Etikettarkiv: Paris

Hunger

20180927_105233

Det är säkert en turistfälla, tänker jag men skiter i vilket. Jag är hungrig. Och inte bara på mat. Hela systemet brinner av lust efter att ta för mig av stan, av människorna, av all stank och parfym och allt däremellan. Ramlar in på St. Regis, en bistro på Ile St Louis, mitt i Seine, mitt inne i Paris, på sin egen lilla ö. Därinne springer en gubbe i 70-årsåldern med svart förkläde ned till smalbenen. Han är liten och skinntorr, balanserar runda brickor i luften som en cirkusartist. Han visslar och sjunger oavbrutet. Han är som en stolt gräshoppa på gladknark. Jag älskar honom.

Det här är en sån där dag då jag är beredd att älska allt, inser jag. Då hjärtkamrarna står vidöppna, en bordell vid happy hour. Från himlen skvätter högoktanig watt över gatorna, jag känner mig elektrisk där jag dansar fram, kvarter efter kvarter. Var tredje meter fångar ögat nån vinkel, nån färg, nån form, en skugga och jag greppar efter mobilen, den där gamla som borde bytts ut för länge sedan och som gör varje fototillfälle till en tombola. Får jag eller får jag inte nåt som fastnar på bild?

20180927_123018

Timmarna går. På St Regis dansar den gamle mannen mellan borden, han är proffs ut i fingerspetsarna. Jag käkar getost. Känner mig oövervinnerlig. Det är dags att återerövra den här gamla horstan. Paris. Först nu känner jag mig gammal nog att betvinga henne. Jag ler mot alla. Utan tvekan, utan rädsla. Idag tar jag emot allt som kommer i min väg.

20180927_105333

20180927_112531.jpg

20180928_121345.jpg

20180927_114616.jpg

20180927_105449.jpg

Några timmar senare dråsar jag i backen. Blir sittande på den skitiga asfalten. Runt omkring mig hastar folk förbi. Jag är så yr att jag ser dubbelt.

En härlig dag! En dag som välter omkull!

Annonser

1 kommentar

Under Resor, Uncategorized

Min gamla och min nya kärlek

Jag är kär i Tore. Jo, Tore är min nya kärlek, konstaterar jag där jag står och svajar framför utställningen av Tore Johnsons parisbilder.

Paris är en annan kärlek. En gammal sådan, ända sedan barndomen, då jag letade mig till det lokala biblioteket och bad tanten där ta fram allt hon hade om Paris. Det blev mest gamla svartvita fotoböcker från 50- och 60-talet som luktade magasin och vindsförråd. Jag blev heltänd; på lukten, på bilderna, på de något omständliga beskrivningarna från en stad jag ännu inte besökt. Hela jag ville stinka vitlök och gå i basker och klämma upp en baguette i armhålan varje morgon. Istället satt jag fast i en bergslagsskog med allt vad det innebar av begränsningar för ett vilt bultande barnahjärta.

Tonåren kom, kärleken till Paris bestod, och jag drog iväg som 18-åring, i fel herrsällskap, men vadå… det ordnade sig. Det blev en omväg via Keith Richards, Jim Morrisons grav, polis och tårgas men det ordnade sig ju, så där som det alltid gör. Första gången jag lämnade stan, klev uppför den där lilla fjantiga trappan till flyget ute på Charles de Gaulle, så vände jag mig om och viskade: jag kommer tillbaka! Så där dramatisk som man bara kan vara som överspänd 18-åring när livshungern klöser i hjärtat så blodet luktar svavel. Men visst kom jag tillbaka, det gjorde jag.

Tore däremot… han föddes i utkanten av stan, son till nobelpristagaren Eyvind Johnson (han med Strändernas Svall ni vet, den där boken som visserligen är bra men där huvudpersonen är en riktig jävla snedseglare som aldrig lyckas ta ut kursen och ta sig hem till frugan när han ska, utan fastnar på vägen och trasslar till det för sig med andra fruntimmer…). Nå, till saken… Tore Johnson fotade i Paris på 40- och 50-talen och dessa bilder visas nu på Landskrona museum, gentilt utlånade från Nordiska muséet i Stockholm. Jag går dit och drabbas av kärlek! Det är en smaskig känsla som drämmer till en och jag blir varm och lite darrig.

