Tag Archives: Foto

Anders ställer skåpet

Ibland kan saker vara så bra att jag nästan blir lite arg. Jag vet inte hur det fungerar men när någon är riktigt skicklig på sin sak och jag verkligen gillar vad jag ser blir jag så överväldigad att jag känner något som nästan liknar ilska. Nej, jag är inte avundsjuk. Tvärtom, jag är lycklig. Lyckligt arg. Man vill liksom bara utbrista: – Nejmen, lägg av nu! när man ställs inför ännu en cool bild, tavla, text eller vad det nu kan röra sig om.  It’s too much.

Jag minns första gången jag var i Prag. Stan tog andan ur mig. Varje morgon startade jag pigg och nyter med att vandra på gator och torg, varje eftermiddag var jag bombarderad av intryck och märkligt småförbannad. Det finns liksom gränser för hur mycket man kan ta in på en och samma gång. Tydligen.

Italia på Dunkers kulturhus i Helsingborg är en fotoutställning med bilder från, ja just det, Italien, plåtade av Martin Bogren, Lorenzo Castore och nestorn själv, Anders Petersen. Det är vardagsbilder, inga glassiga turistvyer gjorda för att locka nordbor till södern och solen. Eller kanske lockas en och annan av just dessa bilder – jag gör det nog.  Fast de kunde lika gärna vara tagna någon annanstans, jag tycker inte att jag finner någon som helst geografiskt fokus här och inte heller spelar det någon roll. Det är fotografernas upplevelser av sina vistelser i landet som visas… Minnen, intryck. Det är en slags poetisk rock’n’roll över många av bilderna.

Jag vill ju att det ska svänga och gunga och kännas – och det gör det ju onekligen här. Framför allt om Anders Petersens bilder.

martin bogren

Men först träder man in i Martin Bogrens lätt  romantiska värld av gråtoner, mjuka bilder med svagt gnisslande dissonans. Det är långt ifrån mesigt. Men man andas lugnt, man betraktar, pulsen slår lugnt och tungt.

så kan man också hänga lorenzoSedan kommer nästa sal med Lorenzo Castores bilder. Tempot ökas. En svartmålad sal med svarta ramar, högt högt i tak på alla sätt, och ett urval bilder som spretar och vill än hit, än dit… Inte så konstigt med tanke på att Castore har samlat bilderna under drygt 20 år, så ung han är, och han talar om musik i mitt öra. Jag hör hans röst i hörlurarna… han talar ivrigt på engelska, med sin italienska brytning… ibland tystnar han och jag tror han är färdig… men så drar han igång igen… Han snackar rytm och musik mer än fotografi och jag förstår honom. Han är sprungen ur både Strömholm och Petersen men har inte gått hela vägen ännu. Det är ok. Han är inte dålig, gud nej, men han är inte bäst. För sen..

… kommer jag in i tredje salen och då blir jag sådär förbannad som jag blir när jag ser något svinbra. Här ställer Anders skåpet! Alla printar är i 70×50 och fastnålade i en tegelvägg (?) med vita knappnålar. Så jävla anarkistiskt när man betänker vad hans bilder säkert betingar idag… Men här hänger de, nonchalant oinramade, utan någon speciell inriktning eller tanke (enligt honom själv för han är ju inte sån som person, som han säger i presentationen…) Han har bara valt ut ett gäng bilder som rymmer hans minnen, utan någon större eftertanke vad gäller röd tråd eller tema. Så man får knullbilder jämsides med katter med attityd – och jösses vad jag älskar honom för det!

kortsida anderskatten.jpg

Sedan är det ju en alldeles speciell känsla att gå i en folktom utställning med Anders mjuka stämma i öronen och samtidigt betrakta hans svärtade bilder – fräckt eleganta, råa och right in your face. Hela den mannen är ju en makalös kontrast. Hans framtoning kontra hans bilder.

”Jag är så nyfiken”, säger han själv. Och den nyfikenheten parad med hans ödmjuka framtoning tycks ta honom in i de allra intimaste situationer där han får fritt spelrum. Åtminstone är det vad hans bilder vittnar om. Jag blir nästan avundsjuk på hans förmåga att komma människor nära. Men mest blir jag lycklig. Upprymd. Småförbannad ni vet. Han rör vid världar jag själv får lust att kliva in i och bevittna.

Italia är en utställning fylld av svärta, den rymmer alla nyanser från skiraste grått till djupaste nattsvart. Det är rått och brutalt, det är elegans och stilla poesi på en och samma gång. Det spretar och buktar än hit och dit och vore det musik skulle det vara både romantisk etyd och hetsig bebop. Frätande själfull chanson, rak rock’n’roll.

