Tag Archives: Jamenvafan!

Hur vi kommer tillrätta med gamlingarna

Vi har alldeles för många gamlingar på jorden, det vet vi alla. Framför allt i Sverige. Det kryllar av en allt äldre befolkning, de är överallt, de gör ingen samhällsnytta och de tar upp mycket plats och kostar pengar. Vad göra? Avrätta dem såklart!

Igår skulle jag hem från jobbet. En drygt tre timmar lång pendlingspina, det vet alla som försökt ta sig från jobbet i Danmark till hemmet någonstans i Skåne med ID-kontroller och gränskontroller, försenade tåg, inställda tåg, trasiga tåg och fan och hans mormor.  Man har varit uppe sedan halvfem på morgonen, man har jobbat heltid, man är trött, varm och irriterad. Dock är man uppfostrad. Man vet att köa, man vet att le artigt när man möter andra, lämna plats, hålla upp dörren etc. Man inbillar sig även att gamlingar vet allt detta – men det gör de inte.

no rude dude Don’t be rude, dude!

När jag växte upp gnällde äldre över ungdomen och deras dåliga uppfostran. (Ursäkta, men var det inte den äldre generationen som stått för just denna uppfostran)? Men vi skulle itutas att de äldre minsann visste hur man uppförde sig. Det är ju dikt och förbannad lögn, det vet alla som mött tvättäkta gamlingar. De är oartiga, otrevliga och inte sällan utstuderat elaka.  En väluppfostrad gamling är en sällsynt juvel. Många är nästan kriminellt ohyfsade ute bland folk. De kör över alla och envar och saknar fullkomligt hum om vett och etikett.

En stilla undran… vad har pensionärerna att göra i pendlingstrafiken i rusningstid? De har ju inga jobb att gå till?

Ombord på färjan Helsingör-Helsingborg. Jag sjunker trött ned på en av de där snurrstolarna när jag bryskt blir bortknuffad av en liten äldre herre i hatt så jag nästan far i golvet. Han ser inte ens på mig, slår sig bara ned och vänder bort huvudet. Jamen, tack lille farbror. Hoppas pacemakern stannar på dig innan kvällen. 

Jag går in i färjans butik för att köpa mig ett paket tuggummi. Därinne är fullt av gamlingar som trängs i den lilla gången. Jag knuffas hit och dit, de tjattrar oavbrutet med varandra, gapar och härjar, stinker sprit och ignorerar mig fullständigt. Det är fint, jag vill inte bli uppmärksammad av fyllon och as, men måste ni knuffas så hårt? När jag lägger upp mitt lilla paket på bandet för att betala i kassan och samtidigt blir tacklad åt sidan av en liten minitant på en och en halv meter som utan att tveka vräker upp – håll i er nu – femtio chokladkakor på bandet – då är jag farligt nära att placera en fot i ansiktet på henne. Men man är uppfostrad! Man backar i kön fastän man var först och försöker sig på ett leende. Då kommer tantens väninna, av samma storlek, och dunkar upp minst lika många chokladkakor. Sedan väller hela syjuntan in. Alla ska ha choklad. Alla tycks tro det är okay att ignorera kön som växer sig lång. Varje gamling tar tid eftersom kassörskan måste räkna chokladkakor. De fyller tre stora kassar. Det finns inte längre en chokladkaka kvar i butiken. Sedan ska det räknas småmynt ur olika börser. Jag möter kassörskans blick, vi tänker båda samma sak: DÖDA FANSKAPEN!

Gränskontrollen på svenska sidan: vi som kommer från arbetet ställer oss trött och lydigt i kön. Då travar två gamla vithåriga damer förbi oss allesammans och knuffar sig in längst fram vid avspärrningarna.  Stämningen i kön närmar sig kokpunkten. Lynchning, far det genom mitt huvud. Jag fantiserar om hur jag är en av dem som halar upp repet längs närmsta stolpe. Tillsammans firar vi upp de vithåriga kräken till allmän varnagel.

Nej, det finns bara en sak att göra. Återinföra ättestupan. En utmärkt idé, om jag får säga det själv, och det gör jag ju eftersom ingen annan gör det.

Så fort äldre upphör med vanlig hederlig artighet och hyfs mot sina medmänniskor – då ska de tippas över kanten! Inget utdraget tjafs med långvård och pensionssystem och annat; över kanten med dem bara! Rakt ned i avgrunden.

Tänk så mycket pengar vi skulle spara! Så mycket plats det skulle bli till oss andra!

