Etikettarkiv: Våroffer

När han ler blir hans ansikte som en dessert

Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.

1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.

Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!

– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.

Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.

Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?

– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.

Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?

Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.

Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…

Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…

Annonser

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Konst, Musik

Ut ur den historiska garderoben

Det finns sådana som ser levande ut fast de bevisligen är döda. De ser ut som riktiga människor, levande människor, med speciella drag som får mig att ana deras karaktär; de ser ut som om de kan kliva ut ur ramen och bilden och ta i mig, skratta, inleda ett samtal. Jag tycker om dem. Jag går runt och ser på deras ansikten, deras kläder, jag studerar deras hållning och glimten i deras ögon. Det var högtidligt värre att gå till fotografen för 80-100 år sedan. För det mesta ser människor på gamla fotografier ut som dockor, modeller. Jag får ingen känsla av att de någonsin varit levande, rört sig, andats, luktat, pratat, skrattat och gråtit. Men när jag stöter på motsatsen blir jag upprymd. Fotografier av människor, det är svårt att tröttna på. Bra foto av alla slags människor, det är som en god måltid. Man tar gärna lite till, fast man är mätt. Det är ju så härligt.

Så finns det levande människor som gestaltar historiska personer, gestaltar människor som redan levt och försvunnit. Ibland lyckas det dem att gjuta nytt liv i de döda, väcka deras väsen till liv och visa oss dem, få oss att förstå dem och kanske rentav känna intresse, nyfikenhet, empati och… ja, ömhet. Men ibland blir det platt fall, eller åtminstone mindre lyckat. Ibland ser man endast en skådespelare iklädd en teaterdräkt – lika konstruerat och stelt som ett gammalt ateljéfoto, lika styltat och konstlat och svårt att tro på. Naturligtvis beror det senare på en mängd faktorer. Tidpunkt, sammanhang, manus, skådespelare, regissör  – och mottagare.

Igår var jag mottagare i två sammanhang. Jag såg en film och en utställning, båda om historiska personer. Det var med andra ord ett riktigt långbord jag satte mig ned vid. Det hela visade sig bli jävligt trevligt!

Först ut var filmen om Coco Chanel och Igor Stravinskij. Eftersom den utspelar sig under en tid som intresserar mig mycket  var den ett måste, trots att jag läst gäsp-rescensioner i svensk press. Den enda som varit riktigt lyrisk verkar vara Ronny Svensson på TV4. Varför kan ni klicka och se på här.  Inledningen är verkligen magnifik, musiken ur Våroffer blåser mig nära ur stolen, och skildringen av det skandalösa uruppförandet 1913 är lika smaskig som en… ja, välj själv. I korthet handlar filmen om Coco och Igors förhållande 1920, då hon bjuder in kompositören, hans hustru och deras barn att bo i hennes hem utanför Paris. Filmen vill skildra två kreativa, vansinnigt stolta konstnärer som inleder ett passionerat förhållande med varandra på helt skilda villkor. Coco och Igor kastar sig snart i sänghalmen, trots familjens närvaro i huset, och gökar sig igenom ett antal scener. Jag får inget intryck av kärlek mellan dem, det tycks ofrånkomligt, sammanbitet och destruktivt. Filmen har fått kritik för att huvudrollsinnehavarna verkar stela. Jag tror det är det som är meningen, här handlar det om två starka, dominanta personer som inte vill ge avkall på något, allra minst sina egon. Inte ens i ett sexuellt förhållande. Snarare tycks de båda var ute efter att ”tanka” varandras energier för att kunna skapa bättre. Det kanske inte är vackert, men filmens foto är desto vackrare. Varje bild är en ren estetisk njutning.

Anna Mouglalis som gestaltar Coco Chanel är sval, elegant och utdragen som ett av Modiglianis kvinnoporträtt. Hon styr och ställer med sin omgivning, utnyttjar sin makt och känns på något sätt inkapslad, som om hon medvetet stängt av sina känslor. Så när jag betraktar de där stora blanka ögonen filmen igenom och tänker att jag inte ser minsta rörelse däri, oavsett vad som sker henne, så är Mouglalis antingen medvetet nedfryst eller en jävligt kass skådespelerska. Jag väljer att inte tro det sista. Chanel hade en tuff start i livet och för att som ensamstående kvinna bygga sig en karriär under tidigt 1900-tal fick hon vara rejält hårdhudad. Vi talar inte om en kvinna som direkt var känd för sin mjukhet. ”Eftersom vi har allt i huvudet är det bäst att inte tappa det”, lär hon ha sagt.

Hur Mads Mikkelsen tog sig an rollen som Igor Stravinskij får han själv berätta om här. I rollförberedelsen ingick bl.a att snabbt som attan försöka lära sig franska, ryska och spela piano.

 Igor 1921.

 Mouglalis och Mikkelsen som Chanel och Stravinskij 1920.

Så blev de här personerna levande för mig? Kände jag förståelse, intresse, nyfikenhet? Ja, dessutom insåg jag att jag behöver göra en djupdykning i Stravinskijs musik och det ganska så snart.

Efter ovanstående var det så dags för en fotoutställning av Henry B Goodwin. Tysk-svensk fotograf från förra sekelskiftet som gärna plåtade dåtidens kändisar: författare och skådespelare, poeter, dansare och ”vanlitt fölk”. Kan det verkligen vara intressant att glo på gamla svartvita porträtt från tidigt 1900-tal? Ja, för fanken! Framför allt när det är bilder av människor som de facto ser ut som verkliga personer och inte några staffagefigurer, trots dåtidens softa poser. Här är det kärringar och gubbar, tjusiga damer och utstyrda karlar i kjol. Varenda en av dem ser ut som någon jag gärna hade travat fram till och tagit ett snack med på en fest. Men här hänger de sepiatonade i konsthallens dunkel och deras röster, skratt och tårar har för längesedan tystnat. Jag blir glad varje gång en blick, en förnimmelse, tränger igenom poser och decennier, når fram till mig och berör. Det är en sak att bli berörd av nutida foto, kontexter som man själv tar avstamp i. Historia blir så lätt stelnad, död, ointressant annat än som exempel på form ur en annan tid. Så när det sker – att männsikor får liv igen – trots att nära hundra år förflutit blir jag glad.

Henry var mer än kändisfotograf, han plåtade trädgårdar och plantor, författade böcker, var språkvetare och debattör m.m. Jag visste egentligen inte mycket om den här grabben men fann lite mer av honom här. Men nu får det vara nokk för idag. Vad mig anbelangar är julhelgen avsugen och avslutad, folks. Det känns helt okay. Nu kanske man borde ta itu med verkligheten igen…

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Konst, Musik