Etikettarkiv: Cézanne

När man lägger sig i parken med magdansösen, part II

Det blev utflykt till Louisiana (konstmuseum på Själland – för er okunniga) och deras utställning med Cezanne och Giacometti. Jag hade kanske för stora förväntningar. Ärligt talat var den rätt tråkig. Väldigt homogen. Hur många fruktstilleben kan en människa tackla på en eftermiddag? Det var få verk som stack ut och grep mig. Krasst konstaterat.

Alla salarna var proppfulla med svenskar. Svenskar, svenskar, svenskar. Det brukar vanligen irritera mig mycket att behöva trängas med andra, jag gillar att vara ifred och betrakta, fundera och känna. Men man kan inte få allt. Speciellt inte en solig lördag. Men nu beslöt jag mig för att ta det från den ljusa sidan. På kuppen blev jag full i skratt.

Ja, jag erkänner, jag ränner ofta och glor på konst. För mig är det inget märkvärdigt. Jo, ibland kan jag bli så gripen att jag faller i gråt. Ibland kan jag bli löjligt upprymd och full av jävlar anamma. Men det är INGET MÄRKVÄRDIGT att gå på konstutställning. Det är lika naturligt som att äta, skita och sova. Jag gör det så ofta jag kommer åt. Okay?

Men idag började jag fundera… där i folkhoparna bland svenskarna. Det vilade en gravallvarlig bajsnödig stämning över alltsammans och jag blev så full i skratt. Gruppvis hasade de sig duktigt fram som efter en snitslad bana, ingen vågade vika av nämnvärt och ta en annan väg genom salarna. Nej, man stod snällt och liksom köade framför varje konstverk. Alla hade armarna i kors framför bröstet. Inte för att se viktiga ut men för att freda sig från de omkringstående, såklart. Vi har alla våra privata sfärer. Men här; armbågarna ut, mungiporna ned. Huvudena lätt på sned och så rynkan i pannan. Vi tittar på konst. Märkvärdig och fin konst. Vi ska fan inte ha roligt.

Jag vet att jag riskerar att låta som nån högfärdig jävla elitist, men när jag lyssnade på kommentarerna blev jag varse att säkert 80 procent av de besökande inte hade en susning om konst över huvud taget. Jo, det påstår jag. Och jag är säkert en elak fan som sitter här och sågar dem jämns med fotknölarna nu, men det kan jag väl få göra… litegranna… för en gångs skull? Det var faktiskt ett nöje att tjuvlyssna till många av dem. De var så totalt… bortkomna… och…tja, bajsnödiga.

Efter ett tag fick jag lust att tjoa och stoja lite. Hoppa omkring. Kom igen nu, för fan, ni behöver inte sänka rösterna bara för att ni står framför en tavla. Konst kan ju vara kul. Ball. Störtskönt. Häftigt. Det ska ju väcka känslor! Vi kunde lika gärna befunnit oss i kyrkan. Kanske var det därför jag också uppfattade utställningen som tråkig? Gudarna ska veta att jag blivit snuskigt bortskämd den senaste tiden, inte minst i Wien, med utställningar jag fortfarande bär inom mig och inte kunnat få ned på pränt, just för att jag inte vet hur jag ska sätta ord på dem. Kanske gör jag det aldrig. Kanske får det vara. Men idag… nä.

Dock var min finska magdansös på hugget och hade ordnat världens picknick. Vi låg och jäste i parken i strålande sol, med utsikt över havet och måsarna. Det var gott. Jäkligt gott. Vi talade länge. Allvar och skämt. Många timmar. Mycket att ta igen. Så trots stackars Cezannes gamla apelsiner och trots bajsnödiga svenskar – en mycket bra dag. En dag att plocka fram ur minnet när man sitter inlåst på kontoret till veckan.

