Tag Archives: Kirkwall

Orkneyöarna, tur och retur

Jag går i motsatt riktning, möter och stångas med folk i den lilla cirkeln. De traskar lydigt i flock, jag kom in fel och hittar inte ut ur det här helvetet. Nån guide står och tutar fakta men hans ord försvinner i vinden från havet. I marken framför oss finns hål, hål med lämningar efter flertusenåriga bostäder. Det har bott människor här. Skara Brae. Folk glor lydigt ned i groparna, jag vantrivs så det kliar ända upp i arslet. Till slut hoppar jag över något litet stängsel, vinglar till och drösar nedför en slänt. Ut härifrån kvickt!

orkeny strand

Jag småspringer därifrån, når en brant backe och där, där nere ligger en öde vit strand och därute havet, Nordsjön… eller Nordatlanten, fan vet, jag har tappat både räkningen och riktningen efter alla öar jag passerat fram och tillbaka på sistone. Det var inte så här jag hade tänkt mig att uppleva Orkney. Men här är jag nu. Och havet sträcker sig blått och oändligt mot horisonten, allt är platt och vinden är precis lagom snäll mot kinden. Där står jag och andas… försöker hitta centrum i mig själv, hitta andningen, hitta drömmarna… de där drömmarna som burit mig ända hit, genom åren… mina drömmar om de vindpinade, karga vikingaöarna där ute i havet… Men jag står i ett turisthelvete utan dess nåde. Bakom mig har jag horder av japaner och kineser och tyskar och amerikaner. Långfärdsbussarna står uppradade som urtidsdjur, i kilometerköer. Man slussas fram och tillbaka, som boskap. Det är köer för att komma in på områdena, för att komma in på muséerna, för att komma in på caféerna, för att komma in på dass. Betala inträde, betala inträde!

Jag vallas genom en stenring äldre än Stonehenge. Jag trängs under jord i några dåligt upplysta gångar med speakerröster i dolda högtalare. Jag får tio-femton minuter på mig att springa genom slottet Skaill House beläget ute på en stor slätt. Skynda dig nu, sen åker vi vidare. Här ska klämmas in så mycket det bara går på en dag.

20170822_141341

20170822_141432

20170822_141751

Inombords gråter jag, sparkar emot, förbannar. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att det här var något att prova på? En turistutflykt…. oh mother!  Kirkwall, huvudstan på en av öarna, är så full med folk att jag knappt ser katedralen. St Magnus – vacker som få men vad gör det när man inte får en sekund ifred? Det går inte att ta in. Inte heller historien om Mrs. Scarth och hennes sovrum… eller de italienska krigsfångarna från 2:a världskriget och deras kyrka eller och hur de byggde broarna mellan öarna… Skeppskyrkogården utanför i havet… Historierna är många men allt dränks i tidsbrist, i kommersialism, i nån slags hysterisk disneyland-upplevelse…

20170822_124855

20170822_125124

Det pågår nån slags regatta bland öarna, folk från hela jorden har rest hit. Hit, till platsen som i mina eviga drömmar ligger så gott som övergiven, men som i verkligheten är en turisthora med brutalt uppfläkt underliv som ligger och skrevar där i Nordsjön/Nordatlanten var det nu var…

20170822_132815

Men visst är det vackert. Det finns vyer som tar andan ur mig av och till. Om jag bara hade fått vara ensam – eller i sällskap av någon som också haft vett att hålla käft och mjölka sina drömmar för allt vad de är värda. Tänk att resa här i stilla mak med någon,  häpnas tillsammans, lämna varandra ifred när man behöver vara ifred, och sedan mötas över en bit bröd och ett glas gott och i tyst samförstånd, med bara en blick, veta att man delar ögonblick som är guld…

På tillbakavägen blåser det upp till storm. Ska vi komma över till fastlandet? Det råder tvivel in i det sista och när vi klivit ombord på den lilla båten ombeds vi gå ned under däck, hålla i oss för allt vad vi är värda. Det är förbjudet att gå ut på däck, vågorna kommer att sopa rent där, från både folk och fä.

Och nog gungar det alltid. Det är när folk sitter och kaskadkräks omkring mig som jag av någon anledning, någon pervers anledning, fylls av lycka. Jag kastas upp från stolen och ned igen av de hastiga krängningarna. Allt löst ombord far all världens väg. Horisonten försvinner och kommer tillbaka varje sekund. Båten står nästan rakt upp i luften i vissa stunder. Jag korsar Pentland Firth, ett av jordens farligaste vatten, för andra gången i mitt liv, och inom mig jublar jag. Det är en adrenalinkick utan dess like. Jag är så perverst, oförklarligt lycklig! Jag skulle kunna stanna här ute för alltid. Jag skulle kunna dö just nu och det skulle vara helt okay.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Resor, Uncategorized