Etikettarkiv: Utrillo

En glimt av Klimt

Prags nationalgalleri är en arkitektoniskt ful skapelse från 20-talet som brann ned och återuppbyggdes. Den är fortfarande lika ful. Men det gör inget. Jag förlåter den allt med tanke på innehållet. För att ta sig dit hoppar man på spårvagn 17 nere vid voltavafloden, inne i centrum. Det tar tio minuter, en kvart. Spårvagnen hostar sig över bron och börjar uppstigningen för de branta backarna. När man kliver av står man precis utanför den fula skapelsen. Man går över gatan och kliver in genom de stora glasdörrarna. Bakom två små luckor sitter två små välfriserade damer. Man betalar sitt inträde. Och är sedan på egen hand…

Jag börjar med att gå vilse. Eller rättare sagt, jag siktar in mig på deras samlingar av 1900-talskonst då jag vet att här i den fula skapelsen skall finnas verk av både Schiele, Kokoschka och Klimt. Så jag tittar på kartan och ser något jag tyder som ”modernism” varför jag kliver in i den plåtlåda som de kallar hiss och trycker på tredje våningen. Plåtlådan knarrar helvetiskt. Nu vet jag hur det är att vara ansjovis i burk.

På tredje våningen irrar jag i en timme. Jag möts av en överväldigande samling, egentligen för stor att ta in på en gång. Så där som det brukar vara. Picasso i flera upplagor. Cezanne. van Gogh. Toulouse-Lautrec har målat Oscar Wilde på sin målning Moulin Rouge. Han sitter som en däst blond lätt överviktig herre högst upp i högra hörnet på tavlan. Jag står och kikar på honom och väntar på att han ska säga ”hej”. Det gör han naturligtvis inte men jag blir i alla fall glad. Suzanne Valadon dyker upp med ett stilleben och jag känner återigen den där inre känslan av att stöta på en gammal bekant. ”Hej” säger jag till tavlan och ler. Den svarar inte men jag blir glad. Tänk att Valadon finns här, bland alla gubbarna. Hon som stod modell för Renoir. Hon som var morsa åt Maurice Utrillo, han med alla Montmartre-motiven. Jag nickar lätt åt Gaugin. Jag ser statyer av Rodin och Degas. Jag vandrar genom de nästan folktomma salarna med en allt större längtan inombords, det pirrar i hela kroppen. Jamen, var är du, baby? You darling boy of mine, var håller du hus? Gömmer du dig? Finns du i nästa sal?

Jag tvingar mig själv att inte springa, hålla igen på stegen. Men snart ser jag inte vad som hänger på väggarna, det är som om jag bara kollar att det inte är något av honom. Le Courbusiers nakna kvinna från -34 känns fel, Fernand Léger känns fel. Jag skiter i Pissaro och Sisley. Boring farts. Var är du, älskling? Var är du?

Väl igenom hela våningsplanet står jag stum. Förtvivlan inombords. Som ett barn som blivit utlovad glass och ballonger och sedan snopet insett att det bara var lögn. Jag tänker att jag missat ett rum. Det var ju som en labyrint där inne. Jag lämnar trapphuset och rusar in på tredje våningsplanet igen. Jag hastar genom rummen, jag är som en radiostyrd missil, jag betar metodiskt och raskt av rum efter rum, sal efter sal. Vakterna ser på mig, de börjar följa efter mig. Jag känner att jag inte beter mig som jag bör bete mig härinne. Men var är Egon? Var är min baby? Har de stuvat undan honom? Bränt honom?

Det tar ett slag innan jag lugnat mig och återigen kan studera översikten över hela huset, hela fula skapelsen. Nationalgalleriets indelning av konstskatterna är kanske inte riktigt den indelning jag logiskt skulle göra. Följdaktligen har jag fått mig till livs, förutom europeiskt 1800- och 1900-tal, en sjujävla massa inhemsk konst. Men där, längst nere i huset, där finns det jag letar efter. Så jag sätter kurs mot ansjovisburken igen och rasar ned genom den fula skapelsens våningar under helvetiskt gnissel.

Nya glasdörrar. Nejmen, heeej!

En glimt av Klimt.

En rejäl glimt. En stor målning. Jungfrurna. En hoper kvinnor som slingrar sig kärvänligt och sömnigt runt varandra i klara lysande färger. De slingrar sig in i ögat på betraktaren. Klimt, din gamle fuling. Jag ler mot målningen, den ler tillbaka. Jag tänker på gubben Klimt i sin ateljé där han tutade omkring i sin kaftan bland alla fruntimmer. Jag tänker på hur han uppmärksammade Egons talang, hur de båda strök med i spanska sjukan samma år. Två sjujävla målare och kvinnokarlar. En äldre man. En yngre yvigare. Jag älskar dem båda.

Så finner jag honom då. Egon Schiele. Där, runt hörnet, ned till vänster. Den gravida kvinnan och döden plus två små landskap som placerats så den ena hänger ovanför den andra. Jag rusar fram och ställer mig nästan skyddande framför dem. Den lille irriterande tysken med kameran får maka på sig. Han som krupit tätt intill med sin jävla kamera och ska plåta. Är det inte fotoförbud här inne, ditt tyska schwein? Move, move! Jag kastar ilskna blickar upp på lysrören i taket, detta är väl verkligen inte idealiskt för så sköra verk, dessutom suger belysningen, den gör ingenting för hur man uppfattar tavlorna. Det blänker i de mörka målningarna, man får rikta in sig i en vinkel för att kunna se. Jag ställer mig tätt intill, beskyddande. Tysken tvingas flytta på sig. Han tar ett par steg åt sidan, kommer inte åt att fotografera. Jag lämnar inte min position… minutrarna tickar iväg. Vi andas båda två, rätt häftigt. Ingen säger något. Till slut går han en bit bort. Jag står kvar. Egon, min Egon. Jag tänker varma tankar. Jag talar med honom inne i skallen. Vi samtalar länge. Jag drar i mig varje penseldrag, varje linje, varje färgnyans. Ögonen är uthungrade. Svultna. Galna. Jag knarkar konst!

När jag så slutligen lämnar min älskling och är på väg ut ser jag äcklet komma krypandes tillbaka där jag stod. Som en kackerlacka. Hans fotoblixtar lämnar ärr i mig. Jag skulle nitat den fan medan jag hade chansen.

En längre tid har jag hört rykten om en filmatisering av Klimts liv. John Malkovich i rollen som den kaftanbärande österrikaren. Jag finner den på nätet och beställer raskt. Nu hoppas jag bara den har den där mättade färgrika överdådiga porriga känslan jag älskar så mycket från förra sekelskiftet.  En glimt av Klimt? Varsågoda.

 

 

Annonser

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Konst, Prag

När får Mejeriet sin åsna?

Agile Lapin då En åsna vid namn Lolo brukade trava runt i lokalen. En gång i tiden hade han släpat fisk, men nu åtnjöt han full frihet på Lapin Agile, Montmartres vattenhål i Paris, där utfattiga konstnärer kunde hänga nätterna igenom över en enda kopp ”starkt” kaffe. Föreståndaren Frédé Gérard var generös mot sina besökare. Generös och färgstark. Han gick alltid iklädd stövlar och sammetsbyxor och hade en röd näsduk lindad kring skallen, påminde nog mer om en pirat än den f.d. fiskhandlare han faktiskt var.

Aristide uppträdde på Agile Lapin Lapin Agile  bjöd på underhållning; visor och cabaret och dåtidens poetry slams. Man utbytte taskiga skämt, diskuterade konsten med stort K, söp till och lyssnade på musikframträdanden. Jodå, Aristide Bruant (mannen jag skrivit om ett par gånger tidigare) uppträdde naturligtvis med sina satiriska nidvisor. Så även Frédé själv med gitarren i högsta hugg.

Men åsnan då? Jo, det var ingen mindre än Lolo som målade Solnedgång vid Adriatiska havet, en tavla som ställdes ut på Salon des Indépendants 1910. Naturligtvis var det ett skämt. Men vilket skämt! Det skojfriska klientelet band helt enkelt fast en pensel på Lolos svans och så fick han svänga loss bäst han gitte. Bluffen lyckades. Konstkritikerna hummade och berömde utan att veta vem upphovsmakaren var.

Utrillos tavla av Lapin Agile Klientelet på Lapin Agile utgjordes bl.a. av konstnärerna (och tillika fylltrattarna) Modigliani och Maurice Utrillo. Så även Juan Gris, Georges Braque och Picasso. 1910 mördades Frédés son alldeles utanför huset av gänget som kallade sig ”apaches”. Lapin ansågs inte riktigt rumsrent, men det svängde som fan. Det var ett litet, stökigt och färgstarkt vattenhål i norra utkanten av Paris, och många av dess besökare kom att gå till konsthistorien. Lapin ligger kvar än idag. Jag tog vägen förbi där förra månaden. Det lilla huset är näpet rosamålat men ser i övrigt intakt ut. Kvällarna bjuder på mat, sprit och underhållning. Fortfarande.

1980 såldes Picassos målning Le Lapin Agile för goda 50 miljoner dollar och hänger idag på Metropolitan Muséum. Man undrar vad kroggästerna hade tänkt om de vetat…  samma luspanka kroggäster som gick till Lapin för att de för bara 20 centimes kunde få sitta till gryningen utan att bli utkastade.

Mejeriet i Lund firar 20 år i dagarna. Just ikväll står en mängd artister på scenen i en tillfälligt återuppstånden bar, Rydes, som under tisdagkvällarna under 1990-talet bjöd på många spännande musikframträdanden. Mejeriet har en särskild plats i mitt hjärta; jag tillbringade några år på universitetet i Lund och därför blev konserterna på Mejeriet många. Där har jag avnjutit jäkligt bra stunder, till både rock, pop, funk, jazz och folkmusik. Fantastiska konserter, massor av trevliga minnen. Kulturhuset är fortfarande fullt av aktiviteter men det var numera ett tag sedan jag själv var där och kickade loss. Men nu firar de. Två decennier.

Samtidigt… 20 år… är det så lång tid egentligen? Nä. Inte om man jämför med Lapin Agile som faktiskt får räknas som Paris äldsta hängställe, med anor ända från 1850-talet and still kicking. Nu väntar vi bara på en ny Lolo i Lund.

5 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Konst