 

15 kommentarer

Under Konst

En glimt av Klimt

Prags nationalgalleri är en arkitektoniskt ful skapelse från 20-talet som brann ned och återuppbyggdes. Den är fortfarande lika ful. Men det gör inget. Jag förlåter den allt med tanke på innehållet. För att ta sig dit hoppar man på spårvagn 17 nere vid voltavafloden, inne i centrum. Det tar tio minuter, en kvart. Spårvagnen hostar sig över bron och börjar uppstigningen för de branta backarna. När man kliver av står man precis utanför den fula skapelsen. Man går över gatan och kliver in genom de stora glasdörrarna. Bakom två små luckor sitter två små välfriserade damer. Man betalar sitt inträde. Och är sedan på egen hand…

Jag börjar med att gå vilse. Eller rättare sagt, jag siktar in mig på deras samlingar av 1900-talskonst då jag vet att här i den fula skapelsen skall finnas verk av både Schiele, Kokoschka och Klimt. Så jag tittar på kartan och ser något jag tyder som ”modernism” varför jag kliver in i den plåtlåda som de kallar hiss och trycker på tredje våningen. Plåtlådan knarrar helvetiskt. Nu vet jag hur det är att vara ansjovis i burk.

På tredje våningen irrar jag i en timme. Jag möts av en överväldigande samling, egentligen för stor att ta in på en gång. Så där som det brukar vara. Picasso i flera upplagor. Cezanne. van Gogh. Toulouse-Lautrec har målat Oscar Wilde på sin målning Moulin Rouge. Han sitter som en däst blond lätt överviktig herre högst upp i högra hörnet på tavlan. Jag står och kikar på honom och väntar på att han ska säga ”hej”. Det gör han naturligtvis inte men jag blir i alla fall glad. Suzanne Valadon dyker upp med ett stilleben och jag känner återigen den där inre känslan av att stöta på en gammal bekant. ”Hej” säger jag till tavlan och ler. Den svarar inte men jag blir glad. Tänk att Valadon finns här, bland alla gubbarna. Hon som stod modell för Renoir. Hon som var morsa åt Maurice Utrillo, han med alla Montmartre-motiven. Jag nickar lätt åt Gaugin. Jag ser statyer av Rodin och Degas. Jag vandrar genom de nästan folktomma salarna med en allt större längtan inombords, det pirrar i hela kroppen. Jamen, var är du, baby? You darling boy of mine, var håller du hus? Gömmer du dig? Finns du i nästa sal?

Jag tvingar mig själv att inte springa, hålla igen på stegen. Men snart ser jag inte vad som hänger på väggarna, det är som om jag bara kollar att det inte är något av honom. Le Courbusiers nakna kvinna från -34 känns fel, Fernand Léger känns fel. Jag skiter i Pissaro och Sisley. Boring farts. Var är du, älskling? Var är du?

Väl igenom hela våningsplanet står jag stum. Förtvivlan inombords. Som ett barn som blivit utlovad glass och ballonger och sedan snopet insett att det bara var lögn. Jag tänker att jag missat ett rum. Det var ju som en labyrint där inne. Jag lämnar trapphuset och rusar in på tredje våningsplanet igen. Jag hastar genom rummen, jag är som en radiostyrd missil, jag betar metodiskt och raskt av rum efter rum, sal efter sal. Vakterna ser på mig, de börjar följa efter mig. Jag känner att jag inte beter mig som jag bör bete mig härinne. Men var är Egon? Var är min baby? Har de stuvat undan honom? Bränt honom?

Det tar ett slag innan jag lugnat mig och återigen kan studera översikten över hela huset, hela fula skapelsen. Nationalgalleriets indelning av konstskatterna är kanske inte riktigt den indelning jag logiskt skulle göra. Följdaktligen har jag fått mig till livs, förutom europeiskt 1800- och 1900-tal, en sjujävla massa inhemsk konst. Men där, längst nere i huset, där finns det jag letar efter. Så jag sätter kurs mot ansjovisburken igen och rasar ned genom den fula skapelsens våningar under helvetiskt gnissel.