Överhuvudtaget brukar jag tänka att bilder som får en att känna, höra och lukta är bra bilder! Här hör jag stegen mot gatan, jag tror t.o.m. att jag är en av dem som går där på trottoaren tills jag ser bilarna och inser att allt utspelar sig i en annan tid, innan jag ens var född! Men vilka bilar, fy i helvete så snygga bilar! Jag blir alldeles kollrig. Jag känner lukten av vått ylle på bussen där vi sitter och rutorna immar igen av regnet som just upphört därute; i en annan bild känner jag solstrålen när den träffar mig rakt genom regnskurarna, hör ungarnas röster när de kommer springandes ut ur gränden…

Oh Tore, du okände, du vackre man, nye vän och frände, stendöd sedan 1980 men vaffan gör det, jag är tokkär i dig! För att du fotade människor med hjärtat, för att man i varje enskild bild kan se din ömhet och din närhet till just dessa människor.

Jag tänker på hur många bilder det finns idag som inte är… snälla, helt enkelt. Jag älskar snällhet. Snällhet är den egenskap jag sätter bland människans finaste konststycken. Snällhet är ofta det som får mig totalt på fall, som greppar hjärtat och kramar till och gör att tårarna och skrattet kommer samtidigt.

I Tores bilder finner jag massor med snällhet. Javisst är de fantastiskt komponerade, historiskt intressanta, spännande tidsdokument und so weiter, men det är det varma, innerliga och mjuka som drar in mig och ger mig en längtan efter att också få vara i Tores värld, då. Kanske är det en tillfällighet att jag äntligen får se hans bilder just idag, när mitt eget hjärta ligger där och skälver och fjollar sig som bäst inför framtiden, eller så är det perfekt uträknat av någon däruppe, jag vet inte, det spelar ingen roll.

Jag lämnar utställningen med ett leende i hjärtat. Yrvaken, otålig och jävligt sugen på livet! Igen!

20161008_13070020161008_130632

15 kommentarer

Under Konst, Litteratur

När han ler blir hans ansikte som en dessert

Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.

1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.

Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!

– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.

Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.

Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?

– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.

Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?

Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.

Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…

Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Konst, Musik

Men Jimi fortsätter

Lyssnar på Hendrix mitt i natten och minns plötsligt Mats som sände mig femton olika versioner av Hey Joe på kassett. Jag undrar vad han blev av? Mats med sina haschpsykoser och sin Hendrix-kärlek och sin oförtrutliga envetna musikspridarglädje. Vi drog till Paris tillsammans. Vi hamnade i Parispolisens famn med tårgas och allt, vid Jim Morrisons grav, och jag var väldigt rödhårig då och mötte Keith Richards som hade de minsta fötter jag sett på en karl och det var höst och jag var ung och hade en lånad kamera som var större än mina bröst…
Foxy lady.
Det var så länge sedan.
Det var bara igår.
Jag lyssnar på Hendrix och minns och tänker; vad fan blev Mats av? Jag har för mig att hans farsa ritade nåt jäkla stridsplan. Något med tre bokstäver. Som störtade. Fan, jag kan ha fel. Det var så många år sedan. Men Jimi fortsätter…

2 kommentarer

Under Musik

Absintheväder och lite intellektuellt göka…

Jag konstaterar att fransmännen visste vad de gjorde när de inmundigade iskall absinthe om eftermiddagarna. Jag gör faktiskt likadant idag. Ja, jag tänker unna mig en liten cigarill också.

Lilla Blå har genomlevt en stekhet dag framför datorn. Lilla Datorn har också genomlevt en stekhet dag och närapå osat bränt. Vi har slitit som djur, min bärbara och jag. Timme efter timme.

Fothelvetet har knorrat såklart. Men jobbet ska göras. Jag haver stretat. Men nu är det nog för idag!

Jag sippar på en iskall Emile 68 och väntar på att en tillstymmelse till svalka ska komma med skymningen, även till min lilla stadslägenhet. Idag har jag ätit två ägg. Det är svårt att äta mat i värmen. Därför slår min mjölkiga gröna drink en kullerbytta i magen när den landar. Det blir varmt innanför naveln. Jag lutar mig tillbaka i soffan och drar efter andan. Tänder cigarillen.

