Tag Archives: Jean Hermanson

Nej, jag vill inte, Jean

20170115_140944
Fotografen Jean Hermanson på Landskrona museum. Är det en bra utställning? Ja. Tycker jag om den? Nej.

Jag har sett den två gånger nu. Första gången var på vernissaget för tre månader sedan. Låt oss slå fast en sak med detsamma: vernissager är rätt äckliga små tillställningar. Möjligtvis inte för konstnären som förhoppningsvis blir pussad på och kanske rentav uppvaktad med en blomkvast eller två. Och är det en känd konstnär som möter upp är vernissager mumma även för starstrucks som vill känna och klämma in real life. Men för oss andra, vi som helst vill glo på och uppleva konsten mer än konstnären, är vernissager inte de bästa tillfällena. Cidern, eller i bästa fall vinet, är alltid blaskigt och ingen anledning till att vara där. Klubben för inbördes beundran kan vara stor och därför gör trängseln att man inte ser särskilt mycket av det som hänger på väggarna. Vill man uppleva saker i lugn och ro så är man smart och väntar en tid.

Nu var jag inte så smart vad gällde Jean Hermanson. Jag gick dit på vernissagen, karln är ju ändå död numera så hur mycket folk kunde det bli? En hel del, visade det sig. Alla lika prat- och mingelglada. Så häromsistens gav jag utställningen en ny chans. Dessutom hade jag köpt med mig hans fotomapp första gången och alltså i lugn och ro kunnat spana in lite av materialet hemma.
Temat är hans barnbilder från 60-talets Dublin.
20170115_140519

Det är snygga kompositioner, det är mänskligt varmt och insiktsfullt och de som gjort utställningen har också velat visa Hermansons arbetsprocess och publicerar även kontaktkartorna invid några av de utvalda bilderna. Allt borde vara bra. Hur bra som helst. Men jag gillar det inte och det tar tid innan jag fattar varför.

När Hermanson drog till Dublin i slutet av 60-talet var det för att med kamerans hjälp gå i James Joyces fotspår, eller rättare sagt Leopold Blooms fotspår, han från Ulysses ni vet. Rätt snart sket sig Jeans idé och han började plåta Dublins ungar istället.
Kristian Lundberg skriver fint om de utställda fotografierna: ”Det finns inget försonande över bilderna, ingenting som kan konkretiseras till att vara hopp. Det är att leva på botten av en brunn, en mörk djup brunn och veta att i den brunnen kommer man leva och dö, omgiven av leksaker, barn, trafik, dagar och nätter.”

Och det är ju just det som jag inte klarar. Sist jag var och såg en fotoutställning på Landskrona muséum, och blev tokkär i Tore Johnsons bilder, var det ju mycket pga viljan att själv vilja vara med i bilderna, få krypa in i och bli en del av den där världen han visade.
Det är möjligt att Dublins barn bjöd in Jean Hermanson till sin värld, men hans bilder är inte en inbjudan till mig som jag hörsammar. Jag försöker men de ligger för nära en barndom som visserligen inte var helt trasig men som lika gärna kunnat vara en värld som hållit mig fast för gott. Och det är såklart därför jag inte vill ta hans bilder till mig. Jag stannar utanför och blir en distanserad betraktare. Trots att jag inser att det här bra bilder, ett fantastiskt tidsdokument… så jag vill inte kliva in där. Jag orkar inte ens känna värme. Jag blockerar mig.

För några år sedan satt jag en vinterkväll tillsammans med goda vänner som rest tillsammans med Hermanson i Afrika. De visade mig flera av hans arbeten och det var också där jag fann bilderna av de järnverksarbetare jag så väl kände igen från min egen uppväxtmiljö. Då kände jag en viss smärta som sedermera blev till någon slags öm nostalgi. Med tiden och avståndet försvann lite av det äckliga och skitiga och blev hanterbart. Fejkat hanterbart. Den där hanterbarheten som man inbillar sig finns efter att man har gjort sin klassresa – men som är tunn som glas och kan spricka inför en enda bild.