Och vi gör naturligtvis business av det hela ty vi har ju så mycket berg och branter i Sverige. Norrbotten och liknande trakter skulle äntligen kunna få lite studs och framtidstro. Danskarna kunde skicka upp sina ohyfsade äldre medborgare till oss och t.o.m. betala oss för att ta hand om problemet, de har ju själva inga bergstoppar att tala om. Nederländerna likaså. Vi kunde t.o.m. sätta folk i arbete och bygga särskilda avyttringsanläggningar. Jämtland kunde vara en fin plats. Paketerbjudande för den uttröttade familjen: köp en hotellnatt till din gamling där de får glo på vacker utsikt och sedan ajöss. Låt dem falla sin ålder i meter: 78 år = 78-meters stupet… und so weiter.

Om Fonus får för lite att göra kan de ju alltid köpa in sig i någon avyttringsanläggning. Gitter inte jämtarna hålla massgravar kan vi ju alltid elda med gamlingarna och utvinna energi. Kanske rentav slippa den där skatten på solenergi som vår (drygt pensionärsgamla) regering fått för sig att införa. (Svenska regeringen: Oj! Sol ger energi. Vem äger solen? Jamen, det gör vi. Låt oss ta betalt av andra för att den skiner på dem).

Det skulle gå mycket fortare att få tid på vårdcentralen i fortsättningen för det skulle inte vara ettusensjuhundrafemtionio gamlingar före dig i kön som till varje pris envisas med att leva fast deras kroppar sagt nej.  Bara en sån sak. Och alla de där jobben där folk går och sliter ut ryggarna på att lyfta nedpissade gamlingar skulle försvinna! Istället kunde de sköta spakarna på anläggningarna i Jämtland och Norrland. Ergonomiskt mysigt och med trivsam bakgrundsmusik.

Tänk på alla lediga lägenheter i storstäderna! Mumma för den bostadslösa ungdomen eller varför inte den invandrande befolkningen i arbetsför ålder?

Aldrig mer skulle vi behöva oroa oss över våra gamla föräldrar och deras begynnande Alzheimer. Inga fler skuldkänslor för att vi inte besöker dem tillräckligt ofta, tar med dem på sommarsemestrar och lyssnar på deras oförskämda orediga tankar i timmar.

Gamlingar behöver inte längre med oro och ängslan se fram emot en ensam, tung ålderdom och funderingar kring om de klarar att hålla sig friska eller ej. Ingen behöver bekymra sig om begravningskostnader och sådant tjafs. Ättestupan tar hand om allt. Det är dags för lite nygammalt tänkande i Sverige. Vikingarna visste hur man gjorde. Och nu är de alla döda. Hur praktiskt som helst!

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vår, fän, pack och pöbel!

pSå var det vår då… och i naturen pågår inget annan än ren prostitution! Fjäderfän, kåta som spjut och helt utan anständighet, håller på och hojtar sina svagsinta melodier från morgon till kväll. De bygger bon och skräpar ned med tarvliga små pinnar. Det är ju pinnar överallt! Usch! Men knöla in er mellan grenverkena då och sätt på varandra, gör det! Föröka er så man åtminstone kan använda de där nya dunbollarna när man ska lira badminton! Sätt igång bara, oanständiga äckel! Gör det bara! Träd är inget annat än bordeller så här års! För att inte tala om ankdammarna. Och bilparkeringarna. Och gräsmattorna. Usch!

Och så folk då… va?! Helt plötsligt ska det stannas till på gatan och konverseras väder, grillar, altaner, tändvätska och fan och hans mormor. Kommer man fram på trottoarerna? Nej, just det, för nu ska alla infödingar stå och snacka skit i grupp som om de vore gamla polare – trots att det är lögn i helvete att få ett enstaka hej ur dem under vintermånaderna. Fän! Pack och pöbel!

Och så den där förbannade solen som står på genom rutan. Usch! Ja, jag vet att jag har skitiga fönster och ingen slav som vill slicka ren dem, men om vintern så syns det ju inte. Men så kommer solen, skitförnäma snobbiga solen, blaskar på allt vad den kan och så ska man ha dåligt samvete för det också! Satan!

Jag vet inte vad som är värst… alla fåniga människor som med smetiga leenden står och lutar sig mot husväggarna med snoken vänd mot himlen. Vad fan är det? Drälla omkring som zombiehöns utan riktning istället för att jobba hederligt och anständigt? Svagsinta kräk. De ska fika utomhus, de ska äta glass och sitta i flock på svinkalla uteserveringar och ståta med nyinköpta solbrillor som nå’ andra förbannade påfåglar! Fy fan! Flockmentalitet i dess värsta form!

