Jag fick vända mig bort när de tvingade in den unga matrosen i den stinkande valen. Hans kväljningar blev mina. Så inatt har jag varit till havs. Min inre skeppare har ryat order i fåfänga försök att överrösta stormens dån. Jorå.
Ja, jag såg filmen ”In the heart of the sea” igår. Fann den på Blockbuster för ett par tior. Stormen och havet och desperationen sög in mig. I storslagna bilder skildras valfångares grymma tillvaro på 1800-talet. (Förresten, ett tips såhär i lockdown-tider: Blockbuster är i flera fall 10-20 spänn billigare än SF Anytime för samma filmer. När ni tröttnat på Netflix och HBO). Sen har man ju snåldagar också (ganska många såna faktiskt) och då finns ju gratisfilm på Youtube och Openculture. Ibland har man tur och kvaliteten är inte alltför illa på en del grejer. Hur många dokumentärer från BBC har jag inte funnit på tuben genom åren? Där kan man slå ihjäl några timmar då och då.
Nå, idag vaknade jag till skotskt väder: mulet, blåsigt, grå himmel, skrikande havsfågel, regn i luften. Det kändes oväntat tryggt och skönt. Inte för att jag steppar av glädje men vädret passade liksom humöret idag. Jag har det så jäkla bra, tak över huvudet, mat i magen, fortfarande frisk, inget jobb att plåga mig iväg till, böcker att läsa, film att se, böcker att läsa. Så jag vill inte gnälla. Men vissa dagar är det inte bara mysigt att vara isolerad. Det gnager. Jag blir elak. På mig själv. På andra. Då är det en lärorik läxa att hålla käft och ta det lugnt. Inse att allt går över.
Jag står inte med fara för mitt eget liv i en liten vilt gungande båt och ska harpunera en valjävel med bara handkraft ute på öppet hav. Till exempel. Det tar jag med mig från filmen. Och funderar vidare på dagens middag. Fisk?
LILLA BLÅ BLOGGEN 
Fisk, bra val.
Är du från Göteborg?