Det är inte Jean Hermansons fel. Han var säkert en skitbra fotograf. Jo, det var han. Jag ser ju det. Men jag gillar inte den här utställningen. Han må ha ”dansat som en kobra” men nu är vi färdiga med varandra, han och jag.

3 kommentarer

Filed under Konst

Han dansade som en kobra

Guinea-Bissau för många år sedan. Min vän K kör två svenskar ut till byarna, en fotograf och en skribent. De ska rapportera om ett land i fajt mot portugiserna. ”Nu ska vi till ett bageri”, kommenderar fotografen i bilen och K kör dem dit. En grupp kvinnor har köpt bröd och står utanför. När J hoppar ur bilen med sin kamera börjar de dansa. Och J dansar med.

Han dansade som en kobra med sin Leica, berättar K för mig där vi sitter framför kaminen. Det är julafton 2012. Jag försöker föreställa mig Guinea-Bissau under den där tiden men det funkar sådär. Då får jag en stor ask med fotografier i knät, fantastiska och utsökt komponerade bilder. Jag bläddrar och njuter… På asken har J skrivit adressen till mina vänner, det värdpar som tagit mig under sina vingars skugga denna jul. Poststämplarna är gamla och bilderna av mina vänner är fantastiska att se; en annan tid, och ändå så nära inpå…

De talar om hans brev, om chocken när han rycktes bort tidigare i år. Hur de inte förstått att han var sjuk. K berättar om motståndet mot den digitala kameratekniken men hur J blivit alldeles begapad i sin första scanner, om hur välförtjänta prispengar gjort det möjligt för honom att äntligen ta itu med alla sina bilder som bara legat…

Men honom kände du väl till, undrar mitt värdpar lite förvånat. Ni rörde er ju i samma kvarter?

Jag rodnar nästan. Nej, jag har bara hört hans namn, otaliga gånger, men jag har noll pejl på hans bilder. När jag bläddrar bland de ofantligt vackra fotografierna i mappen i mitt knä blir jag nästan lite gråtfärdig. Men boken de plockar fram, med de svärtade bilderna från verkstadsgolven, inger mig bara konstig oro. Barndomen kommer tillbaka till mig; min familjs egna fotoalbum med bilder från järnbruket, valsverken, de skitiga männen i vita hjälmar och svarta overaller. De där ansiktena som var så fulla med blankt, svart sot att ögonvitorna lyste skrämmande där jag som barn betraktade dem. Inte heller nu vill jag se. Det där tillhör en värld jag lämnat utan att någonsin tillhöra. Inte på riktigt. Inte ens den där natten då jag som fjortonåring fick följa med min mor till järnverket på ett nattskift och hon tog mig ned i de där larmande, oändliga salarna med rännor i golvet och högt i tak, med glasrutor som alltid var konstant svarta ut mot världen, mot granskogarna utanför. Jag minns de arbetande männen där ute på golvet, hur jag spände ut bröstet i något slags påkommet patos och inbillade mig att jag var en del av det hela. Det var jag ju aldrig. Jag fattade inte ett skit och lär aldrig göra det.

Så jag bläddrar förbi J:s sotade arbetarklassbilder men det är ändå som om han knackar mig på axeln och tvingar mig att titta. Det är julafton. Världen tycks mig så liten, den sluter sig som en snara av garn. Det viner från kaminen, ute blåser det upp, mina vänner bjuder på snaps, jag är tillfreds. En hel dag har gått utan att minsta stråk av ångest har snuddat vid mig. Det är den bästa julafton jag upplevt på många år. Och i mitt knä ligger vackra bilder från Afrika. Nej, jag hade inte någon koll på honom, fotografen, men nu vet jag. Jean Hermanson. Han som dansade som en kobra.

19 kommentarer

Filed under Uncategorized