Tänker på Suziluz, den fantastiska bloggaren med det varma skälvande hjärtat som nu befinner sig i Paris på egen hand. Åh, jag hoppas hon mår bra. Jag hoppas även hon har vett att sippa på en absinthe i sommarkvällen, vippa med foten, sittandes på ett café någonstans. Det gör hon säkert.

Imorgon fortsätter jobbet. Det är bråda dagar nu, och har så varit en tid. Ibland tycker jag det tar för mycket av min själsro, ibland slår mig insikten: ”gud, vilket bra jobb jag har”! Jag sysslar med skriven text hela dagarna, jag skriver text, jag översätter text, jag flyttar och stuvar om och hittar på och klipper och klistrar text – hela dagarna. Fula texter. Fina texter. Viktiga texter. Bajstexter. Alla slags texter. Och som om detta inte räckte, så bloggar jag också. Med mera texter. Ord, ord, ord. Jag älskar ord. Jag älskar texter. Det är livet, det. Men ibland spyr jag på skiten. Det är okay, det också. Rensar rent.

Det är lite surt att vara så begränsad i sin rörelsefrihet som jag är just nu. Jag ska helst inte belasta foten, men haltar runt i lägenheten så gott jag kan. Vill ut. Har suttit som panelhöna nu sedan i torsdags. Ute steker solen, genom fönstrena hör jag stadens liv, jag tjuvlyssnar till diskussioner på trottoaren utanför. Inbillar mig att alla andra lever intressantare liv än jag; liv med grillpartyn och strandliv och lantliv och semesterliv och social gemenskap så det knakar i fogarna. Själv går jag som ett djur i bur. Vill till havet. Vill ut till min lilla ö och mitt lilla pörte. Andas frisk luft. Ta del av sommaren.

Men jag sitter här, i en skitvarm lägenhet och skriver texter. Himlen utanför vitnar av hettan. Hela stan bågnar under temperaturen.

Filmtipset Ikväll tror jag att jag ser på ”Henry & June”. En bra rulle, med manus av Philip och Rose Kaufman. Det handlar om författaren Henry Miller, flintskallig kåtbock som strular runt i Paris 1934, luspank och sugen på livet. Han träffar Anais Nin, en liten docksöt varelse som är gift. De skriver båda texter. Många texter. Henry Miller är också gift, med Jane (här spelad av Uma Thurman). Och så blir Henry knullsugen på Anais och hon på honom. Men så blir hon även sugen på Jane. Och så är trekanten igång. Hej och hå. Det blir dans också. Och bordellbesök. Och författarvåndor. Jag tycker om den här filmen. Jag tycker om tidsskildringen. Jag attraheras av Paris och de skildrade personerna.

Henry Miller blev en känd författare med tiden. Jag gillar honom och inser i just detta nu att jag borde ta och läsa honom snart igen. Anais Nin blev också en känd författare med tiden. Hon skriver också jävligt bra. På 70-talet utgavs hennes dagböcker, där hon bland annat återgav hela den här trekantshistorien som filmen ”Henry & June” bygger på. Filmen kom runt 1990 tror jag. Den kanske går att hyra fortfarande. Har ni inte sett den, så har ni något gott att se fram emot. Den är vacker. Den är erotisk. Den är färgstark och humoristisk och lite sorglig.

Äh, vad fan… nu kör jag igång. Hej på ett tag.

13 kommentarer

Under Absinthe, Cyberrymdens bästa, Film och TV, Litteratur

När får Mejeriet sin åsna?

Agile Lapin då En åsna vid namn Lolo brukade trava runt i lokalen. En gång i tiden hade han släpat fisk, men nu åtnjöt han full frihet på Lapin Agile, Montmartres vattenhål i Paris, där utfattiga konstnärer kunde hänga nätterna igenom över en enda kopp ”starkt” kaffe. Föreståndaren Frédé Gérard var generös mot sina besökare. Generös och färgstark. Han gick alltid iklädd stövlar och sammetsbyxor och hade en röd näsduk lindad kring skallen, påminde nog mer om en pirat än den f.d. fiskhandlare han faktiskt var.

