket lär ungar att ta hänsyn och vara rädda om varandra. Tvärtom. Mitt, mitt, mitt! I min värld och i mitt hjärta ska man ställa upp på varandra, hjälpas åt och stötta när det behövs. Så har jag också alltid levt. Men de som har burit sig värst åt gentemot mig är de som säger sig tillhöra de som tror på den kollektiva tanken/sättet att leva. Och det är något som gjort mig väldigt förvånad och besviken.
    Jaja, jag ska inte bre ut mig mer här, gick igång bara. Du är klok som en bok i vanlig ordning och kan sätta rätt ord på saker och tankar.
    Puss!

    • Wettex, nu var det ju inte kollektivboende jag skrev om.

      • wettexvarlden

        Nej jag vet. Men jag tänkte på hur de som bodde där var uttalat vänster men levde egentligen som väldigt blå. Utan att se det själva. Att den där människokärleken och viljan att bry sig om varandra inte fanns när det väl kom till kritan.
        Därför vet jag fortfarande inte hur jag ska välja…

  9. Tack Lilla Blå för klokskap och insiktsfulla tankar. Visst närmar sig M och S varandra, visst har det funnits och finns hål och skärvor i det folkhem som sossarna byggde. Utan tvekan. Men, alliansens samhälle vill jag inte ha … För första gången i mitt 45 åriga liv inser jag att politik i grund och botten handlar om värdegrund och människosyn. Och jag väljer rödgrönt för ett samhälle där så alla skall få plats och ett drägligt liv. Det skall åtminstone vara en ledande tanke och en dröm att sträva efter.

  10. Jag håller med dig Lilla Blå. Tack för ditt mycket värdefulla inlägg! Hoppas att många läser din blogg….

  11. Lysande…jag skall lägga in din text som länk till min valanalys nu på stört !! Rock on..

  12. Lilla Blå, du regerar, här i bloggvärlden. Och du skriver så förbenat klokt. Det är för sorgligt att sossarna och moderaterna är en läbbig mittengegga utan tydliga ideologier.
    Jag går och röstar på vänsterpartiet idag. Det framstår som det tydligaste alternativet om man vill ta gemensamt ansvar för folket i landet./Loll

  13. dr. no

    Hur cyniskt jävliga moderaternas ”arbetarparti”-kampanjer än är säger de mer om den utveckling socialdemokraterna och vänstern i stort haft än om moderaterna. De jävla 50-talisterna, som nu är i färd med att gå i pension och lämna sina på grund av deras egoistiska ovilja att avla av sig sorgligt underbemannade avkomma att efterkomma deras likafullt egoistiska krav på förbättrade pensionsavtal för dem och slopande av välfärden för övriga, samtidigt som de gnäller över den bristande moralen hos ungdomen, pratar gärna om svunnen idealism och ungdomens urartning, i det att de glömmer att de själva var den första ungdomskultursgenerationen, och att det urartande vi nu ser är en följd av deras svaghet, inte vår.

    Ännu för ett tiotal år sedan fann åtminstone inslag av Keynes i vänsterns ekonomiska politik; nu är de två blocken identiska (även) på det området. Och om någon gud ske pris skulle få för sig att intressera sig tillräckligt för att genomföra en eller annan förändring, då visar det sig snart att WTO, FN, EU och en uppsjö andra internationella avtal och/eller organisationer har överbestämmanderätt. För även om kultur och filosofi hunnit bli postmodern tvingas vi likt förbannat sitta och se på hur liberalismen som den sista överlevande av de modernistiskt allomfattande ideologierna med segrarens rätt inrättar världen efter sitt tycke.

    Båda blocken omfamnar alltså en ekonomisk teori som grund för sin politik som hävdar att en strukturell arbetslöshet på 5-10% är ett måste för att löner och avkastningar ska hamna i jämnvikt, och att man kommer ner mot den lägre siffran endast om man ökar omsättningen på arbetsmarknaden. Dessa 50-talister, som alltså gått igenom livet i hög grad på en och samma arbetsplats med anställningstrygghet, pension och sjukförsäkring vill nu alltså tvinga in oss i någon jävla hamstertillvaro där vi aldrig ska kunna vara nöjda, där vi alltid ska jaga vidare efter nästa jobb, alltid vara redo att få gå på grund av ”omstruktureringar”. Detta, förklaras det sedan, är en följd av att vi är så rastlösa av oss. Jävla svek är var det är!
    Parallellt med detta förs dessutom någon slags jävla hetsjakt på de stackare som är arbetslösa – dessa anklagas för allt möjligt, fast mest lathet – trots att man alltså från styrande håll är fullkomligt överens om att hade inte dessa jävlar varit arbetslösa så hade några andra varit det. Så ska vi dessutom lära oss att leva i rädsla för att hamna i arbetslöshet, något som på grund av ovanstående punkt kommer drabba de flesta av oss vid ett eller annat tillfälle. Skammen kommer väl till pass för att få oss att hugga än hårdare mot de lata jävlarna som inte bidrar till samhället sedan vi väl fått fötterna på marken igen.

    Sedan kommer det likt förbannat varenda jävla valdag en helvetes massa moraliserande om att man ska rösta (även eller kanske allra helst om man inte håller med någon), och de som inte gör det klassas som lata, fega, ointelligenta och allmänt en smula efterblivna. Ofta yttras synnerligen ogenomtänkta slagord som ”om man inte röstar har man inte rätt att gnälla”.

    Så inser man då inte att valdeltagandet legitimerar det innevarande systemet? Genom att rösta på den färg man tycker mest om, eller genom att lägga sin röst efter historiskt förd politik, eller efter vem som har trevligast fru, eller någon annan av de fullkomligt idiotiska anledningar människor har för att gå till den där jävla urnan, säkert oftast helt enkelt att samhället utövar stort tryck på att man ska gå dit, får man gång efter annan i svart på vitt att vi svenskar minsann inte alls tycker att det gör någonting att vi gått från ett politiskt system med både nyansrikedom och bredd till ett pajkastningssystem där två i det närmsta identiska ”block” profilerar sig genom mediacoacher och unga killar som pysslar med reklam.

    Jag hatar fan all oskicklighet, all genomskinlig retorik och allt jävla maktspråk kring dessa eviga val. Fy fan!

  14. storabh

    You are on my side, baby!

  15. Marguerite

    Jag visste väl att jag skulle finna tröst här hos Lilla Blå..suverän analys! Varför kan vi inte förstå att vi i första hand är världsmedborgare?

  16. Lilla Blå – det är som jag själv hade skrivit. You rock.

  17. Majsan

    Nån tjänst som politisk talskrivare ledig? Lasse?? LAAAASSSEEEEE???
    Love ya.

  18. Tomtenietzsche

    Ju mer jag sätter mig in i politiken, ju äldre jag blir, ju svårare tycker jag att det blir att tvärsäkert tycka något. Jag har alltid tänkt att jag hellre vill leva i ett blått samhälle med röda människor än ett rött samhälle med blå människor, men nu vet jag inte. Jag tycker bättre om den Lilla Blå än den Lilla Röda.

  19. åke lägervakt

    vi värnar om dom de äldre, om skolan, om jobben…… gissa vilket parti som sa det???
    Jag röstade, men inte fan känner man att nyanserna mellan partierna är så stor att saken är biff när man kliver in i vallokalen. Det är dom yttersta kanterna som utmärker sig och det känns inte så bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s