Fortfarande arg. Men mest ledsen. Måste tillvaron vara så krånglig?
Vem sa nåt?
Lilla Blå om Som en svettig osthinna Anita Brehlin om Som en svettig osthinna Lilla Blå om Orden är inte så noga Lilla Blå om Orden är inte så noga Soldansare om Orden är inte så noga
LILLA BLÅ BLOGGEN 
Efter snö kommer snö, kommer snö, kommer snö, kommer snö, kommer tö?
Ja jag tror att tillvaron måste det. Ett tag. Solen vräker ner här idag, och ändå. Den når inte in hos mig, det är sorgligt.
Puss ändå!
Ledsna Lilla Blå. Så här kan vi inte ha det. Varm cyberempati kommer här!
Ärligt talat och av erfarenhet så vet jag att jag inte kan lova dig att det blir bättre. Det blir annorlunda, på ett annat sätt. Ibland sammanfaller det med att det blir bättre. Tid brukar tunna ut det där ledsna till en mer lätthanterlig hinna. Ledsenhinnan kan bli så tunn att det där fina och bra som också finns kan ta sig in och lägga sig som bomull kring hjärtat och själen.
Det önskar jag dig!
Jag väntar väl då. Tack.
Det verkar onekligen så … ”En olycka kommer sällan ensam” … som det skrivits och sagts …
Men någon gång vänder det ju förstås. Någon gång. När jag bodde i Österrike och kände mig ”låg” gick jag till vägskälet där det stod ett sånt där ”Denkmal” , läste …
”Immer wenn Du weisst
es geht nicht mehr.
Kommt irgendwo
ein Lichlein her.”
… tittade upp mot bergen, vände och gick hem igen. Efter ett tag brukade det komma ”ein Lichtlein her”.
Som du förstår gick jag dig många gånger eftersom jag kommer ihåg versen utantill.
Jättekram till dig förstås. Bamsekram!
Lilla hjärtat. Lilla Blå.
Stor, varm kram till dig.
Don’t get mad. Get even. Then go mad.
Huvud för öga och hand för tand.
Jag har slut på ammunition.
Så länge du kan trycka in löständerna för egen maskin är du aldrig obeväpnad, lilla du.