Nya glasdörrar. Nejmen, heeej!

En glimt av Klimt.

En rejäl glimt. En stor målning. Jungfrurna. En hoper kvinnor som slingrar sig kärvänligt och sömnigt runt varandra i klara lysande färger. De slingrar sig in i ögat på betraktaren. Klimt, din gamle fuling. Jag ler mot målningen, den ler tillbaka. Jag tänker på gubben Klimt i sin ateljé där han tutade omkring i sin kaftan bland alla fruntimmer. Jag tänker på hur han uppmärksammade Egons talang, hur de båda strök med i spanska sjukan samma år. Två sjujävla målare och kvinnokarlar. En äldre man. En yngre yvigare. Jag älskar dem båda.

Så finner jag honom då. Egon Schiele. Där, runt hörnet, ned till vänster. Den gravida kvinnan och döden plus två små landskap som placerats så den ena hänger ovanför den andra. Jag rusar fram och ställer mig nästan skyddande framför dem. Den lille irriterande tysken med kameran får maka på sig. Han som krupit tätt intill med sin jävla kamera och ska plåta. Är det inte fotoförbud här inne, ditt tyska schwein? Move, move! Jag kastar ilskna blickar upp på lysrören i taket, detta är väl verkligen inte idealiskt för så sköra verk, dessutom suger belysningen, den gör ingenting för hur man uppfattar tavlorna. Det blänker i de mörka målningarna, man får rikta in sig i en vinkel för att kunna se. Jag ställer mig tätt intill, beskyddande. Tysken tvingas flytta på sig. Han tar ett par steg åt sidan, kommer inte åt att fotografera. Jag lämnar inte min position… minutrarna tickar iväg. Vi andas båda två, rätt häftigt. Ingen säger något. Till slut går han en bit bort. Jag står kvar. Egon, min Egon. Jag tänker varma tankar. Jag talar med honom inne i skallen. Vi samtalar länge. Jag drar i mig varje penseldrag, varje linje, varje färgnyans. Ögonen är uthungrade. Svultna. Galna. Jag knarkar konst!

När jag så slutligen lämnar min älskling och är på väg ut ser jag äcklet komma krypandes tillbaka där jag stod. Som en kackerlacka. Hans fotoblixtar lämnar ärr i mig. Jag skulle nitat den fan medan jag hade chansen.

En längre tid har jag hört rykten om en filmatisering av Klimts liv. John Malkovich i rollen som den kaftanbärande österrikaren. Jag finner den på nätet och beställer raskt. Nu hoppas jag bara den har den där mättade färgrika överdådiga porriga känslan jag älskar så mycket från förra sekelskiftet.  En glimt av Klimt? Varsågoda.

 

 

9 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Konst, Prag

Absinthe eller inte absinthe – det är frågan

Deprimerad skogstok? I juli 1913 togs den här bilden. Är karln skogstokig eller bara deprimerad? Faktum är att han sitter och glor på is som sakta droppar ned i ett glas absinthe. Jag vill minnas att bilden är från någon galen propagandafilm mot drycken ifråga, och säga vad man vill, men visst har grabben lite inlevelse här på bilden?

Det slog mig att jag har tre oöppnade fina flaskor från förra årets inköp som stått och samlat damm. Kanske är det dags att frångå fredagswhiskyn, fira vårens ankomst och gå lös på en gröning till kvällen? Det lutar lite åt Jade Verte Suisse 65. Vi får se. Man måste ha kriminella gener för att snyggt bryta vaxförseglingen på en sån pava. Blir vädret hyfsat imorgon funderar jag på en lössläppt shoppingorgie på Vesterbro – eller en tur till Lousiana och Cézanne-utställningen.

Men troligen blir jag väl bara liggandes kvar i sängen och lyssnar på Nick Cave. Lördag imorgon. Vad har ni för planer?

12 kommentarer

Under Absinthe, Arty farty de luxe, Konst, Musik