Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.
1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.
Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!
– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.
Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.
Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?
– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.
Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?
Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.
Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…
Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…
LILLA BLÅ BLOGGEN 