Exakt 06.47 vaknar jag av ett märkligt ljud ovanifrån. Först tror jag att det är sängen… (ja, jag vet, det är inte ovanifrån men jag var inte riktigt vaken, okay?) Ljudet fortsätter, uppfordrande och med jämna intervaller. Som en burfågel av militäriskt slag. En liten major i bur. En tjugo centimeter hög vingförsedd historia med band över bröstet och galen blick.
Sen är jag vaken och inser att det är batteriet till brandvarnaren som nu – efter dryga tio år – vill bli utbytt.
Det är väl okay. Men före sju en lördag morgon? Efter att ha hållit käften i ett decennium?
Till saken hör dessutom att jag är kort i rocken och bor i ett hem där det är högt i tak. (Ja, i vissa avseenden alltså). Jag har redan provat stolen och skaftet till golvmoppen. Flera tips? Det fattas fortfarande sisådär tjugo centimer.
Burmajoren drillar sin morgonexcercis och själv håller jag sakta men säkert på att bli tokig. Hoppas även grannarna känner sig vakna nu.
Och de 192 centimetrarna? Var tog de vägen? Aldrig när man behöver dem, aldrig när man behöver dem.
Nu ska jag röja av köksbordet och släpa det över hallen och in i rummet. Kanske en stol på det. Sedan ska jag klättra. Och kanske svära.
Jo, högst troligt kommer jag att svära. Ligger ni och sover fortfarande? Fy fan vad orättvist!
LILLA BLÅ BLOGGEN 
Ser framför mig Lilla Blå på det där köksbordet.
Får Pippi Långström i blickfånget liksom …
Har du ingen hagelbössa heller, slangbella … eller?
Lycka till!
Hagelbössa i handen på mig? Ha-ha. Det vore att utmana gudarna, det. Nej, saken är biff nu och den uppfordrande burmajoren har gått till de saligas ängder.
Jag som trodde det var Pål Pommac från överslafen! Har du ingen lång fyr i närheten som kan vara behjälplig? Bordet och stolen låter aningen riskabelt tycker jag…
Lycka till!
Och hade vi haft nära till varandra hade jag väckt sonen som mäter just modiga 192 i strumplästen och sett till att han givit sig av mot Lilla Blå. Nästa gång kanske jag kan skicka min svåger, han bor närmare dig?
Gör det! Jag sätter på kaffe så länge…
Jag har en grymt lång stege på uteplatsen…. come and get it!
En kvarleva från boende med högt i tak.
Har faktiskt varit med om samma sak, men på landet. Fast det tog sjukt lång tid innan jag fattade vad det var… varnaren satt på vinden…
Problemet är som sagt avhjälpt för tillfället. Jag fick ned den lilla mackapären. Men hur lång är din stege? Kanske räcker den ned hit om du lägger den på marken, och så drar jag i min ände?
Ha ha skönt att läsa att du är i ditt esse ännu, imponerad som vanligt av dina tankar och hur du får till det hela på slutet.
Kram då från mig som inte har varit här på evighet.
Livsglimtar! Ja, det var evigheter sedan. Stor kram tillbaka.