Ska du inte gå ut nu när solen skiner? Nu när det är så fiiiiint?

Käften, människa!

Alla spelar lyckliga. Småstönar och mmmm:ar njutningsfullt på ett onaturligt sätt. Normala människor stönar inte dagtid ute bland andra. Lägg av nu! Sanningen är ju den att du är en blekfet, misslyckad vetedeg! Varför inte bara erkänna det?

Man tvingas åse kritvita ben och fula tatueringar till förbannelse. Karlar glor på en med våta koögon som om de aldrig sett fruntimmer förr. De synar en från topp till tå och man vill bara placera en fet vänster mitt i truten på dem. Bläng en gång till och jag skär halsen av dig, tölp! Fiiih fan!

Räcker det där? Nej då, inte på långa vägar. Näsan rinner som om man gått på kokain sedan -93, det är knoppar och frön överallt. Jamen, dessa förbannade knoppar! På träd, på buskar, i rabatter… det finns inte en chans att komma undan dessa äckliga ludna luddiga fuktiga knoppar som väntar på att brisera som ohämmade brakskitar överallt! Tvi vale! Tvi satans vale!

Trottoarerna dammar osmakligt. Man kliver ur vinterstövlarna och får kramp i vaderna av platta sandaler. Skavsår. Plåster som lossnar. Sen kommer förstås alla de där förbannande motorcyklarna och vrålar utanför morgon, middag och kväll. Labila grannar tror att det är koscher att vräka upp fönster och balkongdörrar och lira 80-talsdängor som ”Walking on sunshine” på högsta volym. Hallå, Walking on fucking sunshine!? I dååån’t think sååå. Att det inte blev piskstraff på den låten redan för 30 år sedan är mig en gåta?!

Nej, det finns bara ett enda sätt att komma till rätta med det här helvetet som kallas vår: skaffa sig en bazooka!

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Stesolid

Vaknar söndag morgon. Snart kommer vintern. Fy fan!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mer, mer, mer

Jag vill inte längre läsa tidningar, kolla nyheter. Ändå gör jag det, automatiskt, med allt större tryck över bröstet. Kris och krig, hat och skit. Dagligen och stundligen. Det känns som det bara blir värre och värre, oavsett vad den där Hans Rosling säger.

Tro mig, ingen skulle bli gladare än jag om allt visade sig vara en svart mediebubbla av guds nåde. Men jag tror inte. Vi producerar skit. Drunknar i det. Det tycks inte gå att hejda.

Kan vi inte bara bestämma att all media åtminstone halva veckans dagar – som motvikt – bara får rapportera om goa, fina nyheter? Det skulle stärka livsandarna i allt folk, tro mig. Man blir ju vad man äter, om man så säger…

Mitt i alltihop så känner jag också pressen att jag borde ställa mig i soppkök och hjälpa till. Jag borde skänka mer kläder och pengar än vad jag gjort, engagera mig mer, mer, mer… Det är rumänska tiggare, syrianska flyktingar, hemlösa, ensamkommande ungar och gamla fattigpensionärer som ska hjälpas; det ska bedrivas kamp mot rasism och nazism och man ska engagera sig, mer, mer, mer. Inte vara rädd, kämpa, känna tilltro till det goda i människan, tro på att mörkret ska skingras och ljuset ta vid. Att alla enfaldiga dunderpuckon och av hat förtvinade ärthjärnor ska få en uppenbarelse och sadla om.

Jag tänker att jag borde så mycket mer, mer, mer.

Men just nu skiter jag i allt.

Instinktivt vill jag bara dricka och knulla. Hela dagarna.

Inget mer. Inte ett dugg mer.

Fuck you, world!

we are all going

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kafka, hänger du med på en fika?

Förra året drog jag in 13 miljoner kronor på mitt jobb. Och inte behöver jag skatta en spänn i Sverige. Det är ju fantastiskt!

Nå, det där är inte riktigt sant men jag funderar på att skriva ovanstående till skattemyndigheterna. För att retas lite. De verkar så… fyrkantiga?

Jag har jobbat i Danmark i många år. Jag betalar skatt och deklarerar där. I Sverige tjänar jag inte ett öre. Äger inga fastigheter eller aktier. Men varje år ska jag självmant kontakta de svenska skattemyndigheterna och be om att få deklarera i Sverige. De sänder mig inga blanketter. Jag kan heller inte deklarera över nätet eller mobilen. Näpp serru.

Jag har i alla år lydigt deklarerat på svenska. Oavsett vad jag lämnar för inkomst- och skatteuppgifter från utlandet så får jag troget som ett sommarregn tillbaka ett papper där det står o kr i inkomst. Tack och hej, leverpastej.

