Från katedern: Absintheskolan, del 1

Det är dags för Arty Farty De Luxe, kära läsare. Det är dags för den första lektionen om historiens kanske mest laddade och (misstolkade?) dryck. Den mest flytande klassresenerären genom tiderna: absinthen!

Vad vet ni om absinthe? Många associerar till grön spritdryck, malörtsbrännvin, tossiga konstnärer i Paris vid förra sekelskiftet, förbudstid… Andra åter till ungdomsfylla i Östeuropa, flummiga gothsällskap i USA som på fullt allvar tror att absinthen tar dem till en annan medvetandenivå (jovisst, det är ju sprit) och Johnny Depp som ligger utslagen med opiumpipan och ett brinnande absintheglas bredvid sig, i Jack the Ripper-filmen ”From Hell”.

Ja, jo, en del stämmer väl. Till viss del. Men jag har nog aldrig stött på en dryck som är behäftad med så mycket skrönor – och för all del rent skitsnack – som absinthen. Så kanske kan Lilla Blå få sprida lite arty farty kunskap? Slå er ned i bänkarna, gott folk, så ska fröken berätta lite…

Huvudingrediensen i absinthen utgörs av malört, Artemisia Absinthium, en bitter ört som genom historiens gång använts mycket som medicin, men som idag (hos oss iallafall) mest är känd som brännvinskrydda. I Sverige fick man för sig att de bittra oljorna i örten kunde fördriva mal, varför den kom att kallas malört.

Malörtsdrycker har funnits mycket länge, men det vi kallar absinthe har sitt säte i 1700-talets Europa, framförallt Schweiz och Frankrike. Åtminstone har man funnit recept därifrån.

Hänger ni med?

Tänk er Frankrike. Tänk er 1840-tal. Kriget i Algeriet är över, ett gäng segrande soldater kommer hem och hyllas som hjältar. Vad har de lärt sig att dricka därnere i hettan, bland flugor, blod och spyor? Malörtsdryck. Man trodde stenhårt att den botade det mesta. Höll sjukdomarna borta. Gjorde soldaterna avtrubbade.

Så vad sker? Precis som allt som har hjältestatus – det blir trendigt värre. Nu vill fransmännen sippa på absinthe. De är segerrusiga. Kanske främst dem som inte själva varit ut i krig. Men att dricka absinthe, denna aperitif av malört, blir höjden av stil och klass. Oh la la!

Absinthen skulle intagas på eftermiddagen, runt klockan fem. Caféerna fylldes av människor som skulle njuta ”den gröna timmen”. Men eftersom det ansågs mindre fint att inta mer än en absinthe började många smyga från café till café. Så att inte grannen såg att man gärna tog sig ytterligare ett glas. Och ytteligare ett. Den s.k ”barrundan” hade sett dagens ljus.

 Forts följer…