Aristide uppträdde på Agile Lapin Lapin Agile  bjöd på underhållning; visor och cabaret och dåtidens poetry slams. Man utbytte taskiga skämt, diskuterade konsten med stort K, söp till och lyssnade på musikframträdanden. Jodå, Aristide Bruant (mannen jag skrivit om ett par gånger tidigare) uppträdde naturligtvis med sina satiriska nidvisor. Så även Frédé själv med gitarren i högsta hugg.

Men åsnan då? Jo, det var ingen mindre än Lolo som målade Solnedgång vid Adriatiska havet, en tavla som ställdes ut på Salon des Indépendants 1910. Naturligtvis var det ett skämt. Men vilket skämt! Det skojfriska klientelet band helt enkelt fast en pensel på Lolos svans och så fick han svänga loss bäst han gitte. Bluffen lyckades. Konstkritikerna hummade och berömde utan att veta vem upphovsmakaren var.

Utrillos tavla av Lapin Agile Klientelet på Lapin Agile utgjordes bl.a. av konstnärerna (och tillika fylltrattarna) Modigliani och Maurice Utrillo. Så även Juan Gris, Georges Braque och Picasso. 1910 mördades Frédés son alldeles utanför huset av gänget som kallade sig ”apaches”. Lapin ansågs inte riktigt rumsrent, men det svängde som fan. Det var ett litet, stökigt och färgstarkt vattenhål i norra utkanten av Paris, och många av dess besökare kom att gå till konsthistorien. Lapin ligger kvar än idag. Jag tog vägen förbi där förra månaden. Det lilla huset är näpet rosamålat men ser i övrigt intakt ut. Kvällarna bjuder på mat, sprit och underhållning. Fortfarande.

1980 såldes Picassos målning Le Lapin Agile för goda 50 miljoner dollar och hänger idag på Metropolitan Muséum. Man undrar vad kroggästerna hade tänkt om de vetat…  samma luspanka kroggäster som gick till Lapin för att de för bara 20 centimes kunde få sitta till gryningen utan att bli utkastade.

Mejeriet i Lund firar 20 år i dagarna. Just ikväll står en mängd artister på scenen i en tillfälligt återuppstånden bar, Rydes, som under tisdagkvällarna under 1990-talet bjöd på många spännande musikframträdanden. Mejeriet har en särskild plats i mitt hjärta; jag tillbringade några år på universitetet i Lund och därför blev konserterna på Mejeriet många. Där har jag avnjutit jäkligt bra stunder, till både rock, pop, funk, jazz och folkmusik. Fantastiska konserter, massor av trevliga minnen. Kulturhuset är fortfarande fullt av aktiviteter men det var numera ett tag sedan jag själv var där och kickade loss. Men nu firar de. Två decennier.

Samtidigt… 20 år… är det så lång tid egentligen? Nä. Inte om man jämför med Lapin Agile som faktiskt får räknas som Paris äldsta hängställe, med anor ända från 1850-talet and still kicking. Nu väntar vi bara på en ny Lolo i Lund.

5 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Konst

Piss och parfym i Paris

Jag har löst ekvationen: piss+parfym=Paris. De tre ”p”:na. Den heliga treenigheten? Paris må vara underbart på flera sätt men usch och tvi och fan vad det stinker i den stan! Överallt! I alla stadsdelar. Går folk inte på toaletten där? Nä.

Varma dagar stiger urinstanken från trottoarerna något så förbålt så kräkreflexerna startar i munnen. Det känns som rena rama medeltiden. Tummen ned för urinoaren Paris!

Jag fick dock fatt i tre äldre parfymer till parfymsamlingen, varav en som lanserades redan 1889. Det gjorde mig glad. Tummen upp för Paris!

Det slår mig plötsligt att jag inte skrivit om ett av mina främsta intressen här på bloggen. Dofter, parfymer. Vet inte varför. Jo, jag vet. Börjar jag kan jag inte sluta.

En gång i tiden var det meningen att jag skulle forska på lukter. Tänk er. Men av forskarkarriären blev det intet och istället började jag översätta. Det gick bättre att försörja sig så.

Men intresset för vad näsan gör med oss och vår uppfattning om världen och vår plats i denna – det lämnar mig aldrig.

Men varför pissar fransmannen där han står???

7 kommentarer

Under Doft