Varför låta tre ensamvargar haka i varandra på en utställning? frågar sig en skribent i Helsingborgs Dagblad. Jag tänker: varför inte, när de så tydligt tillhör en och samma Strömholmskola? Jag tycker om att se hur de seglar i varsin enskild ränna men ändå i samma vatten. Det är vackert. Heja Dunkers! Italia är en varm och intuitiv uppföljning på Christer Strömholm-utställningen för några år sedan. Den pågår på Dunkers Kulturhus i Helsingborg till 2 september i år.  Gå och glo!

https://dunkerskulturhus.se/utstallningar/italia/

4 kommentarer

Filed under Konst

Nej, jag vill inte, Jean

20170115_140944
Fotografen Jean Hermanson på Landskrona museum. Är det en bra utställning? Ja. Tycker jag om den? Nej.

Jag har sett den två gånger nu. Första gången var på vernissaget för tre månader sedan. Låt oss slå fast en sak med detsamma: vernissager är rätt äckliga små tillställningar. Möjligtvis inte för konstnären som förhoppningsvis blir pussad på och kanske rentav uppvaktad med en blomkvast eller två. Och är det en känd konstnär som möter upp är vernissager mumma även för starstrucks som vill känna och klämma in real life. Men för oss andra, vi som helst vill glo på och uppleva konsten mer än konstnären, är vernissager inte de bästa tillfällena. Cidern, eller i bästa fall vinet, är alltid blaskigt och ingen anledning till att vara där. Klubben för inbördes beundran kan vara stor och därför gör trängseln att man inte ser särskilt mycket av det som hänger på väggarna. Vill man uppleva saker i lugn och ro så är man smart och väntar en tid.

Nu var jag inte så smart vad gällde Jean Hermanson. Jag gick dit på vernissagen, karln är ju ändå död numera så hur mycket folk kunde det bli? En hel del, visade det sig. Alla lika prat- och mingelglada. Så häromsistens gav jag utställningen en ny chans. Dessutom hade jag köpt med mig hans fotomapp första gången och alltså i lugn och ro kunnat spana in lite av materialet hemma.
Temat är hans barnbilder från 60-talets Dublin.
20170115_140519

Det är snygga kompositioner, det är mänskligt varmt och insiktsfullt och de som gjort utställningen har också velat visa Hermansons arbetsprocess och publicerar även kontaktkartorna invid några av de utvalda bilderna. Allt borde vara bra. Hur bra som helst. Men jag gillar det inte och det tar tid innan jag fattar varför.

När Hermanson drog till Dublin i slutet av 60-talet var det för att med kamerans hjälp gå i James Joyces fotspår, eller rättare sagt Leopold Blooms fotspår, han från Ulysses ni vet. Rätt snart sket sig Jeans idé och han började plåta Dublins ungar istället.
Kristian Lundberg skriver fint om de utställda fotografierna: ”Det finns inget försonande över bilderna, ingenting som kan konkretiseras till att vara hopp. Det är att leva på botten av en brunn, en mörk djup brunn och veta att i den brunnen kommer man leva och dö, omgiven av leksaker, barn, trafik, dagar och nätter.”

Och det är ju just det som jag inte klarar. Sist jag var och såg en fotoutställning på Landskrona muséum, och blev tokkär i Tore Johnsons bilder, var det ju mycket pga viljan att själv vilja vara med i bilderna, få krypa in i och bli en del av den där världen han visade.
Det är möjligt att Dublins barn bjöd in Jean Hermanson till sin värld, men hans bilder är inte en inbjudan till mig som jag hörsammar. Jag försöker men de ligger för nära en barndom som visserligen inte var helt trasig men som lika gärna kunnat vara en värld som hållit mig fast för gott. Och det är såklart därför jag inte vill ta hans bilder till mig. Jag stannar utanför och blir en distanserad betraktare. Trots att jag inser att det här bra bilder, ett fantastiskt tidsdokument… så jag vill inte kliva in där. Jag orkar inte ens känna värme. Jag blockerar mig.

För några år sedan satt jag en vinterkväll tillsammans med goda vänner som rest tillsammans med Hermanson i Afrika. De visade mig flera av hans arbeten och det var också där jag fann bilderna av de järnverksarbetare jag så väl kände igen från min egen uppväxtmiljö. Då kände jag en viss smärta som sedermera blev till någon slags öm nostalgi. Med tiden och avståndet försvann lite av det äckliga och skitiga och blev hanterbart. Fejkat hanterbart. Den där hanterbarheten som man inbillar sig finns efter att man har gjort sin klassresa – men som är tunn som glas och kan spricka inför en enda bild.

Det är inte Jean Hermansons fel. Han var säkert en skitbra fotograf. Jo, det var han. Jag ser ju det. Men jag gillar inte den här utställningen. Han må ha ”dansat som en kobra” men nu är vi färdiga med varandra, han och jag.

3 kommentarer

Filed under Konst

Öj, lite assistans här va?

Sedan jag fick min kamera stulen förra året har jag inte köpt någon ny. Men nu när min gamla mobilkamera dessutom inte beter sig som folk blir ett inköp aktuellt. Nu är frågan den om jag ska ha en kamera eller en ny mobil med kamera. Vad är bäst?

