Vilken jucktyp är du?

Är du mannen som genom livet gått från symaskins-juck till det närbesläktade psykopat-jucket? Kanske är du en klassisk hantverkar-juckare eller rentav en huppiguppare? Ja, tillvaron är full av diverse juckanden, göranden och låtanden som vi alla vet. Se bara nedanstående, högst ovetenskapliga lista, som naturligtvis kan göras mycket längre. Eller inte.

Jesus just left Chicago med ZZ Top! Här har vi låten alla slöjuckare älskar. Han orkar inga häftiga rörelser men gungar väl så tungt med underlivet när han väl kommit igång. Det händer att han stämmer in med sångaren i ylandet: ”Take me home, Jesus”, utan att närmare kunna gå in på vad guds son gör i dessa sammanhang. ZZ Top – Jesus Just Left Chicago

Sedan finns ju den s.k. hantverkarjuckar’n, med sin lilla snärtiga discotwist ibland om lördagarna. Här ypperligt exemplifierat av Miss You med Stones. Taktfast, istadig, utan större variationer… men ack så enveten. The Rolling Stones – Miss You

Uppförsbackejucket finner man exempel på i introt till Sunshine of your love med Cream… Det börjar lite trevande, som en sextonåring som vill men inte vet om han vågar och kan. Men det kan han naturligtvis. Fast sen såsar det bara ut (!) och blir kasst. Precis som det brukar med sextonåringar. Och Sunshine of your life. Cream – Sunshine Of Your Love

Vidare finner vi psykopatjuckaren som likt en gigantisk kanin bara kör och kör och kör utan att märka att hon stuckit för länge sedan. Ace of Spades såklart. Motörhead. Jamen, ni hör ju själva… Motörhead – Ace of Spades

Struttjuckar’n fungerar bäst till the Cure och låten Lovecats. Han är vanligen en rätt klen och gnällig figur. Kan ingen berätta för honom att det är kutym att byta strumpor ibland? Tedrickning gör heller ingen karl. Ofta går han upp i falsett när han blir exalterad. Men det blir han inte så ofta och det är kanske tur det. The Cure – The Lovecats

Så finns naturligtvis harmonijuckar’n, han som gillar rytmen i Venus med Shocking Blue. Först går det lite si och sen ska det plötsligt ändras takt men likförbannat hamnar han direkt i samma gamla spår igen. Harmoni-juckar’n brukar förr eller senare få höftledsproblem. Shocking Blue – Venus

Du tillhör väl inte skaran räknejuckare? Han som ligger och mer eller mindre tyst räknar ett två, ett tre, två… nej vänta, ett två… Störig fan. Diana Ross med låten Chain Reaction brukar gå i bakgrunden. Tro mig, vilken normal människa som helst vill bara att det ska ta slut. Diana Ross – Chain Reaction

Så har vi förstås gammeljuckar’n… Lyssna bara på John Lee Hooker och Tupelo. Har han börjat, har han slutat, var tog han vägen, lever han? Han blir liksom aldrig färdig… om han ens kommer igång…? Men det funkar märkvärdigt nog… om man ids hålla sig vaken. John Lee Hooker – Tupelo

Symaskinsjuckar’n! Här är mannen som älskar snabba framstötar, liksom inledningen till Tremolo Song med Charlatans. Han ser sig som ostoppbar. Det är han antagligen också. Samt jobbig. Och egenkär. För det mesta klarar han sig bäst på egen hand, om ni fattar. The Charlatans – Tremelo Song

Huppiguppjuckar’n. Diggar basgångar som går i baktakt och har Desmond Dekker som husgud, framför allt i låten The Israelites. Märker aldrig om han är helt eller halvt inne. Det är inte så noga, tycker han, bara det huppiguppar. När han är ensam lyssnar han på Robban Broberg. Desmond Dekker – Israelites

Så återstår bara frågan: vilken typ är du?

Down in the hole

Den här låten fick mig att flytta hemifrån. Aldrig mer skulle jag ta stryk från någon. Allra minst min far. Aldrig mer. Med LP-konvolutet följde ett stort utvik, en färgaffisch modell större. Jag tejpade upp den på min garderobsdörr. Min far spöade mig för det. Knarkpropaganda, ansåg han, den gamle ex-boxaren. Och jag flydde ut i vinterskymningen, satt och grät bland fyllgubbarna på busstationen som försökte trösta mig utan att förstå vad som hänt. Jag tog bussen några mil in i de tunga granskogarna, flydde till en släkting. Sedan skulle jag aldrig flytta tillbaka. Min far grät. Bad om förlåtelse. Men nånstans inuti mig visste jag att det inte gick längre.

Down in the hole. Det är ingen konst att vara sams med sina döda föräldrar. Men den här låten gör fortfarande fruktansvärt ont i mig. Så väldigt, väldigt ont. Samtidigt inser jag att det är en snygg låt. Jag älskar Emotional Rescue-plattan. Den blev rätt utskälld när den kom. Jag förstod aldrig varför. Det var så mycket jag inte begrep då. Fan vet om jag begriper mer nu?

Jag lyssnar mycket sällan på den här plattan, på den här låten. För det är något som borrar sig  vasst och djupt in i de där skrymslena som mår bäst av att ligga nedsläckta.

Ja, ja.

Mor och far. Kärlek och hat. Skratt och gråt. Åren går… såren finns där… och vemodet… och så en hel massa annat som jag inte riktigt förmår fånga in och sätta ord på.

Yep, folks. Så är det. Down in the hole. Jag svor på att aldrig mer ta emot en mans knytnävar. No. Fucking. Way.