But why? I år skrev jag och frågade dem vad de egentligen gör med inkomstuppgifterna som jag lämnar.

Svaret? Ingenting. De registreras inte någonstans ty det handlar om slantar som ej är intjänade i landet Svea. Min deklaration går i papperskorgen!

Men varför ska jag då deklarera?

Det är din skyldighet som svensk medborgare.

Men varför skickar ni då inga blanketter?

Du tjänar ju ingenting här.

Men då behöver jag väl heller inte deklarera i Sverige?

Jo, du är svensk medborgare, då har du upplysningsskyldighet.

Men ni sparar ju inte uppgifterna någonstans? Om jag söker lägenhet och någon tar en inkomstuppgift på mig så står det att jag har noll inkomst. CSN straffar mig med en extra procentsats per år för att de inte finner några inkomstuppgifter om mig i de svenska registren… och så vidare.

Du har upplysningsskyldighet. Du ska själv be om att få deklarationsblanketter varje år. Sedan får du själv ta fram uppgifter från Danmark om t.ex. någon hyresvärd vill få en inkomstuppgift på dig.

Men då kan jag ju lika gärna ge fanken i att lämna inkomstuppgifter i Sverige? Vad händer om jag struntar i det? Arkebuseras jag i gryningen?

DU ÄR SVENSK MEDBORGARE BOSATT I SVERIGE. DU HAR UPPLYSNINGSSKYLDIGHET!

Ja ni fattar mejlgången de här senaste dagarna… Idioti är bara förnamnet. Så nu funderar jag på att skriva det där om 13 mille under raden ”Övrigt”… De slänger ju ändå bara uppgifterna. Eller ska jag rentav dra till med 37 mille? Vad tycker ni? 579 mille? Samt 1 kr och 83 öre i skatt? Bara för att kittla paragrafryttarna lite extra?

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Släng ut TV:n, åk och fiska!

Politiker med järnrör väcker gillande eller gäspningar. Tal om växthuseffekten får folk att somna. Utskrivning av sjuka eller arbetslösa som mals till intet i byråkratiska jätteapparater får de flesta att säga ”oj” och innerst inne glädjas åt att det trots allt inte gäller dem själva. Men ta bort några sketna kanaler ur Telias TV-utbud och svenskarna går bärsärkagång i kommentarfälten på nätet. Det spottas, svärs och bannas utav helvete! Nu kan Svenne banan inte längre se på Eurosport och hemmafruarna tappar kärringkanalen 5:an.

Ja, vi väljer väl våra strider. Av vikingarna har det sannerligen blivit ett klent och urvattnat släkte. Ack!

11 kommentarer

Filed under Film och TV

Jag säger usch fast jag borde säga asch

FN tror att Sverige ett u-land inom 15 år, läser jag att nån skrivit på fejsbuck. Det bränner till i magtrakten. Sverige, det nya Biafra. Var ska jag ta vägen? tänker jag sekunden därpå. För av någon anledning har jag aldrig sett mig själv bli gammal i landet där jag är född. Och än mindre nu när FN olyckskraxar och alla slår fast oomkullrunkeliga sanningar.
Ni är vår nya underklass, säger norrmännen, och det känns precis sådär hånfullt och jobbigt som det säkert är avsett.

Ute regnar det. Jag har nu gjort allt jag kan göra för att slippa undanflykter. Jag har isolerat mig ute i ingenting, jag är avskuren från folk och fä och trafik och sånt som distraherar. Allt för att få skriva. Men inte fan skriver jag. Jag glor på regnet, jag dricker te, jag går promenader, jag ägnar mig åt att skälla ut mig själv, tyst men envetet inne i skallen. Det är allt annat än fruktbart. Läget är, som min morbror brukade säga, prekärt.

Men jag har i alla fall fått ihop några rader på bloggen… och lyckas få in både oomkullrunkeligt och prekärt i en och samma text.
Jag är ingen James Joyce. Men kanske kan jag få loss den här skiten jag har på tvären och tysta rösten i skallen?
Kanske kan jag tillåta mig själv att vara riktigt dålig ett slag för att kunna bli bra i slutänden? Skrivande är ingenting annat än jobb. Inspiration kommer först efter transpiration. För att glo på utsikten måste man först klättra till toppen… och så vidare. Floskler kan kanske hjälpa. Att blogga om ingenting kan kanske hjälpa. Jag vet inte.

Nu är jag tråkig.
Förlåt.
Fan.
Men… ja, förlåt.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized