Kategoriarkiv: Absinthe

Nu får man…

man får

Räknar ut att det är sex år sedan jag köpte den lilla vaxplomberade handgranaten. Esprit Edouard. Enligt etiketten väldigt hög alkoholhalt. Den har legat oöppnad i kylen sedan dess. Ja, ja… Man ska inte ha för bråttom med vissa drycker. De sista regniga somrarna har heller inte lockat till absinthe. Men i år… i år får man. Nu är det precis sådär hett och gassigt dag efter dag att en iskyld absinthe faktiskt kan locka. Så jag plockar fram mitt antika glas från Frankrike. Tidigt 1900-tal. Tung som en hammare.

esprit edoard
Hur det smakade? Gott… vad jag minns.

Annonser

6 kommentarer

Under Absinthe, Arty farty de luxe

Ni får komma hem till mig…

Vinglas, ja. Spetsiga snapsglas, ja. Remmare, ja. Ölsejdlar, ja. Sherryglas och konjakskupor och sådana där smärre blomvaser som folk blandade grogg i på 40-talet, oh ja. Slipade glas och kristallglas och klirr i glasen och glas glas glas. Jag har varit in i många antikaffärer genom åren och spanat men aldrig hittat vad jag letat efter. Tills för ett par dagar sedan…

Jag fann en liten källarlokal, en liten dansk madam och ett sortiment av provencalska blomsterbyttor, rostiga spikar och emaljskyltar, kantstötta cafe-au-lait-skålar i gulnat porslin och annat romantiskt bråte. Jag tog ett snabbt varv och var på väg ut igen när något fick mig att vända tillbaka och gå in igen, längst därinne i lokalen, där det bara låg bräder på golvet, byggdamm och någon dörr in till ett förråd. Där, på en smal hylla, stod det. Mitt glas. Mitt antika glas. Efter tio års letande. Det är i sådana stunder det klickar till i bröstet och saker och ting faller på plats. Det är i sådana stunder man bara vet. Det är i sådana stunder man spricker upp i ett leende som ger jultomten ståfräs.

Jag tog glaset i handen, det var oväntat tungt och gediget. Ojämnt, lite skevt, men utan sprickor. Det var rejält, det var lite mörknat i glasmassan och jag kunde nästan höra slamret från en latinsk knegarbar någonstans, känna den lite skrovligt matta ytan av en zinkdisk under handen, höra klirret från skeden när den lades ned på fatet. Jag kunde nästan känna doften i näsan. Här stod det alltså och väntade på mig. Mitt glas. Mitt alldeles egna absintheglas.

Du får komma hem till mig, nynnande jag tyst.

Verte Suisse

Så igår kväll stämde jag träff med den gröna fen. Utan vidare krusiduller tog jag fram en plomberad liten handgranat som jag sparat i några år, en Verte Suisse, vars röda vaxförsegling gav vika för kniven och bjöd på en ljuv pust av anis. Nej, jag kände inte malörten först, det var anisen som slog emot mig kraftigast. En ren stark doft, nästan som lakritsrot. Den bleka limefärgade vätskan skimrande svagt när den rann ned i glaset och efter att långsamt ha spätts med isvatten började den ändra utseende, till en mjölkaktig väldoftande drink.

Enligt den lilla danska madamen i källaren köpte jag ett munblåst glas från södra Frankrike, tillverkat åren strax efter 1900. Jag fick för mig att det sjöng av fröjd när jag drack ur det. Ett sådant glas ska inte stå i en mörk källare bland puts, smuts och damm. Ett sådant glas ska sjunga av absinthen som det var tänkt. Så vi nynnande ikapp  igår kväll, i en stunds blekgrön kontemplation och stilla svalka. Hemma hos mig.

16 kommentarer

Under Absinthe, Arty farty de luxe, Saker jag samlar på

Mycket äro höljt i dunkel

Jag får göra vissa läsare besvikna idag, det är lika bra att säga som det är med en gång. Ni som skrivit in och undrat hur Thorsten Flinck var som tonåring – jag känner inte Thorsten och har ingen aning om hur han var som ung. Inte heller vet jag något om svampinfektion under armarna eller hur många sockerbitar en liten klubb har. Överhuvudtaget finner jag den sista frågan smått förvirrande. Skriv gärna igen och förklara dig närmare. Hur lång man måste vara för att bli pilot antar jag att man rätt lätt kan få svar på, bara inte på Lilla Blå Bloggen. Jag erkänner villigt att jag redan som barn hyste drömmar om att bli stridspilot, men då jag redan som ung var närsynt som bofinken Knut, envisades jag aldrig. Insåg mina begränsningar, om man så säger. Och det var redan innan jag växt till mina ståtliga 162 centimeter över havsytan!

”I like your beaver” påstår en annan. Jag säger ”tack” – fortfarande smått förvirrad men artig. Tack, tack. Det var alltför vänligt sagt. Men författare från Beckomberga är jag ingen kännare av, ej heller vet jag så mycket om pubeshår på mumier i Chile. Dock vill jag ta av mig hatten för mina läsares idoga kunskapstörst. Det är nyfikenheten som gjort att mänskligheten tagit sig fram genom världshistorien – nyfikenheten, penicillinet, potatisen och kåtheten. Sanna mina ord!

Du som undrar över mat man kan äta till cigarr – till dig vill jag bara säga: ät först, och RÖK sedan cigarren. För ditt eget bästa. Tro mig. Kanske är du rentav bekant med den vilsna själ som vill röka ett munstycke? Munstycket är alltså inte den del man röker, det är den del du stoppar rökverket i. Andra änden stoppar du i truten. Förlåt om jag är övertydlig, men det tycks behövas här.

Sedan undrar någon vilken absinthe Marilyn Manson dricker. Jag tror mig veta att han själv lanserat en egen variant, Mansinthe, så då borde det ju rimligen också vara en sort han själv sörplar i sig då och då. Men vad vet jag? Kanske har han andra preferenser? Om Mansinthe är god eller ej, kan jag heller inte svara på.

Ja, ni ser, det är tunnsått med svar i Lilla Blå Bloggen idag. Jag skulle själv behöva svar, jag har många frågor, av livsfilosofisk såväl som datateknisk karaktär, men det verkar som jag får kämpa vidare på egen hand. Och så regnar det också.

… *suckar*

13 kommentarer

Under Absinthe, Uncategorized, Whisky, cigarrer

Absintheväder och lite intellektuellt göka…

Jag konstaterar att fransmännen visste vad de gjorde när de inmundigade iskall absinthe om eftermiddagarna. Jag gör faktiskt likadant idag. Ja, jag tänker unna mig en liten cigarill också.

Lilla Blå har genomlevt en stekhet dag framför datorn. Lilla Datorn har också genomlevt en stekhet dag och närapå osat bränt. Vi har slitit som djur, min bärbara och jag. Timme efter timme.

Fothelvetet har knorrat såklart. Men jobbet ska göras. Jag haver stretat. Men nu är det nog för idag!

Jag sippar på en iskall Emile 68 och väntar på att en tillstymmelse till svalka ska komma med skymningen, även till min lilla stadslägenhet. Idag har jag ätit två ägg. Det är svårt att äta mat i värmen. Därför slår min mjölkiga gröna drink en kullerbytta i magen när den landar. Det blir varmt innanför naveln. Jag lutar mig tillbaka i soffan och drar efter andan. Tänder cigarillen.

Tänker på Suziluz, den fantastiska bloggaren med det varma skälvande hjärtat som nu befinner sig i Paris på egen hand. Åh, jag hoppas hon mår bra. Jag hoppas även hon har vett att sippa på en absinthe i sommarkvällen, vippa med foten, sittandes på ett café någonstans. Det gör hon säkert.

Imorgon fortsätter jobbet. Det är bråda dagar nu, och har så varit en tid. Ibland tycker jag det tar för mycket av min själsro, ibland slår mig insikten: ”gud, vilket bra jobb jag har”! Jag sysslar med skriven text hela dagarna, jag skriver text, jag översätter text, jag flyttar och stuvar om och hittar på och klipper och klistrar text – hela dagarna. Fula texter. Fina texter. Viktiga texter. Bajstexter. Alla slags texter. Och som om detta inte räckte, så bloggar jag också. Med mera texter. Ord, ord, ord. Jag älskar ord. Jag älskar texter. Det är livet, det. Men ibland spyr jag på skiten. Det är okay, det också. Rensar rent.

Det är lite surt att vara så begränsad i sin rörelsefrihet som jag är just nu. Jag ska helst inte belasta foten, men haltar runt i lägenheten så gott jag kan. Vill ut. Har suttit som panelhöna nu sedan i torsdags. Ute steker solen, genom fönstrena hör jag stadens liv, jag tjuvlyssnar till diskussioner på trottoaren utanför. Inbillar mig att alla andra lever intressantare liv än jag; liv med grillpartyn och strandliv och lantliv och semesterliv och social gemenskap så det knakar i fogarna. Själv går jag som ett djur i bur. Vill till havet. Vill ut till min lilla ö och mitt lilla pörte. Andas frisk luft. Ta del av sommaren.

Men jag sitter här, i en skitvarm lägenhet och skriver texter. Himlen utanför vitnar av hettan. Hela stan bågnar under temperaturen.

Filmtipset Ikväll tror jag att jag ser på ”Henry & June”. En bra rulle, med manus av Philip och Rose Kaufman. Det handlar om författaren Henry Miller, flintskallig kåtbock som strular runt i Paris 1934, luspank och sugen på livet. Han träffar Anais Nin, en liten docksöt varelse som är gift. De skriver båda texter. Många texter. Henry Miller är också gift, med Jane (här spelad av Uma Thurman). Och så blir Henry knullsugen på Anais och hon på honom. Men så blir hon även sugen på Jane. Och så är trekanten igång. Hej och hå. Det blir dans också. Och bordellbesök. Och författarvåndor. Jag tycker om den här filmen. Jag tycker om tidsskildringen. Jag attraheras av Paris och de skildrade personerna.

Henry Miller blev en känd författare med tiden. Jag gillar honom och inser i just detta nu att jag borde ta och läsa honom snart igen. Anais Nin blev också en känd författare med tiden. Hon skriver också jävligt bra. På 70-talet utgavs hennes dagböcker, där hon bland annat återgav hela den här trekantshistorien som filmen ”Henry & June” bygger på. Filmen kom runt 1990 tror jag. Den kanske går att hyra fortfarande. Har ni inte sett den, så har ni något gott att se fram emot. Den är vacker. Den är erotisk. Den är färgstark och humoristisk och lite sorglig.

Äh, vad fan… nu kör jag igång. Hej på ett tag.

13 kommentarer

Under Absinthe, Cyberrymdens bästa, Film och TV, Litteratur

Absinthe eller inte absinthe – det är frågan

Deprimerad skogstok? I juli 1913 togs den här bilden. Är karln skogstokig eller bara deprimerad? Faktum är att han sitter och glor på is som sakta droppar ned i ett glas absinthe. Jag vill minnas att bilden är från någon galen propagandafilm mot drycken ifråga, och säga vad man vill, men visst har grabben lite inlevelse här på bilden?

Det slog mig att jag har tre oöppnade fina flaskor från förra årets inköp som stått och samlat damm. Kanske är det dags att frångå fredagswhiskyn, fira vårens ankomst och gå lös på en gröning till kvällen? Det lutar lite åt Jade Verte Suisse 65. Vi får se. Man måste ha kriminella gener för att snyggt bryta vaxförseglingen på en sån pava. Blir vädret hyfsat imorgon funderar jag på en lössläppt shoppingorgie på Vesterbro – eller en tur till Lousiana och Cézanne-utställningen.

Men troligen blir jag väl bara liggandes kvar i sängen och lyssnar på Nick Cave. Lördag imorgon. Vad har ni för planer?

12 kommentarer

Under Absinthe, Arty farty de luxe, Konst, Musik

(B)loggboken, dag VII

Äntligen en dag utan jobb. En bra dag. Helt plötsligt lossnade korken ur kreativitetsketchupflaskan och ut strömmade stommen till en hel jävla bok. Jag har inte gjort annat än skrivit idag. Jo, jag har promenerat också. Varit ute flera timmar. Gått en stund, antecknat, gått vidare, stannat, antecknat, gått vidare, flinande som en imbecill – en glad jävla svensk.

Jag är en glad jävla svensk. Har haft en idé som legat och grott i två år. Idag sköt den upp med ett skott. Flera skott. Gröna. Snygga skott. Snygga gröna skott. Tack, kreativitetsketchupguden! Jag anar högre makters insats här.

Imorgon måste jag tugga fastlandet igen. Jävla skit. Nu när jag bara vill sitta här ute bland fallfrukt och sönderrostade löv och bajsande starar och skriva, skriva, skriva. Mina grejer. Inte andras. Sitta här ute, omgiven av havet och vindarna och ingenting mer.

DÅ kallar elaka storstaden och kontoret och slavgörat. Saltgruvan gormar med sin svarta käft. Men jag vill inte tillbaka in där. JAG VILL INTE!!!

Men, men… i stan väntar mina cigarrer och mitt gröna livselixir. I stan väntar mina kubanska plattor och mina franska chansons (som jag aldrig riktigt har förstått varför jag lyssnar på då jag ändå inte begriper texterna). Så jag får möta stadens grymma puls med en charleston och en pinne i käften. Kanske överlever jag. Förhoppningsvis överlever jag. Men inspirationen försvinner som tidvattnet ut till havs, det vet jag. Så blir det alltid. Ruset klingar av och världen blir trång igen. Tiden, den dyrbara, läggs på skitgöra och rinner bort som slabbigt diskvatten.

Igårkväll var jag sur på tyskar och paddor. Jag blev lite hetsig där (igen). Tänkte att jag skulle lägga ned det här. Men idag känns det annorlunda. Blir glad av tanken på er därute, som jag ju inte känner/känner litegrann, men som peppar mig. Tack för att ni läser mig.

Lunch utomhus idag: i lä bakom planket, mitt i oktobersolen, laxmackor och sött varmt te. En märklig kombination, kan tyckas, men ack så gott. Allt smakar bättre utomhus. Varför är det alltid så?

Såg sex rådjur i eftermiddags. De såg mig också. Gav nogsamt akt på mig i ett par tre minuter innan de avfärdade mig och lugnt fortsatte käka. Jag stod länge och betraktade deras blanka pälsar och spetsiga öron som spretade åt mitt håll hela tiden. Jo, nog hade de pejl på mig alltid. Men jag, jag var gevärslös och trygg. De, de var bara vackra.

Imorse såg jag Susanne Biers ”Efter bröllopet”. En snuskigt bra film, tajt och intensiv. Jag glömde bort att andas emellanåt. Varje filmruta var bra, nödvändig, laddad, välgjord. Det var länge sedan jag såg en film som kändes så otroligt genomtänkt. Susanne Bier, hon kan, hon. Rekommenderas varmt.

8 kommentarer

Under Absinthe, Ön, Film och TV, Hemmet, Whisky, cigarrer

Absinthen Emile 68

Farbror Blandare … noterade en viss anstrykning av blyerts häromkvällen… inte oävet, bara oväntat…hm?

9 kommentarer

Under Absinthe