Jag föredrar att veta vad jag ska ha innan jag valsar in i en sån där butik där unga män i slips vill våldföra sig på ens plånbok och snackar i förkortningar och termer. Det brukar nämligen sluta med att jag inte handlar där alls. Det brukar istället sluta med att jag får rusa därifrån för att inte nita dem i golvet.

Så vad råder ni en stackars liten värnlös kvinna som för varje dag drabbas av allt större lust att fotografera.

Det ska vara enkelt.

Det ska inte ruinera mig.

Den ska vara så lätt att den alltid kan hänga med en ut.

Jag skiter i märken och fjollerier, jag vill ha något som funkar på nära och långt håll, i väder och vind och som man fattar med en gång. Är inte den som blir kåt av att sitta med manualer och pilla i timmar.

Råd?

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Man ska glo!

Danska tidningen Politiken håller på fotografiens plats i media. De har t.o.m. en egen sida med en mängd bildserier man kan gå in och kika på. Allt från personporträtt till krigsskildringar. Det gillar jag. Tidningen Information är också en källa till både det ena och det andra. De har något de kallar ”Fotobloggen” där man kan se fotografier bl.a. från utställningar man kanske inte kunnat gå och se i verkliga livet. Det är för övrigt också två läsvärda tidningar, bilder eller ej. Det får bli dagens tips från mig. Glo på bilder! Det gör jag.

Politikens fotosida.

Informations fotoblogg.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

När gjorde du en kamera senast?

En gång i min fattiga ungdoms dagar när tillvaron mest bestod av snabbmakaroner byggde jag en kamera. Nej, den fungerade inte. Men så här var det… jag skulle fira påsk med ett gäng människor och de var stadda vid kassa och det var inte jag. Vad göra? Alla var vi dock ense om att några påskägg skulle vi inte ha, däremot kunde vi ge varandra påskgåvor. Till den snofsige art directorn som var fotointresserad gjorde jag en liten kamera. En träbit som lindades in i röd papp och fick en lins av kork. Sedan var han lite haschintresserad också så han fick en bit lakrits i en filmburk, ni vet de där svarta plastburkarna med grått lock som fanns innan digitaltiden. Tro’t eller ej, men den snofsige art directorn blev mycket rörd och ställde sin kamera på skrivbordet på det flotta reklambyrå-kontoret. Filmburken med dess innehåll storskrattade han åt. Själv fick jag en bunt böcker med erotik i. Tja, så kan man också fira påsk.

Jag minns detta när jag ser bilden av Miroslav Tichýs hembygge.

Miroslav var tjeck, fattig, fotograf och snuskgubbe. Till skillnad mot mig fick han sin kamera att fungera och fotade i långeliga tider. Mest smög han sig på damer, helst avklädda. Jag antar att ”snuskgubbe” har en ful klang i de flestas öron men jag får väl erkänna att jag i såna här fall snarare känner trygghet. Det är något tryggt med snuskgubbar som är intresserade av kvinnor. Men jag kanske är i minoritet. Hur som, Miroslav Tichý visste nog det mesta om hur det var att vara fattig. Det hindrade honom inte från att göra det han ville. Jag fann ett citat av honom som jag diggar:

Photography is painting with light! The blurs, the spots, those are errors! But the errors are part of it, they give it poetry and turn it into painting. And for that you need as bad a camera as possible! If you want to be famous, you have to do whatever you’re doing worse than anyone else in the whole world.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag älskar fotografi. Jag kan glufsa det i mig som en påse chips, utan eftertanke, utan avbrott, i en stadig enveten takt för att stilla begäret. Andra gånger blir jag finsmakaren som stannar upp och pillar små små bitar från gaffeln och njuter i sekunder som blir evighet. Allt beroende på humör.

Men vad som är bra och dåligt foto, det pallar jag aldrig diskutera. Jag kan inte diskutera det, jag vet föga om vinklar och teknik och ljus och komposition när det gäller foto. Om kameror vet jag inte ett skit. Jag vet bara att när jag ser något som jag tycker är bra, då händer det något inuti kroppen. Hjärtat liksom stannar till en sekund, jag kan bli torr i munnen, jag kan få gråten i halsen eller känna en elektrisk stöt genom magen. Likadant känner jag motstånd i kroppen när det är något jag inte gillar, när hela jävla bilden andas något arrangerat och dött. Kanske är  ordet jag letar efter ”effektsökeri”. Jag vet inte… Men snuskgubben Miroslavs bilder tycker jag om. De är skavda och skeva och skitiga och väldigt fina. Tycker jag. Miroslav Tichý kan ni googla på om ni vill se mer. Han dog i april. Gammal karl. Stort skägg. Visste hur man byggde sin egen kamera. Hade jag känt till honom när jag var ung hade jag tagit mig till Tjeckien och bjudit honom på snabbmakaroner. Så kunde han säkert lärt mig ett och annat om teknik.

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Gubbar, Konst